Diplomatiska distanslopp

I många år, och trots alla bevis för motsatsen, har de västerländska medierna förmedlat den amerikanska tanken att Vladimir Putin befinner sig i samma rum som många av historiens mest vedervärdiga ledare, självfallet har även jämförelsen med Hitler förekommit. Detta trots att verkligheten snarare talar för att den ryska ledaren har gjort mer för att främja global fred och säkerhet än någon annan västerländsk nyligen gjort. Putins påbörjade sin färd mot statsmannakap, märkligt nog, i samband med terrorattackerna den 11 september. Sedan den dagen har Washington utnyttjat sin personliga och högst nationella tragedi i syfte att uppnå specifika geopolitiska ändamål, majoriteten av dem, diametralt mot Rysslands och EU:s egna nationella säkerhet. Moskva och EU förväntades fungera som passiva och aktiva deltagare när den amerikanska krigsmaskinen påbörjade sin förstörelseturné genom världen. I slutet av 2013 började dock tecken på att den ryska passivitet passerat ett bäst före datum, eftersom våldet och infiltrationen då knackade på Rysslands dörr. Kiev hade plötsligt rest sig mot den ukrainske presidenten Viktor Janukovitj, vars enda brott varit att upphäva genomförandet av ett associeringsavtal med Europeiska unionen. Detta var det ögonblick då Washingtons långsiktiga investering i Ukraina började betala sig, Victoria Nuland, då USA:s biträdande statssekreterare för europeiska och eurasiska angelägenheter, påtalade att Washington hade investerat mer än 5 miljarder dollar sedan 1991 för att hjälpa Ukraina att uppnå den framtid de förtjänar. De ryska investeringarna på fyrdubbla belopp lämnades dock därhän.

Med välsignelser från en myriad amerikanska e icke-statliga organisationer och tankesmedjor tog demonstranterna på gatorna i Maidanupproret till våld, de byggde barrikader i huvudstaden och attackerade polisen och tvingade så småningom den demokratiskt valda presidenten att fly från landet. Juntan tog över. Som John J. Mearsheimer observerade i den prestigefyllda tidningen Foreign Affairs; USA och dess europeiska allierade bär större delen av ansvaret för krisen. Rysslands utrikesminister Lavrov påtalade i år att Väst bygger sin politik på grundval av en princip; Om du inte är med oss, är du emot oss och att denna politik är grunden till den långvariga konflikten i sydöstra Ukraina. Det var amerikanerna som lanserade sin egen invasion av Ukraina under de tidiga skeendena av protesterna som hade till syfte att fläkta missnöjets flammor, och ja, det finns bevis. Victoria Nuland, fotograferades på gatorna i Kiev och delade gärna ut kakor till anti-regeringsfolket, några av dem fascister som dessutom sen fortsatte att tillträda toppositioner i den nya regeringen. Som nämnda Mearsheimer hävdade; Den nya regeringen i Kiev var alltigenom västerländsk och anti-rysk, och den innehöll fyra höga medlemmar som med rätta kunde benämnas som neo-fascister. I ett läckt telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Ukraina Geoffrey Pyatt nämnde Nuland; Arseniy Yatsenyuk som kandidat att leda den ukrainska regeringen. Var någon förvånad när Yatsenyuk blev premiärminister den 27 februari det året? Under det kända telefonsamtalet uttryckte Nuland också några otroligt uppriktiga känslor mot Amerikas främsta allierade när hon yttrade sitt; Fuck EU. Man bör i detta sammanhang minnas att ingen rysk politiker hade fräckheten att dyka upp någonstans i Ukraina och berätta för folket var deras nationella öde skulle finnas.

När de västerländska medierna fortsatte att spinna vidare på temat av en rysk invasion arbetade Kreml med att rädda de delar av Ukraina som orsakats av många decennier av västligt arbete bakom kulisserna, en sådd av utländska icke-statliga organisationer och olika tankesmedjor. Putin spelade till exempel en viktig roll för att förmedla och sammanföra ledarna i Ukraina, Tyskland och Frankrike för att ratificera Minsk-avtalen i februari 2015 för att få ett slut på våldet i Donbassregionen. Trots internationellt erkännande av kraven som fastställts av Minsk, som inkluderar "omedelbart och fullständigt eldupphör i synnerhet i Donetsk och Lugansk har det skett många rapporter om grova kränkningar. Förra månaden krävde Putin att ett fredsbevarande uppdrag skulle skickas till de krigsdrabbade östra regionerna i Ukraina. Fredsbevararna skulle placeras ut på avgränsningslinjen med uppdrag att skydda OSSE som övervakar våldsbrottet mellan regeringsstyrkorna och rebellerna. Tysklands utrikesminister Gabriel omfamnade tanken och uppmanade medlemsländerna att diskutera med ryska federationen villkoren för ett FN-uppdrag men Washington och Kiev avvisade emellertid förslaget med bestämdhet. Även om Väst därtill talar regelbundet om en rysk invasion av Krim kan ingenting vara mer fel. Högsta Krimrådet ansåg att president Janukovitj hade utsatts för en kupp, att den nya regeringen i Kiev var olaglig och att folkomröstningen var ett svar på förfallet av den civila ordning som svepte över landet. Krim var en i stort sett ryskspråkig republik som var en integrerad del av Ryssland tills Nikita Khrushchev gav området till Ukraina 1954. De officiella resultaten från folkomröstningen var omöjliga att ifrågasätta. Den ryska statsduman ratificerade återföreningen med Republiken Krim och staden Sevastopol den 20 mars 2014. Västra fördömde men Putin påminde kritikerna om att situationen speglades i den av väst erkända Kosovoska folkomröstning för självständighet.

I en situation som var helt och hållet densamma som den på Krim erkände Väst Kosovos avskildhet från Serbien som legitim, medan de nu hävdade att tillstånd från ett lands centrala myndighet behövdes för en ensidig självständighetsförklaring. Trots att få skulle erkänna de öppet ledde Putins ansträngningar i Ukraina till en drastisk minskning av våldet vid en tid då många västerländska observatörer förutspådde att Ryssland skulle inleda en fullskalig invasion av ukrainskt territorium. Sen över till Syrien. Många har förmodligen redan glömt Rysslands enorma bidrag för att säkra freden i Syrien, som har lidit interna strid sedan 2011. Påminner om hur dåvarande presidenten och fredsprisvinnaren Obama gav signalen att starta ett allvarligt militärt angrepp mot den suveräna staten Syrien. Anledningen? Washington påstod att Assad-regeringen hade använt kemiska vapen för att attackera en förort till Damaskus. När det brittiska underhuset senare nekade att ge dåvarande premiärministern Cameron tillåtelse att ansluta sig till amerikanernas krigsspel, fick Obama plötsligt mycket kalla fötter. I ett försök att rädda sin trovärdighet sa utrikesministern Kerry att USA skulle avstå från en attack på Syrien om Assad kom överens om att överlämna alla sina kemiska vapen inom en vecka. Skriv här in rysk diplomati i sitt bästa. Det som följde var maratonmöten i Genève mellan Kerry och Lavrov som så småningom resulterade i ett avtal som inte bara avvärjde ett eskalerat krig, men även avlägsnade kemiska vapen från Syrien som även inträdde i Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW). Detta främsta exempel på rysk diplomati visar att krig alltid kan avvärjas så länge som dialog mellan personer och nationer existerar.

Tyvärr har USA visat på en långvarig och oförsonlig beslutsamhet att blanda sig i Syriens inre angelägenheter, där de till och med attackerat den syriska militären. Även om Ryssland har, dock på inbjudan av Syriens regering, involverat sig militärt för att hjälpa president Assad att befria landet från terroriststyrkor. Styrkor som de amerikanska krigarna misslyckades med att förstöra och i delar aktivt stött. Sammanfattningsvis har Putin alltså satt in extraordinära diplomatiska insatser för att skapa fredliga förutsättningar i Ukraina och Syrien, naturligtvis skulle få i Sverige och Väst se saker på detta sätt, vilket bara understryker den stora men olyckliga schism som pågår mellan Ryssland och Väst, ett Väst som har förlorat sin förmåga att urskilja rätt från fel, sanning från bedrägeri.

Marie von Ebner-Eschenbach

Fear not those who argue but those who dodge.

Onda sagor

Plockade igår upp American Gods från mitt välfyllda bibliotek. Legat oläst för länge. Inser att det är en berättelse, eller snarare en saga, där ondskan är självklar och tar plats. Uppfriskande. I min barndom minns jag med värme berättelserna och sagorna som jag utsattes för. De hade ett sätt att väcka mitt behov av kraftfulla känslor, samt hantera dem. H.C Andersen var min skattkammare, för han skrämde mig, idag så får han inte ens läsas på förskolan, men jag är säker på att ingen av vi som växte upp med Andersen gråter idag. Hans underbara berättelser är överflödiga sina beskrivningar av otvivelaktigt övernaturliga gudalika varelser, för att inte tala om pratande djur, naturkrafter och elaka andar. Inte alla detaljer i hans berättarlandskap är ofarliga och barnvänligt placerade och karaktären som oftast dyker upp; är döden, en oförstörbar individ som oväntat inkräktar och hackar hål på ett hjärta, stjäl en lycka och bär bort det bästa eller mest älskade. Idag är detta ämnen som är barnbokstabu. Men jag hävdar att Andersen tog barn på allvar.

Han talar inte enbart om livets glädjefulla äventyr, men även om dess elände, dess uselhet, dess ofta oförtjänta nederlag.

Hans sagor, som trots att de innehåller alla fantastiska varelser, är mer realistiska än mesta delen av dagens historier för barn. Snuttighet som undviker svarthetens underverk som pesten. Andersen hade modet att skriva historier med olyckliga slut. Han trodde att människan måste förstå de nödvändiga inslagen i det verkliga livet, samt att okunskap om det onda i livet härstammar från intellektuell och emotionell inskränkthet och är en form av mental fattigdom som bör undanröjas. Min barndoms Andersson finns det spår av i Gaiman. Det tackar jag för.

Matjordsbristen

Glöm för en sekund Peak Oil och ägna lite tid och tanke åt Peak Soil. Något som faktiskt är knepigare, men det kan härledas till effekterna av monokulturer i jordbruket, för mycket gödsel och alltför entusiastiskt bevattning kommer bokstavligen att minska jorden kraft. Människan vet mycket om den globala mängden olja och hur länge dessa lager kommer räcka än vad vi vet om hur mycket odlingsbarjord det finns. De nuvarande jordarna kommer enligt en del beräkningar att bara ge tillbaka 70% av vad de producerar idag och detta redan runt 2040. FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation uppskattar att 25 procent av världens jordar som idag ger bra matavkastning försämras snabbt och ytterligare åtta procent förfaller måttligt. Minns då gärna att även den måttligt försämrade marken har förlorat hälften av sin kapacitet att lagra vatten. Och det enda sättet att få tillgång till ny, oskadad mark är att bränna ner resten av planetens träd. Matjorden är det vikitga i detta. Utan matjord så passerar vi snabbt den punkt där tillväxten i produktionen slutar accelerera och idag har vi redan nått dit. Under hela den senare delen av 1900-talet ökade livsmedelsproduktionen med cirka 3,5 procent per år, bekvämt för befolkningstillväxten, men den dramatiska ökningen av avkastningen berodde på nya former av oljeberoende gödsel och toxiska bekämpningsmedel, mer bevattning med färskvatten och nya genförändrade grödor. Nu har nyttan med dessa engångsförbättringar till stor del gått omintet för den globala livsmedelsproduktionen ökar till bara 1,5 procent per år. Inte nog för att upprätthålla våra 7 miljarder.

Matproduktionen stannar upp, och extra investeringar hjälper inte, då striden står mot själva Gaia. I värsta fall kommer ett tillväxtstopp, eventuellt följt av en total minskning. Faktum är att 80 procent av de livsmedel som undersökts i diverse ekologi- och samhällsrapporter redan har nått avkastningstoppen och produktionsnivåerna faktiskt har platts ut för viktiga regioner; regioner som idag utgör 33 procent av global risproduktion och 27 procent av global veteproduktion. Så planetens befolkning är redan i svårigheter, och det blir värre om vi kryddar matjordsbristen med klimatförändringarna. Det finns fortfarande några snabba korrigeringar oss till buds stående; primärt skära ner på matavfallet: mer än en tredjedel av maten som odlas för konsumtion blir aldrig föda. Men om vi inte kommer på nya innovativa odlingslösningar kommer grymheter uppstå i kölvattnet av Peak Soil redan tidigt in på 2030-talet.

Kärnfrågan

Många är idag med rätta bekymrad över klimatförändringarna, många är även fast i sin religiösa övertygelse om frälsningen kommer i from av från förnybar energi; tyvärr är det förnybara en antikrist, sanningen, vägen och livet är kärnkraft som tronar praktiskt taget alla andra valmöjligheter. När den nuvarande oljeekonomin stannar upp kommer den fossila bränslesektorn undvika att påminna om att de var högst delaktiga i att stoppa framtidens perfekta energikälla. Det är vad kärnkraftens mest angelägna anhängare redan har påpekat: eftersom kärntekniken redan är nästintill perfekt, måste den enda möjliga orsaken till dess nedgång vara en konspiration fossilbränsleintressen. De självutnämnda miljövännerna och oljeindustrin har helt enkelt ignorerat de mycket verkliga begränsningarna som finns med förnybar energi; och de tillät den tilldragande vind och vatten optimismen växa sig starka bland den bredare allmänheten genom att absolut samt okritiskt hylla förnybara energikrav och den förnybara energiindustrin. Grönt men ineffektivt blev därmed mer rätt än den lönsamma och kraftfullare kärnkraftsindustrin. Detta är nog den främsta orsaken till att vi kommer misslyckas med missionen rädda vår livsstil.

Vi skulle behöva mycket mer klimatbegränsningar, köttskatt, flygskatt, fiskestopp, agrarreform, barnstopp, men hur kan politikerna övertyga väljarna att rösta för mer vardagligt bemödande och mer fördyrande svårigheter när varje miljöorganisation ropar högt; segern för förnybar energi ligger precis runt hörnet! Men, kanske skulle slaget vara förlorat även ovan anförda inte var fallet. Fossilbränsleintressen och den nuvarande kapitalismens logik är så resoluta och de har ett sådant grepp om världsekonomin, och därmed politiken, att kampen är förlorad oavsett. Ändå minskar dessa uppdelningar inom miljörörelsen möjligheterna till inflytande; för om de Gröna enade skulle förespråka renare kärnenergi vore det en stark motpol. Först besegra den stora fossilfienden och sedan, återuppta den gamla kampen mellan kärnkraft och förnybar energi. Det kommer emellertid inte att hända, för många miljöorganisationer är inget annat än spegelbilder av individerna som är medlemmar; anti-vetenskapliga eller ovilliga att ändra sitt föråldrade tänkande kring vad som krävs.

Oljelöshetens anarki

Den ultimata civilisatoriska nedgången är nu oundviklig. Vind, vatten och sol kan inte leverera tillräckligt koncentrerad energi för att ersätta olja. Vi är därmed grovt räknat 7,5 miljarder människor på en planet som, innan oljan började nyttjas, uppehöll mellan 1 och 2 miljarder. Med en enkel kalkyl har 5 miljarder människor ingen framtid, än mindre de 2 miljarder beräknade ankommande de närmaste 30 åren. Vi måste bränna mer bränsle för att upprätthålla vad vi har idag i form av bekvämligheter, men bränningsakten förstör egentligen vad lite vi har. Så vår instinkt kommer träda in och vägleda oss när maten och värmen hotas; väpnad konflikt i syfte att ta vad andra har. Alla krig handlar om överlevnad och förvärv av resurser; under religionens skyddande dräkt så klart. Konflikt kommer dock att snabbare tömma den energi vi har kvar. I brist på den uppkrigade oljan kommer det inte att finnas tillräckligt med överskottsenergi för våra intrikata industrisystem för att ge den ekonomiska drivkraften vi behöver för att driva de för oss i Väst gynnsamma kapitalistiska systemet. När våra hjul slutar snurra, slutar vi äta. Vår situation är så brutalt enkel. Elektriska fordon kan inte fungera utanför en kolvätebaserad infrastruktur, och ingen transport kan existera förbi oljeepoken. Batterikraft levererar inte färskvatten eller tar bort avfall, och vi kommer inte återgå till en miljöpartistisk Sörgårdsidyll där alla äter äpplen och slaktar glada grisar. Vi vet inte hur vi gör längre. Och hungriga människor tillåter inte en andra skörd. Det arga folket kommer söka efter dem som är ansvariga för kollapsen och insisterar på att livet återgår till det oljeintensiva normala av idag. Då inträder despoternas tid. De som lovar lycka. När despoterna fått avrätta och rensa kommer allt att bli bra.

Det är vår historia, anpassad till 2000-tal. Vi trodde att fascismen var omöjlig i civiliserade nationer; så länge som välståndet fanns för alla, det var sant. Eftersom välståndet nu inte kommer finnas, rör fascismen på sig igen, och har en aptit som kan mättas först när alla lyder. Utan en energibas kommer inget att stoppa den sönderfallet av den nuvarande globala ordningen. Andra associationer av stater och federala stater kommer också ruttna. USA, Brasilien, EU, Ryssland, Kina, Afrika kommer reagera och förneka, men slutresultatet blir detsamma: Energiutarmning innebär allt; social kollaps. När civil oro sätter in kommer regeringarna att agera på det enda sättet de vet hur: våldsam repression i syfte för att återställa ordningen. Detta kommer innebära militära ingripanden mot den egna befolkningen och införandet av krigslagar eftersom civila sammanbrott leder till anarki. Redan nu kommer förslagen på detta. När kollapsen kommer väljer alltid våra valda ledare att ta rollen som självhärskare och upphäva lagarna. Med hjälp av propagandistiska hänförande föreställningar bland dem som omger makten kläs diktatorn i en mantel av rättfärdighet och förvandlar sig till sinnebilden för allt som är gott. De som protesterar blir identifierade som hedningar och kommer enligt retoriken förtjäna straff. De som stödjer det totalitära får bli en del av det nya. De som inte kommer att avskedas. Polisen och militären kommer att ställa sig bakom den som betalar deras löner och verkställa sina uppdrag.

Totalitära stater har visat att det aldrig finns brist på villiga händer att utföra obehagliga uppgifter. Efter kraschen kommer återigen stadsstater dyka upp och regionala stormakter infinna sig, varje regim kommer hävda att bara just de kan laga världen om ideologin de har fullföljs. Men utan kraften i fossila bränslen kommer det bara bli en obegriplig utdragen regression till medeltidens brutalitet, makt kommer vila på i muskelstyrka. Vad händer då de närmaste åren? Demokratins kraft kommer att avta; och göra livet obehagligt för miljontals människor, och i slutändan kommer val vara avskaffade. Istället kommer Expertministärer tillsättas och de kommer sedan sköta transaktionen till tyranniet i det oljelösa samhället.

Ni ger vi tar

Fyra amerikanska soldater dödade i ett överfall. Ingen nyhet egentligen; vore det inte för det faktum att de dödades i Niger. Där inga amerikanska soldater officiellt befinner sig. Amerikaner liksom vi européerna är sedan många hundra år fast i en extraherande mentalitet när det gäller Afrika. Det som finns på kontinenten ska tas. Problemet är att den amerikanska kapitalistiska visionen är bruten. De kan inte ens investera i sin egen nation vars infrastruktur faller ihop, än mindre i Afrika. Vad göra när pengar inte räcker? Har du vapen kompenserar detta. President Trump vet vilka välsituerade resurser Afrikas jord och dess folk besitter, möjligheten att tjäna stora pengar är där. Men amerikanerna kan inte längre vara frikostig de investeringar som behövs för att begagna rikedomarna. Det är här den amerikanska militärmakten kommer in i bilden. I stället för ordentliga ekonomiska investeringar, diplomati och politiskt partnerskap använder Washington sin militära styrka att inkräkta på Afrika; allt under den numera välbekanta förutsättningen att "bekämpa terrorism". Men det verkliga syftet med att utöka den amerikanska militära närvaron i Afrika handlar om att säkra amerikanska ekonomiska intressen med hjälp av billig militärmakt i stället för ett genuint ekonomiskt engagemang på det sätt som Kina har gjort. Amerikanerna, och i viss mån även NATO, vill ha militär eldkraft på plats i hela Afrika i händelse av en skarp konfrontation med Kina. Kina ses som en global ekonomisk rival, en rival med vilka relationerna snabbt kan bli oroväckande besvärliga; från Nordkorea till territoriella tvister i Sydkinesiska havet, och då önskar USA ha militära sätt på plats för att köra ut Kina ur Afrika. Som européerna under förra århundradet är amerikanerna idag indragna i en kamp om Afrikas resurser.

Den här gången handlar det mindre om slavar och mer om legitima expanderande bilaterala handelsintressen med självständiga afrikanska länder. Amerikas militarism i Afrika kommer inte att ge länderna på kontinenten några fördelar. Som i andra delar av världen, Mellanöstern, Nordafrika, Centralasien, visar mönstret tydligt på att terrorismen ökar där amerikanska militära operationer agerar bekämpare av densamma. Dessutom är den kapitalismen i sin nuvarande form inte motiverad att via handel utveckla Afrika. Det handlar om att ackumulera vinster till Wall Street. Den verkliga faran är nu att denna militarism kommer leda till konfrontation med Kina om de senares ekonomiska intressena hotas, som var fallet när USA och NATO-styrkor bombade ett fungerande, men Kina-närmande, Libyen 2011. Hittills har fyra militärer dött och några amerikanska änkor gråter men inom något år kommer det vara 100-tals nya änkor som kommer sörja deras män dött i syfte att smussla igenom ännu ett svekfullt uppdrag i en död demokratis tjänst.

Isocrates

I maintain, then, that we should make peace, not only with the Chians, the Rhodians, the Byzantines and the Coans, but with all mankind...

Guy Debord

“Secrecy dominates this world, and foremost as the secret of domination.”

Grått; en vacker färgskala

Ett juridiskt arbete inom regeringens väggar innebär att uthärda alla slags människor och givetvis deras faktabefriade åsikter. I vardagliga debattsammanhang mildras svaren och erbjuds på en lämplig nivå av kontrafaktisk tanke, ligga före det förekommande, ett skämt och lättande av atmosfär innan någon röjer stängda sinnen. Många är dagarna då NATO:s helighet, pacifismens oförmåga eller miljöinnovationens krafter kritiklöst approberats. Komplexiteten i ett problem som omfattar strategiska allianser skulle kräva att en person läser en mängd olika böcker i frågan för att ens ha en grundläggande förståelse för vad de talar om. Det är självklart så mycket lättare att välja ett lag, lära sig några slagord och ta till debatt med en meningsmotståndare beväpnad blott med anekdoter, slagord och oriktigheter. Att vidare förvänta allmänheten har kunskap och språk för att förstå de stora frågorna i vår tidsepok på ett tillräckligt sätt är vid denna tid naivt. Och en sådan förståelse belönas ändå inte, eftersom medierna och det politiska riket använder genvägar, reklamfraser och ett nära förakt för intelligens.  Drevets svärd svingas skoningslöst när de behöver skära ner någon som försöker komma in med nyanser i en komplicerad diskussion. Nyanser är dåligt; det minskar lagandan.

Lyssna på den publika diskursen och det är tydligt att själva samhällets berättelse har fragmentiserats, och när man tar hänsyn till detta faktum är det lätt att förstå varför så mycket ilska och aggression översvämmar alla kommunikationssystem. Varje medborgare uppfattar sig vara en representant för det goda i en stor berättelse där det handlar om att undvika en katastrof. Självklart uppfattar de olika åsiktsgrupperna den annalkande katastrofen helt annorlunda; inga gråskalor tillåts; antingen är klimatförändringarna inte är riktiga eller så kan den gröna tekniken kan ge alla på jorden en ständigt uppgraderad levnadsstandard för alltid. Finns dock inget gott eller ont, svart eller vitt, det finns komplexa gråskalor och svåra beslut.

Sprickorna i fernissan

Hösten finner mig igen. Säsongen är till sitt väsen klimax för reflektioner som påbörjats under solvarvet, samtidigt som lite melankoli alltid färgar mitt sinnes konturer denna årstid har den slagit mig mer detta år. Jag känner inte bara ärren i mig men även såren i världen. Jag sörjer de vilda människorna, de som leder mänsklighetens stora försök att dämpa och kontrollera jordens puls. Livet i det moderna är en lovsång i bekvämlighet, men en ändlig sådan. Livet är också utan känsla för tillhörighet, förutom en oändlig strävan efter pengar som köper oss mindre och mindre lycka. Livet har lämnat bakom sig alla de ceremonier som en gång band ett folk och gav dem en känsla av syfte; kvar är enbart handel. Om en person inte är engagerad i någon handling som rör köpa eller sälja är de lösdrivare, de är en olägenhet att flytta på. Alla måste delta i samhället, och deltagande består i att bedriva handel. Vi är ett folk som mer och mer isolerar oss i vår personliga domicilet, en förare i en personbil, individuella bås på jobb. Från andras röster gömmer vi oss med hörlurar och från andras ageranden gömmer vi oss bakom skärmar, som kommunicerar utan röster eller ansikten, bara text och infantila piktogram. I stort sett tar aldrig våra händer i höstjorden, våra näsor drar inte in vedrök, våra muskler pumpar inte med mjölksyra annat än i de stålindränkta träningsplatsers neonljus, våra ögon känner inte längre till stjärnljus.

Vi lever våra liv i en rak linje; cirklarna som folk brukade sitta i är förbytta i köer eller trängsel där vi tysta, och med sänkta ögon undviker att träffa någons blick. Vi lever inte. Vi är bara aktiva i strävan att göra någon annan rik medan vi tjänar tillräckligt för att överleva till nästa löneutbetalning, och sedan är vi passiva. Vi sitter och stirrar, misstar underhållning för erfarenhet, hoppas att titta på andra som låtsas att leva i säsongens såpa. Vad blir människor när vi tar bort allt som gör dem mänskliga? Vad blir av människor som inte längre sjunger? Vad blir av människor när de har lärt sig att världen är tyst och död? Vi snubblar nu blint framåt, i mörker, självklart kan hjärtat och huvudet inte luras för evigt, sprickorna i fernissan är därför även denna melankoliska höst fylld med alkohol, sex, droger, shopping, och en och annan pessimistisk reflektion.

Albert Einstein

Peace cannot be kept by force. It can only be achieved by understanding. You cannot subjugate a nation forcibly unless you wipe out every man, woman, and child. Unless you wish to use such drastic measures, you must find a way of settling your disputes without resort to arms.

Egots omedelbara tillfredsställelse

Jag har länge sagt att kraften i pengar inte är mer än kraften i den energi vi har till vårt förfogande. Vi kan skapa så många dollar som vi vill och detta utan konsekvenser, eftersom betalsystemen idag är digitala och inte följer de befintliga fysiska lagarna. Bankens insolvens är egentligen bara en hägring. Liksom politiken av idag, vi argumenterar om vem som skulle vara den bättre statsministern, på samma sätt som vi debatterar vilket lag som ska vinna Allsvenskan, det spelar med andra ord ingen roll för andra än kadern av följare. Skillnaden i vem som styr är även det en hägring, höger och vänster är idag närvarande blott på ett  fiktivt sätt. Politiken och pengarna saknar styrka och relevans. Den stora verkligheten bakom är den fundamentala ekonomin; den som utgörs av energi och andra naturresurser nödvändiga för överlevnad. Dessa naturresurser kan dock inte stödja en global ekonomi utan att energi vi inte har utnyttjas i ett eskalerande rovdriftande. Träd försvinner, mat producerad av ett förödande industriellt jordbruk, kollapsande fiske, förlorat färskvatten, minskande mineraler, uttömda malmer; allt kräver energi för att skörda dem och sedan modellera om dem till icke-essentiella konsumentvaror. Pengar är helt enkelt det sätt på vilket vi kan hävda vår del av energin. Ju mer pengar du har desto mer energi tar vi i anspråk i form av varor och tjänster. För varor och tjänster är idag vårt altare. Vetenskapen har gjort det möjligt för oss att leva ett kulturfritt liv där vi underhålls av gratis glittrande värdar på platta skärmar, två dimensioner som ger brottstycken av ett endimensionellt liv.

Robotar gör allt arbete som måste göras för att fortsätta bevara vår värld, varje år måste fler och fler människor skrapa ihop till en nödtorft och på en semesterresa övervinna den kulturella atrofi som har fallit ner över oss alla. Våra kroppar blir ingenting mer än energibehållare utan ett syfte. De jobb som finns och som inte ingår i tjänsteekonomens manual, är jobb där vi sitter och gör ingenting till någonting. Beger oss till en plats bort från familjen, stirrar på dataskärmar i ineffektiva klimatkontrollerade byggnader gjorda av glas, engagerar oss med fiktiva problem. Våra kroppar är inte längre nödvändiga och hjärnan når förtvining matad av lätta påståenden om alltets välstånd och framgång.

Emellertid är det snart slut. Vi går in i den sista fasen. En sista handling kröner denna tidsepok;  valet av Donald Trump; en man utan substans, bortom egots omedelbara tillfredsställelse. En man som inte har gjort något av verkligt värde, men en man som blivit rik på förvaltningen av andras arbete. Trump är som en spegel av vårt kollektiva Västliga medvetande. Han reflekterar bara tillbaka till oss vad vi har övergått till att vara. Det spelar ingen roll vem USA:s president är, för imperiet som kollapsar faller fritt runt den presidentska intuitionen. Vi lever i en värld som har blivit för stor för att gå i stöpet, en värld baserad på en infantil livsstil som vägrar ta hänsyn till måttfullhet och konsekvens. Det är en hallucination som fortsätter att existera eftersom vi måste tro på något i brist på de döda gudarna. Samtidigt kväver vi livet ur våra kroppar, vi har gjort oss både maktlösa och värdelösa inför globaliseringens krafter. Vår livsstil har gått i stöpet, och likt alla de civilisationer som kommit före kommer vår kollapsa. Kollapsen har egentligen fortgått under hela min livstid. Cancern har bara blivit en global, nått sina metastaser och är idag systemisk; allt som är kvar är medvetenheten hos en del om den påbörjade förruttnelsen.
Precis som samtliga enskilda varelser föds, mognar och dör är våra civilisationer inte annorlunda. Alla expansiva kulturer överskrider sina resursbaser och rämnar. Denna kollaps kommer inte som nyhetsinslag på Rapport eller som ett Tweet från Trump; det har redan hänt, det är nu inget det ska resoneras om men tiden och energins upphällning kommer att avslöja mina ords sanning.

Falska nyheter och nakna kejsare

Det finns absolut inga trovärdiga bevis för att ryska nyhetsmedier eller USA-baserade webbplatser systematiskt engageras i en samordnad påverkansoperation för att destabilisera den amerikanska demokratin i valet förra året. Men ändå propageras detta budskap gång på gång. Visst, det finns gott om falsk information på internet tillgänglig via plattformar som Facebook, men deras nyhetsflöde styrs av intäkt inte upptäckt. Syndabocken är rysk media, men verkligheten är betydligt enklare; amerikanska myndigheter och etablerade medieföretag kan helt enkelt inte acceptera rivaliserande försäljningsställen som ger kritiska perspektiv. Rysslands RT har till exempel haft en kritisk bevakning om kriget i Syrien, liksom konflikten i Ukraina, Jemen, Venezuela, Katalonien och på andra håll. RT var dessutom först med att presentera dokumentation för hur den amerikanska regeringen och dess regionala NATO-allierade har blivit indragna i ett olagligt, hemligt, regeringsförände krig i Syrien; med givet stöd till extremistiska militanta islamistiska grupper. Detta kritiska perspektiv har framtvingat rättsliga och politiska konsekvenser för Washington och dess allierade. Bara för att den amerikanska regeringen inte gillar denna typ av otroligt bevakande nyhetstäckning legitimerar det inte benämningen; falska nyheter. Den termen är numera används bara som en förevändning för att censurera obehaglig information.

Det finns många andra internationella frågor där ryska medier ger en godtagbar, gångbar, alternativ synvinkel. Och eftersom det officiella Amerika är förnärmade av detta kritiska perspektiv drar sig inte dess myndigheter och allierade för att obstruera ryska medier med det falska påståendet att de är; utländska agenter som undergräva amerikansk demokrati. Är inte den amerikanska demokratin starkare? Alla amerikanska etablerade nyhetsmedier har upprepat det falska narrativ om det Ryska. Det finns helt enkelt inga bevis för att ryska nyhetsmedier var eller är engagerade i någonting så avancerat att destabilisera den amerikanska demokratin. Ryska medier har och ger en kritisk nyhetsrapportering, men det destabiliserar Washingtons olagliga verksamhet i utomeuropeiska krig så är det vad ansvarig journalistik ska och bör göra. Att bekämpa denna typ av ifrågasättande journalistik eftersom den kränker så kallade geopolitiska intressen är; censur och en lätt tyrannisk handling. Presidentens senaste hot om att stänga den amerikanska nyhetskanalen NBC över påstådda falska nyheter och alternativa fakta är skrämmande. NBC-rapporten om Trumps kärnvapenhantering verkar i alla fall trovärdiga. Men de amerikanska mediernas ramaskri över censurhoten är emellertid hyckleri. Deras upprördhet baseras på ett ytligt förakt för Trump som en avskyvärd individ; i motsats till ett principiellt försvar av demokratiska rättigheter, och framför allt mediefrihet, som skulle varit önskvärt.

De amerikanska medierna som nu rasar mot Trumps attack på yttrandefriheten använder de själva för att undertrycka alternativa medier så som RT.  Och återigen är mycket av denna fientlighet gentemot alternativa media motiverad av det faktum att dessa alternativa media exponerar de amerikanska myndigheternas hyckleri. Utan denna mediala konkurrens hade mycket av USA:s olagliga aktiviteter i utländska krig aldrig nått en bredare världspublik. Amerikanska demokratiska rättigheter är under attack från många håll. Men det var under attacklångt innan den motbjudande Trump äntrade den politiska scenen. Hans klumpighet belyser bara hur bedrägligt tunn isen, på vilken amerikansk demokrati nu står, har blivit . Den spricker snart och vattnet under är mörkt och grymt.

C. Wright Mills

The American elite does not have any real image of peace — other than as an uneasy interlude existing precariously by virtue of the balance of mutual fright. The only seriously accepted plan for peace is the full loaded pistol. In short, war or a high state of war-preparedness is felt to be the normal and seemingly permanent condition of the United States.

General Omar Bradley

We have men of science, too few men of God. We have grasped the mystery of the atom and rejected the Sermon on the Mount. The world has achieved brilliance without conscience. Ours is a world of nuclear giants and ethical infants. We know more about war than we know about peace, more about killing than we know about living. If we continue to develop our technology without wisdom or prudence, our servant may prove to be our executioner.

Vandring bort från Amerika

Historikern i mig fortsätter att fascineras av den amerikanska upplösningen, en upplösning som nu närmar sig nationellt självmord. USA och dess befolkning är förblindade av sin hybris och oförmögna att möta en realitet där de saknar makt. Som Gaias förblindade avkomma Tyfon slänger sig nu den tidigare så mäktiga nationen runt i ett kompakt moraliskt mörker; landet flyr in i en fantasivärld där hårda och obehagliga fakta inte längre tränger in. Juntan i Washington ersätter nu diplomati, multilateralism och politik med enkelspårighet, verbala hot och krigsinstrument. Jag har aktivt följt imperiets dödsdans inifrån; min tid boendes i Mellanöstern, Asien och Ryssland har fått mig att gå från en stolt Örnscout i BSA trupp 455 till en liberal rabulist med en stor misstrodd till det förlovade landet i väst.  Invasionerna av Afghanistan och Irak samt förstörelsen av Libyen och Yemen är de påtagliga bevisen för en misslyckad krigföring. USA hänvisade till hämnd, de jagade icke-existerande massförstörelsevapen, de insisterade på att demokrati skulle ympas in i Bagdad och Kabul för att sedan sprida sig över hela regionen. De försäkrade allmänheten om att amerikanska trupper skulle hälsas som befriare av tacksamma urinvånare.

Fast likt den mot galenskap vandrandes Gordon i Khartoum har tidigare Amerikansk upplysthet nu förfallit till en grandios messianska feberyra. De utlovade att oljeinkomsterna som skulle täcka kostnaden för återuppbyggnad av ockuperade länder har uteblivit, hyllningarna förbytts i hat och de djärva och snabba militärinsatserna, som skulle installera en amerikansk hegemoni i regionen och dominans i världen, har gett motsatt effekt. Militarismen blir alltid ett signum för fallerande imperier; Grekland och det peloponnesiska kriget med sin sista invasion av Sicilien, Epiroska rikets krig i Sparta, Kejsare Valens attack in i Dakia, och så vidare genom historien ända fram till Storbritanniens inblandning i Suez som slutade i ren förödmjukelse. En förödmjukelse som gav en rad arabiska nationalistiska ledare kontroll över den brittiska nationens få återstående kolonier.

Inga imperier återhämtar sig från de sista kostsamma småkrigen. Imperier behöver nämligen förutom en militär styrka en aura av rättfärdighet. Konsten att dominera andra nationer kommer sig främst av denna imperiella urskuldande mystär. Råvaruutvinning, förtryck och oskäligt utnyttjande kommer sig alltid mer naturligt om imperierna förför vissa inhemska eliter, som därmed blir villiga att binda upp sig till den kejserliga makten eller åtminstone förbli passiva i sitt motstånd. Mystiken blandas sedan ihop med frihet och populasen blir motiverade att betala både blod och pengar för att behålla imperiet. Amerikans tillgjort högtidliga retorik om folkstyre, självständighet och egalitet, tillsammans med ett propagandistiskt Hollywood, är system som agerar förlängd arm till den amerikanska militär som har styrt stora delar av världen öppet och dolt sedan 1945 och än mer sedan 1991. Bakom även dessa kulisser använde CIA naturligtvis sin kunskap för att orkestrera kupper, påverka val och utföra lönnmord, bedriva utpressning, premiera propagandakampanjer, förse med mutor och naturligtvis lite tortyr. Men inget av detta fungerar längre. Det är nämligen ute i ljuset. Förlusten av upphöjd gåtfullhet efter krigen i Östern är förödande för imperiets momentum.

Det är omöjligt att administrera imperiet efter det som presenterats världen från övergreppen Irak och Afghanistan. Fotografierna från Abu Ghraib matade al Qaeda och den islamiska staten med nya rekryter. Morden på jihadistledare, däribland den amerikanska medborgaren Anwar al-Awlaki påvisade för liberaler världen över att begreppet rättsstatsprincip var övergett. De hundratusentals döda och miljontals flyktingar som folkvandrar genom regionen är var och en ett bevis för imperiets misslyckande. Drönare, flygbombningar och korruption har avslöjat USA som själva varandes statsterrorister. Med en juntas förkärlek till utbredda grymheter, gränslöst våld, listiga lögner vandrar nu det amerikanska imperiet till sin grav. Må Sverige inte följa sin husse ner i avgrunden utan förbli neutrala och söka sig en ny partner innan det är försent.

George S. Boutwell

"Every ambitious would-be empire clarions it abroad that she is conquering the world to bring it peace, security and freedom, and is sacrificing her sons only for the most noble and humanitarian purposes. That is a lie, and it is an ancient lie, yet generations still rise and believe it! ...   

If America ever does seek Empire, and most nations do, then planned reforms in our domestic life will be abandoned, States Rights will be abolished -- in order to impose a centralized government upon us for the purpose of internal repudiation of freedom, and adventures abroad.  

The American Dream will then die -- on battlefields all over the world -- and a nation conceived in liberty will destroy liberty for Americans and impose tyranny on subject nations."