Västmakterna verkar inte längre ha någon hållbar strategi för att få till ett slut på Ukrainakriget. Det bästa Väst kan göra att hålla Ukraina på livsuppehållande behandling. Men, som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Tänk om Ukraina hade kapitulerat tre dagar efter att den ryska invasionen började i februari 2022, som vissa förutspådde? Republiken Donetsk och Luhansk skulle sannolikt ha fått självstyre inom den ukrainska staten och livet skulle ha fortgått som vanligt för de flesta ukrainare (minus den vanliga beskjutningen mot invånarna i Donbass). Utan tvekan skulle kapitulationen följts av förändringar i Ukrainas politiska ledarskap, politik är ett hänsynslöst spel; medan döden till följd av Rysslands intrång skulle ha varit (ur ett sifferperspektiv) obetydliga jämfört med den massförlust av människoliv som nu skett.
Eller än bättre, USA och Nato hade förhandlat i god tro med Ryssland om de förslag som lades fram i december 2021 och som syftade till att ta itu med Rysslands uttryckta säkerhetsproblem. Kriget kunde ha undvikits, ukrainsk neutralitet befästs i enlighet med den österrikiska överenskommelsen på femtiotalet och världen kunde ha gått vidare med att lösa andra angelägna problem. Men Nato hade sina "principer" som det måste stå fast vid, frånvaron av pragmatism gjorde att det blev oacceptabelt för västmakterna att nå en kompromiss med Ryssland. Ryssland intog då en "militärteknisk" lösning. Fokus för det västerländska projektet i Ukraina blev då för Nato en möjlighet att "försvaga Ryssland", vilket när dammet lägger sig mycket väl kan bli ihågkommit som den största strategiska missräkningen i det amerikanska imperiets korta historia.
För Ryssland vann faktiskt detta krig redan den 24 februari 2022. Det som fortfarande är osäkert är hur mycket territorium Ukraina ska förlora, omfattningen av döda, graden av förstörelse och de geopolitiska konvulsionerna kommer sig av resultatet. Men den totala hopplösheten i den ukrainska militära försvarsställningen var inte det narrativ som såldes i Väst. Snarare hörde Västs medborgare att Rysslands invasion var oprovocerad, den ryska militären inkompetent, den ryska ekonomin skulle kollapsa, Putin skulle störtas, Ryssland var isolerat, Ryssland är en pariastat, Ryssland håller på att ta slut som nation, Putin är sjuk eller kort och gott: Ukraina "vinner". Resultatet av dessa falska framställningar är att västvärlden inte ser hur Ukrainas handlingar blir mindre och mindre relevanta för situationen övertid tills de att de besegras av Ryssland.
De västerländska ledarnas utgångspunkt, efter decennier av dopp i en anti-rysk propagandakittel, var att överskatta deras egen styrka och en underskatta Rysslands. Detta resulterade i antagandet att införandet av de hårdaste möjliga sanktionerna mot Ryssland skulle vara en lösning, utan att beslutet föregicks av någon egentlig eftertanke kring konsekvenserna. Vad som faktiskt hände var att västvärlden ligger i en feedbackloop; Väst fortsätter att eskalera kriget med ekonomiska och militära medel med en ständigt försvagad och mindre effektiv hand. Ingen positiv feedbackslinga är hållbar, och det blir allt tydligare, att krigshändelserna i Ukraina kommer att resultera i västvärldens undergång som ett stormaktsblock.
Nu är vi emellertid vid den punkt i händelseförloppet där den oundvikliga förruttnelsen av det ukrainska projektet, både inom Ukraina och dess västerländska partners, blir omöjligt att dölja. Under de senaste veckorna har Kievregimen börjat splittras. För det första har vi Oleksiy Arestovich, president Zelenskys strategiska kommunikationsrådgivare som på grund av kommentarer som han gjorde som indikerade att en explosion som dödade 44 civila i Dnipro berodde på att ukrainskt luftförsvar fick sluta. Vi har den ukrainske inrikesministerns och andra topptjänstemäns död i en helikopterkrasch. Vi har också det senaste erkännandet av en medhjälpare till president Zelensky att en ukrainsk förhandlare mördades av SBU (ukrainsk underrättelsetjänst) i mars 2022. Slutligen har vi en utrensning av höga ukrainska tjänstemän inklusive viceministrar och regionala guvernörer gällande anklagelser om korruption. Även om det är oklart exakt vad som utspelar sig i Ukrainas inre politik, verkar det säkert att anta att de sprickor som bildas kommer att vidgas, särskilt med det ständigt växande antalet militära offer som Ukraina har.
I december förra året hävdade Europeiska kommissionens ordförande att över 100 000 ukrainska militärer har dödats (i genomsnitt över 350 dödade per dag). Överste Douglas MacGregors senaste uppskattning tyder på att över 150 000 ukrainska soldater har dödats (i genomsnitt 450 dödade per dag). En färsk underrättelseuppskattning av tysk och israelisk militär underrättelsetjänst tyder på att Ukraina förlorar hundratals soldater som dödas varje dag bara i striden om Bakhmut. Det är svårt att undvika slutsatsen att Ukraina lider fruktansvärda förluster
Vad som är verkligen är chockerande är det uppenbara förhållandet mellan ryska offer och ukrainska offer. Överste MacGregor föreslår ett förhållande där åtta ukrainare dödas för varje ryss. Även om det är omöjligt att bekräfta detta, verkar det troligt att Ukraina lider mycket fler offer än Ryssland av flera skäl. För det första och viktigast av allt, Ryssland har en imponerande fördel i form av formidabel eldkraft, särskilt med sitt artilleri. Många siffror har tillhandahållits av både ukrainska och västerländska källor om denna skillnad, med förhållandet mellan fem och nitton mot ett till Rysslands favör. För det andra är de uppenbara långsamma "framstegen" som Rysslands styrkor gör ett tecken på deras strategi. Nämligen att attackera med sin överväldigande överlägsenhet i eldkraft, först efter det riskera trupper i ett anfall när det bara finns lite motstånd kvar. För det tredje fortsätter Ukraina att förstärka platser som påstås vara "strategiskt oviktiga", såsom Bakhmut, vilket faktiskt underlättar den ryska "demilitariseringen" av Ukraina. Slutligen, och i skarp kontrast till Rysslands situation är den utbildning som ges till ukrainska trupper uppenbarligen otillräcklig för att hinna utveckla de individuella färdigheter och skapa den fysiska uthållighet som krävs av en soldat.
Tillhandahållandet av stridsvagnar till Ukraina är vidare ett relevant exempel på hur fel de blir. Ukraina startade kriget med över 2000 stridsvagnar. Ukraina tog också emot omkring 500 stridsvagnar från sovjettiden från tidigare Warszawapaktsnationer. 100 eller däromkring Challenger, Leopard 2 eller M1 stridsvagnar representerar kanske fyra procent av de stridsvagnar som den redan hade i tjänst eller redan har tillhandahållits. Det är därmed lätt att förstå hur tillhandahållandet av ett litet antal stridsvagnar, med snabbt utbildade besättningar och logistikbördan från flera vagnsplattformar, inte kommer att göra någon betydande skillnad för krigsresultatet.
De sista veckorna av politisk teater i samband med tillhandahållandet av stridsvagnar ska ses för vad det är. En form av lek i syfte att förbereda marken för skuldfördelningen som kommer följa Ukrainas och Natos kommande militära nederlag. Detsamma kan sägas om Angela Merkels senaste kommentarer om Minsk II-överenskommelsen, som ledarna för Ukraina, Tyskland, Frankrike och utan tvekan andra Nato-makter sågs som en mekanism för att köpa tid, snarare än en väg till en fredlig lösning av krisen. Det finns också en förändring i retoriken som utgår från olika maktcentra, såsom USA som varnar för att det kommer att bli "mycket, mycket svårt" att tvinga ut Ryssland från ukrainskt territorium. Samtidigt finns frågan om ansvaret för terrorattacken på Nord Stream. Som rapporterats i Washington Post, har många europeiska tjänstemän kommit fram till att det "för närvarande inte finns några bevis för att Ryssland låg bakom sabotaget", vilket antyder att ett eller flera Nato-länder förstörde en annans energiinfrastruktur. Något som även Seymour Hersh
nu också bekräftar.
Som andra kommentatorer och bloggare noterat har de ideologer som kontrollerar västländerna ingen växel för att backa ifrån en konflikt. Den enda vägen är framåt, oavsett kostnad eller hur små chanserna att lyckas än är. Återigen ser vi bristen på pragmatism med Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock som nu hävdar att EU-länderna "utkämpar ett krig mot Ryssland."
Rysslands motståndskraft mot den finansiella Armageddon som lanserades har vidare krossat västerlandets övertygelse om dess självklara förmåga att styra världen. USA har målat in sig i ett hörn som de inte kan fly ifrån. Det är svårt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Västmakterna verkar inte ha någon hållbar strategi för att få slut på kriget. Det bästa de kan göra är att hålla Ukraina på livsuppehållande krigshjälp medan de försöker komma på något; detta i en miljö där Ryssland ökar trycket på slagfältet och det inhemska trycket på att överge Ukraina ökar. Men som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Det bästa alternativet skulle vara att de västerländska nyckelspelarna, i synnerhet president Biden, söker omedelbara och villkorslösa förhandlingar med president Putin utan förhandsvillkor. Det värsta alternativet skulle vara att fortsätta eskaleringscykeln, som i slutändan kan leda till en direkt konflikt mellan Nato och Ryssland, och potentiellt kärnvapenkrig.
