fredag 15 november 2013

Revolter


Mellanöstern; mina resors mål är numera mest de flera fronternas krisområde. Överbefolkning, resursförbrukning, krig, religion och klimatförändringar mal ner det som var civilisationens vagga. Skiljelinjerna i regionen vidgas genom att klimatförändringen förvärrar vattensituationen, förstörande torka dödar mer än krig, oljekriser svälter oljeekonomierna och dess stressade populationer påbörjar det som poetiskt kallas för: ”Arabisk vår”, vilket i verkligheten är en vinter som får folket att revoltera mot makten i tron att de då kommer överleva.

Vi i väst, de avancerade industriländerna, spelar schack mot samma öde men kan för tillfället utföra en rockad med hjälp av vår ännu intakta militära och ekonomiska makt. Remi är det emellertid inte tal om, matt:heten finns alltid där i form av oljan; vi lider också av att leva med den industriella civilisationens omättliga aptit för svart sörja. Sedan 2005 har den industriella världen inte bara ansträngt sig allt hårdare för att utvinna miljöfarliga okonventionella oljekällor, men vi har också eskalerat det militära ingripandet för att hålla oljan flödande. Striden om resurser har alltid varit en underliggande faktor i alla krig, men liksom vad gäller för klimatförändringar, utarmningen av resurser och den social upplösning eskalerar det bara så längre resurserna att slås om finns kvar. Klimatförändringen multiplicerar hoten dessutom då militarism och klimatförändringarna arbetar hand i hand för att snabba på förödelsen. Krigsmaskinerna är idag de enskilt största förbrukarna av fossila bränslen...

Våra prioriteringar att gynna militarismen har till syfte att upprätthålla den ohållbara, det verkliga hotet kring klimatförändringar växer sig allt starkare i skuggan av drönare och Gripenplan. Under tiden hålls den falska förhoppningen om att teknik räddar vår nuvarande livsstil levande. Den industrialiserade monokulturjordbruket som matar massorna kommer snabbt blekna så fort konstgödsel blir för dyrt att artificiellt fylla på näringsfattiga utarmade jordar med. Bekämpningsmedel och antibiotika förlorar sin effektivitet som mot superogräs och resistenta patogener. Färskvatten och grundvatten offras för skifferborrande och oljesandsproduktion. Vi förstör systematiskt grunden för framtida civilisationer, vi bedriver den brända jordens taktik på våra ofödda barn och barnbarn.

Idag är 168 länder över hela världen utsatta för ökenspridning, siffran är en markant ökning jämfört med förra analysen i mitten av 1990-talet, då uppskattningsvis 110 stater var i riskzonen. I en ekonomisk analys kostar nu markförstöring och ökenspridningen $ 490 000 000 000 per år och utplånar varje år en yta tre gånger så stort som Schweiz. Vi står inför ett scenario om ingen teknik och inga lagar kommer åtgärda. Smältande polarisarna kommer inte tillbaka och den industriella civilisationens dödliga attraktion till fossila bränslen upphör först när råvaran är slut. Majoriteten av invånarna på planeten inser helt enkelt inte omfattningen av de klimatförändringar som pågår, hur de urholkar människans livsmedelsproduktion, infrastruktur och hela vår socio-ekonomiska stabilitet. De megaton av växthusgaser i atmosfären som förts upp genom industriell verksamhet är så osynlig för människorna i vardagen, liksom bergen av giftigt plastavfall som fyller upp världshaven ligger bortom horisonten för miljöhipsters på Södermalm. Utom synhåll, utom sinne…tills effekterna blir alltför uppenbar för att ignorera och då även för sena att modifiera. Överbefolkning fortsätter med oförminskad styrka och uppmuntras i själva verket under täckmantel av kraven på ekonomisk tillväxt, och så fortsätter förstörelsen ännu en generation.


Trots vår ras uppfinningsrikedom och intelligens, tycks vi vara ställda inför samma rudimentära biologiska drifter som de lägsta encelliga organismerna som, om de ges goda förutsättningar, okontrollerat förökar sina siffror långt in på överetableringens territorium tills dess näringskällorna i provglaset är slut. Miljölagstiftning och klimatinitiativ verkar inte bli mer än små farthinder på vår enkelriktade väg mot civilisationsskövling. Fin utstyrsel, men destinationen är fortfarande en kollaps, i Mellanöstern och i världen.