De röstandes rätt

Det var länge sedan länderna i Väst övergav idén om en kung, kejsare eller diktator som varandes ett bra alternativ till ett gott styre. Den ende stod i stark kontrast till en ideal demokrati där erkännandet att en enda beslutsfattare kunde göra oerhörda fel jämfört med vad som kan karakteriseras som visdom hos den större populasen av väljare. Demokrati som den praktiseras idag har emellertid förvandlats till något helt annat. Det ursprungliga begreppet demokrati uppstod under klassisk tid, till exempel i grekiska stadsstater. Men det var begränsat till medborgare av rang vilket i allmänhet betydde att det var manlig representation baserat på en lotteriliknande urvalsprocess fri från ideologi. Tanken att en allmän medborgare skulle kunna väljas av andra medborgare uppstod långt senare i historien och först då blev det en politisk process av beslutet om vilka som representerar det allmänna i en regering kopplad till begreppet: demokrati. Vad som har gått vilse i överförandet av demokrati från klassisk till modern era är anledningen till att begränsa medlemskapet till röstandet för de som har en grundutbildning och en kapacitet för kritiskt tänkande. Och häri ligger anledningen till att demokrati som praktiseras idag inte längre per automatik borgar för gott styre i den moderna världen. Majoriteten av människor i världen har inte fått en adekvat utbildning som är bra nog för att form den tänkande medborgaren. De är inte beredda att se komplexiteten i det moderna livet som behöver ligga till grund för det personliga valet av representant.

Det gäller inte bara Indien, Ryssland eller Turkiet, det gäller i lika hög grad USA. En gång den starkast lysande demokratin i den Västliga världen, men nu med Trump inte fullt lika mycket. Hur Donald Trump kom till det vita huset är en fallstudie i hur bristen på utbildning och kritiskt tänkande inom den allmänna befolkningen blir en destabiliserande faktor. Den amerikanska kongressen är ett ytterligare exempel på bristen av mental förmåga hos såväl väljarna som den styrande klassens medlemmar. Och det är ett resultat av hur samhällen har misslyckats med att tillhandahålla adekvat utbildning samt en social och kulturell miljö som värderar kritiska tänkande färdigheter. Medan Indien, Ungern Ryssland och USA har blivit exempel på hur demokrati kan misslyckas i samhällen som förlorat sin bäring och sina perspektiv, är de inte de enda demokratiska enheterna  att uppleva problem i dessa sammanhang. Demokrati betraktas, per automatik, i världen som det bästa tillvägagångssättet för att uppnå en rationell och humanistisk styrning av stater, men när vi bevittnar utvecklingen runt om oss är det uppenbart att konceptet är ihåligt. Folk tror på demokrati eftersom de vill tro, inte för att det längre är sanningen.

Monokulturen

Det finns en frätande fiktion som råder på alla kontorsarbetsplatser, lögnen om att om vi arbetar lite hårdare och lite längre kommer vi att lönas med ökad hälsa, rikedom och lycka. En myt återberättad av generationer av nykonservativa tänkare har sålt oss tanken att den moderna arbetaren är ett djur på ständigt jakt; som drivs av konkurrenskraft och sitt ego till att nå allt högre inkomst- och produktivitetshöjder. Detta är falska argument; skadliga rent av och en väg som leder till djupa och helt förutsägbara konsekvenser. Inom alla sysselsättningsområden från akademin till industrin, den offentliga sektorn till privatmaskinerna, är samhället engagerad i en fruktlös jakt mot en minsta gemensam lön för inget. En förnedrande mänsklig strävan och en väg mot sönderfall av vår naturliga värld. Om den ekonomiska människan fanns så är den död, men resterna av kulturen sitter kvar; vi kan inte förvänta oss att samhället kommer att förbättra eller bota problemen. Vi lever i en kulturell vinter, i en bortkastad värld, i en urholkad monokultur av intighet. Har inga bättre förslag på vägar ut ur mardrömmen och fortsätter värdigt knappa på mina avtal men förblir redo för en systemkollaps.

God Jul

Matthew Henry

When Christ was about to leave the world, He made His will. His soul He committed to His father; His body He bequeathed to Joseph to be decently interred; His clothes fell to the soldiers; His mother He left to the care of John; but what should He leave to His poor disciples that had left all for Him? Silver and gold He had none; but He left them that which was infinitely better, His peace.

Den gudomliga ekonomin

Samhällets styrskick är ett resultat av en lång evolutionär process som har pågått sedan stenåldern. Sedan dess har människorna försökt nästan alla system och funktioner. De flesta har återspeglat en social hierarkisk struktur, men i avsaknad av verklig känsla för rättvisa har dessa hierarkier devalverats till maktförhållanden snarare än servicestationer för medborgaren. En klok struktur bygger på chefer och chefer som arbetar för dem som gör själva arbetet. De ska ge dem visionen och verktygen, inte leda dygnet runt. Moderna demokratier bygger på den neoliberala idén om individuell autonomi, den sekulära versionen av vår gudomliga fria vilja. I väst betyder det ensidig individualism, och i det yttersta av avarter oreglerade libertarianska och ekonomistiska sinnelag. Samarbete, altruism, osjälviskhet och en känsla av att tillhöra något större och viktigare än individen är byggstenar i demokratin som inte fungerar utan.

Se bara på bevisen framför oss. Den genomsnittliga människan strävar idag efter att bli numer ett. Hur mycket av detta beror på att de finns för många av oss och vi känner alla att vi konkurrerar med varandra? Oavsett hur undermåliga samhällets service blir, är bara ett fåtal människor redo att acceptera att den oljeberoende monetära ekonomin långsiktigt inte något bra. Vi tror på ekonomin, men vi diskuterar inte dess existens, precis som en religion gör med Gud. I stället för ett liv efter detta att debatterar har vi en pengarnas Gud som gör det möjligt för oss att göra allt vi vill, eller i alla fall det är vad vi tror vi önskar. Allt samhällsbyggande består av att tro vi på någonting, det är därför det är svårt att förstå begreppet religion i sin bredare betydelse. Lika lite som en gud belönar alla kan Mammon tillfredsställa världen eftersom det inte går att skapa välstånd för alla. Rikedom är en relativ term, det är något som bara kan tillhöra några. Rikedom finns endast om några är fattiga; rikedom är ett balanserat förhållande: det måste finnas fattigdom för att få ut rikedom. Även om klyftan mellan de rika och de fattiga fortsätter att växa årtionde efter årtionde, har fattiga människors livsstil inte förvärrats.

En framgång för kapitalismen? Ja visst. Här skyddar vår religion oss från kätteri; tanken att vi ska reformera det ekonomiska systemet, omfördela rikedom, övervaka kapitalet avfärdas som fientliga ogudaktiga kontroller. Samhällen måste främja ekonomisk tillväxt. Och detta motiverar även att krig förs i syfte att exportera demokrati och ekonomisk liberalism. Ekonomins religion förstör allt: skog, hav, levande arter, oss själva och våra obeskrivliga kulturer som finns över hela planeten. Heretikerna i världen ropar att vi istället ska skapa ett samhälle som inte kommer innebära ett sådant avskyvärt slöseri med energi och resurser. Det verkar som om det är dags att bli profetisk. Ändå verkar det inte hända. Vi är rädda för att förlora vårt ägande och vi är rädda för varandra. Det är svårt för oss att gå emot de andra. Det är extremt svårt att avvisa det som får oss att leva: Den gudomliga oreglerade kapitalistiska ekonomin.

Tystnad, tänkning pågår

Jag fascineras av tystnaden; av vad som händer med det mänskliga, identitet och personlighet när samtalet och musiken begär avsked, när av-knappen slår på, när den enorma tomheten når in. Tystnaden och kontemplationen är ett förlorat kulturfenomen, i tystnaden huserar skönhet, stillatigandet skapar ett utrymme som kan utforskas och användas om och om igen av olika existenser, av olika skäl och med väldigt olika resultat för ett kreativt skapande. Jag har vetat sedan ungdomens somrars kanotresor längs de småländska floderna att tystnad var ett hem. Det passade mig. Vi lever i ett samhälle som ser yttre skönhet som ett bevis på välbefinnande, vi ser att moraliska och sociala konventioner hämmar på våra personliga friheter, men ändå är vi rädda för alla som går bortom det godkända och utvecklar det excentriska. Tystnad och ensamhet representerar idag det excentriska, och hotfulla, i alla fall utan en inbäddad religiös tro som kuliss för tystnaden mening åt ensamheten.

Att söka tystnad är en social utmaning. Inte undra på att vi är rädda för dem som önskar och strävar efter att vara ensamma, om bara lite mer än vad som varit acceptabelt i moderna sociala strukturer. Inte undra på att vi ensamhet är synonymt med "ledsen, galen och dålig"; medvetet eller omedvetet. Men i tystnaden finns en frälsning. Trots det enskilda egots era; trots att det nya århundradet försöker höja självkänslan med hjälp av att öka individualiteten och skapa goda medborgare, trots tappra försök att konsolidera relationer och lägga bort hämningar; trots skrämmande ansträngningar att göra lagspelare av arbetstagare; trots de löften om ett neoliberalt nirvana med personlig frihet som allts mått är den extroverta brunnen torr. Vi lever i ett samhälle som är märkt av olyckliga barn, utlämnade ungdomar, politiskt urkopplade vuxna, självdestruerande konsumentism, eskalerande ojämlikhet, nationell ruelse, vacklande ekonomiska system, stigande mental ohälsa och en planet så skadad att ingen återvändo finns till stabilare tider. Vår civilisation besitter självklart också stor skönhet, nådegåvor och passionerad kärlek, ömhet, välstånd, mod och glädje. Men ganska mycket verkar finnas oavsett filosofins höga tankar. De flesta människor skulle fortfarande hellre beskrivas som reflekterande och vara goda lyssnare men få vågar välja att i tystnad och ensamhet reflektera på vår civilisations tillstånd innan de skrek ut sin sanning sitt nästa Tweet.

John F. Kennedy

Together we shall save our planet, or together we shall perish in its flames. Save it we can — and save it we must — and then shall we earn the eternal thanks of mankind and, as peacemakers, the eternal blessing of God.

Är du rent rysk?

Från barnsben var jag frihetlig. Fostrad i en borgerlig miljö, utflyttad och uppväxt i brittiska och amerikanska skolor. American Boy Scout. Militärt tränad att möta den lede fi i leran och kylan. Juristutbildad och tidigare centralt placerad i maktens korridorer både i Bryssel och Stockholm. Väl bevandrad i Gulagarkipelagen och den röda terrorns historia. Antikommunist. Men nyfiken på det ryska, så läste i gymnasiet detta språk och när kommunismen föll 1991 var jag redan 1992 på sommarskola i Moskva för att få nyttja det jag lärt mig om fienden. Jag har kvar foton där jag står bredvid Lenins fallna kropp. Förvissad om att nu var frihetens timme slagen och de amerikanska värdena skulle frälsa detta land. Detta visade sig vara fel. I stället för att ge det ryska folket frihet, fred och välstånd, kom kommunismens slut i Ryssland bara föra med sig kaos, fattigdom, våld och maktmissbruk av den värsta sorten.  Kriminella avskum som drog nytta av det fallna sovjetiska systemet klev in. Till skillnad från så många andra anti-sovjetiska aktivister som jag då umgicks med var jag tack vare många resor i landet från 1992 och framåt aldrig anti-rysk, regimen som förtryckte dem var inte människorna jag mötte. Jag jobbade under en period också som en del i den propagandamaskin som försökte göra det ryska folket till tanklösa konsumenter som skulle ta till sig alla västerländska råd och värden, goda som mindre goda.

Detta medan oligarkerna plundrade Ryssland och orsakade ett orimligt lidande, och vi i Väst gjorde inte något för att hjälpa folket, utan hjälpte istället oligarkerna plundra; plundra de naturresurser landet hade intakta efter kollapsen. Minns bara hur USA öppet hjälpte Jeltsin vinna valet 1996. Snart klev storpolitiken in i Europa. NATO attackerade Serbien, en historiskt nära allierad till Ryssland, en attack som skede i strid med de mest heliga principerna inom den internationella rätten. Jag började för första gången skönja en annan sanning där de västerländska regeringarna inte hatade det sovjetiska systemet eller ideologin, men satt med en fixerad rädsla inför det "Ryska". En oro för att Rysslands medborgare i sig själva och den kultur och civilisation som de hade konstruerat hade en inneboende fara oavsett överordnad ideologi. Jag studerade vidare. Juristlinjen, konstvetenskap och säkerhetspolitik. Spenderade tid i Beirut och fördjupade mig i rättshistoria. Bysantinska rätten fascinerade. Reste då även i denna region. Såg Syrien. Jordanien. Saudiarabien. Utforskade. Samtalade. Noterade. Bodde på Kibbutz och efter det sex månader i det arabiska Hebron. Började förstå mer av storpolitiken. Återvände hem. Läste ryska på universitet i Stockholm för Per-Arne Bodin.  Gjorde djupdyk in i ryska realia. Flyttade till Bryssel. Blev del av vapenetablissemanget. Därefter hände två viktiga saker: både Väst och Putin började visa upp sina rätta jag. Väst och NATO expanderade öster ut. Invaderade Afghanistan och Irak. Vladimir Putin visade sig samtidigt vara uppriktig med att kväsa oligarkernas makt i Ryssland.

Mina frihetliga vänner i Ryssland slöt upp bakom Putin. Jag var förvånad, men över vodka och te i St. Petersburg på senare -00 tal förstod jag att även för liberaler som slogs mot kommunismen började Putin långsamt och gradvis omvända Ryssland till något bättre. Han strävade efter att åter göra den Ryska federationen till en suverän och oberoende entitet. Samt; han vågade det göra det otänkbara: han berättade öppet för medborgarna vad som var fel och olagligt. Framförallt vaknade jag till när jag hörde Münchentalet från 2007. Putin fick mig att fatta ett relativt dramatiskt val; jag släppte mina livslånga fördomar och såg dem som felaktiga. Det skulle kosta mig lite i karriären. Men vad var det bättre långsiktiga alternativet för Sverige? Att samarbeta med en naturresursstark och ekonomiskt växande nation i närområdet eller lita till en naturresurssvag och dokumenterat svekfull stormakt på fallrepet över Atlanten? Putin är fortfarande världens enda ledare med tillräckligt mod för att öppet berätta hur oansvarigt USA agerar, läs här gärna hans FN-tal från 2015. Han är rysk. Han agerar annorlunda. Han besitter totalitära drag. Men han har långt ifrån fel i allt. Internationella samarbeten kräver kompromisser. Och jag är övertygad om att Sveriges framtid ligger samarbete; kompromisser med Ryssland, inte med USA. För jag minns alltid: in international relations, there are no permanent friends or permanent enemies, only permanent interests. In the new world disorder, with its narcissistic nationalism, shifting alignments, and wobbling partnerships, this sounds right.

Utan gudar

Jaget är en illusion. Det finns ingen diskret liten själ eller tystlåtet ego som lever ett Minotaurskt liv inne hjärnans labyrint. Och känslan av att det finns, den känslan av att  se på en värld så som varandes skild från dig själv kan med lätthet ändras eller helt utsläckas. Transcendens anses allmänt vara religiös till sin natur men det finns i princip inget irrationellt med detta stadium. Ur både vetenskaplig och filosofisk synpunkt representerar den bara en tydligare förståelse för hur tingen är ordnade. Förvirring och lidande är människans första rättighet, men visdom och lycka är tillgängliga. Landskapet vi bygger upp av vår mänskliga livserfarenhet innefattar djupt omdanande insikter om vår roll i det naturliga kretsloppet. Det är dock så att dessa överskridande psykologiska tillstånd och upptäckter som betecknar något bortom den empiriska sinnevärlden måste förstås i samband med neurovetenskap och psykologi, inte religion. Vad ska ersätta den organiserade religionen frågar många. Det enkla svaret är inget och allt. Inget behöver ersätta löjeväckande och oförsonliga förkunnelser; tanken att Jesus kommer att återvända till jorden och kasta de otroende ner i en sjö av eld är bara en skrämmande fiktion. Kärlek, medkänsla, moralisk godhet och transcendens står fria från religion men för att förtydliga detta måste hela spektret av mänsklig erfarenhet nyttjas på ett sätt som är lika fri från de religiösa dogmerna som vetenskapen redan är. Lycka går att finna bortom sagorna. Insikten måste bara komma att även under de bästa av omständigheter är lyckan ojämn.

Vi söker upp underhållande sevärdheter, behagliga ljud, svulstiga smaker, varma känslor och goda humör. Vi fyller ständigt på vår intellektuella nyfikenhet. Vi omger oss med vänner, nära och kära. Vi blir kännare av konst, musik eller mat. Men våra nöjen är till sin natur flyktiga. Om vi njuter av en stor professionell framgång, finns känslan av prestation levande och berusar oss i en timme, eller kanske en dag, men sen avtar den. Och vårt sökande efter nya karriärliga framgångar fortsätter. Den ansträngning som krävs för att hålla tristess och andra mentala otrevligheter i schack måste fortsätta, i varje litet livsögonblick. Oändlig förändring och evig inbillad förbättring av yttre livsvillkor är en otillförlitlig grund för varaktig fulländning. Finns det en form av lycka utöver den som bara är en upprepning av nöjen och undvikande av känslomässig smärta? Finns det en källa till psykologiskt välbefinnande som inte bara beror på uppfyllda önskningar så borde denna vara närvarande även när alla vanliga källor till nöjen och eufori tagits bort.

Således uppstår frågan naturligtvis: Finns det mer till livet än detta? Kan det vara möjligt att känna sig bättre än en tenderar att känna även utan traditionella framgångsmarkörer? Är det möjligt att hitta varaktig fulländning trots oändlighetens oundviklighet? Andligt liv börjar med en misstanke om att svaret på sådana frågor kan vara ett tyst litet men tydligt; Ja. Och en sann andlig utövare är någon som har upptäckt att det är möjligt att vara lugn i denna världen utan egentlig anledning, om så bara för några korta ögonblick i taget, och att dessa ögonblick synonymt med att överskrida kroppens uppenbara gränser. De som aldrig har smakat en sådan sinnesro kan läsa detta påståendet med mycket misstänksamhet. Ändå är det ett faktum att ett tillstånd av osjälviskt välbefinnande kan finnas i varje ögonblick oavsett var och när människan befinner sig. Utan gudar, utan framgångar men med en kärlek till sig själv och världen runt.

Kreativitet i skuggan av död

Det är farligt att leva man kan dö. Men varför frukta det oundvikliga? Döden är glömska, livets slut. Plötsligt eller långsamt, en demokratisk opartisk terror, som inte respekterar titlar eller rikedom, besöker varje varelse på jorden, den gamla och den unga, de sjuka och de friska, de visa och de dumma, de oskyldiga och de ogudaktiga. Vi dör lite mer för varje sekund som flyter förbi, men vårt inre urverk på livsklockan klämtar lite då och då och fyller oss med sådan ångest och rädsla att vi plötsligt kan bli geniala. Under hela historien har människor uppfunnit, skapat, utvecklat i syfte att döda döden genom att frambringa alster av annat något. Inför döden har människan avbildat konstiga gudar i marmor, tagit risker, gjort uppoffringar, försökt blidka sin ängslan genom att bygga ett helt rike bortom döden för att skänka odödlighet till sig själva. Döden kommer till en del i form av ett virus, för andra en kula, en dolk, en bil eller en degenerativ nervsjukdom. Det kan vara en dödlig dos giftgas eller vanligt vatten, kanske en eld. För de flesta är det ålderssönderfallet och kampen mot kroppskollapsen som dödar. Döden döljer sig men den är allsmäktig, gudomlig, sublim, avbildad som ett rensat könlöst skelett, benens komediant som bär med sig en oändligt läpplöst grimas.

Vissa ser döden som en orättfärdighet, en mördare, en utjämnare, för att den är allsmäktig. Men varför ser döden som en hämnare när den bara skördar jorden med sin skära? För minns i ångesten inför döden att vi människor alltid sätter hopp till årstiderna, vårens återfödelse efter vinterns död, från solens stigande och nedgående. Men ingen vår, ingen gryning bortom döden, har någonsin bevisats. Döden är en oändlig natt så hemsk att tänka på att den kan göra oss älska livet och värdera det med en sådan passion att den paradoxalt nog kan vara den ultimata orsaken till all glädje och all konst. Död och kärlek föder varandra.

Happiness

Känslor och politik

Alla samhällen bygger sin stabilitet på en känslornas gemenskap. Liberala demokratier är inget undantag. Även en jämn och stabil demokrati innefattar en myriad av olika känslor; uppbragthet, ängslan, förståelse, avsmak, avund, skyldighet, saknad samt inte minst många former av kärlek och hat. Några av dessa känslor har ringa påverkan på de politiska principerna eller den offentliga demokratiska kulturen, men andra har det; det finns offentliga känslor som påverkar nationen, nationens mål, institutionerna och våra ledare, vi är alla medborgare som delar ett gemensamt offentligt utrymme. Sådana offentliga känslor, ofta intensiva, passionerade och laddade, har stora konsekvenser för nationens väl och ve. De kan ge kraft och energi att bygga ett folkhem, men de kan också såra, splittra, skapa eller förstärka sprickor, hierarkier och maktförsumlighet. Ibland antar människor felaktigt att endast totalitära samhällen hyser intensivt känslomässiga publika känslostormar samt att endast sådana samhällen behöver fokusera på tyglandet av desamma. Denna övertygelse är både felaktig och farlig. Även demokratiskt stabila samhällen måste tänka på stabiliteten i sin politiska kultur över tiden och reflektera över den interna säkerheten som krävs i syfte att vårda mänskliga värden i tider av nationell stress. Samhället och nationen måste besitta en beredskap för att hantera medkänsla, ilska mot orättvisor, begränsning av avund och förmåga till kollektiv sympati. Att begränsa komplexiteten i vår känslomässiga formgivning ger alltid antiliberala krafter en stor fördel i folks hjärtan och riskerar att få folk att tänka på liberala demokratiska värden som ljumma och tråkiga. Demokrati är mellanmjölk. Totalitära ideologier är den brännande spännande whiskyn.

Även den demokratiska politiska principen behöver stöd för att säkerställa sin stabilitet över tiden, och alla anständiga samhällen måste skydda sig mot sammanbrott och totalitär hierarki genom att i det offentliga odla fram lämpliga ledare. I vårt svenska samhälle som strävar efter rättvisa och lika möjligheter för alla finns det två uppgifter för den politiska känslan. En är att skapa och uppnå ett starkt engagemang för värdiga projekt som kräver ansträngningar, till exempel social omfördelning, fullständig inkludering av marginaliserade grupper, miljömedvetenhet, bistånd samt rättsväsendet och det nationella alliansfria försvaret. De flesta människor tenderar att vara i grunden sympatiska. Emellertid kan populasen snabbt bli omprogrammerade att delta i narcissistiska projekt och glömma behoven hos dem utanför sin egen bekväma cirkel. Den andra uppgiften är att skydda det ömtåliga jaget genom att från politiskt håll undvika att förneka och underordna andra. Hålla sig borta från offentliga utspel som bygger på avsky och avund, viljan att påföra skam över andra och kollektiva bestraffningar av olika grupper. Skadorna som dessa utspel gör är särskilt omfattande när de åberopas som grund i lagstiftningsprocesser.

Men även när ett samhälle har undvikit att falla i den fällan måste upprätthålla en grundskoleutbildning som odlar förmågan att se det mänskliga i en annan person, kanske en av mänsklighetens svåraste och mest ömtåliga prestationer. En viktig del av den utbildningen utförs efter avslutad utbildning av den offentliga politiska kulturen, som representerar nationen och dess folk på ett visst sätt. Den kan innefatta eller utesluta, cementera hierarkier eller demontera dem. Alla känslor och emotioner som upprätthåller ett anständigt samhälle har sina rötter i, eller är former av, kärlek; det som ger oss alla respekten för mänsklighetens rätt till sitt liv, vilket gör oss till mer än ett skal. Påminner om att kärlek och passion behövs även i det välordnade sekulära demokratiska samhället, och det behövs självklart än mer i de ofullkomliga samhällen som ännu strävar efter rättvisa.

Cicero

As for me, I cease not to advocate peace. It may be on unjust terms, but even so it is more expedient than the justest of civil wars.