Ingenhet

Det finns definitioner som överensstämmer med de villkor som sedan den antiken styr människan i mer eller mindre komplexa samhällen. Termer som har använts för att definiera formerna för det styre som råder över människan. Det kan vara en eller få i monarkin och oligarkin, eller de bästa eller flesta i aristokratin och demokratin, men i dag känns det som ett behov finns av att lägga till den mest formidabla form av herravälde; byråkratin eller regeln om att genom ett intrikat system av handhavare där ingen, varken den ena eller de bästa, varken de få eller de många, kan hållas ansvariga. Ett styre som mer korrekt skulle kunna kallas; Ingenheten. För faktum är att om vi identifierar tyranni som en ledning av det värre slaget, är Ingenheten det klart mest brutala styrskicket av dem alla, eftersom det inte finns någon kvar att ens bli ombedd stå tillsvars för vad som görs. Den mest potenta orsaken till dagens situation i världen är denna Ingenhet; för det finns inte ens en tyrann som den nuvarande världsomfattande upproriska folkliga oron kan ställa till svars. En revolution behöver en Tsar, inte en centralbank.

Gamla sanningar

Sanningen finns idag presenterad för oss i ett antal böcker. Författade av mer eller mindre påtända heliga dårar för tusentals år sedan; de var uttolkare av de profetiska religiösa grundarna de berättade sagor om enskilda personer, Gautama Buddha, Jesus från Nasaret, Muhammad, och så vidare som därmed omformas i bilden av sin religion. Det som däremot ofta glöms bort är att judendomen omformades i ljuset av den zoroastriska religionen som utövarna fick sig till livs efter den babyloniska fångenskapen. Judendomen var inte monoteistisk förrän judarna plockade upp den vanan från sina zoroastriska persiska befriare och en hel del andra drag av sin religion fick de med sig efter tiden i exil, till exempel de omfattande kosttabuna som också har zoroastriskt ursprung.
En rad olika faktorer separerar de profetiska messianska religionerna från äldre polyteistiska religioner som sedermera utmanövrerades i större delen av världen, men en av de viktigaste punkterna är skillnaden i värdeomdömena kring det mänskliga beteendet, eller som vi brukar kalla dem dessa dagar; moralens dömande normer. Gudar och gudinnor som en gång figurerade i de hedniska religionerna är i stort sett inte mer moraliska, eller är intresserade av moral, än de naturkrafter de kommenderar och representerar; möjligen hade Zeus och Odin lite krav, till exempel att de skulle straffa dem som bröt mot traditionella regler för gästfrihet, men det var inte mer än det. Gudarna som är centrala i de flesta profetiska religioner däremot är helt fixerade vid sitt moraliska omdöme som de ska pracka på människorna.  De gamla religionerna gav via sitt panteon av gudar människan kapacitet att döma mellan gott och ont utan hjälp, det hävdades inte att det är därför alla måste följa de regler som fastställs i skriften som den tolkas av de religiösa specialisterna och deras tro.
Vidare tolererades ateismen innan de monoteistiska tog över. Givet var det då, liksom nu, en som ateism kom i olika former och i varierande styrka och antika ateister kämpade även de med det många människor fortfarande ifrågasätter i dag; hur man ska hantera problemet ondska, och hur man ska förklara de aspekter av religion som verkar alltför osannolikt. Läs här gärna Anaximander och Anaximenes, som försökte förklara varför fenomen såsom åska och jordbävningar faktiskt inte hade något att göra med gudarna och inte minst den kända författaren Euripides, vars pjäser är öppet kritisk till gudomlig kausalitet.

Den kanske mest kända gruppen ateister i den antika världen, epikuréerna hävdade att det inte fanns något sådant som predestination och förkastade idén att gudarna hade kontroll över människors liv. Den gamla ateismen upphörde dock eftersom toleranta polyteistiska samhällen ersattes av monoteistiska kejserliga krafter som krävde ett accepterande av en enda sann Gud.
Roms antagande av kristendomen i den 4: e århundradet var seismisk eftersom då användes det religiösa absolutismen för att hålla samman ett rike. Det senare romerska rikets ideologiska energi förbrukas sedan på att slåss mot förment kätterska övertygelser, ofta andra former av kristendomen. I ett dekret från 380 e.Kr. slog Kejsare Theodosius fast en distinktion mellan katoliker och alla andra; som han klassade dementes vesanosque. Sådana dogmer lämnade inget utrymme för tvivel. Vi kan inte bevisa eller motbevisa, om ateism är sanningen, men denne bloggare har en stark övertygelse som har hårdnat genom åren att den kulturella och religiösa mångfalden och en mycket fri debatt är nödvändiga inslag för att uppnå ett gott samhällsliv.

Robotisering

Början på detta vårt århundrade av 2000-tal föddes i krig och revolutioner, det sekel som gick hade våldet som sin gemensamma nämnare, det nya vi lever i nu fortsätter i samma bandvagnsspår. Vad skiljer på detta och det förra seklet? Det har förutspåtts av några att den tekniska utvecklingen nu skapat oss redskap för robotiserat våld, vars destruktiva potential i väpnade konflikter kan bli effektiva bortom den egna sidans försluster. Krig har sedan urminnes tider varit det slutgiltiga skoningslösa avgörandet i internationella tvister men med robotiserat dödade har det förlorat mycket av sin fredsskapande effektivitet och nästan alla dess blodiga tjuskraft.  Det apokalyptiska schackspelet mellan supermakterna spelas enligt regeln; ingen vinner för vinst är slutet av båda. Det rationella målet är avskräckning, inte seger. Men om makten kan robotisera sitt dödande kan striderna fortsätta utan det mänskliga behovet av måttlighet och krigströtthet? Kan segrar utropas av människornas metaliska skapelser?

Det automatiserade kriget blir i vårt 2000-tal en symbol för den överskuggande oförutsägbarhet som blodlös krigisk perfektion skapar. Vad händer när förstörelsemedlen slutligen når en teknisk tröskel där deras mål, vinna krig mellan människor, är på väg att försvinna helt och hållet. Ju större nivå av robotisering av ofreden, desto större blir frestelsen av våldet. Våldet blir rent. Avskärmat. Ingen berättar om effekterna.  I en fullt utvecklad robotiserad krigsmakt finns ingen kvar med vilka man kan samtala, till vilka vi kan presentera klagomål, på vilka fredsargument kan utövas. Robotiserade krig är den form av konflikt i vilken alla berövas politisk rörelsefrihet, befogenheter att agera medmänskligt avskaffas; där alla är lika maktlösa; där vi har ett tyranni utan en tyrann.

Despotism

Polisen får elpistoler. De ska ha vattenkanoner och militären ska få hjälpa polisen hålla ordning. Det kommer alltså bli allt svårare att genomföra massprotester och civila olydnadsaktioner. Repressionen blir allt mer uppenbar och allvarlig, samt kommer inte enbart drabba islamister i förorterna. När staten i framtiden känner sig hotade kommer den utmåla enkla meningsskiljaktighet som likställda med terrorism. Utökade polisära befogenheter behöver hindras innan dörren till demokratin stängs. Det är en kamp mot tiden. Despotismens krafter arbetar i stillhet, vyssar samhället till ro och pacificerar medborgarna med de falska förhoppningarna att självuppfyllande processer i systemet kommer rädda ekonomin, skydda oss från självmordsbombare eller trygga våra ekologiska system.

Den alltid hotande demokratiske tyrannen aktualiseras emellertid dagligdags. Det finns en känslomässig oförmåga bland befolkningen i Väst, som skyfflas mot envälde eller krig att förstå vad som händer. Offren kan inte tro att nedstigningen till det ociviliserade tillståndets helvetiska kretsar är faktisk, att den relativa säkerheten och det förflutnas trygghet är på väg att tillintetgöras.

De misslyckas med att se att när rättigheter blir privilegier, när någon del av ett samhälle är utesluten från lagen, kan rättigheter omedelbart återkallas och inte gälla någon medborgare. Idag är det papperslösa arbetare, muslimer, fattiga människor i förorterna som möter polisens nya vattenkanoner.
Minns bara; detta undertryckande vänder uppåt i samhället. Det är en lång rad av ljus som ett efter ett blåses ut och om vi, idag priviligierade, väntar med att bekämpa utökade polisiära befogenheter, blir den polisiära hårda linjen allt bredare och fickorna av motstånd allt mindre.

Faran med hopp

Alla imperier följer samma bana av moralisk och fysisk kollaps. I den bannan ingår även att de som härskar vid slutet av ett imploderande välde är psykopater, imbecilla, narcissister eller missanpassade, ekvivalenterna till de fördärvade romerska kejsarna Caligula, Nero, Tiberius och Commodus. Ekosystemen som burit upp rikets i sitt glans dagar är nedbrutna och uttröttade. Ekonomisk tillväxt tilldelas korrupta eliter, befolkningen tyngd av skuld. En härskande klass av oligarker, präster, hovmän, mandariner, eunucker, professionella krigare, finansiella spekulanter och företagsledare suger märgen ur samhället. Regeringarna ger sig in i storslagna projekt såsom pyramider, palats, gränsmurar eller oljeborrning i Arktis; samt förstås föra krig. President Trump beslutade nyss att öka militärutgifterna med 54 miljarder dollar och ta de nödvändiga medlen ur inhemska program; något som även det är ett typiskt beteende hos obotligt sjuka civilisationer. När det romerska riket föll var dess armé en halv miljon legosoldater som hade blivit en parasitisk belastning på Rom.

Skillnaden idag är att Trumps kollapspolitik, när den nu kommer, blir global, inte alltså blott längre en enskild enkel nationskollaps. Världscivilisationen kommer att upplösas i sin helhet. Civilisationer på tillbakagång, trots påtagliga tecken på förfallet runt omkring dem, förblir fixerade på att återställa sin inbillade storhet.  Deras illusioner fördummar dem. De kan inte se att de krafter som gav upphov till den moderna civilisationen, nämligen teknik, industriellt våld och fossila bränslen, är samma krafter som nu demonterar den. Deras ledare är endast utbildade att tjäna systemet, slaviskt fortsätta dyrka de gamla gudarna långt efter dessa gudar börjar kräva miljontals offer. Politikerna säljer idag bara hopp. Hopp är det största av alla tomma löften för att erbjuda populasen hopp i slutet av en epok är bara bränsle till den kollapsande kapitalismens förbränningsmotor.

Underlydande kaster

Ekot av den egna idén är idag den enda sanning en väljare kan till 100 % tro på. Minsta avvikelse så slår väktarna på sociala media till. De dräper den i flocken som ifrågasätter gruppens berättelse. Det är svart och det är vitt. Ledarna njuter av väljarnas enkla påverkbarhet för det som är ett lämmeltåg av tyckare på Twitter idag är upprorsmakarna på gatorna imorgon. Detta är även exakt på det sätt vilket kulter kan övertyga människor begå kollektiva självmord en masse; och alla som lyckas fly från sekten kommer kunna berätta hur skrämmande det är för någon att ha en sådan fullständig kontroll över dig utan att du ens inser det. Anhängarna till politikerna kommer sjunka till nya djup för att försvara sin valda ideolog mot alla som attackerar den älskade ledaren; ledaren som de villkorslöst har kapitulerat sina mentala och känslomässiga förmågor till. Jag undrar om miljontals människor i Västvärlden idag fallit offer för storstilad hjärntvätt och svaret är jakande. Är verkligen bildade akademiker i Stockholm, Hamburg, Riga, Rom och Bergen irrationella och okänslig för alla argument som inte överensstämmer med den tanke som de har borrat in och bultat fast det egna huvudet?

Förenas de mot någon form av gemensam fiende eller demon som är så ondskefull att det motiverar våld och hat? Är de beredda att lägga ned sina liv för en att bekämpa en fiende som inte finns? För när Trump eller Clinton alternativt May eller Åkesson släppt några rader som efterlyser motstånd kokar sociala medier omedelbart över på ett pöbelesqe:t sätt.  Det pågår en frivillig nästan global underkastelse där länder och medborgare tävlar om att få sina kulturer assimilerade, deras ekonomier nermalda till bitcoin-damm på finansmarknadens tangentbord, deras känsla av sexuell identitet förvandlad till en osammanhängande Hen och låna sig till evig skuld hos en prästerlig klass av bankirer, akademiker och innovativa pseudomystiker. I utbyte får de känna sig viktiga när de slås för en vision av nyliberalt Nirvana.

 

Krigsmanus

Krigstrummorna slår. Trots löfte om en begynnande vår så ligger dimmorna kvar runt sanningen. I vårt land ska vi nu införa värnplikt, vi ska gå med i NATO vi ska åter stå upp emot det expansiva hotfulla Ryssland. Men varifrån kommer egentligen hotet? Sedan slutet av andra världskriget är det USA som har försök att störta mer än 50 utländska regeringar, varav de flesta var demokratiskt valda. Släppt bomber på folk i mer än 30 länder. Försökt mörda mer än 50 utländska ledare. Försökt att kväva en folklig frihetlig rörelse i 20 länder. Skändligt ingripit i demokratiska val i minst 30 länder, samt inte minst även om det inte lika lätt att kvantifiera, har underlättat tortyr; inte bara tortyr som utförs direkt av amerikaner på utlänningar, men även presenterat tortyrredskap och manualer för tortyr. Förteckningar över människor som någon anser ska torteras, och avslutningsvis; tortyrvägledning av amerikanska instruktörer.  Varifrån kommer det sig att vi ska moralisera om Ryssland och närma oss USA?  För varifrån kommer dagens hat emot Putins Ryssland? Det kan dateras till perioden då landet styrdes av Boris Jeltsin. Under den västerländskt ledda ekonomiska plundringen av det döende Sovjetunionen deltog USA aktivt till förmån för Jeltsin i valet som hölls där 1996. Under Jeltsins regering exploderade fattigdomen och den förväntade livslängden för män minskade med fem år, offrade på den ekonomiska chockterapins altare. Den väststödda destabiliseringen av Sovjetunionen gav den globala kapitalismen kraft att sprida sitt elände över världen, obunden av en diffus men obekväm socialism. Ryssland hamnade under de Västvänliga oligarkernas kontroll.

Vladimir Putins tillträde ledde till en rad reformer som dämpade den katastrofala plundringen av Ryssland och den nya regeringen lovade att bygga en oberoende kapitalistiska Ryssland som kunde bestämma om sina angelägenheter fria från yttre dominans. En sådan orientering placeras Putin i direkt konfrontation med USAs planer för en unipolär global hegemoni. Washingtons förakt för Putin ökade när han hånade USAs krigspropaganda som ledde fram till invasionen av Irak 2003. Därefter spelade ryska ledare en avgörande roll för att få Iran att begränsa sitt kärnvapenprogram och ordna så att Syrien kunde avstå sina lager av kemiska vapen. Washingtons kraftfulla nykonservativa hade planerat för direkta amerikanska militära angrepp mot dessa två länder, med påföljande kaos och blodigt regimskifte, i diplomatiska överenskommelser som lämnade regeringarna på plats var inte en del av scenariot. Och definitivt inte ett Ryssland som blandade sig i. Slutligen, efter USA störtat den ukrainska regeringen i 2014, var Putin tvungen att ingripa i Krim och östra Ukraina.

Det, i sin tur, förvandlades av västerländska medier i en rysk invasion.  Ursprungsprovokationen glömdes bort och det enda övertrampet blev Kriminvasionen. Regimen i Kiev är legitim då den stötts av USA, regimen i Donbas illegitim. Manus är skrivet och alla skådespelarna uppfyller sina roller till punkt och pricka. Även Sverige med sin biroll sköter sig. Ryssland är åter fienden och all godhet kommer från Washington. Mitt stöd har de dock inte.

Siren

Hur märker vi av ett krig? Ibland inte alls. Eller oftast inte. Hur påverkas vi av lidande 1000 mil bort, 100 mil? 10? 1 mil? En morgon för ett antal år sedan promenade jag längs stranden i Tel Aviv, lätt blicken glida ut över Medelhavet och såg ovan horisonten militärplan som flög lågt över vattnet söder över, förbi Jaffa och mot Gaza; bestyckade, på färd mot förödelse. Noterade då att ingen ryckte till eller ens tittade upp. Ingen på stranden i hotellens skugga verkade irriterade eller störas av flygplanen som flög mot Gaza, där tusentals hade dödats och skadats, där sjukhus, skolor och skyddsrum höll på att förstöras. Plötsligt strax efter ljöd nittio sekunders sirenen, en varning, om nittio sekunder kunde en raket slå ner i Tel Aviv. Den stilla, fuktiga förmiddagen vaknade. Människor på stranden började skrika, gripa tag i barn och springa mot mig och hotellen bakom mig på strandpromenaden. Hotelldörrarna öppnades när hela stranden strömmade in i deras lobbyutrymmen, alla pratade snabbt och flämtande kraftigt.
 

Alla väntade spänt men förmodligen slog raketerna ner i havet. Jag minns att jag tittade på folket i hotellets lobby, de flesta fortfarande i badkläder, rummet fullt av adrenalin. Jag tänkte på de scener av total förstörelse och ödeläggelse som utspelades bara åttiofem kilometer söder ut i Gaza, bilder som många i det rummet inte hade sett, eller ens skulle se på nyheterna. För många i denna hotellets lobby verkade dock detta irrelevant. I detta ögonblick hade deras liv störs, de kände sig hotade och rädda. I detta ögonblick, är det krig. Inte innan sirenen ljuder känner du att det finns en fiende.

Demonstrationskonst

Som jag skrev för ett antal år sedan när jag öppnade denna sida med minneliga texter. Mina grundläggande drag är att ifrågasätta, tvivla och vända på. Det blir mer aktuellt för varje dag som passerar. De totalitära frestelserna, med färdiga svar och lösningar som står idag uppdukade på ett buffébord för populasen att äta från. Ryssland är hot, Assad är hot. Regimer är onda, diktaturer är vänner, olja är makt, pengar är svaret, ordning och repression är önskvärt, slaveri är migration. Ingen kan längre ta sig för att resonera mot herradömet i regeringarna, eller ifrågasätta kraften hos pengarna i köpfestens globala tidevarv. Pressen är idag ett bihang till konsumtionssamhället. Dess institutioner hanterar inte längre politik eller för den delen nyheter överhuvudtaget. Det handlar om att ge läsaren, lyssnaren den textuellt tillfälliga besökaren en upplevelse. Media skapar idag politiska personligheter, marknadsför dom som kändisar, för att förmå folket tro på de inlärda budskapen. Dessa tillverkade känslor är blott en produkt av de mörka konsternas mästare; PR-branschen,  men de påverkar valets röst. Frågor och politik är irrelevant. Det är marknadsföring och underhållning som laverar vinst. Väst har varit en suverän marknadsförare av sitt fiktiva själv, detta då vi alla kämpar för att bli gynnade av framgång men utan att ha definierat framgångens essens. Var är dissidenterna? Var är de som inte köpslår med tankens hegemoni? Som vägrar hylla militäriseringen och återupprepa mediala krav på att de annorlunda ska vara en fiende som endast kan mötas med vapenmakt? De finns. Vi behöver bara lära oss demonstrera.

Alex Carey

"... the 20th century has been characterized by three developments of great political importance: The growth of democracy, the growth of corporate power, and the growth of corporate propaganda as a means of protecting corporate power against democracy."