Vad är en nation?

Gjort en upptäckt. Den jag upptäckte var Ernest Renan, den franske historikern, bibelforskaren, filosofen, filologen, kritikern och så vidare, människor gjorde många olika saker innan vår moderna civilisation packade in kunskapen i stuprör, bildning blev förlegat, Renan höll en föreläsning på Sorbonne 1882 som finns kvar att läsa här. Han kallade den "Vad är en nation?" Bland dess mer anmärkningsvärda passager är: "L'oubli, je dirais même l'erreur historique, est un facteur essentiel dans la création d'une nation... L'essence d'une nation est que tous ses membres individuels ont beaucoup en commun et aussi qu'ils ont oublié beaucoup de choses."

Renan hade särskilda skäl för att föra fram dessa förvånansvärt raka tankar. På 1880-talet höll Frankrike på att omstöpa sig själv till en modern nation. Dess regionala identiteter och dialekter, Bretagne och Breton, Alsace och Alcacien, Occitanie och Languedoc etcetera, var antika hinder för detta projekt. Det avvikande måste dämpas och med tiden avlägsnas från den nationella diskursen, som om de vore oönskade bildstoder av en avvikande Gud.

Jag fann snabbt att Renans tankar om nationalitet var obehagliga och djävulskt sanna på en och samma gång. Det leder oss till hur alla officiella statliga utraderingar av historia ingen vill kännas vid, är berättelser om hur minnen förstörs i skapandet av nya nationer och identiteter. Vad var poängen med att sudda och radera det som varit? Nu ska EU radera minnet av andra världskriget och Sovjetunionens existens. Det började redan när Kerry och de andra västerländska ledarna som var närvarande i Normandie för sju år sedan. De föreslog att ge sina folk en ny version av andra världskriget som var inspirerande av nationell stolthet och framför allt, utan det sanna förflutna, det förflutna där Ryssland och sovjeterna var avgörande och närvarande. Detta har sedan dess förblivit västvärldens gemensamma projekt, ett som vilar på viljan att skapa glömska.

På Ernest Renans tid var det meningen att en breton eller en från Languedoc inte längre skulle bli en breton utan en fransman eller fransk. Detta projekt, som i vissa avseenden var påtvingat, var långtgående och fick ibland möta på ett bittert motstånd. Vår tids glömska är dock lite mer lömsk. Målet är att skapa ett nytt medvetande, som det var på Renans tid, men i vårt 2000-tal ska detta ske genom en radikal inskränkning av våra sinnen, en radikal utarmning av tanken i den nyliberala hegemonis namn. De ska byggas hinder inom den splittrade världsordningen där ingen kan se över dessa krön till de som lever på den andra sidan. Då är det lättare för den nationella propagandan att frodas. I den världen kommer framtiden att vara avgjord och det förflutna alltid föränderligt.

Mediatotalitarismen

Hur långt har mediatotalitarismen nått? Blir yttrandefriheten, typisk för västerländska demokratier, ett offer i det senaste kriget? Troligen, då det med fog kan hävdas att media i västvärlden, i allt som rör den ukrainska konflikten, anammar en tystnadens och lögnens logik. Vi observerar och hör den varje dag. Ett agerande som styrt västerländska medier och politiker avseende Ukraina sedan 24 februari 2022. Minns att för de som inte lever på Ekots redaktion började kriget redan 2014, i och med kuppen som ägde rum i Kiev mot Janukovitj. Även om det inte fanns något respektabelt med den här mannen och han var notoriskt korrupt, inte ens Putin gillade honom, hade han blivit legitimt vald i ett val som övervakades och godkändes av OSSE:s observatörer. Maidan utgjorde därför störtandet av en laglig och legitim regim med stöd av Europa och USA, mindre än ett år före ett nyval som sannolikt skulle ha tagit honom bort från maktens grytor oavsett. Denna illegala handling ledde till Moskvas motreaktion, som åter annekterade Krim. På samma sätt var det Kievs diskriminerande handlingar och sedan dess militära operationer mot det rysktalande ukrainska folket i Donbass som provocerade ryssarna att gå in. Att förneka dessa fakta är att skriva under på en västerländsk berättelse som totalt förvränger den historiska verkligheten.

På liknande sätt, om Ryssland tydligt attackerade Ukraina i början av 2022, gjorde de det efter en lång process av amerikanska provokationer (vägran att avbryta utvidgningen av Nato till öst, vägran att förhandla med Moskva om en ny säkerhetsarkitektur i Europa) och ukrainska provokationer (lansering av offensiven i Donbass den 17 februari). Washington visste att Ukraina var en "röd linje" för ryssarna och att de skulle reagera. USA är därför lika ansvarigt för denna konflikt som Moskva. Naturligtvis, när detta skrivs anklagas författaren omedelbart för att vara pro-ryss och för att förmedla Kreml-propaganda. Detta är argumentet med vilket västerländska politiker och media diskvalificerar alla, inklusive denna bloggs författare, som försöker presentera en version av fakta som ligger mycket närmare verkligheten än deras propaganda. Jag försöker dock inte försvara Ryssland, utan söker att finna vägar ut ur krisen. Det förefaller mig viktigt att uppmärksamma den allmänna opinionen på den stora manipulation av information som vi bevittnar på grund av de västliga mediehusens väloljade maskineri. Men de senare och deras europeiska reläer (politiker, media, pro-ukrainska Fella-aktivister) vill inte att denna diskurs ska vara hörbar och arbetar energiskt för att kväva den.

Jag var en ung under det kalla kriget och jag har inga illusioner om det totalitära sovjetsystem som vi i Väst kämpade mot och som tack och lov kollapsade. Men under de senaste trettio åren har saker och ting förändrats. Ryssland är inte längre Sovjetunionen. Ändå görs allt för att säkerställa att vi fortsätter att analysera Ryssland genom det gamla prismat från det kalla kriget. Därför är det nödvändigt att notera att västvärlden under trettio år inte har slutat att håna ryssarna, att ljuga för dem, att införa sanktioner mot dem och att ge dem lektioner i "demokrati", utan att tillämpa dem själv. Mitt kall är att beskriva världen som den är och inte som jag vill att den ska vara. Det är därför jag ofta är kvalificerad som en hatad Cassandra, inte lyssnade på av politiker eller journalister. 

"L’humanité est maudite, si pour faire preuve de courage elle est condamnée à tuer éternellement. Le courage, aujourd’hui, ce n’est pas de maintenir sur le monde la nuée de la Guerre, nuée terrible, mais dormante dont on peut toujours se flatter qu’elle éclatera sur d’autres. Le courage, ce n’est pas de laisser aux mains de la force la solution des conflits que la raison peut résoudre ; car le courage est l’exaltation de l’homme, et ceci en est l’abdication. Le courage pour vous tous, courage de toutes les heures, c’est de supporter sans fléchir les épreuves de tout ordre, physiques et morales, que prodigue la vie. Le courage, c’est de ne pas livrer sa volonté au hasard des impressions et des forces ; c’est de garder dans les lassitudes inévitables l’habitude du travail et de l’action. Le courage dans le désordre infini de la vie qui nous sollicite de toutes parts, c’est de choisir un métier et de le bien faire, quel qu’il soit : c’est de ne pas se rebuter du détail minutieux ou monotone ; (...) Le courage, c’est d’être tout ensemble et quel que soit le métier, un praticien et un philosophe. Le courage, c’est de comprendre sa propre vie, de la préciser, de l’approfondir, de l’établir et de la coordonner cependant à la vie générale. (...) Le courage, c’est de dominer ses propres fautes, d’en souffrir, mais de n’en pas être accablé et de continuer son chemin. Le courage, c’est d’aimer la vie et de regarder la mort d’un regard tranquille ; c’est d’aller à l’idéal et de comprendre le réel ; c’est d’agir et de se donner aux grandes causes sans savoir quelle récompense réserve à notre effort l’univers profond, ni s’il lui réserve une récompense. Le courage, c’est de chercher la vérité et de la dire ; c’est de ne pas subir la loi du mensonge triomphant qui passe, et de ne pas faire écho, de notre âme, de notre bouche et de nos mains aux applaudissements imbéciles et aux huées fanatiques."

Jean Jaurès, "Discours à la Jeunesse"

Exemplet med den ukrainska krisen är en perfekt illustration på detta mod. Jag tvivlar inte på att historien under de kommande åren eller decennierna kommer att visa att denna kris medvetet provocerades fram av USA för att försvaga Moskva och att de lydiga européerna fogligt följde dem till skada för våra egna intressen.

Krigspropaganda är i sig inget nytt. Julius Caesar använde den redan under det första århundradet f.Kr.; Katoliker och protestanter använde den i stor utsträckning under de europeiska religionskrigen och Napoleon och hans brittiska motståndare förstod dess betydelse. Det har dock utvecklats avsevärt med våra samhällens inträde i informationsåldern sedan mitten av 1990-talet. Medan propaganda och desinformation länge huvudsakligen var verk av totalitära regimer (Nazityskland, fascistiska Italien, Kommunistiska Sovjetunionen), praktiseras de nu systematiskt av USA, som föredrar att tala om "informationskrigföring". Vi kunde observera detta under det första Gulfkriget (1991), Natos aggression mot Serbien (1999), invasionen av Irak (2003) i strid med FN:s säkerhetsrådsbeslut, interventionerna i Libyen och Syrien (2011) och slutligen, den ukrainska krisen (2014 och 2022). Det har skett en förändring i deras användning under de senaste trettio åren: propaganda och desinformation används lika mycket, om inte mer, av västerländska "demokratier" som av auktoritära regimer. USA, som har stor kontroll över världens kommunikationsmedel, både kanalerna och deras innehåll, orienterar presentationen av så kallad fakta till sin fördel för att uppnå sina politiska mål.

Att därför säga att rysk propaganda styr är att lura sig själv. Även om det är obestridligt att Moskva försöker presentera fakta till sin fördel, har dess handlingar ingenting gemensamt med den verkliga informationskrigsmaskin som implementerats av amerikanerna och ukrainarna. För första gången i historien ljuger "demokratier" och desinformerar mer än auktoritära regimer, vare sig vi gillar det eller inte. I synnerhet utgår vi från, uppenbart felaktigt, att allt som ryssarna säger är en lögn och systematiskt måste förkastas, men att allt som ukrainarna säger är den rena sanningen och inte kan ifrågasättas. Detta är en beklaglig journalistisk ond tro, men dess syfte är att förhindra någon som helt diplomatisk lösning av denna konflikt, eftersom man inte förhandlar med en demoniserad motståndare. Ingen införde sanktioner mot USA för att de orsakade hundratusentals invånares död genom invasionen av Irak och Syrien, inte ens trots de invaderade Irak 2003 i strid med FN:s veto. Ingen kritiserar dem varken för de många offer som orsakats av deras urskillningslösa militära interventioner i "kriget mot terrorismen", eller för att de har återupprättat tortyr som metod. Flisan i ögat och balken i din…

Hur kommer det då att sluta för de inblandade parterna? För USA, som upprättade en fälla för Ryssland i hopp om att snabbt destabilisera, är det en halvseger. Washington har inte uppnått sitt huvudmål, men man har lyckats tämja Västeuropa och göra det till ett än mer uppenbart bihang till Nato. Dessutom har USA lyckats med att permanent försvaga konkurrerande europeiska ekonomier och håller på att utplåna den gamla världens försvarsindustri. Den ekonomiska situationen på andra sidan Atlanten är dock också den mycket ansträngd.

För Ryssland, som medvetet gick i fällan som Washington gillrat, är detta också en halvseger. Militärt var dess initiala aktion ett misslyckande och det lyckades inte vinna en avgörande seger över de ukrainska styrkorna. Dessutom är de nu avskurna från Europa. De är dock inte försvagade till den grad Väst hade hoppats på. Dess ekonomi håller sig väl, dess intäkter växer trots sanktionerna, många länder utanför Västs sfär vägrar att associera sig med västerländsk politik och dess interna ryska nationella sammanhållning har inte blivit lidande. Dessutom är dess armé långt ifrån i oordning och tiden är på Rysslands sida i själva operationsområdet. General Winter gynnar Moderlandet. 

För de europeiska staterna är dock allt sedan 2014 ett stort nederlag, ett nederlag som förstärkts sedan februari och ökat beroendet och cementerat underkastelse inför USA. I enlighet med det amerikanska diktatet har Unionens länder infört sanktioner mot Moskva som fått en allvarlig inverkan på EUs ekonomi. Europa agerar därför helt klart mot sina egna intressen. De har inte längre någon egen vilja, och därför ingen suveränitet. Än värre, samtidigt som de framför sina "demokratiska värderingar", har de inte tvekat att strunta i dem genom att underteckna ett viktigt gaspartnerskap med Azerbajdzjan och Turkiet, blodtörstiga diktaturer som i flera år har visat sin vilja att utrota armenier och Kurder och som har attackerat republiken Armenien samt Syrien utan någon märkbar reaktion från det internationella samfundet.

För Ukraina är detta också ett totalt nederlag. Landet är i ett bedrövligt tillstånd, dess infrastruktur är förstörd, många invånare har flytt utomlands, en del av dess territorium ockuperat och antalet döda och skadade i strid är oroväckande högt. Men låt oss komma ihåg att Ukraina redan innan konfliktens början var en förfelad kvasi-stat, underminerad av korruption och kriminalitet, ledd av eliter som, liksom Zelensky och hans följe, aldrig slutat berika sig själva till skada för landets utveckling och befolkningens välbefinnande, detta är sant sedan självständigheten (1991). Att spela amerikanernas spel har bara påskyndat erosionen av rättsstasstabilitet.

Men allt går nu mot sitt slut. Eftersom den ukrainska armén är helt beroende av västerländsk finansiering, skulle en minskning eller ett upphörande av biståndet få den att kollapsa på några veckor, vilket tvingar Kiev att förhandla med Moskva. Då lagren sinar kommer vi snart dithän. Slutligen, jag tror inte på ett kärnvapenkrig. Varken Moskva eller Washington vill ha det. Men det finns en risk att Kiev agerar förhastat för att eskalera konflikten, vilket det polska debaclet nyligen visade på. Ryssland och USA är dock särskilt vaksamma på riskerna för att denna okontrollerbara regim hamnar utom kontroll. Paradoxalt nog kan man här lita på den amerikanska militären. De vet att ett kärnvapenkrig är bad for business helt enkelt.

Nukleära skuggor

Vem bär ansvaret för den humanitära katastrofen i Ukraina? För tusentals ukrainares död, både civila och soldater; Vem bär ansvaret för förstörelsen av ukrainska hem och företag, och för den pågående flyktingkrisen? Vem bär ansvaret för tusentals död unga män som tjänstgör i den ryska militären, av vilka de flesta säkert tror, liksom sina ukrainska motsvarigheter, att de kämpar för att skydda sin nation och sina familjer? Vem bär ansvaret för den pågående skada som tillfogas ekonomierna och medborgarna i Europa och USA? Vem kommer att bära ansvaret för kommande störningar i jordbruket som kommer leda till svält i bland annat Afrika, en kontinent som är starkt beroende av import av spannmål från Ukraina och Ryssland? Och slutligen, vem kommer att bära ansvaret om kriget i Ukraina eskalerar till ett kärnvapen och sedan blir ett fullskaligt globalt kärnvapenkrig? 

I en svart eller vit värld är svaret på alla dessa frågor enkelt: Putin är ansvarig. Han startade kriget och, tillsammans med sina militära planerare, styr dess uppförande. Han behövde inte gå ut i krig. Det är fakta. Men fakta måste tolkas med hänvisning till andra fakta, inklusive sådana som för länge sedan passerat nyhetsrubrikerna, eller som aldrig fanns i Dagens Nyheter till att börja med. När denna tolkning är gjord blir det tydligt att beslutsfattare i både USA och Europa bär ett betydande ansvar för kriget. 

Hur man bedömer det relativa ansvaret för Moskva, Washington och de olika europeiska huvudstäderna kommer att bero på hur man väger särskilda och enskilda historiska händelser, de inblandade individernas uppträdande och den relativa betoning man lägger på proximala och distala orsakssamband. Icke desto mindre bedömer jag att, när allt tas hänsyn till, så ligger det primära ansvaret hos västvärlden, i synnerhet hos USA. Jag känner inte till något helt tillfredsställande sätt att argumentera för denna punkt; det finns ingen validerad metod för att fördela skuld mellan en rad aktörer, som alla har åtminstone någon form av valfrihet i varje given situation. Men jag ger mina läsare en insikt i mitt varför Väst genom att konstruera en kontrafaktisk historia, som ställer frågan: Var skulle vi vara nu om USA agerat annorlunda? Det här är ett spel med "tänk om" - och prognoserna det genererar kan aldrig bevisas eller motbevisas. Men denna kontrafaktism stämmer väl överens med de senaste 30 årens historia och är enligt mig både talande och vederhäftig.

Hade inte USA drivit NATO till Rysslands gräns; inte placerat kärnvapenkapabla missiluppskjutningssystem i Rumänien och planerat för dem för Polen och kanske även på andra håll; inte bidragit till avskedandet av den demokratiskt valda ukrainska regeringen 2014; inte upphävt ABM-fördraget och sedan avtalet om mellandistanskärnvapenmissiler, bortsett från ryska försök att förhandla fram ett bilateralt moratorium för placeringar; inte genomfört övningar i direktsänd T.V. med raketer i Estland för att öva på att slå mot mål inne i Ryssland; inte samordnat en massiv militär träningsövning med 32 länder nära ryskt territorium; inte sammanflätat den amerikanska militären med den Ukrainska AZOV-rörelsen; etc. etc. etc.; hade USA och dess Nato-allierade inte gjort dessa saker, hade kriget i Ukraina förmodligen inte ägt rum. 

Faktum är att jag skulle föreslå att om två eller tre av de många provokationerna som nämns ovan inte hade inträffat, skulle saker och ting vara väldigt annorlunda idag. Jag skulle säga att västerlandet byggt sitt hus på lösen sand, ett strategiskt bygge som en klartänkt, rationell aktör skulle insett var mer än sannolikt skulle kollapsa. Kriget i Ukraina är en sådan kollaps, och det finns ingen anledning att tro att fler katastrofer inte kommer att följa, oavsett hur mycket krigsplanerare i USA inbillar sig att de kan övervinna Rysslands militära kapacitet.

Och kriget som pågår nu är inte ens slutet på något. Den amerikanska regeringen, genom sina ord och handlingar, kan ha fått ukrainska ledare, och det ukrainska folket, att inta oförsonliga ståndpunkter gentemot Ryssland. I stället för att pressa på och stödja en förhandlad fred i Donbass enligt Minsk-avtalen mellan Kiev och pro-ryska autonomister, uppmuntrade USA starkt nationalistiska krafter i Ukraina. Den exporterade och exporterar mängder med vapen in i Ukraina, de intensifierade den militära integrationen och utbildningen av den ukrainska militären, vägrade att avstå planerna på att införliva Ukraina i Nato och kan därmed ha gett intrycket till de ukrainska ledarna och folket att USA direkt kan gå i krig med Ryssland i Ukraina. Allt detta kan ha påverkat Zelensky, som vann sitt val 2019, med över 70 procent folkligt stöd, på en fredsplattform, ett löfte han inte lyckades genomföra. Även med krig som hotade, skulle han efter valvinsten inte kompromissa för fredens skull. 

Hur kom en fredsförespråkare, som hade ett starkt valmandat för att förhandla fram ett slut på Donbass-konflikten, fortsätta att försvåra Minsk? Enkelt, hade det funnits en avsaknad av missriktade och orealistiska föreställningar om Ukraina från Förenta staterna, skulle Ukraina för länge sedan ha utarbetat ett modusvivendi med Ryssland, troligtvis intagit en hållning av politisk neutralitet, något som nu, och bara om de har tur Ukraina kanske fortfarande uppnår efter förstörelsen av halva landet, tusentals döda och fördrivningen av miljoner. Det finns en ärevördig historia av neutralitet i Europa. Både Österrike och Finland antog en äkta neutralitet gentemot Sovjetunionen och hade stor nytta av det. Även om regeringsformen i Moskva har förändrats, är den geostrategiska förklaringen för neutralitet densamma. Varför hände inte detta med Ukraina?

Troligen för att Zelensky aldrig fått något betydande amerikanskt stöd för att fullfölja sin fredsagenda. I stället utsattes han för upprepade besök av ledande amerikanska politiker och tjänstemän från utrikesdepartementet, som alla utropade en teoretisk princip om absolut ukrainsk frihet, definierad som "rätten" att gå med i Nato samt att etablera amerikanska militära utposter invid Rysslands gräns. I slutändan var denna "frihet" värre än en dröm; för även om den fullföljde USA:s mål, eller, rättare sagt, intressena hos vissa amerikanska politiska, militära och finansiella fraktioner, förstörde drömmen Ukraina. Men även ur ett amerikanskt perspektiv var hela den västerländska planen ett farligt spel, accepterad som policy av skäl som är svåra att förstå. Ukraina är inte, på något sätt, ett viktigt säkerhetsintresse för USA. Faktum är att Ukraina knappast spelar någon roll. Ur ett amerikanskt perspektiv, är Ukraina irrelevant. Ukraina är inte viktigare för medborgarna i USA än något av ytterligare hundrafemtio länder som de flesta amerikaner, av fullt förståeliga skäl, inte kunde hitta på en karta. Så ja, Ukraina är irrelevant för Amerika. Och om USA:s och Nato:s ledare hade erkänt det uppenbara faktum, skulle inget krig eskalerat i februari av detta år. 

Däremot för Ryssland, med dess 1 200 mil långa delade gräns och dess historia av flera stora invasioner från väst är Ukraina är det mest vitala av vitala strategiska intressen. Det existentiella hot som Ryssland uppfattar från ett västerländskt beväpnat, tränat och militärt integrerat Ukraina borde ha varit evident för Washington från början. Vilken vettig person skulle kunna tro att en västerländsk arsenal vid Rysslands gräns inte skulle ge ett kraftfullt gensvar? Vilken vettig person skulle kunna tro att placeringen av denna arsenal skulle förbättra amerikansk säkerhet? Och om någon osäkerhet kvarstod, borde den ha tagits bort 2008 när USA:s ambassadör i Ryssland, William Burns, som nu leder Mr. Bidens CIA, meddelade Washington att Ukraina för Ryssland var den rödaste av röda linjer. Det krävs ingen professur för att förstå varför. Ändå verkar denna transparenta verklighet ogenomskinlig för många i de amerikanska och europeiska utrikes- och försvarsdepartementen.

Var befinner sig då medborgarna i USA och dess europeiska allierade? Uppriktigt sagt lämnar det oss på en mycket mörk och obehaglig historisk plats. Det är en plats som inte bara är ytterst farlig, då den utsätter hela världen för kärnvapenkrigsrisk: det är även en plats som bara kunnat nås genom en hög nivå av geopolitisk blindhet, och särskilt bland Europas ledare, en nivå av vördnad och feghet inför Washingtons krav. Putin har skrivit att han inte tänker på en värld utan Ryssland. Och om den amerikanska avsikten är att förstöra Ryssland, så kommer den Västliga avsikten att vara självförstörelse. Vi i Väst står inför ett existentiellt hot av vårt eget skapande. Och vi kliver av denna förstörelse genom ett enkelt handgrepp. En överenskommelse med Ryssland.  Politiker i Washington och de europeiska huvudstäderna, tillsammans med de krigsglada medierna som okritiskt förstärker detta nonsens, har försatt världen i stora problem. Det är svårt att föreställa sig hur de som var dumma nog att kliva in i problemens skugga kommer att ha visdomen att kunna ta sig ur innan de och vi alla förfryser i en nukleär vinterskugga? 

Det trygga auktoritära

Berättelsen om ett ondskefullt, irrationellt, inneboende expansionistiskt Ryssland, med en paranoid ledare vid rodret, motarbetad av ett USA och Europa fria från ont vandel, är en förvirrad och märklig konfabulering, oförenlig med en hel serie av krigsinriktade händelser som skett under de senaste 30 åren. Händelser vars betydelse och innebörd borde ha varit mer uppenbar för fler. I stället kan den dominerande västerländska berättelsen i sig ses som ett slags paranoia och uppenbar propaganda. Provokationerna som USA och dess allierade har riktat mot Ryssland är politiska misstag så pass allvarliga att, om skon varit på den andra foten, skulle amerikanska ledare för länge sedan ha riskerat kärnvapenkrig med Ryssland. För amerikanska ledare att hävda något annat, som de nu gör, representerar en farlig verklighetsignorans. I vissa fall representerar denna blindhet säkerligen avsiktlig demagogi, men för vissa beslutsfattare måste det vara en övertygelse, av den enkla anledningen att de fortsätter att tolka nya fakta i ljuset av samma förbrukade berättelse om ensidig rysk ondska.

Stora nyhetsmedia och svensk public service bär också ett ansvar. I stället för att försöka ordentligt kontextualisera händelser för sina läsare, har media förkunnat de västliga regeringarnas föredragna skildring. Oavsett dess motiv har media implementerat, och fortsätter att implementera, en propagandaregim som ”desinformerar” allmänheten och som endast kan uppfattas av Ryssland som en kränkning av dess nationella karaktär. Onlineleverantörer av information gör ungefär samma sak då det sker en massiv censur av avvikande åsikter på många nivåer i samhället i både USA och Europa.

Även om det är svårt att titta på de fruktansvärda bilderna som kommer ut från Ukraina utan avsky och ilska, är det ett farligt misstag att ge efter för blinda känslor och omfamna det dominerande västerländska narrativet. Det bemyndigar de värsta krafterna i Washington, inklusive sambandet mellan byråkratisk makt och kommersiella intressen som president Eisenhower, kallade det militärindustriella komplexet, för vilket han varnade den amerikanska allmänheten i sitt sista TV-tal som USA:s president. Den nu rådande berättelsen gör det också möjligt för de mest russofobiska och militaristiska av europeiska Nato-ledare, att med lätthet lyda USA. Det evigt upprepade narrativet i media grumlar amerikanska och europeiska medborgares sinnen, vilket ofrånkomligen leder till jingoism och krigshets. 

Mitt primära mål med att skriva här och agera på Twitter är att korrigera en förfalskad berättelse, och det är av en mycket praktisk anledning: eftersom falska berättelser leder till dåliga resultat. Narrativ återspeglas oundvikligen i politiska beteenden; de är nämligen både beskrivande och generativa. Genom att fungera som verklighetsmodeller tjänar skildringar som vägledning för politisk handling. Sedan, genom dynamiken i handling och reaktion, push och pull-back, kan de medföra just de resultat som de påstår redan är närvarande. På så sätt kan en berättelse som är alltför pessimistisk om en potentiell motståndares avsikter; en "misstänkliggörande berättelse", förstärka just de hot den utger sig för att vilja mildra.

Denna beskrivning ligger till grund för den klassiska dynamiken i en kapprustning som kulminerar i snabb eskalering och storkrig. Dagens berättelse är emellertid inte andra världskrigets paradigm, med dess tillhörande bilder av oförsonlig expansionism och västerländsk eftergift, utan av första världskriget, där Tyskland, Storbritannien, Västeuropa och slutligen Amerika mer eller mindre lunkade in i en katastrof ledda av omogen nationalism och ekonomiska krafter. Men nu, på grund av kärnvapnens natur, kan katastrofer inträffa lättare och med en betydligt mer förödande effekt.

Precis som med första världskriget, försöker vardera sidan, tro det värsta om den andra, att göra sig osårbar genom en militär strategi som med nödvändighet också har offensiv potential; ett tveeggat strategiskt svärd som vissa policyanalytiker kallar för ett "säkerhetsdilemma." Den Nato-expansion, som motiverades i försvar mot Ryssland, har av Ryssland uppfattats som ett offensivt hot och lett till handlingar som i sin tur uppfattas av Väst som expansionistiska. Till slut blev således Natos existensberättigat av behovet av att hantera de säkerhetshot som utvidgningen i sig provocerade fram. Den tidigare Warszawapakten och de baltiska staterna gick med i Nato för att stärka deras säkerhet, men själva handlingen skapade ett säkerhetsdilemma för Ryssland som undergrävde allas säkerhet.

Putin, vilka auktoritära tendenser han än kan ha, föddes inte på en bestämd väg. I den nuvarande tidsandan kan det anses vara kätterskt att säga det uppenbara: att herr Putin, liksom alla människor, påverkas av en kombination av vad som finns inom - hans psykologi, övertygelser och värderingar - och vad som finns utan, dynamiken yttre omständigheter som möter honom. Detta är helt enkelt en sanning. Det är också en sanning att kronisk exponering för vissa mönster av yttre händelser kan förändra en persons inre tendenser, eller åtminstone att selektivt förstärka vissa tendenser på bekostnad av andra, ibland motsatta tendenser. 

Inkrementellt, i små och stora steg, har Väst struntat i Rysslands rimliga säkerhetsproblem, ansett dem irrelevanta, vilket väckt rysk oro för inringning och invasion. Samtidigt har USA och dess europeiska allierade antytt att en rationell aktör skulle bli lättad av västvärldens avsiktsförklaringar: att vapen, träning och interoperabilitetsövningar, oavsett hur provocerande, kraftfulla eller nära Rysslands gränser, är rent defensiva och inte att frukta. 

Genom att göra allt detta har västvärlden föreslagit att Putin föreställer sig strategiska hot där inga faktiskt existerar. Denna västerländska inramning, som antyder en brist på legitima ryska säkerhetsproblem i kombination med underförstådda och explicita anklagelser om irrationalitet, ligger till grund för mycket av den för närvarande dominerande konfliktframställningen. Det ligger också till grund för den ideologiska inställningen hos krigshökarna som spelar en så framträdande roll i Washington. I personliga relationer skulle en kombination av hotfulla handlingar och anklagelser om paranoia betraktas som lögn och förtal. Är situationen verkligen så annorlunda inom internationell politik? 

I tider av krig och militärt hot lutar sig till och med ledarna i fria länder mot auktoritärism. De känner av stor fara och kan dra åt maktens tyglar, införa kontroll uppifrån och ned och utöka kategorin av inhemska handlingar och tal som anses vara förräderska. Det är inte extremt att antyda att provokationerna som beskrivs i denna uppsats skapade en föränderlig känsla av belägring och nödsituation i herr Putin och andra medlemmar av den ryska politiska och militära klassen. Min poäng är att man måste överväga möjligheten att västerländska handlingar inte bara bidrog till Rysslands utrikespolitik utan också till ogynnsamma aspekter av Rysslands inrikespolitik, vilket många förutspådde: NATO-expansion skulle "ha en negativ effekt på utvecklingen av rysk demokrati." 

Politiska aktörer är ju inte statiska enheter. Snarare kommer de mänskliga beslut som vi kallar "politik" ur en sammanlänkning av medvetna avsikter; omedvetna motiv; historiens olyckor; och personliga, slumpmässiga interaktioner, inklusive uppenbart hotfulla, förödmjukande och respektlösa samspelande ord. Och det är fullt möjligt att USA och dess europeiska allierades nuvarande handlingar utövade sedan 1991 har en mer djupgående effekt på Putins politik, inklusive hans inrikespolitik, än vad vissa är benägna att tro, och skapat den negativa spiral vi ser.

Expansionsförespråkare

De otvetydiga misslyckandena i västvärldens politik gentemot Ryssland och Ukraina har nu fört oss hit, de ansvariga för årtionden av provokativa handlingar från USA och Nato tvår sina händer och hävdar att Rysslands invasion av Ukraina bevisar att de hade rätt hela tiden. Dessa analytiker hävdar att den verkliga orsaken till Rysslands invasion är att USA inte pressade Ryssland ännu hårdare. Den mer rimliga förklaringen är att de många amerikanska och andra Västliga policyexperter som förutspådde att Natos expansion skulle leda till katastrof hade rätt, samt att deras förutsägelser nu visar sig på fruktansvärda krigiska sätt.

Faktum är att efter att Natos expansion mot Rysslands territoriella tröskel hade börjat, blev krig en självuppfyllande profetia. Långt ifrån att skydda väst kom expansionen leda Väst mot krig med Ryssland. Och när detta resultat väl inträffade skulle förespråkare för expansion säga att detta bevisade att inneboende rysk militarism var orsaken: Självklart kommer det att bli en dålig reaktion från Ryssland, och då kommer expansionsförespråkarna att säga att vi alltid har sagt att det är så ryssarna är, men det här är bara fel. Motståndare till expansionen hade alltså dubbelt korrekt: För det första om ryska reaktioner på Natos expansion; för det andra om det cirkulära, självrättfärdigande svaret från de västerländska politiska hökarna som var på fel sida av de nu inträffade krigiska begivenheterna.

Få i Västliga medier diskuterar detta. Att titta på svensk tv och läsa våra stora tidningar kan man till och med föreställa sig att farhågor om Natos expansion aldrig hade väckts, eller att de var av en högst obetydlig roll. Även om USA:s och Nato-ländernas roll i att skapa krisen i Ukraina borde vara uppenbar, har många amerikaner och européer övervunnits av ett slags "krigsfeber genom proxy", de har missat helheten och är upptagna av de ständiga detaljerna i striden, driven av en självgod ilska och en övertygelse om att den bästa politiken är att pumpa in mer och fler vapen i Ukraina tills herr Putin gråter.

I ljuset av den intensiva krigsfebern som råder borde det inte vara förvånande att de få Västliga politiska ledare som har den sällsynta kombinationen av kunskap och mod som krävs för att öppet diskutera bakgrunden till Ukrainakriget har kallats förrädare. I sanning är de fosterlandsvänner. De vägrar att falla in i kören av "Mitt Väst kan inte göra något fel." De känner igen obekväma historiska fakta för vad de är och försöker undvika att upprepa samma misstag i framtiden. Och de vill urskilja konsekvenserna av dessa fakta, och på så sätt begränsa döden och förstörelsen i Ukraina och samtidigt minska risken för en apokalyptisk kärnvapenkonfrontation mellan Ryssland och Väst.