När de beslutfattarna i Storbritannien, Europeiska unionen, Nato och Amerikas förenta stater enhälligt konstaterar, som de gjorde på tvåårsdagen av Rysslands invasion av Ukraina, att de står med Ukraina så länge det behövs, gör de ett åtagande att fortsätta proxykriget. Men vad innebär åtagandet? Avseende militärförmåga är Nato starkare än Ryssland ensamt, så "så länge det behövs" kan rent militärt betyda Rysslands nederlag på slagfältet, eller tills Rysslands president störtas av en politisk kupp och en marionettregering installeras i Kreml. Men hur? För det första skulle storleken på de inblandade militära styrkorna innebära ett krig i Europa som skulle ödelägga EU:s och Rysslands ekonomier. Detta skulle gynna USA, som det gjorde under andra världskriget, men lämna Europa än mer underkastat USA.
Vidare är Nato vana att föra krig mot små länder med svaga arméer som snabbt kan besegras. Inte sedan Vietnam och inte sedan andra världskriget dör de europeiska länderna, har väststater varit villiga att delta i krig som skulle orsaka den typ av förlustsiffror som ett krig med Ryssland oundvikligen skulle medföra. Med Ukraina som har slut på värnpliktiga och med medelåldern för en soldat beräknas till 43 år, ska de slåss och dö mot Ryssland; Ryssland som däremot är vant vid uppoffringar. Putin är tillyttermeravisso den mest populära ledaren i världen, med ett godkännande på 85 procent bland det ryska folket. Att hoppas på en politisk kupp för att störta Putin är tämligen oseriöst och mest en transparent ursäkt för att föra ett utökat krig mot det ryska folket, som så länge förberetts av den västerländska propagandan. Dock kommer varken Putin eller det ryska folket tolerera Nato-erövring av Krim och Donbass. Deras farföräldrars generation förlorade omkring 27 miljoner människor från Sovjetunionen för att besegra Tredje riket, varken USA eller EU kan dra nytta av något liknande inom ramen för den kollektiva folkviljan eller mytbildningen.
Och även om Nato var på gränsen till att besegra Ryssland, har Putin och hans ministrar gjort klart att de kommer använda Rysslands kärnvapen, det största i världen, för att försvara sig. Faktum är att Rysslands säkerhetsråds vice ordförande, Dmitrij Medvedev, har sagt att en invasion av Krim skulle mötas av ett sådant svar. Ytterligare en aspekt; det är otänkbart att Kina, med den tredje starkaste militären i världen och den största ekonomin i procentandel av global BNP, samt som förra året mycket offentligt undertecknade ett antal bilaterala ekonomiska, politiska och säkerhetsöverenskommelser med Ryssland, skulle stå bredvid och se på när Ryssland förstöras av en koalition ledd av USA. Ett USA vars lika offentliga aggression mot Kina är ett hot i sig. Skulle NATO vara dumt nog att starta ett krig med båda, vilket oundvikligen skulle dra in ett växande antalet BRICS-nationer, skulle vi verkligen befinna oss i ett tredje världskrig, och mänsklighetens framtid är åter i vågskålen. Således även om det på något sätt skulle kunna åstadkommas en så kallad seger utan ömsesidig förstörelse eller kärnvapenförintelse, hur skulle en värld med ett "besegrat" Ryssland se ut? Bortsett sina undergivna allierade i Väst, förväntar sig USA verkligen att resten av världen ska tillåta att Washington styr ett land lika stort som Ryssland, förvandlar det till ett nytt Irak eller Libyen eller Ukraina samt plundra dess resurser? Tveksamt.
Slutligen, om "så länge som det behövs" hänvisar till Europeiska kommissionens uttalade mål att assimilera Ukraina ini den Europeiska unionen, underlåtenheten att följa vägen in var den utlösande faktorn för att störta president Viktor Janukovitjs regering 2014. Putin har upprepade gånger sagt att Ryssland inte har några invändningar mot att Ukraina går med i Europeiska unionen; men som han klargjorde i sin senaste intervju med den amerikanska journalisten Tucker Carlson, sträcker det sig inte till att Ukraina går med i NATO. Vad har en suverän stats val av antingen ekonomiska eller militära allianser har att göra med Ryssland? Först och främst gjorde regeringen i Ukraina som valdes 2010 det valet, som var att vägra gå med i EU och behålla sina handelsförbindelser med Ryssland. Att beskriva de efterföljande regeringarna i Ukraina som "suveräna" är inte korrekt enligt någon definition av ordet. Den så kallade "Maidan-revolutionen" 2014, var lika konstruerad av CIA som paraplyrörelsen i Hongkong 2014, den arabiska våren 2011–12, 5 oktoberrevolutionen i Jugoslavien 2000 och den andra "färgrevolutioner" i Vitryssland, Kirgizistan, Georgien, Moldavien och så vidare. Ingen revolution har resulterat i större nationell suveränitet utan i stället har länderna underkastats en Washington-konsensus, blivit fast i principer för liberalisering som upprätthålls av Världsbanken och Internationella valutafonden som ett villkor för att få lån och investeringar.
Dessa villkor inkluderar att ta bort importtullar, sänka bolagsskatter, upphäva arbetslagar, avreglera industrier, privatisera statligt ägda företag, tillgångar och banker och naturligtvis, skära av ekonomiska band med Ryssland, många länders stora handelspartner. På grundval av denna liberalisering, i skydd av kriget med Ryssland, och utan ett demokratiskt mandat från den ukrainska väljarkåren, har Zelenskyy överlämnat sitt lands spannmål, olja, gas, mineral- och litiumtillgångar i skumma affärer med USA:s rovdjur; BlackRock, JP Morgan och Goldman Sachs. Och i syfte att förebygga alla opposition mot denna politik har Zelenskyy förbjudit elva oppositionella politiska partier och alla oberoende medieplattformar i Ukraina, ställt in parlamentsval, godkänt lagar som förbjuder omkring 73 procent av arbetarna att bilda fackföreningar eller ha kollektiva förhandlingar, och utfärdade censurlistor med journalister och akademiker som fördömts varandes "Ukrainas fiender" för att ha kritiserat regeringen.
Sen har Zelenskyy upprepade gånger vägrat diplomatiska kontakter för att medla fred mellan Ryssland och Ukraina, och istället dragit ut ett krig som han inte kan vinna och har skadat och dödat hundratusentals ukrainska civila och soldater. Det är därför inte Ryssland som hotar Ukrainas suveränitet, utan Ukrainas suveränitet som redan kränkts av kuppen. För det andra, när det gäller att Ukraina går med i NATO, hur skulle USA reagera om Ryssland genomförde en kupp som avsatte Mexikos demokratiskt valda president, inrättade en prorysk marionettregering i hans ställe, bröt Mexikos handelsförbindelser med USA, och försökte dra in den i en militär, politisk och ekonomisk allians med sig själv? Nato har expanderat från 12 till 32 medlemsländer sedan 1949 och nu senast till Rysslands gräns mot Finland, tänk om Ryssland gjorde allt ovanstående med hela Sydamerika redan i fickan under en "sydatlantisk fördragsorganisation"? Monroedoktrinen kan användas av fler än USA.
Som det visades 1962 med Kubakrisen, tyder inget på att USA tillåter ens det första steget i en geopolitisk aggression att äga rum nära sitt territorium, och därmed lika lite tillåts en assimilering av Ukraina med Västliga militära medel, med åtföljande grannskap av amerikanska militärbaser, kärnvapenavfyrningsramper, biovapenlaboratorier och underrättelsetjänster nära den ryska gränsen. Men med en 81-årig president som lider av demens och en diplomatkår som alltmer låter som Joint Chiefs of Staff i Stanley Kubricks Doctor Strangelove, är det svårt att med säkerhet säga vad USA tror eller föreställer sig att de kan göra. Men om dessa militära scenarier inte är genomförbara utanför hökarnas utrikespolitiska fantasier i Washington, vad blir den geopolitiska realiteten av att föra krig i Ukraina "så länge det behövs"?
Det första man bör tänka på när man försöker svara på denna fråga är; krig som det som Nato har fört mot Ryssland sedan 2014 aldrig utkämpas för att "vinnas", i den konventionella betydelsen av termen. Målet med krig i det nya normala är inte seger över en utsedd fiende utan skapandet av ett permanent krigstillstånd som sporrar länder till två saker. För det första placerar krig de stridande staterna under ett lagligt eller de facto-mässigt undantagstillstånd, vilket ger skäl för avlägsnandet av deras medborgares rättigheter och friheter på iaf. uttalat tillfällig basis. Det är då i regeringars makt att förlänga inskränkningarna så länge som kriget varar. Vi såg detta utövas framgångsrikt under lockdown-tiden, när västvärlden stred i "kriget mot covid"; och vi ser något liknande implementeras genom Agenda 2030. För det andra förvandlar krig effektivt de krigförande staternas ekonomier till centraliserade kommandoekonomier, där alla utgifter och konsumtion faller inom statens kontroll, som sedan lägger ut dem på regeringens föredragna transnationella företag, och skatterna kan höjas samt statliga utgifter minskas. Allt med motiveringen: vinna kriget.
Som vi redan sett i det tvååriga proxykriget i Ukraina, har västerländska företag investerat över 380 miljarder dollar av skattepengar från västerländska nationer, i syfte att förstöra och sen återuppbygga ett land vars ekonomi, resurser, regering och folk de nu har komplett kontroll över. Proxykrig är den mekanism genom vilken skattebetalare i NATO:s medlemsländer kan finansiera vapenhandlare, den digitala övervakningsinfrastrukturen och allt annat tveksamt, utan att det ifrågasätts.
Krig är därför först och främst ett medel för skapat armod och utstuderad stöld, inte bara från befolkningen och resurserna i de länder där krig förs; Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Ukraina, utan också för befolkningen i de stridande Nato- staterna. Ju längre kriget förs, desto rikare blir de som investerar i det och i gengäld får dessa banker och företag tillgång till båda sidors skatter, resurser och tillgångar. Sådana krig "vinns" bara när vinstmarginalerna inte motiverar investeringen, vars mest förbrukbara valuta naturligtvis är och förblir människoliv. De särskilda omständigheterna under vilka proxykriget i Ukraina förs visar varför det är en viktig vändpunkt i den stora återställningen av västerländsk kapitalism som har genomförts sedan finanskrisen, och varför regeringarna i inte bara USA men även EU och Storbritannien alla är så oreserverat engagerade i kriget. Det var av denna anledning som Storbritanniens före detta premiärminister Boris Johnson, en man moraliskt lämpad för en sådan roll, under våren 2022 skickades i väg för att beordra Zelensky att vägra fredsavtalet i Istanbul som utarbetats av ryska och ukrainska förhandlare.
Det är i detta ljus vi bör förstå uttalandet från varje västerländsk regering och transnationell teknokrati att de står med Ukraina "så länge det behövs". Segern de har ögonen på är inte över Ryssland utan över deras eget folk, vars frihetliga urholkning och ekonomiska kontroll över är det yttersta målet.
När vi överväger proxykrigsmotiven vidare bör vi heller aldrig glömma att den största militära och politiska makten i världen för närvarande står med 34,44 biljoner dollar i skuld, med enbart räntebetalningar som kommer uppgå till 870 miljarder dollar i år, nästan en tredjedel av hela Rysslands skuld; och med en ekonomi som alltmer bygger på att köpa och sälja valutor och derivat snarare än varor och tjänster. USA kan på inget synbart lagligt sätt att betala tillbaka skulden. Vi bör heller aldrig glömma att endast en nation någonsin har använt kärnvapen, att de använde dem mot en besegrad fiende, att de använde dem mot en civilbefolkning, och att de gjorde det två gånger. Med tanke på beskaffenheten hos folket inom den verkställande makten i Washington, Bryssel, Bundestag, Palais Bourbon och Westminster, och det svaga greppet om verkligheten hos de åldrande bankmiljardärerna från vilka de tar emot sina order, är det inte osannolikt att USA kan starta ett varmt krig i tron att Väst kan uppnå en "seger", även om det är på bekostnad av miljoner lik. Om västerländska globalister kan döda så många ryssar som möjligt samtidigt som det ökar deras personliga förmögenhet, kommer det tyvärr att ske.
