tisdag 2 april 2024

Pengatvätt i det eviga krigets skugga

Hittills har amerikaner och EUs medborgare fått veta att alla skattebetalarnas pengar som öronmärkts för ukrainskt bistånd är att hjälpa verkliga ukrainare. Så är inte fallet, de har gått till vapen som kan utvidga konflikten bortom en regional sådan. Väst trasserar sina konton. Allt offras för vaga löften om en framtida ukrainsk "seger", en seger som politikerna inte verkar vilja eller kunna tydligt definiera. Vi fortsätter att höra att stödet kommer att pågå "så länge det krävs." För vad exakt? Genom att inte definiera segern och målet med seger tydligt kan de fortsätta kräva mer skattepengar in i krigskvarnen. För dessutom går huvuddelen av dessa pengar går direkt tillbaka till Väst för att tillverka demokratins vapen. Mantrat är då som nu att Väst ska försvara demokrati och frihet runt om i världen. Från Vietnam till Ukraina. Lustigt nog försvaras dessa värden endast på platser där Väst har verifierande intressen och vill behålla dem, alternativt slå ut en konkurrent från den globala spelplanen. Iran ondska, Saudiaraben fina demokrater. Ryssland ska upphöra med ockupationen, Israel ska fortsätta med ockupationen. 

Ukrainare som folk utgör endast en bekväm förevändning för att skicka skattepengarna i riktning mot Västs militärindustriella komplex. Detta ger ett helt nytt perspektiv på "så länge det krävs." Det är det oändliga kriget och vinsterna som utgör den egentliga humanitära välviljan. Men vi har sett detta förut. Det förklarar varför kriget i Afghanistan inte var mer än en inkörsport till Irak. Och varför det globala kriget mot terrorismen aldrig verkar ta slut, bara muterar då fienden blir fler. Inkludera i detta det uppdiktade behovet av panoptikonliknande övervakning av civilsamhällen, så att staten kan hota med inre fiender samtidigt som den förvirrar allmänheten med skumma cyberattacker som den inte kan förstå eller kontextualisera. När en konflikt eller ett hot målats upp kan medierna och staten i form av skräckinjagande retorik frambringa ett behov av en ny frälsare; vare det Nato, USA, dieselskatter eller censur av sociala media. Det finns aldrig något slut för någon av dagens uppdiktade konflikter. 

Konflikten i Ukraina närmre sig dock ett bäst före datum, den är närmare sitt slut än sin början. Och det i sin tur betyder att det inte finns mycket tid kvar för Europa att ta sig ombord pengatvättståget och fylla sina egna militärindustrikomplexs kassa, precis som Washington har gjort från början. Vilket skulle förklara varför ett gäng länder nu verkar rusa iväg och ge Ukraina långa bilaterala säkerhetsgarantier, som kräver fler vapen till alla, överallt. Frankrike, Tyskland, Kanada och Italien har alla gett det löftet. Plus Danmark, som sagt att man skulle skicka allt sitt artilleri till Ukraina. Om säkerhet för Europa är målet låter detta agerande som motsatsen. Särskilt när Ukrainas utrikesminister Dmitrij Kuleba sa till EU att; Ryssland har kommit närmare ditt hem, i kölvattnet av det senaste nederlaget i Avdeevka. Det verkar som att Ryssland bara existerar i västvärldens medvetande nuförtiden för att rättfärdiga att skicka vapen till Ukraina, så deras män kan sprängas i luften, samtidigt som det motiverar skattebetalarna att i trygghet fortsätta finansiera hela charaden.

Västvärldens ledare som blir alltmer oigenkännliga inför sina egna medborgare. 

måndag 18 mars 2024

Så länge det behövs. Så länge det krävs. Krig

När de beslutfattarna i Storbritannien, Europeiska unionen, Nato och Amerikas förenta stater enhälligt konstaterar, som de gjorde på tvåårsdagen av Rysslands invasion av Ukraina, att de står med Ukraina så länge det behövs, gör de ett åtagande att fortsätta proxykriget. Men vad innebär åtagandet? Avseende militärförmåga är Nato starkare än Ryssland ensamt, så "så länge det behövs" kan rent militärt betyda Rysslands nederlag på slagfältet, eller tills Rysslands president störtas av en politisk kupp och en marionettregering installeras i Kreml. Men hur? För det första skulle storleken på de inblandade militära styrkorna innebära ett krig i Europa som skulle ödelägga EU:s och Rysslands ekonomier. Detta skulle gynna USA, som det gjorde under andra världskriget, men lämna Europa än mer underkastat USA.

Vidare är Nato vana att föra krig mot små länder med svaga arméer som snabbt kan besegras. Inte sedan Vietnam och inte sedan andra världskriget dör de europeiska länderna, har väststater varit villiga att delta i krig som skulle orsaka den typ av förlustsiffror som ett krig med Ryssland oundvikligen skulle medföra. Med Ukraina som har slut på värnpliktiga och med medelåldern för en soldat beräknas till 43 år, ska de slåss och dö mot Ryssland; Ryssland som däremot är vant vid uppoffringar. Putin är tillyttermeravisso den mest populära ledaren i världen, med ett godkännande på 85 procent bland det ryska folket. Att hoppas på en politisk kupp för att störta Putin är tämligen oseriöst och mest en transparent ursäkt för att föra ett utökat krig mot det ryska folket, som så länge förberetts av den västerländska propagandan. Dock kommer varken Putin eller det ryska folket tolerera Nato-erövring av Krim och Donbass. Deras farföräldrars generation förlorade omkring 27 miljoner människor från Sovjetunionen för att besegra Tredje riket, varken USA eller EU kan dra nytta av något liknande inom ramen för den kollektiva folkviljan eller mytbildningen.  

Och även om Nato var på gränsen till att besegra Ryssland, har Putin och hans ministrar gjort klart att de kommer använda Rysslands kärnvapen, det största i världen, för att försvara sig. Faktum är att Rysslands säkerhetsråds vice ordförande, Dmitrij Medvedev, har sagt att en invasion av Krim skulle mötas av ett sådant svar. Ytterligare en aspekt; det är otänkbart att Kina, med den tredje starkaste militären i världen och den största ekonomin i procentandel av global BNP, samt som förra året mycket offentligt undertecknade ett antal bilaterala ekonomiska, politiska och säkerhetsöverenskommelser med Ryssland, skulle stå bredvid och se på när Ryssland förstöras av en koalition ledd av USA. Ett USA vars lika offentliga aggression mot Kina är ett hot i sig. Skulle NATO vara dumt nog att starta ett krig med båda, vilket oundvikligen skulle dra in ett växande antalet BRICS-nationer, skulle vi verkligen befinna oss i ett tredje världskrig, och mänsklighetens framtid är åter i vågskålen. Således även om det på något sätt skulle kunna åstadkommas en så kallad seger utan ömsesidig förstörelse eller kärnvapenförintelse, hur skulle en värld med ett "besegrat" Ryssland se ut? Bortsett sina undergivna allierade i Väst, förväntar sig USA verkligen att resten av världen ska tillåta att Washington styr ett land lika stort som Ryssland, förvandlar det till ett nytt Irak eller Libyen eller Ukraina samt plundra dess resurser? Tveksamt. 

Slutligen, om "så länge som det behövs" hänvisar till Europeiska kommissionens uttalade mål att assimilera Ukraina ini den Europeiska unionen, underlåtenheten att följa vägen in var den utlösande faktorn för att störta president Viktor Janukovitjs regering 2014. Putin har upprepade gånger sagt att Ryssland inte har några invändningar mot att Ukraina går med i Europeiska unionen; men som han klargjorde i sin senaste intervju med den amerikanska journalisten Tucker Carlson, sträcker det sig inte till att Ukraina går med i NATO. Vad har en suverän stats val av antingen ekonomiska eller militära allianser har att göra med Ryssland? Först och främst gjorde regeringen i Ukraina som valdes 2010 det valet, som var att vägra gå med i EU och behålla sina handelsförbindelser med Ryssland. Att beskriva de efterföljande regeringarna i Ukraina som "suveräna" är inte korrekt enligt någon definition av ordet. Den så kallade "Maidan-revolutionen" 2014, var lika konstruerad av CIA som paraplyrörelsen i Hongkong 2014, den arabiska våren 2011–12, 5 oktoberrevolutionen i Jugoslavien 2000 och den andra "färgrevolutioner" i Vitryssland, Kirgizistan, Georgien, Moldavien och så vidare. Ingen revolution har resulterat i större nationell suveränitet utan i stället har länderna underkastats en Washington-konsensus, blivit fast i principer för liberalisering som upprätthålls av Världsbanken och Internationella valutafonden som ett villkor för att få lån och investeringar. 

Dessa villkor inkluderar att ta bort importtullar, sänka bolagsskatter, upphäva arbetslagar, avreglera industrier, privatisera statligt ägda företag, tillgångar och banker och naturligtvis, skära av ekonomiska band med Ryssland, många länders stora handelspartner. På grundval av denna liberalisering, i skydd av kriget med Ryssland, och utan ett demokratiskt mandat från den ukrainska väljarkåren, har Zelenskyy överlämnat sitt lands spannmål, olja, gas, mineral- och litiumtillgångar i skumma affärer med USA:s rovdjur; BlackRock, JP Morgan och Goldman Sachs. Och i syfte att förebygga alla opposition mot denna politik har Zelenskyy förbjudit elva oppositionella politiska partier och alla oberoende medieplattformar i Ukraina, ställt in parlamentsval, godkänt lagar som förbjuder omkring 73 procent av arbetarna att bilda fackföreningar eller ha kollektiva förhandlingar, och utfärdade censurlistor med journalister och akademiker som fördömts varandes "Ukrainas fiender" för att ha kritiserat regeringen.

Sen har Zelenskyy upprepade gånger vägrat diplomatiska kontakter för att medla fred mellan Ryssland och Ukraina, och istället dragit ut ett krig som han inte kan vinna och har skadat och dödat hundratusentals ukrainska civila och soldater. Det är därför inte Ryssland som hotar Ukrainas suveränitet, utan Ukrainas suveränitet som redan kränkts av kuppen. För det andra, när det gäller att Ukraina går med i NATO, hur skulle USA reagera om Ryssland genomförde en kupp som avsatte Mexikos demokratiskt valda president, inrättade en prorysk marionettregering i hans ställe, bröt Mexikos handelsförbindelser med USA, och försökte dra in den i en militär, politisk och ekonomisk allians med sig själv? Nato har expanderat från 12 till 32 medlemsländer sedan 1949 och nu senast till Rysslands gräns mot Finland, tänk om Ryssland gjorde allt ovanstående med hela Sydamerika redan i fickan under en "sydatlantisk fördragsorganisation"? Monroedoktrinen kan användas av fler än USA. 

Som det visades 1962 med Kubakrisen, tyder inget på att USA tillåter ens det första steget i en geopolitisk aggression att äga rum nära sitt territorium, och därmed lika lite tillåts en assimilering av Ukraina med Västliga militära medel, med åtföljande grannskap av amerikanska militärbaser, kärnvapenavfyrningsramper, biovapenlaboratorier och underrättelsetjänster nära den ryska gränsen. Men med en 81-årig president som lider av demens och en diplomatkår som alltmer låter som Joint Chiefs of Staff i Stanley Kubricks Doctor Strangelove, är det svårt att med säkerhet säga vad USA tror eller föreställer sig att de kan göra. Men om dessa militära scenarier inte är genomförbara utanför hökarnas utrikespolitiska fantasier i Washington, vad blir den geopolitiska realiteten av att föra krig i Ukraina "så länge det behövs"?

Det första man bör tänka på när man försöker svara på denna fråga är; krig som det som Nato har fört mot Ryssland sedan 2014 aldrig utkämpas för att "vinnas", i den konventionella betydelsen av termen. Målet med krig i det nya normala är inte seger över en utsedd fiende utan skapandet av ett permanent krigstillstånd som sporrar länder till två saker. För det första placerar krig de stridande staterna under ett lagligt eller de facto-mässigt undantagstillstånd, vilket ger skäl för avlägsnandet av deras medborgares rättigheter och friheter på iaf. uttalat tillfällig basis. Det är då i regeringars makt att förlänga inskränkningarna så länge som kriget varar. Vi såg detta utövas framgångsrikt under lockdown-tiden, när västvärlden stred i "kriget mot covid"; och vi ser något liknande implementeras genom Agenda 2030. För det andra förvandlar krig effektivt de krigförande staternas ekonomier till centraliserade kommandoekonomier, där alla utgifter och konsumtion faller inom statens kontroll, som sedan lägger ut dem på regeringens föredragna transnationella företag, och skatterna kan höjas samt statliga utgifter minskas. Allt med motiveringen: vinna kriget. 

Som vi redan sett i det tvååriga proxykriget i Ukraina, har västerländska företag investerat över 380 miljarder dollar av skattepengar från västerländska nationer, i syfte att förstöra och sen återuppbygga ett land vars ekonomi, resurser, regering och folk de nu har komplett kontroll över. Proxykrig är den mekanism genom vilken skattebetalare i NATO:s medlemsländer kan finansiera vapenhandlare, den digitala övervakningsinfrastrukturen och allt annat tveksamt, utan att det ifrågasätts. 

Krig är därför först och främst ett medel för skapat armod och utstuderad stöld, inte bara från befolkningen och resurserna i de länder där krig förs; Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Ukraina, utan också för befolkningen i de stridande Nato- staterna. Ju längre kriget förs, desto rikare blir de som investerar i det och i gengäld får dessa banker och företag tillgång till båda sidors skatter, resurser och tillgångar. Sådana krig "vinns" bara när vinstmarginalerna inte motiverar investeringen, vars mest förbrukbara valuta naturligtvis är och förblir människoliv. De särskilda omständigheterna under vilka proxykriget i Ukraina förs visar varför det är en viktig vändpunkt i den stora återställningen av västerländsk kapitalism som har genomförts sedan finanskrisen, och varför regeringarna i inte bara USA men även EU och Storbritannien alla är så oreserverat engagerade i kriget. Det var av denna anledning som Storbritanniens före detta premiärminister Boris Johnson, en man moraliskt lämpad för en sådan roll, under våren 2022 skickades i väg för att beordra Zelensky att vägra fredsavtalet i Istanbul som utarbetats av ryska och ukrainska förhandlare. 

Det är i detta ljus vi bör förstå uttalandet från varje västerländsk regering och transnationell teknokrati att de står med Ukraina "så länge det behövs". Segern de har ögonen på är inte över Ryssland utan över deras eget folk, vars frihetliga urholkning och ekonomiska kontroll över är det yttersta målet.

När vi överväger proxykrigsmotiven vidare bör vi heller aldrig glömma att den största militära och politiska makten i världen för närvarande står med 34,44 biljoner dollar i skuld, med enbart räntebetalningar som kommer uppgå till 870 miljarder dollar i år, nästan en tredjedel av hela Rysslands skuld; och med en ekonomi som alltmer bygger på att köpa och sälja valutor och derivat snarare än varor och tjänster. USA kan på inget synbart lagligt sätt att betala tillbaka skulden. Vi bör heller aldrig glömma att endast en nation någonsin har använt kärnvapen, att de använde dem mot en besegrad fiende, att de använde dem mot en civilbefolkning, och att de gjorde det två gånger. Med tanke på beskaffenheten hos folket inom den verkställande makten i Washington, Bryssel, Bundestag, Palais Bourbon och Westminster, och det svaga greppet om verkligheten hos de åldrande bankmiljardärerna från vilka de tar emot sina order, är det inte osannolikt att USA kan starta ett varmt krig i tron att Väst kan uppnå en "seger", även om det är på bekostnad av miljoner lik. Om västerländska globalister kan döda så många ryssar som möjligt samtidigt som det ökar deras personliga förmögenhet, kommer det tyvärr att ske. 

måndag 26 februari 2024

Den demokratiska DCA-underkastelsen?

Ett bilateralt försvarsavtal DCA är inte nödvändigt för Rikets säkerhet. Sverige har i decennier upprätthållit militär kompatibilitet med Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato och NATO-styrkor har övat i Sverige. För nio år sedan, i september 2014, undertecknade Sverige värdlandsavtalet "Memorandum of Understanding" angående tillhandahållande av värdnationsstöd för genomförandet av NATO-operationer" med Nato. Överenskommelsen utarbetades delvis utan riksdagsdebatt, men ingenting framkommit som han som laglighetsövervakare borde ingripa i. 

Sålunda reglerades NATO-styrkornas ställning i Sverige och användningen av svenska områden, hamnar och flygplatser för utbildning redan i hög grad under Sveriges Nato-partnerskap. Värdlandsavtalet tillåter dock inte permanent närvaro av soldater från en främmande makt.

Nato har som bekant inga egna trupper. Natos styrkor sätts samman från fall till fall av nationella styrkor i enlighet med deras regler. NATO Status of Forces Agreement (NATO SOFA) definierar statusen för dessa styrkor i respektive värdland.

Som ny medlem i Nato har Sverige åtagit sig att ansluta sig till NATO SOFA-avtalet, som har samma innehåll för alla medlemmar. Den definierar hur trupper från ett annat land ska behandlas inom det egna landets territorium och även vem som har jurisdiktion i brottmål. Avtalet kräver ändringar i den svenska lagstiftningen, t.ex. angående lagen om skjutvapen, och även Sveriges uttalande om dödsstraffet, eftersom det är förbjudet att döma dödsstraffet i Sverige.

År 2016, när Sveriges Nato-medlemskap knappt var på optionsnivå och Natos betydelse ifrågasattes, t.ex. i USA och Frankrike på presidentnivå, utfärdade de svenska och amerikanska försvarsministerierna en gemensam avsiktsförklaring om att intensifiera det bilaterala försvarssamarbetet. Värdlandsavtalet och avsiktsförklaringen gjordes således redan före Sveriges NATO-medlemskap. Det förra gällde Sverige och Nato, det senare endast Sverige och USA.

Sverige är nu medlem i Nato och förbereder sig för närvarande för att ansluta sig till SOFA-avtalet, som nödvändigtvis är relaterat till Nato-medlemskapet. Samtidigt förhandlar Sverige om ett bilateralt försvarssamarbetsavtal med USA, som kallas Defence Cooperation Agreement (DCA). Det är i sin tur inte en juridiskt nödvändig konsekvens av Nato-medlemskapet.

Detta parallella förfarande och de möjligheter det öppnar för Sverige som aktör inom Nato verkar inte vara offentligt klarlagt av regeringen. Många medborgare verkar tro att DCA är ett avtal med Nato som på något sätt slutför anslutningen till Nato på teknisk nivå. DCA följer emellertid inte juridiskt av Nato-medlemskapet. Istället är DCA en följd av 2016 års avsiktsförklaring med USA om ett bilateralt försvarsavtal.

Det bör därför noteras att DCA inte är juridiskt nödvändig. Trots att landet gått med i Nato och slutit Natos SOFA-avtal är Sverige inte skyldigt att sluta ett bilateralt försvarssamarbetsavtal med USA eller något annat land, än mindre motta permanenta utländska styrkor i landet och upprätta baser för dem.

DCA

Enligt tillkännagivandet från försvarsministeriet hösten 2022 ska DCA skapa ett ramverk och en rättslig grund för ett regelbundet försvarssamarbete mellan Sverige och USA och för dess konsolidering, om säkerhetsläget kräver det. Sveriges mål vid utformningen av avtalet har inte offentliggjorts.

I dagsläget kan en främmande makt inte hålla sina soldater under eget befäl i Sverige. Avtalet ska möjliggöra att USA kan skicka, stationera och kommendera sina trupper i Sverige och för att logistik och användning av egna vapen och underhållssystem skulle säkras för dem.

Det bilaterala DCA skiljer sig från Natos värdlandsavtal på flera viktiga sätt: Värdlandsavtalet är inte ett mellanstatligt fördrag som DCA skulle vara. Värdlandsavtalet förpliktar Sverige faktiskt inte till någonting och det påverkar inte Sveriges suveränitet ens i en krissituation. DCA skulle bli en till sin natur bindande internationell överenskommelse som påverkar Sveriges suveränitet både i fredstid och i krissituationer. I detta sammanhang måste det understrykas att Sveriges Natoanslutningsavtal inte tillåter några undantag från Sveriges suveränitet. Sverige har inte gett upp något av sin suveränitet. Genom att gå med i Nato har Sverige endast förbundit sig att försvara sig själv och, vid behov, att försvara andra allierade genom eget beslut. Natomedlemskap innebär inte att trupper eller vapen från andra medlemsländer utan inbjudan skickas till Sveriges territorium, inte ens i form av transitering. Medlemskapet innebär inte att Sverige överlämnar administrativ eller rättslig makt till organisationen eller andra medlemsländer.

I stället skulle DCA leda till att Sveriges suveränitet kränktes av en specifik främmande makt. Därför kan det inte betraktas som någon form av teknisk justering av medlemskapet i Nato. Den andra avtalsslutande parten i DCA skulle inte vara Nato utan bara USA, och avtalet skulle innebära begränsningar av Sveriges suveränitet.

Läget vid tidpunkten för förhandlingarna

DCA-förhandlingarna ägde rum i en tid av betydande geopolitiska förändringar, när USA:s position och dess dollar hotar att försvagas.

När USA redan har bilaterala försvarsavtal med många länder och många Nato-länder, kommer man också att tänka på att USA skulle försöka operera med vissa länders vapenmakt utan Nato-byråkratin. Eller så förbereder sig USA för att Nato skall avvecklas under landets nästa presidentperiod, eller så kommer USA:s intresse för Nato som helhet att avta när dess uppmärksamhet och resurser fokuseras på Stillahavsregionen. I så fall skulle USA kunna vara mer flexibel när det gäller att samarbeta med enskilda länder utan Nato-ramverk.

Norge har redan ett eget nytt försvarssamarbetsavtal med USA, som kompletterar det tidigare norsk-amerikanska försvarssamarbetsavtalet och SOFA-avtalet. Danmark, Sverige och Sverige förhandlar för närvarande om sina. Liksom Norge är Danmark en grundare av Nato, Sverige är ännu inte medlem, men snart. Om de nordiska länderna inte samråder med varandra kan USA, som har hela den nordiska spelplanen inom sitt synfält, samordna innehållet i dessa avtal i sin strategiska planering och genomföra dem parallellt med hänsyn till sina egna intressen och inte de nordiska ländernas behov och nackdelar.

Med försvarskontrakt skulle USA potentiellt få kontroll över hela Norden och i detta läge skulle USA kunna placera sina egna trupper, utrustning, centra, hamnar och flygplatser i Norden efter sina egna behov. Det stora nordliga landområdet och Östersjön, där endast Kaliningradregionen och Rysslands näst största stad S:t Petersburg längst inne i den innersta havsviken bryter Natoländernas kustlinjer,  skulle genom bilaterala avtal göras till ett enhetligt insatsområde för de amerikanska styrkorna. Förenta staterna kan genom fördrag utvidga sin nordliga bastion till Norra ishavet och de arktiska regionerna, där spänningarna redan har ökat avsevärt. Ryssland har dragit sig ur arbetet i Barents Euro-Arctic Council under det nuvarande svenska ordförandeskapet.

Helt borta är det militärt alliansfria område som bildats av Sverige och Finland vid Rysslands västra gräns, som kunde ha kompletterats med en neutral region av Ukrainas storlek i söder. Detta skulle ha varit meningsfulla strukturer för det nya europeiska säkerhetssystemet efter kriget i Ukraina. Men så blev inte fallet. Säkerheten försvagas och spänningen ökar i Norden när en kärnvapenmakt har rätt att använda området. Det verkar osannolikt att kärnvapen kommer att placeras i de nordiska länderna, men de kan följa med på flygplan och ubåtar, vilket inte skulle förbättra utan försvaga säkerheten.

USA har sina strategiska geopolitiska planer och enligt sin officiella doktrin försöker de slå Kina och strävar efter att vara den starkaste makten i världens varje hörn. USA har decennier av erfarenhet av att sluta bilaterala avtal, så landet vet nog vad det vill och har som avsikt att få det. Sverige har å sin sida en officiellt dokumenterad önskan att vara USA till lags när det gällde dess deltagande i kriget i Afghanistan. Om Sverige inte har några andra intressen kommer dess förhandlingar att reduceras till att reglera det tekniska genomförandet av USA:s krav. Samtidigt blir landets utrikespolitiska handlingsutrymme smalare och att återuppbygga förtroendefulla relationer med Ryssland svårare.

Hur kan Sverige söka säkerhet genom att tillåta trupper från ett land som har utkämpat långa angreppskrig sedan andra världskriget att operera på dess territorium? Vanligtvis har USA inte vunnit sina krig ens med hjälp av en allians av villiga stater. Men länderna de angripit har förstörts. Varför välja ett sådant land till försvarspartner? Ett land där omval av presidenten, åtminstone i fallet med presidenterna Nixon och Biden, är mera avgörande än något annat för att få slut på krig och vars generaler öppet förbereder sig för krig mot en annan framväxande supermakt. Ett land vars lagstiftare ständigt framgångsrikt påverkas av lobbyister från en enorm vapenindustri, som har avstått från strävanden att begränsa kärnvapen

Amerikanska baser förorsakar problem i värdländerna

Antalet amerikanska baser är okänt. Dess väpnade styrkor ger inte exakt information i frågan, inte ens till landets kongress, som finansierar operationen utan att kunna kontrollera den. USA har mer än 850 militärbaser i 80 länder över hela världen, ett helt imperium, som Sverige är på väg att ansluta sig till.

USA har tre gånger mera baser i utlandet än alla andra stater tillsammans. Det finns inte en enda utländsk militärbas i USA.

USA har tre gånger fler baser än de har ambassader eller konsulat.  USA handlar alltså inte alltid med andra länder på lika villkor och med diplomati, utan genom att uppvisa vapenmakt. 

Under detta årtusende har baserna stött USA:s offensiva krigföring och stridsoperationer i mer än 25 länder. Från baserna genomförs också väpnade attacker mot tredje länder. Inget särskilt skydd tycks ges till länder som tillhandahåller baser. Den förre utrikesministern och presidentrådgivaren Henry Kissingers uttalande att USA inte har några permanenta vänner, bara sina egna intressen, citeras ofta av goda skäl. När USA eftersträvar sina intressen kan landet behandla sina allierade skamlöst. USA:s president Biden förklarade vid en internationell presskonferens i januari 2022, i närvaro av Tysklands förbundskansler Scholz, att Nord Stream måste förstöras och att USA förmår göra det. Nu står Tyskland inför en kris och en nedstängning av sin industri dels på grund av bristen på rysk gas. En parallell situation i Sverige skulle kunna vara att USA meddelar att Sverige måste stänga sina kärnkraftverk om de har importerat kärnbränsle från Ryssland. 

Baserna skulle få många civila konsekvenser. Baserna förbrukar enorma mängder bränsle men rapporterar inte sina utsläpp. De skulle orsaka betydande miljöskador i form av utsläpp, giftiga spill och genom att farligt avfall dumpas i miljön. Stridsövningar sätter sina spår i terrängen. Amerikanska baser drivs vanligen under kontrakt som undantar dem från att följa både USA:s och värdlandets miljölagar. 

Olyckor på baserna är inte ovanliga. De mest kända är flygplanskraschen som inträffade under en träningsflygning på Okinawas flygbas, där 17 personer dog och 210 skadades, de flesta av dem var små skolbarn. Vid flyguppvisningen i Ramstein kraschade ett plan in i publiken, 70 dödades och 1 000 personer skadades. Vägtrafikolyckor orsakade av trupper är ett ständigt problem runt baserna.

När amerikanska militärbaser etableras blir befolkningen i området ofta tvångsförflyttad.  I till exempel Alaska och Filippinerna var den infödda befolkningen tvungen att flytta från sin mark. På on Okinawa i Japan tvångsförflyttades 3000 människor till Bolivia (sic). Under byggandet av Diego Garcia-basen mitt i Indiska oceanen tvångsförflyttades alla invånare på ön Chagos. Närmare oss, på Grönland, fördrevs inuiterna en masse från sina traditionella bosättningar. Konflikter med samernas (land)rättigheter kan uppstå i Norge, Finland eller Sverige. Till skillnad från Norge har Sverige och Finland inte ratificerat FN:s Internationella arbetsorganisation ILO:s konvention om ursprungs- och stamfolk i oberoende länder, så samernas deltagande i beslutsfattandet om den norra regionen kommer föga att förverkligas.

Amerikanska baser har också använts som fängelser, där godtyckligt fängslade personer har hållits i åratal utan åtal eller rättegång under fruktansvärda förhållanden och utsattas för fysisk och sensorisk tortyr och lång isolering. Den mest kända av dessa platser är Guantánamo Bay Naval Base på Kuba. I början av 2000-talet använde den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flera europeiska baser för att transportera och tortera sina fångar.

Då och då läser man rapporter om sexuellt och annat allvarligt våld riktat mot lokalbefolkningen av militär och civil personal på baserna och dess straffrihet.

Sveriges lag förbjuder import av kärnladdningar till Sverige. Allmänheten skulle få veta om riksdagen skulle ändra detta förbud. Men om det skulle gå som i exempelvis Australien, skulle inte ens regeringen veta, än mindre kontrollera, om amerikanska fartyg eller flygplan transporterar kärnvapen på svenskt territorium, eller på en bas förvarar autonoma vapen, vars användning kan förbjudas under de närmaste åren.

USA är vana vid att föra sina egna angreppskrig från baser på värdlandets territorium med fullständig likgiltighet för värdlandet. De dödliga drönarattackerna i Pakistan, Somalia och Jemen som började under president Bush Jr och fortsattes av alla hans efterträdares administration kan inte genomföras utan samarbete med Ramstein-basen i Tyskland. Det var 1 878 av sådana mord under president Obama och 2 243 under de första två åren av president Trumps administration, varefter siffrorna inte har rapporterats.

Alla drönare styrs från USA. Drönarna som slår till i Jemen avfyras vanligtvis från den amerikanska basen Camp Lemonnier i Djibouti på Afrikas horn. Data som styr drönarna skickas via fiberoptisk kabel från USA till Ramstein och därifrån via satellit till drönaren. Uppgifterna från drönaren överförs till USA på samma sätt. På grund av jordens krökning kan styrningen av en drönare som dödar i Jemen inte ske direkt från USA, utan en relästation i Ramstein är nödvändig. Därför har släktingar till några av de jemenitiska offren stämt den tyska staten och hävdat att Tyskland misslyckats med att skydda livet för människor som bor i tredje länder från en attack utgående från tyskt  territorium som bryter mot internationell rätt. I beslutet från den tyska federala förvaltningsdomstolen angavs bland annat att de tyska myndigheterna inte kunde ingripa eftersom USA nekade dem den information på grund av vilken de kunde ha funnit sig ansvariga för åtgärder. Ärendet går troligen vidare till Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Med tanke på hur ofta USA använder sina baser för väpnad verksamhet i tredje länder, måste det konstateras att ett avtal som skulle tillåta svensk mark eller luftrum att användas i ett krig mot ett tredje land innebär att bli part i en väpnad konflikt. Det attackerade tredje landet kunde anse att Sverige har förklarat krig mot det och sedan med folkrättslig rätt använda militärt våld mot militära mål i Sverige. På detta vis kan Sverige råka bli måltavla av ett annat lands militärstyrka utan egen militär verksamhet. Närvaron av trupper från en främmande makt i Sverige kan också öka risken för att dessa utländska styrkor eller Sveriges institutioner eller befolkning blir mål för terroristattacker på grund av väpnade attacker och ockupation någonstans i världen som den främmande makt som har en bas i Sverige håller på med.

Från en bas i Sverige skulle inte bara spionageverksamhet kunna bedrivas utan svenska regeringens vetskap, utan även krigsförbrytelser skulle kunna begås på distans eller militär personal som är efterlyst för krigsförbrytelser i tredje land skulle kunna anställas.

Sverige har förbundit sig att överlämna misstänkta krigsförbrytare till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Eftersom USA inte har ratificerat Internationella brottmålsdomstolens Romstadgan, är det inte möjligt att från svenskt territorium utlämna ett amerikanskt medborgare eller en medborgare av ett land som är allierat till Förenta staterna och som är misstänkt för krigsförbrytelse till Haagdomstolen, vilket skulle vara ett krav enligt svensk lag. 

Det är väl känt att den amerikanska Kongressen antagit en lag enligt vilken den skulle använda våld för att befria en amerikansk medborgare från FN-fängelset i Haag.  USA hotar att avsluta militärt samarbete med länder som överlämnar dess medborgare till Haagtribunalen. Vi kan dock inte lämna problemen med baserna åt slumpen.

När USA inte har anslutit sig till tilläggsprotokollet till FN:s konvention mot tortyr kan fängelserna och interneringsanläggningarna vid dess baser inte inspekteras på samma sätt som en oberoende kommission i Europarådets medlemsländer kan inspektera militärens interneringsanläggningar och straffceller.

Värdlandets jurisdiktion sträcker sig inte till amerikanska baser. Värdlandets myndigheter skulle inte ha någon kunskap och ingen befogenhet att ingripa, även om olagligt frihetsberövande eller tortyr ägde rum i en bas.

Till exempel grep den tyska polisen i augusti förra året en soldat från den amerikanska basen som hade begått ett allvarligt våldsbrott mot en tysk person på offentlig plats. Polisen var dock tvungen att omedelbart lämna över den misstänkte utan utredning till de lokala amerikanska militära myndigheterna. Å andra sidan kan medborgare i värdlandet utredas av amerikanska myndigheter för brott mot basens personer eller egendom.

USA:s egen rättsförvaltning på värdlandets territorium kan tillåta dödsstraff. USA:s krigsförbrytelselag innehåller tio brott som kan dömas till dödsstraff, sex av dem också i fredstid. Detta skulle strida mot den svenska grundlagen och Sveriges åtagande till det sjätte tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som förbjuder dödsstraff. 

Australien, Japan, Republiken Korea, Montenegro, Norge, Papua Nya Guinea och Tyskland är exempel på länder vars befolkningsgrupper kräver stängning av amerikanska baser.

Om det antagna innehållet i Sveriges DCA

Det finns ingen allmänt tillgänglig detaljerad information om det bilaterala försvarsavtalet som förhandlas mellan Sverige och USA. Försvarsdepartementets knapphändiga besked nämner inte baser, men liknande överenskommelser med andra länder tyder på att områden, hamnar och flygfält samt byggnader som lämpar sig för underrättelser och databehandling eller lagring av vapen, förnödenheter, ammunition, utrustning och boende för soldater, personal och familjer, samt eventuellt laboratorier, sjukvårdsinrättningar osv. ska ställas till de amerikanska truppernas förfogande. Någon form av amerikanska baser planeras alltså för Sverige.

Utan mer detaljerad information är det svårt att ta ställning till DCA:s betydelse för Sverige. Men det svenska avtalet utformas liknande det norska avtalet, kan man ändå redan diskutera vissa saker. Norges DCA kom till på USA:s initiativ. USA ansåg att det var ett nödvändigt villkor för infrastrukturinvesteringar i Norge. Sveriges regering har inte berättat på vems initiativ DCA-förhandlingarna inleddes. Det norska avtalet nämner att det ingås för att garantera säkerheten. När man läser avtalet får man intrycket att det garanterar USA ramar och befogenheter att ostörd utföra sin egen militära och underrättelseverksamhet på värdlandets territorium. Det norska avtalet talar inte om baser, utan om gemensamma områden och anläggningar. Några flygplatser och hamnar utpekas som gemensamma områden. 

Även för Sverige kunde man i avtalet komma överens om följande:

Gemensamma områden som används av USA, Sverige och allierade för militära ändamål anges i avtalet och kommer sannolikt att vara hamnar och flygplatser. Sverige ger amerikanska styrkor och andra ömsesidigt överenskomna personer tillstånd att fritt få tillgång till och använda de överenskomna faciliteterna och områdena för besök, träning, övningar, manövrar, transitering, stöd och relaterade aktiviteter, tankning av flygplan, tankning av fartyg, landning och bärgning av flygplan, för tillfälligt underhåll av fordon, fartyg och flygplan, inkvartering av personal, kommunikation, placering och användning av trupper och material, samt för placering av utrustning, förnödenheter och material. Sverige tar inte ut hyra för lokaler eller avgifter för utlägg. USA hanterar tillgången till området.

Sverige strävar också efter att underlätta tillfällig tillgång och användning av amerikanska styrkor till allmän mark och offentliga anläggningar (inklusive vägar, hamnar och flygplatser) som inte ingår i det överenskomna arrangemanget och det överenskomna området, inklusive anläggningar som ägs eller kontrolleras av Sverige eller lokala myndigheter och privat mark och privata anläggningar (inklusive vägar, hamnar och flygplatser) för att stödja amerikanska styrkor. Stödet ges utan kostnad för amerikanska styrkor. Trupplokaler, flygplan, fartyg eller fordon får inte beträdas eller inspekteras.

Sverige skulle således ha delade anläggningar med USA i en svensk hamn eller en svensk flygplats eller annat område, och dessutom skulle USA ha vissa områden reserverade exklusivt för sig i dessa anläggningar, som svenskarna inte skulle ha tillgång till.

Sverige ger amerikanska trupper och deras anhöriga rätt att resa in i och lämna landet utan pass eller visum. Vidare skulle de ha skatte- och tullbefrielse och rätten att använda sina egna banker och frimärken. Amerikanska trupper är befriade från olika tillståndsavgifter såsom trafiktillstånd och bygglov, flygledningsavgifter, överflygnings-, rutt- och parkeringsavgifter på svenskhållna fält samt lots- och hamnavgifter i svenska hamnar. Dessutom skulle utländska trupper få tillgång till de radiofrekvenser de behövde.

Vid användning av de överenskomna områdena tar avtalsparterna vederbörligen hänsyn till operativa och säkerhetsaspekter. Sverige säkerställer skyddet och säkerheten för amerikanska trupper och underrättelseinformation. Ledningen av de svenska och amerikanska styrkorna samarbetar för att säkerställa säkerhet och skydd. När man kommer överens om formerna och instrumenten för samarbetet verkar Sverige dock inte ha vetorätt.

I utrymmen och på områden som uteslutande är reserverade för användning av USA och i deras omedelbara omgivning skulle USA också ha behörighet över svenska medborgare även när svenskar och amerikaner har olika uppfattningar om huruvida en situation hotar de amerikanska styrkornas säkerhet och vilket medel som är lämpligt i vilken proportion att användas för att bekämpa faran. Varje soldat från den främmande makten skulle ha befogenhet att använda våld och detta kunde riktas mot alla som närmar sig området. Till sjöss kan ett sådant otillåtet intrång ske av misstag. Nära byggnader och i terräng, kan de som anses komma för nära anläggningen vara förbipasserande eller demonstranter som befinner sig i eller invaderar säkerhetsområdet för utländska styrkor. Detta kunde leda till att utländska styrkor använder våld för att garantera ordning och säkerhet, vilket i yttersta fall kunde betyda att de följer ordern att skjuta. På så sätt kunde svenskar plötsligt bli föremål för utländsk våldsanvändning i hemlandet, när Sverige överlämnar sina egna medborgare till en främmande makts jurisdiktion i sitt eget land. Sverige måste informera sin egen befolkning om att det kunde vara farligt att närma sig amerikanska anläggningar, fordon eller fartyg.

Förenta staterna skulle också ha jurisdiktion över medlemmar av sina styrkor som har begått ett brott när de är i tjänst eller på fritid. Så vore det tydligen fallet även när det är ett grovt vålds- eller sexualbrott och offret är svenskt.

Okupation

Det skulle kunna skapas regioner och utrymmen över vilka svensk jurisdiktion inte skulle sträcka sig. I detta fall skulle svensk jurisdiktion inte längre sträcka sig över hela Sveriges territorium. Därmed skulle Sverige i själva verket kunna lämna över delar av sitt territorium till ett främmande land och förlora en del av sin självbestämmanderätt. Statens suveränitet skulle kränkas i strid med grundlagen.

Landets suveränitet anges i grundlagen, där det är stadgat att Sverige är en suverän konstitutionell monarki. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) har förändrat situationen och det är underförstått att Sverige utövar suveränitet tillsammans med andra EU-stater. Men amerikanska trupper har inget med EU att göra. Vad de skulle hålla på med i Sverige skulle inte nödvändigtvis avgöras tillsammans med Sverige och Sverige skulle inte ens alltid veta vad de sysslar med.

I grundlagen föreskrivs att den dömande makten utövas av oberoende domstolar, i högsta instans av Högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen

Med avtalet skulle emellertid regioner och grupper av människor uppträda där jurisdiktion skulle utövas av andra än Sveriges oberoende domstolar och vars beslut inte kunde överklagas till högre svenska domstolar.

I grundlagen anges att Sveriges territorium är odelbart. Rikets gränser kan inte ändras utan riksdagens medgivande. Om DCA skulle genomföras skulle delar av det nationella territoriet avskiljas i strid med grundlagen och det skulle uppstå områden där svensk jurisdiktion och svenska myndigheters befogenheter inte gäller. Baserat på andra länders DCA-avtal kan man dra slutsatsen att om avtalet skapas skulle Sverige partiellt överlåta sin jurisdiktion till en främmande makt, om än bara för tio år till en början. Statens suveränitet på det egna territoriet skulle frångås på ett sätt som avviker från grundlagens bestämmelser. Det är som om små områden skulle brytas av från Sverige, som vi svenskar inte skulle ha tillgång till och där Sverige inte skulle ha våldsmonopol. Om vi tillämpar Max Webers definition av en stat, att den har ett territorium, en befolkning och monopol på lagligt våld, måste vi konstatera att regionerna i fråga bara har en föränderlig utländsk 'befolkning' vars system har monopol på våld. Utrymmen skulle inte vara under kontroll av Sverige, utan av en främmande makt, även om de inte är åtskilda från resten av landet av en symbol som visar en statsgräns på kartan.

Ett avtal som bryter mot grundlagen torde inte vara möjligt. Men det är möjligt med 2/3 majoritet av riksdagen.

DCA-avtalet kan också komma att ändra bestämmelserna i den svenska grundlagen om vem som beslutar om krig och fred i Sverige. Att gå med i Nato bröt inte mot dessa regler. Införsel av kärnvapen till Sverige kunde undvikas genom avtalet. Men efterlevnaden av avtalet kunde i detta avseende inte övervakas genom inspektioner.

Om Sveriges DCA blir likt det norska eller finska skulle det däri stå skrivet, att närvaron av amerikanska trupper ska stärka säkerheten och stabiliteten i Sverige och den nordliga regionen. Det kan dock rimligtvis konstateras att utplaceringen av amerikanska vapen och trupper i Sverige ökar spänningen på Sveriges östra gräns och maritima områden, hela Östersjön och den arktiska zonen.

Dessutom skulle Sverige kunna attackeras av ett tredje land om USA använder sina anläggningar för en väpnad attack mot den. Sverige, som värdland för den amerikanska basen, kan också bli måltavla för en terrorattack av grupper som är fientliga mot USA. De som anklagades för krigsförbrytelser kunde komma in i och lämna landet utan pass eller visum.

Påståendet att närvaron av främmande styrkor ökar säkerheten är inte ett välgrundat påstående. Det bör noteras att en främmande makts verksamhet på svenskt territorium också kan äventyra Sveriges säkerhet genom att öka spänningarna i Östersjön, den arktiska regionen eller vid Sveriges östra gräns eftersom USA:s militära inflytandesfär skulle sträcka sig nära S:t Petersburg och Kolahalvön. Ett väpnat angrepp på ett tredje land från en bas kan leda till ett motangrepp från det angripna landet på svenska militära mål. En inhemsk eller utländsk grupp som betraktar basens trupper som en fiende kan ägna sig åt våld i Sverige. En främmande makt kan begå kränkningar av de mänskliga rättigheterna och krigsförbrytelser vid basen utan de svenska myndigheternas vetskap. En främmande makts trupper skulle fritt få komma in och lämna Sverige utan pass och visum, och beväpnade och fria från hyra och avgifter röra sig i stora delar av landet utan att behöva kompensera för de utsläpp och miljöskador de förorsakar. Trupperna kunde göra vad de tycker är nödvändigt, utan att Sverige vet om det eller kan ingripa. Sverige är på väg att bjuda in en beväpnad främling som inte agerar som en partner utan som en ockupant.

Det finns vidare ingen offentlig information om kostnaderna och miljöskadorna för Sverige. Vissa anläggningar och gemensamma utrymmen skulle överlämnas till den främmande maktens exklusiva kontroll och vid behov tillfälligt andra delar av landet.

Vid säkrandet av dessa områden skulle den främmande makten kunna använda våld också mot svenska medborgare. De främmande trupperna skulle besluta med vilka våldsmedel de vill upprätthålla sin säkerhet, i extrema fall kunde det vara användning av skjutvapen. Territoriell behörighet skulle alltså i vissa areal överlämnas till en främmande makt.

Jurisdiktion skulle överlämnas till en främmande makt för brott som begåtts i Sverige av personer som tillhörde dess egna styrkor, inte bara när de begicks under tjänstgöring (som NATO SOFA föreskriver), utan även när de begicks på fritiden. Det skulle också vara fallet med grova vålds- eller sexualbrott, även om offren var svenskar. Detta kan mycket väl strida mot vår rättsförståelse.

När ett lands territorier och befogenheter överlämnas till en främmande makt innebär det att landets suveränitet begränsas. Det kan också betraktas som en kränkning av grundlagen. Men vid ingående av internationella överenskommelser är det möjligt att avsäga sig en del av Sveriges suveränitet: allt som krävs är en 2/3 majoritet av riksdagen.

I grundlagen föreskrivs att Sverige deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället.   Om Sverige avstår delar av sin egen suveränitet i internationellt samarbete (internationellt avtal) kan det inte ske utan att det aktuella samarbetet värnar om fred och mänskliga rättigheter och samhällets utveckling. Detta måste vara ett nödvändigt villkor.

Om riksdagen med 2/3 majoritet skulle godkänna en överenskommelse som skulle begränsa Sveriges suveränitet i strid med flera grundlagsbestämmelser, måste den överenskommelsen säkerställa fred och de mänskliga rättigheterna i enlighet med grundlagen.

Många kanske antar att utplaceringen av amerikanska trupper och vapen i Sverige säkrar freden. Har de glömt att på våren 2022 försäkrades det att Natomedlemskapet skulle skydda Sverige från ett väpnat angrepp? DCA torde alltså vara onödigt. Det har med rätta ifrågasatts att USA:s bas i Sverige värnar freden. Sveriges suveränitet bör alltså knappast begränsas och jurisdiktion i små delar av Sveriges territorium överföras till USA ens med riksdagens 2/3 majoritet eftersom det internationella samarbete som avtalet föreställer inte skulle garantera fred. Utländska trupper behöver inte rapportera vad de gör i Sverige. Det finns ingen transparens eller ansvarighet angående vad de sysslar med. Riksdagens ledamöter bör inte äventyra landets säkerhet och ge områden till främmande makt genom att ingå DCA avtalet. De borde känna till vad de amerikanska styrkorna gör på sina baser. De kan naturligtvis inte veta saker som hålls hemliga. Men tillgänglig information från andra nationer som har amerikansk trupp på sin mark visar att baserna inte främjar fred och mänskliga rättigheter, utan ofta bryter mot fred och mänskliga rättigheter, vilket potentiellt skulle kunna hända även i Sverige. 

Summa summarum

DCA-förhandlingarna förs utan någon juridisk förpliktelse. 

NATO-medlemskapet anses skydda Sverige från angrepp från en främmande makt. DCA behövs alltså inte för att skapa den säkerheten. 

DCA-avtalet äventyrar Sveriges förmåga att vara och förbli en suverän stat i enlighet med grundlagen.

Sveriges DCA-förhandlingar inleddes när de nuvarande oppositionspartierna satt i regering och de avslutas under den nuvarande regeringen.

Sveriges regering och riksdag bör noga överväga om det är legitimt att offra Sveriges suveränitet med DCA-avtalet, om inte landets säkerhets- och människorättssituation förbättras men eventuellt förvärras och den internationella freden inte blir säkrare med avtalet.

DCA-avtalet kan fortfarande komma att blockeras om våra riksdagsledamöter röstar emot dess godkännande. Kontakta dem. 

tisdag 20 februari 2024

7,1 miljarder i stöd

Sveriges nya militära stödpaket till Ukraina presenterades på tisdagen. 7,1 nya mdr stål ska skickas in till de militärindustriella vinsterna. Men ett varningens finger är på sin plats, eftersom samma personer nu säger att Ukraina kan segra om Väst tillhandahåller mer av allt. Tror den svenska regeringen verkligen att den kan ändra på geografi, övervinna rysk industrimakt och övertyga Ryssland om att Ukraina inte borde vara en del av deras Monroedoktrin?

Kom ihåg president Barack Obamas skäl för att undanhålla dödliga vapen från Ukraina. År 2015 rapporterade The New York Times om Obamas motvilja och att han sagt hur han delvis ansett att beväpna ukrainarna skulle uppmuntra tanken på att de faktiskt skulle kunna besegra de långt mer mäktiga ryssarna, och då skulle det potentiellt orsaka ett oönskat och kraftfullt svar från Moskva. Höga tjänstemän från utrikesdepartementet gav vid denna tidpunkt också stöd för presidentens åsikt: Om du är en aktör i den militära terrängen i Ukraina så bjuder du in Rysslands styrka, för Ryssland ligger precis bredvid. Den har en enorm kvantitet militär utrustning och en militärstyrka precis invid gränsen. Allt vi gör i termer av militärt stöd till Ukraina kommer sannolikt att matchas och sedan fördubblas och tredubblas och fyrdubblas av Ryssland.

Ovanstående ord uttalades av dåvarande vice utrikesminister Antony Blinken den 5 mars 2015 inför publik i Berlin. Det visar sig att president Obama hade rätt. Det är svårt att förstå varför Blinken och Biden sedermera övergav Obamas syn på saken och valde president Trumps linje; ge dödliga vapen till Ukraina. Klart är att det militärindustriella komplexet alltid vinner. 

Oaktat geografi och relativ styrka. Hur är det med Västs kärnintressen? 2Är Ukraina ett svenskt kärnintresse? Nej. Det är ett kärnintresse för Ryssland men inte för Sverige eller Väst. Vi borde vara mycket mer tydliga med vad våra kärnintressen är och vad vi är villiga att starta världskrig för. Moskvas känslomässiga reaktion på att få Ukraina in i Nato har nämligen varit känd sedan länge. Redan 2008 meddelade Lavrov att Ryssland hade farhågor om Natos inverkan på Rysslands intressen i regionen och varnade för att Ryssland känner sig kunna svara mer kraftfullt vid behov. I Ukraina inkluderar dessa farhågor då som nu att det skulle vara bättre att med våld dela landet i två delar för att trygga de säkerhetspolitiska riskerna med att låta Ukraina inläkas i Nato. 

Kuppen mot den ukrainska presidenten Viktor Janukovitj februari 2014 gav omedelbart Rysslands signaler om att västvärlden skulle försöka åstadkomma "regimförändringar" även i Ryssland och de blev övertygade om att USA lägger grunden för ett regimskifte i Ryssland, en övertygelse som förstärktes av händelserna i Ukraina. Moskva såg USA och Nuland som den primära drivkraften bakom kuppen i Ukraina och ansåg tydligt att störtandet av presidenten bara var den senaste åtgärden i ett sedan länge etablerat mönster av USA-orkestrerade regimförändringsansträngningar. 

Det skulle visa sig att Putin inte var paranoid. Putin noterade försvarsminister Lloyd Austins kommentarer i april 2022: Ett av USA:s mål i Ukraina är att se ett försvagat Ryssland. USA är redo att riva upp himmel och jord för att hjälpa Ukraina att vinna kriget mot Ryssland.

Sammanfattningsvis: Ryssland har både viljan och medlen att segra i Ukraina, detta oavsett hur många svenska skattekronor och svenska vapen Ukraina får. Ryssland ser ett existentiellt hot från Väst i Ukraina. Och kärnvapenmakter tolererar inte existentiella hot vid sin gräns. Ryssland lärde sig detta den hårda vägen utanför och på Kuba 1962. Sist men inte minst denna dag är det värt att påminna om att finns få bevis för att Putin efter Ukraina kommer att gå vidare mot andra europeiska länder. Det gamla Sovjetunionen och dess imperium är sedan länge borta. Vilket i sig är bra då USAs kommande president Trump sagt att landets åtaganden att försvara Nato-länder ska upphöra, kanske bättre Sverige behåller 7,1 mdr och lägger på vårt civilförsvar? 

torsdag 1 februari 2024

Krigsberoendet

Vad förklarar Västvärldens besatthet av Houthierna och den nu nästan dagliga dosen missiler och luftangrepp mot mål i Jemen? Den påhittade motiveringen att skydda sjöfarten i Röda havet håller knappast. Ändå har andra arabiska allierade nationer, med undantag av Bahrain (ett land som hyser den största amerikanska militärbasen i regionen), inte anslutit sig till Bidens mycket begränsade koalition av villiga folkrättsbrottslingar. Det finns enbart geopolitiska överväganden bakom detta, det senaste i en lång rad amerikanska militära interventioner i regionen och runt om i världen. Att föra krig mot utpekade fiender i Mellanöstern, som i Jemen, eller att göra det möjligt för USA:s allierade, som Israel, att ödelägga befolkningen i Gaza är USA politiska livsluft 

Washington vill förbli oumbärligt för frihet, en tanke de levererade under det Kalla Kriget och sedan förnyade i det så kallade "kriget mot terrorismen" där USA önskade förbli världens oumbärliga supermakt genom att attackera obetydliga motståndare. Men detta Amerika, ett militaristiskt, upprört, osäkert, oroligt land, som projicerar sin egen oordning runt om i världen är knappast den oumbärliga nation som det påstår sig vara och är verkligen inte vad resten av världen verkligen behöver. Det borde inte komma som en överraskning för någon som har studerat USA:s historia och inte den vitkalkade versionen som säljs av de högerorienterade kulturkrigarna på tankesmedjorna att krig och imperium har varit en del av denna nations födelse, expansion och globala hegemoni. Så många av oss som skriver om USA:s långa historia av inblandning i krig och världsherravälde har poängterat dess förödande effekter på sina offer, utrikes som inrikes. 

Med ett så djupt rotat engagemang i sitt imperium och sina krig är det inte förvånande att denna koppling har utvecklats till ett beroende. USA har helt uppenbart ett tvångsmässigt, kroniskt, psykologiskt behov av ett vanebildande beteende eller aktivitet som har skadliga effekter. I detta hänseende vill jag lyfta fram det som spelar en avgörande roll som pådrivare i detta missbruk. Liksom som så många möjliggörare för dem med ett biokemiskt beroende, verkar knarkhandlarna, oavsett om de är i Big Pharma, eller andra predatorer, i skymundan och gömmer sig antingen bakom företagens immunitet eller i ett omfattande skuggnätverk. I USA:s fall finns det vapenhandlare som matar krigsmaskinen och dess imperialistiska krigsföretag; inom detta komplex råder det svängdörrar mellan Pentagon, kongressen och vapenindustrin. Enligt en Senatsrapport från 2022, fanns det bland de ledande amerikanska försvarsentreprenörerna, nära nog 700 tidigare regeringstjänstemän som erbjöd sin "expertis" till dem som bistod möjliggörandet av krig och imperium. 

Med den fortsatt obscent växande Pentagon-budgeten nu nära 900 miljarder dollar, större än försvarsutgifterna för de kommande åtta länderna tillsammans, finns det ingen anledning att avsluta beroendet. Av de sex största vapentillverkarna i världen finns fem i USA. De är General Dynamics, Northrup Gruman, RTX, Boeing och Lockheed Martin Corp. De är inte bara krigsentusiaster i USA, utan under en tioårsperiod fram till 2019 var den amerikanska vapenexporten i genomsnitt cirka 162 miljarder dollar. Och, naturligtvis, en av de största mottagarna med specialavtal med snabb service var och är Israel där USA-tillverkade vapen nu slaktar oskyldiga Gazabor i tiotusentals. Detta fruktansvärda krigsberoende, även om det är lönsamt för vissa, är således dödligt för andra och till och med försvagande för hela den Västliga världen. Att ta sig an detta beroende och dess pådrivare är en oändlig och svår uppgift. Men vi är skyldiga världen och oss själva att hjälpa till att avveckla detta beroende. Ju förr desto bättre.

tisdag 30 januari 2024

Tystnad, tagning, Nato-propaganda

Det senaste decenniet har en omfattande kampanj bedrivits för att tysta samhällskritiska röster. I huvudsak har det skett helt öppet även om det också varit mer dolt. Det har förekommit att slutna facebookgrupper avslöjats vilket lett till medgivande från några av de berörda att de varit medlemmar. Arbetsmetoderna hos hemliga nätverk har avslöjats med hjälp av läckt eller hackat material från nätverkets datorer och metoderna sedan bekräftats av nätverkets ledare. En enskild företrädare för en anonym grupp med ”journalister, forskare och andra” som varit verksam under många år har också trätt fram utan att de blivit klarlagt vilka de övriga är. 

Men överlag har den omfattande kampanjen skett inför öppen ridå och mött påtagligt lite samlat motstånd. Detta trots att konsekvenserna drabbat många enskilda, rörelser och hela sektorer i samhället. Att mäktiga intressen hos både näringslivet och staten varit allt starkare inblandade borde också lett till reaktioner men så har knappast varit fallet. Genomgående med få undantag har de flesta valt att försöka försvara sig själva eller sin egen organisation. Ett undantag är Civil Rights Defenders som i rapporten Ett år med Tidöavtalet gått igenom den samlade utvecklingen i nuläget. 

Försämringen för möjligheten och rätten att yttra sig har i huvudsak skett efter tre linjer. Den första har varit att tysta de mest framträdande kritiska rösterna och därmed skrämma andra. Den andra har varit att frånta hela eller stora delar av det samhällskritiska civilsamhället dess legitimitet. Den tredje har varit att angripa finansieringen av de kritiska rösterna. 

Svenskt Näringsliv segrar i kampen mot Aftonbladet

Utvecklingen längs linjerna tog i alla tre fallen fart 2016 med den av Svenskt Näringsliv finansierade tankesmedjan Frivärld som pådrivande. Då inledde medarbetaren Jacob Ljungman på Frivärld en attack på Aftonbladet med hjälp av Utrikespolitiska institutet i Finland (UPI). Detta utan att hans bakgrund hos det delvis LO-ägda Aftonbladets huvudmotståndare på arbetsmarknaden framgick och inte heller hans bakgrund som tidigare anställd av moderaten Gunnar Hökmark i Bryssel och partipolitisk huvudmotståndare till tidningen. Denna attack ledde till slut till seger för Svenskt Näringslivs intressen och att kultursidans redaktör Åsa Linderborg fick avgå. 

Ljungman tillsammans med Aino Huxley hävdade i rapporten Fog of Falsehood att Aftonbladet bröt med god journalistisk sed därför att kultursidan drev en kampanj mot utrikesminister Carl Bildt. Varför opinionsbildande sidor i en tidning inte kan publicera flera artiklar som är kritiska mot en minister framgick inte, det kan snarare beskrivas som god demokratisk vakthållning. Än märkligare var påhittet att kultursidan drev en kampanj. Det främsta exemplet bestod av en artikel med flera författare publicerad på Aftonbladet debattsida. En medarbetare på kultursidan hade också kritiserat Bildt även om rapporten inte uppmärksammade det lika mycket. Genom att ges ut av utrikespolitiska institutet i Finland och dölja bakgrunden hos författaren som anställd av en av Svenskt Näringslivs tankesmedjor gavs anklagelserna en falsk neutral prägel.

Året därpå 2017 i januari publicerades en artikel i en brittisk tidskrift om rysk desinformation i Sverige av Martin Kragh och Sebastian Åberg, forskare respektive praktikant vid Utrikespolitiska Institutet (UI). I artikeln förs liknande anklagelser fram mot Aftonbladet som de som Ljungman spridit. Artikeln får stor spridning i Sverige och internationellt. Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att författarna “analyserar också värddjuren för spridande av Putins världsbild.” Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg pekas särskilt ut. Hon svarar i Aftonbladet med att Kragh och Åberg har “hårdvinklat, vantolkat eller helt enkelt kokat ihop något” och förtiger “allt som motsäger deras påståenden”. 

Artikeln får skarp akademisk och journalistisk kritik från flera håll. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och fd socialdemokratiska ministern Pierre Schori tillbakavisar artikelns kritik mot att motstånd mot värdlandsavtalet är att sprida rysk desinformation. Jordens Vänner tillbakavisar också författarnas anklagelser mot medlemmen Tord Björk (undertecknad) som lätt kan identifieras via uppgifterna i artikeln. 

Kragh backar från det han skrivit om Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen men för samtidigt fram nya anklagelser mot Aftonbladet. I Sveriges radio berättar han att en grupp “journalister, forskare och andra” under “en längre tid” bevakat spridning av rysk desinformation i Sverige. Gruppen som inte namnges sägs har gjort “ett större gräv” som ska komma att avslöja skribenter på Aftonbladet Kultur. Uppgifterna i Kraghs artikel och ytterligare material som skulle avslöja hur skribenterna kunnat mingla med Europas fascister på Krim visade sig inte stämma. Istället valde Expressens kulturchef Karin Olsson att namnge de personer som Martin Kragh anonymiserat under rubriken “Hemliga namnen i studien om Kremlfjäsk”. De nu namngivna personerna anklagades knappast för vad de sagt utan för att de hade vistats i fel sammanhang. 

I mars 2017 publiceras en ny version av artikeln. I den stryks kritiken av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, socialdemokratiska tidigare ministrar och riksdagsledamöter från Miljöpartiet. Kritiken mot flera anonymiserade personer vars hemliga namn avslöjats i samarbete med Expressen kvarstår eller skärps. Sammanlagt publicerades ett hundratal inlägg i debatten under året om artikeln.

I november 2018 blev Mathias Cederholm först i Sverige med att uppmärksamma läckt eller hackat material från det brittiska projektet Integrity Initiative i facebookgruppen Källkritik, fake news och fatagranskning. Uppgifterna fick han från den amerikanska hemsidan Moon of Alabama. Med hjälp av 2 miljoner pund byggde projektet upp ett nätverk runtom i Europa som med några få undantag arbetade dolt. Det leddes av före detta brittiska militära underrättelseagenter för att samordna journalister, forskare och andra aktörer inom säkerhetsapparaten effektivare inom och mellan länder med det påstådda syftet att motverka rysk desinformation. 

Det blev en skandal särskilt när det visade sig att Integrity Initiative drev ett Twitterkonto där brittiske opinionsledaren Jeremy Corbyn smutskastades. Projektets ledare Chris Donelly medgav på Youtube att de arbetsmetoder som beskrevs i de läckta materialet var de som projektet använde sig av och syftade till. Det som blev strid om i en del länder var om de namn i nätverket som nämndes bara var tilltänkta eller om de verkligen värvats till den hemliga verksamheten. Särskilt kontroversiellt var att Martin Kragh var omnämnd som ledaren för nätverket i Sverige. 

Kultursidans redaktör Åsa Linderborg gick i clinch med Expressens kulturredaktör Karin Olsson. Debatten i pressen fick fart i början av 2019. Linderborg ifrågasatte Kraghs artikel och koppling till brittisk säkerhetstjänst. Debatten vände helt om jämfört med 2017. Det läckta materialet hade inte bara uppmärksammats på den amerikanska hemsidan, i brittisk press och många andra håll. Det hade också uppmärksammats av ryska medier. Därmed avfärdades inte bara aktuella påståenden om att Kragh kunde vara kopplad till brittisk underrättelsetjänst. Även kritiken mot Kraghs artikel 2017 där ryska medier inte deltagit avfärdades som början på en rysk kampanj mot Kragh av ett stort antal ledande journalister och professorer. När Kragh lämnade in sin anmälan av Aftonbladet till pressombudsmannen tystnade all debatt helt även i all rödgrön statsunderstödd press. Undantaget var den bidragsoberoende bloggen Svensson som publicerade det upprop som aktiva i folkrörelser ställt sig bakom för att försvara de freds- och miljöröster som Kragh och andra attackerat. 

Linderborg fälldes i Pressens opinionsnämnd och avgick som kulturredaktör. Aftonbladet tystades och drog många andra med sig när drevet gick mot alla som försvarat sig mot Kraghs anklagelser. Europas överlägset största socialdemokratiska tidning i både upplaga och andel av pressmarknaden som den mest dominerande tidningen i Sverige lät sig dras ner i smutsen. Till skillnad från alla enskilda och mindre organisationer som drabbats av hetsen mot oberoende freds- och miljöröster hade Aftonbladet alla nyhetsmässiga och granskande journalistiska resurser som behövs för att stå emot de som anlitas av utrikespolitiska instituten, Svenskt Näringsliv och dess tankesmedjors attack på tidningen. Istället gick Aftonbladet i sömnen i ett Sverige där de bidrog till allt större tystnad. Detta medan 200 år av fredspolitik avfärdades, Svenskt näringsliv jublade och NATO medlemskap står för dörren. I det nya Sverige vill Svenskt Näringsliv att det ska vara tyst. 

Avslöja motståndarnas propagandatrupper

Utvecklingen efter den andra linjen startades av Ben Nimmo som år 2016 i hemlighet var anställd för projektet Integrity Initiative. Nimmo bidrog till Svenskt Näringslivs offensiv mot fredsröster genom en artikel i häftet Trolltider som också publicerades på SvD:s ledarsida i fyra delar. Häftet skulle handlas om rysk desinformation. I praktiken handlade det särskilt om att smutskasta inhemsk fredsopinion. Det gällde att avslöja desinformatörer som använde ”ett nätverk av tjänstemän, journalister, vänligt sinnade debattörer och internettroll för att skapa en alternativ verklighet där sanningen alltid är relativ och informationen aldrig tillförlitlig”. Nätverkets desinformation sades vara starkt beroende av medier som man har kontroll över, samt av ”betalda eller välvilligt inställda debattörer” som vidarebefordar budskapen. Att konsekvent förneka att man bedriver en verksamhet för något särintresse som man håller hemligt menade Nimmo var särskilt allvarligt. Det är viktigt att avslöja dem som arbetat för motparten ”men som inte nödvändigtvis torgför detta till allmänheten.” Alltså just det Nimmo, Ljungman och Frivärld ägnade sig åt. 

Frivärld hade tidigare gett ut material om det svenska NATO motståndet. Men det hade varit författat på sedvanlig sätt, tydligt vinklat men också med nyanserande inslag. Nimmo ändrade den hållningen helt. Nu gällde det att ”avslöja motståndarsidan propagandatrupper” och ”att kunna nysta i det finmaskiga propagandanätet.” Motpartens propagandamaskin sägs vara väloljad och välfinansierad till skillnad från den egna sidan som saknar detta stöd. Det gäller att lyfta fram en framgångsrik berättelse om individuell frihet, demokrati och rättssäkerhet som ska intuitivt uppskattas och vara övertygande. Den som främst ska göra detta är det civila samhället. Lyfta fram hur medier vänligt inställda till motparten har ”total avsaknad av redaktionella standarder och balanserad rapportering” är framhävs också. 

Den som gav kropp åt Nimmos strategi är Jacob Ljungman. Den artikel på Aftonbladets debattsida som han särskilt lyfter fram i den finska rapporten som brott mot god journalistisk sed och avsaknad av balanserad hållning för dess kritik av Bildt påpekar han är skriven av ”sex personer, de flesta från olika NGOs.” Nu är inte längre Nimmos berättelse om ett allvarligt inhemskt hot med propagandatrupper innanför gränsen enbart stora ord. Nu är det människor av kött och blod som till och med tillåts skriva i Aftonbladet från olika icke-statliga organisationer. 

Martin Kragh späder på misstänkliggörandet av freds- och miljöröster i sin attack på Aftonbladet och andra 2017. När resultatet inte blev det förväntade behövdes ytterligare argument i samma anda. Det sker i Atlantic Council rapporten Kremlin's Trojan Horses 3.0. i kapitlet om Sverige författat av Henrik Sundbom, medarbetare på Frivärld. Atlantic Council säger sig stå för att de ”upprätthåller ett strikt intellektuellt oberoende” och ”främjar USA:s ledarskap och engagemang i världen”. Svenskt näringslivs propaganda tar återigen hjälp av organisationer som uttryckligen söker påverka Sverige i andra länders intressen. 

Sundbom riktar särskilt in sig på samarbete mellan miljö- och fredsrörelsen förutom det sedvanliga perspektivet att rysk desinformation sägs spridas av påstådd höger- och vänsterextremism. Tord Björk pekas återigen ut, denna gång med namn och inte längre anonymt. Han anklagas för att stå för en rysk syn på händelseförloppet på Krim i en artikel i Miljömagasinet. I artikeln står uttryckligen att Ryssland begick folkrättsbrott. 

Frivärlds trakasserier och förföljelser av freds- och miljöröster fortsatte. I en artikel på Frivärlds blogg 2023 anklagar medarbetaren Patrick Oksanen medverkande på Nätverket Folk och freds konferens i januari för att vara propagandister för Kreml. De flesta anklagelserna riktas mot Tord Björk. Det är äldre anklagelser som återbrukas. Särskilt angrips också ryske dissidenten och krigsmotståndaren Aleksej Sachnin som två gånger tvingats fly sitt hemland, den första gången till Sverige för sitt motstånd mot Putin och senast för sitt motstånd mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina till Frankrike där Macron gav honom fristad. Sachnin angrips för att ha varit medförfattare till debattartikeln i Aftonbladet som kritiserade Bildt 2014 och att ha kritiserat Kragh. Det nya är nu också att Frivärld angriper två företrädare för internationella fredsrörelsen, Ingeborg Breines, tidigare UNESCO direktör och ordförande för Internationella fredsbyrån och Ulla Klötzer från Kvinnor för fred i Finland. Oksanens angrepp sprids vidare av Svenska Dagbladet och Helsingin Sanomat, största dagstidningen i Norden. 

Under sommaren 2023 angreps Kvinnor för fred av Mats Marcusson, en bloggare som särskilt aktivt bevakar freds- och miljöröster och PR-konsulten Lars Jederlund, grundare av Ryssland ut ur Ukraina och tidigare ledande inom Svenska Freds och Skiljedomsföreningen på 1980-talet. Syftet var att misskreditera föreningen och få Jämställdhetsmyndigheten att granska den och de samarbeten föreningen deltar i vilket förs fram av Marcusson i flera artiklar, den första med titeln Putins kvinnor finansieras med svenska skattepengar. Jederlund går ut i Dagens Opinion för att strypa finansiering av Kvinnor för fred, en liten ”extrem så kallad fredsorganisation” som inte helt stödjer den syn hans egen organisation har i Ukraina-frågan. Kvinnor för fred har varit en samlande kraft i den samverkan mellan miljö-, omställnings- och fredsrörelsen som vuxit fram de senare åren under parollen fred på Jorden och fred med Jorden med sådana aktiviteter som Österlens fredsfestival, Folk och fred och Fredsmässan med många deltagare på plats och via nätet. 

Jämställdhetsmyndigheten beställde efter påtryckningarna en granskning av Afactor, ett aktiebolag grundat av två tidigare anställda i MUST, den militära underrättelsetjänsten. Resultatet är en särskild utredning på sammanlagt 38 sidor. I den har mycket av den smutskastning som Frivärld och deras mest aggressiva förespråkare som Mats Marcusson spritt fått rikligt med plats. En utredning med en rad uppdiktade påståenden där också information på facebook om en kommande demonstration mot NATO ses som belägg för budskap i linje med ryska intressen och skäl till att tala om potentiell informationskrigföring. 

Allt medan en förenings företrädare inte bara ska stå till svars för organisationens hållning utan också för vad alla lokalgrupper och deras företrädares för fram samt alla samarbetsorganisationers företrädare. Därtill ska alla anlitade föreläsare granskas i förväg, inte för sin sakkunskap men om de har rätt synsätt och inte kan ifrågasättas för en hållning i andra frågor som kan tolkas strida mot vad det svenska demokratiskicket ser som korrekt hållning. Ange dina samarbetspartners och föreläsare till din inre lista över opålitliga! Välkommen till det nya Sverige!

Den tredje linjen gick ut på att tysta kritiska röster genom att komma åt deras finansiering. Den fick sitt genombrott som de andra tre linjerna 2016 med hjälp av Patrick Oksanen i häftet Trolltider och SvD:s ledarsidor. Oksanen föreslår att ”kravmärkning” av god journalistik bör införas av branschen. Tidningsutgivarna föreslås ta fram en standard som medieföretag certifierar för årligen. Branschöverenskommelse bör komma till stånd för att tysta alla källor som kommer till tals i statsägda ryska medier utöver officiella uttalanden från landets regering. Staten bör också tas till hjälp genom att koppla presstöd och ekonomiska incitament till medier som är certifierade. Oksanen vill väcka allmänheten inför ett stort sammanhängande hot: ”Inse att det finns krafter som förstärker varandra i att rasera tillit och samhälle, och att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger i debatten.”

Linjen att komma åt kritiska röster genom deras finansiering har lyckats över förväntan. 2021 infördes nya mediestödsregler i linje med Oksanens önskemål och Svenskt Näringslivs intressen. För att få mediestöd måste ”god medieetisk sed” och ”av mediebranschen allmänt vedertagna publicitetsregler” följas. Som nytt begrepp introducerades ”hög kvalité” med vilket menades att ”nyhetsmedier som uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap ska inte anses ha ett redaktionellt innehåll av hög kvalitet”. 

Tidöregeringen har fortsatt på den av de rödgröna inslagna vägen. Ett demokrativillkor införs: ”Mediestöd ska få lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.” 

Kulturminister Parisa Liljestrand påstår sig tidigare ha varit mycket tveksam till ett sådant villkor, men menar nu att man kommit fram till något som tunga remissinstanser som Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde kunna acceptera. Knut Lindelöf invänder på sin blogg att det ”demokrativillkor” som nu föreslås strider mot allt i vår svenska demokratiska yttrandefrihetstradition. Det kan användas godtyckligt inte bara på det sätt Oksanen eftersträvar riktat mot systemkritik från vänster och höger utan mot alla folkrörelser som söker göra sin röst hörd. Eller som Lindelöf beskriver det som sker: ”Detta kan också uttryckas som att medborgarrätten – att fritt få starta tidningar (medier) – nu kommer att ersättas av ett systematiskt gynnande av 'journalistisk professionalism' formad i korporativa miljöer inom överhetens värdegrunds- och kåranda.”

I november 2023 skedde den sista utbetalningen av presstöd för mångfald i opinionsbildningen som funnits i över 50 år. På sikt för att ersättas av ett mediestöd i första hand till de stora mediebolagens och deras lokala redaktioner med anställda. Tidningen Omvärlden med dess bevakning av hur biståndets 57 miljarder används upphör eller som det heter pausas. Sidas budget för informations- och kommunikationsarbete minskar från 155 till 20 miljoner 2023 vilket drabbar flera program och organisationer som har fått säga upp många anställda. Bidrag till etniska organisationer dras in. Samtidigt halveras bidragen till folkbildningen, all finansiering av fredsrörelsen på sammanlagt 20 miljoner kronor från Folke Bernadotteakademin stryks och ersätts med stöd för att ”sekondera” NATO, EU och FN.

Samtidigt inskränks grundläggande fri- och rättigheter. En hög lagstiftningstakt och snabbt beslutsfattande inom kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken undergräver tilltron till rättsstaten och demokratin. Gränsen mellan dömd och icke-dömd börjar suddas ut, exempelvis genom visitationszoner och preventiv avlyssning. Migrationspolitiken rör sig emot en ökad användning av tvång och sanktioner med förslaget om angiverilagen som ett tydlig exempel. I det nya Sverige anger vi varandra eller är det dags att vakna upp och tillsammans bryta med Svenskt Näringslivs våta filt över vår samtid?