Vem är dagens Vasili Alexandrovich Arkhipov?

I det uppskruvade tonläget som råder gällande Ryssland verkar det vara en allmän föresats att sanktioner är något nytt mot ett nyligen uppkommit ryskt hot, emellertid har sanktioner varit en del av USA: s politik mot Ryssland under de senaste 100 åren. Under det ryska inbördeskriget 1918–1920 skickade den dåvarande presidenten Wilson amerikanska trupper för att kämpa mot den nya sovjetiska regeringen, och även om förhatliga rödgardisterna var den etablerade regeringen i Sovjet under 1921, fortsatte Washington att avstå ett diplomatisk erkännande Sovjetunionen tills president Roosevelt etablerade formella förbindelser 1933. Under mycket av 40-åriga kalla kriget införde USA olika sanktioner mot sin rival, huvudsakligen relaterat till teknisk och militär export, tillsammans med periodiska utvisning av diplomater och "spioner" på båda sidor. Den amerikanska kongressens stora politiska bidrag till avspänning var Jackson Jackson-Vanik-ändringen från 1975, förnekade Moskva en privilegierade handelsstatus med Förenta staterna, främst på grund av Kremls restriktioner på judisk utvandring från Sovjetunionen. En tydlig indikator på hur tanklösa och slentrianmässiga amerikanska sanktioner har blivit är att Jackson-Vanik upphävdes så sent som 2012, långt efter Sovjetunionens slut och efter det att några restriktioner för judar som lämnar (eller återvänder till) Ryssland tog ur bruk. Emellertid så infördes omedelbart i december 2012 Magnitskylagen, som finns till för att sanktionera enskilda ryska tjänstemän och "oligarker" för "kränkningar av mänskliga rättigheter". Magnitskylagen är fortsatt lag, kompletterad med ytterligare sanktioner riktade mot Ryssland till följd av den ukrainska krisen. En kris med tvetydig bakgrund.


Ser vi tillbaka på denna långa historia av sanktioner finns det inga bevis för att några av de amerikanska åtgärderna någonsin väsentligt förändrade Moskvas "beteende" på det sätt som var Västligt avsett. Eller, för den delen, att de påverkade Rysslands styrande politiska eller ekonomiska eliter negativt. Eventuella pålagor föll som alltid på de vanliga medborgarna, som ändå var tvingade att "patriotiskt" sluta upp runt Kreml ledarskap. Historiskt har sanktioner aldrig varit en problemlösande åtgärd som främjar amerikansk säkerhet, men mer av ett amerikanskt politiskt vredesutbrott, vilket gör saker ännu värre än. Verkligt beslutsfattande som leder till välstånd saknas.
Varför är då Washington ändå inne på en nu sanktionsmani mot Moskva, särskilt med tanke på den hårda officiella ryska reaktionen, uttryckt av premiärminister Dmitry Medvedev, som kallade senatens föreslagna åtgärder "en försäkran om ekonomiskt krig" och lovade att Kreml skulle hämnas? En förklaring är ett underliggande, förvånande antagande, från amerikansk sida om att landet, för att främja sina centrala nationella säkerhets- och ekonomiska intressen, inte behöver Ryssland. Ett sådant själv är bäste dräng politik är uppenbart fel. Amerika och världen behöver ryskt samarbete. Samarbete innefattar ett arbete med att undvika kärnvapenkrig; förhindra en nya och farligare vapen, bevakning och hindrandet av spridning av vapen och massförstörelsematerial, hantera internationella terrorister (som strävar att få tillgång till dylika material), uppnå bestående fred i Syrien och på andra håll i Mellanöstern, främja, handel välstånd och stabilitet i Europa, främja bättre förbindelser med den islamiska världen, av vilken Ryssland också är en del samt inte minst undvika en generationslång konfrontation med en formidabel ny allians som redan innehåller Ryssland, Kina, Iran tillsammans med länder utanför Nato. USA och Ryssland är bättre ihop än isär och är de redan ohjälpligt isär lever vi i oklara och farliga tider.

Ett andra antagande till varför USA agerar som de gör är inte mindre farligt: att Kreml är svagt och saknar motåtgärder för att möta de nya sanktionerna som förespråkas av Washington. Betänk dock kära läsare följande reella möjligheter. Moskva kan sälja sina miljarder dollar av amerikanska värdepapper och börja handla med vänliga nationer i valutor annan än dollarn, Det kan begränsa, underminera eller till och med stänga många företag som länge gör lönsamma affärer i Ryssland, bland annat Citibank, Cisco Systems, Apple, Microsoft, PepsiCo, McDonalds, Johnson & Johnson, Procter & Gamble, Ford Motor Co., och till och med Boeing. Det påverkar exporten till USA, vilket är avgörande för amerikanska civila och militära flygplanstillverkare, inklusive Boeing. Samt garanterat hindra försäljningen av raketmotorer som är nödvändiga för NASA och USA: s satellitverksamhet. Världens till ytan största land, Ryssland kan ta ut högre avgifter för amerikanska flygbolag att regelbundet få använda luftrummet eller helt förbjuda dem, vilket gör dem konkurrenskraftiga mot andra nationella lufttrafikföretag. Politiskt kunde Kreml avsluta sina egna sanktioner mot Iran och Nordkorea, och därigenom lindra Washingtons tryck på dessa regeringar. Glöm heller inte att försörjningen till amerikanska trupper som kämpar i Afghanistan är beroende av Ryssland.

Inget av detta verkar ha beaktats av Washingtons och Europas sanktionsivrare. Inte heller fyra andra omständigheter. Sanktioner mot Rysslands "oligarker" hjälper egentligen Putin. I åratal har han försökt övertyga många av de rikaste oligarkerna att repatriera sina offshore rikedomar till Ryssland. Få gjorde det. Nu, rädda för att få sina tillgångar utomlands frysta eller beslagtagna av amerikanska åtgärder, håller allt fler på att lyssna på Putin. För det andra kommer nya sanktioner som begränsar Moskvas förmåga att låna och finansiera investeringar fördröja landets fortsatt svaga tillväxt. Men Kreml klarade sig efter sanktionerna 2014 och kommer att göra det igen genom att vrida sig ännu mer från väst och mot Kina och andra icke-västliga partners. Därigenom utvecklas deras kapacitet för att egenproducera sanktionerad import. Rysslands jordbruksproduktion har till exempel stigit under de senaste åren och nu blivit en stor exportindustri. Självförsörjning är därjämte en strategisk vinst. För det tredje kan europeiska multinationella företag - och därmed själva Europa -  dra sig längre bort från våran luriga och opålitliga transatlantiska partner i Washington. Europa behöver inget som minskar sin stora marknad i Öst. Och för det fjärde, ett "ekonomiskt krig" är bara ett litet impulsivt steg från att bryta av alla diplomatiska förbindelser med Ryssland, vilket också diskuteras av Washington. Ett sådant brott skulle vrida klockan tillbaka många decennier, men i en tid då det riskerar att inte längre finns någon "globalisering" eller internationell säkerhet utan bara ett Ryssland-Kina.

Vilka skäl ger då Washingtons skrivbordsbundna krigare sig själva för att införa nya sanktioner mot Ryssland? De flesta av dem sitter i den amerikanska senaten, historiskt sett en plats med åtminstone flera självständigt utsedda blivande internationella statsmän, men inte längre.  Det ensamma undantaget är Rand Paul som har uppvisat stor visdom när det gäller förhållandena mellan USA och Ryssland. Övriga senatorers skäl är beklämmande och oanständiga. Vissa säger att Ryssland måste sanktioneras för att straffas. Straffas för att de bevakade sina intressen under en Juntaledd kupp i Ukraina, andra säger att "Rysslands aggression i Syrien" ska straffas, men det var Putins militära ingrepp på inbjudan av den syriska regeringen som förstörde den islamiska statens makt, till förtret för Amerika och dess allierade, inklusive Europa och Israel. Andra senatorer insisterar på att Kreml måste sanktioneras för sin nervgasattack på Sergei Skripal och hans dotter i Storbritannien för flera månader sedan. Men den brittiska regeringens utfall mot samt utpekande av Kreml har fallit ihop.
Den sista nya biten av sanktionsmanin är den som finns till svar på Rysslands påstådda "attacken mot Amerikas demokrati" under presidentvalet 2016. I verkligheten fanns det ingen attack, det existerar inte ett nytt Pearl Harbor, inget 9/11, inga ryska fallskärmsjägare landar i Washington, det finns bara viskningar om en slags inblandning i den andras inhemska politik som båda länderna har praktiserat, nästan ritualistiskt, i nästan hundra år. Faktum är att jämfört med Clinton-administrationens massiva, höst påträngande politiskt och ekonomiskt ingripande att rädda den misslyckade ryska presidenten Boris Jeltsins återupptagningskampanj 1996 fortfarande är en större krigshandling.

Vi blir därmed kvar med den verkliga orsaken bakom den nya anti-ryska sanktionsinsatsen: Att motverka och straffa president Donald Trump för sin samarbetspolitik i förhållande till Ryssland. Och även Putin för att ha träffat och samarbetat med Trump på deras Helsingfors toppmötet i juli. Denna bisarra, oöverträffade verklighet är mer än en antydan. Enligt en New York Times analys liksom andra publicerade tankesmedjors rapporter, blev en grupp senatorer oroliga för att Trump inte offentligt hade konfronterat Putin över Rysslands påstådda valinblandning, eller självmant släppt nya utkast till sanktioner mot Moskva. Det är inte ryska Twitter som gör val illegitima, det är faktafria påståenden som gör det. Hur många förlorande kandidater under 2018 kommer att hävda att deras seger stals av Putin? Trump ska fortsätta göra vad varje amerikansk president sedan Eisenhower har gjort, träffa den ryske ledaren för att undvika att snubbla in i ett krig mellan supermakter. Om inte tjänstemännen vågar tala med varandra vem kommer så att avvärja ett krig? En ny kubansk missilliknande kris eller i Baltikum, Ukraina, Syrien? Vem är dagens Vasili Alexandrovich Arkhipov?

Lite perspektiv på Ryssland

Vid den tiden i livet jag jobbade med annat lärde jag mig att den amerikanska cyberoperationen i Ryssland, runt Rysslands närområde, och runt om i världen var FRA tillsammans med NSA betydligt mer aktiva än samtliga ryska digitala operationer i storlek, kapacitet och frekvens. Björnen var inte ens nära, och förväntan var att klyftan skulle växa sig allt större. Vilket jag också förstått har skett.
Detta borde knappast komma som en överraskning för de som förstår sig på denna typ av verksamheter. Jämför bara Förenta staternas och Rysslands respektive försvarsbudgetar. President Trump undertecknade nyligen en gigantisk gåva på cirka $ 700 miljarder till Pentagon, ett budgetanslag på 61 miljarder som ensamt överstiger Rysslands årliga försvarsutgifter på 46 miljarder. Den amerikanska militärbudgeten motsvarar nu mer än de kombinerade militärbudgetarna i Kina, Ryssland, Storbritannien, Japan, Saudiarabien, Indien och Frankrike. Samt därmed också 14 gånger större än Kremls krigsbudget.

Amerikanska påverkansoperationer är dessutom djupt rotade i landets modus operandi; USA kan och vill avbryta demokratiska processer, inte bara i Ryssland, men överallt. Detta inkluderar hjärtat i Europa, där valda delar av europeiska statliga media nu låtsas i USA alltid har respekterat goda sedeläror och laglydnad. Det är som om Snowden tacksamt läckte har tydligen aldrig hänt. Det amerikanska försvarets avlyssning av Angela Merkels telefon hände aldrig? Obama-administrationens spionage på den tyska pressen, inklusive Der Spiegel, hände aldrig?

Valpåverkan i andra länder sker hela tiden, över hela världen. Best for Britain-skandalen är bara det senaste exemplet där utländska pengar skulle påverka de brittiska väljarna. Amerikanska regeringen riktade även in sig på det ryska valet 1996 för att få Jeltsin vald, och sedan skröt de om det i en omslagshistoria för Time Magazine. Omslaget ligger kvar på nätet där inget glöms bort. Jeltsin var den som möjliggjorde den katastrofala kapitalistiska chokterapi som styrde Ryssland från början av nittiotalet och föregick uppkomsten av de ryska oligarkerna. Putins varumärke av nationalistiska motstånd växte fram från och med detta ögonblick av extrem kollektiv nationell förödmjukelse. Under tiden hade Hillary Clinton fullt upp med att manipulera de palestinska valen 2006.

Mellan 1946 och 2000, genomförde USA: s regering minst 81 valinterventioner i andra länder medan Ryssland genomförde minst 36. Detta inkluderar inte den amerikanska regeringens våldsamma störtanden av dussintals regeringar under samma period, inklusive demokratiska regeringar på platser som Iran (1953), Guatemala (1954), Kongo (1960), Brasilien (1964) och Chile (1973). Så sent som 2009 spelade Hillary Clinton en komplicerad roll i den brutala insatsen mot den demokratiskt valda presidenten Manuel Zelayas regering i Honduras. Inget annat land, inte ens Ryssland, närmar sig även denna nivå av förakt inför för normerna av den nationella suveräniteten. Runt om i världen är organisationer som USA finansierar med och mer eller mindre öppet manipulerar främmande val, skapar amerikanskt styrda oppositionella rörelser och till och med bombar regeringar som hindrar amerikanska intressen världen över. 1999 sände President Clinton iväg tre rådgivare till Israel för att försöka svänga landets val till förmån för Ehud Barak. New York Times rapporterade att de "författade reklamslogans, utformade strategier och analyserade omröstningar" för Baraks kampanj. Föreställ er vad reaktionen skulle vara om Putin bokstavligen hade skickat tre toppkommunikatörer till Trump-kampanjen?

Det råder således ett komiskt hyckleri runt paniken över att Ryssland eventuellt aktivt har manipulerat val i Väst. Men den som ser den ryska aktiviteten som en antidemokratisk uppgörelse med USA borde i samma skarpa ordalag fördöma Förenta staterna.
Med detta sagt, bara för att Förenta staterna är världsledande inom alla slags valinblandning betyder det inte att de är immun mot sin egen medicin. Men det är knappast Ryssland som blandar sig i. Inblandningen från utlandet i USA kommer öka. Redan idag syns det hur tankesmedjor i Washington finansieras av Gulfstaterna. Förenade Arabemiraten bidrar generöst till Mellanösterns institutet (MEI) och Center for American Progress (CAP). Brookings Institute accepterar nådigt miljoner från Qatar. Atlantrådet och Centrum för strategiska och internationella studier har liknande arrangemang med andra förtryckande regimer så som Saudiarabien. Detsamma kan sägas om många andra repressiva regeringar utanför Gulfen. Och då finns försvarsentreprenörerna, Wall Street-bankerna och Silicon Valley giganterna, som alla har anslutit sig till att fånga immateriella rättigheter även inom den demokratiska akademin.

Politiker är naturligtvisäven de översvämmade med pengar från utländska intressen. Pro-Israel miljardärer som Sheldon Adelson och Saban har köpt sig inflytande hos både Demokrater och Republikaner. Den turkiska lobbyn fortsätter också att var en kraft, med alla från Gephardt till Flynn som betalades för att säkra Ankaras privilegier medan de begick olika brott mot armenierna och kurderna.

Hur kommer USA undan med denna dubbelmoralkarneval? Mycket av problemen bottnar i att det i huvudsak finns fem multinationella företag som nu äger nyhetsmedierna. Det här är nere från sex för några år sedan. År 1983 var det 50. Denna snabba konsolidering har skett tack vare den amerikanska telekommunikationslagen från 1996. De få dussin miljardärer med de största andelarna i dessa företag är nästan alla vita män. De är också nästan alla uppbundna i affärsinvesteringar runt om i världen. Och investeringar tar som bekant ingen hänsyn till medborgares behov eller önskemål.
För rysk inblandning att vara ett hot mot amerikansk eller svensk demokrati, skulle vi behöva en demokrati till att börja med. Men våra val är redan så tungt manipulerat av företag, fackföreningar och utländska regeringar att det är svårt att ta på allvar alla som rädda kommentatorer som ser Ryssland som ett enstaka hot mot vårt svenska valsystem. Frågan måste ställas i perspektiv och ses i samband med våra egna FRA aggressioner.

Putins regering, en demokratiskt vald regering med auktoritära drag, kan hanteras utan dagens hysteri. Låt oss istället se på hur våra svenska vapenexportörer gärna ser eskalerande spänningar mellan USA och Ryssland i Syrien, Jemen, Iran, Ukraina och periferin här runt Östersjön. Låt oss spendera mer tid på att med diplomati få USA och Ryssland att inte eskalera sina respektive länders imperialistiska drömmar som bara garanterar ytterligare död och förstörelse för människor överallt på denna planet.

Europa måste börja agera utifrån kunskapen att USA inte styr världen längre; att deras rätt och dess intressen inte på något sätt är världens eller Europas intressen. Samt om USA inte längre är den självklara verkställaren av de saudiarabiska och israeliska ledarnas villkor i Mellanöstern, vilka alternativa regionala orderingångar kan Europa bidra med?  Det finns mycket säkerhetspolitiska kommentatorer kan ägna sig åt som inte handlar om att ropa ryssen kommer i varje artikel; men det kommer kräva tankeväckande och konsekventa analyser. Det är svårt att inte följa mediernas drev och ledning kring vad vi som nation ska vara rädda för, men att hålla saker och ting i perspektiv är alltid en bra början.

Martin Luther King, "It's A Dark Day In Our Nation"

Sermon at the Ebenezer Baptist Church on April 30, 1967

The sermon which I am preaching this morning in a sense is not the usual kind of sermon, but it is a sermon and an important subject, nevertheless, because the issue that I will be discussing today is one of the most controversial issues confronting our nation. I'm using as a subject from which to preach, "Why I Am Opposed to the War in Vietnam."

Now, let me make it clear in the beginning, that I see this war as an unjust, evil, and futile war. I preach to you today on the war in Vietnam because my conscience leaves me with no other choice. The time has come for America to hear the truth about this tragic war. In international conflicts, the truth is hard to come by because most nations are deceived about themselves. Rationalizations and the incessant search for scapegoats are the psychological cataracts that blind us to our sins. But the day has passed for superficial patriotism. He who lives with untruth lives in spiritual slavery. Freedom is still the bonus we receive for knowing the truth. "Ye shall know the truth," says Jesus, "and the truth shall set you free." Now, I've chosen to preach about the war in Vietnam because I agree with Dante, that the hottest places in hell are reserved for those who in a period of moral crisis maintain their neutrality. There comes a time when silence becomes betrayal.

The truth of these words is beyond doubt, but the mission to which they call us is a most difficult one. Even when pressed by the demands of inner truth, men do not easily assume the task of opposing their government's policy, especially in time of war. Nor does the human spirit move without great difficulty against all the apathy of conformist thought within one's own bosom and in the surrounding world. Moreover, when the issues at hand seem as perplexing, as they often do in the case of this dreadful conflict, we're always on the verge of being mesmerized by uncertainty. But we must move on. Some of us who have already begun to break the silence of the night have found that the calling to speak is often a vocation of agony. But we must speak. We must speak with all the humility that is appropriate to our limited vision, but we must speak. And we must rejoice as well, for in all our history there has never been such a monumental dissent during a war, by the American people.

Polls reveal that almost fifteen million Americans explicitly oppose the war in Vietnam. Additional millions cannot bring themselves around to support it. And even those millions who do support the war [are] half-hearted, confused, and doubt-ridden. This reveals that millions have chosen to move beyond the prophesying of smooth patriotism, to the high grounds of firm dissent, based upon the mandates of conscience and the reading of history. Now, of course, one of the difficulties in speaking out today grows the fact that there are those who are seeking to equate dissent with disloyalty. It's a dark day in our nation when high-level authorities will seek to use every method to silence dissent. But something is happening, and people are not going to be silenced. The truth must be told, and I say that those who are seeking to make it appear that anyone who opposes the war in Vietnam is a fool or a traitor or an enemy of our soldiers is a person that has taken a stand against the best in our tradition.

Yes, we must stand, and we must speak. [tape skip]...have moved to break the betrayal of my own silences and to speak from the burnings of my own heart, as I have called for radical departures from the destruction of Vietnam. Many persons have questioned me about the wisdom of my path. At the heart of their concerns, this query has often loomed large and loud: "Why are you speaking about the war, Dr. King? Why are you joining the voices of dissent?" Peace and civil rights don't mix, they say. And so this morning, I speak to you on this issue, because I am determined to take the Gospel seriously. And I come this morning to my pulpit to make a passionate plea to my beloved nation.

This sermon is not addressed to Hanoi, or to the National Liberation Front. It is not addressed to China or to Russia. Nor is it an attempt to overlook the ambiguity of the total situation and the need for a collective solution to the tragedy of Vietnam. Nor is it an attempt to make North Vietnam or the National Liberation Front paragons of virtue, nor to overlook the role they must play in a successful resolution of the problem. This morning, however, I wish not to speak with Hanoi and the National Liberation Front, but rather to my fellow Americans, who bear the greatest responsibility, and entered a conflict that has exacted a heavy price on both continents.

Now, since I am a preacher by calling, I suppose it is not surprising that I have seven major reasons for bringing Vietnam into the field of my moral vision. There is...a very obvious and almost facile connection between the war in Vietnam and the struggle I and others have been waging in America. A few years ago there was a shining moment in that struggle. It seemed that there was a real promise of hope for the poor, both black and white, through the Poverty Program. There were experiments, hopes, and new beginnings. Then came the build-up in Vietnam. And I watched the program broken as if it was some idle political plaything of a society gone mad on war. And I knew that America would never invest the necessary funds or energies in rehabilitation of its poor so long as adventures like Vietnam continued to draw men and skills and money, like some demonic, destructive suction tube. And you may not know it, my friends, but it is estimated that we spend $500,000 to kill each enemy soldier, while we spend only fifty-three dollars for each person classified as poor, and much of that fifty-three dollars goes for salaries to people that are not poor. So I was increasingly compelled to see the war as an enemy of the poor, and attack it as such.

Perhaps the more tragic recognition of reality took place when it became clear to me that the war was doing far more than devastating the hope of the poor at home. It was sending their sons, and their brothers, and their husbands to fight and die in extraordinarily high proportion relative to the rest of the population. We were taking the black young men who had been crippled by society and sending them eight thousand miles away to guarantee liberties in Southeast Asia which they had not found in Southwest Georgia and East Harlem. So we have been repeatedly faced with a cruel irony of watching Negro and white boys on TV screens as they kill and die together for a nation that has been unable to seat them together in the same school room. So we watch them in brutal solidarity, burning the huts of a poor village. But we realize that they would hardly live on the same block in Chicago or Atlanta. Now, I could not be silent in the face of such cruel manipulation of the poor.

My third reason moves to an even deeper level of awareness, for it grows out of my experience in the ghettos of the North over the last three years--especially the last three summers. As I have walked among the desperate, rejected, and angry young men, I have told them that Molotov cocktails and rifles would not solve their problems. I have tried to offer them my deepest compassion while maintaining my conviction that social change comes most meaningfully through non-violent action; for they ask and write me, "So what about Vietnam?" They ask if our nation wasn't using massive doses of violence to solve its problems to bring about the changes it wanted. Their questions hit home, and I knew that I could never again raise my voice against the violence of the oppressed in the ghettos without first having spoken clearly to the greatest purveyor of violence in the world today: my own government. For the sake of those boys, for the sake of this government, for the sake of the hundreds of thousands trembling under our violence I cannot be silent. Been a lot of applauding over the last few years. They applauded our total movement; they've applauded me. America and most of its newspapers applauded me in Montgomery. And I stood before thousands of Negroes getting ready to riot when my home was bombed and said, we can't do it this way. They applauded us in the sit-in movement--we non-violently decided to sit in at lunch counters. The applauded us on the Freedom Rides when we accepted blows without retaliation. They praised us in Albany and Birmingham and Selma, Alabama. Oh, the press was so noble in its applause, and so noble in its praise when I was saying, Be non-violent toward Bull Connor;when I was saying, Be non-violent toward [Selma, Alabama segregationist sheriff] Jim Clark. There's something strangely inconsistent about a nation and a press that will praise you when you say, Be non-violent toward Jim Clark, but will curse and damn you when you say, "Be non-violent toward little brown Vietnamese children. There's something wrong with that press!

As if the weight of such a commitment to the life and health of America were not enough, another burden of responsibility was placed upon me in 1964. And I cannot forget that the Nobel Peace Prize was not just something taking place, but it was a commission--a commission to work harder than I had ever worked before for the brotherhood of Man. This is a calling that takes me beyond national allegiances. But even if it were not present, I would yet have to live with the meaning of my commitment to the ministry of Jesus Christ. To me, the relationship of this ministry to the making of peace is so obvious that I sometimes marvel at those who ask me why I am speaking against the war. Could it be that they do not know that the Good News was meant for all men, for communists and capitalists, for their children and ours, for black and white, for revolutionary and conservative. Have they forgotten that my ministry is in obedience to the One who loved His enemies so fully that he died for them? What, then, can I say to the Vietcong, or to Castro, or to Mao, as a faithful minister to Jesus Christ? Can I threaten them with death, or must I not share with them my life? Finally, I must be true to my conviction that I share with all men the calling to be the son of the Living God. Beyond the calling of race or nation or creed is this vocation of sonship and brotherhood. And because I believe that the Father is deeply concerned, especially for His suffering and helpless and outcast children, I come today to speak for them. And as I ponder the madness of Vietnam and search within myself for ways to understand and respond in compassion, my mind goes constantly to the people of that peninsula. I speak not now of the soldiers of each side, not of the military government of Saigon, but simply of the people who have been under the curse of war for almost three continuous decades now. I think of them, too, because it is clear to me that there will be no meaningful solution until some attempt is made to know these people and hear their broken cries.

Now, let me tell you the truth about it. They must see Americans as strange liberators. Do you realize that the Vietnamese people proclaimed their own independence in 1945 after a combined French and Japanese occupation. And incidentally, this was before the Communist revolution in China. They were led by Ho Chi Minh. And this is a little-known fact, and these people declared themselves independent in 1945. They quoted our Declaration of Independence in their document of freedom, and yet our government refused to recognize them. President Truman said they were not ready for independence. So we fell victim as a nation at that time of the same deadly arrogance that has poisoned the international situation for all of these years. France then set out to reconquer its former colony. And they fought eight long, hard, brutal years trying to re-conquer Vietnam. You know who helped France? It was the United States of America. It came to the point that we were meeting more than eighty percent of the war costs. And even when France started despairing of its reckless action, we did not. And in 1954, a conference was called at Geneva, and an agreement was reached, because France had been defeated at Dien Bien Phu. But even after that, and after the Geneva Accord, we did not stop. We must face the sad fact that our government sought, in a real sense, to sabotage the Geneva Accord. Well, after the French were defeated, it looked as if independence and land reform would come through the Geneva agreement. But instead the United States came and started supporting a man named Diem who turned out to be one of the most ruthless dictators in the history of the world. He set out to silence all opposition. People were brutally murdered because they raised their voices against the brutal policies of Diem. And the peasants watched and cringed as Diem ruthlessly rooted out all opposition. The peasants watched as all this was presided over by United States influence and by increasing numbers of United States troops who came to help quell the insurgency that Diem's methods had aroused. When Diem was overthrown, they may have been happy, but the long line of military dictatorships seemed to offer no real change, especially in terms of their need for land and peace. And who are we supporting in Vietnam today? It's a man by the name of general Ky who fought with the French against his own people, and who said on one occasion that the greatest hero of his life is Hitler. This is who we are supporting in Vietnam today. Oh, our government and the press generally won't tell us these things, but God told me to tell you this morning. The truth must be told.

The only change came from America as we increased our troop commitments in support of governments which were singularly corrupt, inept, and without popular support and all the while the people read our leaflets and received regular promises of peace and democracy and land reform. Now they languish under our bombs and consider us, not their fellow Vietnamese, the real enemy. They move sadly and apathetically as we herd them off the land of their fathers into concentration camps, where minimal social needs are rarely met. They know they must move or be destroyed by our bombs. So they go, primarily women, and children and the aged. They watch as we poison their water, as we kill a million acres of their crops. They must weep as the bulldozers roar through their areas preparing to destroy the precious trees. They wander into the towns and see thousands of thousands of the children, homeless, without clothes, running in packs on the streets like animals. They see the children degraded by our soldiers as they beg for food. They see the children selling their sisters to our soldiers, soliciting for their mothers. We have destroyed their two most cherished institutions: the family and the village. We have destroyed their land and their crops. We have cooperated in the crushing of the nation's only noncommunist revolutionary political force, the United Buddhist Church. This is a role our nation has taken, the role of those who make peaceful revolutions impossible but refusing to give up the privileges and the pleasures that comes from the immense profits of overseas investments. I'm convinced that if we are to get on the right side of the world revolution, we as a nation must undergo a radical revolution of values. We must rapidly begin the shift from a thing-oriented society to a person-oriented society. When machines and computers, profit motives and property rights are considered more important than people, the giant triplets of racism, militarism and economic exploitation are incapable of being conquered.

A true revolution of values will soon cause us to question the fairness and justice of many of our present policies. On the one hand, we are called to play the Good Samaritan on life's roadside, but that will be only an initial act. One day we must come to see that the whole Jericho Road must be changed so that men and women will not be constantly beaten and robbed as they make their journey on life's highway. True compassion is more than flinging a coin to a beggar. A true revolution of values will soon look uneasily on the glaring contrast of poverty and wealth with righteous indignation. It will look across the seas and see individual capitalists of the West investing huge sums of money in Asia, Africa, and South America, only to take the profits out with no concern for the social betterment of the countries, and say, "This is not just." It will look at our alliance with the landed gentry of Latin America and say, "This is not just." The Western arrogance of feeling that it has everything to teach others and nothing to learn from them is not just. A true revolution of values will lay hands on the world order and say of war, "This way of settling differences is not just." This business of burning human beings with napalm, of filling our nation's homes with orphans and widows, of injecting poisonous drugs of hate into the veins of peoples normally humane, of sending men home from dark and bloody battlefields physically handicapped and psychologically deranged, cannot be reconciled with wisdom, justice, and love. A nation that continues year after year to spend more money on military defense than on programs of social uplift is approaching spiritual death.

Oh, my friends, if there is any one thing that we must see today is that these are revolutionary times. All over the globe men are revolting against old systems of exploitation and oppression, and out of the wounds of a frail world, new systems of justice and equality are being born. The shirtless and barefoot people of the land are rising up as never before. The people who sat in darkness have seen a great light. They are saying, unconsciously, as we say in one of our freedom songs, "Ain't gonna let nobody turn me around!" It is a sad fact that because of comfort, complacency, a morbid fear of communism, our proneness to adjust to injustice, the Western nations that initiated so much of the revolutionary spirit of the modern world have now become the arch anti-revolutionaries. This has driven many to feel that only Marxism has a revolutionary spirit. Therefore, communism is a judgment against our failure to make democracy real and follow through on the revolutions that we initiated. Our only hope today lies in our ability to recapture the revolutionary spirit and go out into a sometimes hostile world declaring eternal hostility to poverty, racism, and militarism. With this powerful commitment we shall boldly challenge the status quo, we shall boldly challenge unjust mores, and thereby speed up the day when "every valley shall be exalted, and every mountain and hill shall be made low, and the rough places shall be made plain, and the crooked places straight. And the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together."

A genuine revolution of values means in the final analysis that our loyalties must become ecumenical rather than sectional. Every nation must now develop an overriding loyalty to mankind as a whole in order to preserve the best in their individual societies. This call for a worldwide fellowship that lifts neighborly concern beyond one's tribe, race, class, and nation is in reality a call for an all-embracing, unconditional love for all men. This oft misunderstood and misinterpreted concept, so readily dismissed by the Nietzsches of the world as a weak and cowardly force, has now become an absolute necessity for the survival of mankind. And when I speak of love I'm not speaking of some sentimental and weak response. I am speaking of that force which all of the great religions have seen as the supreme unifying principle of life. Love is somehow the key that unlocks the door which leads to ultimate reality. This Hindu-Muslim-Christian-Jewish-Buddhist belief about ultimate reality is beautifully summed up in the first epistle of John: "Let us love one another, for God is love. And every one that loveth is born of God and knoweth God. He that loveth not knoweth not God, for God is love. If we love one another, God dwelleth in us and his love is perfected in us."

Let me say finally that I oppose the war in Vietnam because I love America. I speak out against this war, not in anger, but with anxiety and sorrow in my heart, and, above all, with a passionate desire to see our beloved country stand as the moral example of the world. I speak out against this war because I am disappointed with America. And there can be no great disappointment where there is not great love. I am disappointed with our failure to deal positively and forthrightly with the triple evils of racism, economic exploitation, and militarism. We are presently moving down a dead-end road that can lead to national disaster. America has strayed to the far country of racism and militarism. The home that all too many Americans left was solidly structured idealistically; its pillars were solidly grounded in the insights of our Judeo-Christian heritage. All men are made in the image of God. All men are bothers. All men are created equal. Every man is an heir to a legacy of dignity and worth. Every man has rights that are neither conferred by, nor derived from the State--they are God-given. Out of one blood, God made all men to dwell upon the face of the earth. What a marvelous foundation for any home! What a glorious and healthy place to inhabit. But America's strayed away, and this unnatural excursion has brought only confusion and bewilderment. It has left hearts aching with guilt and minds distorted with irrationality.

It is time for all people of conscience to call upon America to come back home. Come home, America. Omar Khayyam is right: "The moving finger writes, and having writ moves on." I call on Washington today. I call on every man and woman of good will all over America today. I call on the young men of America who must make a choice today to take a stand on this issue. Tomorrow may be too late. The book may close. And don't let anybody make you think that God chose America as his divine, messianic force to be a sort of policeman of the whole world. God has a way of standing before the nations with judgment, and it seems that I can hear God saying to America, "You're too arrogant! And if you don't change your ways, I will rise up and break the backbone of your power, and I'll place it in the hands of a nation that doesn't even know my name. Be still and know that I'm God."

Now it isn't easy to stand up for truth and for justice. Sometimes it means being frustrated. When you tell the truth and take a stand, sometimes it means that you will walk the streets with a burdened heart. Sometimes it means losing a job...means being abused and scorned. It may mean having a seven, eight year old child asking a daddy, "Why do you have to go to jail so much?" And I've long since learned that to be a follower to the Jesus Christ means taking up the cross. And my bible tells me that Good Friday comes before Easter. Before the crown we wear, there is the cross that we must bear. Let us bear it--bear it for truth, bear it for justice, and bear it for peace. Let us go out this morning with that determination. And I have not lost faith. I'm not in despair, because I know that there is a moral order. I haven't lost faith, because the arc of the moral universe is long, but it bends toward justice. I can still sing "We Shall Overcome" because Carlyle was right: "No lie can live forever." We shall overcome because William Cullen Bryant was right: "Truth pressed to earth will rise again." We shall overcome because James Russell Lowell was right: "Truth forever on the scaffold, wrong forever on the throne." Yet, that scaffold sways the future. We shall overcome because the bible is right: "You shall reap what you sow." With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our world into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to speed up the day when justice will roll down like waters, and righteousness like a mighty stream. With this faith we will be able to speed up the day when the lion and the lamb will lie down together, and every man will sit under his own vine and fig tree, and none shall be afraid because the words of the Lord have spoken it. With this faith we will be able to speed up the day when all over the world we will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we're free at last!" With this faith, we'll sing it as we're getting ready to sing it now. Men will beat their swords into plowshares and their spears into pruning hooks. And nations will not rise up against nations, neither shall they study war anymore. And I don't know about you, I ain't gonna study war no more.

Utlandseldad sekterism

Demokrati handlar inte om kultur, religion eller religiös sekterism i sig utan hur staten förvaltar sin politiska makt samt fördelningen av socioekonomiska resurser inom överenskomna normativa principer och värderingar via institutionell organisation, varigenom enskilda medborgare genom val och andra former av politiskt deltagande bestämmer genom valda representanter. Med andra ord är den politiska demokratin en instrumental metod att överbrygga identitetskonflikter genom att tillhandahålla juridiska och institutionella arenor för att lösa skillnader och konflikter mellan grupper. Tävlingen mellan kulturella grupper i ett visst samhälle handlar inte så mycket om överlägsenhet eller underlägsenhet av identitet eller livsstil i sig t.ex. Sunni eller Shia; men hur kontrollen över lokala, regionala och nationella resurser fördelas samtidigt som man uppmärksammar alla kulturgruppers ambitioner och rättigheter. Tvistlösning och konfliktlösning och maktdelning bland konkurrerande kulturgrupper är svaga eller saknar allvarliga brister i många länder som varit utsatta för Västs demokratiseringsförsök. I dessa länder blir det "naturligt" för en dominerande kulturell grupp att införa sitt etos och trossystem genom samarbete eller tvång gentemot minoritetsgrupper, och på så sätt monopoliserar en utlandsstödd elit kontrollen över socioekonomiska resurser och politisk makt.


Statens otillräcklighet och förekomsten av svaga och delade samhällen har varit ett framträdande problem i det arabiska Mellanöstern. Statens auktoritära roll och traditionella värdesystem och institutioner utgör fortfarande allvarliga utmaningar för de arabiska samhällena som strävar efter demokratiska val och social rättvisa. Oppositionen i arabiska länder har också misslyckats med att mobilisera befolkningen kring en gemensam ideologi för att utmana staten. I stället har staten manipulerat etniska sorteringar för att ytterligare splittra och förlama oppositionen. Det civila samhället i arabvärlden är fortfarande underutvecklad. Plundring av allmän egendom, stor byråkrati och renodlad korruption mot en bakgrund av stor sociopolitisk instabilitet och impotens hos de rättsliga myndigheterna dominerar i området. Ekonomisk tillväxt är beroende av en politik som skyddar och stöder fria marknader, men marknaderna växer bäst i styrsystem som främjar lika tillgång, tillhandahåller sociala säkerhetsnät, förbättrar humankapitalet, reagerar effektivt på marknadsmisslyckanden och skyddar mot exploatering och missbruk. Inget av dessa kriterier kan finnas i länder som har bombats till demokratier. Vidare har arabiska politiska experiment med baathism, pan-arabism, sekulär nationalism och monarkins väg alla misslyckats, ofta med stjälp hjälp från externa aktörer, och därmed banat väg för islamiska rörelser, mestadels färgad av radikala lösningar för att motverka det utländska inflytandet.

Den arabiska politiska eliten och deras utländska anhängare har då spelat det sekteriska kortet och "kriget mot terrorn” för att säkerställa regimens överlevnad och upprätthålla ett krigiskt status quo. Israel, olja, terrorism och radikal islam har påverkat regionens inre identitet samt västerländska projektioner på den i snart ett halvt sekel. Skyddandet av Israel, västlig expansiv ambition, en törst efter olja och rädsla för radikalism har fått många regeringar och medier att karakterisera arabiska länder och människor som immuna mot demokrati eller framsteg. Frågan måste då ställas varför har Väst alltid kunnat manipulera arabiska politiska ledare, egentligen ända sedan slutet av första världskriget? Hur långt har politiken verkligen kommit under de senaste hundra åren? Är de arabiska staterna och folket idag verkligen offer för en iransk-konspirerad sekterism i regionen? Eller är de arabiska folken offer för en destruktiv politik och externa manipulationer beroende på sina respektive regimers utländska relationer som fortsätter befästa ett skadligt status quo? Låt bevisen tala för sig själv: det som framträder är att ledande Västländer och deras arabiska politiska allierade har tagit fram Daesh, inbördeskrig, förstörelse och förnedring, på en nivå som inte drabbat regionen sedan Mongolinvasionen.

Ryska paradoxer

I det ryska finns inget grått. Ingen skärseld. Ingen reseessäns. Inget lagom. Läst de ryska mästarna från silver och guldåldrarna och den yttersta domen är en överskuggande upplevelse av det litterära budskapet. Kristus, Allhärskaren, Pantokratorn, avbildas i ikonostasen längst fram i en ortodox kyrka. Han omges av Gudmodern och Johannes som med bönfallande gester riktar sig mot Herren. Där finns hopp om nåd. Men i vapenhuset eller på västväggen i kyrkan avbildas ofta syndarnas rättvisa öde på Yttersta domen med alla plågor. Denna eskatologiska känsla är fortfarande mycket stark i Ryssland. Paradoxen är dock att Ryssland som nation, trots domedagstro, har en inneboende frihetlig känsla, vidderna ger en förmåga att tänka bort gränser, det finns en förkärlek för det glada skämtet, ett bejakade av livet och den cykliska naturen. Kärleken till det egna tredje Rom var en kärlek till det eviga, det oändliga, det som inte har ett slut. Ryssland har, tillskillnad från dess kommunistiska överrock som påtvingades under 1900-talet, aldrig strävat efter att väcka, profetera och förändra världen. Ryssland är vi men inte vi. Många ryssar ser vita ut. De flesta äter med kniv och gaffel, de dricker alkohol, excellerar i västerländsk klassisk musik, poesi, litteratur, sport, vetenskap och filosofi. Med våra västerländska ögon ser de "normala" ut, men faktiskt är de inte det. De vägrar att spela med västerländska regler. De kräver envist att vara annorlunda och att vara ensamma. När de ställas ansikte mot ansikte med en aggressor slåss de. För som Putin sa i en intervju; «Да, для человечества это будет глобальная катастрофа, для мира будет глобальная катастрофа. Но я как гражданин России и глава российского государства хочу задаться вопросом: а зачем нам такой мир, если там не будет России?» 

De slår sällan till först, men deras försvar är fruktansvärt. När landet hotas, när Ryssland är överfallna, kämpar de med enorm beslutsamhet och styrka, och de förlorar aldrig. Byar och städer omvandlas till de invaderade arméernas gravar. Millioner dör medan de försvarar sitt land, men landet överlever.

Och detta händer igen och igen och igen; de externa krigshorderna har i århundraden angripit och bränt det ryska landet, Väst lär sig aldrig läxan och ger tragiskt nog aldrig upp sin syndiga dröm om att erövra och kontrollera den stolta och bestämda kolossen. Den nuvarande unipolära världsordningen med USA i spetsen gillar inte länder som försvarar sig, som kämpar mot dem, och särskilt om de vinner. För just nu vinner Ryssland, de försvarar sig och sitt folk, men de kämpar också för de andra, de skyddar den plundrade nationen;Syrien. Samt de räddade världen från nazismen. Tyskland besegrades då till ett fruktansvärt pris på 25 miljoner män, kvinnor och barn, men de gjorde det; modigt, stolt och altruistiskt. Väst förlät aldrig Sovjetunionen denna episka seger, för allt som är osjälviskt och självuppoffrande, står alltid i direkt kontrast med de egna principerna, och är därför extremt farliga. 

Vågen av propaganda började rullade in under hela det kalla kriget. Från London till New York, från Paris till Stockholm släpptes det fram en anti-sovjetisk och anti-rysk hysteri med en monstruös destruktiv kraft. Tusentals journalister, underrättelsetjänstemän, psykologer, historiker, samt akademiker var anställda. Inget sovjetiskt, inget ryska, förutom ryska dissidenterna, skonades. Naturligtvis fanns det inget utrymme för att nämna brittiska, franska, amerikanska, tjeckiska, polska, japanska, tyska och andras grymheter. Sovjetiska och ryska åsikter fick knappast någonsin möjlighet att tränga igenom den monolitiska och ensidiga västerländska propagandabilden. Lydigt accepterade den västerländska allmänheten den information som de matades med. Den mest absurda men på något sätt logiska ägde sedan rum: många i Sovjetunionen, underkastades propagandan. I stället för att försöka reformera sitt högst ofullkomliga och anti-demokratiska men fortfarande mycket progressiva land, gav de upp, blev cyniska, aggressivt desillusionerade, korrupta och naiva men osjälvständigt Västvänliga. Detta var den första och sannolikt sista gången i historien Ryssland blev besegrade. Det hände via svek, genom skamlösa lögner, genom propaganda.

Under Gorbatjov blev sakernas tillstånd extremt bisarra. Han mutades kanske inte direkt med pengar i hans hand för att förstöra sitt eget land, men han gjorde allt för att köra det i botten; precis som Washington ville att han skulle göra. Sedan, inför hela världen, rämnade de mäktiga republikerna och allt kollapsade. Sovjet dog snabbt, men inte smärtfritt Smärtan kom efteråt i form av en ny turbo-kapitalism, banditekonomi, ett pro-oligarkisk och förvirrat Ryssland föddes. Ryssland som styrdes av en alkoholiserad Boris Jeltsin; en man älskad och stödd av Washington, som glatt involverade sig i hans omvalskampanj 1996. Detta var det onaturliga, sjuka Ryssland som jag levde i under 90-talet, ett cyniskt land byggt på andras idéer; ett Ryssland mattat med Radio Liberty och Voice of America, BBC, svarta marknader, oligarker och multinationella företag. Ett Bangkok möter Berlin via logdans i Vilhelmina. Ett Crazy Duck. Washington hade då vunnit över Sovjetunionen men sedan började de sparka vidare på Ryssland, som vid den tiden var blott halvt levande. Är detta bortglömt, eller är det offentliga Väst helt omedvetet om vad som ägde rum under detta mörka decennium? Väst klev på det fattiga och skadade landet, vägrade att upprätthålla internationella avtal och fördrag. De erbjöd ingen hjälp. Utländska medborgare släpptes in och började privatisera ryska statliga företag, de stal alltså det som byggdes under långa årtionden. Låt mig vara tydlig: det var ingen invasion, inget krig, det handlade enbart om stöld. Nu idag läser jag att Ryssland är paranoida, att dess president är paranoid. Med ett alvarligt ansikte låtsas nu Väst att de aldrig försökte plundra Ryssland. Dessa galna år på nittiotalet upplevde jag delar av i St. Peterburg och Moskva, de västliga åren när Ryssland blev en halv klientstat till en osund kasinoekonomi, likt en koloniserad statsbildning. Det fanns ingen barmhärtighet, ingen medkänsla lämnades från utlandet. Det ryska västvänliga prästerskapet vaknade först senare, men det var för sent. Många av dem hade då inget att äta. Deras predikningar om den västerländska vackra kapitalismen tilltrotts befann sig deras Ryssland i totalt kollaps. Jag minns mina resor till Novgorod, Petrosavodsk, Narva, Samara och småorter däremellan. Körerna, pensionärerna som dog av kylan i ouppvärmda lägenheter, obetalda löner, svältande akademiker, teaterstjärnor som sjöng på Nevskij prospekt. Ryssland var ett land där folks genomsnittliga livslängd plötsligt sjönk till en sub-Saharaiansk nivå.

Mardrömmen varade inte så länge, men de korta men hemska åren under både Gorbatjov och Jeltsin, kommer aldrig att glömmas, inte förlåtas. Ryssar vet vad de inte vill ha. Ryssland tog sig upp igen från svälten. Redo att leva sitt eget liv, gå sin egen väg. Från en fattig, förödmjukad och rånad nation, undergiven väst, utvecklades landet och inom ett par år gick det fria och oberoende Ryssland åter in bland de utvecklade och mäktiga länderna på jorden.

Och som tiden före Gorbatjov är Ryssland nu återigen i stånd att hjälpa de nationer som ber om hjälp. En man som lett denna renässans, president Vladimir Putin, är hård, men Ryssland är under hot och då är han ett bra alternativ. President Putin är inte perfekt men han är en internationalist med en multipolär världsvision. Nu hatar västvärlden både Ryssland och dess ledare. Inte underligt; ett obesegrat, starkt och fritt Ryssland är Washingtons värsta tänkbara fiende. Så känner väst, inte Ryssland. Trots allt som har gjorts, trots att tiotals miljoner förlorade och förstörda liv, var Ryssland länge redo att kompromissa, till och med att förlåta, om inte glömma. Tyvärr kan inte Washington inte acceptera något mindre än fullständig och ovillkorlig underkastelse. Den måste kontrollera, stå ansvariga och leda allt; de måste känna sig exceptionella. Även när de invaderar länder och förstör hela regioner, insisterar den på att känna sig moraliskt överlägsna resten av världen.

Denna tro en nationell särställning är den sanna amerikanska religionen, som i decennier spelat en central roll där. Tron på den egna exceptionella statusen är fanatiskt, fundamentalistiskt och obestridligt. De insisterar på att deras narrativ är det enda som får finns i världen. Idag, liksom under det kalla kriget, är hundratusentals akademiker, lärare, journalister, artister, psykologer och andra professionella i alla delar av världen åter anställda av USA, och detta endast av två skäl, för att förhärliga den västerländska berättelsen och att diskreditera alla som vågar utmana den. Propagandakriget som nu släppts fram av Väst är så vansinnigt, så intensivt att även några av de europeiska och nordamerikanska medborgarna börjar ifrågasätta Washington och Londons galenskap. Men fortfarande, varhelst man vänder, finns det lögner, halvsanningar; ett komplext och avskyvärt träsk av konspirationsteorier. Ryssland attackeras för att de skulle styra amerikanska inrikesfrågor, för att de inte försvarar Syrien, för att ha en egen kraftfull propaganda, för statsdopning av sina idrottare, för att fortfarande vara kommunistiska, för att inte vara socialistiska längre, för att försöka döda redan frigivna brittiska spioner, i korthet: för allt tänkbart och ofattbar är de skydliga.

I Västs ögon är ryssarna "förrädare". De vägrade sälja ut hela sitt land och förslava sitt folk. Deras regering gör allt för att göra Ryssland självförsörjande, oljeoberoende, välmående, stolt och fritt i ordets rätta bemärkelse. Kom ihåg att "frihet", "demokrati" och många andra villkor betyder helt olika saker i olika delar av världen. Vad som händer hos oss i Väst kan aldrig beskrivas som "frihet" i Ryssland eller i Kina, och vice versa. Frustrerade, kollapsande, atomiserade och egoistiska samhällen i Europa och Nordamerika inspirerar inte sina egna medborgare längre. Det är verkligen pinsamt att USA och Storbritannien, länder som ansvarar för hundratals folkmord, för hundratals miljoner mördade människor på alla kontinenter, fortfarande vågar föreläsa om vad Ryssland ska göra. Den ryska kulturen är ofantlig: från sin poesi och litteratur till sin musik, balett, filosofi…men när miljontals liv hotas, blir lagom ljumma kulturella hjärtan och muskler till brinnande sten och stål. Under sådana tillfällen, när bara en seger skulle kunna rädda världen, är ryska nävar hårda, och detsamma gäller för den ryska rustningen.  Irreversibelt kommer även Sverige vända sin framtid mot öst. Och det är därför som Ryssland är så desperat hatade av Washington, de kommer stjäla de nu så lydiga vasallerna.

En farlig allians

Återvänder till tangenterna. Har observerat under två månader. Men inte agerat. Nu är det tid att åter beskriva problemen. Börjar med att Sverige lever i säkerhetspolitisk förnekelse, vi förnekar att vårt äktenskap med NATO är en farlig union. Förutom korta isolationistiska perioder har nämligen USA nästan alltid varit i krig; krig som ofta varit anfallskrig mot mindre makter. Vidare har NATO:s största medlem störtat flera regeringar under de gångna två århundradena. Den har ett starkt medialt propagandistiskt övertag på ett budskap som basunerar ut att landet har antagit en legitim och moralisk överlägsenhet som den förnekar andra. USA har rätt till frihet, andra inte. Sverige tar stora risker i att lägga så mycket av vår säkerhetspolitiska framtid hos NATO. Vi måste bygga vår säkerhet i vår region och som inte beror på ett utländskt beskydd vars okontrollerbara krafter är i sinande. Tyvärr har många av våra politiska, byråkratiska, affärs och media-eliter levt på myten om USA som det gudomliga så länge att de finner det direkt svårt att tänka sig en multipolär värld utan ett amerikanskt fokus. Vi hade en liknande och beroende syn på Tyskland i det förflutna. Det slutade i tårar.

USA är ett land som nästan alltid är i krig. Fakta bevisar detta. USA har aldrig upplevt ett enda helt decennium utan krig. Sedan dess grundades 1776 har USA legat i krig under 93% av tiden. Dessa krig har utökats från Tripoli och sen dess eget kontinent, till Stilla havet, till Europa och nu senast till Mellanöstern. USA har initierat 201 av 248 väpnade konflikter sedan andra världskriget. Under de senaste årtiondena har de flesta av dessa krig dessutom varit misslyckade. USA upprätthåller 700 militära baser eller platser runt om i världen. I vår egen region har de roterande trupp i alla länder runt oss förutom Finland. Hur kan vi förneka att USA är det mest aggressiva och farliga landet på vår planet? Förenta staterna har i stor utsträckning blandat sig i andra länders affärer och val under 100 år. USA nämligen en lång historia av att använda hemliga och öppna medel för att störta regeringar som anses vara avoga mot USA. 41 fall av framgångsrika USA-ledda regimskiften under 100 år, det vill säga ett olovligt skifte var 28:de månad. Honduras, Guatemala, Iran, Haiti, Kongo, Indonesien, Japan, Vietnam, Chile, Irak, Afghanistan och nu senast Libyen.

Trots alla redan pågående krig och förstörelse i konfliktutsatta områden, fortsätter den amerikanska imperiet agera utan allvarligt ifrågasättande. Inte minst från det egna väljarna. En förklaring ligger i just dessa väljare; för trots deras antagna världsroll har många amerikaner en begränsad förståelse för andra länders kultur och liv. Endast 32% av amerikanerna har pass.  43% av republikanerna och 55% av demokraterna stötte i en undersökning att USA skulle bomba en plats som kallas "Agrabah" som visade sig vara en fiktiv plats i en tecknad film. Endast ett okunnigt folk kunde vilja att deras land skulle bomba en stad som inte existerade.

USA har invaderat länder som de inte visste något om och i många fall kulturer och människor de helst saknade kunskaper om, länder och folk samt kulturer som därmed antogs vara mindre dygdiga och kloka än amerikaner. USA förstod aldrig folken de bombat. De tror att de visste bäst. De försökte tvinga på dem vad USA ansåg att de borde göra. Amerika och dess politiker har okunnigheten som ledstjärna. Det kanske i sig kanske inte är ovanligt, vår statsminister är inte kunnighetens apostel, men det är farligt när ett land med överväldigande militär makt saknar ett minimum av intuitioner med utrikespolitisk intelligens.

Den andra anledningen till att den amerikanska imperiet fortsätter är kraften bakom vad president Eisenhower en gång kallade det militär- och industrikomplexet i USA. I 2018 skulle jag lägga till "politiker" till det komplexet som är starkt beroende av finansiering från kraftfulla vapenproducenter över hela landet som i sin tur försörjer över 4000 militära anläggningar. Underrättelsetjänsten, företagsfinansiering av universitet och tankesmedjor har också del av det amerikanska imperiet. Sverige har via närmandet till NATO nästan låst in sig i detta komplex. Våra militära och försvarsledare är starkt beroende av Förenta staterna via FRA av CIA, NSA och FBI för informationsinhämtning. Vår självständighet och självständighet är också utsatt eftersom våra försvarspolitiker lever efter mantrat om; driftskompatibilitet med USA. Så kraftfull är USA:s inflytande och vårt villiga samarbete med det att vår utrikespolitik sällan ifrågasätter det amerikanska narrativet, i synnerhet vad avser Ryssland. Begreppet driftskompatibilitet innebär inte bara utrustning. Det betyder också personal där alltfler svenska militärer är inbäddade i USA:s och NATO:s militär- och försvarsinrättningar. Den amerikanska militären och dess medarbetare har ett intresse i att Amerika ska vara i krig och vårt svenska försvarsdepartement och försvarsmyndigheten är fyllt av medarbetare som kan ses som amerikanska lojalister.

Vidare kan det amerikanska imperiet fortsatta dominans förklaras av hur USA förväntar sig att andra ska följa en så kallad "reglerbaserad internationell ordning" som i stor utsträckning bestämdes vid Bretton-Woods efter andra världskriget och är inbäddad i olika FN-organ. Den "ordningen" speglar dock bara kraften hos de dominerande länderna på slutet av 1940-talet. Det erkänner inga nya legitima intressen för nya länder som nu insisterar på att spela en tydlig roll i en ny multipolär internationell ordning. USA följer dessutom endast en internationell reglerbaserad ordning när den ordningen passar dess egna intressen. Det strävar tillexempel efter ett reglerbaserat system i Sydkinesiska havet men vägrar att godkänna UNCLOS eller att acceptera ICJ-beslut. Invasionen av Irak var ett klassiskt fall av att brutna internationella regler. Invasionen var olagligt. Den resulterande i förstörelsen av Irak och uppfyllde kriterierna för krigsförbrytelser. Men försyndarna har sluppit sina straff. Det ovan anförda är uppenbart obehagligt men det är en text baserad på befintliga fakta. Det är en myt att demokratier som Amerika uppträder med en högre grad av välvilja internationellt. Länder agerar i sina egna intressen så som de uppfattar dem. Rom var en republik och rättigheter i landet påtvingades de oftast ovilliga grannarna. Sverige och dess NATO anhängare behöver genomskåda de ädla idéer som USA åberopar när de beskriver sitt eget land och istället se till hur de konsekvent illa de behandlar andra länder. Tänk på kurderna behandlas. De ledde kampen mot ISIS men överges nyss av USA och deras andra Västliga allierade. Eller Yemens folk som får bombas bort av ett USA stött Saudiarabien.

USA är inte längre en självklar stormakt. Det finns över 43 miljoner amerikanska medborgare som lever i fattigdom, de har en gedigen och omfattande fängelsepopulation med sina bestående rasistiska konnotationer, vapen är allestädes närvarande och de vägrar att ta itu med den frågan. Våldet är lika amerikanskt som deras rock n’ roll. Våldet är inbäddat i amerikanskt beteende både hemma och utomlands.

De dokument som lade grunden till USA inspirerar fortfarande världen runt. Tyvärr har dock dessa kärnvärden ofta blivit nekade andra. Till exempel när Filippinerna sökte USA-stöd invaderades det istället. Ho Chi Minh ville ha USA-stöd för sitt lands självständighet, men Vietnam invaderades. Liksom många demokratier, inklusive vår egen svenska, genomsyras det offentliga besluten av pengar och militära särintressen. USA har glidit ner till nummer 21 i Economists Intelligence Democracy Index från 2016. Det noterades även att; offentligt förtroende för regeringen, har sjunkit till historiskt låga siffror och minns att detta då var före Trump. Många demokratier står inför förändringar. Den amerikanska demokratin har emellertid mer problem än de flesta. Det finns en kronisk sjukdom i botten. Sveriges riskabla beroende av USA kan inte nog betonas; USA: s besatthet av att med hjälp av krigets gudar underminera utländska regeringar går tillbaka över ett sekel. Amerika kommer att behöva begränsa försvarsutgifterna trots den nya retoriken om att konfrontera både Ryssland och Kina. För Sverige ska minnas att år 2030 förväntas Kinas BNP vara 70% större än USA:s och Rysslands 20% större. USA har rekordskuld, som de senaste skattesänkningarna, kommer förvärra. Den nuvarande amerikanska skulden finansieras i stor utsträckning av Kina. Men varför skulle Kina vara beredd att finansiera USA när de ingår kallt krig mot USA om Sydkinesiska sjön? Med andra ord USA försöker gå i krig med sin egen bankir. Ett resultat av den minskande amerikanska ekonomiska makten är att landet kommer att be dess allierade att göra mer. Redan nu kräver de ökade nationella försvarsanslag av NATO länderna. Delvis för att hjälpa USA att ta sig ut från Mellanöstern, men också för att stå först i ledet när USA går ut i krig mot Ryssland.

Trots ständiga krig, ofta misslyckade, störtandet av utländska regeringar och ett mindre amerikanskt ekonomiskt inflytande fortsätter USA:s hegemoni och dominans av svenskt säkerhetspolitiskt tänkande. Trots alla bevis, varför fortsätter vi leva med vår förnekelse? En anledning är att som ett litet, isolerat och vitt samhälle har Sverige historiskt sökt ett yttre skydd, först Tyskland och när det misslyckades, NATO. Vi har inte skakat av det beroende och undergivenhet till NATO vi av nödvändighet hade under det kalla kriget.

Nu är det nya tider och Ryssland är inte kommunistiskt, det är Sveriges naturliga framtida handels- och säkerhetspolitiska partner. Vi fortsätter dock att söka säkerhet för region genom ett amerikanskt skydd snarare än säkerhet inom vår egen region. Vår långsiktiga framtid beror på samarbete i vår region och inte av en opålitlig och avlägsen allierad. En annan anledning till att vi förnekar vad det amerikanska imperiet innebär är, som jag antytt ovan, att vi mättas via våra medier med amerikanska nyheter, synpunkter och underhållning. Vi har inga oberoende medier. Oavsett vad amerikanska medierna säger om skattesänkningar för de rika, försvar eller klimatförändringarna blir det oundvikligen ett löp i våra svenska medier. Minns också att tusentals svenskar, så även jag själv, har köpts av amerikanska pengar och stöd via stipendier, studiecentra, utbyten och tankesmedjor. Hur länge kommer ett svenskt förnekande av den expansiva och destruktiva amerikanska policyn att fortsätta? När kommer några av politikerna att stå upp? Är våra politiska ledare korrekta i sin bedömning att fördelarna med och skyldigheterna i den amerikanska alliansen vinner val? I den mån Ryssland är något slags avlägset hot skulle det vara mycket mindre så om vi inte var så undergivna för USA. Vad ska vi göra om USA beslutar att följa råd från några av sina högre generaler och använda taktiska kärnvapen i Nordkorea? Eller sända stridande amerikansktrupp till Ukraina? Deras användning skulle involvera FRA:s kablar; ett faktum som inte skulle undkomma Ryssland. Ett amerikanskt beslut att genomföra nya militära handlingar i Nordkorea och/eller Ukraina kan utsätta oss för stor fara. USA och NATO är en farlig allierad.

Bloggpaus

Nu kommer denna lilla plats på internet att gå i dvala för en månad eller två framåt när jag ägnar mig åt villkorslös kärlek. Innan dess lämnar jag med ett inlägg där jag tillåter mig den obekväma lyxen att förändra eventuella läsare. Kultivera den kapaciteten att irritera, detta då vi lever i en kultur där ett av de största sociala plusen är att inte har någon åsikt, så vi bildar ofta våra åsikter på ytliga intryck eller andra lånade idéer utan att investera egen tanketid att odla fram någon egen sann övertygelse. Vi går sedan runt och hävdar våra lånade åsikter och klamrar fast vid dem som ett ankare till vår egen verklighet. Det är enormt desorienterande för omgivningen och en själv att helt enkelt säga; Jag vet inte. Men det är oändligt mer givande att försöka förstå än att vara rätt, även om det innebär att ändra sig om ett sakområde, en ideologi eller framförallt uppfattningen om dig själv. Så mitt första råd är att; var nyfiken nog att omvärdera och erkänna okunskap. Vidare låt bli att göra något för prestige, status eller pengar. Prestige är som en kraftfull afrodisiaka som lätt förmår dig att göra det du tror dig vilja framför att göra vad du vill. Pengar och prestige är bra i det att de kan ge alla en känsla av bekräftande just nu, men de gör i slutändan att livet inte längre är spännande och i själva verket kan de ofta distrahera och förringa de saker som erbjuder djupare mentala belöningar. Sen kommer ett tips om att vara generös. Var generös med din tid och dina resurser och särskilt med dina ord. Det är så mycket lättare att vara en kritiker än en hyllande medmänniska. Kom alltid ihåg att det finns en människa i den andra änden av varje utbyte och kritisk kommentar.

Att förstå och bli förstådd är en av livets största gåvor, och varje interaktion är en möjlighet att bygga upp istället för att bryta ner. Efter dessa råd följer min idé om att alla tjänar på att bygga upp små öar av stillhet. Läs. Gå på promenad med en behövande hund. Cykla, lek laga mat eller vandra någonstans utan mål. Det finns kreativa syften med att dagdrömma, till och med tristess är nyttigt. De bästa idéerna kommer till oss när vi slutar aktivt försöka samla på oss verksamhetsmässiga manifest och låter erfarenhetsfragmenten flyta runt i vårt omedvetna sinne; där och då uppkommer nya kombinationer. Utan detta väsentliga stadium av omedveten bearbetning bryts flödet i den kreativa processen. Sist men inte minst; sov.  Sömnen påverkar också alla våra vakna ögonblick, dikterar vår sociala rytm och reglerar vårt humör. Var lika religiös och disciplinerad med din sömn som du är med ditt arbete. Vi brukar bära vår förmåga att få lite sömn med stolthet och hänvisa till att vi då har en hög arbetsmoral men sömnbrist är misslyckade prioriteringar. Vad kan möjligen vara viktigare än din hälsa och din sömn? Jorden kommer fortfarande snurra när jag vänder åter till denna blogg och krigen fortgå, dårskap regera och hoppet resignera. Så obemärkt av kosmos försvinner jag nu. Saknad av ingen.