Följ pengarna.

Det finns inga andra ord än katastrof; katastrof av historiska proportioner. Miljontals döda eller sårade, miljoner fördrivna, och en regering mer intresserade av att mörda inbillade fiender än att styra landet och landet är självfallet Irak. En till synes oändlig cykel av våld orsakad av makthunger och begär efter olja.

I början av den här veckan; 212 döda och 184 sårade. Tre bomber exploderade i Kirkuk och dödade 31. En självmordsbombare i Bagdad, elva döda. En moské i Diyala attackerades, 60 döda. En bilbomb i Karbala dödade 12, en annan bilbomb dödade 11 personer i Hilla. Slakten fortsätter, obönhörligen och evig kan tyckas. USA har i veckan dessutom utfört cirka 100 flyganfall i landet, återvänt med cirka 1 000 soldater och säger sig nu ha ett mål med striderna.
 
Det absurda går inte att ta miste på: Amerika använder idag amerikansk militärutrustning för att bomba amerikansk militärutrustning som USA gav bort till Irak 2003, då USA att använde sin militära förmåga att återuppbygga den irakiska armén, vilken den precis hade bombat med amerikansk militärutrustning.

Problemet har bara varit att de vapen USA gav den irakiska armén helt misslyckades med att göra Irak säkert och har istället blivit terrorverktyg i händerna på ISIS, så nu används åter amerikanska vapen för att förstöra de amerikanska vapen irakierna fick för att göra Irak säkrare, men nu i syfte att göra irakierna ännu säkrare än innan.

Så vilka har tjänat på detta debacle? Vapenindustrin uppenbarligen. Tjugofyra år av krig sedan 1990, alla dessa missiler och bomber, alla dessa kulor avfyrade, alla dessa bepansrade fordon sprängda, alla delar som behövde bytas ut, allt betalat av staten till det privata. Vapenindustrin fick en evigt expanderande krigsmarknad.  Del tre i Irak-tragedin har nu inletts och profitörerna lutar sig tillbaka.

Jämvikt i järn och stål

“In an effort to avoid unintentionally strengthening the Syrian government, the White House could seek to balance strikes against the Islamic State with attacks on Assad regime targets.” Hela artikeln här.

Någon diskriminerar inte när det gäller bomber. Varför ens tro att en livskraftig stat kan byggas i dagens värld med samma taktik som Djingis Kahn nyttjade? Den Islamiska Staten, som den är nu och kommer förbi, är inte rik, har inte tillräckligt med olja för att göra någon skillnad, de kommer snart att köra fast i oöverstigliga problem med att styra med svärdsegg och fallera när de ska rusta den utarmade ekonomin som är rådande bland de dammiga byar runt ökenvindarna som idag innefattar deras naturliga territorium. Deras närvaro kommer dessutom mobilisera grannarna; Turkiet, Hizbollah, Alawitiska Syrien, Kurdistan och den shiitiska alliansen.

Washington bör avbryta bombplanen och undvika att orsaka mer kaos. Det amerikanska imperiet har misslyckats och tanken på att bomba båda sidor i ett irrelevant icke-lands stamkrig borde göra det mycket klart för alla.

George Orwell

"All the war-propaganda, all the screaming and lies and hatred, comes invariably from people who are not fighting." 

Fem delar fanatism

Thomas Paine

"That there are men in all countries who get their living by war, and by keeping up the quarrels of Nations is as shocking as it is true..." 

Bombstop

Vid en första anblick så är de förnyade bombningarna av Irak legitima, men det finns skäl att ändå avstå från dem.  För det första; det är inte ett räddningsuppdrag. Den avskurna amerikanska och FN anslutna personalen i Irbil kan evakueras utan bomberna mot ISIS. De förföljda minoriteterna skulle kunna skyddas, evakueras eller beväpnas, eller alla tre, utan bomber. Minns Libyen, där ett fiktivt hot mot civilbefolkningen användes för att starta ett fullskaligt krig som har lämnat den Libyen i ruiner. För att inte nämna de falska påståendena om syriska kemvapen, så om den amerikanska regeringen verkligen drevs av en önskan att rädda oskyldiga, varför beväpna hela regionen, från Israel till Saudi, Egypten, Jordanien och Bahrain? Den amerikanska regeringen förstörde nationen Irak mellan 1992 och 2011, med resultat av en nära eliminering av olika minoritetsgrupper i landet. Om att förhindra folkmord var en dominerande amerikansk interventionsgrund kunde de ha stoppat sitt deltagande i Irakkriget när som helst, ett krig där 97 % av de döda var Irakier. Samt som Gaza den gångna månaden demonstrerar; skillnaden mellan försvarskrig och folkmord är perspektiv, inte proportioner. Samt för att inte glömma; ända sedan president Carter förklarade att USA skulle döda för att få del av den irakiska oljan, har var och en av hans efterträdare anses sig krigshandlingsberättigade, och var och en har gjort situationen betydligt värre.

Således att fortsätta bomba kommer förvärra situationen, igen. Dessa bombningar kommer att förvärra Sunni-Shia klyftan, öka stödet till ISIS, och skapa ett bestående arv av fientlighet och våld. President Obama säger att det inte finns någon militär lösning, endast försoning. Men det uttalandet går inte att förena med bomber. De förhärdar hjärtan och skapar mördare. Många amerikanska tjänstemän erkänner att mycket av det som den amerikanska militären gör genererar fler fiender än de dödar. När du fortsätter längs en väg som är medvetet kontraproduktivt, betvivlar i alla fall jag automatiskt utförarens intentioner. Om bombningen därmed inte beordras för att framtvinga fred, är det kanske, som alla andra krig som vi har sett i området, bomber som fälls för att säkra resurser, vinster, dominans och möjligen i ren sadism? Ledaren för ISIS lärde sig sitt hat i ett amerikanskt fängelse i Irak. Våld skapas. Det uppstår inte ur irrationella och outgrundliga främlingskänslor. Hatet planteras med hjälp av de himmelska trädgårdsmästarna: flygplan, drönare, och helikoptrar. En bombkampanj som motiveras med att den ska skydda människor äventyrar faktiskt dem och deras omgivning mer än något annat.

För om någon nu mot förmodan missat det; bomber dödar. Små bomber dödar få. Stora bomber dödar en massa människor. Massiva bombkampanjer slaktar ett förödande antal människor, män, kvinnor, barn, mor-och farföräldrar. De som försvarar bombningen vet detta, men struntar i det, och gör inga försök att beräkna hur många som dödas. Denna likgiltighet exponerar de falska humanitära anspråken den senaste bombattacken har. USA: s krig mot Irak 2003-2011 dödade en halv miljon till en miljon irakier och 4000 amerikaner. Ett krig som sätter färre amerikaner på marken och använder fler flygplan och drönare engagerar mindre död om vi med död begränsar oss till amerikanska dödsfall. Från människor på marken i Irak, är ett luftkrig den dödligaste formen av krig som finns.

Det finns faktiskt alternativ. Valet mellan att bomba och göra ingenting är lika falsk nu som den var i september 2001. Om du kan släppa ner mat till vissa människor, varför kan du inte släppa mat till alla? Det skulle dessutom kosta en bråkdel av att släppa bomber på dem.  USA skulle även kunna förhandla ett eldupphör med ISIS, inklusive ett ensidigt åtagande att upphöra med att beväpna den irakiska regeringen samt ett erbjudande att ge verklig humanitär hjälp utan några otäcka förbehåll, men med uppmuntran av medborgerliga friheter. Det är fantastiskt hur länge etniska minoritetsgrupper i Irak överlevde och frodades innan USA valde att införa demokrati, och innan USA ens fanns, USA kan göra nytta, men måste först upphöra orsaks skada.

USA svarar för 79 % av vapenöverföringar till Mellanöstern. Under kriget i Libyen fanns det identiska amerikanska vapen på båda sidor. ISIS besitter uppenbarligen vapen som levererats av USA i Syrien, och har bevisligen en mängd amerikanska vapen tagna från Irakiska trupper. Så, vad gör USA med denna information? Det rustar för att leverera fler och mer vapen till Irak så fort som möjligt. Amerikaner gillar att tycka på Mellanöstern en region bestående av efterblivna och våldsamma män, men verktygen för våldet är tillverkade i USA. Vapentillverkningen är också ett slöseri med pengar, det är en marknad för snabba och oansvariga vinster. Det kommer vidare kosta en förmögenhet att bomba. Världens spenderar $ 2 triljoner dollar på krigsförberedelser varje år. Tre procent av USA: s militärutgifter skulle kunna utrota svält på jorden. De underverk som skulle kunna göras med hälften av dessa militära pengar är ofattbart och kalkylerna innefattar faktiska även ett effektivt försvar mot den verkliga faran; den med klimatförändringar.

För det ska inte glömmas bort att bomber är små miljökatastrofer i sig. Om någon fotograferar en stor oljebrand, kommer en del att skänka en tanke på de då uppkomna miljöskadorna. Men en bombkampanj är, snarare än en miljöolycka, en avsiktlig miljökatastrof. Bomberna som släpps förgiftar mark och vatten, förstörd infrastruktur sprider epidemier och uranet ger skador på kommande generationer.
Alla dessa faktorer bidrar till att skapa en situation där bombstop i Irak ska vara vägen framåt.

David Ben-Gurion

“We must use terror, assassination, intimidation, land confiscation, and the cutting of all social services to rid the Galilee of its Arab population.”

Hjälp till djävulsdyrkarna

Att förebygga folkmord och etnisk rensning anses rent allmänt som en ganska bra anledning att initiera en väpnad konflikt.  Men Obama-administrationen verkar vara ganska selektiva i detta avseende. Till exempel har den ukrainska militären skapat en humanitär katastrof av stora mått när de för några veckor sedan började attackera bostadsområden med artilleri, raketer och den förbjudna vita fosforn. En attack som orsakat en flyktingkris på över en halv miljon människor, civila garden utan ordentlig utrustning, mat eller vatten som snabbt mördas och staplas som ved. Obamas svar är att ge den ukrainska regeringen över en miljon dollar i militärt bistånd och all sorts politiskt stöd samtidigt som USA febrilt förneka att det finns en humanitär kris överhuvudtaget.

Ett annat exempel: Israel har beskjutit FN skolor och sjukhus i Gaza dödat massor av kvinnor och barn; allt med hjälp av skarp ammunition för att döda eller lemlästa. Obamas svar är att skicka John Kerry över att genera alla med sitt hjärnlösa krigsjollrade. USA: s militära och politiska stöd till Israel kan aldrig ifrågasättas.

Observera att i de här två fallen ovan skulle det vara möjligt att motverka folkmord och etnisk rensning utan att sätta amerikanska liv på spel, medan bombningarna av den islamiska staten att skydda livet för en grupp djävulsdyrkare medför enorma risker. Och ändå det är vad Obama bestämmer sig för att göra. Verkligheten är värre än fantasin.

Genväg förbi kriget?

Varje krig åtföljs av ett slags mental mobilisering, en krigsfeber. Även vanligtvis begåvade människor är inte immuna mot en sjukdomssejour med denna feber. Både Max Weber och Thomas Mann kände en rensning, befrielse och en enorm mängd av hopp när första världskriget utbröt för hundra år sedan.
Även efter det att tusentals män redan låg död på de belgiska slagfälten, avtog inte krigsfebern män som Max Planck och Wilhelm Röntgen samt andra vetenskapsmän uppmuntrade sina landsmän att engagera sig i patologisk grymhet mot sin franske granne: Ohne den deutschen Militarismus wäre die deutsche Kultur längst vom Erdboden getilgt. Deutsches Heer und deutsches Volk sind eins. Dieses Bewusstsein verbrüdert heute 70 Millionen Deutsche ohne Unterschied der Bildung, des Standes und der Partei.

Historien upprepar sig inte säger nu dagens visa människor. Men kan vi vara så säkra på det i dessa dagar? Med tanke på vapenskramlet på Krim och i östra Ukraina där stats- och regeringscheferna i väst plötsligt har massor med frågor och saknar svaren. Likheterna möter mig just nu under min omläsning av Englunds; Stridens skönhet och sorg. Där i texten finns samma vapenskrammel som nu; nu 2014 när den amerikanska kongressen har öppet börjat diskutera att beväpna Ukraina. Den tidigare säkerhetsrådgivaren i USA Zbigniew Brzezinski rekommenderar Ukrainas illegitima regering att beväpna medborgarna för att slås hus till hus i kampen mot den onde Ryssen. Den tyska förbundskanslern, eftersom det är hennes vana, är mycket mindre tydlig, men inte desto mindre olycksbådande: Vi är redo att vidta bestämda åtgärder. Journalister har gått från sansade till upprörd på några veckor. Mångfalden av attackvilliga yttranden har ökat i omfattning. Tidningar marscherar nu med sina politiker i krav på sanktioner mot Rysslands president Putin. Även rubrikerna förråder en aggressiv spänning som vanligtvis är karakteristiskt för oreflekterade våldshuliganer. Rubriker som; Nog prat! Visa styrka!  Nu eller aldrig! pryder respekterade dagstidningar. Tabloiderna ska jag inte ens nämna. . .

Resultatet av denna uppskruvade retorik? Samma nu som 1914; på nolltid har anklagelser och motanklagelser blivit så intrasslade att fakta i målet blir helt skymd.  För vad är fakta i upptrappningen? Det hela började med den ryska invasionen av Krim enligt Väst, men främjade inte Väst först destabilisering av Ukraina? Får inte Ryssland expandera till väst när Nato växer i öst? Eller har kanske två världsmakter krockat, drivna av mycket liknande onda avsikter mot en försvarslös tredje part som nu betalar för det uppstådda kaoset med de första faserna av ett inbördeskrig? Om du nu käre läsare förväntar dig ett svar på vems felet är, kan man lika gärna sluta läsa nu. Texten försöker inte att gräva fram denna dolda sanning. Ingen vet idag med säkerhet hur det började. Ingen vet inte hur det kommer att sluta. Men världen sitter just nu här, mitt i ovissheten och krigsvindarna. Vindar som måste dämpas, krigsretorikens ord måste stjälas ur munnen på pöbeln och politikerna, nya ord måste in i stället, ord som har blivit bortglömda; realismens vokabulär.

Realism är tyvärr en bristvara när det kommer till valförberedelser. När Hillary Clinton jämför Putin med Hitler, gör hon det för att vädja till väljarnas behov av en fiende. I USA:s fall den stora procenten medborgare som inte äger ett pass men tror sig äga världen. För många av dem är Hitler den enda historiska utlänning de känner till, därför är Adolf Putin ett mycket välkommen fiktiv kampanjporträtt. Även i Sverige har Major Björklund och Korperal Bildt ett mål: att vädja till folket för att vinna valet, för att vinna ett demokratiskt ordförandeskap genom att utmåla den andre som odemokratisk. Mänskligheten har emellertid ett klart mer vitalt intresse av stabilitet och kommunikation än strider och krig. Vi har inte råd att se på Ryssland som en fiende.  Även ekonomiska påtryckningar är i detta nu en krigsförklaring, liksom den politiska isoleringen; för inget skulle föra ner Ryssland på knä och även om Väst skulle lyckas: hur skulle ett kuvat Ryssland vara att ha som granne? Hur kan den som vill bo tillsammans i det europeiska huset vilja leva med förödmjukade människor vars valda ledning behandlas som en paria och vars medborgare du inte får träffa.


Naturligtvis kräver den nuvarande situationen ett starkt ställningstagande om gränsers integritet, men mer än något annat behöver Väst en hård linje mot sig själv. Vi får aldrig vända oss till vedergällning.  Vi bör erkänna status quo för att förändra den. Befästa våra västerländska värden, utan sanktioner, utan hot om våld. Medkänsla. Förändring genom närmande. Dialog. Genomgång av gemensamma intressen är alla vägar att vandra. Istället väljer vi vägen: Ställa ultimatum, driva fram blockader, elda på lågintensiva inbördeskrig.
“The test for politics is not how something starts but how it ends“ sa Henry Kissinger. Efter ockupationen av Krim förklarade han: vi borde ha försoning, inte dominans. En demonisering av Putin är inte policy. Det är ett alibi för bristen därav. Konflikter ska kondenseras, göras mindre, krympa dem, och sedan destillera dem till en lösning.

De senaste 15 åren har Amerika gjort det motsatta. Alla konflikter har trappats upp. Attacken av en terrorgrupp vid namn al-Qaida har blivit en global kampanj mot islam. Irak, Libyen och Afghanistan bombades på tvivelaktiga grunder. Förhållandet till den islamiska världen kan absolut betraktas som skadat. Om Väst hade bedömt den dåvarande amerikanska regeringen, som marscherade in i Irak utan en resolution av FN och utan bevis på existensen av massförstörelsevapen med samma normer som vi i dag dömer Putin, skulle Bush direkt förbjudits från att komma in i EU. De utländska investeringarna skulle ha varit frysta, exporten av fordon av märkena GM, Ford och Chrysler förbjudna.  Den nuvarande amerikanska tendensen till verbal och även militär upptrappning, isolering, demonisering och flygattacker fiender har dessutom inte visat sig vara effektiv. Den senaste lyckade stora militära insatsen USA genomförde var landstigningen i Frankrike 1944. Alla andra krig, Korea, Vietnam, Irak och Afghanistan har var varit klara misslyckanden. Att nu flytta enheter från Nato mot den polska gränsen och beväpningen av Ukraina är en fortsättning på bristen av diplomati genom militära medel.

USA och EU behöver visa medkänsla i det att våra regeringar behöver förskaffa sig förmågan att se världen genom ögonen på den andre. Vi borde sluta anklaga 143 miljoner ryssar för att vara onda, bara för att de ser på världen annorlunda än amerikanska republikaner och Jan Björklund. Vad som behövs är istället att Väst bidrar till att modernisera landet, inga sanktioner som ytterligare kommer att minska bristen på rikedom och skada relationerna. Ekonomiska relationer är också relationer. Internationella samarbeten är besläktade med en känslighet mellan nationer.  Ryssland bör integreras, inte isoleras. Små steg i den riktningen är bättre än det nonsens som pågår nu.

Ytterligare en kommentar om tonen i debatten. Annektering av Krim står i strid med internationell rätt. Stödet för separatister i östra Ukraina stämmer inte heller med våra idéer om statens suveränitet, och naturligtvis kan vi fortsätta att förkunna vår ilska mot den hänsynslösa Putin och vädja om sanktioner mot honom, men minns alltid hur männen efter krigsslutet 1918, var de ångerfulla, de vädjade förståelse mellan nationer. Ett hat mot Putin och Ryssland gör bara den civiliserade världen till ett krigsläger och slagfält. Det är dags att en stor våg av kärlek ersätter den förödande vågen av hat.  Vi bör försöka undvika omvägen via slagfälten i detta nya århundrade. Historien behöver inte upprepa sig. Vi kanske kan hitta en genväg förbi krigskraven?

Sir Alex Fraser Tyler

The average age of the world's greatest civilizations has been two hundred years. These nations have progressed through this sequence:

From bondage to spiritual faith;
from spiritual faith to great courage;
from courage to liberty;
from liberty to abundance;
from abundance to selfishness;
from selfishness to complacency;
from complaceny to apathy;
from apathy to dependence;
from dependency back again into bondage.

Spelets regler

Vad har hänt i Libyen efter NATO:s befrielse? Efter de svenska Gripen planens modiga insatser? Det som har hänt är att det skapats ännu en kollapsad stat. Just de grymheter som nämndes av den svenska regeringen för att börja sin humanitära intervention i Libyen, utspelas nu i verkligheten. Återigen är hela städer inringade och bombarderade med flyg. Inbördeskriget fortsätter, men nu finns ingen ond man att skylla på. Krigets orsaker är för komplexa för de enkelspåriga militärerna i väst.

Tripoli, Sirte och andra libyska städer som stått emot Natos invasion, nu i revolt, i revolt mot den stabilitet som aldrig kom, i revolt mot den så kallade demokratiska revolutionen som utlovades av Nato och dess samarbetspartners. Regeringen i Tripoli är maktlös, dess säkerhetsstyrkor uppdelade mellan ekonomiska intressegrupper och klaner, parlamentet i Tripoli beskådar hur CIA nu genomför fullskaliga militära operationer mot islamister i Benghazi, inklusive användning militära flygplan, utan regeringens godkännande. Sammanfattningsvis förblir Libyen en krigszon. De många reformer som Muammar Gaddafis diktatoriska regering genomförde är ogjorda, och det är osannolikt att de kommer att återställas och än mindre överträffas inom en överskådlig framtid. Nato har effektivt uppåt förstörelse av en hel nation och nu har bara de västerländska företagen att plundra landets resurser, en mall för framtida extraterritoriella äventyr i Syrien, Egypten, Ukraina, och Irak.

Precis som i Libyen, har revolutioner försökt att slå rot i Egypten, Syrien, och Ukraina. Samma berättelser har presenterats oss, det vi visste om Libyen återanvändes i Egypten, Irak Syrien, och Ukraina. Precis samma icke-statliga organisationer används för att finansiera, utrusta, och på annat sätt stödja oppositionsgrupperna i respektive land. Termer som "demokrati", "framsteg", "frihet", slåss mot "diktatur"; välbekanta och enkla teman. För de som undrar vad som kommer att hända med Egypten, Syrien, eller Ukraina behöver man bara titta på Libyen. Och för dem som stödde Nato-revolutionen i Libyen måste de fråga sig om de är nöjda med det slutliga resultatet samt om de önskar detta resultat i Egypten, Syrien, eller Ukraina? Eller föreställer de sig att Natos planer för vart och ett av dessa länder kommer att sluta annorlunda?

100 år av propaganda

Det är nu hundra år sen världen upplevde början på det första världskriget och vi kämpar fortfarande med att förstå vad som orsakade européerna att finna det en bra idé att döda varandra i miljontal medan de vistades i fuktiga och råttangripna diken. Politiska och ekonomiska faktorer nämns ofta, men är knappast tillräckligt. Krig har funnits med oss sen början av mänsklighetens historia, men graden av grymhet i första världskriget var något nytt. Det som gjorde detta krig så destruktiv var framförallt kraften i det som senare kom att kallas propaganda och som vi i dag brukar kalla samförstånd. Propagandans framgång var som alltid ett framväxande fenomen inlindat i ett komplext system. Det var ett oväntat resultat av den ökade läskunnigheten i de industrialiserade landen. Som ett exempel; i slutet av 1900-talet, hade Frankrike uppnått en nästan 100 % grad av läskunnighet och flera europeiska länder, bland annat Tyskland, Storbritannien och andra, hade nått liknande nivåer.

Folk fick lära sig att läsa och skriva eftersom läskunnighet var en användbar förmåga i ett snabbt industrialiserat samhälle. Men, för skriv och läskunnighet, precis som för många andra saker, uppstår oväntade konsekvenser. När de flesta människor kunde läsa och skriva, ändrades spelreglerna för kommunikation. Innan en ålder av läskunnighet, tvingades regeringarna förlita sig på  stads utropare och präster för att tala om för sina undersåtar att ett krig hade förklarats och att de var tvungna att ta värvning. Med läskunnighet, skulle folk läsa tidningar och få veta inte bara att de var tvungna att värva, men hur bra och vackert det var att ta värvning för att slåss mot de onda monster som fienden var.

Propagandan växte sen av sig själv. När människor blev mer och mer övertygade om att vara på den goda sidan mot det onda, blev kriget hårdare, mer nödvändigt och föll snabbare utom kontroll, hemmafronten kunde göda soldaterna med mer hat och mer propaganda. Delvis var denna katastrofala spiral en spontan företeelse, men snart hade regeringarna lärt sig att utnyttja den. Det tog lite tid att utveckla rätt teknik, men början av den moderna krigspropagandan kom med sänkingen av det brittiska fartyget Lusitania av en tysk ubåt, vilket den allierade propagandan utnyttjade på ett sätt som vi lätt kan känna igen idag kring MH17-katastrofen: en omfattande användning av media för att demonisera fienden.

Idag kan via nätet bilder och filmer användas för att komplettera och ersätta den skriftliga uppviglingen som fanns för ett sekel sedan, men den grundläggande mekanismen för propaganda är detsamma: regeringarna kan nå sina mål med en enorm flod av falsk eller förvrängd information baserad på halvsanning och lögn. Folk är normalt inte rustade att försvara sig mot denna anstormning av desinformation och tenderar att reagera med att antingen tro på det eller ta sin tillflykt till bisarra konspirationsteorier.


Det framväxande fenomenet propaganda under första världskriget tog de flesta på sängen, och när kriget var över, fanns det flera försök att förstå det och kontrollera den. Edward Bernays var en pionjär inom detta område med sin bok Propaganda. Han var tyvärr optimist och trodde att propaganda kunde användas för goda ändamål. Tyvärr är det nästan omöjligt att styra ett självförstärkande fenomen och idag är vi lika känsliga som för hundra år sedan för vågorna av hat som regelbundet uppslukar den allmänna opinionen. Fallet med de icke-existerande massförstörelsevapnen som ledde till invasionen av Irak 2003 är bara en av de senare manifestationerna av detta fenomen. Saringasattacken i Syrien förra året en annan.  Således kära läsare, hundra år senare, är historien om det första stora kriget en lektion i hur svårt det är för oss att hantera komplexa system. Vårt samhälle, en av de mest komplexa system som någonsin funnits i mänsklighetens historia, utsätts för destruktiva attacker som skapats av ett framväxande statliga kontrollbehov: oförutsägbart och okontrollerbart. Propaganda skapar det hat som genererar de destruktiva krigen av idag. Även den illusoriska propagandauppfattning att ett överflöd av olja och gas som skapas av skiffergas leder till en farlig omfördelning av enorma resurser till ett åtagande som leder ingenstans. Propagandan som driver den självförstärkande optimismen i ekonomiska media leder till finansiella bubblor och efter det till destruktiva krascher. Propagandan kan bara motas med ett välinformerat ifrågasättande folk.

Den krigspropaganda som fanns ett århundrade bort är kanske förlegad till sin utformning men de centrala idéerna som utvecklats i samband med första världskriget är fortfarande med oss, även om de oftare nu finns i finare och mer effektiva former. Internet ger bara ytterligare ett lager av komplexitet till de en gång så enkla mekanismer för propaganda som fanns och gör det ännu svårare att kontrollera den. Aldrig i historien har vi stått inför en så oerhört komplicerat system som formar vår uppfattning av världen.

Var leder oss detta? Jag vet inte, jag kan inte veta. Framtiden, är som vanligt, en dunkel bild av det förflutna. Så det stora kriget en del av vårt förflutna men också för vår framtid. Med sina mer än 10 miljoner döda och med sin otroliga blandning av kärlek och hat är det fortfarande en del av hur vi ser på världen, en del av det sätt på hur vi reagerar inför det okända och den okände, till den mystiska väsen vi kallar fiende.

Jackson Browne

"You might ask what it takes to remember
When you know that you've seen it before
Where a government lies to a people
And a country is drifting to war"