Tolstojskt

Revolutionens vindar blåser igen genom Kiev, men liksom varje gång en revolution eskalerar så bryts kontinuiteten, transiton till den nya tiden och de nya människorna kan aldrig bemästra styrkan i revolutionsvindarna och bryter snabbt helt med arvet från det förflutna. Att istället lugnt omvandla livet till nya scheman är önskvärt men tyvärr sällan genomförbart. Jag har sett hur förvandlingsprocessen och frihetsrevolutionerna i Öst de senaste 30 åren ersatts med de vanliga kapitalistiska monokulturerna; samtalen urartar, dissidenterna blir svaga, medelmåttigheten kliver in och massan tas över av kapitalets reklamintressen. Befolkningen i Ukraina som var kulturellt berikade människor har fallit och ersatts av bildningsmässigt begränsade köpkämpande människor.

Är en sådan statsmiljö stabil? Uppenbarligen inte, eftersom den ökade tätheten av kulturellt begränsade människor ständigt är mottagliga för att tro på interna konflikter.  Revolutionen till sin natur lever på människans hybris och arrogans. Civilisationen av idag där gud stavas tillväxt förstör grunderna i livets underbara matris. Lyckligtvis finns en mängd motreaktioner: inom ekonomin, nolltillväxt, inom jordbruket, permakultur, i samhället, ett långsammare enkelt liv, inom filosofin, djupekologi, och inom miljörörelsen, ekosabotage, dvs försvaret av naturen och av allmänningarna med hjälp av civilolydnad. Istället för revolutioner behövs en uppvärdering av de gamla principerna för Tolstojsk icke-handling. Skulle det inte vara frestande att föreställa sig ett nästa steg i vår mänskliga utveckling vara en väg av naturlig succession istället för revolution.  

Påvens nya kläder

Påven tar äntligen de teologiska konsekvenserna av Nya Testamentet å applicerar det på ekonomiska spörsmål. Frånvaron av statliga ingripanden ger några grundläggande antaganden om kapitalismen som han äntligen fann svårsmälta:

• Egenintresse bör vara den primära ekonomiska drivkraften 
• Pengavinst är det enda målet 
• Allts värde mäts med pengar.
• Vem som får vad avgörs av hur mycket pengar de har 
• Normen är privat och, inom breda juridiska gränser, kan ägarna göra vad de vill med sin egendom, oavsett det lidande det kan orsaka andra. 

Påven sa nu i november följande:
Just as the commandment “Thou shalt not kill” sets a clear limit in order to safeguard the value of human life, today we also have to say “thou shalt not” to an economy of exclusion and inequality. Such an economy kills. How can it be that it is not a news item when an elderly homeless person dies of exposure, but it is news when the stock market loses two points? This is a case of exclusion. Can we continue to stand by when food is thrown away while people are starving? This is a case of inequality. Today everything comes under the laws of competition and the survival of the fittest, where the powerful feed upon the powerless. As a consequence, masses of people find themselves excluded and marginalized: without work, without possibilities, without any means of escape.

Påven är idag alltså den som påpekar skadan som de grundläggande ekonomiska läroböcker lär ut. Systemet som styr idag ger för handen att enskilda ägare och företag som betjänar ett lokalt område kan ignorera alla insatser till förmån för samhället i stort, men vem av oss, tror att rent egenintresse, definierad som monetär vinst, borde vara ett mål, särskilt det enda målet?

Konkurrensen inom vårt nuvarande ekonomiska system tvingar fram en externalisering av miljökostnaderna, även hos en VD som verkligen är bekymrad över miljöförstöring. Om bolaget skulle köpa den dyra utrustning som behövs för att binda CO2, skulle de prissatts bort från marknaden. Det är inte nödvändigtvis girighet, inte heller nödvändigtvis en obekymrad ledning som är problemet. Problemet är inbyggt i kapitalismen och skulle inte ändras nämnvärt om alla Vd:ar var Centerpartister. Det moraliskt rätta beslutet skulle nämligen alltför ofta vara att försätta vissa företag i konkurs.

Alla företag måste nämligen växa för att överleva; det är en inbyggd egenskap hos systemet, tillväxt som i allmänhet kräver högre och högre nivåer av konsumtion, vars drivmedel är kraftfull reklam som ökar konsumenternas lust och känslan av att lyxvaror är nödvändigheter. Konsumentlusten ökar, ökad konsumtion av naturresurser följer.

Adam Smith, erkände ett annat problem. Extrema ojämlikheter är inbyggda i fria marknadens väsen. Under kapitalismen krävs någon form av omfördelning av inkomster, till exempel progressiv beskattning.  Men på resurserna som driver kapitalismen har ingen marknadshindrande mekanism fått störa. Påven har nu påtalat öppet att ojämlikheter och rovdrift slutligen förstör vår demokrati på grund av kraften hos de rika och maktlösheten hos de fattiga. De rika har inte bara ett oproportionerligt stort inflytande på regeringen, de kontrollerar även media, vilket kan dölja vad som egentligen händer politiskt. Detta demoraliserar befolkningen som därför inte kommer att bli aktiva och arbeta för att förändra politiken. Detta har blivit särskilt tydligt i USA under de senaste trettio åren.

Kapitalismens högljutt utbasunerade credo; att regeringar ska undanhålla sig från att blanda sig i marknaden måste mötas med ”störningar” i själva verket är det enda sättet att kontrollera kapitalismens inbyggda miljö och människofientliga rovdrift.  Lustigt att Påven insett det. . .

Verklig förändring

Majoriteten av svenskarna erkänner att klimatförändringarna är i antågande men få verkar acceptera förändringarna det kommer kräva av medborgarna, och det finns inte en överdriven efterfrågan på en förändring av den nu förda politiken.

Varför? Enkelt; svensken är djupt engagerade i sitt material livsstil. Den outtalade verkligheten att ett hejdande av klimatförändringarna kommer kräva en radikal omvandling av dagens konsumtionsmönster blundas det inför. Miljöaktivister och deras organisationer vill i allmänhet undvika denna obekväma sanning men allt från inomhustemperaturer till transporter av livsmedel, import av varor från fjärran länder, personlig biltransport, tillverkning av iPhones och mycket annat kommer tvingas ställa om. En hållbar nivå av koldioxidutsläpp, det vill säga en nivå som jorden kunde återvinna utan höjningar av atmosfäriska CO2-nivåer, skulle vara ungefär två ton CO2 för varje person på vår jord. . .per år. Den genomsnittlige svensken använder cirka 6,6 ton. När nu Kina, Indien och andra fattiga länder utvecklas ekonomiskt blir det/är fullkomligt orealistiskt, för att inte tala om orätt, att förvänta sig att de ska hålla sig till en allmän två-tons gräns om inte västvärlden minskar sin förbrukning därefter.

Men tystnaden kring vad skulle 2 ton per år för den genomsnittlige svensken skulle innebära talar de hypade miljöbloggarna tyst om. Det är nämligen svårt att föreställa sig, men till att börja med skulle det innebära: Inget semesterflyg varje år. Mestadels lokala transporter till fots eller via cykel samt kollektivtrafik. Vegetarisk kost där köttfri måndag ersätts med köttmåndag från lokalt producerad kossa. . .samt mindre apelsiner å exotiska frukter året runt och så vidare med opraktiska exempel. Emellertid; det är praktiskt taget ingen nationell miljögrupp som offentligt erkänner att en verkligt hållbar livsstil kräver drastiska förändringar. Intrycket förmedlas istället att jorden räddas om vi byter till rätt glödlampor, köra en Prius, återvinner, koldioxidkompenserar Thailandssemestern.  Men nej, det kommer inte att räcka. Opinionsundersökningarna visar att de flesta i landet är oroliga för miljön, men hur många kommer frivilligt att rösta för sådana förändringar förrän absolut tvungna? Och är det då inte för sent?

Vår balansräkning

Livet idag på vår hotade planet består av små enheter av konsumtion, siffror i företagens säljslut, och färger i revisorer balansräkningar. Det mänskliga har lämnat oss. En av de främsta uppgifterna vi har är att kräva tillbaka vår mänsklighet. För trots dystopisk vurm tror jag på människan. De flesta gör det tyvärr inte; den rådande pessimistiska syn som är mer eller mindre en trosartikel för de flesta politiker är att vi människor är till vår natur beter oss oföränderligt kortsiktigt, själviskt och girigt, vi föredrar att leva för i dag på bekostnad av i morgon och är på det hela taget mer onda.  Ondska ska sen genomsyra individer, samhällen och nationer att fortsätta tävla med varandra för allt; nu, på bekostnad av de andra.

Den optimistiska uppfattningen är att vi skulle kunna sänka våra förväntningar och faktiskt vara beredda att roffa mindre för att nå magiska höjder av material tillfredsställelse. Och jag tror på den optimistiska synen på den mänskliga naturen; mänskligheten har snarast betingats att vara kortsiktiga, egoistiska och giriga, och antar att syftet med livet är förvärv av materiella ting, som kan köpas nu och betalas senare. Av detta följer att mänskligheten kan omvärdera sina prioriteringar; betingade av information och bildning. Det finns ingen oföränderlighet i den mänskliga naturen. Då finns det emellertid en politisk realitet som måste hanteras. Endast regeringar kan förändra världen till det bättre, men de kommer inte att vidta nödvändiga åtgärder för att ta itu med detta på allvar om det inte pressas att göra det av en upplyst allmän opinion som manifesterar sig genom demokratisk handling. Problemet är att de flesta medborgarna i de flesta länder just nu är för okunniga och felinformerade om viktiga frågor för att driva på.

Verklig demokrati existerar inte någonstans i världen, och kanske minst av allt i Väst där demokratin är till salu för högstbjudande. För att demokrati ska existera måste väljarna informeras nog mycket kring kritiska frågor för att protestera och ställa sina ledare och regeringar till svars, och inte bara i valtider, men helst hela tiden där emellan. Vi har idag demokratins ramar, men har förlorat innehållet.
Innehållet har urgröpts av kapitalismen, men tilläggas bör att jag inte är en av dem som tror att kapitalismen i sig är boven. Kapitalism är det system som skulle kunnat gjort mycket gott om den var reglerad och riktad mot att tillgodose behoven hos alla med finita resurser som ram. Den verkliga boven är kortsiktigheten i att systemet skötts av, globalt sett, för få.

Tänk så här; på 1960-talet var vår planet var uppdelad i två världar, en för de 20 procenten, som i allmänhet var rik, den andra 80 procenten som var fattiga. Om det kapitalistiska systemets chefer inte hade varit kortsynta och naiva, och hade haft rätt visioner, skulle det varit: Vi måste investera i utvecklingen för den fattiga majoriteten för att på ett miljövänligt sätt få dem in på marknaden med köpkraft för att investera i de varor och tjänster vi har att sälja om vårt kapitalistiska system har en hållbar framtid.

Männen som styrde sa inte detta och vad de faktiskt gjorde var att dränka de 20 procenten med kreditkort, för att den rika minoriteten skulle kunna leva över sina tillgångar, de skulle kunna tillfredsställa sina behov av allt fler konsumentgodsaker, och därmed sätta sig själva, ekosystemet och framtidens generationer i en allt djupare och djupare i skuld. Sedan blomstrade girigheten ut till fullo och delar av bankernas institutioner blev till kasinon och de spelade spel för att berika sig själva och  hade lite eller inget att göra med den verkliga ekonomin.

Ett allmänbildande arbete behövs för att mänskligheten inte ska hemfalla åter i diktaturens garn, och istället välja en reformerad väg. Att ändra vårt sätt att tänka skulle kräva av oss redan igår att vi ser oss själva som medborgare i en gemensam mänsklighet.

A Short History of Progress

Framgången för ett samhälle, oavsett om det är en liten bybaserad stam eller en tekniskt avancerad civilisation, beror på om det finns en vilja till samarbete och gemensamt fördelade delade uppoffringar. Känslan är att i dagens värld är dylika egenskaper inte i legio förekommande. Individualism och egenintresse dominerar och förskjuter all form av kollektivism och altruism till historiens minneshögar. Det självförhärligande och allsmäktiga vinstintresset kommer tyvärr inte att lösa problemen, svaret på att undvika global ekologisk förstörelse kommer inte finnas i ett redovisningssystem eller ett nytt krig.

Vad har vi gjort för planeten? Inte mycket och långtifrån tillräckligt, förväntar mig heller inte att något stort uppvaknande att inträffa. Tillsammans kommer v snubbla in i en total kollaps med den vanliga förödelsen som följer; torka, hungersnöd, pest och krig. Vi människor hade potential efter 1945, men vi kastade bort den . . .om vi ​​bara kunde växa upp.

I boken A Short History of Progress noterar Wright , att den första och främsta av alla våra mänskliga  framstegsfällor  var uppfinningen av jaktvapen i början av homo sapiens era. Wright skyller denna tidiga uppfinningen av vapen på det efterföljande, arkeologiskt bevisade, folkmorden; nämligen utplånandet av homo Neandertalares och Cro-Magnon människan mellan 40.000 och 30.000 fKr. Sen kom den andra viktiga massutrotning, när homo sapiens utspridda över hela världen mellan 30.000 och 15.000 fKr, den av mammut, kamel och häst i Nordamerika  på grund av fulländade jaktmetoder som tillät vår förfäder att utföra masslakterna. Rovjakt där så många som 1000 mammutar eller 100.000 hästar utrotades samtidigt.

Vissa arkeologer tillskriver nedgången av vilt som följde av detta urskillningslösa slakt skälet till att jordbruket tog fart, vilket i sin tur ledde till omfattande avskogning, jord försaltning och jorderosion. Effekter som plågat alla forntida civilisationer. Enligt Wright tar hela cykeln runt tusen år, vilket råkar vara den genomsnittliga livslängden för de flesta historiska civilisationer. . .lever vi på övertid?

Kaospiloter

Åttiofyra personer dog i helgen under inbördeskrigsliknande sammandrabbningar  i Libyen. I Helmand i Afghanistan är talibanernas maktposition numera en officiell militär hemlighet. Varför ska vi bry oss? Svaret är att vi bidragit till att skapa kaoset. Sveriges två utländska krig under det senaste decenniet var objudna militära ingripanden för att störta installerade regeringar. De har slutat i katastrof.

I Libyen och Afghanistan var det lätt för bombglada militärhjon i Sverige att se det onda i det rådande regeringssystemen. Dessa är skurkarna som vi behöver få bort sade USA; Ja svarade aningslösa Sverige. Ingen reflekterade kring att avlägsnandet av lag och ordning från en nation är det mest förödande, oaktat hur grymt det gamla systemet än må ha varit. Libyer upprepar idag att, oavsett det galenskapen hos Khadaffi, så var det under hans styre en situation där de flesta medborgare och deras familjer gick säkra på gatorna, de vandrade också utan rädsla för mord eller kidnappning. Religiösa skillnader tolererades. Libyen var en oljerik modern stat. Minoriteter åtnjöt autonomi och relativ fred. Yttre krav på reformer prövades inte innan bomberna föll. . .

I de fall Sverige ingrep för att störta armén, upplösa regeringen, demontera rättsväsendet och lämna till mordiska miliser skapa upplopp; gjordes små eller inga försök att ersätta anarki med en ny regim. Nationsbyggnadet i både Afghanistan och Libyen har varit ett fiasko. De svenska spaningsbilderna som styrde bomberna som tillplattade regeringsbyggnader i Tripoli kan inte ersätta dem eller de som arbetade i dem.

Det är svårt att överdriva den misär och kaos som skapats av vår liberalt välvilliga interventionism. Det är svårt att tänka sig en mer omoralisk utrikespolitik, döda människor och så draksådden; anarki. De som söker politiskt stöd i valet 2014 genom att överösa främmande folk med Gripenplan måste påminnas om sina illgärningar.

Nationalekonomisk dvala

Nationalekonomi. En grundkurs jag sparade länge innan jag gjorde klart. Var det något jag lärde mig så var det att en marknadsmekanism för att stoppa plundringen av planeten inte fanns, inget var optimalt när det kom till att prissätta jorden; annat än om vi deklarerar ett nödläge med påföljande kontraktion på resursförbrukning?

Detta betyder inte att vi skulle behöva avindustrialisera, införa kommunism och gå tillbaka till Ardennerhästar och bo i timmerstugor. Men det betyder inte att vi faktiskt skulle behöva överge konsumentekonomin och tillsluta alla typer av onödiga, slösaktiga och förorenande industrier. Allt från snabbmat till lågprisflyg och kryssningsfartyg, engångshyvlar och H&M-kläder, IKEA-möbler, ändlösa nya bilmodeller, telefonversioner och datorer som håller i två år. Vi skulle behöva förändra produktionen för att ersätta snabbmat med långsam mat, gott, rent och rättvist. Ersätta modenycker med lagningar, lappningar, ändringar och lokala skräddare och samt inte minst skomakare. Vi skulle också behöva förändra produktionen av vitvaror, elektronik, husgeråd, möbler och så vidare för att vara hållbart och långlivat. Vi skulle behöva avskaffa engångsmaterial industrierna, förpackningsindustrierna och plastpåsen.  Returflaskor istället för PET. Vi skulle behöva designa och bygga bostäder att hålla i århundraden, inte glasfasadspalats att hålla i 35 år. För att vara så energieffektiv som möjligt, så omställbara och delbara måste detta ske. Vi skulle behöva utvidga kollektivtrafiken för att minska användningen av privatbilismen.

Dessa är några av de möjliga saker vi skulle kunna göra om vi verkligen vill stoppa överkonsumtion och rädda det som räddas kan. Alla dessa förändringar är var och en för sig enkla, självklara och kräver ingen stor teknisk utmaning. De bara kräver en helt annan typ av ekonomi, en ekonomi inriktad på att producera det vi behöver och samtidigt bevara resurserna för kommande generationer och för andra arter som delar den här planeten.

Ekonomiska system kommer och går. Kapitalismen har haft en 300 år på sig; kommer mänskligheten låta världen förstöras för att rädda detta vinstsystem? Svaret ligger till stor del i om vi kan svara på den frågan "vad är vårt alternativ?” Med en övertygande och trovärdig vision av en ekocivilisation att kasta in i den ideologiska kampen kan vi påpeka att kapitalismen inte har någon lösning på den ekologiska krisen, inget sätt att bromsa vägen mot kollaps eftersom dess enda svar på alla problem är mer av samma tillväxt som är döda oss.

Historien var enligt en del slut i och med kommunismens fall och kapitalismens triumf för bara två decennier sedan. Men i dag är historien mycket mer levande än på länge och det är, ironiskt nog, kapitalismen i sig som ifrågasätts mer än någonsin för sina bristfälliga lösningar. Med ett alternativ till kapitalismen av idag finns de som kämpar mot förstörelsen av naturen, mot överexploatering, mot underprissättning på råvaruutvinning, mot införandet av GMO-grödor, mot privatisering av vatten och offentliga tjänster; det byggs ett momentum.
Det finns ett frö till demokratiskt uppvaknande och hopp om  en nästan global demokratisk revolt. Detta globala uppror är ännu i sin linda, fortfarande osäker på sin egen framtid, men dess radikala demokratiska instinkter är mänsklighetens sista bästa hopp.

Revolter

Mellanöstern; mina resors mål är numera mest de flera fronternas krisområde. Överbefolkning, resursförbrukning, krig, religion och klimatförändringar mal ner det som var civilisationens vagga. Skiljelinjerna i regionen vidgas genom att klimatförändringen förvärrar vattensituationen, förstörande torka dödar mer än krig, oljekriser svälter oljeekonomierna och dess stressade populationer påbörjar det som poetiskt kallas för: ”Arabisk vår”, vilket i verkligheten är en vinter som får folket att revoltera mot makten i tron att de då kommer överleva.

Vi i väst, de avancerade industriländerna, spelar schack mot samma öde men kan för tillfället utföra en rockad med hjälp av vår ännu intakta militära och ekonomiska makt. Remi är det emellertid inte tal om, matt:heten finns alltid där i form av oljan; vi lider också av att leva med den industriella civilisationens omättliga aptit för svart sörja. Sedan 2005 har den industriella världen inte bara ansträngt sig allt hårdare för att utvinna miljöfarliga okonventionella oljekällor, men vi har också eskalerat det militära ingripandet för att hålla oljan flödande. Striden om resurser har alltid varit en underliggande faktor i alla krig, men liksom vad gäller för klimatförändringar, utarmningen av resurser och den social upplösning eskalerar det bara så längre resurserna att slås om finns kvar. Klimatförändringen multiplicerar hoten dessutom då militarism och klimatförändringarna arbetar hand i hand för att snabba på förödelsen. Krigsmaskinerna är idag de enskilt största förbrukarna av fossila bränslen...

Våra prioriteringar att gynna militarismen har till syfte att upprätthålla den ohållbara, det verkliga hotet kring klimatförändringar växer sig allt starkare i skuggan av drönare och Gripenplan. Under tiden hålls den falska förhoppningen om att teknik räddar vår nuvarande livsstil levande. Den industrialiserade monokulturjordbruket som matar massorna kommer snabbt blekna så fort konstgödsel blir för dyrt att artificiellt fylla på näringsfattiga utarmade jordar med. Bekämpningsmedel och antibiotika förlorar sin effektivitet som mot superogräs och resistenta patogener. Färskvatten och grundvatten offras för skifferborrande och oljesandsproduktion. Vi förstör systematiskt grunden för framtida civilisationer, vi bedriver den brända jordens taktik på våra ofödda barn och barnbarn.

Idag är 168 länder över hela världen utsatta för ökenspridning, siffran är en markant ökning jämfört med förra analysen i mitten av 1990-talet, då uppskattningsvis 110 stater var i riskzonen. I en ekonomisk analys kostar nu markförstöring och ökenspridningen $ 490 000 000 000 per år och utplånar varje år en yta tre gånger så stort som Schweiz. Vi står inför ett scenario om ingen teknik och inga lagar kommer åtgärda. Smältande polarisarna kommer inte tillbaka och den industriella civilisationens dödliga attraktion till fossila bränslen upphör först när råvaran är slut. Majoriteten av invånarna på planeten inser helt enkelt inte omfattningen av de klimatförändringar som pågår, hur de urholkar människans livsmedelsproduktion, infrastruktur och hela vår socio-ekonomiska stabilitet. De megaton av växthusgaser i atmosfären som förts upp genom industriell verksamhet är så osynlig för människorna i vardagen, liksom bergen av giftigt plastavfall som fyller upp världshaven ligger bortom horisonten för miljöhipsters på Södermalm. Utom synhåll, utom sinne…tills effekterna blir alltför uppenbar för att ignorera och då även för sena att modifiera. Överbefolkning fortsätter med oförminskad styrka och uppmuntras i själva verket under täckmantel av kraven på ekonomisk tillväxt, och så fortsätter förstörelsen ännu en generation.

Trots vår ras uppfinningsrikedom och intelligens, tycks vi vara ställda inför samma rudimentära biologiska drifter som de lägsta encelliga organismerna som, om de ges goda förutsättningar, okontrollerat förökar sina siffror långt in på överetableringens territorium tills dess näringskällorna i provglaset är slut. Miljölagstiftning och klimatinitiativ verkar inte bli mer än små farthinder på vår enkelriktade väg mot civilisationsskövling. Fin utstyrsel, men destinationen är fortfarande en kollaps, i Mellanöstern och i världen.

Likgiltighet

När blev vi så säkra på oss själva och våra tekniska förmågor att vi tappade kontrollen över de stadigt växande yttre påfrestningarna som lovar att göra jorden obeboelig för alla utom några värmeälskande bakterier och kackerlackor? Faktum är att många förnekade, och förnekar fortfarande, att sådana faror ens existerar. Budskapet förmedlas att vi ska upprätthålla business-as-usual, medan PR-experter som kan forma våra tankar gör allt för att vi ska acceptera en självmordsbenägen bana av inaktivitet. De flesta av de verkligt Eco-medvetna människorna, vilkas antal är obetydligt, tillbringar all sin tid med att motbevisa okunskap och propaganda bland massorna; men förgäves. Hur skulle eventuella bakomliggande orsaker och lösningar någonsin kunna identifieras när alla slogs kring diagnosen, medan sjukdomen härjade vidare?

Klimatförändringsförnekarna kämpade med forskarna, kapitalisterna slogs med miljöaktivister och ekonomerna stred mot alla, konspirationsteoretiker kämpade med realisterna, och problemkomplexen växte för vår planet; vårt hem som inte mäter tid i år, decennier, eller ens århundraden, men i årtusenden. Hon ser den tragikomiska sidan av mänskligheten, men är likgiltig och oberörd av den självförvållade lidande och död som är och kommer att vara skapad av vårt eget egennyttiga beteende. Gaia väntar tålmodigt på att människan förgör sig själv.

Lagom

Fostrad med svenska som ett av mina förstaspråk så förstår jag betydelsen av begreppet lagom.  Efter år av resor och lärdomar infinner sig insikten om att det är en perfekt sammanfattning av en filosofi om hur jag vill hantera de utmaningarna mitt liv och de förändringarna som är på gång i omvärlden. Lagom; tråkigt? Möjligen, men i slutändan handlar allt om balans, ärlighet och en hälsosam dos av kritiskt tänkande; något som belyses i; Kan landet lagom vara bäst?

Världen å en majoritet av dess invånare har i alla årtusenden följt en idé, en rörelse, eller en politisk upplysningstanke som så starkt fångat oss i dess referensram att vi missar andra idéer eller lösningar. Men lagom har aldrig varit ett mål för vår kapitalistiska industriella civilisation, där effekten varit en systematisk minskning av naturen till en beståndsdel av penningställningen. Landskapen; dess floder, sjöar, skogar och ängar har ersättas med betong, stål och asfaltsinramade stadsbilder.

Strukturen var en som byggde på ansamlande av giftigt avfall och biprodukter från den industriella civilisationen. Något som sågs enbart som externa problem på vinstkurvorna och som måste lösas via mer produktion, ny teknik och nyare teknologi. I den stora skildringen om materiella framsteg, satte den industriella människan sig själv i centrum av universum, kvartalsrapporternas leverantörer var de ledande aktörerna och hjältar som alltid skulle överleva och vinna nya triumfer inför Jupiters tempel. I vinsternas rapporter sågs inga problem med den fullständiga underkastelsen av urskogen, att vi tog mer från jorden än vad vi gav tillbaka, att vi minskade den biologiska mångfalden. . .i vårt kollektiva medvetande under vår industriella civilisation, var människan befriad från att falla offer för katastrofer.  Ingen märkte den smygande försämringen av planetens biosfär. Vår artificiella värld, fylld med digitala skärmar; datorer, tv-apparater, telefoner, elektroniska skyltar och diverse andra leksaker höll oss alla upptagna med en ständig ström av infotainment, kändisskvaller, sport och politisk skuggboxning.

 Vi lever med tron att världen är alltför motståndskraftig att kollapsa; periodiska insatser av miljösanerande försäljningskampanjer för en Prius skulle vara allt som behövdes för att hålla oss flytande. Men amnesi kan drabba kollektivt; de forna civilisationerna drabbades alla av att floder och vattendrag, en gång svårslagna med fisk och vattenlevande organismer, fylldes med toxiner, tungmetaller och plaster. Företag spränger bort bergstoppar för att nå naturresurserna under och sedan hävda sin oskuld när levande ting nedströms dör från gifter från slammet förorenar tidigare orörda vattendrag.  Hela livets väv med alla dess nyckelarter från mikrober och insekter till stora mark-och vattenlevande däggdjur kan snabbt förstöras... skadedjur, virus och patogener frodas och det är alltid en fara med civilisationsförändrande tipping point,

Den moderna människan anser sig oändligt anpassningsbar och smart, men det linjära tänkande som den dominerade skadliga monoteistiska kulturen skapar är full av för många som vill ha allt och inte lagom. Så länge samma ekonomiska system kvarstår, kan ingen dos av ny teknik lösa de mer bakomliggande problemen. Sedan mitten av 1970-talet, har den industrialiserade världen levt över den total lastkapacitet jorden erbjuder, rapporter om förestående katastrofer har publicerats, men till ingen nytta. Alla hade sina mentala kryckor att lura sig själva att tro att räkenskapens dag aldrig skulle komma. Det mest tragiska är att religionernas fanatiker jublar över att det linjära slutet nu kommer, men det är inga basuner vid Meggido som kommer komma; nej det är någon som inte tar några fångar, inte ens de rättrogna, för inge flyr naturens järnlag.

Lager av konserver kommer under en övergångsperiod vara en ovärderlig källa till näring, kompletterat med enstaka vildsvin. För alla vi som hann arbeta på ett 9-5 jobb, köra bil och flyga till fjärran länder för att inte missa något av det som erbjöds kommer minnena av civilisationen vara smärtsamma.  Kapitalismen håller ett hårt i ett grepp om den moderna människan, och de psykologiska hinder som byggs upp i en expansiv kultur hindrar majoriteten från att se slutet på det miljöutnyttjande pyramidspelet. En dos lagom enligt bokens recept hade varit hälsosamt.

Gula band

Fascineras över att det offentliga Sverige nu börjar prata ”Veteraner”, med vilka jag menar soldater, inte bilar eller arga pensionärer på buss 62. Det som roar mest är att de flesta politiker som hyllar troligen inte kan skillnaden mellan Ajvalija, Mazar-e-Sharif eller Kindu. Men hur kommer det sig att detta intresse blomstrar? Med gula band, veterandagen å allt. Måste vi komma ihåg å tro på våra döda? De som dog för vår frihet? Men med tanke på att de flesta svenska soldater som dött i tjänst har gjort det till följd av olyckor; Omkom under tjänsteresa i Grekland då han föll omkull och skadade sig så svårt att livet inte gick att rädda osv. så känns kravet på: Glöm aldrig lite svårsmält. Det enda som jag önskar människan inte glömmer är att alla döda soldater genom historien är offer för villfarelsen att krig kan vinnas.

Jag har stått på de blodigaste av slagfält, platser där män gått under och glömts bort; Troya, Yarmuk, Qarqar, Tainan, Nördlingen, Poltava, Sidon och St. Elmo, men inte jag, och ingen annan, gråter när vi besöker dessa platser för fornom slakt. Vem gråter idag för de döda i de Stora Nordiska krigen? Inget gult band för dem. Bara inom religion låter det sig göras till för gångna storheter; beskåda bara de gråtande kristna som vandrar genom Jerusalem, eller den shiamuslimska extasen i Kerballa.


I krig är det släktens minnen och namnen som räknas. De döda soldaterna invid Yarmukfloden hade inga gravstenar, såvida de inte var ledare och placerades i sarkofager. Längs Megiddodalens sträckning kan jag bara anta att resterna av de döda Amalekiterna användes som gödsel på åkrarna. Ingen postum ryktbarhet för dem. Ett hyllande av veteraner som dör för oss är bara ett sätt att undvika en rannsakning efter meningen med krig. Ställd inför en övervuxen dal eller slätt är det omöjligt att undkomma känslan av att krig aldrig varit konstruerat att lösa någonting, i alla fall något som kunde ha betydelse, eller vara till någon nytta, annat än mordet av människor och allmän motståndare till det mänskliga förnuftet och den mänskliga naturen. Ett gult band som hyllning till krigare eller kriget? En bok som glorifierar krigaren är den av mig nys lästa; Svenskar i strid. En påminnelse om hur lätt det är att hylla mördare.

Gränslösa

Vi vill leva i en värld utan gränser. Liksom långdistanslöpare och racingförare, är mänskligheten alltid redo att övervinna sina synliga begränsningar, vi vill uppnå mer, snabbare, nu. Vi vill ha ytterligare ett genombrott men glömmer att vi lever i en ändlig värld. I The Environmental Politics of Sacrifice påminns man om detta.

Det finns nämligen en högsta hastighet som vi kan köra, det finns gränser för hur långt vi kan springa men vi förstår inte var dessa gränser ligger, helt enkelt därför att vi inte har nått dem ännu. Men en dag kommer vi att uppnå dem, och förstå då förstår vi att de inte kommer kunna övervinnas.

När vi talar om gränslösa hav, ändlösa horisonter och oändliga möjligheter är det poesi, världshaven och horisonten är inte obegränsade. De är kringskurna av planetens omkrets. Även om möjligheterna är många, är de aldrig oändliga. Till och med vårt universum har sina gränser och det är svårt att föreställa sig något mer. När vi når planetens naturliga gränser, kan inte ens den bästa tekniken övervinna dem. Vi tror bara att de kan övervinnas, eftersom vi inte har stött på så många planetära hinder hittills, och eftersom de gränser vi har brutit tills nu inte varit riktiga begränsningar.

Vi har nämligen inte gett oss på att bryta några av naturens kända gränser. Ljus kan inte färdas snabbare än 300,000 km per sekund i rymden. Ingenting kan vara kallare än -273° C. Is kan inte värmas över 0° C under normalt tryck, så allt definieras av sina gränser; även objekt som är konstgjorda. Ett hus är bunden av väggar och ett tak, gränsen för dess fysiska närvaro. Flaskor, bränsletankar och fartygsskrov är utformade för att begränsa påverkan av allt som ligger utanför. Storleken på vårt samhälle, från förhistorisk tid fram till nu, begränsas av de regler som vi ställer upp inom gemenskapen. Dessa är inte naturliga gränser, utan konstgjorda. Skillnaden mellan konstgjorda gränser och naturliga sådana är att de är utbytbara. De kan övervinnas. Vi kan slå ner väggar och krossa flaskorna vi har gjort. Vi kan ändra lagarna. Våra tekniska framsteg stöder idén att vi kan behärska det som är runt omkring oss , att vi kan tänja på gränserna för naturen också . Vi kan ta energi från vinden, ändra innehållet i cellerna och dela på atomerna. Men denna förståelse av världen och vår förmåga att manipulera det har också gjort oss dumdristiga. Dumma, eftersom våra upptäckter egentligen är ganska blygsamma. När vi tar energi från vinden, fångar vi bara det som redan finns. När vi ändrar innehållet i cellerna, kopierar vi bara naturen.

När det kommer till världen, finns så mycket att vi ännu inte förstår. Vi vet inte vad gränserna för medvetandet går, eller ens vad det är. Vi har inte undersökt de flesta av världshaven, den största delen av vår planet. Vi vet inte ens vilken substans eller kraft utgör mer än 80 % av universum. Våra teorier om livets uppkomst och universums födelse har helt förändrats under de senaste 150 åren. Trots detta tror vi nu att vi har alla svar, eller åtminstone de viktigaste.

Vi är ambitiösa och redan förstår gränserna för de flesta av de strukturer som vi använder varje dag , eftersom vi skapat dem, men i naturen däremot förekommer varningssignaler ofta endast när en förändring är oundviklig och förestående. När en tyfon bildas, finns det ingenting som kan göras för att stoppa processen, eller ändra dess bana. Vi kan bara vänta och se vilken skada den släpper loss under sin resa. Likaså det smältande Arktis, dess vikande glaciärer med påföljande stigande havsnivåer är inte varningssignaler, de är början på en förändring som vi kommer tvingas betitta utan att kunna ändra, de är redan ostoppbara. Effekterna av de stora mängderna koldioxid i atmosfären har också blivit synlig för oss människor inom ramen av ett århundrade, en snabb lite blixt av vår jordiska eon:ska tid. Det kommer ta många hundra år innan alla effekterna gjort sig kända.

Naturen är lätt det mest komplicerade systemet som vi känner. Vi kan inte överleva utan den. Det finns ingen annan plats, såvitt vi vet, där vi kan leva. Vi vet också, att en genomsnittlig temperaturhöjning på ännu ett par grader kommer att förändra allt detta. Vi har satt i gång en process i tron att vi kan bryta våra naturliga gränser. Nu måste vi göra allt vi kan för att stoppa denna process, och snabbt.

Klagomuren och Guds ironiska sida

Det trotsar all logik, det är en 4000 m2 stor plätt i universum omgiven av gamla murar, förfallen å färglös, ändå är det epicentrum för mänsklighetens drömmar och rädslor; det är hjärtat  av judendomen , kristendomen och islam . Känd som Haram el–Sharif av vissa, eller Tempelberget av andra, världens navel för alla. Tempelberget, tros vara platsen för det första och andra judiska templet, anses av judar vara de enda stenarna intakta från den romerska plundringen av Jerusalem år 70 eKr. Det är krönet av berget Moira, det är rastplatsen för de flygande hästarna, det är dårligheternas högborg, det är religion.

Fundamentalisterna av idag vill nu sätta sina apokalyptiska system i verket. Riv en moské, bygg ett Tempel, starta ett krig. Allt för att tre händelser måste äga rum innan den judiska Messias kommer: återupprättandet av Israel, judarnas återkomst till sitt hemland, och byggandet av ett tredje tempel. Som religiösa judar serpå det kom de två första händelserna vid grundandet av den judiska staten 1948, och vilsna i de himmelska tvångstankarnas tecken, säger de att den tredje händelsen har blivit möjligt tack vare det arabisk-israeliska kriget 1967.

Retoriken pressar från alla sidor in hatet igenom den trånga krigspassionsportalen. Att skada moskén, betyder ett globalt krig mellan den muslimska världen och Israel, dessutom är det ingen tvekan om att det skulle vara ett krig som riskerar föra förstörelse till staten Israel, för i händelse av en judisk extremistattack mot tempelplatsen, kommer hela skulden läggas på Israel och apokalyptiskt destruktiva krafter kan sen husera fritt.

Men det finns en lösning som jag nu är övertygad om kan fungera; det judiska templet byggdes aldrig på det nuvarande Tempelberget utan var beläget en fjärdedels mil söderut; ovan dagens Gihonkälla. I boken The Temples That Jerusalem Forgot av Ernest Martin baseras slutsatserna på flertalet bevis, bibliska, historiska och geografiska, och för de som inte är fast i religiösa vanföreställningar kan teorin inte vara annat än mycket trolig.

Flavius Josephus, som erbjöd ögonvittnesskildringar av förstörelsen av Jerusalem och dess tempel i AD 70, skriver bland annat att endast den romerska tionde legionens läger fick stå kvar bland ruinerna av Jerusalems stad och tempel; Fort Antonia, som Herodes uppkallade efter Mark Anthony, var jämförbara i storlek och placering till andra romerska fästningar byggda för att skydda ockuperade städer. Josephus rapporterade att Fort Antonia var stor som en stad och kunde hålla en hel legion av trupper, dvs. 5.000 soldater plus stödpersonal. Herodes hade byggt  fortet år 6 e.Kr. och romarna använde redan innan revolten platsen som härläger, och de hade ingen anledning att förstöra det efter kriget. För som en säkerhetsåtgärd, fortsatte det romerska imperiet att använda Antonia för att hysa den tionde legionen även efter Jerusalems förstörelse och förblev kvar bakom murarna i mer än 200 år. Att Haram verkligen är Fort Antonia har flera vittnesmål från olika kyrkofäderna och pilgrimer från fjärde till sjätte århundradena också bekräftat; de talade alla om ett stort stenomgärdat Praetorium; där Pilatus dömde Jesus. Templet beskrevs som försvunnet och placerat söder över, ovanför källorna vid nuvarande Davids stad i Jerusalem. Dagens Klippmoské står därför troligen ovan Jupiters tempel. . .men det är en annan historia.

Så Klagomuren, där fundamentalisterna gråter, var och är egentligen en del av väggarna som inneslut en Romersk här. . .den som fördrev det judiska folket. Gud är ironisk. Det tragiska är att judendomen innan tiden för korstågen kände till att Klagomuren inte var en rest av ett andra tempel och när judarna försökte återuppbygga ett tredje judiskt tempel i dialog med Konstantin och senare under Julian år 362 eKr ville de bygga just längre söder ut.

Under de senaste 130 åren har arkeologer bekräftat att den ursprungliga Davids stad byggdes på den sydöstra kanten av Jerusalem, problemet är att arkeologer förvisso gjorde rätt att för hundra år sedan  flytta platsen för Davids gamla stad till det sydöstra Jerusalem, men de misslyckades tyvärr med att omvärdera sitt traditionella tänk kring placeringen av det judiska templet.

Även Bibeln ger stöd för placeringen vid nuvarande Davids stad; Davids psalmer vittnar om att " levande vatten " flödade genom templet, det fanns även en ögonvittnesskildring från en person från Egypten som hette Aristeas som tittade på templet i omkring 285 f.Kr. Han konstaterade helt kategoriskt att templet var belägen över en outtömlig källa som vällde upp inom den inre delen av templet. Även romerska historiker spelar in i bedömningen, Tacitus skrev 105eKr att "templet i Jerusalem hade inom dess område en naturlig vattenkälla." Inga naturliga källor har någonsin funnits inom Haram el-Sharif, endast cisterner för uppsamling av regnvatten. Geologiskt är det enda naturliga källan i Jerusalem; Gihon. Även de islamiska härskarna från sjunde till elfte århundradet tillät judarna att leva nära sina tempelruiner vid Gihon, men förbjöd dem att gå in i Haram, vilket vidare visar att platserna inte var synonyma.

Vidare så hittade Sir Charles Warren, den största utgrävaren av Jerusalem, som minutiöst undersökt alla vinklar, vrår, hål, cisterner och tunnlar under Haram, inga arkeologiska lämningar som identifierats med det andra templet.

Men man kan väl inte helt förstöra ett tempel invänder de religiösa fanatiska skeptikerna. Jo det kan man, romarna var kunniga och som bevis för detta har arkeologerna aldrig avslöjat några andra ruiner som identifierats med Herodes byggde i Jerusalem, inklusive hans överdådiga palats, det grekiska Gymnasium eller den romerska Hippodromen. . .och med tanke på vittnesmålen från ögonvittnen kring den fullkomliga förstörelsen av Jerusalem, som grävdes upp från sina grundvalar, är det osannolikt att något bevis för det andra templet eller andra massiva Herodianska byggnader någonsin kommer att hittas. Om templet aldrig var beläget på, det idag förmodade ”Tempelberget”, är ett stort hinder för fred mellan israeler och palestinier passé. Judarna kunde då flytta sitt fokus söderut, bort  från den västra muren och mot Gihon, samt där bygga sitt tredje tempel.

Jag har sett mycket ruiner i regionen, läst det mesta av de historiska källorna, och en så potentiellt upprörande teori som nog är sann har jag aldrig stött på. Bevisad och accepterad av fler kan den radikalt förändra centrala aspekter av den teologiska, historiska, kulturella och politiska förståelsen av Jerusalem och dess heliga platser, teorin bör inte ignoreras.

Ofantligheten

Du kan inte förstå en människas handlingar om du inte tar hänsyn till att det han gör en viss dag är resultatet av händelser som ägt rum under hela livstiden upp till den stunden; och som kommer att resultera i fler händelser i den människans framtid. Det är samma sak för en planet, även om livslängden på vår jord är mycket längre än den är för en enda människa. Om vi vill förstå vad som händer i dag på vår plats i universum, måste vi försöka förstå hur planeten har förändrats under de eoner till att bli vad det är nu och vad det kan tänkas bli i framtiden.

Det är en svindlande tanke att ta in hela spännvidden av historia kring en planet; universum har alltid en speciell tankemässig smak, och trots att ingen av oss kommer att bevittna det ultimata slutet på vår biosfär, är det en källa till stor fascination. Och det är inte något nytt: det är en del av det mänskliga tänkandets eskatologi.

Så nuet och framtiden för en enskild person kan förstås utifrån hans eller hennes förflutna, och det är egentligen samma sak för jorden. Vetenskapen ger oss att nuet i vår planetära historia är unik i planetens hela historia: framtiden kommer inte bli mer av det vi har idag. Det är sant att om vi misslyckas med att överleva som civilisation, kommer det att finnas tid och utrymme för nya mänskliga civilisationer; och även om Homo Sapiens sållar sig till de utdöda, kan det finnas utrymme för en utveckling av nya arter. Men allt som kommer att hända sker i en utförsbacke mot en slocknad sol.

Nya mänskliga civilisationer utvecklar inom de närmaste hundra tusen åren kommer till exempel inte att ha kol och fossila kolväten som vi av idag. Om ett par hundra miljoner år från nu kommer kanske nya arter hitta olja som har omskapats i grunda syrefria hav, men de kommer inte att ha kol, som är resultatet av mycket speciella förutsättningar på den här planeten. Och de kommer kanske att leva på en planet med en mycket reducerad biologisk produktivitet i jämförelse med nu. Det betyder inte att de inte kommer att kunna utveckla nya mästerverk och tekniska underverk, men det är aldrig som nu.

Det är när jag läser Isaac Asimov som jag förstå den stora ofantlighet som utgör vår planets framtid och hur svårt det är för människans att tänka det. Vi en liten civilisationens krusning på toppen av en gigantisk tsunami som slår mot en avlägsen strand, och vår krusning försvinner, men ersätts av nya och vågen fortsätter rullande framåt till sitt oundvikliga slut. Och ändå vet vi så lite: det kan finnas andra stränder, andra vågor, kanske slutar vår planetära rullning, medan det universella havet är en evighet där ljus och mörker kan byta plats i en aldrig sinande dans. Så, som Asimov avslutade sin betraktelse, en dag  ska orden " Varde ljus " kan sägas igen. Och det kommer att bli ljust igen.

Förhandlingslösningar

Har haft många års erfarenhet från förhandlingssituationer; politiska jobb är till sin natur oftast förhandlingsburna. När jag försökte summera vilken egenskap som tagit mig längst så inser jag att den absolut viktigaste egenskapen faktiskt; Empati. En egenskap som fått osedvanligt dåligt renommé i just förhandlingssituationer. Det låter som svaghet. Men en empatisk förståelse för den andra sidan i en förhandling är nödvändig och, faktiskt, mycket krävande att skaka fram. Det betyder nämligen att du måste lära dig: "Känn din fiende " och precis som i poker försöka förstå dina motståndare för att veta om de bluffar eller är allvarliga med sina utspel.

Detta betyder inte att du sympatiserar med dem eller ens gillar dem du ordbrottas med.  En djup förståelse av den andra personen/personer du är i förhandling eller konflikt med är ett kraftfullt verktyg för kreativitet när det kommer till att lösa problem.

Att finna empati kan vara svårt i förhandlingssituationer, erkänner det, men det är mest beroende på att vi ser på konflikter som ett nollsummespel, precis som en fotbollsmatch. Vi vill demonisera den andra parten och är troligen rätt ointresserade i att förstå hur de ser saker. Blir en då förhandling som bara en win-lose situation är det betydligt svårare att ta fram empatin, en idrottstränare för AIK måste alltid försöka lista ut Djurgårdens spelplan, inte demonisera dem som värdelösa.

Eller för att hålla mig inom det litterära temat; som F. Scott Fitzgerald skrev; Testet av en förstklassig intelligens är förmågan att hålla två motsatta idéer i åtanke samtidigt och ändå behålla förmågan att fungera. När jag försöker använda empati i konflikt, kämpar jag för att hålla både min egen tanke runt konflikten och den andra sidans i åtanke. Utmaningen ligger i att ha Scott Fitzgeralds förstklassiga intelligens och de två idéerna: sida vid sida. Vi fruktar att vi kan glömma våra intressen och bli lurade till att se den andra sidans intressen och känna sympati för dem. Inget kan vara mer fel. Det finns alltid i en förhandling min sida, din sida å den rätta sidan.

För kom ihåg att empati inte är sympati. Jag har alltid haft en mycket hälsosam respekt för övriga motpartens kapacitet, och en mycket tydlig förståelse av de mål som de försöker uppnå. Men sympati har inte hindrat mig från att samtidigt förstå dem, och hitta sätt att vinna framgång. Så tänk på samma sätt som motparten är den enkla nyckeln gamla visdomen, men vad mer är känn med motparten. Det är endast möjligt efter att man mycket tydligt fört har etablerat de egna intressena i förhandlingen, helst i skrift, för att inte glömma bort dem när man vandrar runt och sätter sig för en stund på den andra sidan av förhandlingsbordet.

Empati tillåter oss se på konflikten från den andra sidans perspektiv och ser att fastställa vad den andra sidans intressen verkligen är. Då kan vi använda denna kunskap, och kunskap om våra egna intressen, att ta ut potentiella win–win lösningar som utökar lösningsutrymmet. Denna kreativa empati är motsatsen till svaghet. Det kräver en avsevärd mental seghet att utföra ett effektivt sätt.

För avslutningsvis måste ni komma ihåg att förhandlingsbordets spelteori inte består av motspelare som alla är lika ”rationella”, likt parter som sitter över ett schackbräde.  Många situationer involvera parter med väldigt ojämna nivåer av strategiskt tänkande. Ibland kan en part helt enkelt sakna förmåga. Men ibland är en stark motpart svagare för denna kanske inte inser det ens behöver tänka strategiskt. USA:s agerande i Irak har varit ett uppenbart exempel på det senare. I boken; Imperial Life in the Emerald City så läser jag om hur USA demoniserar Irakierna, omänskliggör dem, skrattar åt deras sätt och vägrar kännas ens ett uns av sympati för befolkningens legitima krav. Resultatet? Inte en förhandlingsframgång i vart fall.

Philippics

Läser just nu Philippics och ser hur de sista dagarna av ett imperium ger alltid gott om utrymme och makt till de hjärtligt hjälplösa, de sinnrikt sinnesslöa och de dansande idiotierna. Dessa politiker, mediala propagandister och gudssäljande krämare anlitas av ett oroligt folk för att vara de offentliga ansiktena på det sjunkande skeppet, dölja det verkliga arbetet av besättningen och systematiskt beröva passagerarna information om att fartyget förlist. Maktens moderna mandariner fortsätter ge sina order, ger sina pompösa tal, påtalar att Västerlandet är det största skepp som någonsin byggts. De vidhåller att vi har den mest avancerade tekniken och förkroppsligar de högsta och vackraste dygderna. Och sedan, med ett plötslig och oväntat raseri, hamnar vi alla i det iskalla vattnet.

Sumer och Rom gick under på samma sätt, så även de ottomanska och österrikisk- ungerska imperierna. Män och kvinnor av fantastisk medelmåttighet och fruktansvärt fördärv ledde monarkierna i Europa och Ryssland till första världskriget och Amerika av idag har onekligen sin andel av veklingar och idioter som satt destination mot destruktion.

Befolkningen i döende imperier är passiva. Det har fått sina bedövningsmedel och är invaggade i glömska. De retirerar in i det sexuella, det skrytsamt praktfulla och gagnlösa, reträtter som momentant känns lustfyllt men föder självdestruktion. De litar naivt det hela kommer att fungera. Som art, konstaterar Margaret Atwood i sin dystopiska roman Onyx och Crake, är vi är dömda av hoppet. Och absurda löften om hopp och härlighet serveras oss av nöjesbranschen, den politiska och ekonomiska eliten, överklassen som poserar som journalister, självhjälpen ges av religiösa trossystem som garanterar att anhängare av rätt gud alltid kommer att skydda dem. Det är kollektivt självbedrägeri, en reträtt in i det magiska tänkandet.


Den romerska statsmannen Cicero var en påtalare av Roms förfall; för all hans ärlighet, jagades och mördades han, hans händer och huvud avskurna. Hans avhuggna huvud och hans högra hand, som hade skrivit Philippics, spikades upp på Forum i Rom. Brusande folkmassor fick höra på medan den romerska eliten berättade att han aldrig skulle tala eller skriva eller skrämmas igen. Denna giftiga, kakofoni av skådespel och gladiatorkamp, bröd och cirkus pumpas idag ut i etern i eviga 24 timmars cykler. Få människor läser böcker. Fria tankar och ifrågasättanden är bannlyst, särskilt vid universitet och högskolor, där skygga pedanter och karriärister pressar fram akademiska dravel. Våra universitet och handelshögskolor, pressar fram chefer att besätta systemet, människor som inte undervisas i att tänka utan att lyda å förvalta. Dessa systemchefer vet bara hur man förevigar sig själva och systemet de tjänar, de uttömmer jorden för att upprätthålla upp ett system som fungerade men vars bäst-före-datum nu är passerat. Snart inleds en reträtt in i det muromgärdade Elysium; som den Förbjudna staden eller Versailles. De uppfinner sin egen verklighet, Wall Street har idag reproducerat detta beteende. De insisterar på att vi bibehåller ett fortsatt beroende av fossila bränslen och en spekulationsekonomi, allt för att upprätthålla riket. Statliga medel förslösas alltmer på extravaganta och meningslösa projekt och kejserliga äventyr. Och allt kollapsar.


Vällust och evig ungdom är våra övergripande tvångstankar. Den romerske kejsaren Tiberius lät i slutet av sitt misslyckade styre, flytta sitt hov till Capri och använde palats till en plats för ohämmad lust och våld. Tiberius skulle följas av Caligula och Nero. Galenskap föder sin galenskap. Det är trivsammare, jag erkänner, att stå hänförd inför våra elektroniska hallucinationer. Det är mer glädjande att insupa den hedonism och sjuk av dyrkan av jaget och pengar. Det är mer tröstande att snacka om kändisskvaller och ignorera eller avfärda det som är verklighet. Thomas Manns Bergtagen är ytterligare en briljant roman om detta märkliga sinnestillstånd. Det finns ingen politisk ideologi, trots koreograferade debatter och utarbetad politisk teater. Det är, som det alltid är i slutet, en stor kleptokrati.

Oljehäxan

Även om många människor ännu inte inser det så genomlever vi just nu ett förunderligt paradigmskifte i mänsklighetens historia. Många av de omhuldade antaganden kring vårt sätt att leva blir allt svårare att motivera, och andra saker som vi idag tar för givet glider iväg från oss, vår oljebrännande civilisation är en döende cancerpatient. Oljevälståndet har tagit sig många former och har tillåtit oss att öka levnadsstandarden på fenomenala sätt, samtidigt som vi har skördat frukterna av vetenskapens framsteg. Vi i Väst kan idag förvänta oss att leva i åttio år eller mer, medicintillgången god, gott om mat och inte minst ett överskott av tid som vi spenderar på fritidsaktiviteter eller mer troligt stirrar slött på Facebook-uppdateringar, allt finns. . .men hur länge till?

Allt är på väg att förändras och World Made by Hand som jag läste i helgen minner om detta. Författaren har skapat en trovärdig värld där han tänkt på följande fem punkter:

• Vi människor har uttömt alla de lättillgängliga energikällorna som vår moderna livsstil är beroende av. Allt som finns kvar är rester från festen.
• Resultatet av detta; den materiella levnadsstandarden vi har blivit vana vid försvann. Högre priser på grundläggande varor såsom livsmedel, energi och bostäder hamnade utom räckhåll för många människor.
• Våra styrande eliter, oavsett om de är politiker, affärsmän eller mediahipsters, är funktionellt oförmögna att göra något åt detta och de gör egentligen bara situationen mycket värre än det behöver vara.
• De flesta människor som lever idag är beroende av billig olja för att äta sig mätta. Oljan borta, så kommer hungern.
• Forskare och tekniker kommer inte komma till vår räddning för det finns inte något lämpligt alternativ till den billiga energi som oljan utgjorde. 
• Dags att börja odla min köksträdgård. 

Necessitas

Erfarenheten av att redan nu tilldelats den diagnos som jag antingen kommer dö med eller av, beroende på de medicinska landvinningarna, ger mig fördelen av insikt kring att vi direkt efter födseln överger kontrollen till en kraft som är större än vår vilja; Necessitas skänker oss våra diagnoser, dödsfall, okrossbara löften och livstid. Jag har varit tvungen att erkänna att idén om ett början och ett slut är illusorisk. Att historien inte börjar eller slutar, men fortsätter. Så för bara ett ögonblick, med stor möda, kan jag föreställa mig min vilja som en kraft som inte skulle försvinna men uteslutande omfördelas när jag en dag dör; att allt liv innehåller samma kraft, och att jag inte behöver oroa mig för förestående död. För mitt största ansvar i livet var bara att inrymma energin för en stund och sedan lämna det ifrån mig till min son.

Det bästa med insikt är förmånen att se tiden som ändlig för ens egen del, att kunna titta på vågen av dödlighet skölja över mig och alla jag känner utan rädsla. Ingen mer tid, inte mer kapacitet. Privilegiet att utesluta möjligheter. Nå avslut i allt. Att veta; jag är avslutad. Och att veta tiden kommer att gå vidare utan mig. Se på mig nu, skrivandes mina strofer för en stund mot bakgrund av tidlösheten, intigheten och desintegrationen.

Tötider?

Komplexiteten i civilisationen överstiger idag vår förmåga att hantera den sakligt och vi tillgriper panikåtgärder i form av mer utarmande beslut och för att skydda oss retirerade världen tillbaka i tron. Fortsätter alltså att fascineras av och försöker förstå varför vissa avstår från att reagera analytiskt på klimatförändringarna.  Jag läser nu ”TheLong Thaw” och ser där en föreställning om att samhällen kollapsar när deras komplexitet överskrider nivån av utvecklingen hos den mänskliga hjärnan att hantera komplexitet. Självklart kan en smart kultur skjuta upp detta men kan vi som mänsklig ras undvika det genom att agera rationellt på den insikt vi har om vad som händer? Tveksamt verkar det som.

I olika historiska kollapser har komplexiteten i att upprätthålla civilisationen alltid nått en kritisk punkt där kunskapen om vad som händer överväldigar civilisationens förmågor och kunskaper. Vid den tidpunkten uppstår ofta nya trossystem uppstår, människooffer och magiska svar sökes som svar på svåra frågor och tidigare ackumulerad kunskap försvinner in i de vidskepliga dimmorna som kallas religiositet. Tro trumfar kunskap.

Jag tror att konservativa klimatförändringsförnekare kan särskiljs i psykologiska tester så som varandes långt mer rädda än andra grupper. Visst många kan vara neutrala eller oengagerade men inte aktivt motarbetande bevisen. Det är inte heller så att skeptikerna saknar mod eller odugliga människor, men de är överdrivet rädd om livet som de har idag, toleransen för tvetydighet och förändring är låg. De kan därför, inför den hotande och komplexa karaktär klimatforskning trots allt har, vara mentalt mer predisponerade att retirera in i mentala citadell av förnekelse. 

Innanför murarna kan de likasinnade förstärka sin övertygelse, istället för att nyfiket söka svar med hjälp av nyare och bättre kunskap. Föreställningar om klimatkonspirationer är då mentalt säkrare än verkligheten. Globaliseringens ohållbarhet och dess stundande avstängning hotar vår civilisation och derivathajarna i världen förstår inte längre de komplexa sambanden som styr vår värld. Vad följer på vår kollapsade värld? 

Kollaps?

Jag har under ett antal år nu fascinerats av hur klimatförändringsskeptikerna hela tiden strävar efter att bevara? Svaret slog mig när jag nyligen läste Jared Diamonds bok "Collapse", där de olika samhällena han beskrev, till följd av miljöbelastningar, kollapsade. Påskön, norskstyrda medeltids Grönland, mayafolkets civilisation hade alla ett gemensamt mönster: ett ganska hierarkiskt samhälle där bevarandet av den rådande hierarkin var viktigare än bevarandet av hela samhället.

Så jag förstod hur normännen på Grönland vägrade anpassa sig till kallare vintrar eller lära sig av inuiterna att överleva dem, de föredrog att deras samhälle förintade, hellre än att ge upp sin position i Ö-hierarkin. Påsk öns invånare fortsatte att hugga ner träden på sin jordlott, in till sista stam; detta istället för att ge upp att bygga å frakta de statussymboler som stenenhuvudena utgjorde. Maya indianerna hög på samma sätt ner sin skog för att bygga mer å större, vilket förvärrade torkan som senare tog död på dem å deras imperium.

Så tillbaka i vårt industriella samhälle av idag, den värdehierarkin som frihandelsprofeterna vill bevara är mer värt än samhället självt, och samhället i en globaliserad värld är just; planeten. Så i sin iver att bevara sin rätt att köra en SUV eller resa på sin billiga charter så förnekar de alla miljöhot, precis som mayafolket, påskpojkarna och norrbaggarna, eftersom hierarkin i samhället är viktigare än något annat. Samhället i deras uppfattning kan inte existera utan den existerande ojämlika hierarkin så allt som hotar den, hotar att avveckla civilisationen. Intressant vore att hitta den konservativa feodala klassen i världen idag som är smarta nog att mentalt separera hierarkin från sig själva och faktiskt använda sitt inflytande för att överleva och ta dramatiska steg för att upphöra med miljöförstörande eskapader. Finns de?

Tveksamt. Den rådande ideologiska frihandelshegemonin fokuserar på vad människan har i förhållande till andra människor som en symbol för deras position i hierarkin. Det eftersträvansvärda är att vinna makt på din nästas bekostnad. Vare det grannen eller nästa kontinent.  De tror att utveckling ligger i att vilja ha mer än din granne, att det är detta som driver samhället; och om det samhälle du vill ha är djupt materialistiskt? Ja då räknas inte miljökostnaderna, vilket Diamond så fint påpekar. Men om maktens hierarkier de gjorde en anständig analys kring deras verkliga intressen, kan de se exakt hur många gemensamma intressen som de har med andra att försöka bevara planeten vi alla är beroende av. Emellertid skulle det krävas att de behövde ge upp sitt positionella tänkande, den prioritet de ger till hierarkier och individvinster och fokuserar på kollektivet i vid bemärkelse. Självfallet fruktar maktens estradörer förändring, men de inser inte att deras plan att skapa status quo är djupt ohållbar; och att stabiliteten de söker kommer att nekas dem. För att förbli en planet bebolig måste samhället förändras mycket och invanda sanningar samt tankemönster brytas.

Dagens maktliga stater har uppnått global dominans på grund av särskilda miljömässiga och tekniska fördelar, men vi västerlänningar har inte nödvändigtvis de mest överlägsna idéerna om hur man ska leva väl.

Meditations

Marcus Aurelius visdomar.

1. “You have power over your mind – not outside events. Realize this, and you will find strength.”
2. “Live a good life. If there are gods and they are just, then they will not care how devout you have been, but will welcome you based on the virtues you have lived by. If there are gods, but unjust, then you should not want to worship them. If there are no gods, then you will be gone, but will have lived a noble life that will live on in the memories of your loved ones.”
3. “The happiness of your life depends upon the quality of your thoughts: therefore, guard accordingly, and take care that you entertain no notions unsuitable to virtue and reasonable nature.”
4. “Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.”
5. “The best revenge is to be unlike him who performed the injury”.
6. “If you are distressed by anything external, the pain is not due to the thing itself, but to your estimate of it; and this you have the power to revoke at any moment.”
7. “The object of life is not to be on the side of the majority, but to escape finding oneself in the ranks of the insane.”
8. “If someone is able to show me that what I think or do is not right, I will happily change, for I seek the truth, by which no one was ever truly harmed.  It is the person who continues in his self-deception and ignorance who is harmed.”
9. “How much more grievous are the consequences of anger than the causes of it.”
10. “The first rule is to keep an untroubled spirit. The second is to look things in the face and know them for what they are.”
11. “Look back over the past, with its changing empires that rose and fell, and you can foresee the future too.”
12. “Begin each day by telling yourself: Today I shall be meeting with interference, ingratitude, insolence, disloyalty, ill-will, and selfishness – all of them due to the offenders’ ignorance of what is good or evil.”
13. “Never esteem anything as of advantage to you that will make you break your word or lose your self-respect.”
14. How much time he gains who does not look to see what his neighbour says or does or thinks, but only at what he does himself, to make it just and holy.”
15. “Remember that very little is needed to make a happy life.”
16. “Do every act of your life as though it were the very last act of your life.”
17. “Humans have come into being for the sake of each other, so either teach them, or learn to bear them.”
18. “Whenever you are about to find fault with someone, ask yourself the following question: What fault of mine most nearly resembles the one I am about to criticize?”
19. “Think of yourself as dead. You have lived your life. Now, take what’s left and live it properly. What doesn’t transmit light creates its own darkness.”
20. “Dig within. Within is the wellspring of Good; and it is always ready to bubble up, if you just dig.”  

Nyhetsöken

Kvällstidningar. Oftast en källa till irritation. En publikation driven av en grupp gamar som sällan lämnar marken och sin föda av nyhetsmässiga kadaver. Journalister som behärskar språket men saknar varje form av vilja att väcka frågor, finna läsarens lust eller nyfikenhet. De när det aldrig sinade nyhetsflödet med en fördunklande medvetenhet som slukas av det halvbildades diktatur.

Ger Sverigedemokraterna mig mest? Är det då dem jag ska rösta på? Vad betyder pengarna i plånboken när samhället inte längre utvecklas. När pengarna är den statiska värdemätaren för vad som är gott? Och rätt?

Hädelse

Inser när jag nu sitter och läser en Mästerlig Bulgakov att om han levt idag skulle han säkerligen ha åtalats i en rysk domstol; en person som offentligt kränker religiösa känslor kan dömas till ett års fängelse och motsvarande cirka 60 000 kronor i böter numera i vårt grannland. Jag upphöra aldrig att förvånas; tanken på hädelse är en medeltida uppfattning. De som kräver  det vill föra oss tillbaka till medeltiden. Om man vill förbjuda religionskritik så måste man förbjuda det för alla religioner. För att kunna tillämpa ett förbud mot hädelse måste man förbjuda ett enormt  stort antal litterära, konst- och filosofiska verk som samlats under många århundraden på alla språk.

Frihet att kritisera religionen är en betydelsefull prövosten för yttrandefriheten. Så länge samhället inte accepterar denna frihet har det inte uppnått yttrandefrihet. Att Ryssland av idag har valt att kapitulera för den religiösa demagogin kommer att få ett mycket högt pris på alla nivåer. Känner mig i det närmaste sorgsen inför det faktum att det grundläggande sekulära kravet att skilja religionen från staten;  , inklusive frihet att tro, vara religiös eller vara gudlös inte längre är ett grundläggande demokratiskt villkor i det vitala Ryssland.

Nespressohyllningen

Jag är en lojal kund och konsument i vissa lägen. Jag tillber marknadsföraren på Nespresso. Erkänner. De har min lojalitet, jag är en återkommande kund som också fungerar som förespråkare för deras produkt. Nespresso är ett exempel där marknadsförarna har skapat en praxis som i det närmaste har en rituell struktur där det finns värde och relationer till en själlös produkt. Med andra ord, konsumtionspådrivarna på reklambyråerna har noga tänkt på att shopping ska sättas i samband med en helig andakt.

Hängivenhet är en ivrig och osjälvisk uppoffring till en person, övertygelse och i dagens samhälle till ett varumärke. Lojalitet till en vara har gått från att vara känslor av ett kraftigt men begränsat engagemang till något som gränsar till det gudomliga. Liksom religiös eufori, är Appleanhängare idag upplyfta av att hålla lyckan i sin hand. Det är tio år sedan jag läste No Logo, men minns dess budskap.

Hängivenhet i religiös bemärkelse innebär en hyllningsritual och även det kan översättas till varumärken för den hängivne, marknadsföraren behandlar varumärket och butiksyta med en högre grad av engagemang och hängivenhet för att kunna skapa en shoppingritual. I fallet med ett varumärke, gör den hängivne moderna pilgrimsfärder till sina butiker och använder både logotyp och produkter på märket för att signalera att hen är inkluderad; hen är där för sina trosfränder, hen jobbar, oavlönat, för att rekrytera nya troende och att hålla de otroende borta. Butiksytan blir en manifestation av identiteten, livet, meningen. När en konsument övergår från lojalitet till hängivenhet läggs konsumentensens självkänsla in som en del av produkterfarenheten, produkten får inte ses som undermålig för då är konsumenten som person undermålig.

Och liksom inom religionen så får den hängivne inte något i gengäld. Självfallet ges en känsla av tillfredsställelse, en känsla av att besitta ett större inflytande, en känsla av tillhörighet till grupp, en känsla av delaktighet i ett trossystem helt enkelt. Detta leder till en känsla av kärlek som går bortom romantiken och tar sig an ett element av plikt och personligt engagemang; samt inte minst en stor portion hängivenhet och kärlek; men syftet med denna typ av kärlek blir förlusten av jaget genom en personell sammanslagning med den älskade produkten.

Även om jag inte gör ett köp varje gång jag passerar Nespressobutiken på Kungsgatan, kommer jag omedvetet se den detaljhandelsmiljön som en plats för tillbedjan och varumärket som en brännpunkt för min egen känsla av identitet.  Jag inser att jag för denna produkt ser inköpskostnaden för nya kapsla som minimal fråga, även om konkurrenterna kan hävda objektivt billigare och smakrikare. Nya produktlanseringar för de mest lyckade lojalitetsmärkena samlar redan omedelbar uppmärksamhet och anhängare köar under nästan ofattbar mängd tid för att köpa produkten i butiken. Det är nämligen inte lagom att köpa nya produkter på nätet eller på en annan plats för gemenskap i butiken är en kyrkorit. Andra anhängare kommer ditt, styrka ges varandra att föra in nya fränder; nya fränder som ser kön och att gå från förespråkande kö:are till konsumtionsapostlar.

Så hur uppnår ett varumärke denna nivå av hängivenhet? Det finns flera viktiga punkter som leder till att omvandla en butik till ett sakralt utrymme tänker jag när jag ser Nespressoutiken, som alla arbetar tillsammans.
 Produkten; även om det kan tyckas självklart, vissa glömmer ofta den makt deras produkter har på sociala och kulturella nivåer. Produkten ska vara av god kvalitet, god nog för att det kan skapas en bild, en känsla av välbefinnande. Det kan vara oerhört svårt för mig att minnas att Nespressomaskinen hemma inte är bäst i världen, men budskapet från marknadsföraren har formulerat sig så att produkten passar väl in i mitt dagliga liv, och fördelar/nackdelar i det lilla förlorar sin relevans. 

Sällan har heller ett varumärke lyckats låta butiksytan agera en förlängning av varumärket så bra, det är inte bara en plats att visa varor. Butiksutrymmet är en destination, en vallfartsort. Mina mänskliga uppfattningar om utrymme, härrör från mina sensoriska verktyg men de är formade och präglade av kulturen jag anser mig tillhöra. Även här har jag låtit mig dras med av placeringen på Kungsgatan, läget bland de omgivande butikerna och grannskapet är en återspegling av eller motsättning till varumärket och producerar känslomässiga reaktioner. Stilrent, stramt, effektivt, doftande, mystiskt.  Produkter måste visas visuellt vördnadsfullt, kapslarna är på piedestal och under riktad belysning, dagens relikskrin att njuta och ta hem.  Butiksytan är en destination som för bönelokalen för religiösa samfund producerar butiksutrymmet en ökad känsla av tillhörighet och en känsla av att vara del av något mer. Personalen i sina uniformer signalera att konsumenten har lämnat den profana världen och har gått upp i en sublimare tillvaro.

Jag inser mitt irrationella beteende när det kommer till min kaffemaskin, inser att jag tar del av shopping som del i en konsumtionrituell struktur. Jag hoppas dock att jag kan avstå från helig hängivenhet och kunna skilja mig från mitt liv som Nespressokonsument om jag vill. . .hoppas.

Guds fru?

Gamla testamentet är en text fylld med förmaning av vandrande kungar och drottningar att aldrig falska gudar, och Israel är allt som oftast sett som födelseplatsen för den dogmatiska monoteismen. Det är emellertid med intresse som jag under mina resor till de arkeologiska helgedomarna Megiddo, Taanak och Beit Sh'ean har upptäckt en betydligt rikare bild av det religiösa livet i detta gamla land. Lägger man ut de olika figurer som finns på museum runt om i Israels land så finner man snart mängder av stenstodiga kvinnor i olika poser och med olika mängder kläder. Kan även se motif av hundar, hästar och tjurar: De antyder alla, sammantaget, en ikonografi av ett pantheon, som nu vissa forskare tror kan ha inkluderat Yahweh’s fru. Mycket av teorierna finns fint formulerade i boken; Did God have a Wife?

Idén att dyrka ett pantheon eller triumviratet gudomlighet tycks ha pågått under hela järnåldern i Israel, d.v.s: 10:e till 6:e -talet f.Kr, och slutade först i och med den babyloniska erövringen av Juda och den semitotala utvisning av invånarna . De gamla formerna för tillbedjan var därmed borta för gott, och de återvände inte när det semitiska folket flera generationer senare återvände från Persien och Babylon, då de istället hånade de kvarboende samariterna för sin hedniska tro.

Intressant nog finns det oerhört mycket mer kvinnliga figurer och representationer på helgedomar än det finns manliga från perioden när samariterna var på palts i det nuvarande Israel. Läser man sagorna i sin bibel så vet man att det var profeterna Elia och Josua som slogs hårdast mot polyteisterna och bevisen som hittas idag pekar på dyrkan just på en judisk dyrkan av minst två gudar. I Khirbet el Qom, i hjärtat av Juda, i en grav, hittades inskriften på en bön som innehöll namnen på Yahweh och Asherah, den senare åberopas till och med tre gånger. Tyvärr genomgick judendomen en genomgripande översyn från tiden före kung Josia och sen framåt i tiden, fokus låg då på att bli en sann monoteistisk religion. Asherah blev kvar endast i form av indirekta referenser samt i utspridda och kraftigt redigerade bibeltexter. Moderna översättningar återger ofta hennes namn som "en pelare" eller "en dunge", vilket inte förmedlar till de flesta läsare att det i själva verket rör en gudinna.

Det är inte helt otroligt att anta att järnålderns israeliter inte var monoteister, och tanken på vad bra det hade varit om detta forntida pantheon hade fått löpa parallellt med de berömda grekiska eller romerska sådana är lockande att leka med. En snällare mer panteistisk världsbild kanske? One can but dream.