Orsak och verkan

I nästan 200 år, från och med utformningen av Monroe-doktrinen 1823, har USA hävdat sina säkerhetskrav över praktiskt taget hela västra halvklotet. Varje främmande makt som placerar militära styrkor nära amerikanskt territorium vet att de korsar en röd linje. USA:s politik förkroppsligar alltså en övertygelse om att oaktat var en potentiell motståndare placerar sina styrkor är USA:s inställning till den placeringen avgörande. Denna övertygelse är hörnstenen i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, och en kränkning anses vara en anledning till krig.

Men när det kommer till Ryssland har USA, och dess NATO-allierade, agerat i årtionden utan att respektera samma princip. De har successivt flyttat fram placeringen av sina militära styrkor mot Ryssland, till och med intill dess gränser. De har gjort detta med otillräcklig uppmärksamhet på, och ibland glatt ignorerande av, hur ryska ledare kan uppfatta dessa rörelser. Hade Ryssland vidtagit likvärdiga åtgärder med avseende på USA:s territorium, säg att placera sina militära styrkor i Kanada eller Mexiko – skulle Washington ha gått i krig och förklarat det kriget som ett defensivt svar på en främmande makts militära intrång.

Sett genom denna lins ses Rysslands invasion av Ukraina inte som en illvillig rysk ledares ohämmade expansionism utan som en våldsam och destruktiv reaktion på en missriktad västerländsk politik: ett försök att återupprätta en zon runt Rysslands västra gräns som är fri från offensiva hot, från både USA och dess allierade. Efter att ha missförstått varför Ryssland invaderade Ukraina, grundar Väst nu sina existentiella beslut på falska premisser. Genom att göra det fördjupar de krisen och kan ta oss mot ett kärnvapenkrig.

Under månaderna sedan Ryssland invaderade Ukraina har förklaringen till USA:s inblandning ändrats. Det som framställts som en begränsad, humanitär ansträngning för att hjälpa Ukraina att försvara sig har förändrats till att inkludera ytterligare ett mål: att försämra Rysslands förmåga att utkämpa ytterligare krig i framtiden.

Amerikas två krigsmål är inte riktigt förenliga med varandra. Medan en humanitär insats skulle försöka begränsa förstörelsen och få ett snabbt slut på kriget, kräver det strategiska målet att försvaga Ryssland i ett utdraget krig med maximal förstörelse, en blodig långsiktighet. 

USA:s nya militära mål placerar USA i direkt konfrontation med Ryssland. Nu är målet att förlama en del av den ryska staten, dess militär. Sedan krigets början har Biden-administrationen och kongressen tilldelat miljarder dollar i bistånd till Ukraina, den stora majoriteten av det militärt. Amerikanska tjänstemän har avslöjat att amerikansk underrättelsetjänsten möjliggjorde dödandet av ett dussin ryska generaler i Ukraina, samt förlisningen av Moskva, flaggskeppet för Rysslands Svartahavsflotta. Amerikas europeiska allierade anpassade snabbt och brittiska ledare har försökt utöka slagfältet och öppet uppmuntrat den ukrainska militären att använda västerländska vapen för att attackera försörjningslinjer inne i Ryssland.

Som svar på den eskalerande västerländska inblandningen, och på vad Moskva mycket väl kan uppfatta som ett existentiellt hot mot den ryska nationen, har Kreml uppgett att dess kärnvapentriad är i hög beredskap. Ryska varningar om kärnvapenkrig har avfärdats av de flesta västerländska medier som enbart propaganda: tanken på att kärnvapenkrig faktiskt är en möjlighet, 75 år efter Hiroshima, verkar avlägsen från många i västvärlden. Ändå kan man vara säker på att USA:s kärnvapentriad, som den i Ryssland, är i högsta beredskap. Denna situation placerar båda länderna närmare en planetdödande avfyrningspolicy, vilket ökar chanserna att en olycka, politisk missräkning eller datorfel kan leda till ett missilutbyte.

Vidare måste man överväga vad som skulle hända om Ryssland började förlora, och dess totala militära kapacitet försämrades till en punkt där Moskva uppfattade sig som sårbart för invasion. I den situationen skulle ryska planerare säkerligen överväga att använda taktiska kärnvapen på slagfältet för att förstöra fiendens styrkor. Således uttalade USA:s chef för den nationella underrättelsetjänsten, att Putin skulle kunna använda kärnvapen om det fanns "ett existentiellt hot mot hans regim och Ryssland, ur hans perspektiv." Detta kan inträffa om "han uppfattar att han förlorar kriget." Om Ryssland verkligen använde kärnvapen, kan trycket för ett västerländskt kärnvapensvar, följt av ytterligare upptrappning, vara oemotståndlig. Ändå är den situationen - rysk förlust och utarmning - exakt vad den nya amerikanska politiken försöker uppnå.

Slutligen måste vi fråga oss vad som skulle hända om kriget drog ut på tiden, förbi en punkt där motståndet mot Putin inom den ryska eliten ledde till att han togs bort från makten. Här talar vi om det hyllade målet "regimförändring", som i USA eftersträvas av alla inklusive, liberala interventionister och andra verbalt inkontinenta politiker. Antagandet tycks vara att herr Putin skulle ersättas av en foglig, kraftfull marionett underställd amerikanska intressen. Så kommer inte att ske.

Oavsett om mobiliseringen av Rysslands militär har varit den amerikanska planen från början eller inte, är Washingtons politik inte förvånande eftersom den följer en förutsägbar västerländsk berättelse om Ryssland som redan har blivit allmänt accepterad. Enligt denna berättelse är Putin en omättlig dåre som saknar rimliga nationella säkerhetsmotiv för sina beslut. Denna berättelse framställer herr Putin som en ny Hitler, och ryssen flyttar in i Ukraina på det sätt den nazistiska regimen flyttade in. På samma sätt framställer berättelsen varje västerländsk önskan att kompromissa och förhandla om ett snabbt slut på konflikten som önsketänkande och försoning. Amerikas militära mål kommer från helt västerländska uppfattningar om Moskvas motiv och orsakerna till kriget finns enbart att finna i Moskva.

Emellertid ställ sällan frågan; Är den västerländska framställningen om Ukrainakriget korrekt? Om det är det, kan västerländsk politik utan tvekan vara vettig, även om den innebär en viss risk för kärnvapenkonflikt. Men om narrativet är fel, så bygger västerlandets existentiella beslut på falska premisser. Om berättelsen är fel, skulle en snabbt förhandlad kompromiss, en som skulle skona livet för både kombattanter och civila, och samtidigt kraftigt minska risken för kärnvapenkrig, inte en eftergift. Det skulle snarare vara en praktisk nödvändighet, till och med en moralisk skyldighet. Slutligen, om den västerländska berättelsen om Rysslands motiv är felaktig, kommer de åtgärder som Väst förbinder sig till nu sannolikt att fördjupa krisen och kan leda till kärnvapenkrig.

Jag hävdar att den västerländska berättelsen är felaktig. I avgörande avseenden är det motsatsen till sanningen. Den underliggande orsaken till kriget ligger inte i en ohämmad expansiv excess från Moskva eller i paranoida vanföreställningar från militära planerare i Kreml, utan i en 30-årig historia av västerländska provokationer riktade mot Ryssland, som började under upplösningen av Sovjetunionen och fortsatte tills början av kriget. Dessa provokationer placerade Ryssland i en ohållbar situation, för vilken krig, för Putin och hans militära stab, tycktes vara den enda gångbara Monroemässiga lösningen. När jag argumenterar för detta ägnar jag särskild uppmärksamhet åt Förenta staterna, och utsätter detta imperium för särskilt skarp kritik, eftersom de har spelat den avgörande rollen i att utforma västerländsk politik sedan 1989.

När jag kritiserar Västvärlden är det inte mitt mål att rättfärdiga Moskvas invasion eller frita Rysslands ledare från ansvar. Jag har ingen kärlek per se till Putin. Trots allt jag kommer att säga, tror jag att han hade en del alternativ till att initiera kriget i februari. Men jag vill förstå honom, i betydelsen att försöka rationellt bedöma orsakssekvensen som fick Ryssland att starta och eskalera kriget.

Vad har jag då i åtanke när jag talar om "Västerländska provokationer"? Det påstås ofta att Natos expansion till länderna i Östeuropa har bidragit till spänningar. Detta påstående är korrekt men ofullständigt. Till att börja med förblir implikationerna av Natos expansion alltför ofta abstrakta, i det att det faktiska hotet mot Ryssland som inte respekteras. Samtidigt har USA och dess allierade, både individuellt och samordnat med varandra, vidtagit provocerande militära handlingar som inte är direkt knutna till Nato. Att fokusera på Nato är viktigt, men att bara ägna sig åt Nato döljer omfattningen och allvaret i den situation som Västvärlden har skapat för Ryssland.

Följaktligen, under de senaste tre decennierna har USA, ibland ensamt, ibland med sina europeiska allierade, gjort följande:

De utökade Nato över tusen mil österut, pressade sig mot Rysslands gränser, utan hänsyn till de försäkringar som tidigare givits till Moskva.

De drog sig ensidigt tillbaka från avtalet om antiballistiska missiler (ABM-fördraget) och placerade antiballistiska uppskjutningssystem i nya NATO-länder. Dessa bärraketer kan också rymma och avfyra offensiva kärnvapen mot Ryssland, såsom Tomahawk-kryssningsmissiler med kärnvapen.

De hjälpte till att lägga grunden för, och kan ha direkt anstiftat, en väpnad, högerextrema kupp i Ukraina. Denna kupp ersatte en demokratiskt vald pro-rysk regering med en icke vald pro-västlig regering.

De genomförde otaliga militära övningar nära Rysslands gräns. Dessa har till exempel inkluderat raketövningar vars mål var att simulera attacker mot luftförsvarssystem inne i Ryssland.

De påstod att Ukraina skulle bli en Nato-medlem utan egentliga strategiskt behov och utan hänsyn till de stora hot en sådan åtgärd skulle orsaka Ryssland. Nato vägrade sedan att avsäga sig denna politik, även när det kunde ha avvärjt kriget.

De drog sig ensidigt tillbaka från avtalet om medeldistansrobotar (INF), vilket ökar rysk sårbarhet för en amerikansk första attack.

De beväpnade och tränade den ukrainska militären genom bilaterala avtal och höll regelbundna gemensamma militära övningar inne i Ukraina. Målet har varit att skapa militär inter-operabilitet på NATO-nivå redan innan Ukraina formellt släpptes in i Nato.

Detta ledde det ukrainska ledarskapet till att kunna inta en kompromisslös hållning gentemot Ryssland, vilket ytterligare förvärrade hotet mot Ryssland och satte Ukraina i fara. På grund av krisens historia, då den utvecklats under decennier och för att termonukleärt krig kan komma, vilket innebär ett existentiellt hot mot alla inblandade länder, såväl som mot mänskligheten i stort, kommer jag tydligt och systematiskt fortsätta utifrån dessa premisser. Således är frågan om vem som bär huvudansvaret för den pågående katastrofen i Ukraina inte så svartvit som hävdas i vår svenska media.

Historien börjar 1990, när Sovjetunionen närmade sig sitt slut, när västerländska ledare återförenade Öst- och Västtyskland under Natos beskydd. Detta krävde att Moskva gick med på att avlägsna sina cirka 400 000 soldater från Östtyskland. För att blidka Moskva kommunicerade västerländska ledare åsikten att Nato inte skulle expandera österut mot Rysslands gräns. Dessa löften gällde inte bara frågan om Natos expansion in i Östtyskland, vilket ibland hävdas, utan också Natos expansion in i länderna i Östeuropa. Inte desto mindre, inom några år, började Nato expandera mot Rysslands gräns. Även om dessa försäkringar inte stadfästes i formella fördrag, var senare sovjetiska och ryska klagomål om att de ska ha blivit vilseledda gällande Natos expansion inte bara rysk propaganda utan snarare grundade i skriftliga samtida promemorior på högsta nivå inom de västerländska regeringarna.

Jag säger inte att de västerländska försäkringarna var juridiskt bindande, eller att kränkningen av dessa muntliga försäkringar helt förklarar Rysslands invasion av Ukraina. Faktum är att frågan om amerikanska, europeiska och sovjetiska diskussioner under 1990 och 1991 om NATO-expansion är föremål för pågående debatt. Jag vill bara notera att västvärlden agerade på ett sätt som var tänkt att lura Moskva, och att denna episod la grunden för en växande rysk känsla av att Nato, och USA i synnerhet, inte gick att lita på.

2001, två år efter en första grupp nya NATO-medlemmar tagits in, drog sig president George W Bush ensidigt ur avtalet om antiballistiska missiler (ABM). Sedan, 2004, tillät Nato ytterligare östeuropeiska länder, inklusive Rumänien och Estland, att gå med. Vid det här laget hade Nato expanderat nära tusen mil mot Ryssland.

2008, vid ett Nato-toppmöte i Bukarest, Rumänien, meddelade Nato, i det så kallade Bukarestmemorandumet, att man avser att ta in Ukraina och Georgien, som också båda gränsar till Ryssland, som medlemmar. Även om europeiska medlemmar av Nato hade allvarliga reservationer mot detta, använde president Bush USA:s ställning som senior medlem av alliansen för att driva frågan, och följande otvetydiga uttalande inkluderades i memorandumet: ”Vi kom överens i dag att dessa länder [Ukraina och Georgien] kommer att bli medlemmar i Nato.” Ingen formell åtgärd för att faktiskt tillåta dessa länder medlemskap vidtogs dock.

Från första början har Ryssland sett Ukrainas och Georgiens möjliga inträde som existentiella hot. Ukraina delar en 1 200 mil lång landgräns med Ryssland, varav delar ligger bara 600 mil från Moskva. I ett diplomatiskt meddelande från 2008 skickat till Washington av den dåvarande U.S.A. ambassadören i Ryssland, William J. Burns, senare som bekant chef för CIA, beskrev han sitt möte med den ryske utrikesministern. Burns noterade att Ryssland ansåg Ukrainas och Georgiens inträde i Nato som en röd linje som inte kunde passeras. Detta faktum återspeglades i rubriken han gav sitt brev: "Nyet Means Nyet. Russia's NATO Enlargement Redlines." Burns skrev: "Inte bara uppfattar Ryssland inringning och ansträngningar för att undergräva Rysslands inflytande i regionen som hot, utan det fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska militära beslut avseende säkerhetsintressen."

I augusti 2008, fyra månader efter Natos tillkännagivande om Ukraina och Georgien, anföll Georgien Ryssland i femdagarskriget. Orsaken till intrånget var att den georgiska militären, som var, och är, finansierad, beväpnad och tränad av USA, hade inlett ett massivt, fjorton timmar långt artilleri- och raketanfall mot ett semi-autonomt georgiskt distrikt (Sydossetien). Detta distrikt gränsar till Ryssland och har nära band till det. Notera att attacken inträffade bara några dagar efter att USA hade initierat en militärövning på 2 000 man inne i Georgien. Det ryska intrånget i Georgien har sedan oftast felkarakteriserats av Västlig press och västliga tjänstemän som en oprovocerad invasion.

Bortsett från den omedelbara provokationen som följde av det georgiska anfallet, var den ryska motaktionen, mer allmänt, ett svar på intrånget mot Rysslands gräns i förhållande till en västerländsk militärmakt, särskilt Natos, med USA i spetsen. Ryssland ingrep till slut i Georgien, och hela syftet med den interventionen var att signalera till Väst att de inte skulle tolerera en NATO-medlem vid sina gränser, särskilt en medlem som var fientlig mot dem, som vid den tiden den Georgiska regeringen var. Så det vi har att göra med nu i och med kriget i Ukraina är exakt det resultat som ambassadör Burns fruktade när han sa "Nej betyder nej."

I slutet av 2013 och början av 2014 kidnappades protesterna mot den dåvarande ukrainska regeringen på Maidan, av krafter som stöddes av USA, vilket ledde till att våldsamma provokatörer vann. Våldet kulminerade i en kupp där beväpnade, högerextrema ukrainska ultranationalister tog över regeringsbyggnader och tvingade den demokratiskt valda pro-ryske presidenten att fly landet. John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, beskrev resultatet: "Den nya regeringen i Kiev var pro-västerländsk och anti-rysk till sin natur, och den innehöll fyra högt uppsatta medlemmar som med rätta kunde betecknas som nyfascister. ”

Förenta staterna spelade en tydlig roll i dessa händelser, även om den fulla omfattningen av dess inblandning, och huruvida de direkt uppmuntrade till våld, kanske aldrig kommer bli offentligt känt. Vad som säkert är känt är att USA sedan 1991 hade donerat fem miljarder dollar till sina utvalda pro-"demokratiska" ändamål i Ukraina och att man arbetade aktivt bakom kulisserna minst en månad före kuppen, för att avgöra vem som skulle ersätta den sittande presidenten. Detta sista faktum blev känt när ett telefonsamtal mellan biträdande utrikesminister Victoria Nuland och USA:s ambassadör i Ukraina Geoffrey Pyatt hackades eller läckte ut då samtalet lades ut på internet. Under samtalet använde Nuland ett mindre vackert ord när hon hänvisade till Europeiska unionen, vilket skapade de första bland mycket spänningar mellan Washington och europeiska huvudstäder.

Oavsett vilken roll Förenta staterna än spelade, uppfattade Ryssland helt korrekt att Amerika var djupt involverat, säkerligen i att lägga grunden för kuppen och möjligen i att uppmuntra våldet. Som svar, och delvis baserat på en välgrundad oro för att Kiev-regeringen efter kuppen eller dess västerländska partner skulle kunna försöka blockera Rysslands användning av sin viktiga varmvattensmarinbas i Sevastopol på Krim, en tillgång till vilken Ryssland tidigare hade förhandlat fram; annekterade Ryssland Krim. Dock är det viktigt att minnas att Putins okupation av Krim inte vart planerads sedan länge: det var ett impulsivt drag som svar på kuppen som störtade Ukrainas valda ledare. Faktum är att fram till dess var NATO-expansionen inriktad på att förvandla hela Europa till en gigantisk fredszon, inte att innesluta Ryssland. När väl krisen med Krim började, kunde dock amerikanska och europeiska beslutsfattare inte erkänna att de hade provocerat fram den genom att försöka integrera Ukraina i Väst, trots kända ryska Monroedoktrinsgränser. De förklarade istället att den verkliga källan till problemet var Rysslands revanschism och dess önskan att dominera om inte erövra Ukraina. En åsikt de förfäktat sedan dess, och dragit till dess slutgiltiga konsekvens; krig.

Även om några eller alla av de västerländska provokationerna som jag beskrivit i allmänt redan är erkända i Väst, sägs det ibland att inga nya provokationer inträffade efter 2014. Detta påstående görs vanligtvis som en del av ett bredare argument som, eftersom det hade gått åtta år mellan 2014, statskuppen och Rysslands invasion 2022, där man vill bortse från påståenden om att Putin motiverades av nationell säkerhet. Faktum är att västerländska provokationer i förhållande till Ryssland fortsatte efter 2014, och intensifierades samt ändrade karaktär för att bli ett mer direkt hot mot Rysslands säkerhet.

Efter att Ryssland tagit kontrollen över Krim inledde USA ett massivt program för militärt bistånd till Ukraina. Enligt U.S. Congressional Research Service uppgår det redan 2014 till över fyra miljarder dollar, varav det mest kom via utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Ett mål med denna finansiering har varit att förbättra interoperabiliteten med NATO, oaktat det faktum att Ukraina inte är med i NATO.

År 2016 tog USA i drift en ABM-anläggning i Rumänien, efter det tidigare amerikanska upphävandet av ABM-fördraget. Även om det var till synes defensivt, använder ABM-systemet Mark-41 "Aegis"-missiluppskjutare, som kan rymma en mängd olika missiltyper: inte bara ABM, designade för att skjuta ner inkommande ballistiska missiler, utan, vilket varit avgörande, även offensiva vapen med kärnvapen, som till exempel kryssningsmissilen Tomahawk. Tomahawks har en räckvidd på 1 500 engelska mil, kan därmed träffa Moskva och andra mål djupt inne i Ryssland och bära vätebombstridsspetsar med en justerbar kapacitet på upp till 150 kiloton, ungefär tio gånger så stor som atombomben som förstörde Hiroshima. En liknande Aegis-plats är under uppbyggnad i Polen och är planerad att tas i drift under detta 2022. Aegis-raketerna på varje plats kan hålla 24 missiler, vilket skapar en potential för 48 Tomahawk-kryssningsmissiler att skjutas upp mot Ryssland från en relativt kort räckvidd.

Ryssland har varit stenhård med att närvaron av dessa offensivkapabla Aegis-raketer nära Rysslands gräns utgör en direkt risk för Ryssland som nation. USA hävdar att ABM-platserna är avsedda att stoppa Europa inriktade stridsspetsar som kommer från Iran eller Nordkorea, men med tanke på systemets potential att fungera som offensiva hot nära Rysslands gräns, kan ett amerikanskt mål med att placera ut dessa ABM-system, och möjligen det primära målet, vara att utöva ytterligare offensivt tryck på Moskva samtidigt som man bibehåller ett rimligt förnekande av att något sådant hot är avsett. Ryssland köpte inte ursäkten. Lika lite som USA köpt ryska nukleära system i México eller Kanada.

Det amerikanska svaret avseende rysk oro över ABM har varit att hävda att USA inte har för avsikt att konfigurera bärraketerna till en användning för offensiva ändamål. Men detta svar kräver att ryssarna litar på USA:s uttalade avsikter, även i en kris, snarare än att bedöma hotet utifrån systemens potential. Rysslands känsla av osäkerhet måste vägas mot att systemet är utformat för att bära vilken missil som helst av vilken typ som helst, en förmåga som ger oöverträffad flexibilitet även nukleär sådan.

2017 började president Trumps administration sälja letala vapen till Ukraina. Detta var en förändring från policyn från 2014–2017, där endast icke-dödliga vapenslag såldes (till exempel splitterskydd och olika typer av teknisk utrustning). Trump-administrationen beskrev den nya försäljningen som "defensiv". Men när de tillämpas på dödliga vapen, finns kategorierna "offensiva" och "defensiva" främst i betraktarens öga: defensivt för de som håller i vapnet, offensivt för de som står som måltavla. 2019 drog USA sig dessutom ensidigt ur 1987 års avtal om medeldistansrobotar med kärnvapen. USA var heller inte ensamma om att börja sälja dödliga vapen till Ukraina, eller att samordna militärt med Ukraina, även om Ukraina ännu inte var medlem i Nato vara alla Nato-länderna där för att sälja.

Även västländerna agerar utanför NATO, beväpnade, tränade och samordnade med den ukrainska militären samtidigt drev NATO aggressivt på med de militära övningarna nära Ryssland. Till exempel, 2020 genomförde Nato en träningsövning i Estland, 13 km från Rysslands gräns, med hjälp av taktiska missiler på räckvidder upp till 18 mil. Dessa vapen kan träffa ryskt territorium med enbart en minimal förvarning. År 2021, återigen i Estland, avfyrade Nato 24 raketer för att simulera en attack mot luftförsvarsmål inne i Ryssland. Även om västvärlden hävdar att sådana raketer endast skulle användas efter en attack från Ryssland, skulle ingen försiktig militärplanerare riskera en nations säkerhet på uttalade avsikter hos en potentiell fiende; snarare skulle planeraren titta på den offensiva förmågan och platsen för de utplacerade systemen.

Nato fortsatte dessutom parallellt med övningarna att hävda att Ukraina skulle gå med. Vid ett möte i juni 2021 i Bryssel bekräftade Nato sitt åtagande: "Vi upprepar beslutet som fattades vid toppmötet i Bukarest 2008 att Ukraina kommer att bli medlem i alliansen." Två månader senare, i augusti 2021, tog USA:s försvarsminister och den ukrainske försvarsministern och undertecknade det strategiska försvars ramverket. Detta ramverk ersätter Natos uttalande om bilaterala samarbeten och tillät med start omedelbart, oavsett om Ukraina var en Nato-medlem eller inte, integrerade system. Och nio veckor efter det undertecknandet undertecknade USA:s utrikesminister och den ukrainska utrikesministern ett liknande dokument, USA–Ukrainas stadga om strategiskt partnerskap. Detta dokument, liksom det som undertecknats av försvarsdepartementet, hänvisade till Natos deklarationer från 2008 och 2021, och operationaliserade dessa uttalanden bilateralt, med start omedelbart, oavsett vad som hände med Nato-medlemskap i sak.

Under perioden 2017–2021 ser vi således ett sammanflöde av två uppsättningar militära aktiviteter nära Rysslands gräns. För det första, bilaterala militära förbindelser, som involverade massiva transporter av dödliga vapen, gemensamma ukrainsk-västerländska beredskapsövningar och interoperabilitetsövningar i Ukraina, och uppkopplingen av offensivkapabla missilsystem i Rumänien och (inom kort) Polen. För det andra Natos militära verksamhet, inklusive direktavfyrade missiluppskjutningar avsedda att simulera attacker mot luftförsvarsmål inne i Ryssland. För att göra saken värre, härrörde dessa simulerade attacker från ett Nato-land vid Rysslands gräns som självt antogs till Nato utan hänsyn till tidigare försäkringarna gjorda till Moskva. Och allt detta skedde i samband med en ny bekräftelse av att Ukraina skulle bli antaget till Nato.

I december 2021, när han skrev i tidskriften Foreign Policy, noterade den ryske ambassadören i USA att Nato genomförde ungefär 40 stora träningsövningar årligen nära Ryssland. Han varnade: "Situationen är extremt farlig." Han förklarade återigen vad som hade klargjorts 13 år tidigare i William Burns "Nyet means Nyet"-kabel: Allt och alla har sina gränser.

När man betraktar den 30-åriga historien som jag nyss beskrivit, måste man fråga sig: Hur skulle amerikanska ledare reagera om situationen var omvänd, säg om Ryssland eller Kina genomförde motsvarande steg nära USA:s territorium? Till exempel, hur skulle USA reagera om Ryssland etablerade en militärallians med Kanada och sedan satte upp raketinstallationer 20 mil från USA:s gräns? Vad skulle hända om Ryssland sedan använde dessa raketinstallationer för att genomföra övningar för att träna på att förstöra luftförsvarsmål inne i Amerika? Skulle amerikanska ledare acceptera verbala försäkringar från Ryssland om att dess avsikter var ofarliga?

Självklart inte. Det troliga svaret skulle vara följande. Amerikanska militära planerare och beslutsfattare skulle se till den offensiva potentialen hos vapnen och träningsövningarna. De skulle bortse från de uttalade ryska avsikterna och skulle uppfatta ett allvarligt och reellt hot. USA skulle kräva att raketerna avlägsnas och, om detta krav inte åtgärdades omedelbart, kan USA svara med en förebyggande attack mot raketinstallationerna, vilket i sin tur kan utlösa ett allmänt krig och möjligheten att eskalera allt till ett termonukleärt utbyte. Vidare skulle USA:s ledarskap, och säkert även de flesta amerikanska medborgare, då tillskriva Ryssland moralisk skuld för USA:s förebyggande attack, som skulle beskrivas som nödvändigt självförsvar. Jämför även Israels attacker mot mål inne Syrien.

I nästan 200 år, sedan Monroedoktrinen utarbetades, har USA hävdat sitt säkerhetskrav över praktiskt taget hela det västra halvklotet. USA:s politik avslöjar alltså en övertygelse om den strategiska betydelsen av geografisk närhet i militära utplaceringar, oavsett uttalade avsikter. Denna förståelse är hörnstenen i amerikansk utrikespolitik.

Ändå agerar Förenta staterna i sina relationer med Ryssland, ibland ensamma, ibland med sina Nato-allierade, utan hänsyn till samma principer, även när de tillämpas avseende lokal geografi; det vill säga precis invid Ryssland. USA drar sig ensidigt från vapenkontrollfördrag, uppmuntrar antiryska revolutioner i länder vid Rysslands gräns och driver sina militära styrkor och träningsövningar till kanten av ryskt territorium, och motiverar dessa handlingar med att västerländska avsikter är goda och att Målet är bara att avskräcka förmodad framtida rysk aggression. USA gör dessa saker utan uppenbar oro för hur ryska ledare och militära planerare, och vanliga ryska medborgare, kan uppfatta dem, eller hur sådana handlingar kan påverka Rysslands politiska och militära ställning och beslut över tid.

1962 placerade sovjeterna ut sina kärnvapenmissiler på Kuba, vilket utlöste den Kubakrisen. Även om den inte är allmänt känd, genomfördes den sovjetiska placeringen av missiler på Kuba kort efter att USA placerat Jupiter-missiler med vätebomber i Turkiet. Inte heller känt är att sovjeterna till slut tog bort sina missiler från Kuba, vilket löste krisen, som en del av en hemlig överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen, enligt vilken båda länderna skulle ta bort sina vapen. Enligt överenskommelsen avlägsnade USA sina turkiska missiler tyst, månader efter att sovjeterna tagit bort sina från Kuba.

Eftersom kopplingen mellan missilborttagningarna inte offentliggjordes drog många i väst en falsk läxa från Kubakrisen. De drog felaktigt slutsatsen att Amerika vann ett höginsatsspel av strategisk betydelse genom en obönhörlig styrka och hotet om kärnvapenupptrappning. I verkligheten undveks kärnvapenkrig på grund av en kompromiss, en som faktiskt möjliggjordes eftersom president John F. Kennedy tidigare hade främjat en god personlig relation med den sovjetiske premiärministern och därmed på ett trovärdigt sätt kunde förhandla i god tro och deskalera situationen. Uppenbarligen är situationen väldigt annorlunda nu.

Slutligen behövs ytterligare ett ord om frågan kring hur västerländska nationer lovade, 1990 och 1991, att inte expandera Nato mot den ryska gränsen. Frågan om västerländska löften har fått stor betydelse för många experter. Några av dessa observatörer har hävdat att inga faktiska löften gjordes, utan formella fördragsförpliktelser; eller så har de hävdat att löften gjordes men inte var juridiskt bindande. Andra har hävdat att Nato rent praktiskt inte har för avsikt att erbjuda medlemskap till Ukraina under de närmaste åren, vilket gör hela frågan om Ukrainas medlemskap omtvistad. Här är två punkter viktiga.

För det första, huruvida Natos utvidgning österut bröt mot formella fördragsförpliktelser eller inte, det gjorde den uppenbarligen inte, så utgjorde Västs åsidosättande av dessa muntliga löften som gavs till Ryssland en grund för att landet skulle känna sig lurade, förödmjukade och respektlöst behandlade. Dessa västerländska handlingar etablerade ett misstroende, som framtida västerländska handlingar har förvärrat. För det andra, även om vi föreskriver, som en mental övning, att västvärlden inte hade förvrängt sina avsikter, det vill säga om vi för diskussionens skull antar att inga försäkringar någonsin gavs, är de faktiska militära övningarna som Nato utför problematiska nog.

Det är inte avgörande om försäkringar eller inte gavs 1990–1991. Det är inte heller avgörande om de militära hoten uppkommit via Nato eller, utanför Nato, genom bilaterala eller multilaterala avtal mellan Ukraina och västländer. Strategiska hot är hot, oavsett vilka ord eller handlingar som föregår dem och oavsett på vilken administrativ väg de uppstår. Vad som är viktigt är svaret på denna fråga: Hur är situationen "på marken" och hur kan en nation som är intresserad av sin långsiktiga överlevnad och förväntas svara på dessa hot? Det är den poängen som måste förstås när man överväger frågan om västerländska handlingar och provokationer.

2019 drog sig USA, under president Trumps administration, ur 1987 års fördrag om medeldistansrobotar och kärnkraftsstyrkor (INF), de hävdade att ryssarna hade fuskat. (Fördragsförpliktelser hade emellertid accepterats av Ryssland efter Sovjetunionens upplösning, vilket även varit fallet med ABM-fördraget.) Medeldistansmissiler definieras som yta-till-yta (land-till-land) missiler med en räckvidd mellan 500 och 5 500 kilometer, längre än slagfältsvapen, men kortare än långdistansvapen som ICBM. Påståendet om fusk var tekniskt till sin natur och i själva verket hade både USA och Ryssland rimliga påståenden om att den andra sidan bröt mot andemeningen, om inte bokstaven, i fördraget.

Men oavsett om det ena, båda eller inget av länderna tekniskt sett agerade i överträdelse, är det centrala att USA drog sig tillbaka; ensidigt, snarare än att på diplomatiskt manér försöka lösa problemen. Amerikanerna kan här ha anat en militär fördel, eftersom de aktuella missilerna skulle placeras i Europa, nära Ryssland, medan Ryssland inte hade planer på att placera vapen på motsvarande avstånd till USA. Vidare kan anklagelsen om ryskt fusk till stor del ha varit en förevändning, ett sätt för Förenta staterna att lämna fördraget så att de kunde placera mellandistansmissiler riktade mot Kina, vars egna ansträngningar att komma i kapp inte begränsades av 1987 fördrag.

Bortsett från Kina, kan USA:s beslut att dra sig tillbaka till stor del ha drivits av ett snävt fokus på att uppnå en taktisk fördel gentemot Ryssland på bekostnad av bredare strategiska faror. Dessa faror inkluderar: risken att utlösa en förnyad amerikansk-rysk kärnvapenkapplöpning; pressa Ryssland att anta en fingret-på-avtryckarenpolitik; stimulera utvecklingen av nya klasser av ryska kärnvapen; pressa Ryssland att placera ut dessa nya vapen på motsvarande avstånd från USA:s territorium; och destabilisera den politiska relationen mellan USA och Ryssland på sätt som skulle kunna underminera deras förmåga att desarmera ett kärnvapenkrig.

Ryssland är och var djupt bekymrade över att nya amerikanska missiler placerades nära dess gränser, då det ökar risken att USA i en kris kan genomföra ett förebyggande första anfall, halshugga ryska kommando- och kontrollsystem och försämra Rysslands militära förmågor. När dessa risker samordnas med ett delvis effektivt ABM-nätverk av medeldistansvapen fördubblas de ryska farhågorna kring att USA inte längre är avskräckta. M.A.D är i fara. Dessa farhågor är inte bara rysk paranoia. Som två medlemmar av det tyska rådet för utrikesrelationer förklarade kan dessa missiler; "hota Moskvas kommandoanläggningar och begränsa Rysslands militära förmåga att agera." Ryssland hade alltså mycket att vinna på att rädda INF-avtalet. Men USA stod fast och drog sig ur.

Efter att fördraget var avslutat och Ryssland stod inför ett fait accompli sökte de nya, ömsesidiga restriktioner och moratorier för missilplaceringar. Dessa skulle potentiellt ha kunnat göra det möjligt för USA och Ryssland att pausa sina egna ömsesidigt riktade vapen samtidigt som de tillät dem att placera ut vapen riktade mot Kina. USA avfärdade dock det ryska förslaget.

Således; även om det är omöjligt att veta vilka specifika motiv som ledde till att Putin invaderade Ukraina, var det troligen en kombination av faktorer som spelade in: (1) den pågående beväpningen, utbildningen av Ukrainas militär enligt Natos standard och integrationen av Ukrainas militära strukturer till USA och andra västmakters organisation genom ett icke-NATO-arrangemang; (2) det pågående hotet att Ukraina skulle bli medlem i Nato; och (3) oro för möjliga nya utplaceringar av medeldistansmissiler, förvärrad av en oro för att USA kan komma att placera ut Aegis, offensivt kapabla ABM-raketer i Ukraina oavsett om Ukraina ännu var medlem av NATO. Denna bakgrund saknas tyvärr i den svenska politiska debatten om kriget i Ukraina.

När det gäller denna sista punkt är det möjligt att Putin, med tanke på den pågående och progressiva militära samordningen mellan USA och Ukraina, kände att fönstret för att förhindra utplaceringen av offensiv-kapabla Aegis-raketer i Ukraina höll på att stängas och att, om han var för att undvika det hotet måste han agera nu. Allt detta är spekulativt, men det är rimligt och överensstämmer med tidigare uttalade ryska farhågor. Men oavsett vad som specifikt ledde till invasionen är det tydligt att hotet om nya Aegis-utbyggnader lade ytterligare en sten till den börda som redan var nära att bli freden övermäktig.

 

The world is witnessing an abyss

Thanks to the greed, crassness and stupidity of NATO’s satrapies we are where we deserve to be, on the eve of destruction.

Despite the unfortunate assassination some days earlier in Sarajevo of Archduke Franz Ferdinand Carl Ludwig Joseph Maria of Austria, July 1914 was quieter than a mouse on cotton, as no one had yet realized the horrors that lay ahead. General Radomir Putnik, chief of the general staff of the Serbian army, was taking the waters at Bad Gleichenberg, where the Austro-Hungarians promptly arrested him. Helmut von Moltke, Germany’s chief of staff, was also holidaying, as was Erich von Falkenhayn, the Kaiser’s War minister. Though there was some war talk chatter in gallant little Belgium, her farmers were more preoccupied with their harvests and her townsfolk were much too busy working and downing beers to fret about such matters even though, on 29th July, Belgian Prime Minister Charles de Broqueville had ordered a partial mobilization of her army, only a few short days before Belgium would join the world war that had begun a day earlier, when Austria declared war on Serbia and shelled Belgrade before the Serbs even had time to consider their outrageous demands.

Would that we could return to that belle époque, the Old Continent’s lost era of cosmopolitan intellectuals and artists that died, like so much more, in the blood, grime and hell on earth of the following four years. But, perhaps, all that had to die, like what remains of it has to now die as a result of NATO’s no less outrageous demands on Russia and on those who speak Russian.

Here, in far away neutral Ireland, the war drums are far from mute. When I told a very well-known celebrity how to access RT, he was afraid he might get arrested for tuning in to it. Scoff though you may at his seeming cowardice or, if you prefer, his caution, but we live in an era where Masha and Mishka are legitimate targets and the works of Tolstoy and Dostoevsky are torched in Kiev.

Now it is those delightful Russian children’s tales and those greatest of the greats of world literature. Then it was German shepherds having to be called Alsations, dachshunds being assaulted, Jewish butchers who looked German being torched and the Crown Catholics of Cork blackballing Kuno Meyer, the great Celtic scholar, because he was German.

The Crown Catholics of Cork, those loathsome princelings who made their fortunes kitting out the British Navy, have not gone away. Irish Foreign Minister Simon Coveney, one of their loathsome number, currently has a seat on the UNSC, which he uses to insult not only Russia but the referendums a number of Ukrainian provinces are holding to determine if they want to be a part of Russia or of Zelensky’s rump Reich.

Whereas Coveney, like the loathsome Crown Catholic that he is, considers this an abuse of democracy, I consider it, with regard to prior Irish precedents Coveney’s crew helped engineer, as the very epitome of Swiss-style democracy and, indeed, civility. Check out these maps to see how the British, with their Black and Tan terror gang, handed over the majority (non Crown) Catholic populations of Fermanagh, Tyrone, West Belfast, North Antrim, South Armagh and South Down to a gang of Famine Queen-worshipping Anglican fanatics who, when not popping Catholics, also cleansed the area of liberal or left leaning Protestants and the odd, uppity Jew.

Just as with the Ulster Catholics Cork’s loathsome Princes handed over to the Black and Tans, so also are the Russian speakers of Eastern and Southern Ukraine not children of some lesser God. They too have a right to live in peace and with dignity and, as NATO have deliberately reneged on Minsk 1 and Minsk 2, they are right to confederate with Russia so that they may enjoy the peace NATO denies them. No turkeys voting for Christmas with that lot.

Although I wouldn‘t publicly disagree with him in Kiev or Cork for fear of being strapped to a lamppost with my underpants strewn down around my shins, Nazi Reichsmarshall and Luftwaffe-Chief Hermann Goering was wrong to say the people do not want war. Large swathes of people crave war today, just as Coveney’s Cork Crown Catholics prayed for it and recruited for it in August 1914. There is, as any of the Coveney, Biden, Clinton, Zelensky or Obama families can attest, big money to be made from war. And, as countless American war criminals could likewise attest, there is adventure to be had, foreigners to be murdered, lives and communities to be destroyed and men, women, boy and little girls to be raped.

And then there is Hollywood, which made more money out of Vietnam than what it cost the Americans to wage that particular genocide. Just as Black Hawk Down made a hero out of child sex abuser John Stebbins and American Sniper made a hero out of serial killer Chris Kyle, so also does the war in Ukraine and the apocalypse it is dragging us all into afford Hollywood an opportunity to portray American mercenaries not as the villains they are but, as Truss and Biden (Joe) tell us, the harbingers of freedom, democracy and Micky Mouse apple pie Hollywood portrays them as.

CIA asset Matthew van Dyke would make an excellent Hollywood hero, as he has been a cold blooded mercenary for hire in Syria, Libya and Iraq, just as he is now a mercenary and, one better, an American in Ukraine. American transexual Sarah Ashton-Cirillo, who pumps out Ukrainian propaganda from somewhere within Zelensky’s rump state, could supply the love interest, not least because factual news is not America’s thing and no Americans are too interested in getting it, in any event.

But soon, it might all be moot. Israel is helping the Azeris annihilate the Armenians, whose only hope is Mother Russia, China is seeing that it cannot sit this conflagration out in hopes of windfall gains, Turkey and Saudi Arabia are the unlikeliest of peace intermediaries and, as Africans and Latinos have already seen that they are last in line when NATO dispenses fertilizer and other necessities, they best don their walking shoes and migrate in their hundreds of millions States-side or, at least to where there is food and some prospect of survival.

Those balmy, calm before the storm days of July 1914 have returned but with infinitely more menace than the scariest Hollywood horror movie could conjure. Ukraine will see Russian and allied hi tech pitted weaponry against NATO and allied hi tech weaponry and armies of women and children flee with not even the hope of better days to come to bring them solace. Though nobody admits to wanting any of this mayhem and I, who have seen it all before, certainly don’t, this is our end road all of those who voted for Trump, Biden, BoJo, Blair or Truss have thrust upon us all.

And when the war is over and if Westminster’s Parliament is still standing, Labour MPs will stand up and complain, as they did in 1919, about the Tories who made fortunes from this carnage and simpletons will cock ear to them, as they did in 1919.

But the reality is that those who voted for Trump and Biden, Blair, BoJo and Bush, Obama and Truss, Coveney and Zelensky, Hitler and Macron are as guilty as those German school teachers who encouraged Erich Maria Remarque and his chums to march off to their doom at Verdun, Passchendaele and the Somme to satiate the egos of the Kaisers, Kings and Tzars, who reigned atop that entire mess, just as our own plastic Kaisers, Kings and Tzars lord down at the slaughter they have visited upon us all from their mountains of money in Washington, Kiev and London.

If, as Cher sings, I could turn back time, it would make absolutely no difference. Russia and China gave NATO the benefit of the doubt in Iraq and millions were murdered, just as in Serbia. Ditto in Syria and the same again in Yemen and Libya, where NATO again committed all of the same war crimes NATO does best. This time, there is no turning back time, no more second Troys, no more second chances and that is Luke 16: 27-31 speaking, not me, not Putin, not Xi and not anyone else.

Luke is not the only one to tell us that NATO’s leaders pay no heed to the advice of the living or of the dead. Navy Admiral Charles Richard, commander of U.S. Strategic Command, has told us we are back in Dr Strangelove country, that “direct armed conflict with a nuclear-capable peer” such as Russia and/or China and with all it entails is now a real possibility. Former POTUS Donald Trump has declared that the Ukrainian conflict “should have never happened” not least because it might “end up being World War III.” And even the devious realist Henry Kissinger has repeatedly urged caution but all to no avail.

Today is Tuesday, 28th July, 1914. The hay is saved, our beer tankards are as half full and theirs are half empty, the World Cup looms and, thanks to the greed, crassness and stupidity of NATO’s satrapies we are where we deserve to be, on the eve of destruction. Though this mess could conceivably end in the return of the halcyon days of 27th July 1914, if nuclear annihilation is to be avoided, NATO must not only be made blink but must be totally and utterly decommissioned and disbanded. Don’t hold your breath.