Vasaller

En snabb reflektion kring vår västerländska mentalitet i relation till Ryssland och Syrien, vilken i grunden är en mentalitet från en Västvärld som inte accepterar partners. Hegemonin kräver istället satellitstater. USA kan inte ens längre acceptera partnerländer i sitt egna Väst. Det vill att Europa ska följa, lyda. USA accepterar inte Ryssland, även när det inte var en supermakt. De accepterade inte Ryssland som en partner. Ryska tjänstemän och politiker talade hela tiden om partnerskap med Väst, de pratade i positiva termer om Väst. I gengäld vägrade Väst att acceptera Ryssland som en stormakt och partner på global nivå. På samma sätt reagerade vi med aggression en mindre stat som Syrien en gång i tiden sa nej till påtryckningarna.

Syrien har satts under stark internationell press i olika skeden för att förmås överge sina rättigheter till de delar av Golanhöjderna som är ockuperade av Israel. Väst ville heller inte att Syrien skulle fortsätta stödja motståndet i Palestina som försvarar rättigheterna för det palestinska folket. Några år före krisen satte Väst dessutom press på Syrien att distansera sig från Iran för att sedan strax innan krisen för fyra år sedan använda just Syriens förbindelser med Iran i att påverka kärnvapenförhandlingarna. Syrien vägrade, för varför skulle Syrien mäkta Iran vidta åtgärder mot sina nationella intressen?

Väst beslutade sig helt enkelt för att den syriska staten inte längre var en vasallstat som implementerade västerländska agendor i regionen. Syrien vägrade fortfarande vika sig; och fick därmed inte bli en god, måttlig, och demokratisk stat. Nu beskrivs både Ryssland och Syrien som antidemokratiska, medan Väst har de bästa av relationer med till exempel den saudiska staten som inte har demokrati eller fria val och berövar kvinnor sina rättigheter. Detta är det västerländska hycklerier.

Produktivitet

Vi måste omdefiniera vår syn på produktivitet, vi måste sträcka oss förbi att omvärdera produktivitet i våra sinnen, vi måste också göra om de ekonomiska system som har skapat denna förvrängda bild av vad som är produktivt och vad som inte är det. Idag mäts våra liv i hur många träd en person kan hugga ner med sin motorsåg eller hur mycket fisk en fiskare kan ösa upp ur havet. Finita naturresurser sinar, och den verkliga produktiviteten ligger i hur dessa resurser kan genereras åter. Vi är produktiva om det finns mer skog nästa år än det finns idag, om det finns mer fisk i haven om fem år och om jorden är bördigare om tio år åren i stället för utmattad, giftig och eroderad.

Thomas Jefferson

"The man who reads nothing at all is better educated than the man who reads nothing but newspapers." 

Resor

Många har frågat mig varför jag har rest. Varför jag har föredragit damiga städer i otillgängliga delar av klotet istället för de släta stränderna och metropolernas lyster. Det är även det ett symptom på min inneboende nyfikenhet. I dagens nyhetsflora behöver människan avstå från att motståndslöst flyta med i den nyhetsström som rinner genom våra mediekanaler. Snabbheten och förenklandet följer inte med en resenär som kliver av bussen i byn mellan Homs och Hama och vandra upp till de övergivna Bysantiska ruinerna på kullen. En kopp te på caféet i Pushchino längs med Oka floden. Samtalet och vyerna ger djupgående och fängslande insikter i vad som sker när vi utsätter oss för en annan civilisation på vardagsplanet. Den övergivna handelsstationen i Frygien viktigare än Universitetsaulan, caféet Madalena do Mar mer förtäljande än Prado, butiksägaren i Beit Anoun källan till befolkningens egna villkor, kunskap om det vanliga, det mondäna och mänskliga en förutsättning för en uppriktig och saklig framställning av skeendena i världen.

Jag har alltid velat vara där kamelerna finns, rört mig otvunget bland både det oansenliga och det välordnade, jag har satt mig ner, lyssnat, sett mig omkring och antecknat. Erfarenheter som jag sen kan använda som en rik källa till kunskap om de delar av världen som idag spelar så stor roll för de snabba händelseförloppen. Den arabiska våren och krisen i Österled som såg så hoppingivande ut har nu förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Att resa är att få ta del av en förmögenhet av erfarenheter och kunnande att ifrågasätta det rusande nyhetsförloppet i veckodagen. 

Världslig tonår

De diplomatiska debaclen fortsätter i Sverige och världen. Året 2015 kommer vara det ödesdigra året när det plötsligt avslöjas vem som är vem och vad som är vad i de internationella relationerna. En vass kniv kommer skära genom den gamla, mögliga, dammiga gardinen som dolt sambanden sedan sent sjuttiotal. Tänk då däremot inte avslöjanden av stora konspirationer eller mörka, komplexa, olycksbådande geopolitiska sammansvärjningar. Dessa gick i graven med en annan generation, när människor kan ha varit giriga och grymma, men de hade också förmågan att skilja verklighet från fiktion. Det var en tid präglad av enkel västerländsk imperialism. Churchill och Roosevelt och Nixon är alla döda; Kissinger är nittio. Deras ersättare tänker inte längre i termer av realpolitik; de tänker i termer av läran kring ljusets brytning, de befinner sig i spegelsal som utformats enkom för att generera en optisk illusion av deras egen personliga hallucinerade storhet.

Dagens ledare tänker inte på verkligheten; istället styrs de av en neuros, en besatthet, en vanföreställning, de lever kvar i evig själslig tonår som fordrar konflikt. Deras drömmar föder en eld av raseri så distinkt och så slumpmässig att inte ens Nietzsche eller Sartre, i sina mest djävulska existentiella uppenbarelser, kunnat förutse dem. Så är den nya tidsandan, i detta framskrida stadium av förfall för det kollektiva medvetandet inom den Västerländska politiska eliten och deras beundrarskaror. Med denna förklaringsmodell så anges också orsaken till USA:s och EU:s vårdslösa och maniska kärleksaffär med den ukrainska högerextrema Maidanrörelsen, deras pånyttfödda, men nu tandlösa, ilska mot Ryssland, och deras föraktliga, narcissistiska likgiltighet för den tragedi som idag drabbar befolkningen i Ukraina, och igår Libyen, Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Kosovo och så vidare in i tidlöshet.

Dofternas smak

Katja

Passerade förbi en doft idag. En subtil pust av en tid passerad men då fyllda av bergamott och vanilj. Minns inte parfymens namn, men minns dess ägarinna, en kvinna lika tidlös som sin doft, en aromatisk timglas­fi­gur med ett par röda läderstövlar. Oklanderligt putsade trots St Petersburgs mörka vinter. Det var kanske mest vanilj­dof­ten som dröjde sig kvar i flera dagar i flera dagar efter överföring till min kropp, mycket beroende på att vattenrörens frusenhet inte tillät dusch men i alla fall...

Förknippar därför för alltid vaniljdoften med rå kall fuktighet och svettiga varma nätter. Motsträviga minne av smärtsam kyla och hetaste värme. Den ätbara vaniljen får därför även alltid en lätt erotisk dimension när jag förtär den, och upphällt på vackra flaskor påminner parfymen jag passerade idag om att det finns sidor av den mänskliga naturen som inte kan tämjas.

Dwight Eisenhower

"This world in arms is not spending money alone. It is spending the sweat of its laborers, the genius of its scientists, the hopes of its children. The cost of one modern heavy bomber is this: a modern brick school in more than 30 cities. It is two electric power plants, each serving a town of 60,000 population. . . . We pay for a single fighter with a half-million bushels of wheat. We pay for a singledestroyer with new homes that could have housed more than 8,000 people. . . . This is not a way of life at all, in any true sense. Under the cloud of threatening war, it is humanity hanging from a cross of iron."   

Albert Einstein

"Under existing conditions, private capitalists inevitably control, directly or indirectly, the main sources of information (press, radio, education). It is thus extremely difficult, and indeed in most cases quite impossible, for the individual citizen to come to objective conclusions and to make intelligent use of his political rights."   

Percy Bysshe Shelley

excerpt from Ozymandias
. . . And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.