Klagomuren och Guds ironiska sida

Det trotsar all logik, det är en 4000 m2 stor plätt i universum omgiven av gamla murar, förfallen å färglös, ändå är det epicentrum för mänsklighetens drömmar och rädslor; det är hjärtat  av judendomen , kristendomen och islam . Känd som Haram el–Sharif av vissa, eller Tempelberget av andra, världens navel för alla. Tempelberget, tros vara platsen för det första och andra judiska templet, anses av judar vara de enda stenarna intakta från den romerska plundringen av Jerusalem år 70 eKr. Det är krönet av berget Moira, det är rastplatsen för de flygande hästarna, det är dårligheternas högborg, det är religion.

Fundamentalisterna av idag vill nu sätta sina apokalyptiska system i verket. Riv en moské, bygg ett Tempel, starta ett krig. Allt för att tre händelser måste äga rum innan den judiska Messias kommer: återupprättandet av Israel, judarnas återkomst till sitt hemland, och byggandet av ett tredje tempel. Som religiösa judar serpå det kom de två första händelserna vid grundandet av den judiska staten 1948, och vilsna i de himmelska tvångstankarnas tecken, säger de att den tredje händelsen har blivit möjligt tack vare det arabisk-israeliska kriget 1967.

Retoriken pressar från alla sidor in hatet igenom den trånga krigspassionsportalen. Att skada moskén, betyder ett globalt krig mellan den muslimska världen och Israel, dessutom är det ingen tvekan om att det skulle vara ett krig som riskerar föra förstörelse till staten Israel, för i händelse av en judisk extremistattack mot tempelplatsen, kommer hela skulden läggas på Israel och apokalyptiskt destruktiva krafter kan sen husera fritt.

Men det finns en lösning som jag nu är övertygad om kan fungera; det judiska templet byggdes aldrig på det nuvarande Tempelberget utan var beläget en fjärdedels mil söderut; ovan dagens Gihonkälla. I boken The Temples That Jerusalem Forgot av Ernest Martin baseras slutsatserna på flertalet bevis, bibliska, historiska och geografiska, och för de som inte är fast i religiösa vanföreställningar kan teorin inte vara annat än mycket trolig.

Flavius Josephus, som erbjöd ögonvittnesskildringar av förstörelsen av Jerusalem och dess tempel i AD 70, skriver bland annat att endast den romerska tionde legionens läger fick stå kvar bland ruinerna av Jerusalems stad och tempel; Fort Antonia, som Herodes uppkallade efter Mark Anthony, var jämförbara i storlek och placering till andra romerska fästningar byggda för att skydda ockuperade städer. Josephus rapporterade att Fort Antonia var stor som en stad och kunde hålla en hel legion av trupper, dvs. 5.000 soldater plus stödpersonal. Herodes hade byggt  fortet år 6 e.Kr. och romarna använde redan innan revolten platsen som härläger, och de hade ingen anledning att förstöra det efter kriget. För som en säkerhetsåtgärd, fortsatte det romerska imperiet att använda Antonia för att hysa den tionde legionen även efter Jerusalems förstörelse och förblev kvar bakom murarna i mer än 200 år. Att Haram verkligen är Fort Antonia har flera vittnesmål från olika kyrkofäderna och pilgrimer från fjärde till sjätte århundradena också bekräftat; de talade alla om ett stort stenomgärdat Praetorium; där Pilatus dömde Jesus. Templet beskrevs som försvunnet och placerat söder över, ovanför källorna vid nuvarande Davids stad i Jerusalem. Dagens Klippmoské står därför troligen ovan Jupiters tempel. . .men det är en annan historia.

Så Klagomuren, där fundamentalisterna gråter, var och är egentligen en del av väggarna som inneslut en Romersk här. . .den som fördrev det judiska folket. Gud är ironisk. Det tragiska är att judendomen innan tiden för korstågen kände till att Klagomuren inte var en rest av ett andra tempel och när judarna försökte återuppbygga ett tredje judiskt tempel i dialog med Konstantin och senare under Julian år 362 eKr ville de bygga just längre söder ut.

Under de senaste 130 åren har arkeologer bekräftat att den ursprungliga Davids stad byggdes på den sydöstra kanten av Jerusalem, problemet är att arkeologer förvisso gjorde rätt att för hundra år sedan  flytta platsen för Davids gamla stad till det sydöstra Jerusalem, men de misslyckades tyvärr med att omvärdera sitt traditionella tänk kring placeringen av det judiska templet.

Även Bibeln ger stöd för placeringen vid nuvarande Davids stad; Davids psalmer vittnar om att " levande vatten " flödade genom templet, det fanns även en ögonvittnesskildring från en person från Egypten som hette Aristeas som tittade på templet i omkring 285 f.Kr. Han konstaterade helt kategoriskt att templet var belägen över en outtömlig källa som vällde upp inom den inre delen av templet. Även romerska historiker spelar in i bedömningen, Tacitus skrev 105eKr att "templet i Jerusalem hade inom dess område en naturlig vattenkälla." Inga naturliga källor har någonsin funnits inom Haram el-Sharif, endast cisterner för uppsamling av regnvatten. Geologiskt är det enda naturliga källan i Jerusalem; Gihon. Även de islamiska härskarna från sjunde till elfte århundradet tillät judarna att leva nära sina tempelruiner vid Gihon, men förbjöd dem att gå in i Haram, vilket vidare visar att platserna inte var synonyma.

Vidare så hittade Sir Charles Warren, den största utgrävaren av Jerusalem, som minutiöst undersökt alla vinklar, vrår, hål, cisterner och tunnlar under Haram, inga arkeologiska lämningar som identifierats med det andra templet.

Men man kan väl inte helt förstöra ett tempel invänder de religiösa fanatiska skeptikerna. Jo det kan man, romarna var kunniga och som bevis för detta har arkeologerna aldrig avslöjat några andra ruiner som identifierats med Herodes byggde i Jerusalem, inklusive hans överdådiga palats, det grekiska Gymnasium eller den romerska Hippodromen. . .och med tanke på vittnesmålen från ögonvittnen kring den fullkomliga förstörelsen av Jerusalem, som grävdes upp från sina grundvalar, är det osannolikt att något bevis för det andra templet eller andra massiva Herodianska byggnader någonsin kommer att hittas. Om templet aldrig var beläget på, det idag förmodade ”Tempelberget”, är ett stort hinder för fred mellan israeler och palestinier passé. Judarna kunde då flytta sitt fokus söderut, bort  från den västra muren och mot Gihon, samt där bygga sitt tredje tempel.

Jag har sett mycket ruiner i regionen, läst det mesta av de historiska källorna, och en så potentiellt upprörande teori som nog är sann har jag aldrig stött på. Bevisad och accepterad av fler kan den radikalt förändra centrala aspekter av den teologiska, historiska, kulturella och politiska förståelsen av Jerusalem och dess heliga platser, teorin bör inte ignoreras.

Ofantligheten

Du kan inte förstå en människas handlingar om du inte tar hänsyn till att det han gör en viss dag är resultatet av händelser som ägt rum under hela livstiden upp till den stunden; och som kommer att resultera i fler händelser i den människans framtid. Det är samma sak för en planet, även om livslängden på vår jord är mycket längre än den är för en enda människa. Om vi vill förstå vad som händer i dag på vår plats i universum, måste vi försöka förstå hur planeten har förändrats under de eoner till att bli vad det är nu och vad det kan tänkas bli i framtiden.

Det är en svindlande tanke att ta in hela spännvidden av historia kring en planet; universum har alltid en speciell tankemässig smak, och trots att ingen av oss kommer att bevittna det ultimata slutet på vår biosfär, är det en källa till stor fascination. Och det är inte något nytt: det är en del av det mänskliga tänkandets eskatologi.

Så nuet och framtiden för en enskild person kan förstås utifrån hans eller hennes förflutna, och det är egentligen samma sak för jorden. Vetenskapen ger oss att nuet i vår planetära historia är unik i planetens hela historia: framtiden kommer inte bli mer av det vi har idag. Det är sant att om vi misslyckas med att överleva som civilisation, kommer det att finnas tid och utrymme för nya mänskliga civilisationer; och även om Homo Sapiens sållar sig till de utdöda, kan det finnas utrymme för en utveckling av nya arter. Men allt som kommer att hända sker i en utförsbacke mot en slocknad sol.

Nya mänskliga civilisationer utvecklar inom de närmaste hundra tusen åren kommer till exempel inte att ha kol och fossila kolväten som vi av idag. Om ett par hundra miljoner år från nu kommer kanske nya arter hitta olja som har omskapats i grunda syrefria hav, men de kommer inte att ha kol, som är resultatet av mycket speciella förutsättningar på den här planeten. Och de kommer kanske att leva på en planet med en mycket reducerad biologisk produktivitet i jämförelse med nu. Det betyder inte att de inte kommer att kunna utveckla nya mästerverk och tekniska underverk, men det är aldrig som nu.

Det är när jag läser Isaac Asimov som jag förstå den stora ofantlighet som utgör vår planets framtid och hur svårt det är för människans att tänka det. Vi en liten civilisationens krusning på toppen av en gigantisk tsunami som slår mot en avlägsen strand, och vår krusning försvinner, men ersätts av nya och vågen fortsätter rullande framåt till sitt oundvikliga slut. Och ändå vet vi så lite: det kan finnas andra stränder, andra vågor, kanske slutar vår planetära rullning, medan det universella havet är en evighet där ljus och mörker kan byta plats i en aldrig sinande dans. Så, som Asimov avslutade sin betraktelse, en dag  ska orden " Varde ljus " kan sägas igen. Och det kommer att bli ljust igen.

Förhandlingslösningar

Har haft många års erfarenhet från förhandlingssituationer; politiska jobb är till sin natur oftast förhandlingsburna. När jag försökte summera vilken egenskap som tagit mig längst så inser jag att den absolut viktigaste egenskapen faktiskt; Empati. En egenskap som fått osedvanligt dåligt renommé i just förhandlingssituationer. Det låter som svaghet. Men en empatisk förståelse för den andra sidan i en förhandling är nödvändig och, faktiskt, mycket krävande att skaka fram. Det betyder nämligen att du måste lära dig: "Känn din fiende " och precis som i poker försöka förstå dina motståndare för att veta om de bluffar eller är allvarliga med sina utspel.

Detta betyder inte att du sympatiserar med dem eller ens gillar dem du ordbrottas med.  En djup förståelse av den andra personen/personer du är i förhandling eller konflikt med är ett kraftfullt verktyg för kreativitet när det kommer till att lösa problem.

Att finna empati kan vara svårt i förhandlingssituationer, erkänner det, men det är mest beroende på att vi ser på konflikter som ett nollsummespel, precis som en fotbollsmatch. Vi vill demonisera den andra parten och är troligen rätt ointresserade i att förstå hur de ser saker. Blir en då förhandling som bara en win-lose situation är det betydligt svårare att ta fram empatin, en idrottstränare för AIK måste alltid försöka lista ut Djurgårdens spelplan, inte demonisera dem som värdelösa.

Eller för att hålla mig inom det litterära temat; som F. Scott Fitzgerald skrev; Testet av en förstklassig intelligens är förmågan att hålla två motsatta idéer i åtanke samtidigt och ändå behålla förmågan att fungera. När jag försöker använda empati i konflikt, kämpar jag för att hålla både min egen tanke runt konflikten och den andra sidans i åtanke. Utmaningen ligger i att ha Scott Fitzgeralds förstklassiga intelligens och de två idéerna: sida vid sida. Vi fruktar att vi kan glömma våra intressen och bli lurade till att se den andra sidans intressen och känna sympati för dem. Inget kan vara mer fel. Det finns alltid i en förhandling min sida, din sida å den rätta sidan.

För kom ihåg att empati inte är sympati. Jag har alltid haft en mycket hälsosam respekt för övriga motpartens kapacitet, och en mycket tydlig förståelse av de mål som de försöker uppnå. Men sympati har inte hindrat mig från att samtidigt förstå dem, och hitta sätt att vinna framgång. Så tänk på samma sätt som motparten är den enkla nyckeln gamla visdomen, men vad mer är känn med motparten. Det är endast möjligt efter att man mycket tydligt fört har etablerat de egna intressena i förhandlingen, helst i skrift, för att inte glömma bort dem när man vandrar runt och sätter sig för en stund på den andra sidan av förhandlingsbordet.

Empati tillåter oss se på konflikten från den andra sidans perspektiv och ser att fastställa vad den andra sidans intressen verkligen är. Då kan vi använda denna kunskap, och kunskap om våra egna intressen, att ta ut potentiella win–win lösningar som utökar lösningsutrymmet. Denna kreativa empati är motsatsen till svaghet. Det kräver en avsevärd mental seghet att utföra ett effektivt sätt.

För avslutningsvis måste ni komma ihåg att förhandlingsbordets spelteori inte består av motspelare som alla är lika ”rationella”, likt parter som sitter över ett schackbräde.  Många situationer involvera parter med väldigt ojämna nivåer av strategiskt tänkande. Ibland kan en part helt enkelt sakna förmåga. Men ibland är en stark motpart svagare för denna kanske inte inser det ens behöver tänka strategiskt. USA:s agerande i Irak har varit ett uppenbart exempel på det senare. I boken; Imperial Life in the Emerald City så läser jag om hur USA demoniserar Irakierna, omänskliggör dem, skrattar åt deras sätt och vägrar kännas ens ett uns av sympati för befolkningens legitima krav. Resultatet? Inte en förhandlingsframgång i vart fall.

Philippics

Läser just nu Philippics och ser hur de sista dagarna av ett imperium ger alltid gott om utrymme och makt till de hjärtligt hjälplösa, de sinnrikt sinnesslöa och de dansande idiotierna. Dessa politiker, mediala propagandister och gudssäljande krämare anlitas av ett oroligt folk för att vara de offentliga ansiktena på det sjunkande skeppet, dölja det verkliga arbetet av besättningen och systematiskt beröva passagerarna information om att fartyget förlist. Maktens moderna mandariner fortsätter ge sina order, ger sina pompösa tal, påtalar att Västerlandet är det största skepp som någonsin byggts. De vidhåller att vi har den mest avancerade tekniken och förkroppsligar de högsta och vackraste dygderna. Och sedan, med ett plötslig och oväntat raseri, hamnar vi alla i det iskalla vattnet.

Sumer och Rom gick under på samma sätt, så även de ottomanska och österrikisk- ungerska imperierna. Män och kvinnor av fantastisk medelmåttighet och fruktansvärt fördärv ledde monarkierna i Europa och Ryssland till första världskriget och Amerika av idag har onekligen sin andel av veklingar och idioter som satt destination mot destruktion.

Befolkningen i döende imperier är passiva. Det har fått sina bedövningsmedel och är invaggade i glömska. De retirerar in i det sexuella, det skrytsamt praktfulla och gagnlösa, reträtter som momentant känns lustfyllt men föder självdestruktion. De litar naivt det hela kommer att fungera. Som art, konstaterar Margaret Atwood i sin dystopiska roman Onyx och Crake, är vi är dömda av hoppet. Och absurda löften om hopp och härlighet serveras oss av nöjesbranschen, den politiska och ekonomiska eliten, överklassen som poserar som journalister, självhjälpen ges av religiösa trossystem som garanterar att anhängare av rätt gud alltid kommer att skydda dem. Det är kollektivt självbedrägeri, en reträtt in i det magiska tänkandet.


Den romerska statsmannen Cicero var en påtalare av Roms förfall; för all hans ärlighet, jagades och mördades han, hans händer och huvud avskurna. Hans avhuggna huvud och hans högra hand, som hade skrivit Philippics, spikades upp på Forum i Rom. Brusande folkmassor fick höra på medan den romerska eliten berättade att han aldrig skulle tala eller skriva eller skrämmas igen. Denna giftiga, kakofoni av skådespel och gladiatorkamp, bröd och cirkus pumpas idag ut i etern i eviga 24 timmars cykler. Få människor läser böcker. Fria tankar och ifrågasättanden är bannlyst, särskilt vid universitet och högskolor, där skygga pedanter och karriärister pressar fram akademiska dravel. Våra universitet och handelshögskolor, pressar fram chefer att besätta systemet, människor som inte undervisas i att tänka utan att lyda å förvalta. Dessa systemchefer vet bara hur man förevigar sig själva och systemet de tjänar, de uttömmer jorden för att upprätthålla upp ett system som fungerade men vars bäst-före-datum nu är passerat. Snart inleds en reträtt in i det muromgärdade Elysium; som den Förbjudna staden eller Versailles. De uppfinner sin egen verklighet, Wall Street har idag reproducerat detta beteende. De insisterar på att vi bibehåller ett fortsatt beroende av fossila bränslen och en spekulationsekonomi, allt för att upprätthålla riket. Statliga medel förslösas alltmer på extravaganta och meningslösa projekt och kejserliga äventyr. Och allt kollapsar.


Vällust och evig ungdom är våra övergripande tvångstankar. Den romerske kejsaren Tiberius lät i slutet av sitt misslyckade styre, flytta sitt hov till Capri och använde palats till en plats för ohämmad lust och våld. Tiberius skulle följas av Caligula och Nero. Galenskap föder sin galenskap. Det är trivsammare, jag erkänner, att stå hänförd inför våra elektroniska hallucinationer. Det är mer glädjande att insupa den hedonism och sjuk av dyrkan av jaget och pengar. Det är mer tröstande att snacka om kändisskvaller och ignorera eller avfärda det som är verklighet. Thomas Manns Bergtagen är ytterligare en briljant roman om detta märkliga sinnestillstånd. Det finns ingen politisk ideologi, trots koreograferade debatter och utarbetad politisk teater. Det är, som det alltid är i slutet, en stor kleptokrati.

Oljehäxan

Även om många människor ännu inte inser det så genomlever vi just nu ett förunderligt paradigmskifte i mänsklighetens historia. Många av de omhuldade antaganden kring vårt sätt att leva blir allt svårare att motivera, och andra saker som vi idag tar för givet glider iväg från oss, vår oljebrännande civilisation är en döende cancerpatient. Oljevälståndet har tagit sig många former och har tillåtit oss att öka levnadsstandarden på fenomenala sätt, samtidigt som vi har skördat frukterna av vetenskapens framsteg. Vi i Väst kan idag förvänta oss att leva i åttio år eller mer, medicintillgången god, gott om mat och inte minst ett överskott av tid som vi spenderar på fritidsaktiviteter eller mer troligt stirrar slött på Facebook-uppdateringar, allt finns. . .men hur länge till?

Allt är på väg att förändras och World Made by Hand som jag läste i helgen minner om detta. Författaren har skapat en trovärdig värld där han tänkt på följande fem punkter:

• Vi människor har uttömt alla de lättillgängliga energikällorna som vår moderna livsstil är beroende av. Allt som finns kvar är rester från festen.
• Resultatet av detta; den materiella levnadsstandarden vi har blivit vana vid försvann. Högre priser på grundläggande varor såsom livsmedel, energi och bostäder hamnade utom räckhåll för många människor.
• Våra styrande eliter, oavsett om de är politiker, affärsmän eller mediahipsters, är funktionellt oförmögna att göra något åt detta och de gör egentligen bara situationen mycket värre än det behöver vara.
• De flesta människor som lever idag är beroende av billig olja för att äta sig mätta. Oljan borta, så kommer hungern.
• Forskare och tekniker kommer inte komma till vår räddning för det finns inte något lämpligt alternativ till den billiga energi som oljan utgjorde. 
• Dags att börja odla min köksträdgård. 

Necessitas

Erfarenheten av att redan nu tilldelats den diagnos som jag antingen kommer dö med eller av, beroende på de medicinska landvinningarna, ger mig fördelen av insikt kring att vi direkt efter födseln överger kontrollen till en kraft som är större än vår vilja; Necessitas skänker oss våra diagnoser, dödsfall, okrossbara löften och livstid. Jag har varit tvungen att erkänna att idén om ett början och ett slut är illusorisk. Att historien inte börjar eller slutar, men fortsätter. Så för bara ett ögonblick, med stor möda, kan jag föreställa mig min vilja som en kraft som inte skulle försvinna men uteslutande omfördelas när jag en dag dör; att allt liv innehåller samma kraft, och att jag inte behöver oroa mig för förestående död. För mitt största ansvar i livet var bara att inrymma energin för en stund och sedan lämna det ifrån mig till min son.

Det bästa med insikt är förmånen att se tiden som ändlig för ens egen del, att kunna titta på vågen av dödlighet skölja över mig och alla jag känner utan rädsla. Ingen mer tid, inte mer kapacitet. Privilegiet att utesluta möjligheter. Nå avslut i allt. Att veta; jag är avslutad. Och att veta tiden kommer att gå vidare utan mig. Se på mig nu, skrivandes mina strofer för en stund mot bakgrund av tidlösheten, intigheten och desintegrationen.

Tötider?

Komplexiteten i civilisationen överstiger idag vår förmåga att hantera den sakligt och vi tillgriper panikåtgärder i form av mer utarmande beslut och för att skydda oss retirerade världen tillbaka i tron. Fortsätter alltså att fascineras av och försöker förstå varför vissa avstår från att reagera analytiskt på klimatförändringarna.  Jag läser nu ”TheLong Thaw” och ser där en föreställning om att samhällen kollapsar när deras komplexitet överskrider nivån av utvecklingen hos den mänskliga hjärnan att hantera komplexitet. Självklart kan en smart kultur skjuta upp detta men kan vi som mänsklig ras undvika det genom att agera rationellt på den insikt vi har om vad som händer? Tveksamt verkar det som.

I olika historiska kollapser har komplexiteten i att upprätthålla civilisationen alltid nått en kritisk punkt där kunskapen om vad som händer överväldigar civilisationens förmågor och kunskaper. Vid den tidpunkten uppstår ofta nya trossystem uppstår, människooffer och magiska svar sökes som svar på svåra frågor och tidigare ackumulerad kunskap försvinner in i de vidskepliga dimmorna som kallas religiositet. Tro trumfar kunskap.

Jag tror att konservativa klimatförändringsförnekare kan särskiljs i psykologiska tester så som varandes långt mer rädda än andra grupper. Visst många kan vara neutrala eller oengagerade men inte aktivt motarbetande bevisen. Det är inte heller så att skeptikerna saknar mod eller odugliga människor, men de är överdrivet rädd om livet som de har idag, toleransen för tvetydighet och förändring är låg. De kan därför, inför den hotande och komplexa karaktär klimatforskning trots allt har, vara mentalt mer predisponerade att retirera in i mentala citadell av förnekelse. 

Innanför murarna kan de likasinnade förstärka sin övertygelse, istället för att nyfiket söka svar med hjälp av nyare och bättre kunskap. Föreställningar om klimatkonspirationer är då mentalt säkrare än verkligheten. Globaliseringens ohållbarhet och dess stundande avstängning hotar vår civilisation och derivathajarna i världen förstår inte längre de komplexa sambanden som styr vår värld. Vad följer på vår kollapsade värld? 

Kollaps?

Jag har under ett antal år nu fascinerats av hur klimatförändringsskeptikerna hela tiden strävar efter att bevara? Svaret slog mig när jag nyligen läste Jared Diamonds bok "Collapse", där de olika samhällena han beskrev, till följd av miljöbelastningar, kollapsade. Påskön, norskstyrda medeltids Grönland, mayafolkets civilisation hade alla ett gemensamt mönster: ett ganska hierarkiskt samhälle där bevarandet av den rådande hierarkin var viktigare än bevarandet av hela samhället.

Så jag förstod hur normännen på Grönland vägrade anpassa sig till kallare vintrar eller lära sig av inuiterna att överleva dem, de föredrog att deras samhälle förintade, hellre än att ge upp sin position i Ö-hierarkin. Påsk öns invånare fortsatte att hugga ner träden på sin jordlott, in till sista stam; detta istället för att ge upp att bygga å frakta de statussymboler som stenenhuvudena utgjorde. Maya indianerna hög på samma sätt ner sin skog för att bygga mer å större, vilket förvärrade torkan som senare tog död på dem å deras imperium.

Så tillbaka i vårt industriella samhälle av idag, den värdehierarkin som frihandelsprofeterna vill bevara är mer värt än samhället självt, och samhället i en globaliserad värld är just; planeten. Så i sin iver att bevara sin rätt att köra en SUV eller resa på sin billiga charter så förnekar de alla miljöhot, precis som mayafolket, påskpojkarna och norrbaggarna, eftersom hierarkin i samhället är viktigare än något annat. Samhället i deras uppfattning kan inte existera utan den existerande ojämlika hierarkin så allt som hotar den, hotar att avveckla civilisationen. Intressant vore att hitta den konservativa feodala klassen i världen idag som är smarta nog att mentalt separera hierarkin från sig själva och faktiskt använda sitt inflytande för att överleva och ta dramatiska steg för att upphöra med miljöförstörande eskapader. Finns de?

Tveksamt. Den rådande ideologiska frihandelshegemonin fokuserar på vad människan har i förhållande till andra människor som en symbol för deras position i hierarkin. Det eftersträvansvärda är att vinna makt på din nästas bekostnad. Vare det grannen eller nästa kontinent.  De tror att utveckling ligger i att vilja ha mer än din granne, att det är detta som driver samhället; och om det samhälle du vill ha är djupt materialistiskt? Ja då räknas inte miljökostnaderna, vilket Diamond så fint påpekar. Men om maktens hierarkier de gjorde en anständig analys kring deras verkliga intressen, kan de se exakt hur många gemensamma intressen som de har med andra att försöka bevara planeten vi alla är beroende av. Emellertid skulle det krävas att de behövde ge upp sitt positionella tänkande, den prioritet de ger till hierarkier och individvinster och fokuserar på kollektivet i vid bemärkelse. Självfallet fruktar maktens estradörer förändring, men de inser inte att deras plan att skapa status quo är djupt ohållbar; och att stabiliteten de söker kommer att nekas dem. För att förbli en planet bebolig måste samhället förändras mycket och invanda sanningar samt tankemönster brytas.

Dagens maktliga stater har uppnått global dominans på grund av särskilda miljömässiga och tekniska fördelar, men vi västerlänningar har inte nödvändigtvis de mest överlägsna idéerna om hur man ska leva väl.

Meditations

Marcus Aurelius visdomar.

1. “You have power over your mind – not outside events. Realize this, and you will find strength.”
2. “Live a good life. If there are gods and they are just, then they will not care how devout you have been, but will welcome you based on the virtues you have lived by. If there are gods, but unjust, then you should not want to worship them. If there are no gods, then you will be gone, but will have lived a noble life that will live on in the memories of your loved ones.”
3. “The happiness of your life depends upon the quality of your thoughts: therefore, guard accordingly, and take care that you entertain no notions unsuitable to virtue and reasonable nature.”
4. “Everything we hear is an opinion, not a fact. Everything we see is a perspective, not the truth.”
5. “The best revenge is to be unlike him who performed the injury”.
6. “If you are distressed by anything external, the pain is not due to the thing itself, but to your estimate of it; and this you have the power to revoke at any moment.”
7. “The object of life is not to be on the side of the majority, but to escape finding oneself in the ranks of the insane.”
8. “If someone is able to show me that what I think or do is not right, I will happily change, for I seek the truth, by which no one was ever truly harmed.  It is the person who continues in his self-deception and ignorance who is harmed.”
9. “How much more grievous are the consequences of anger than the causes of it.”
10. “The first rule is to keep an untroubled spirit. The second is to look things in the face and know them for what they are.”
11. “Look back over the past, with its changing empires that rose and fell, and you can foresee the future too.”
12. “Begin each day by telling yourself: Today I shall be meeting with interference, ingratitude, insolence, disloyalty, ill-will, and selfishness – all of them due to the offenders’ ignorance of what is good or evil.”
13. “Never esteem anything as of advantage to you that will make you break your word or lose your self-respect.”
14. How much time he gains who does not look to see what his neighbour says or does or thinks, but only at what he does himself, to make it just and holy.”
15. “Remember that very little is needed to make a happy life.”
16. “Do every act of your life as though it were the very last act of your life.”
17. “Humans have come into being for the sake of each other, so either teach them, or learn to bear them.”
18. “Whenever you are about to find fault with someone, ask yourself the following question: What fault of mine most nearly resembles the one I am about to criticize?”
19. “Think of yourself as dead. You have lived your life. Now, take what’s left and live it properly. What doesn’t transmit light creates its own darkness.”
20. “Dig within. Within is the wellspring of Good; and it is always ready to bubble up, if you just dig.”  

Nyhetsöken

Kvällstidningar. Oftast en källa till irritation. En publikation driven av en grupp gamar som sällan lämnar marken och sin föda av nyhetsmässiga kadaver. Journalister som behärskar språket men saknar varje form av vilja att väcka frågor, finna läsarens lust eller nyfikenhet. De när det aldrig sinade nyhetsflödet med en fördunklande medvetenhet som slukas av det halvbildades diktatur.

Ger Sverigedemokraterna mig mest? Är det då dem jag ska rösta på? Vad betyder pengarna i plånboken när samhället inte längre utvecklas. När pengarna är den statiska värdemätaren för vad som är gott? Och rätt?

Hädelse

Inser när jag nu sitter och läser en Mästerlig Bulgakov att om han levt idag skulle han säkerligen ha åtalats i en rysk domstol; en person som offentligt kränker religiösa känslor kan dömas till ett års fängelse och motsvarande cirka 60 000 kronor i böter numera i vårt grannland. Jag upphöra aldrig att förvånas; tanken på hädelse är en medeltida uppfattning. De som kräver  det vill föra oss tillbaka till medeltiden. Om man vill förbjuda religionskritik så måste man förbjuda det för alla religioner. För att kunna tillämpa ett förbud mot hädelse måste man förbjuda ett enormt  stort antal litterära, konst- och filosofiska verk som samlats under många århundraden på alla språk.

Frihet att kritisera religionen är en betydelsefull prövosten för yttrandefriheten. Så länge samhället inte accepterar denna frihet har det inte uppnått yttrandefrihet. Att Ryssland av idag har valt att kapitulera för den religiösa demagogin kommer att få ett mycket högt pris på alla nivåer. Känner mig i det närmaste sorgsen inför det faktum att det grundläggande sekulära kravet att skilja religionen från staten;  , inklusive frihet att tro, vara religiös eller vara gudlös inte längre är ett grundläggande demokratiskt villkor i det vitala Ryssland.

Nespressohyllningen

Jag är en lojal kund och konsument i vissa lägen. Jag tillber marknadsföraren på Nespresso. Erkänner. De har min lojalitet, jag är en återkommande kund som också fungerar som förespråkare för deras produkt. Nespresso är ett exempel där marknadsförarna har skapat en praxis som i det närmaste har en rituell struktur där det finns värde och relationer till en själlös produkt. Med andra ord, konsumtionspådrivarna på reklambyråerna har noga tänkt på att shopping ska sättas i samband med en helig andakt.

Hängivenhet är en ivrig och osjälvisk uppoffring till en person, övertygelse och i dagens samhälle till ett varumärke. Lojalitet till en vara har gått från att vara känslor av ett kraftigt men begränsat engagemang till något som gränsar till det gudomliga. Liksom religiös eufori, är Appleanhängare idag upplyfta av att hålla lyckan i sin hand. Det är tio år sedan jag läste No Logo, men minns dess budskap.

Hängivenhet i religiös bemärkelse innebär en hyllningsritual och även det kan översättas till varumärken för den hängivne, marknadsföraren behandlar varumärket och butiksyta med en högre grad av engagemang och hängivenhet för att kunna skapa en shoppingritual. I fallet med ett varumärke, gör den hängivne moderna pilgrimsfärder till sina butiker och använder både logotyp och produkter på märket för att signalera att hen är inkluderad; hen är där för sina trosfränder, hen jobbar, oavlönat, för att rekrytera nya troende och att hålla de otroende borta. Butiksytan blir en manifestation av identiteten, livet, meningen. När en konsument övergår från lojalitet till hängivenhet läggs konsumentensens självkänsla in som en del av produkterfarenheten, produkten får inte ses som undermålig för då är konsumenten som person undermålig.

Och liksom inom religionen så får den hängivne inte något i gengäld. Självfallet ges en känsla av tillfredsställelse, en känsla av att besitta ett större inflytande, en känsla av tillhörighet till grupp, en känsla av delaktighet i ett trossystem helt enkelt. Detta leder till en känsla av kärlek som går bortom romantiken och tar sig an ett element av plikt och personligt engagemang; samt inte minst en stor portion hängivenhet och kärlek; men syftet med denna typ av kärlek blir förlusten av jaget genom en personell sammanslagning med den älskade produkten.

Även om jag inte gör ett köp varje gång jag passerar Nespressobutiken på Kungsgatan, kommer jag omedvetet se den detaljhandelsmiljön som en plats för tillbedjan och varumärket som en brännpunkt för min egen känsla av identitet.  Jag inser att jag för denna produkt ser inköpskostnaden för nya kapsla som minimal fråga, även om konkurrenterna kan hävda objektivt billigare och smakrikare. Nya produktlanseringar för de mest lyckade lojalitetsmärkena samlar redan omedelbar uppmärksamhet och anhängare köar under nästan ofattbar mängd tid för att köpa produkten i butiken. Det är nämligen inte lagom att köpa nya produkter på nätet eller på en annan plats för gemenskap i butiken är en kyrkorit. Andra anhängare kommer ditt, styrka ges varandra att föra in nya fränder; nya fränder som ser kön och att gå från förespråkande kö:are till konsumtionsapostlar.

Så hur uppnår ett varumärke denna nivå av hängivenhet? Det finns flera viktiga punkter som leder till att omvandla en butik till ett sakralt utrymme tänker jag när jag ser Nespressoutiken, som alla arbetar tillsammans.
 Produkten; även om det kan tyckas självklart, vissa glömmer ofta den makt deras produkter har på sociala och kulturella nivåer. Produkten ska vara av god kvalitet, god nog för att det kan skapas en bild, en känsla av välbefinnande. Det kan vara oerhört svårt för mig att minnas att Nespressomaskinen hemma inte är bäst i världen, men budskapet från marknadsföraren har formulerat sig så att produkten passar väl in i mitt dagliga liv, och fördelar/nackdelar i det lilla förlorar sin relevans. 

Sällan har heller ett varumärke lyckats låta butiksytan agera en förlängning av varumärket så bra, det är inte bara en plats att visa varor. Butiksutrymmet är en destination, en vallfartsort. Mina mänskliga uppfattningar om utrymme, härrör från mina sensoriska verktyg men de är formade och präglade av kulturen jag anser mig tillhöra. Även här har jag låtit mig dras med av placeringen på Kungsgatan, läget bland de omgivande butikerna och grannskapet är en återspegling av eller motsättning till varumärket och producerar känslomässiga reaktioner. Stilrent, stramt, effektivt, doftande, mystiskt.  Produkter måste visas visuellt vördnadsfullt, kapslarna är på piedestal och under riktad belysning, dagens relikskrin att njuta och ta hem.  Butiksytan är en destination som för bönelokalen för religiösa samfund producerar butiksutrymmet en ökad känsla av tillhörighet och en känsla av att vara del av något mer. Personalen i sina uniformer signalera att konsumenten har lämnat den profana världen och har gått upp i en sublimare tillvaro.

Jag inser mitt irrationella beteende när det kommer till min kaffemaskin, inser att jag tar del av shopping som del i en konsumtionrituell struktur. Jag hoppas dock att jag kan avstå från helig hängivenhet och kunna skilja mig från mitt liv som Nespressokonsument om jag vill. . .hoppas.

Guds fru?

Gamla testamentet är en text fylld med förmaning av vandrande kungar och drottningar att aldrig falska gudar, och Israel är allt som oftast sett som födelseplatsen för den dogmatiska monoteismen. Det är emellertid med intresse som jag under mina resor till de arkeologiska helgedomarna Megiddo, Taanak och Beit Sh'ean har upptäckt en betydligt rikare bild av det religiösa livet i detta gamla land. Lägger man ut de olika figurer som finns på museum runt om i Israels land så finner man snart mängder av stenstodiga kvinnor i olika poser och med olika mängder kläder. Kan även se motif av hundar, hästar och tjurar: De antyder alla, sammantaget, en ikonografi av ett pantheon, som nu vissa forskare tror kan ha inkluderat Yahweh’s fru. Mycket av teorierna finns fint formulerade i boken; Did God have a Wife?

Idén att dyrka ett pantheon eller triumviratet gudomlighet tycks ha pågått under hela järnåldern i Israel, d.v.s: 10:e till 6:e -talet f.Kr, och slutade först i och med den babyloniska erövringen av Juda och den semitotala utvisning av invånarna . De gamla formerna för tillbedjan var därmed borta för gott, och de återvände inte när det semitiska folket flera generationer senare återvände från Persien och Babylon, då de istället hånade de kvarboende samariterna för sin hedniska tro.

Intressant nog finns det oerhört mycket mer kvinnliga figurer och representationer på helgedomar än det finns manliga från perioden när samariterna var på palts i det nuvarande Israel. Läser man sagorna i sin bibel så vet man att det var profeterna Elia och Josua som slogs hårdast mot polyteisterna och bevisen som hittas idag pekar på dyrkan just på en judisk dyrkan av minst två gudar. I Khirbet el Qom, i hjärtat av Juda, i en grav, hittades inskriften på en bön som innehöll namnen på Yahweh och Asherah, den senare åberopas till och med tre gånger. Tyvärr genomgick judendomen en genomgripande översyn från tiden före kung Josia och sen framåt i tiden, fokus låg då på att bli en sann monoteistisk religion. Asherah blev kvar endast i form av indirekta referenser samt i utspridda och kraftigt redigerade bibeltexter. Moderna översättningar återger ofta hennes namn som "en pelare" eller "en dunge", vilket inte förmedlar till de flesta läsare att det i själva verket rör en gudinna.

Det är inte helt otroligt att anta att järnålderns israeliter inte var monoteister, och tanken på vad bra det hade varit om detta forntida pantheon hade fått löpa parallellt med de berömda grekiska eller romerska sådana är lockande att leka med. En snällare mer panteistisk världsbild kanske? One can but dream.