Bildning eller bonus?

Jag utbildades av mycket dedikerade lärare i offentliga skolor under den pre-digitala tiden. Mina lärare läste böcker för mig och fick mig att läsa böcker. Jag lärde mig matte, delvis genom att räkna många uppgifter, men också genom standardprov. Vetenskap utfördes, kemi var synonymt med Bunsen-brännare och provrör. Jag hade kurser i konst och musik, och även om jag hade endast en liten talang för att rita eller spela ett instrument, lärde jag mig fortfarande att uppskatta båda ämnena och att spela mig igenom en fagott. Mitt gymnasium var stort och mångsidig, så jag tog valfria kurser i skrivande och fotografering. Och jag måste säga att jag är glad att det för min del inte fanns någon distraktion på Facebook, Instagram, Snapchat och liknande sociala mediesajter för att plåga mig; videospel var under denna tid en Atari, så jag tillbringade mesta tid ute, scouterna, spelade tennis, cyklade, hänga med vänner, golf, var ute i världen och reste sov i naturen och jagade snygga studentskor. Jag lärde mig grunderna i historia och allmän humaniora.

Vi tillbringade tid i biblioteket, forskade och skrev. Jag tog en debattkurs och lärde mig att konstruera ett argument och tala inför en publik. När jag tog examen från gymnasiet kände jag att jag hade en solid grund att stå på: att jag visste tillräckligt för att göra bildade kloka val; att jag kunde delta som medborgare genom att rösta när jag var arton. Nu har något har hänt med utbildningen i Sverige. Vi kan se det i de stora trenderna som nu presenteras av Skolverk och politiker, känna på ord och siffror, skippa antiken, slipp1a fokus på vår egen historia, yrkesutbildning, datorer och onlinekurser och privatisering med påföljande betygsinflation. Det som drabbas av dessa trender är humaniora, lärarna av det rätta virket, kritiskt och kreativt tänkande och framför allt kunskaper om medborgarskap och etik. Mycket av att kunna bygga en framtid handlar om att bemästra vetenskap, teknik, teknik och matematik. Problemet nu är hur förringat fördjupningarna är när det gäller att hålla vår nation konkurrenskraftig gentemot andra länder. Naturvetenskaperna ses som en drivkraft för ekonomisk framgång och tillväxt, en anställd för industri, innovation och vinst. Det säljs vanligtvis inte in som ett redskap att utveckla kritiskt tänkande, även om naturvetenskaperna hjälper till att utveckla sådana färdigheter.

Gymnasieskolan finns numera för alla, många studenter söker naturligtvis efter en snabb karriär och inte alla studenter vill tillträda en fyraårig högskola eller universitetsperiod. Men återigen är gymnasieutbildningen främst grundad som en matare för näringslivet. Det reduceras ofta till utbildning som utbildning för arbetskraft, där det primära målet är att lära sig att tjäna. De ska producera anständiga rörmokare och svetsare och elektriker och liknande, men också de som är indoktrinerade att acceptera systemet som det är. Målet idag är att skapa en arbetskraft som är skicklig men även lydig. En humanistisk utbildning betonar kritiskt tänkande, vilket kan leda till politiskt medvetande, en risk som landet i snar kaos inte längre vill ta på sig att ha med på färden in i förstörelsen. Medborgare kan ju orsaka revolutioner.

Ju fler saker som förändras, desto mer förblir de samma. En yrkesutbildning låter bra, särskilt för de som har makten. Utan tvivel behöver unga människor säljbara färdigheter. Skammen med allt är att den slutliga "produkten" av gymnasieskolor; utbildade akademiker som är arbetsföra, är att utforma en begränsad produkt, en lydig och tämligen okunnig medborgare. Sverige behöver aktiva och informerade medborgare, och de måste ha färdigheter och ett tankesätt för att kunna ifrågasätta sina chefer och makten, för om de saknar ett sådant tankesätt kommer inget att förändras till det bättre i vårt samhälle. Allt tidigare läggs en tonvikt på datorer och onlinekurser. Numera vill de flesta skoladministratörer snarare finansiera datorer och nätverksklassrum än att höja lönen för lärare. Faktum är att online-kurser annonseras som ett sätt att ersätta lärare, eller åtminstone för att minska antalet heltidslärare som hindrar större vinster. Jag ifrågasätter emellertid om man kan lära sig sociologi eller konst eller filosofi eller etik genom att ta en onlinekurs? Och jag är fortfarande skeptisk till stora ”investeringar” i datorer, klassrumslösalärandet etc. Det kan kanske ha sin plats, men de ersätter ingen utbildning eller bildning som verkligen är studentcentrerad och en som är fokuserad på att förädla medborgerliga dygder, etik, rätt och fel. Vilket ses i effekterna av privatiseringen, på något sätt kommer den magiska fria marknaden att lösa bildningsbrist men istället löses bara betygen och deras tomma innehåll.

Privata företag som drivs av vinst och ”effektivitet” kommer på något sätt att producera en bättre produkt, ett ord jag väljer medvetet, för de ser utbildning som en produkt. Och även om vissa privata skolor har varit innovativa och effektiva, har många andra misslyckats, främst för att bildning inte är utbildning när den är reducerad till en produkt att "leverera", en vara som drivs av och reduceras till rikedomar. I en tid då Sverige så alltmer desperat behöver kritiska och kreativa tänkare som är utbildade inom konst och humaniora samt yrkeskunniga naturvetenskapare, avsäger sig våra skolor och särskilt våra lagstiftare sin skyldighet att tjäna demokratiska ideal och väljer istället att omfatta företag, industri, ekonomisk konkurrenskraft och lydnad, allt för att klara den slutgiltiga mätningen i kronor och ören. Nu mer än någonsin behöver vi unga människor som är medborgerligt engagerade, ändå följer många av våra skolor en mycket annan agenda. Är det för att hungriga vargar föredrar ung fogliga sociala media får?

Tusen år av erfarenhet och Skolverket

Konsten att leva ett liv som kan benämnas som gott hittas genom att titta in i det förflutna. Om vi utforskar hur människor har levt i andra epoker och kulturer, kan vi dra lärdomar inför de utmaningar och möjligheter vi alla idag ställs inför i vardagen. Vilka hemligheter för att kunna leva fritt ligger i medeltida attityder inför döden eller hur hanterades tiden i den industriella revolutionens skiftfabriker? Hur kan ett möte med Ming-dynastins Kina eller den centralafrikanska inhemska kulturen förändra våra åsikter om att uppfostra barn och ta hand om våra föräldrar?

Det är häpnadsväckande att vi fram tills nu har gjort så lite för att i undervisningen avslöja visdom från det förflutna, som bygger på hur människor faktiskt har levt snarare än utopiska drömmar om vad som kan vara möjligt i framtiden. Historien är ett i renässansens uppfunna kabinett, varje historisk tid har en berättelse att berätta, krönikor och myter är vidarebefordrade från en generation till en annan, de bevarar lärande, kunskap och inre resor, ett skattat arv. Vi förstår att de som föregått oss delade nyfikenheten och lämnade efter sig fragmenterade artefakter i text och konst som vi kan plocka upp när vi vill och lära av deras planer. Det finns mycket att lära sig om livet genom att öppna historiens Kuriosakabinett. Vi måste spåra det historiska ursprunget till dessa arv som tyst har smyckat hur vi uppfattar och lever våra liv och undertrycka de omedelbara format dagens världsbilder försöker pracka på oss. Vi kan välja att acceptera dagens utopier, men bättre vore om vi först förstod oss själva i relation till historien lite bättre.

Att missa vår historia eller, som Skolverket avvisa den, blir att skära bort en bit från oss själva likt en oönskad kallbrand; det  innebär även att vi lättare dras mot att anamma de färdiga enkla och våldsamma svaren på samhällets frågor. För uppfinner vi alltid samhället på nytt kommer det blodiga kaos som revolutioner föder. Det är den sublima kraften av långsam förändring vi kan styra först när vi har vår historia och vårt arv i handen. Historien ger oss möjlighet till reflektion. Idag, med mobilerna i handen fruktar vi tristess. En djupare förklaring är att vi är rädda för att en utökad paus skulle ge oss tid att inse att våra liv inte är så meningsfulla och uppfyllda som vi skulle vilja att de skulle vara. Tiden för kontemplation har blivit en rädsla, en demon. Den modernitetens tekniska underhållningsdemon hålls borta genom ett sökande efter boklig bildning och utökad självkännedom i närvaro av samtal med de människor som finns i vår omgivning.

Fred på undantag

Längtan efter makt, som kännetecknar den styrande klassen i varje nation, är till sin natur fientligt inställd till alla begränsningar av den nationella suveräniteten. Denna politiska makthunger söker paradoxalt nog ofta stöd hos små men beslutsamma internationella grupperingar, men aktiva i varje nation, sammansatt av individer som är likgiltiga inför nationella sociala överväganden och begränsningar och som betraktar krigföring, tillverkning och försäljning av vapen som ett tillfälle att främja sina personliga och organisatoriska intressen samt utvidga sin globala auktoritet. Hur är det möjligt för denna lilla klick att böja majoritetens vilja; en majoritet som kommer att förlora och drabbas av förödande krigstillstånd, inför deras världsomspännande maktambitioner. Ett uppenbart svar på denna fråga verkar vara att den maktansamlande minoriteten och härskande klassen för närvarande har lärosätena och pressen, vanligtvis också säkerhetsapparaten, bland sina vasaller. Detta gör det möjligt att organisera och byta åsiktmassans känslor samt göra majoriteten av okunniga följare till sina verktyg. Intressekonflikter löses i princip slutgiltigt alltid genom att använda våld. Det är detsamma i djurriket, från vilket människan inte kan kräva att få uteslutas; ändå är vi paradoxalt också benägna att kräva lösningar också med en helt andra metoder. Denna förfining är dock en sen utveckling i vår historia samt intget som vunnit gillande hos den beslutande minoriteten. Då förhandlande och skiljedomar inte ger krigens ekonomiska vinster. Det är och var gruppens styrka som i små och stora samhällen, beslutade och beslutar om ägandeförhållanden samt vilken människans eller imperiers vilja skall råda. Segerns sötma hanteras och avnjuts fortfarande av de vars förstörelsevapen som är vassast, eller styrdes mer skickligt.

Nu, för första gången, kan vapnen förstöra en hel värld, men syftet med konflikter har förblivit detsamma: en grupp olika oss skall begränsas, och krävas på betalning till maktens mitt. Det här målet uppnås mest effektivt när motståndaren definitivt är död. Detta har förfarande två uppenbara fördelar: fienden kan inte förnya fientligheter, och för det andra hindrar hans öde andra från att följa hans exempel. Dessutom tillgodoses ett instinktivt begär att utropa sig som överlägsen. Emellertid kan ett alternativ till viljan att döda införas: möjligheten att använda en fiende för servila uppgifter om hans ande bryts och hans liv skonas. Här finner våld ett utlopp inte i slakt utan i underkastelse. Men segraren, som nu har räknat med hämnd, förlorar till viss del sin personliga säkerhet. USA står nu invid detta vägskäl. Deras tidigare servila tjänare gör uppror, men hur skall hotets mötas? Den romerska erövringen förde med sig Pax Romana till Medelhavsländerna. De franska kungarnas lust efter territoriell ackvisition skapade ett nytt Frankrike som blomstrade i fred och enhet. Ottomanerna gav lugn till en eldfängd region i många år. Paradoxalt nog måste vi erkänna att krigföring väl kan tjäna till att bana väg mot den långvariga fred vi så önskar, för det är krig som skapar stora imperier, inom vars gränser all krigföring omöjliggörs av en stark central makt.

När ett imperium ska delta i krig, kan en hel mängd mänskliga motiv till deltagande svara på denna vädjan; Lusten till aggression och förstörelse ingår säkert men inte uttalat; de otaliga grymheterna i historien och människans dagliga liv bekräftar dock dess utbredning och styrka. Genom att låta imperiet spela på de grymheter som stått på historiens sida känner vi att det ideella motivet ofta har fungerat som en kamouflage för förstörelse. Och helt i linje med detta; USA erkänner först nu, när imperiet rämnar, helt öppet att de ockuperar i längtan efter olja och inte en Responsibility to Protect. I kris blottas bestens sanna natur, och de redan pågående krigen om att få bli det nya globala imperiets strategiska, kulturella och ekonomiska Mitt kommer fortgå med samma skoningslösa styrka som alla krig tidigare. Tro inte att vi något lärt av historien annat än att krig är en konstant, fred är undantaget.

Impopulära idéer

Impopulära idéer som inte passar in i rådande samhällelig konsensus kan lätt tystas och obekväma fakta undanhållas och bortom offentlighetsprincipen mörkas utan att det behövs något officiellt förbud. Ofta när jag bodde länge i ett främmande land såg jag hur sensationella nyheter, nyheter som på egna meriter skulle få de stora rubrikerna, hålls borta från vår svenska media, inte för att regeringen ingripit utan på grund av en allmän stillsam överenskommelse som ”det inte skulle göra sig väl för Sverige” att nämna det faktiska faktumet. Under tiden då tidningsutgivarna och det linjära TV-nyhetsmedia dominerade gick detta lätt att förstå. Svensk media var extremt centraliserad, och det mesta ägs fortfarande av rika få eller staten som alla har motiv att vara oärliga i vissa viktiga ämnen. I och med nätet är makten nu bortförd från väktarna och medborgarna kan söka sig nya informationskanaler. Vilket skrämmer makten.

Så samma typ av gammal censur finns nu istället kvar i böcker, liksom i teaterställningar, filmer och statlig radio. Vid varje givet ögonblick finns det en ortodoxi, en mängd idéer som man antar att alla rätt tänkande människor i landet ska acceptera utan tvekan. Det är inte exakt förbjudet att säga annorlunda, det eller det andra, men det är bekvämt nog att säga det, precis som det i mitten av 90-talet inte gjorde sig att nämna jihadisters framfart i Bosnien, eller WTC7 efter 9/11. Den som utmanar den rådande ortodoxin finner sig tystad med överraskande effektivitet. En verkligt omodern åsikt får nästan aldrig en rättvisande uppmärksamhet, varken i den populära presstödda pressen eller i de tyckande tidskrifterna.

Bourgeoisien

Vi bär alla i hjärta och sinne konturerna av den perfekta platsen, rätt plats, ett sant hem, känt eller okänt, faktiskt eller visionärt. En husbåt i Amsterdam, utsikt över Fontanka i St Petersburg, en trästuga i slutet av en gropig väg i Altai-bergen, en stuga invid stranden mellan tallarna i Yngsjö, en lägenhet invid Hamragatan i Beirut eller till och med, för de moderna urbana individen en bekväm lägenhet högt beläget mitt i det pulserande Manhattan, Rio eller Rom; det finns inget som begränsar den mänskliga förmågan för att skapa sig hemma. Teologer, astronauter och politiker har till och med känt behovet av att hemmet når oss uppifrån, från den kalla svarta utkanten av känslans metafysik.   Hemmet är det enda vi har kvar idag i en tid då idéer, viktiga idéer, bärs runt som mode och dessutom bärs av exakt samma skäl som en del bär modeplagg; för att få bäraren att se bättre ut och känna sig delaktig. Sanningen är att det finns ett gemensamt band mellan alla kulturer, bland alla människor i denna värld, åtminstone bland dem som har nått nivån hjulet, kalsongen och hårborsten. Och det gemensamma bandet är den mycket bärande klass som kallas bourgeoisien, vår medelklass. De finns boende över hela världen, på alla kontinenter, varje nation, varje samhälle, varje kultur, överallt där du hittar hjulet, kalsongen och hårborsten, och var de än är, tror de alla på samma saker: Fred, ordning, utbildning, hårt arbete, initiativ, företagande, kreativitet, samarbete, omtanke för varandra, tanke på barnens framtid, lagom patriotism, fair play och ärlighet. Hur mycket mer kan någon kräva av människodjuret? Hur mycket mer kan någon förvänta sig? Medelklassen runt om i världen är den högsta utvecklingsformen. Emellertid borgarklassen, given oss av Mann, en del av den världsomspännande bourgeoisien konsumeras idag av en infantil ungdomskultur och hänger idag löst. Det mediala landskapet tillbringade nämligen hela det tjugonde århundradet med att riva ner borgarklassen.

De verksamma inom framför allt konsten och politiken har varit medarbetare i denervationen av de bästa människorna på jorden. Varför? Eftersom så många av de mest inflytelserika idéerna i vår tid är produkten av en ny varelse från det tjugonde århundradet, en varelse som inte fanns förrän 1800-talets slut och den varelsen är känd som "den intellektuelle." Det finns självklart människor i besittning av en förmåga till intellektuell prestation som ökar summan av mänsklig kunskap, kraften i mänsklig insikt och analys. Och sedan finns det de intellektuella. En intellektuell är en person som är kunnig inom ett område men som tar på sig att bara tala för andra. Från början av det tjugonde århundradet kunde en vanlig berättare, en romanförfattare, en novellförfattare, en poet, en dramatiker, en kompositör, en konstnär eller till och med en journalist uppnå en enorm framträdande roll genom att bli moraliskt förargad över någon offentlig fråga. Det krävde ingen intellektuell ansträngning överhuvudtaget. Plötsligt upphöjdes hen till ett plan varifrån hen kunde se ner på vanliga människor. Omvänt, om du bara är en lysande forskare, "bara" någon som har bidragit till summan av mänsklig kunskap och krafterna i mänsklig insikt, kvalificerar du dig däremot inte för att vara en intellektuell. Se bara på alla prisutdelningar i TV4, se hur dagens skådespelare och artister har upptäckt formeln.

Om du blir förargad och upprörd och kräver att någon ska göra något, höjer detta dig till planet för att vara en "intellektuell." Ingen mental aktivitet krävs. Det är en regel, till vilken det aldrig har förekommit ett undantag, att när en skådespelare eller en känd mediepersonlighet tar mikrofonen vid en av dessa prisutdelningar och uttrycker moralisk indignation över något är det en standardstrategi för att förse idioti med värdighet. Den hemlösa medelklassen kommer inte längre hitta några traditionella domare som kan leda, eftersom de också nu vandrar hjälplöst, förvirrat runt hyllade okunnigheten som de intellektuella förser oss med. Då blir bostaden den kvarvarande konstanten, ett fysiskt hem när det själsliga flyter fritt mellan de för veckan aktuella influensers.

Civilisation?

Vi vet alla att historien sett mycket annorlunda ut för människor från olika delar av världen. Under de 13 000 åren som passerat sedan slutet av den senaste istiden utvecklade vissa delar av världen litterära industrisamhällen med metallverktyg, andra delar utvecklade endast icke-litterära jordbrukssamhällen, och ett lite fåtal behöll samhällen av jägare-samlare modell med stenverktyg som främsta framsteg. Dessa historiska ojämlikheter har kastat långa skuggor på vår moderna värld, eftersom vårasamhällena med metallverktyg har erövrat eller utrotat de andra samhällena. Även om dessa skillnader utgör ett av de mest grundläggande fakta i världshistorien förblir orsakerna till dem osäkra och nästan kontroversiella. Frågor om ojämlikhet i den moderna världen kan omformuleras enligt följande. Varför fördelades rikedom och makt som de är tilldelade idag snarare än på något annat sätt? Till exempel, varför var inte indianer, afrikaner och uraustralier de som decimerade, underkastade eller utrotade européer och asiater? Interaktionen mellan olika människor är det som formade den moderna världen genom erövring, epidemier och folkmord. Dessa konflikter skapade ett eko som fortfarande inte har studsat bort och som de facto fortgår i några av världens mest ostyriga områden än idag. Ord som "civilisation" och fraser som "uppkomst av civilisation" förmedlar lätt det falska intrycket att civilisationen är bra, stamjägare-samlare är eländiga och historien under de senaste 13 000 åren har inneburit framsteg mot större mänsklig lycka. Jag kan inte efter mina uppväxt år i Indonesiens avlägsna öar med säkerhet säga alla läsare att min industrialiserade stat är överlägset jägar-samlarestammar, eller att övergången från jägare-samlare till järnbaserat samhälle representerar ett otvetydigt framsteg, eller för den delen att det har lett till en ökning av människans lycka. Mitt eget intryck, från att ha delat mitt liv mellan djungel, byar, städer, metropoler och Blekinge är att den så kallade civilisationens välsignelser är blandade. De invånare på Borneo jag möte som ung scout på utflykt imponerade.

De var intelligenta, mer vakna, mer uttrycksfulla och mer intresserad av saker och människor omkring dem än den genomsnittliga europeiska eller amerikanska medborgaren jag levt med senare. Vid vissa uppgifter som man rimligen kan anta för att återspegla aspekter av hjärnfunktionen, till exempel förmågan att bilda en mental karta över okända omgivningar, verkar de till och med betydligt skickligare. Aldrig kund jag ens som bäst på I22 hitta så snabbt i okänd terräng som de kunde. Naturligtvis tenderar urinvånare att prestera dåligt vid uppgifter som västerlänningar har utbildats för att utföra sedan barndomen och som de inte har gjort. Därför när icke-skolade individer från avlägsna byar besöker städer ser de dumma ut för oss västerlänningar. Omvänt är jag ständigt medveten om hur dum jag ser ut när jag är med boende i djungeln eller nomader i öknen. Där jag öppet visade på min inkompetens. Mina barn tillbringar mycket av sin tid till att vara passivt underhållna av TV, radio och filmer. Däremot har barn i andra delar av vår vedertagna civilisationsskala praktiskt taget inga sådana möjligheter för passiv underhållning och tillbringar istället nästan alla sina vakna timmar i aktivitet. De göra något, som att prata eller leka med andra barn eller vuxna.

Nästan alla studier av barns utveckling betonar rollen av barndomstimulering och aktivitet för att främja mental utveckling, och betonar den irreversibla mentala stukningen i samband med minskad stimulering. Denna effekt bidrar säkert till en icke-genetisk komponent till den överlägsna genomsnittliga mentala funktionen som uppvisas hos till exempel nomadfolken. Det vill säga, i mental förmåga är barn i andra, så kallade mindre utvecklade civilisationer, troligen genetiskt överlägsna västerlänningar, och de är säkert överlägsna när de undviker de förödande utvecklingsnackdelar som de flesta barn i industrialiserade samhällen nu växer upp med.

Vagabond

Lyssnade på Nikolaj Rimskij-Korsakovs Sadko i natt och förflyttades till nittiotalets St. Petersburg och den cabaretversion av operan som jag bodde granne med och där min dåvarande flickvän dansade när hennes betalning från Marinsky baletten uteblev. Ett kafé, varieté och teaterlokal som var i ständig rörelse och evig musikalisk rörelse.  En plats där jag kunde läsa tidningen, se Fontanka flyta förbi, äta, dricka, röka passivt och resa utan att gå mer än 30 meter från min lägenhet. Utan kaféer och tidningar skulle det vara svårt att resa. Ett papper tryckt på ett annat språk, en plats att gnugga axlar med andra på kvällarna som gör det möjligt för oss att imitera de bekanta gesterna hos människorna som var hemma i Pieter, som, sett på avstånd, verkade så mycket främlingar. För det som ger ett värde till resorna är nyfikenheten. Den bryter ned en slags inre struktur som vi har. Man kan inte längre fuska, gömma sig bakom timmarna på kontoret, i hemmet eller på de hemmaplaner som skyddar oss så bra från smärtan av att känna oss ensamma. Resor berövar oss en sådan tillflykt. Långt ifrån vårt eget folk, vårt eget språk, avskalat från alla vår bekanta trygga rekvisita, berövade våra masker av förvärvad kunskap om världen sitter man som resenär och vet inte ens priset på soppan, vi är bara ytan av oss själva.

Där kunde nyfikenheten återställa till varje kropp och varje föremål dess rätta plats. En kvinna som dansar utan tanke i huvudet, en flaska på ett bord, skymt bakom en gardin av nästa akt: varje bild blir en symbol. Att resa är att undkomma. Vardagen nu berövar mig närvaron som är nödvändig för nöjdhet. Livet är kort och det är synd att slösa bort tiden. Jag är ännu aktiv med bokliga resor. Men att vara aktiv utan att flytta på perspektiven är fortfarande att slösa bort sin tid, om man gör det förlorar man sig själv. Samma hem är förvisso vilotid, men jag känner att detta orimliga bekväma ögonblick glider genom mina fingrar som kvicksilver. Just nu är hela mitt rike en ombonad familjelycka. Denna sol och dessa skuggor, denna värme och denna kyla, om någon dör eller om män lider, är egalt för jag reser inte längre och upptäcker.

Faktum är att våra principer tenderar att härdas till oförstörbara vanor och även om vanor formar våra inre liv, kan de muteras i vardagsrutinens rigiditet och skapa en slags kraft som, snarare än att utöka vår förmåga till lycka, snörper åt den. I en behaglig trance av rutinmässighet och principiell arbetsmässig produktivitet hamnar vi mitt upp i våra dagliga liv alltmedan medan vi är frånvarande från desamma. Få saker rubbar våra rutiner och väcker oss till lyckans levande substans mer kraftfullt än resor. Även om resan blott är en timme och tjugo minuter med Sadko i lurarna och förflyttningen bara är sinnlig öppnar den de stängda rummen vardagen ger oss vagabonder som nu satt bo.

Stadsvandring

Vandrade runt i mina nya kvarter igår. Ensam. Omgiven av många. A-lagaren. Mäklaren. Pensionären. Budkillen. Väktaren. Prydligt. Centrumskt. Levande. Solkigt. Nytt. Nyare. Det pågår alltid en gentrifiering i städer och det finns en gentrifiering som också sker med de egna känslorna och de har en liknande homogeniserande, avfärgande, dödlig effekt. Mitt i den sena kapitalismens glans, får vi uppfattningen att alla svåra, jobbiga känslor; depression, ångest, ensamhet, raseri, helt enkelt är en följd av oupplöst kemi, ett problem som ska åtgärdas, drillas bort i en pillerbaserad Core-träning. Detta snarare än att se de besvärliga känslorna som ett svar på strukturella orättvisor eller till den ursprungliga tanken av att göra tiden i vår hyrd kropp med all tillhörande sorg och frustration som medför till en lärande process.

Ensamheten som kan uppnås i staden har inte automtiskt ett botemedel i att träffa någon, inte nödvändigtvis. Jag tror att det handlar om två saker: lära sig att bli vän med dig själv och förstå att många av de saker som verkar drabbas av oss som individer i själva verket är ett resultat av större styrkor av stigma och utestängning, som kan och bör trotsas.
Ensamhet är personlig och den är också politisk. Ensamhet är kollektiv; det är en stad. När det gäller hur man bebor staden eller ensamheten finns det inga regler och det finns inte heller något behov av att känna skam, bara att komma ihåg att strävan efter individuell lycka inte ursäktar våra skyldigheter gentemot varandra. Vi är samtliga satta till denna jämmerdal tillsammans, denna ansamling av ärr, denna värld av föremål, denna fysiska och tillfälliga himmel som så ofta tar på sig helvetets ansikte är allas. Det som är viktigt är vänligheten i vår vardagliga ensamhet; det som är viktigt är den påtvingande solidariteten. Det som är viktigt är att vara vaken, att vara öppen, för om vi vet något om de som har gått framför oss genom dalen är det att tiden för jobbiga känslor inte kommer att pågå i en evighet.

Putin, jag och Petersburg

Det är vanligt att tillskriva Västs växande svårigheter med Ryssland med president Vladimir Putin personligen, men missnöjet med Ryssland föregår Putins ordförandeskap. Väst har missförstått Putin från det ögonblick han blev en del av vår allmänbildning, i början av det nuvarande årtusendet. Putin och jag var båda i St. Petersburg 1996 och 1997. Jag som vodkadrickande engelsklärare, han som borgmästare Anatoly Sobchaks högra hand.  Petersburg på 1990-talet. Vissa kallade den vilda östern, en stad där Bangkok möte trettiotalets Berlin via en logdans i Bastuträsk. Jag minns emellertid att många artiklar om Putin inkluderade at han ville att alla uppkomna vilda östern saker löstes i enlighet med lagen. Intressant observation på den tiden, en tid då lagen var en rekommendation.

Putin är en man i och av staten. Han har inte misslyckats med att utnyttja de möjligheter som har kommit fram att göra sig en hacka på sin roll i staten men han hade i expat-gruppen som den enda byråkraten i staden som inte tog mutor, en överdrift; det fanns andra. Han var emellertid ansedd som duglig och hängiven sin mentor och dåvarande chef, Sobchak, en av de stora demokraterna i det nya Ryssland. Sobchak var en författare och vältalare, men inte den mest effektiva chefen. Putin drev i stor utsträckning den dagliga verksamheten i staden och tillgodoräknades att ha skapat en viss ordning in i den kaotiska brottsdrivna Peterska affärsvärlden. Som ryssarna sa på den tiden; "om du måste leva med brott, är det inte bättre att det är organiserat?"

Till skillnad från Jeltsin var Putin aldrig heller en fyllerist. De av oss som läste om Putin redan på 1990-talet minns att hans formel för en återhämtning av Ryssland bestod av tre delar: återuppbyggnad av ekonomin, hantering av brottsproblemet och en tydlig reform av domstolarna. Det var ett ganska bra recept för vad som då gick att göra i Ryssland; ett bra grundrecept. Observera att det uteslutande handlade om inhemska problem: ingenting om den nu tillkomna geopolitiken vid denna tid. Det fanns heller inget som tydde på att Putin var anti-amerikansk, även om han kanske föredrog att umgås med tyskarna; inte heller att han var en Sovjetkommunist eller fientlig mot privat företag; alternativt var antisemitisk eller för den delen intolerant gentemot homosexuella. Han var och är en legalist och i 90-talets Ryssland var nykterhet, flexibilitet och mental självkontroll; alla egenskaper som Putin då och nu uppvisade, inte tillgängliga i något som helst överflöd.

Mycket väsen har också nyligen förts kring det faktum att Putin började sitt yrkesliv inom KGB. Detta trots att han i amerikansk press på 00-talet beskrevs som en "provinspolitiker" och "lättviktig" samt "ohållbar som ledare i längden."  USA hade helt enkelt fel. De satsade initialt på den så kallade Kissinger-Sobchak-kommissionen, som var avsett att hjälpa Nordvästra Ryssland att anpassa sig till de nya förhållandena. Vid ett besök introducerades Dr. Kissinger för Putin. Han frågade honom var han hade börjat i livet. Putin svarade: "inom underrättelsetjänsten." Dr Kissinger berättade enligt uppgifter i media senare att, "alla bästa människor börjar i utländsk underrättelse." Naturligtvis hade Kissinger gjort exakt samma sak inom den amerikanska armén i efterkrigstidens Tyskland. Under årens lopp har Putin och Kissinger faktiskt, förvånande nog, bibehållit sin bekantskap och träffats tjugo gånger. Diplomati?

Jag bör också påminna de eventuella läsare av denna text att KGB, i all dess skrämmande ondska, av huvuddelen sovjetiska medborgare betraktades som en elittjänst, särskilt efter att Yuriy Andropov kom till makten på 1980-talet och började rekrytera några av de studenterna bästa dit. Det var en av få vägar för ambitiösa unga män att se världen och hitta en utmanande karriär. Jag hade en vaktchef, ex-KGB agent, på mejeriet jag jobbade som sa "KGB var vårt Oxford." Putin såg garanterat en sådan tjänst som både patriotiskt och personligtr fördelaktig och arbetade hårt för att kvalificera sig.

När Sovjetunionen tacksamt nog började falla sönder i mitten av 1980-talet var Putin på uppdrag i Dresden, men han återvände till Leningrad och började arbeta vid universitetet. Rekryterad till stadens regering av professor Sobchak behöll Putin förbindelserna med KGB, som har en utbildningsakademi i staden, men han verkar ha klippt dessa band innan augusti 1991 när de försökte slå mot Gorbatjov. Borgmästare Sobchak var en sann demokrat och ville ha det nya Ryssland fritt från Sovjetunionens mörker och han motsatte sig kuppen; offentligt och höll sammankomster i Leningrad för Gorbatjov. Eftersom Ostankino låg i Moskva och hade tagits i besittning av kuppmakarna var Leningrads TV-station den enda som gav röst till de som motsatte sig kuppen och den nådde publiken i hela Ryssland. Putin stod sida vid sida med Sobchak. Båda tog en stor risk, hade det demokratiska tidvattnet gått åt ut och inte in. Detta ögonblick markerade Putins början på att bli politiker och brott med KGB, även om lärdomarna från underrättelsetjänsten är kvar.

Putin trodde verkligen att det gamla sovjetiska systemet hade misslyckats och måste ersättas av ett nytt Ryssland baserat på nya principer. Hans engagemang för detta mål var inte oförenligt med varken hans tidigare tjänst med KGB eller hans juridiska utbildning och självvalda identitet som en man i staten. Som åren senare visat var han faktiskt fullt kapabel att ta på sig allt större roller. Det måste sägas att Putin lyckats förvånansvärt väl. Ingenting i Putins personlighet eller beteende i St. Petersburg markerade honom som en avsedd att stiga till maktens topp i Ryssland. Han respekterades av många, utan tvekan fruktade av vissa, men hans position försvagades mycket 1996 när Sobchak besegrades, Putin blev kvar utan någon position. Han lyckades få en biljett i Kreml-kontoret som behandlade statlig egendom, som mestadels vid den tidpunkten mest fanns för att öka intäkterna till oligarkerna. Där blev han emellertid upplyft av Jeltsin och resten, kan man säga, är historia, men det ligger bortom min fantastiska tid i St. Petersburg, som slutade 1998 och kan läsas i biografierna. Kontentan är att Putin ska Väst inte frukta utan respektera och samarbeta med. Alternativen som lurar är samtliga värre.

Avslutar med att som hastigast beskriva de många skeenden som har drivit Ryssland till dess nuvarande defensiva attityd mot ett utökat Västligt samarbete och särskilt då med USA. USA:s krig i Mellanöstern, som allvarligt destabiliserat regionen; "färgrevolutionerna"; och, kanske mest förödande av allt, propagandaarbetet att brännmärka Ryssland som en aggressiv nation som inte ingår i den nya europeiska säkerhetsarkitekturen, alla dessa saker har alienerat ryssarna. Och Väst kan inte säga sig vara ovetande om effekterna. George Kennan skrev redan  1996 hur det genom att utvidga Nato skapades en strategisk oegentlighet av potentiellt episka proportioner. Och vi hörde alla Putin, i sitt mycket korrekta tal vid Münchens säkerhetskonferens 2007 där han gav röst till Rysslands växande oro över Washingtons inslagna imperialistiska väg.

Putin började agera offensivt inom utrikespolitiken i och med Georgien, särskilt då genom beslutet att erkänna Abkhazien och Sydossetien, som Putin kan ha sett som quid pro quo för uppdelningen av Serbien. Naturligtvis finns all involvering i det för Ryssland nära utomlands, där Moskva hävdar särskilda rättigheter. Medan hur mycket vi i Väst än bestrider detta påstående om bättre rätt skiljer det sig inte så mycket från säg Frankrikes påstående om ett särskilt ansvar för länder som tidigare var en del av hennes koloniala imperium. Putins väg till främsta makten i Kreml var en återgång till normen för moder Ryssland, inte ett steg bakåt på den oundvikliga banan som vi i Väst hade föreställt oss för Henne. Det vi behöver göra nu är att samla vårt kollektiva jag i det euro-atlantiska samfundet, tänka nytt, tänka rätt om den utmaning som Rysslands utgör om hon går ihop med Kina och börja hantera den reda skedda skadan, mest akut läget i Ukraina.

Enligt min mening är Putin ingen demon men det gör honom inte heller till en ängel.  Han är realpolitiker och att hävda ondska på grundval av ett lands ledare som skäl till att inte utöva diplomati och handel är ett farligt spel. Ryssland ärvde en formidabel militärmakt som nu i delar är återställd och inte minst en kunnig diplomatisk elit. Landet har en välutvecklad känsla för sin historia, med antiken på schemat i sina skolor, och vet väl om vilken roll de kan ta sig i världen. Bortsett från Navalnys gatuteater som så fängslar vår västerländska publik, har Putin en allmän opinion med sig. Att föreställa sig, som vissa gör, att Putin är "problemet", och att när han lämnar scenen kommer allt bli bra, är en farlig och mycket naiv illusion. Sverige som grannland har inte ett Putin-problem, vi har ett Rysslands-problem. Och det är ett problem vi själva tillverkat genom att ignorera vår geografiska placering. Men att skylla Putin är så mycket lättare än att räkna på våra egna säkerhets och utrikespolitiska dårligheter.