Sumer och Rom gick under på samma sätt, så även de ottomanska och österrikisk- ungerska imperierna. Män och kvinnor av fantastisk medelmåttighet och fruktansvärt fördärv ledde monarkierna i Europa och Ryssland till första världskriget och Amerika av idag har onekligen sin andel av veklingar och idioter som satt destination mot destruktion.
Befolkningen i döende imperier är passiva. Det har fått sina bedövningsmedel och är invaggade i glömska. De retirerar in i det sexuella, det skrytsamt praktfulla och gagnlösa, reträtter som momentant känns lustfyllt men föder självdestruktion. De litar naivt det hela kommer att fungera. Som art, konstaterar Margaret Atwood i sin dystopiska roman Onyx och Crake, är vi är dömda av hoppet. Och absurda löften om hopp och härlighet serveras oss av nöjesbranschen, den politiska och ekonomiska eliten, överklassen som poserar som journalister, självhjälpen ges av religiösa trossystem som garanterar att anhängare av rätt gud alltid kommer att skydda dem. Det är kollektivt självbedrägeri, en reträtt in i det magiska tänkandet.
Den romerska statsmannen Cicero var en påtalare av Roms förfall; för all hans ärlighet, jagades och mördades han, hans händer och huvud avskurna. Hans avhuggna huvud och hans högra hand, som hade skrivit Philippics, spikades upp på Forum i Rom. Brusande folkmassor fick höra på medan den romerska eliten berättade att han aldrig skulle tala eller skriva eller skrämmas igen. Denna giftiga, kakofoni av skådespel och gladiatorkamp, bröd och cirkus pumpas idag ut i etern i eviga 24 timmars cykler. Få människor läser böcker. Fria tankar och ifrågasättanden är bannlyst, särskilt vid universitet och högskolor, där skygga pedanter och karriärister pressar fram akademiska dravel. Våra universitet och handelshögskolor, pressar fram chefer att besätta systemet, människor som inte undervisas i att tänka utan att lyda å förvalta. Dessa systemchefer vet bara hur man förevigar sig själva och systemet de tjänar, de uttömmer jorden för att upprätthålla upp ett system som fungerade men vars bäst-före-datum nu är passerat. Snart inleds en reträtt in i det muromgärdade Elysium; som den Förbjudna staden eller Versailles. De uppfinner sin egen verklighet, Wall Street har idag reproducerat detta beteende. De insisterar på att vi bibehåller ett fortsatt beroende av fossila bränslen och en spekulationsekonomi, allt för att upprätthålla riket. Statliga medel förslösas alltmer på extravaganta och meningslösa projekt och kejserliga äventyr. Och allt kollapsar.
Vällust och evig ungdom är våra övergripande tvångstankar. Den romerske kejsaren Tiberius lät i slutet av sitt misslyckade styre, flytta sitt hov till Capri och använde palats till en plats för ohämmad lust och våld. Tiberius skulle följas av Caligula och Nero. Galenskap föder sin galenskap. Det är trivsammare, jag erkänner, att stå hänförd inför våra elektroniska hallucinationer. Det är mer glädjande att insupa den hedonism och sjuk av dyrkan av jaget och pengar. Det är mer tröstande att snacka om kändisskvaller och ignorera eller avfärda det som är verklighet. Thomas Manns Bergtagen är ytterligare en briljant roman om detta märkliga sinnestillstånd. Det finns ingen politisk ideologi, trots koreograferade debatter och utarbetad politisk teater. Det är, som det alltid är i slutet, en stor kleptokrati.
