Tysklands ekonomiska nationalism

Höjer på ögonbrynet när tyska ekonomer börjar förutspå kollaps av det tyska banksystemet och euroområdet i slutet av 2020. Självfallet så besitter Euron en felaktig struktur, vars existens upprätthålls av politiska skäl det är inget nytt men enligt analytiker i Tyskland har euron numera en påtaglig negativ inverkan på Tysklands konkurrenskraft som försvagar landets självaste banksystem. De flesta länder i euroområdet skulle definitivt ha gått i konkurs för länge sedan om inte Europeiska centralbanken stödde dem genom att sänka räntorna, som då får till följd att vi i slutet av nästa år inom Europa riskerar en dramatisk nedgång i tillgången på lån. Det kommer bli de klassiska stora konkurserna för företag och arbetslösheten ökar. För att rädda situationen kommer ECB att ta lite expansion, som i sin tur kommer att provocera fram ett inflationssprång och sparslantar försvinner för alla som investerade i euro. Krisen i den europeiska ekonomin kommer då snabbt undergräva det politiska stödet för euron och länderna kommer att återvända till sina nationella valutor. Nästan välkommet.

Nedgången i den tyska ekonomin har funnits där i flera år. 2018 sjönk BNP-tillväxten till den lägsta under de senaste 5 åren och uppgick till 1,5%, vilket är en nedgång på 0,7 jämfört med 2017. Den största EU-ekonomin undkom med minsta möjliga marginal en lågkonjunktur. Under andra kvartalet i år minskade den tyska BNP-n med 0,1% jämfört med samma period föregående år. De officiella prognoserna för innevarande år har minskat till 0,5% och i början av hösten tydde prognoserna på en ytterligare nedgång i exporten på grund av en rädsla för en allmän nedgång i den globala ekonomin och förväntningar på ytterligare avmattning av ekonomin, med påföljd att Merkels regering äntligen börjat erkänna problemen.

Tysklands ekonomi är till stor del beroende av export, och alla allvarliga störningar i internationell handel kommer att orsaka Tyskland mer skada än något annat EU-land. En viktig faktor är det pågående handelskriget mellan USA och Kina. Det som även skapar dåliga odds för hela den europeiska ekonomin är att ett Brexit utan avtal mellan London och Bryssel verkar bli verklighet. Slutligen bedarrar den kinesiska ekonomin, vilket har föranlett en minskad efterfrågan på tyska exportprodukter, främst bilar. Enligt The Financial Times minskade produktionen i bilindustrin med 12 procent under första halvåret i år. De anti-ryska sanktionerna drabbar också den tyska jordbrukssektorn och bearbetningsindustrin tyska företag tappar jobb och vinst. Samtidigt fortsätter konsumentutgifterna och inhemska investeringar att växa. Arbetslösheten är den lägsta sedan Tyskland återförenades. Rapporter från den 9 september säger att den tyska exporten i juli ökade igen med 0,7% snarare än att falla, något som de flesta observatörer hade förväntat sig. Ändå fortsätter företagarnas förtroende att minska i nästan alla sektorer inom den tyska ekonomin. Således kommer BNP-tillväxttakten under det tredje kvartalet vara en nyckelfakto: vid en minskning kommer vi att kunna prata om en lågkonjunktur i Tyskland i ordets formella betydelse.

Liksom de flesta europeiska banker har tyska företag länge kämpat för att upprätthålla lönsamheten i sina affärer under den långvariga perioden med extremt låga räntor. Samtidigt fortsätter obligationsräntorna, särskilt de långsiktiga att sjunka i hela Europa. Avkastningen på tyska statsobligationer är negativ för de med en giltighetstid på upp till 10 år inklusive. För 30-åriga statsobligationer varierar avkastningen runt noll. Kursdifferensen mellan lån på kort och lång sikt; den viktigaste inkomstkällan för banker under normala förhållanden; är nära noll. När investerare rusar iväg på jakt efter säkrare tillgångar är prognoserna deprimerande: negativa räntor kommer nämligen att kvarstå i flera år till. En annan negativ faktor för det tyska banksystemet är de negativa räntorna på ECB-insättningar. Faktum är att banker måste betala centralbanken för att ha sitt kapital i sina konton. Utsikterna för en ny sänkning av ECB: s ränta orsakar också mer oro bland investerare.

ECB signalerar sin vilja att sänka räntorna för att neutralisera avmattningen i hela euroområdet. Experter förutspår att ECB antingen kommer att hålla räntorna på den nuvarande låga nivån eller sänka dem ännu mer, åtminstone fram till mitten av 2020. Under dessa förhållanden kommer den tyska regeringen sannolikt att ta till tuffa åtgärder för att säkerställa en underskottsfri budget, åtminstone under 2019. Men politiken att minska statsskulden kan ändras. I slutet av denna sommar talade tjänstemän i det tyska finansministeriet offentligt om ett paket med ekonomiska incitament som skulle kunna genomföras vid en lågkonjunktur i Tyskland. Beroende på omfattningen av sådana stimuli kan vi anta att den balanserade årliga budgetpolitiken äventyras.
 På 20 år har euron förvandlat Tyskland till en viktig EU-ekonomi, avgörande för hela unionens ekonomiska stabilitet. Samtidigt håller inte Euroområdet samman, länder som skiljer sig mycket åt ur en ekonomisk synvinkel kommer vid en kris att framtvinga icke-hanterbara slitningar. Till exempel är eurokursen klart för hög för Frankrike och Italien och för lågt för Tyskland. Under eurozonkrisen 2009 verkade det vara en ond cirkel: Förbundsrepubliken Tysklands dominerande ekonomi i EU tillät Berlin att diktera sina villkor för strikta budgetbesparingar för större delen av Europa. Detta i sin tur gav upphov till ett utbrott av antitysk känsla i flera länder på kontinenten, inklusive Grekland och Italien.

Centraleuropa har nu blivit en leverantör av halvfabrikat och reservdelar för tyska företag. Resten av EU-länderna är en marknad för tyska varor. Samtidigt tvingas Tyskland betala för det ekonomiska misslyckandet hos ett ökande antal av sina partners inom euroområdet. Således har Tysklands ekonomiska makt, trots att den är ryggraden i hela EU: s ekonomiska system, blivit det största hotet mot det europeiska integrationsprojektet. Även om den tyska ekonomin har en betydande styrka, så har, enligt Eurostat, som publicerades i början av september, euroområdets totala BNP växt med endast 0,2 procent under andra kvartalet, vilket är två gånger lägre jämfört med de första tre månaderna i år.

I slutet av augusti förutspådde The Economist att Tyskland skulle följa Japans väg, Japan som i årtionden har haft en oavbruten kamp mot stagnationshotet. Liksom Japan är dagens Tyskland rikt, belastat med en stor statsskuld samt en åldrande befolkning. Trender på den tyska obligationsmarknaden signalerar också oändlig stagnation. Oron växer över att politikerna för evigt har tappat sin förmåga att förbättra ekonomins tillstånd. Dessutom nedgången i konsumentpriser driver ner diskonteringsräntorna ännu lägre. Som ett resultat tror många experter att Berlin kan ställas inför behovet av en mer självorienterad, egoistisk ekonomisk politik, förhoppningsvis bara på det ekonomiska området. Ett egoistiskt Tyskland i Europa slutat nämligen alltid med världskrig.

Med tanke på EU-medlemskapskriterierna är majoriteten av medlemsländerna i euroområdet inte i stånd att vidta några viktiga åtgärder i händelse av en verkligt ogynnsam vändning i den globala ekonomiska situationen. Närvaron av euro och ECB: s höga grad av oberoende, tillsammans med dess omfattande befogenheter sätter allvarliga begränsningar för möjligheten att påverka enskilda staters ekonomi. I enlighet med de nuvarande kraven i euroområdet måste regeringarna antingen höja skatterna eller sänka statens utgifter, även om det skadar den nationella ekonomin. Formellt finns det en monetär mekanism för att motverka ekonomiska omvälvningar i ett land i euroområdet för att minimera deras konsekvenserna för andra eurodeltagare. Mot bakgrund av abstrakta makroekonomiska indikatorer har denna mekanism fungerat bra fram till nu. Men enligt vad vi bevittnat i Spanien, och sedan i Grekland och Italien, är dess socioekonomiska och politiska kostnader extremt höga.

Under våren utvidgade ECB programmet för förmånslån till banksektorn. Men inflationen ligger stadigt under målet på 2 procent, och räntesatserna, som nämnts ovan, varierar runt noll. Pensionsprogrammet för statsobligationer, särskilt när det gäller Tyskland, närmar sig redan gränsen för vad som fastställs i den nuvarande lagstiftningen. Med tanke på situationen fruktar ekonomer att vid en ny ekonomisk chock helt enkelt att inget manöverutrymme finns kvar för penningpolitiska åtgärder. Enligt mina vänner, pessimisterna, har Europa redan nått denna punkt. Således kan vi för första gången under det senaste decenniet prata om behovet av att använda skattemässiga stimuli. Och det är oklart om besluten, som troligen kommer att vara resultatet av många politiska och byråkratiska kompromisser, kommer visa sig effektiva. Således indikerar de nyligen tillkännagivna planerna inom skatteområdet för enskilda länder en ökning av budgetunderskottet inom euroområdet med upp till 0,8 procent av dess totala BNP 2019, i alla fall enligt The Economist. Medan budgetunderskottet fortsätter att växa i Italien och Frankrike, tappar Tyskland inte hoppet om en liten ekonomisk tillväxt i årliga termer. Optimisterna förväntar sig att finanspolitiska stimulanser kommer att lägga till 0,2–0,3 procent till BNP-tillväxten i euroområdet i slutet av detta år. Återigen beror mycket på Tyskland med dess extremt betydande men flyktiga handlingsutrymme.

Hur tänker Berlin? Tror de fortfarande har två motsträviga tankar om situationen, förmodligen, eftersom det gäller skattemässiga stimulansåtgärder, är konsensus viktigt, tillsammans med en god samordning av åtgärder från Euro-regeringarnas olika länder. Endast i detta fall kunde rädsla för stagnation hindras. Slutligen kräver omfattningen av nödvändiga ekonomiska incitamentsåtgärder en hög grad av politisk trovärdighet. Därför kan det inte uteslutas att en ekonomisk lågkonjunktur i Tyskland skulle kunna orsaka väsentliga förändringar i planerna eller datumen för övergången av den högsta makten som nu är planerad till 2021, för samtidigt som trycket på den europeiska ekonomin fortsätter att växa, kan inte en euroområdes kollaps uteslutas.

För närvarande finns det fortfarande chanser för Tyskland att undvika en lågkonjunktur, om inte i ordets tekniska, så i ordets praktiska mening. Och även i en formellt initierad lågkonjunktur kommer Förbundsrepubliken Tyskland fortsatt att ha den lägsta arbetslösheten bland alla världens länder. Ändå drar fler och fler experter slutsatsen att ekonomin i Tyskland balanserar på randen av lågkonjunktur. Tysklands banksektor är upptagen med att kämpa för att upprätthålla affärer mitt i en situation av negativ avkastning på tillgångar, precis som de flesta banker i andra länder i euroområdet. Varje dag blir det mer och mer uppenbart; för att rädda euroområdet måste de deltagande länderna göra det svåra valet mellan att delegera en del av sin finanspolitiska suveränitet till förmån för det hypotetiska gemensamma, överstatliga finansministeriet, å ena sidan, å andra sidan fortsätta med sina försök, som blir alltmer kostsamma, att motstå konjunkturförändringar i ekonomin enbart med hjälp av ECB: s monetära åtgärder. Exemplet Grekland lockar ingen politiker. Hösten blir ryslig och ruskig.

Krigets profitörer

Amerikansk utrikespolitik väcker många känslor, allt från ilska till hejdlösa skratt. Men kanske är den primära känslan den av skam. Med några få hederliga undantag är det skamligt att det amerikanska folket och deras vasaller i Väst låter sig vilseledas av sådana bluffmakare. Det är skamligt att det Västliga och ryska folket, som har så mycket kulturellt gemensamt, ändå drivs mot ett krigsliknande tillstånd. USA och Storbritannien samt stora delar av EU domineras idag av krigsstiftare, inte lagstiftare. Krigsstiftare som med en irrationell hätskhet gentemot Ryssland söker konfrontation. De beklagar att de måste söka krig och följer upp med självskadliga ekonomiska sanktioner mot Moskva. USA har idag ingen regering. De har en regim.

Donald Trump valdes delvis på grund av att han lovade att normalisera förbindelserna med Ryssland. Men istället strävar de icke valda makterna för att införa sin krigiska agenda. Det som serveras väljarna är inte demokrati det är snarare förtjänsten av en korporativistisk stat ledd av en liten minoritet okunniga och hatfyllda politiker som köpts och betalas för av större intressen. Den amerikanska regimen genomför fler och fler ekonomiska sanktioner mot Ryssland baserat på absurda fantasier. Fantasin att Ryssland genomförde ett giftmord i Storbritannien; fantasin att Ryssland blandar sig i USA:s val; fantasin om att Putin är en "Hitler-figur" som också kontrollerar USA:s president; fantasin att ryska nyhetsmedier, är en del av en lömsk Kreml-komplott med syfte att undergräva hela det amerikanska samhället. Hur är det vara möjligt för Ryssland att föra en civiliserad dialog med sådana bedrägliga, paranoida människor?

De Västliga makterna föreslår allt oftare ekonomisk krigföring, samtidigt som det finns så många brådskande sociala behov i respektive hemländer. Fattigdomen ökar, medelklassen minskar. Barn dör av självmord, narkotika och vapenbrott. Miljontals människor i USA och EU går hungriga till sängs varje natt. Arbetare bor i bilar på parkeringsplatser utanför sina arbetsplatser. Ungdomar kan inte få en utbildning om de inte blir slavar under en skuld resten av livet. Trots dessa brådskande obevakade behov riktas en stor del av vår Västliga politiska energi mot Ryssland. Inte bara Ryssland, utan flera andra länder. Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Turkiet, Syrien och så vidare. Vad är det med regimen i USA och regeringarna EU som tvingar dem att föra krig med alla nationella dissidenter?

Ekonomiska sanktioner formuleras medvetet för att attackera kärnan i andra länders ekonomi. De absurda amerikanska krigsstiftarna förklarar faktiskt att de vill krossa länder genom att sabotera ländernas banksystem och dess frihet att göra affärer med resten av världen.  Häpnadsväckande driver demokratier andra länder mot flera krig. Ett agerande som betyder kränkning av FN: s stadga och Nürnbergs normer för aggression och krigsförbrytelser. Samt inte minst ett avsteg från den regelbaserade världsordningen. Därför är USA inte bara en regim. Det är en oseriös regim som står skild från internationell rätt. Vi lever i en spännande tid av kollaps. Det är dagligen ett val mellan krig eller fred. Rysslands, Venezuelas, Irans, Kinas politiker har hittills visat en formidabel uthållighet.

Till skillnad från deras amerikanska motsvarighet, talar dessa länder sällan om krig. Trots förolämpningar och förtal har Västs uppdiktade fiender behållit sin värdighet och tolerans. Men hur länge kan tålamodet hållas när de psykotiska Västliga politikerna inleder ett ekonomiskt krig mot ländernas vitala intressen? Återigen, är det krig eller fred?  Ett är säkert, de allra flesta vardagliga personer i USA, Ryssland och runt om i världen vill inte krig. Liksom med tidigare krigiska kataklysmer tvingas emellertid mänskligheten till en slakt av en odefinierbar utvald skara oligarker. De bortskämda och privilegierade Västliga politikerna har tyvärr inte någon aning om nära deras politik är att tvinga resten av mänskligheten, inklusive sitt eget folk, att lida under en svältframkallande krisekonomi.

Så blir det krig eller fred? Det är upp till oss, amerikaner, ryssar, européer, svenskar, mänskligheten, att agera. Det är verkligen inte ryska politiker som krigar. Krigets profitörer är de odemokratiska eliterna i Washington och Bryssel.

Kosmiska irrbloss

Vår samtida historia är inte ny. De odugliga och korrupta ledarnas flagranta lögner och beslutade obegripligheter. Oförmågan att stoppa det kostsamma, oändliga kriget och bromsa de gigantiska utgifterna för militären. Berikande av en utvald befolkning.

Ekosystemets förstörelse. Förfall och nedläggning av effektiv nukleär infrastruktur. Institutionernas implosion, från utbildning till diplomati, allt som var för sig upprätthåller en fungerande stat. Världen har sett det tidigare. Det är välkända symptom i slutet av en civilisationscykel. Till en början är det grymt underhållande, mitt i det stigande lidandet kan det betraktas lite utifrån. Men ingen, i något land, kommer skratta i slutet av akten.

Människans natur förändras nämligen inte. Det följer sina bekanta och cykliska mönster. Ja, den här gången när vi faller så faller hela planeten med oss. Men fram till dess kommer vi fascineras av dårar och mediala politiska artister. Vad är demagoger som Trump, Macron, Löfven och Johnson annat än charlataner som insisterar på att tragedin vi står inför inte är verklig? Teknokraterna och forskarna hävdar att utbildning och västerländsk civilisation kan förvandla oss till rationella varelser, nog är det lite av psykologiska schamaner? Vilka är egentligen företagens pengahungriga kolosser som tjänar sina förmögenheter på vapen, kemikalier, ändliga fossila bränslen och djurindustrier? All är överstepräster i civilisationskollapsens tempel.

Jag har alltid när jag läser min filosofi, skönlitteratur, historia, poesi och teologi förvånats över att girighet, hedonism och hybris så lätt besegrat, fred, empati och förnuft. Men eftersom vi idag tillbringar timmar varje dag på att få små skurar av dopamin från elektroniska skärmar, tror vi att vi är unika i människans existens. Vi kan inte se att klimatförhållandena och resurserna som tillät civilisationerna att blomstra under de senaste 10 000 åren snart kommer att ersättas av en vild kamp för att överleva.

Människor har befolkat planeten i cirka 200 000 av dess 4,5 miljarder år. Under de flesta av dessa 200 000 år förändrade människor inte ekosystemet på något radikalt sätt. Jorden tippade, istider kom, människan anpassade sig. Men den industriella revolutionen, som började för ungefär två och ett halvt århundrade sedan, fick människor att utvinna fossila bränslen och utnyttja hundra miljoner år med solljus lagrat i form av kol och petroleum. Energin från fossila bränslen gav oöverträffad rikedom och militär överlägsenhet till planetens industrialiserade norr, som använde sin kraft för att underkasta sig resten av världen för att där billigt utvinna resurser och missbruka arbetskraften. Den mänskliga befolkningen ökade snabbt till över 7 miljarder. Luften, vattnet och isen har fått nya förutsättningar när planeten förflyttas från ett klimat till ett annat, ett klimat som inte längre kommer att vara lika gästvänligt för mänsklig bebyggelse och bebådelse.

Den enda existentiella frågan som är kvar att besvara är hur vi väljer att invänta finalen. Men att ställa den frågan är att trotsa den kulturella diskursen om att det finns hopp, en längtan efter kollektivt självbedrägeri. Om verkligheten är dyster, förvisar du den från ditt medvetande. Du uppfinner omöjliga scenarier om teknisk frälsning. De flesta klimataktivister och demokratidomptörer är, även om de ej medger så, en del av konsumentkulturen; de ligger nämligen i bräschen för branschen att sälja in förtröstan. Utan förväntan, hävdar de, skulle folk ge efter för förtvivlan. Människor skulle inte slås mot den hotande katastrofen. Naturligtvis är det motsatta sant. Hopp, eller snarare falskt hopp, förvärrar förtvivlan och frammanar slöhet. Hopp infantiliserar befolkningen. Kolutsläppen kan fortsätta att öka, polerna kan fortsätta att smälta, skörden kan fortsätta att minska, världens skogar kan fortsätta att brinna, tajgan kan smälta och torka kan fortsätta tillintetgöra fruktbara jordbruksmarker, men hoppets glättiga Messias försäkrar oss att alla kommer vara säkra i oförändrat bo i slutändan.

Det kommer inte så bli. Vi kommer inte att kunna anpassa oss. De som säljer dig falskt hopp om att vi som art kan anpassa oss är lika självbedrägliga som de religiösa ledarna. Ju längre vi offentligt förnekar den dystra verkligheten vi har framför oss och undviker hantera privatexistentiell rädsla och smärta, desto mer förkrossande kommer förtvivlan bli. Denna schizofrena existens är en form av emotionellt missbruk. Det åläggs oss av en dominerande kultursyn som inte tillåter oss att tala om den tragiska sanningen. Denna censur tvingar oss att kämpa med verkligheten i ensamhet och förlita oss på att våra privata uppfattningar och bedömningar är korrekta.

Jämfört med jorden är ingen av oss gammal. Vi är kosmiska irrbloss. Våra lilla liv blinkar ett ögonblick och sedan mörker. Inget verkligt viktigt kan uppnås under vår en enda livstid. Vi måste arbeta med något större än oss själva. Vi måste leva fullt ut genom att nyttja den mänskliga tillståndets styrka och kräva rättvisa, inte för att det kommer att uppnås, eftersom det i sin perfekta form aldrig kommer att uppnås, utan för att det definierar oss som distinkta och känslosamma existenser. Rättvisa kan inte kämpas för i det abstrakta. Det måste grundas i en konkret konfrontation med makten, vilket innebär långvarigt motstånd och civil olydnad. Men vi i Väst är inte olydiga för i frågan finns det en spänning, en konflikt i hjärtat av klimatkampen: en dramatik mellan den "huvudsakliga" klimatrörelsen, dominerad av i stort sett vita, välfinansierade och gröna icke-statliga organisationer i Väst som trivs med att el-cykeln är en godhetssymbol; och de utanför den Västliga sfären som har kämpat för social och miljömässig rättvisa i årtionden.

De som har den känslomässiga och intellektuella förmågan att möta det som ligger framför dem kommer alltid vara i minoritet. Det finns en bedövande tröst som följer med att överge sin moraliska autonomi för olycklig statlig servilitet och samhällelig lydnad, och denna komfort är särskilt attraktiv i en kris. De kommande tyrannerna lovar säkerhet, och räddar tillfälligt vardagen. Oavsett vad de blir, börjar tyranniet som festspel för de håglösa medborgarna. Diktatorer kan komma till makten efter kaos, men deras mest outtalade löfte är att de kommer att lindra tristessen hos deras blivande undersåtar.

Emellertid kan bara en liten del av befolkningen engagera sig för att utmana despotisk makt finns det möjligheter. Detta innebär för det första att namnge och acceptera verkligheten. Det blir inte lätt. Det betyder uppvisad personlig förtvivlan över vad som kommer att komma, för det finns säkert massdöd med i ekvationen. Det betyder att agera, även om nederlaget är säkrat.

Fredens retorik

Franklin D. Roosevelt var en av USA: s största presidenter. FDR gav amerikaner hopp under den stora depressionen, skapade viktiga institutioner som fortfarande är allmänt populära, ledde landet till seger under andra världskriget och skapade en bred politisk koalition som varade i årtionden. Det fanns även en något bortglömd storhet hos FDR; den 14 augusti 1936 höll han ett anförande i centrala New York och upprepade där ett löfte som han gett 1933; I hate war.
FDR lägger där och då fram sina tankar om en hållbar amerikansk strategi för att hantera internationella frågor. Han presenterar idéen om den gode grannens-politik i relation till Latinamerika, tillsammans med en tro på att även en mer liberal internationell handelsordning kanske inte förhindrar krig, men däremot; utan en mer liberal internationell handelsordning så är krig oundvikligt.

Det mest anmärkningsvärda inslaget i detta fantastiska tal är Roosevelts buttra, livliga och passionerade förakt för kriget, uttryckt med en inlevelse som nästan helt saknas i den politiska diskursen av idag. Efter att ha klargjort att: USA inte är isolationister, förutom i den mån de försöker att isolera sig helt från krig, erkänner han att:"så länge krig finns på jorden, kommer det att vara en viss fara att till och med den nation som brådskat önskar fred kan dras in i krig.”

Han fortsätter ”Jag har sett krig. Jag har sett krig på land och hav. Jag har sett blod rinna från de sårade. Jag har sett män som hostar upp sina gasskadade lungor. Jag har sett de döda i leran. Jag har sett städer förstörda. Jag har sett 200 halkande, utmattade män komma av krigslinjen, de var överlevande från ett regemente på 1 000 som gick fram 48 timmar innan. Jag har sett barn svälta. Jag har sett moderns och hustruns ångest. Jag hatar krig.”

Roosevelt påminner sedan i talet sina lyssnare om att krig kan bero på många saker (inklusive, i ett avsnitt som säkert talar till oss idag, ”politisk fanatism”. Han hoppas år 1936 att kunna bevara den amerikanska neutraliteten om konflikter skulle sprida sig och varnar mot de få själviska männen som skulle försöka föra ut landet i krig enbart för att skörda krigsvinster. De fanns redan då. För att se till att USA inte dumt valde profit framför fred, krävde han "meditation, bön och positivt stöd från det amerikanska folket som följer oss i att söka fred." FDR lämnar oss dock inte med någon naiv tro att om att det amerikanska folket inte kommer försvara sig och landets direkta intressen hotas. I sitt slutavsnitt förklarar han: ”Om det finns avlägsna nationer som önskar oss illa, vet de att vi är starka; de vet att vi kan och kommer att försvara oss själva och försvara vårt grannskap.”

Och det är just vad Roosevelt slutligen gjorde. Kan någon idag tänka på en amerikansk president som talade om krig och fred i liknande termer, med samma passion och uppriktighet? Givet, Bill Clinton var ingen militarist, men han var så orolig för att bli betecknad som en fredsduva att han ökade försvarsutgifterna, avfyrade kryssningsmissiler utan att tänka, och blind inför konsekvenserna, med våld exporterade demokrati samt utfärda öppna säkerhetsgarantier och förstöra Serbien. Och när han hade en gyllene möjlighet att förmedla en varaktig israelisk-palestinsk fred, backade han.

George W. Bush en privilegierad pojke som förde ut det eviga kriget till flertalet platser men fred till ingen. Han gillade att posera i flygarjackor och hålla högtravande, tufft talande, men de onödiga krigen han inledde dödade hundratusentals människor och skadade allvarligt USA: s globala ställning.

Barack Obama, fredspristagaren, startade upp drönarkriget, skickade ytterligare trupper till Afghanistan, hjälpte till att förvandla Libyen till en stat i anarki och med sin tystnad stödde han det Saudiledda kriget i Jemen. Obama var en hök som fokuserade på att försvara USA: s roll i världen, inklusive dess utbredda användning av militär styrka, på att fördjupa fredens dygder främjades intet.
Ironiskt nog, även om Donald Trump älskar militära parader och fåniga framföranden av militär makt, verkar han ganska skeptisk till krig. Trump såg uppenbarligen militärtjänsten som något som bara mindre lyckliga människor borde delta i. Som president verkar han erkänna att starta ett nya krig kan skada honom politiskt, även när hans mer krigiska rådgivare fortsätter att driva honom i den riktningen. Och vi har ännu inte hört honom fördjupa fredens dygder så uppriktigt som Roosevelt gjorde 1936. Men med Bolton borta kan detta komma att ändras.

Som politisk realist vet jag att vi lever i en ofullständig värld och att evig fred är en utopi. Men svårigheten i att bibehålla fred gör att fredsfrågan förtjänar allvarlig uppmärksamhet. I stället för att omfamna fred som en dygd lever amerikanska politiker på tuffhet kring hur redo de är att skicka amerikaner mot sin död för att vinna över en fiktiv fiende. Men hur ofta pratar de om att försöka förstå det komplexa ursprunget till de flesta samtida konflikter? Hur ofta försöker de att känna sig empati med USA: s motståndare, inte för att komma överens med dem utan för att förstå deras inställning och för att ta reda på ett sätt att förändra beteenden utan att tillgripa hot, tvång eller våld? Hur ofta säger framstående politiker, som Roosevelt gjorde, att de "hatar krig"? USA: s intresse för fred inte bara moraliskt tvivelaktig; det är strategiskt myopiskt.

Förenta staterna bör undvika strid om sådana strider tvingas på dem, men det borde vara landets sista utväg snarare än dess första impuls. Förenta staterna är geografiskt anmärkningsvärt säkra från de flesta externa faror, och bortsett från politiskt maktmissbruk i Washington är det få fiender som kan orsaka ett stort krig där USA invaderas. Kom ihåg grunden för EU; Krig är dåligt för affärerna och välståndet, om du inte äger Lockheed Martin. När du redan leder världen är det inte klokt att uppmuntra till användning av våld; det är oförståndigt. Fred, kort sagt, är nästan alltid i USA: s strategiska intresse. Vilket gör det ännu mer förvånande att ordet mestadels har försvunnit från amerikanernas strategiska ordförråd, och här tror jag att två stora faktorer ligger bakom. För det första färre politiker har levt kriget på det sätt som Roosevelt hade. Harry Truman gjorde det, och det gjorde även Dwight D. Eisenhower, John F. Kennedy, Richard Nixon, Lyndon Johnson, Gerald Ford och George H.W. Sr. Naturligtvis såg ingen av presidenterna efter det kalla kriget någonsin krig på samma sätt. 

Lika viktigt är att militaristisk retorik har präglat USA. Amerikaner uppmuntras heja på trupperna under sina basebollmatcher, vinka till alla i uniform och låter staten finansiera alla sina militära äventyr genom att låna pengar så att ingen behöver göra uppenbara uppoffringar i detta nu.

På Roosevelts tid var amerikanerna fortfarande högst ovilliga att åka utomlands för att leta efter monster att förstöra, men de kämpade med oväntad våldsamhet när de attackerades. De var långsamma till ilska men förenade som svar på invasion. Situationen idag är precis den motsatta, de är snabba på att klämma på avtryckaren förutsatt att ingen av dem måste göra mycket när kulorna flyger. Istället för att se krig som en tragisk nödvändighet som bör undvikas om möjligt, ser amerikanerna det som ett godtagbart "politiskt alternativ" runt om i länder som de flesta av dem inte kan hitta på en karta och som i huvudsak bedrivs av drönare, flygplan och frivilliga soldater. Amerikaner slåss hela tiden men utan ett tydligt syfte eller uppoffringar.

Den utrikespolitiska eliten i USA har nu utvecklat ett visst beroende av krig, men långvariga missbrukare beslutar ibland att vända livet och sparka bort den dåliga vanan. Trump ännu inte startat några nya krig, och hans olika demokratiska utmanare driver inte heller på för mer krig. Tulsi Gabbard har valt att till och med motsätta sig USA:s krig.  Kanske börjar de i valet om ett år åter samtala klokt om fred. Vad behövs för att främja freden och hur kan Förenta staterna använda sin fortfarande betydande makt för att hålla sig undan krig och hjälpa andra undkomma landets destruktiva kopplingar? Om någon av dagens politiker i USA eller Europa bestämmer sig för att ta itu med den här frågan, kan de börja med att lyssna på vad en stor president en gång sa för 83 år sedan.

Sanktioner

Sanktioner är ren och skär ekonomisk krigföring. Det är ett alternativ till en militärattack på ett land som anses agera felaktigt och utanför ramarna för vad USA kan tolerera. Det är ett alternativ men ingen borde hysa några som helst illusioner om att de är en fredlig form av påtryckning, det är en krigshandling och som alla krigshandlingar kräver även ekonomiska sanktioner sina civila dödsoffer. 
Det är krig med andra medel och det är också olagligt såtillvida det inte är godkänt av FN:s säkerhetsråd. Åtminstone var det idén, men de sanktioner som nyligen beslutades om inrättades ensidigt och utan någon internationell myndighets inblandning. Initiativtagare? Förenta staterna. Ett land som har haft en anmärkningsvärd frekvent återkommande tendens att eskalera konflikter hellre än att tillhandahålla den typ av diplomati som skulle kunna leda till någon form av överenskommelse.


Den farligaste delen i den nuvarande charaden är sanktionerna inledda av Trump-administrationen med fokus på Iran. Förra veckan pressade Vitahuset iranierna ytterligare och genomförde en helt irrationell sanktion; den iranska utrikesministern Mohammad Javad Zarif. Sanktionen mot denne man kommer inte att ha någon effekt på något som helst sätt och de strider dessutom mot Donald Trumps upprepade påstående att han söker en diplomatisk lösning på konflikten med Iran. Det gör man inte om man som nation låter lägga sanktioner på motståndarens utrikesminister. Nyligen tog USA också det makalösa steget att låta placera sanktioner på hela det iranska revolutionära gardet, en del av landets militär.

 Den amerikanska utrikesministern Mike Pompeo har klargjort att sanktionerna mot Iran är avsedda att orsaka kännbara effekter på landet, vilket de faktiskt har lyckats med. Pompeo och hans medbrottsling John Bolton tror att tillräckligt med externt tryck kommer motivera det svältande iranska folket att resa sig och störta regeringen; en osannolik hypotes eftersom den amerikanska fientligheten faktiskt har ökat stödet för regimen i Teheran.


Vanliga medborgare i Iran upptäckt att de inte kan få ut vissa typer av mediciner och maten är periodvis nästan slut; men de kommer inte att göra uppror. En extern fiende enar.
En annan bisarr upptrappning av onödiga globala sanktioner som nyligen har ägt rum nyligen hänför sig till Skripal-fallet i Storbritannien. Den 2 augusti undertecknade Donald Trump ett beslut som sjösatte ytterligare ett batteri av sanktioner mot Moskva för den påstådda förgiftningen av den före detta ryska spion Sergei Skripal och hans dotter i England i mars 2018. Ordern löd "förbjuder [alla] banker från USA att göra alla lån eller tillhandahållande av kredit ... utom för lån eller krediter för att köpa mat eller andra jordbruksprodukter eller produkter. ”Förbudet inkluderar också” förlängning av alla lån eller ekonomisk eller teknisk hjälp ... av internationella finansinstitut, ”vilket innebär att även helt oskyldiga internationella långivare straffas om de inte följer Washingtons ledband.

Sanktionerna infördes i enlighet med en amerikanska lagen om kemisk och biologisk vapenkontroll och eliminering av desamma som antogs 1991, vilket åläggs påföljder för användning av kemiska vapen. Novichok, som enligt uppgift användes på Skripals, är ett kemiskt vapen som utvecklats i laboratorierna i Sovjetunionen, även om ett antal andra stater för närvarande ha lager av nervgasen i sina arsenaler. Ryssland kan överklaga sanktionerna under 90 dagar genom att tillhandahålla ”pålitlig försäkring” om att det inte kommer att använda kemiska vapen igen. Tveksamt om det hjälper.
Ryssland har på ett kraftfullt sätt förnekat någon roll i attacken mot Skripals och bevisen som hittills har framförts för att underbygga Kremls inblandning har varit allt annat än övertygande. Ett första paket med USA-ledda sanktioner mot Ryssland som inkluderar export av känslig teknik och vissa finansiella tjänster implementerades redan i augusti 2018.

Venezuela ligger också under sanktioner och är ett perfekt exempel på hur sanktioner kan eskalera från något milt bestraffande till ett verkligt krigstillstånd. Förra veckan utökade Washington sina sanktioner, som redan orsakar svält i delar av Venezuela, för att inkludera motsvararande ett fullständigt ekonomiskt embargo riktat mot Maduros regering. En åtgärd tänkt att åtföljas av en marinblockad.

En av de mest skadliga aspekterna av de sanktioner som USA inför är att de är globala. När Washington sätter upp någon eller några på sin sanktionslista, kommer även länder som inte uppfyller de krav som ställs utsattas för indirekta straff, så kallade sekundära sanktioner. Sanktionerna mot Irans oljeexport verkställs till exempel globalt med några få undantag, och alla länder som köper iransk olja kommer att straffas genom att nekas tillgång till det amerikanska finans- och banksystemet. Det är ett allvarlig straff eftersom de flesta internationella handel- och affärstransaktioner går genom SWIFT-banknätet i dollar.

Slutligen illustrerats absurditeten i sanktionsmanin bäst av att Trump skickade sin officiella gisselförhandlare Robert O'Brien till Stockholm för att frita ASAP Rocky. Trump kände inte Rocky, men blev påhoppad av Kim Kardashian och Kanye West, som båda har haft fina saker att säga om presidenten. Förhandlaren fick i uppdrag att berätta för Sverige att om de inte släppte Rocky skulle det vara ”negativa konsekvenser.” Kan någon tvivla på att konsekvenserna utan tvekan skulle ha inkluderat sanktioner?

Den verkliga ironin i den sanktionella kråksången är att även om sanktioner orsakar mycket smärta är de synnerligen ineffektiva. Kuba har fastnat i sanktioner sedan 1960 och dess styrande regim har inte kollapsat, och det finns ingen chans att Venezuela, Iran eller Rysslands regering kommer försvinna heller på grund av sanktionspolitiken. I själva verket skulle verkliga förändringar vara mer troliga om Washington kunde agera vuxet och sitta vid ett förhandlingsbord med länder som de anser vara fiender; men där runt bordet istället arbeta för att hitta lösningar på gemensamma problem. Emellertid kommer det sannolikt inte att hända med den nuvarande regimen i Vitahuset, och lika avlägset är det med ett Demokratiskt parti vid rodret då de är besatta av det ”ryska hotet” och andra fabler som används för att förklara sina egna fullständiga politiska misslyckanden.