Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet. 

Over by Christmas. 2028.

1914 sas det att kriget skulle vara över till julen. De nationella politiska och militära ledarna som engagerat sina nationer i krig; vare det Vietnam, Balkan, Afghanistan eller Irak, gjorde det som regel eftersom de var övertygade om att striderna skulle bli korta och avgörande. Särskilt amerikanska presidenter, presidentrådgivare och högre militärledare slutade aldrig tänka på att en nationell säkerhetspolitisk strategi, om den överhuvudtaget existerade, består bäst i att undvika konflikter om inte nationen attackerades direkt. Det senaste offret för denna snabba krigs-mentalitet är Ukraina. I avsaknad av en kritisk analys av Rysslands nationella makt och strategiska intressen, betraktade amerikanska militära ledare och deras politiska chefer Ryssland genom en snäv fokuserad lins som förstärkte USA:s och ukrainska styrkors kraft men ignorerade Rysslands strategiska fördelar; geografiskt djup, nästan obegränsade naturresurser, hög social sammanhållning och den militärindustriella förmågan att snabbt skala upp sin arsenal. 

Ukraina är nu en fullskalig krigszon som är föremål för samma behandling som de amerikanska väpnade styrkorna tillfogade Vietnam på 1960-talet och Irak samt Afghanistan under de senaste decennierna. Elnät, transportnät, kommunikationsinfrastruktur, bränsleproduktion och ammunitionslagringsplatser förstörs systematiskt. Miljontals ukrainare fortsätter att fly från krigszonen i jakt på säkerhet, med olycksbådande konsekvenser för Europas enskilda nationer och ekonomier.

Samtidigt begår Biden-administrationen och EU upprepade gånger den oförlåtliga synden, i ett demokratiskt samhälle, att vägra berätta sanningen för folket: i motsats till västerländska mediers populära visa om ”ukrainska segrar, medier som vidare blockerar all information som motsäger segervisan, vinner Ukraina inte och kommer heller inte att vinna detta krig. Månader av massiva ukrainska offer, till följd av en oändlig serie meningslösa attacker mot ryskt försvar i södra Ukraina, har på ett ödesdigert sätt försvagat de ukrainska styrkorna. Förutsägbart nog blir Natos europeiska medlemmar, som bär den tyngsta bördan av krigets inverkan på deras samhällen och ekonomier, allt mer besvikna på Washingtons ukrainska proxykrig. Den europeiska befolkningen ifrågasätter öppet sanningshalten i pressens påståenden om den ryska staten och amerikansk närvaro i Europa. Miljontals flyktingar från Ukraina, i kombination med handelskonflikter, vinster på amerikansk vapenförsäljning och höga energipriser kommer nu istllet att vända den europeiska opinionen mot både Washingtons krig och Nato.

Ryssland har också genomgått en förvandling. Under de första åren av president Putins mandatperiod organiserades, utbildades och utrustades de ryska väpnade styrkorna uteslutande för att hålla sig med ett nationellt territoriellt försvar. Men genomförandet av den särskilda militära operationen (SMO) i Ukraina har visat att detta tillvägagångssätt är otillräckligt för Rysslands nationella säkerhet under 2000-talet. Inledningsfasen av SMO var en begränsad operation med ett snävt syfte och begränsade mål. Den kritiska punkten är att Moskva inte hade för avsikt att göra mer än att övertyga Kiev och Washington om att Moskva skulle kämpa för att förhindra Ukraina att gå med i Nato, liksom upphöra med attackerna på sina medborgare i östra Ukraina. SMO byggde dock på ett antal felaktiga antaganden och avvecklades efter Boris Johnsons veto mot ukrainska förhandlingar med Moskva. Tyvärr uppnådde SMO:s begränsade karaktär därmed enbart motsatsen till det resultat som Moskva önskade, vilket förmedlade intrycket av svaghet snarare än styrka.

Efter att ha dragit slutsatsen att Washingtons beredskap att förhandla och kompromissa var utan giltighet, meddelade Putin STAVKA att de skulle utveckla nya operativa planer med nya mål: för det första att krossa den ukrainska fienden; för det andra att undanröja alla tvivel i Washington och de europeiska huvudstäderna om att Ryssland kommer att etablera sig som segrare på sina egna villkor; och för det tredje att skapa en ny territoriell status quo som står i proportion till Rysslands nationella säkerhetsbehov. När den nya planen väl hade lämnats in och godkänts gick Putin med på en operation för att försvara ryska territoriella vinster med minimala styrkor tills de nödvändiga resurserna, kapaciteten och personalen hade samlats för fler avgörande operationer. Putin utsåg också en ny militär chef, general Sergej Surovikin, en hög officer som förstår uppdraget och har tänkesättet som kan leverera en militär framgång.

Den kommande ryska offensiva fasen av konflikten kommer ge en glimt av den nya ryska hållbarheten som nu växer fram och dess offensiva kapacitet. När detta skrivs är 540 000 ryska stridsstyrkor på väg att samlas i södra Ukraina, västra Ryssland och Vitryssland. Siffrorna fortsätter att växa, men siffrorna inkluderar redan 1 000 raketartillerisystem, tusentals taktiska ballistiska missiler, kryssningsmissiler och drönare, plus 5 000 bepansrade stridsfordon, inklusive minst 1 500 stridsvagnar, hundratals bemannade fastvingade attackflygplan, helikoptrar och bombplan. Denna nya styrka har inte mycket gemensamt med den lilla ryska armé som intervenerade för nio månader sedan den 24 februari 2022.

Det är nu möjligt att anta att de nya ryska väpnade styrkorna kommer att utformas så de kan utföra strategiskt avgörande operationer. Den nya ryska styrkan kommer sannolikt att hämta inspiration från det operativa ramverk som rekommenderats i Öst sedan 2007. Det ryska militära etablissemanget kommer att bestå av betydligt större styrkor på plats som kan genomföra avgörande operationer med relativt kort varsel samt med minimal förstärkning och förberedelse. Med andra ord, när konflikten är över kommer Washington och Väst ha motiverat den ryska staten att bygga upp sin militära makt, raka motsatsen till den ödesdigra försvagning som Washington avsåg skapa när de inledde sin militära konfrontation med Moskva.

Men ingen av dessa händelser borde förvåna någon i Washington. Bidens tal i Warszawa, som effektivt krävde ett regimskifte i Moskva, visade med oönskad tydlighet att Biden-administrationen ser utrikespolitik i termer av strategi. Likt en dum general som insisterar på att försvara varje tum territorium till sista man bekräftade Biden USA:s åtagande att motsätta sig Ryssland och eventuellt alla nationalstater som inte lyckas mäta sig med globalismens hycklande demokratiska standard, oavsett kostnaden för det amerikanska folket, oavsett om det gäller bevarandet av säkerhet eller välstånd. Bidens tal i Warszawa var bara känslor och fastnade i ideologin om en moraliserande globalism, ack så populär i Washington, London, Paris och Berlin. Men för Moskva var talet detsamma som en karthagisk fredsplan. Bidens "ta inga fångar"-utrikespolitik innebär att resultatet av nästa fas i det ukrainska kriget inte bara kommer att förstöra den ukrainska staten. Det kommer också att rasera de sista resterna av efterkrigstidens Västliga liberala ordning och skapa en dramatisk förändring av makt och inflytande över Europa, särskilt i Berlin, bort från Washington till Moskva och, i begränsad utsträckning, till Peking. Effekterna kommer i det korta att bli katastrofala, särskilt för de i Väst redan utsatta. Vi kommer att behöva gå igenom fasa och hunger innan förhandlingarna börjar, en aktiv politisk handling av senhet och envishet som representerar Västs politiska och moraliska konkursmässighet.

Historiens evighet

Det finns många böcker i mina bokhyllor. En författare som jag önska påminna om är den ryske biologen Danilevsky, en författare som antog en organisk syn på världen. Mänskliga civilisationer, hävdade han, var organiska varelser som föddes, mognade och dog. Ingen nation eller civilisation kan sägas utgöra "historiens slut". I sitt mest kända verk, med titeln Ryssland och Europa, skisserade han en teori om hur Ryssland och Västeuropa var och är skarpt avgränsade "kulturhistoriska figurer". Olika kulturhistoriska typer, sa han, utvecklades på sina olika sätt. I motsats till teorier om kulturell konvergens jämförde han världen med ett storstadstorg från vilket olika vägar (dvs olika civilisationer) rörde sig ut och in i olika riktningar. Varje kulturhistorisk typ var till sin natur distinkt, och följaktligen var det meningslöst att försöka tvinga den ena eller andra att utvecklas på en annans sätt.

Andra ryssar byggde sedan vidare på Danilevskys teori. 1800-talsfilosofen Konstantin Leontyev, till exempel, antog att civilisationernas livscykler hade tre stadier: primär enkelhet, blommande komplexitet och sekundär enkelhet (förfallsperioden). Blommande komplexitet representerade toppen av utvecklingen. På den internationella nivån innebar detta att man skulle undvika den påstådda homogeniseringen som skulle komma med att alla antog västerländsk liberalism, och i stället fira en mångfald av olika civilisationstyper. "Historiens slut" skulle bokstavligen vara slutet på mänsklig utveckling och skulle därför undvikas.

Senare använde eurasianistiska tänkare geologi, botanik, lingvistik och andra studieområden för att försöka ge en vetenskaplig grund för tanken att andan i det ryska imperiet utgjorde en sammanhängande enhet skild från Väst. Ursprungligen utarbetad av ryska emigranter på 1920-talet, kröp eurasianismen sedan in i Sovjetunionen under Brezhnev-eran, och påverkade bland annat etnografen Lev Gumilyov. Gumilyov menade att etniska grupper (etnoi) var ett naturfenomen och att det som passade en grupp inte passade en annan, även om de med vissa komplementariteter kunde bilda en superetnos. Superetnos som var det sovjetiska folket utvecklat, och därmed diatinkt från det superetnos som fanns i Väst.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott har civilisationstänkandet blivit de rigueur i Ryssland, Danilevsky och Leontyev är ofta citerade. Tanken att civilisationsskillnader är verkliga och kan bestämmas objektivt är nu allmänt accepterad utanför den mycket snäva kretsen av Rysslands ännu få återstående liberaler. Putin var dock ganska sen med att komma till denna insikt, I början av 2000-talet var han en traditionell västerlänning och talade om Rysslands eventuella integration i Europa. På senare tid har hans ton emellertid ändrats. När han talade på Valdai-klubben i slutet av oktober använde han orden "civilisation", "civilisationer" och "civilisation" ett 20-tal gånger och kommenterade att "verklig demokrati i en multipolär värld i första hand handlar om vilken nations förmåga...jag betonar, vilket samhälle eller civilisation som helst att följa sin egen väg.”

För att markera nämnde Putin Danilevsky och citerade hans uttalande att framsteg ligger i att "vandra på fältet som representerar mänsklighetens historiska aktivitet, att där låta alla gå i alla riktningar", och tillade att "ingen civilisation kan vara stolt över att vara utvecklingens klimax." Putin fortsatte med att efterlysa en "fri utveckling för länder och folk", där "primitiv förenkling och förbud kan ersättas med kulturens och traditionens blomstrande komplexitet." Även om Putin inte sa det, var språket ren Leontyevska. Vissa kommentatorer hävdar att det "nya kalla kriget" mellan Ryssland och Västvärlden skiljer sig från originalet genom att det saknar en ideologisk komponent som liknar konflikten mellan kommunism och kapitalism. Andra hävdar att det finns en sådan komponent och att den består av kampen mellan demokrati och autokrati. Putins tal visar att båda synpunkterna är felaktiga.