Min målare

Isaac Levitan är min meditativa målare. Hade jag haft pengar hade hans Vladimirka och Evighet varit två tavlor som hängt i hemmet. Han var en man som reste genom det skiftande sublima Ryssland under sommaren och hösten för att genomföra förstudier under större delen av sitt alltför korta vuxna liv, sedan återvände han till Moskva för att måla sina verk under vintern och våren. År 1886 besökte han Krim där han skrev; Sista kvällen jag klättrade upp en klippa och såg ned på havet från dess topp, jag började gråta något våldsamt; det var eviga skönheten, det var där en människa kände sin egen fullkomliga evighet. Levitan utvecklade en lyrisk erfarenhet av naturen och han skapade landskap med atmosfär som bjuder in till filosofisk kontemplation. Han var mest förtjust i poetiska platser funna i skogen eller på landsbygden. Pastorala landskap, som till stor del saknar mänsklig närvaro, är kännetecknande för hans arbete. Även om hans sena verk uppvisar en viss förtrogenhet med impressionismen är hans palett fortsatt dämpad. Hans målning Evighet är ett typiskt exempel på det kontemplativa i hans arbete. För ett otränat öga är målningen enbart ännu ett landskap, en liten ö i förgrunden med en stor sträcka av vatten så långt ögat kan se. Vackert förvisso, men för dem som känner lär känna Levitans poetiska ådra kan bjuds man in att erfara mer.  Här är en målning av en ensam kyrka på toppen av en öde ö. Från kyrkan ser du en liten sken av ljus, av liv, medan strax utanför kyrkan står några blygsamma fallfärdiga gravarkors.

Här förtäljer Levitan hur flyktigt livet kan vara. Ön är i detta utformad som fören på ett fartyg, på väg bort men ändå rotad. Den stora expansiva himlen ovan fylls med moln som konstigt nog inte är återspeglade i vattnet under. Målningen speglar Levitans sorg och mänsklighetens litenhet bredvid vidderna av tid. Bristen på reflektion av himlen i vattnet nedanför berättar för mig om bristen på tilltro till sitt eget hjärta och sina känslor. Levitans arbeten är märkta med teman runt evighet, även i dess minsta, mest blygsamma manifestation. År 1896 på besök i det ryska Finland sa Levitan;  Evighet, hotfulla evighet, där generationer drunknade och fler generationer kommer att drunkna; så hemskt, så fruktad, så vacker.

Resans meditation

Har inte rest på länge nu. Men längtan finns där. På en väg i en bil kan känslan av resa infinna sig snabbt, bilen blir en hemtrevlig plats. Jag har många minnen från långa resor i bilar och resan i sig har ibland en ljusare plats i mitt minne än själva destinationen.  Regn mot rutan, ljudbok i stereon, rastplatsen invid sjön, bensinmaken i öknen.  På samma sätt, är det att resa med flyg, jag har mitt eget lilla hörn av planet som ett tillfälligt hem. På långdistansflygningarna kan jag i detta utrymme ge min hjärna tillåtelse att slappna av och njuta av mina favoritsysselsättningar; läsa, reflektera och observera. Min introverta sida lever för att bara vara, och inte göra eller delta. Kanske är det denna inåtvända sida av mig som älskar själva resan. Det ger mig en chans att förnya. Inga påtryckningar att utföra, inga planer för uppsatta mål; enkom intigheten och varat. I väntan som är del i resan, finns det utrymme för tankar att bubbla upp och kristallisera sig till vokabel.  Paradoxalt nog kan det faktum att man inte behöver engagera sig möjliggöra bättre interaktion med människor. Detta får mig att uppskatta än mer de samtal som kan hända på de där resornas mitti-mellan platser. Väntrumen, kabinerna och kupéerna. Det utrymme som skapas av själva resan har gett mig en betydande inblick i mig själv och andras liv och tankar.

Bruce Fein

"It is better to risk being the victim of injustice than to risk being complicit in it."

Albert Einstein

"The ruling class has the schools and press under its thumb. This enables it to sway the emotions of the masses."

Nygamla gudar

När jag bevittnar den psykopati som vuxit fram i kölvattnet av den moderna industriella civilisationen frågar jag mig ibland: Vad göra? Att som individ bedriva någon form av livskraftigt motstånd är inte lätt, och ofta finner jag mig omfamnandes en stor motsägels; min djupa kärlek till livet, men stödjer jag ett uppror mot globaliseringen så skulle det förstöra kritisk infrastruktur och orsaka lidande. Finns det något annat alternativ? För jag inser att om inget görs kommer världen som vi känner den att upphöra att sitt varande, och många människoliv kommer att förgås av svält, vådeld och farsot. Om vi agerar, kommer säkert liv att gå förlorade, men kanske starkare trådar i livets väv kommer att kvarstå, och i över tid kommer människor att finna ett balanserat sätt att hantera varat.
Det finns inga enkla svar när man diskuterar dessa skeenden. Jag låtsas inte veta den rätta vägen framåt, och den enda vägen finns inte. I stunder av lugn kan jag emellertid, ateist som jag är ändå undra; tänk om vi kunde anamma en ny religion? Om våra tankar styr våra handlingar och vår djupaste övertygelse vägleder oss i våra dagliga beteenden stora och små, då verkar det uppenbart att vi måste vidmakthålla en ny uppsättning av primära övertygelser. Naturligtvis, en del av de föreställningar som florerar idag kan var till nytta men de monoteistiska religionerna måste överges.

Till exempel föreslår jag att vi lämnar tron på att människor är överlägsna varelser i förhållande till andra levande varelser som vi delar planeten med. Vidare skulle jag vilja framföra att vi måste sluta tro att vi är helt individuella och autonoma. I stället tro att vår kollektiva plats inom human- och det större ekologiska samhället är lika giltigt.
Vi bör lyfta de övergivna Gudarna, de antika bortglömda, och bilda vår tro runt en av deras kärnkoncept som fick jorden att snurra i Norden, Grekland och Rom fram till Kristus krigare krossade pluralismen.
Våra ben är bergen, vårt blod haven, inifrån och ut innehåller vi bara bakterier och svamp medan atmosfären runt oss forsar fram och tillbaka, in och ut ur oss själva och alla andra levande varelse. Att lägga ut en hel trosstruktur är inte något jag tror jag kan göra här utan detta är något för alla läsare att meditera på. Naturligtvis, att få dagens myllrande horder av monoteistiska människor som idag är böjda invid konsumtionens altare att resa sig och välja nya gudar är ingen enkel uppgift, och här skulle jag ödmjukt föreslå att kanske genom tillämpning av ljud, symboler, av såväl utformade fraser och anspråkslösa bilder, kan vi arbeta nya trollformler för de som måste tro att tro på.

Twitterpolitik

De sista tre åren har slagit nya rekord i att vara det varmaste året hittills. Detta samtidigt som Trump tar bort alla uppgifter om klimatförändringar från Vitahusets hemsida. President Trump har erbjudit världen exempel på "alternativa fakta"; ett bevis på hur värdelöst språket är i den nuvarande förenklade politiska debatten och hur hårt det sociala klimatet är.

Det finns så många människor som dagligen och hela tiden vädrar sina åsikter, och de gör det på ett sådant sätt att de inte kan erbjuda ett meningsutbyte av idéer, utan snarare behandlar de varje dialog som en attack, ett sätt att bryta den en försvarslinje av fakta. Konkurrenskraftighet är viktigare än fakta. Diskussion och samtal har blivit slagfält och alla har gått med i en falang. Att lyssna är inte längre nödvändigt eftersom debattörer idag med hjälp av några få nyckelord som ledtrådar snabbt kan kvalificera en diskussionsdeltagare om se huruvida den personen är en allierad eller en fiende. Men ord fylls med innehåll just genom att de debatteras med meningsmotståndare; lycka till att hitta mer än den handfull vuxna som exakt kan definiera socialism eller kapitalism, eller finna de som har ett funktionellt grepp om historien bakom dessa system. Dagens komplexa värld befolkas av simpla slagordsintellektuella i en civilisation som hålls samman av kommunikationssystem och internationella avtal som är gjorda för att fungera med bruk av flerdelade tekniker, några mekaniska, några mänskliga. Och i denna värld måste det språk som behövs för att förklara och förstå samhället axiomatiskt växa i komplexitet. Jag har den kvardröjande uppfattningen att graden av förståelse för de historiska och samtida processer som krävs för att mentalt sammanställa ett fungerande sammanhang överträffar den genomsnittliga debattörens språkliga förmåga. Deltagare i det offentliga samtalet kan inte upprätthålla en omvärldsförståelse och konsekvensanalys baserat på slagord och tweets. Således bryter vi idag ner språket, där förmåga att förstå sviktar väljer människan som alltid en mängd genvägar. Dessvärre numera så även inom den högsta politiska sfären. När politiken behöver vara som starkast, när alla nationer påverkas av olika internationella faktorer, energi och klimatfaktorer, ekonomiska faktorer, och militära faktorer kokas allt ner till en majestätisk meningslöst kombination av fyra ord: Make America Great Again. Twitterpolitiken är här.

Mark Twain

Another Civilized Power, with its banner of the Prince of Peace in one hand and its loot-basket and its butcher-knife in the other. Is there no salvation for us but to adopt Civilization and lift ourselves down to its level?

Alexander Solzhenitsyn

In our country, the lie has become not just a moral category but a pillar of the State.

Ytligheter

Mycket tid läggs just nu ner på att debattera Ryssland. Strategiska militärer med en bister min förklarar för oss om trupprörelser och Putins planer. Det är emellertid så att Ryssland närmar vi oss bäst genom dess kultur, snarare än de mer vanliga vägarna via politik och ekonomi. De stora och ändlösa debatterna som har absorberat Rysslands intellektuella från den tidpunkt Peter den store först gläntade på dörren mot Väst har speglat och format historien till en grad som är svår att greppa för krigsmännen. Kontroverser har varit det centrala och elementära draget i Rysslands motsatta poler, definierade i termer av öst och väst, Asien och Europa, Moskva och S:t Petersburg, byn och staden, den ryska bonden och de västerländska adelsmännen. Hjärtat i debatternas blodomlopp har varit närmast messiansk, en övertygelse om att Ryssland; det tredje Rom, det nya Jerusalem, det eviga, är på heligt uppdrag. Kunskapen om denna Rysslands kultur saknas i dagens observationer.

Hur kan tillexempel de i Väst hyllade Putinskeptiska oligarkerna hemma i Öst ses som bedrägliga och fåfänga, en grupp av narcissistiska dandyers ständigt i behov av observera sin egen spegelbild i Moskvafloden. Eller ställningen för den ryska kyrkan i samhället, hur dess närvaro går att finna helt i dess liturgi, hur ortodoxin inte kan fångas i encyklikor utan närmas bäst via liturgin och bönen.  Likt de ytliga analyser som sedan 2001 gjorts av Mellanöstern kommer nu vettlösa utvärderingar om ”fienden” Ryssland ösas över oss under 2017. Må väljarna gräva djupare innan de litar på militärerna i Aktuelltstudion. . .

Andliga ryska riken

Ryssland har ett mål. Redan 2005 sa Vladimir Putin att hans viktigaste målsättning var att göra Ryssland starkt igen. För Ryssland är det inget konstigt eller farligt med det. I det ryska ortodoxa evighetsperspektivet är 25 års demokratiutveckling bara ett kort ögonblick. Inte ens 74 års kommuniststyre är en särskilt lång tid i den ryska historien. Den ryska historien skiljer sig från den västeuropeiska, en påminnelse som just nu behövs när Ryssland på nytt vänder sig utåt, med hänvisning till sin historia. Ryssland är landet som saknar en idé som skärselden, det är ett land där maximalismen styr, ett land som aldrig upplevde någon genomgripande renässans, ett land där medeltiden fortsatte ända fram till 1800-talet. Putin har framgångsrikt lett en enorm moderniseringsprocess. Det inåtvända har velat bli extrovärt. Vilket är välkommet. I och med Västs misslyckanden behöver vi inte mer av den globalistiska politiska varan. Efter upplösningen 1991 fanns det i västvärldens analyser av utvecklingen en stark fokusering på allt som förenade Ryssland med väst. Det demokratiska Ryssland som växte fram, skulle bli mer och mer likt oss. Med marknadsekonomi och fria val skulle följa ett normalt land, ett civilt samhälle där inte bara McDonalds utan också amerikanska pingstvänner och svenska kvinnoaktivister skulle få verka fritt. Men Putin har alltid konsekvent betonat att den demokrati Ryssland utvecklar måste anpassas till det samhället, till dess förflutna och dess nedärvda seder. Ryssland självt och ingen annan ska bestämma hur och när den ryska demokratin ska utvecklas har varit målet. När Ryssland nu åter äntrat den världspolitiska arenan som en motpol till USA så är det bra att minnas hur tiden löper i andra banor i Ryssland än i den övriga världen, en annan kalender är inte bara ett blad på en vägg utan även en identitet.

Under ett helt millennium har den ryska identiteten formats av ett slags föreställning om ett ryskt andligt världsrike, alltifrån Kievriket under det gamla Bysans, över katastrofen 1453 när Konstantinopels föll och en rad beryktade och fruktade tsarer till bolsjevikernas skapande av en gudlös supermakt. Imperietanken, ett sakralt rike är en stark beständighet i rysk historia. Sovjetunionens fall var det första verkliga avsteget från detta ryska imperietänkande i den ryska traditionen på tusen år. Att Putin och Ryssland i dag känner sig utsatta och inringade är därmed inte särskilt egendomlig. Det som är egendomligt är att USA och Nato vill fortsätta att inringa och kväva Rysslands resning. Jag välkomnar den.

Imperiets inre strider

Jag hyser inga varma känslor för Trump, men kan ändå inte låta bli att reflektera en stund på de historiska händelserna som skett under de senaste månaderna. Tidigt i primärvalen var Trump medias gunstling, med ändlös täckning på allt han sade eller gjorde. Han var ständigt i media, så mycket så att rivaler började klaga på en orättvis bevakning. De hävdade Trump fick fri sändningstid, medan de exkluderades. Trump hade då fått cirka 2 miljarder dollar i gratis mediatäckning. Sen var smekmånaden slut, och Trump gick från medias älskling, till djävulen reinkarnerad. Media ville ta hämnd på Trump och hans varje steg analyserades och förlöjligades. Men försent, media hade skapat sin Frankenstein. När Trump senare uttryckte sina känslor om Ryssland tog det ytterligare skruv. Han insisterade att han inte ville ett krig med Ryssland, och han skulle återställa USA: s relationer med Ryssland. Det var en vändpunkt, och från och med den dagen utsattes för obeveklig kritik och hån. Han anklagades för att vara ett ovetande Putin:skt verktyg. Detta följdes av en uppsjö av historier om hans nära förbindelser med Ryssland, och de eventuella relationer medlemmar av hans administration hade med Ryssland. Nu fanns det två skurkar; Trump och Ryssland och Russofoberna var outtröttliga. Ryssland, det amerikanska imeriets nya syndabock, blev förtalat och kallat för alla typer av innehållslösa namn, samt anklagades för allt som är ont i världen.

Men Trump höll fast och avförde de flesta av anklagelserna; stod fast vid tron att bättre relationer med Putin och Ryssland var en bra sak för världen. Saker eskalerade när grundlösa anklagelser publicerades och upprepas av företagens medier; Ryssland hade hackat e-postmeddelanden, och ingripit i valet för att hjälpa Trump till sin seger. Denna berättelse blev viral trots avsaknad av trovärdiga bevis. Journalistiken kastades åt sidan, alla rykten och tomma anklagelse, baserat på ingen källa eller anonyma källor, fick spridning. Tidningar som DN, SvD, NYT och Washington Post upprepade skamlöst rykten och klander. Det föreföll som en modern McCarthy-liknande häxjakt pågick. Underrättelsetjänster producerade skrattretande rapporter som bevis för sina anklagelser, men Trump höll fast sin övertygelse om att en bättre relation med Ryssland är en bra sak. Trump vägrade böja sig trots att gamla knep om att hänvisa till Trumps sexuella beteende planterades. De industriella grupperna, tillsammans med neo-konservativa, media och underrättelsetjänster vill ha Trump att demonisera Ryssland och Putin.

Underrättelsetjänster har förfinat sin förmåga att fälla regeringar över hela världen under de senaste femtio åren, och nu verkar de beslutat att fälla USA:s Långsökt? Tänk på det i en historisk kontext, speciellt den senaste tiden och dess händelseförlopp. Tänk på tidpunkten för de senaste läckorna. Det fanns där precis i tid inför Trumps första presskonferens. Vi är åskådare till en historisk kamp mellan en president och den på engelska kallade "deep state". Visst har det funnits många andra dragkamper i USA, men de har de befunnit sig i öppet krig i syfte att fälla en sittande president.

Deras mål är att göra Trump oanvändbar genom att vända så mycket negativ publicitet mot honom, att allmänheten kommer kräva riksrätt. Tiden får utvisa; kommer Trump vika och slås till underkastelse av starka inhemska krafter, och börja demonisera Ryssland eller kommer han att fortsätta att trotsa dem? Eller kommer Ryssland beskyllas för något nytt terrordåd i Baltikum? Time will tell.

Mairead Maguire

Love for others and respect for their rights and their human dignity, irrespective of who or what they are, no matter what religion - or none - that they choose to follow, will bring about real change and set in motion proper relationships.  With such relationships built on equality and trust, we can work together on so many of the threats to our common humanity.

Obetydelsen av pengar

Kraften som finns i pengar är inget annat än kraften av den energi vi har till vårt förfogande. Nya sedlar, gamla sedlar, mynt, bitcoins, guld har ingen betydelse, pengar omfattas inte av några uppenbara fysiska lagar. Banker på obestånd är oviktiga. Liksom att politik är oviktigt, vi argumenterar om vem som skulle vara en bättre president, det betyder li ka mycket som att titta på fotboll, det ger oss i alla fall något att prata om. Den storartade sanningen är den att primärt är politik och ekonomi avhängigt energi och andra naturresurser. Däremot kan enbart naturresurser upprätthålla en global ekonomi utan energin att utnyttja dem. Livsmedel som producerats av det industriella jordbruket, vårt kollapsande fiske, färskvatten, mineraler och olja kräver alla energi att skörda,samt sedan omvandla dem i produkter för politiker att fördela. Pengar är helt enkelt det sätt på vilket vi har möjlighet att göra anspråk på vår del av denna form av energi. Ju mer pengar du har, eller nationen har desto mer energi du kan göra anspråk på i form av varor och tjänster. Och makten att hålla i pengar kommer från militära maktanspråk. Demokratin är därför snart död. Autokraterna och militaristerna har i och med Trumps tillträdande pengaälskande ministär vunnit.

Trumpister

Den enkla sanningen är att allt vi gör är möjligt genom tillgången på fossil energi. Våra livsmedel, transporter, el, byggnader, kulturella förehavanden, hela vår värld, kläder, medicin, allting hänger på att energi föreligger för att skapa bekvämligheterna. Det är inte så att vi inte kan skapa dessa saker med hjälp av kraften i våra egna kroppar och våra dragdjur. Det är det att vi inte längre lever vår planet i den skala planeten är anpassad för. Det är därför robotar har blivit så viktiga, och det är därför frihandeln finns. Den möjliggjorde helt enkelt ett lagligt slaveri igen; men bara för den rika delen av världen att avnjuta. Vi köper det som gjorts i tredje världens länder. De tog sina resurser, och energin från sittfolk och utnyttjade det för att mata vårt västliga världsimperium.

Vi sålde en lögn; en lögn om att bara folket anslöt sig till oss genom att bli utvecklade, anpassade sina länder, kulturella klientstater skulle de nå lycka. Nu syns effekterna av en global anti-kultur. Vetenskap och teknik har nämligen gjort det möjligt för oss att leva ett kulturfritt liv där vår fria tid är upptagen av gratisunderhållnings glittrande platta skärmar, plattityder som saknar dygd.
Vilka jobb finns det idag, som inte är en del av tjänsteekonomin, som inte är arbeten där vi sitter och gör ingenting. Att stirra på datorskärmar i ineffektiva klimatkontrollerade kontorsbyggnader av glas, engagerande med fiktiva problembilder. Våra kroppar behövs inte längre och med denna atrofi av vår lekamen drabbas även våra hjärnor. Sista akten börjar nu.

Denna sista akt symboliseras av Donald Trump; mannen som är satt att leda världens största sanna demokrati. Perfektion? Nej. Detta är en substanslös man; driven av egotillfredsställelse. En man som inte har gjort något av något verkligt värde, men en man som är snuskigt rik trots det. Trump är en spegel av vårt västliga medvetande. Han reflekterar vad vi har blivit.
För sanningen är att det inte spelar någon roll vem presidenten är, eftersom det kapitalistiska systemet i sig har så mycket fart att endast kraften av dess egen inneboende energilöshet kan förstöra den. Vi lever i en västlige som har blivit för komplex att reformera. Vi lever med Trump i en värld som är baserad på en infantil vilja att lämna energimässiga gränser och ekonomiska konsekvenser därhän. Vi vandrar och snubblar runt i en hallucination som fortsätter att existera eftersom vi ger det energi och demokratisk legitimitet. Vi kvävde själva livet ur våra kroppar och gjorde oss både maktlösa och oanvändbara. Precis som cancerceller dödar sin värd och därmed begår ett kroppsligt självmord är vårt sätt att leva misslyckat, och som alla civilisationer som har kommit före oss, kommer vår att kollapsa. Processen har pågått under hela mitt liv.

Cancern har dock under min livstid hunnit bli en global enhet, den har spridit sig och är systemisk; men är vi medvetna om att vi dör? Precis som enskilda varelser som föds, mogna, och sedan dör, är våra civilisationer är inte annorlunda. Alla civilisationer överskrider till sist sina resursbaser och hamnar i kollapstider. Detta sammanstörtande kommer inte att vara på kvällsnyheterna, det kommer inte ens att förmedlas som en nyhet. Men även om ingen kommer rapportera om det minskar det på inget sätt effekterna. Ibland ber jag till mitt panteon av grekiska gudar att jag blott är vilseledd och bor i en fiktiv värld som består av fysikens lagar. Tiden kommer att avslöja om jag med fysiken eller Trumpisterna med sina drömmar får rätt…

Okunskap?

Energin som byggt välståndet och befolkningstillväxten är på upphällningen. Ändå saknas förslag på ösningar. Den rikaste globala 1% kan knappast vara ovetande om krisen som skall infinna sig. Jag är säker på att de har en plan för annalkande bristningsgräns. Jag köper inte att de inte har en aning om akilleshälen som är finns den kapitalistiska kroppen. Kan förvisso köpa att politikerna inte vet vad de ska göra på grund av djupt grundad grad av okunskap, men de högre nivåerna av maktsfärerna är informerade. Varför de inte försöker att inskränka kraften av kraschen med satsningar på förnybara energikällor är en gåta för mig, men är tyvärr säker på att det finns en anledning till det. Det är troligt så att de vet att det inte finns något sätt för förnybara energikällor att vara något mer än just ett lite lindrande plåster. Därför börjar jag tro att deras förhoppning sätts till en massiv minskning av befolkningen. Försvaga världens innevånare med 5 miljarder och det finns tillräckligt med fossila bränslen för att hålla hela vår planet i behagligt överflöd tills solen bränner ut.

Rysk mur

Folk och försvar har samlat Sveriges Ryssofober i Sälen. Alarmen ljuder. Sävar kommer inom kort åter vara en krigsskådeplats mellan Ivan och Sven. I den låtsasvärld dessa krigsivrare lever kommer få rationella tankar in. För låt mig sätta in det som händer i ett historiskt sammanhang. Ryssland har drabbats av utländska inkräktare, de förlorade 22 miljoner människor under andra världskriget. De flesta av de döda var civila, och eftersom landet Ryssland haft en historia av att invaderas har ryssarna lovat; Aldrig låta en sådan katastrof inträffa igen. Minns även att varje gång Ryssland invaderades gick hon segrande ur striden.  Och tiderna har inte förändrats. Om Nato skulle anfalla Ryssland i dag, skulle alliansen vara besegrade inom 60 timmar.

De operativa förmågorna i den nya ryska militären har vi sett under de senaste åtgärderna mot ISIS, Al Nusra och andra utländska finansierade terroristgrupper som är verksamma i Syrien. För länge sedan var Ryssland tvungen att svara på provokationer genom att slåss på sitt eget territorium, för att sedan lansera en kontrainvasion; men det är inte längre nödvändigt. Rysslands nya vapen gör vedergällningen ögonblicklig, påvisbar, ostoppbar och fulländat dödlig. Således om krigskramarna i Nato skulle angripa Ryssland är det garanterat att USA med bihang skulle drabbas. Åtminstone skulle det inte längre vara finnas kvar fungerande elnät, inget internet, ingen olja och gasledningar, inga lufttransport eller GPS-baserad navigation. Finansiella centra skulle ligga i ruiner. Regeringar på varje nivå skulle upphöra att fungera. USA: s väpnade styrkor, stationerade runt om i världen, skulle inte längre kunna få sina förråd påfyllda och sedan ge upp. Om Ryssland attackeras, kommer hon inte backa; hon kommer att vidta motåtgärder, och hon kommer förinta. Sverige har via sin signalspaning Winterlight, gjort allt för att pressa situationen till randen av en katastrof. För det första har den anti-ryska politiken övertygat den ryska ledningen att eftergifter eller förhandlingar med väst är meningslöst. Det har blivit uppenbart att västvärlden alltid kommer att stödja någon enskild, rörelse eller regering som är anti-rysk, vare sig det är skattefuskande ryska oligarker, dömda ukrainska krigsförbrytare, Saudistödda Wahabiter i Tjetjenien eller punkare i Moskva. Nu när Nato har expanderat ända fram till den ryska gränsen, med amerikanska styrkor utplacerade i Baltikum och Polen samt Svarta Havet; inom artilleriavstånd till St. Petersburg har ryssarna ingenstans kvar att dra sig tillbaka i ett första skede. De kommer inte att attackera; men Ryssland kommer att vidta motåtgärder, och en provokation eller ett enkelt misstag kan utlösa en sekvens av händelser som kommer såleddes att sluta med miljontals amerikaner döda och ett Europa i ruiner.

Till skillnad från många amerikaner, som ser krig som en spännande, segergaranterat utländskt äventyr, avskyr ryssarna krig och hyser en rädsla därför. Men paradoxalt nog är de är också redo, och de har förberett sig för krig i flera år. USA, som slösar oräkneliga miljarder på tvivelaktiga kostsamma vapenprogram, framstår för ryssarna  som kortsiktiga; Ryssland är vid en granskning extremt snåla med sina försvarsrubel och även om det är sant att den ryska ekonomin har drabbats av låga energipriser, är den långt ifrån i spillror. En återgång till tillväxt förväntas så tidigt som nästa år. Ryssland är därtill världens största oljeproducent och näst största oljeexportör, men det är också världens största exportör av spannmål och kärnkraftteknik. Rysslands väpnade styrkor, både konventionella och nukleära, är rustade och redo att slåss, och de är mer än en munsbit för Nato, i synnerhet om ett krig bryter ut någonstans nära den ryska gränsen.  Men en sådan kamp skulle vara självmord för alla inblandade. Den enda anledningen till att USA och Ryssland har befunnit sig på kollisionskurs, i stället för att desarmera spänningar och samarbeta inom ett brett spektrum av internationella problem, är det envisa vägran av USA:s ledning att acceptera Ryssland som en likvärdig partner: Washington ska vara världspolisen och den enda oumbärliga nationen för frihet, men dess inflytande krymper stadigt i spåren av en rad utrikespolitiska och militära katastrofer som Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien, Jemen och Ukraina. Fortsatt amerikansk dominans är nu något som varken Ryssland eller Kina, eller de flesta andra länder är villiga att acceptera. Denna gradvisa men uppenbar förlust av makt och inflytande har orsakat amerikansk hysteri; och det är bara ett litet steg från hysterisk till självmordsbenägen. Så det vore bra om även det svenska folket kunde ta sig an fredliga men kraftfulla åtgärder för att motsätta sig politiker eller partier som bedriver oansvariga, och provocerande Ryssattacker.  Det finns inget objektivt skäl till varför Sverige och Ryssland bör se varandra som antagonister. Den nuvarande konfrontation är helt och hållet resultatet av en syn på världen där en fiende som ska krossas måste finnas.

Tack vare USA outtröttliga krigsansträngningar, har mer än en miljon oskyldiga människor redan dött i det forna Jugoslavien, i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Pakistan, Ukraina, Jemen, Somalia och många andra länder. Allt på grund av ett maniskt mantra att USA måste vara ett världsvälde, inte en bara ett vanligt, normalt land, och att varje nationell ledare antingen måste böja sig för dem, eller störtas. I och med Ryssland har de däremot slutligen stött ett fast föremål. USA och krigshetsarna i Sverige måste tvingas att backa innan de förstör oss alla. Jag är helt och ovillkorligt övertygad om att Ryssland aldrig kommer att angripa USA, eller någon EU-land, att Ryssland inte är alls intresserad av att återskapa Sovjetunionen, och att det inte finns något ryskt hot eller rysk aggression. Men historien berättar för oss att om Ryssland blir attackerat kommer hon inte rygga, och den ryska ledningen kommer inte retirera. Med stor sorg och tungt hjärta kommer de  göra sin edsvurna plikt och frigöra en nukleär spärreld från vilken USA aldrig kommer återhämta sig.