Summering av läget 2014

Vi lever i en skulddriven technonarcissistisk, ekologisk ohållbar värld med ett ekonomiskt system som för de återstående rikedomarna uppåt i näringskedjan. Systemet, som fungerade bra nog för de flesta människor i tider med en expanderande energiförsörjning utan alltför många konkurrerande anspråk om behagligheter lägger i backen och börjar därmed praktisera resursmässig kannibalism. Alla noterar hur de ekonomiska och politiska orättvisa blir allt skarpare och mer märkbara, trots alla glada tillrop om en förestående ekonomisk återhämtning. Tillväxt är mina kära läsare en illusion, kontraktion är en realitet där saker och ting blir värre. Förbered er på det oundvikliga och försök få en en viss kontroll över det viktigaste i ditt liv. Odla saker, trampa lätt på jorden du nyttjar, uppskatta vad du har, sortera dina semester foton och försöka njuta av tiden som kommer på de minnen du har om weekend-resor till New York.

Thomas Paine

"He who dares not offend cannot be honest." 

Michael Ellner

"Everything is backwards; everything is upside down. Doctors destroy health, lawyers destroy justice, universities destroy knowledge, governments destroy freedom, the major media destroy information, and religions destroy spirituality." 

Intåg och upptåg

Återkommer till Ryssland, ett land som fortsätter ger reviderade svar på utmaningarna i den förändrade geopolitiska miljön, en förmåga som världen är i behov av just nu. Rysslands pragmatiska inställning till sin omvärld möjliggör att alla fraktioner fortfarande pratar med Ryssland samt har vänskapliga relationer med dem. Ryssland har som ett exempel en fantastisk relation till både Israel och Iran.

USA är på väg att överge sin tro på; tillsammans, för de kan inte längre ge förutsättningar för sina invånares utbildning eller sjukvård. De strävar inte heller efter det. De är i grunden ett land som sjunker, och som i princip blivit för inkompetent att spela med i de internationella relationerna. Vad händer då om du inte kan spela ett spel enligt reglerna? Du straffas och du förlorar spelet. Så antingen kommer USA:s ledning lära sig att åter bemästra spelet och följa  reglerna eller så är de inom en snar tid förverkade. Det finns nämligen en skillnad på hur ryssarna närmar sig världen och hur amerikanerna närmar sig samma värld. Amerikaner gillar att hota. Om du inte gör detta, då kommer vi att bomba.

Det är inte något som ryssarna någonsin skulle göra eftersom de inte hotar, de agerar, för om du hotar, tar du bort det överraskningsmoment som är så viktigt. USA vägrar också att förhandla med sina fiender, de säger sig inte förhandla med terrorister, och den för månaden utsedda ”onda terrormakten” kan bara lyssna på USA och göra vad de säger eller så bombar de dig. Ryssland pratar med sina fiender. Ryssland håller kommunikationskanalerna öppna. Landet i väst är inte längre särskilt intresserade av att kommunicera. De är mycket mer intresserade av sitt demokratiskådespel. Så, vad världen förmodligen kommer se är fler Ryska intrång på den geopolitiska banan.

C. S. Lewis

"Of all tyrannies, a tyranny exercised for the good of its victims may be the most oppressive."

Kära Rädda Barnen

Jag är lite upprörd över att Rädda Barnen har bedömt det lämpligt att bidra till att legitimera och återupprätta en av de grövsta krigsförbrytarna i vår tid, genom att tilldela Tony Blair Rädda Barnens Global Legacy Award. Vet inte om ni noterade att som premiärminister var Blair tydlig i sina krav på att invadera Irak; delta är ett aggressionsbrott, ett brott som domarna i Nürnberg kallade det allvarligaste av alla internationella brott. Då det alltid skapas en ackumulerad och accelererande ondska i kölvattnet av en invasion. Blairs stöd för invasionen av Irak orsakade hundratusentals människors död, städer och byar reduceras till spillror och förstörelsen av ett helt samhälle är idag ett faktum.

En utmärkelse till denne man från Rädda Barnen är extra besvärande, eftersom Blair därmed är juridiskt bunden till dödandet av tiotusentals barn. Den mest tillförlitliga studien överdödlighet i Irak till följd av invasionen och den påföljande militära ockupationen fann att amerikanska och brittiska flygbombningar var den främsta orsaken till att barn i Irak gick en våldsam död till mötes mellan åren 2003 och 2006.

Jag hoppas att alla som läser detta brev kommer att ta till sig det anmärkningsvärda i Rädda Barnens prisbeslut och i framtiden inrikta sina ansträngningar på att hjälpa barn genom donationer till andra organisationer, organisationer som inte är delaktiga i att skönmåla massmord på barn i Irak.

Arundhati Roy

"To love. To be loved. To never forget your own insignificance. To never get used to the unspeakable violence and the vulgar disparity of life around you. To seek joy in the saddest places. To pursue beauty to its lair. To never simplify what is complicated or complicate what is simple. To respect strength, never power. Above all, to watch. To try and understand. To never look away. And never, never, to forget."

Hypo-crazy galore

President Obama’s final words to Mr. Putin set the pattern for hypocrisy: 

“(We are) very firm on the need to uphold core international principles, and one of those principles is you don’t invade other countries or finance proxies ... to break up a country that has mechanisms for democratic elections.”

Innan du tar dig själv på för stort allvar...

"Earth's Location in the Universe (JPEG)" by Andrew Z. Colvin - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Värdering av Europa

Norra Europa är, trots påståenden om motsatsen, fortfarande konkurrenskraftigt.  Södra Europa är övervärderat. Den insikten är allt du behöver i form av information om eurosamarbetet, och om varför det kommer att misslyckas. Eller har redan misslyckats, för att uttrycka det noggrant. Det finns ingen annan information som krävs. Annat än lite sammanhang för att klargöra.

Innan Euron och euroområdet, skulle länder som Grekland, Spanien, Italien, Portugal utfört mindre affärer än Tyskland eller Holland, och det fungerade, eftersom, deras regeringar och centralbanker regelbundet devalverade sina valutor mot exempelvis den tyska marken med cirka 20-25%. Tyskland hatade detta, eftersom det gjorde det svårare för dess industrier att konkurrera med grekiska och italienska företag. Idag, eftersom de nu har samma valuta, och devalvering omöjligt, och södra Europa underpresterar fortfarande. Om inte Grekland börjar producera mer än tyskarna, och vi alla börjar köra Grekiska kvalitetsbilar kommer ingen ändring att ske.

Den olyckliga bristen i eurosamarbetet är att det saknas en undantagsklausul för att rätta till de nedärvda skillnaderna mellan norr och söder. Dessutom skillnaderna måste bli större, för det finns inget ECB eller EU kan göra åt det. Såvida EU inte direkt kan beskatta tyskar och holländare och finländare med det uttalade syftet att dela vad de höjer direkt till grekerna. Kommer inte att hända. Och det var aldrig någon avsikt att göra en sådan sak. Tyskarna ville utöka sina distributionsmarknader, och grekerna blev lovade att de skulle bli rikare om de gick med den gemensamma valutan. Ingen av sidorna hade tänkt igenom detta.

Alla länder som anslöt sig till EU har tidigare fått stora summor pengar för infrastrukturprojekt, men de pengarna är borta sedan länge. Det enda som kan hjälpa Sydeuropa skulle vara skuldsanering i stor skala, vilket skulle anses vara alldeles för dyrt för norra Europa, även om, och under förutsättning att, det skulle kunna uppnås i ett globaliserat ekonomisystem. Det som gör detta intressant är att det finns en underliggande fråga om ansvar. Är det bara grekerna som ska stå till svars för sina skulder, eller är det hela euroområdet, med tanke på att de delar en gemensam valuta? Detta är frågor som borde ha lösts i tider av överflöd; i tider av mindre tillgångar kommer det att visa sig vara mycket svårt, om inte omöjligt, att finna lösningen på.

Vi nordeuropéer ser vår ohållbara livsstil trängd och majoriteten av oss skulle tyvärr inte acceptera att mer tas ifrån oss och delas ut till Grekland. Även om 50 % av de unga grekerna saknar jobb, och mer än 40 % av grekiska barn växer upp i fattigdom. Det faktum att Bryssel har lockat en mycket tvivelaktig ras av före detta politiker och mutbara byråkrater har verkligen inte hjälpt. Men det är inte huvudproblemet. Kärnan är att det aldrig funnits en mekanism för att förena skillnader inom euroområdet. EU grundades på ett fredsideal. Men om någon gör något, snabbt, kommer det att vara en källa till bittra och blodiga strider. Så mitt fredsvurm gör mig till fortsatt vän av en offrad Euro. Effekterna av ett fortsatt samarbete inom det monetära området är självklara.

Daniel Webster

"If we work in marble, it will perish; if we work upon brass, time will efface it; if we rear temples, they will crumble into dust; but if we work upon immortal minds and instill into them just principles, we are then engraving upon tablets which no time will efface, but will brighten and brighten to all eternity"

Den verkliga världen

I den verkliga världen, när civilisationer uttömt sina resursbaser och förstört de ekologiska kretsrörelser som stödjer dem, faller de. Det tar mellan ett och tre århundraden i genomsnitt för den civilisatoriska hösten att övergå i vinter, för nej, stora komplexa civilisationer faller inte märkbart snabbare eller långsammare än mindre och enklare sådana. Det är inte heller en linjär nedgång, civilisationsslut är en fraktal process bestående av kriser på många olika nivåer i tid och rum, med lika ojämna konsekvenser för de genomlevande medborgarna. Stegvis nedgång med små andrum kommer komma i kölvattnet när det som brukade vara normalt försvinner för gott. Förr eller senare överväldigar det yttre faktorerna de sista försvaren, och civilisationen faller, lämnar spridda rester av sig själv tills den långa natten sluter sig.

Historikern Arnold Toynbee, vars studie av uppgång och fall civilisationer är den mest detaljerade och övertygande jag läst, har spårat en återkommande rytm i denna process. Fallande civilisationer pendlar mellan perioder av intensiv kris och perioder med relativt lugn, varje sådan period varar allt från några decennier till ett sekel och takten bestäms av hastigheten på den underliggande nedgången, som varierar något från fall till fall. De flesta civilisationer, fann han, går igenom tre och en halv cykler av kris och stabilisering innan den slutliga krisen som det inte finns någon återhämtning från. Det är i princip den modell som gäller för vår framtid. Vi väntar dock inte på den första av de tre och en halv rundor av kris och återhämtning; vi väntar på den andra. Den första inleddes 1914 och avslutades runt 1954, vid det brittiska imperiets undergång och kollapsen av europeisk världsdominans. Under de fyrtio åren mellan Sarajevo och Dien Bien Phu, den industriella världen på  nere på knä efter det första världskriget, den spanska sjukan, den stora depressionen, miljontals politiska mord, de nazistiska och sovjetiska regeringarna, andra världskriget, och störtandet europeiska koloniala imperier.

Dessa år var den första eran av krisen i  den industriella civilisationens nedgång och fall. Perioden från 1945 fram till idag var det första intervallet av tillfällig återvunnen stabilitet och återhämtning, mer välmående och expansiva än de flesta generationer innan genom vår halsbrytande exploatering av olja och andra fossila bränslen, samt ett då motsvarande uppsving i livshjälpande innovationer. Dagens plats i historien är nu åter prekär, fossila bränslereserver försvinner, planetens förmåga att absorbera koldioxid och andra föroreningar spränger sina gränser, och andra mått på förestående kris rör sig mot den tunna röda linjen, är det troligt att nästa omgång kris inte är långt borta.

Vad som kommer utlösa nästa omgång kan jag bara gissa. Under åren fram till 1914, kände många människor att en explosion skulle komma, en del gissade att ett allmänt europeiskt krig skulle inaktivera det, men ingen visste att avfyringsanordningen skulle vara mordet på en impopulär österrikisk ärkehertig i Sarajevo. Den ryska revolutionen, marschen mot Rom, kraschen '29, Stalin, Hitler, Gulag, Auschwitz, Hiroshima? Ingen såg dem komma, och endast ett fåtal människor hade ens gissat att något som liknar en eller annan av dessa saker kunde vara i görningen.

Sålunda att försöka förutse framtiden för industrisamhället i detalj är en omöjlig uppgift. Skissande på vilken typ av framtid som vi kommer få är emellertid betydligt mindre utmanande. Historien har mycket att säga om det som händer när en civilisation börjar sin långa nedstigning i kaos och barbari, och det är inte alltför svårt att generalisera från denna evidensmassa. Hävdar inte att händelserna som nämns nedan är vad som kommer att hända, men jag förväntar mig saker som dem att hända; längre än så, kommer historiens lärdomar inte gå.

Ebolan sprider sig, fascistiska partier bryter samman EU-arbetet inifrån. USA:s republikaner splittras och en gren radikaliseras, ett krig mellan Japan och Kina, ett Mellanöstern i kaos, is som smälter, kollapsade statsbildningar blir legio i Afrika. . .och så vidare in i kaos.

Petrarch

"Five enemies of peace inhabit with us--avarice, ambition, envy, anger, and pride; if these were to be banished, we should infallibly enjoy perpetual peace."

The origin of intolerance and hate

"If we'd been born where they were born and taught what they were taught, we would believe what they believe." 

Die Wortemacher des Krieges (1914)

Die große Zeit! Des Geistes Haus zerschossen mit spitzem Jammer in die Lüfte sticht.

Doch aus den Rinnen, Ritzen, Kellern, Gossen befreit und jauchzend das Geziefer bricht.

Das einzige, wofür wir einig lebten, des Brudertums in uns das tiefe Fest, wenn wir vor Einem Himmel niederbebten, ist nun der Raub für eine Rattenpest.

Die Tröpfe lallen, und die Streber krächzen und nennen Mannheit ihren alten Kot.

Daß nur die fetten Weiber ihnen lechzen, wölbt sich die Ordensbrust ins Morgenrot.

Die Dummheit hat sich der Gewalt geliehen, die Bestie darf hassen und sie singt.

Ach, der Geruch der Lüge ist gediehen, daß er den Duft des Blutes überstinkt.

Das alte Lied! Die Unschuld muß verbluten, indes die Frechheit einen Sinn erschwitzt.

Und eh nicht die Gericht-Posaunen tuten, ist nur Verzweiflung, was der Mensch besitzt.

Desmond Tutu

"Frequently people think compassion and love are merely sentimental. No! They are very demanding. If you are going to be compassionate, be prepared for action."

Charlie Chaplin

"We think too much and feel too little. More than machinery, we need humanity. More than cleverness, we need kindness and gentleness."

Åtgärder

Det finns en del av mig som anser ett tredje världskriget på väg. Det är bara det att kriget inte blir som vi trodde det skulle vara, det vill säga en konfrontation mellan stormakter och ett förödande kärnvapenutbyte. I stället får vi en uppsättning av lågintensiva konflikter med icke-statliga aktörer, förvirrande och i vissa fall obefintliga stridslinjer samt snabbt skiftande allianser.

Allianser som alla syftar till att trygga sin position i kampen om energiresurserna. Det kan inte finnas någon tillfällighet i att de pågående striderna i Syrien, Irak, Libyen och Ukraina alla sammanfaller med områden rika på energiresurser eller för vilka importerade energiresurser är i riskzonen. I Syrien, Irak och Libyen är olja, men även naturgas, som ligger bakom konflikten. ISIS i Syrien och Irak har angripit oljeraffinaderier för att driva upp deras kassaflöde. De och alla krafter i världen förstår att oljan är den flytande hegemonin alla vill äga. I Ukraina lurar naturgasen i bakgrunden; Ryssland som har en av de största reserverna av naturgas i världen har hotat att minska leveranserna till Europa, som är beroende av Ryssland för cirka 30 procent av sin gas. Hotet mot Europa är i sin tur ett svar på handelssanktioner mot Ryssland för sin påstådda roll i att hjälpa ukrainska rebeller. Den lågintensiv konfrontation i Sydkinesiska havet mellan Kina och dess grannar, Vietnam och Filippinerna, är den mest framträdande tvisten om själva ägandet av energiresurser snarare än enbart flödet av dessa resurser. Traditionell diplomati bland stormakterna verkar inte ha varit effektiva på att lösa dessa konflikter. Och, traditionella militära operationer verkar även de mindre effektiva.

En av de mest uppenbara strategier för att lösa dessa konflikter; snabb och permanent minskning av fossila bränslen genom effektiviseringar, bevarande och utbyggnad av förnybar energi, verkar tyvärr inte vara en framträdande del av de politiska åtgärderna. En sådan minskning skulle inte nödvändigtvis leda till dessa konflikter att försvinna; men de kan bli mycket mindre farligt eftersom stormakterna skulle vara mindre intresserade av dem och därmed mindre benägna att göra en felbedömning som skulle leda till en större global konflikt. Klart är att världen behöver fokusera på det uppenbara behovet av att minska inte bara fossila bränslen energianvändning, men även användningen av alla världens ej förnybara resurser för att förebygga konflikter. Att människor kan ha ett bra liv utan evig tillväxt är tyvärr ännu inte en del av medvetandet hos de flesta av världens ledare. Och det betyder att vi bör förbereda sig för ett mycket långt världskrig.

John Pilger

"If those who support aggressive war had seen a fraction of what I've seen, if they'd watched children fry to death from Napalm and bleed to death from a cluster bomb, they might not utter the claptrap they do".

The XIVth Dalai Lama

"Peace, in the sense of the absence of war, is of little value to someone who is dying of hunger or cold. It will not remove the pain of torture inflicted on a prisoner of conscience. It does not comfort those who have lost their loved ones in floods caused by senseless deforestation in a neighboring country. Peace can only last where human rights are respected, where people are fed, and where individuals and nations are free." 

Nationen eller de goda imperierna

Det går utmärkt att slå upp begreppet nationalstat. Nota bene att den svenska definitionen är något annorlunda än det engelska originalet nation state. En multietnisk nationalstat är just det; ett land där flera etniska grupper har etniskt definierade rättigheter,oftast gällande språk och undervisning. T.ex. Finland där svenska och finska är officiella språk, Israel där hebreiska och arabiska är officiella språk och där den civillagstiftningen tragiskt nog är religiös, Eller Kanada där franska och engelska är officiella språk och där franska katoliker har sitt eget skolsystem. Storbritannien och dess Walesare och Nordirländare också med här.

Men när folk skall dela på en stat slutar det emellertid oftast som i Syrien, Libanon, Irak, Jemen eller Libyen. Inte med en ny multietniskt stat. Alla misslyckas, tänk på vad vi européer gjorde i Jugoslavien, Sudettyskland, Cypern, Nordirland, Spanien/Baskien och Ukraina. Lyckade exempel är få;Åland, Tjeckoslovakien och Sverige/Norge. Den allmänna trenden tycks nu vara att multietniska nationalstater är i färd med att sönderfalla i etniska ministater. Cypern och Nordirland bryts sönder av irredentismens krafter. Med andra ord; tvärtemot de gamla marxistiska och de nya islamistiska drömmarna om att avskaffa världens politiska uppdelning i länder faller de flesta isär.

Om man i stället ser till historien, så har faktiskt imperiemodellen lyckats betydligt bättre än den nuvarande multietniska nationalstatsmodellen vad gäller fredlig samexistens. Jämför den relativt fredliga samexistens mellan etniska grupper som i dag slår ihjäl varandra inom de Sovjetiska, Ottomanska eller Brittiska imperierna. Vad gäller imperierna: Visst använde britterna och sovjeterna samt ottomanerna vådligt våld för att hålla ihop sina imperier, men det var först efter Sydasiens självständighet som muslimer och hinduer slog ihjäl varandra i en takt av ca 20-30 miljoner per år. Och visst var Sovjet en våldsstat, men öppet krig mellan etniska grupper förekom inte. Ottomanerna lika så. Bara en påminnelse om att den gångna tidens ondska inte alltid var så ond som vi lärt oss att förstå den.

Michael Parenti

"The worst forms of tyranny, or certainly the most successful ones, are not those we rail against but those that so insinuate themselves into the imagery of our consciousness, and the fabric of our lives, as not to be perceived as tyranny."  

Sanningen om Kagame

Tack till BBC och Jane Corbin för att de gör sitt jobb. Rwandas Untold Story påminner oss om hur sällan journalister som faktiskt engagerar sig i att återställa sanningar, sanningsjusterande arbete som journalister trots allt påstår sig vara grunden för deras hantverk...se den.

Historiens slut summerat

Det går fruktansvärt fel just nu., men glädjande nog är det fler och fler människor som börjar komma till insikt, tillsammans med vårt glada gäng av undergångsprofeter, att det går fel. Vi lever i en värld som pumpats upp med ett extremt skuldberg, och ingen säger sig kunna se det. Det finns inte en enda stor ekonomi i vår värld som inte är konkursmässig många gånger om när du tar hänsyn till obetalda skulder, och dag för dag klättrar skuldnivåerna än högre bara för att bevara en livsstil som anses vår som om genom någon gudomlig lag.  

Det värsta är att vi dessutom har använt all denna skuld för att bygga upp infrastruktur och institutioner som kräver riklig och billig energi för att fungera. Den dåliga nyheten är att riklig och billig energi blir allt mindre riklig och tämligen lite överkomligt för varje vecka. Snart är det helt enkelt så att energin inte kommer finnas där alls. Människor, precis som medeltida bönder, är analfabeter i detta avseende. I Dagens Industri ropas det högt när de lägger fram nyheten om nya oljefyndigheter, till exempel det nya Saudiarabien i norr som är Arktis. Strunt samma att oljan är praktiskt taget oåtkomlig, pumpinfrastrukturen inte finns där, och även om vi kunde få upp det skulle vi inte ha råd med den. Dessa begränsande faktorer ges knapphändig, om någon, analys av finanskretsen.  Borde vi inte inleda en avvänjning från oljeberoendet i stället för att desperat försöka bränna mer av det som är kvar? Det lilla vi kommer behöva för omställningsarbetet. 

Sedan finns det Ebola, och under tiden som vi väntar på att Ebola ska bli luftburet har vi kniv-svingande psykopater som far fram över delar av Kongo, Nigeria, Tchad, Afghanistan, México, Irak, Syrien och Ukraina; alla gör de narr av de USA-ledda insatserna för att kontrollera deras länder. Alla dessa tusentals miljarder dollar och tusentals liv förbrukat på exakt vad? En hegemoni av McDonalds mat?

Glöm heller inte de unga män, och några kvinnor, från Storbritannien, Danmark, Tyskland, Sverige och andra länder som åker och slåss i ett heligt krig mot, ja, oss. I Sverige kommer säkerligen det ger statligt stöd för att hjälpa dem att återanpassa sig till livet när de krigat klart. Vilken märklig inställning? Är det en sammanslagning av välfärdsstaten och läran om ändlösa krig? Vår nye bostadsmister Kaplan anser ju att de islamistiska krigarna är lika goda som de finlandsfrivilliga. O tempora o mores. Och världen tycks ha glömt Fukushima som har försvunnit ner i minnets slukhål, liksom Boko Haram, det mystiskt nedskjutna flygplanet över Ukraina och all smältande is. Även Putin har tillfälligt glömts, men kommer säkert att vara tillbaka på mediamodet så fort vintern börjar bita sig fast i ett gastömt Centraleuropa. I stället bjuds läsarna på kolumn efter kolumn om en Kulturministers partibyte, en skådespelares giftermål, sexskandal i England och något om en böjbar iPhone. Vi som ser historiska sammanhang inser tyvärr att dessa år kommer bli ihågkomna som den sista akten av den Konsekvenslösa epoken, en epok av mänsklig naturresursförsnillning som närmar sig sitt slut. Fukuyama hade fel, historien slutade inte trots allt, den hade den bara somnat på soffan framför ännu ett avsnitt av Paradise Hotel.

Priset i skålpund kött

En fråga till de som vill befria Syrien, Krim, Libyen, Irak eller någon annan stat eller landområde från någon ond makt, kan ni även ta ansvar för att det är värt ett antal tusen dödsoffer, varav de flesta är civila, i jakten på en framforcerad demokrati? Att "befria det förtrycktas folk" genom att orsaka anarki i människors vardag, är det en önskvärd typ av befrielse för invånaren, den enskilde medborgaren? Låt mig ställa en hypotetisk fråga till de som på ideologisk grund tyckte och tycker det vara värt de tusentals krigsdöda; vilka av de dina är du beredd att offra? Vilket unikt liv skulle du vara beredd att förpassa till färjekarlen för att störta en diktator i något land bortom vår gräns? Är senila farmor en acceptabel förlust? Eller din son?

Detta är ju som sagt för oss svenskar en hypotetisk fråga, men bara för att saker och ting inte sker på just vårt Konsumtorg, i vår hemstad, så betyder det inte per se att de inte existerar. Så innan Hökarna i vår nya svenska riksdag försvarar nya angrepp, på tillexempel Syrien, Ryssland eller Iran föreställ dig att du istället för Carl heter Nikolai och bor i Donetsk, eller Massoud i Hama. Du är 24 år gammal och ditt liv har just slagits i spillror. Över det som är kvar av vardagsrumsväggen sitter resterna av din familj. En familj som tidigare försökt skaffa sig ett gott samhälle för sig och de sina, strävat efter att ge dig en god utbildning och en trygghet för din farmor. Kunde du hjälpa att du löd under en ny eller ond statschef?

Detta är en realitet för många av de människor som oförskylt befinner sig i krigets, eller ett presumtivt krigs, skottlinje. Anser du fortfarande att det är en acceptabel krigsförlust även om Döden skulle vara besökare i din familj, ja då hoppas jag, verkligen att du talar för en krigsintervention i ett rättfärdigt krig. Offrandet av oskyldiga får aldrig i orättfärdiga krig degraderas till huruvida nyttan av personens död kan leda till något gott. En av mina värdar under ett besök Homs i Syrien summerade vansinnet så väl redan år 2006: We are both children of Abraham, and I ask you would Jesus have killed Muhammed or would he have prayed for Muhammed?

Förnuftets röst

Den amerikanska presidenten använde sitt tal till den 69: e FN-session som en möjlighet att ägna sig åt att vilseledda med att Amerika är magnifikt och överlägset alla andra nationer. Obamas tal var en hisnande förfalskning av de verkliga orsakerna bakom många av de säkerhetshot som världen står inför, och en möjlighet för honom att skjuta skulden över på andra. Ingen granskar detta? Ingen tidning ifrågasätter? Emellertid påpekade Rysslands utrikesminister att Obama utmärkte just Ryssland som ett globalt hot tillsammans med Ebolaepidemin i Afrika och islamisk statsterrorism i Mellanöstern. Udda, men ingen ifrågasatte. Obama sade till FN-delegaterna: När vi samlas här, samtidigt som ett utbrott av Ebola överväldigar folkhälsosystemen i Västafrika, och hotar sprida sig över gränserna. Rysk aggression i Europa påminner om de dagar då stora nationer trampade på de små i med aggressiva territoriella ambitioner. Brutaliteten hos terroristerna i Syrien och Irak tvingar oss att se in i mörkrets hjärta. Ingen ifrågasatte.

Obama uppmanade vidare andra länder att nu ansluta sig till den så kallade rätt sida av vår globala kamp mot det onda, en sida som enligt en retorisk agendan förkastar vinster via gevärspipan, en sida som låter röstande medborgare styra och folk att fatta egna beslut. Ingen ifrågasatte. Hela Obamas tal var en häpnadsväckande förvrängning av historien där den klandervärda roll som USA haft i flera konflikter lättvindigt retuscherades bort. Den destabiliserande roll som Washington spelat vid iscensättande av kuppen i Ukraina försvann, inblandningen i vapenleveranserna till ISIS glömdes helt. Obama svävade förbi konflikterna i Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Palestina och Ukraina med en hänvisning till att kaoset orsakats av någon annan, men i alla dessa konflikter är USA:s hand outplånligt närvarande.

Detta beror på det faktum att USA, som Sergei Lavrov påpekade i sitt tal, har inskrivet i sin nationella säkerhetsdoktrin, rätten att använda våld om de så önskar oavsett FN:s säkerhetsråds beslut eller annan internationell rätt. I sitt tal till FN:s generalförsamling förra året, förklarade till exempel Obama: Förenta staterna är beredda att använda alla delar av sin makt, inklusive militärt våld, för att säkra våra intressen i Mellanösternregionen. Amerikanska ledare anser att deras regering att står över lagen och att de har ett privilegium att ensidigt använda våld. Alla andra länder måste följa FN-stadgan och folkrätten förbjuder aggression, men inte i USA.

Det är idag Ryssland som vill släcka konflikternas lågor runt om i världen genom dialog baserad på lika rättigheter och ömsesidig respekt snarare än genom ensidiga anklagelser och flytt av ansvar till någon annan:ismen. Historien visar att när stater kör över folkrätten, som under 1930-talet då Nationernas Förbund gjordes narr av mindre seriösa krafter, är faran för krig kraftigt förstorad. Det laglösa uppträdandet Amerika följer och dess hån mot FN-stadgan är i dag det största hotet mot världsfreden. Obama kan försöka sälja in att amerikanskt ledarskap är fred. Men skrapa på ytan och blåsa bort den retoriska täckfärgen, och det är uppenbart att den amerikanska kulissen är en Potemkinsk till sin natur.

Robert Muller

"What the world needs most is openness: Open hearts, open doors, open eyes, open minds, open ears, open souls." 

William Osler

"By far the most dangerous foe we have to fight is apathy - indifference from whatever cause, not from a lack of knowledge, but from carelessness, from absorption in other pursuits, from a contempt bred of self satisfaction"

Nog är nog

Har nyss läst ut boken: How Much Is Enough? Money and the Good Life av Robert Skidelsky, Edward Skidelsky. De beskriver i sin bok bland annat hur det i den judiska traditionen fanns en vördnad inför blotta beaktandet av den Högste och ende gudomligheten, så stor att namnet Jahve bara kunde uttalas högt några gånger per år och då endast av en överstepräst.

Men något de sedan gör klart är att av världen idag finns det en annan gudom och en annan form av dyrkan, som inte omges av samma uttalande tabu. Vår gud, till skillnad från Jahve i forna polyteistiska åldrar, är så fast etablerad, så mäktig, så allestädes närvarande, så oantastlig och oberörbar att vi uppmuntras att namnge den, beröm den, och dagligen vörda den offentligt.  Och som konsument i denna kult hamnar du blir du fullkomligt bannlyst och fördömd om du vågar utmana guddomens välvilja, överlägsenhet, och allsmäktighet. Dåtidens marginalisering, fängelsetid eller landsförvisning för tillbedjandeavvikelse lever kvar men i ny tappning.

De heretiker i världen som vågar konstatera att vår enda gud är kapitalismen och vår nationella religion, vara den vad den än må vara för fantasifader, är en lögn; lever farligt. Den nye guden äger stater, länder och, med Västs oändliga bolåneskulder, individer. Det finns de som från gamla gudar predikstolar fortfarande förfäktar termer som "vår demokrati" samt att vi alla, genom att välja rätt personer med goda och hedersamma värderingar kan vidta djärva åtgärder för att förbättra oss till intellektuellt nogräknade fördömanden av kapitalismen, men de är få.

Den nye guden är dessvärre en ond, obeveklig folkfiende, en livsfiende, en ekosystemsfiende, en fiende som måste utvecklas, avvecklas eller avslutas innan den raderar alla förutsättningar för lycka på jorden. Folk protesterar idag mot en ekonomi som eliminerar arbete och löner för de många och donerar miljarder till de få. Folk marscherar för ett energisystem som inte ödelägger de naturliga processer som upprätthåller livet, men kör från demonstrationen i en Jeep. De längtar efter säkerhet, men är livrädda för imaginära hot som bemöts med krig, miljöförstörelse och massmord. Vilken är då den enda, obestridliga kraften bakom dagens situation? Vad framkallade dagens fasor vi alla protesterar mot? Det är inte räntenivån, inte Alliansen, inte Ryssland, inte ens Saudiarabien och definitivt inte mystiska och outgrundliga krafter bortom mänsklig kontroll. Det är som sägs i boken den nye guden; Otyglad Kapitalism. En gud som måste ersättas av ett tankemönster som vårdar, ger näring till och stödjer, inte stjälper, mänskligheten. Vi som ser igenom vår nye guds katekes av passivitet och misslyckanden måste sluta kompromissa och skapa opposition. Rätten till yttrandefrihet har sålts; rätten att demonstrera, förnekas; rätten att bedriva opinion, snuttifierad; rätten att vara ekonomiskt trygg, eliminerad. Sanningen är inte alltid vacker. Men vi som vet svaret måste hitta modet att säga det. Enough is Enough.

Imperiet bombar, vi sover, det eviga kriget fortgår

USA idag började igår bomba mål inne Syrien, i samförstånd med sin vackra och suggestiva grupp av allierade regimer: Saudiarabien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Qatar och Jordanien. Det innebär att Syrien blir det sjunde övervägande muslimska land som bombats av nobelpristagaren Barack Obama; Afghanistan, Pakistan, Jemen, Somalia, Libyen och Irak var de andra. Imperier bombar vem de vill, när de vill, oavsett anledning och oavsett konstitutionella begränsningar. Krigare och kejsare är lagen. Det var för drygt ett år sedan som Obama insisterade på att bomba Assad var en moralisk och strategisk nödvändighet. Istället bombas nu Assads fiender medan Obama artigt informerar regimen om sina mål i förväg. Det verkar irrelevant emot vem kriget förs; Det viktiga är att det är krig, alltid och för evigt.

Sex veckors bombningar i Irak har inte haft effekt, men det har gett Daesh nya rekryter. Det är alltid så förutsägbart: USA föder nya fundamentalister genom att agera aggressor i regionen. De strävar efter att skapa och stärka fiender, det är en funktion i deras politik, inte en bugg. De göder det lönsamma eviga kriget. Om det finns någon som faktiskt tror poängen med allt detta är ett moraliskt korståg för att besegra Daesh så släpp denna villfarelse, USA bombar inte länder för humanitära syften. Humanism är en förevändning, inte ett syfte.

Mark Twain

“If you don't read the newspaper, you're uninformed. If you read the newspaper, you're mis-informed.”

Kathy Kelly

"We need not choose blindness, or the hatred that lets us be herded in fear. We can reach out with truth, with compassion, with the activist courage that leaps from heart to heart, rebuilding sanity, civility, community, humanity, resistance." 

Fred är möjlig

Medan USA, Storbritannien och Nato driver på för krig med Ryssland, anstår det folk och deras regeringar runt om i världen att ta tydlig ställning för fred, oavsett vem som eldar på. Krigsprofitörerna driver numera utvecklingen och önskar drivna mot ett tredje världskrig. . .och nej det är ingen överdrift. Natos beslut vid sitt toppmöte i Wales att skapa en ny 4 000 stark snabbinsatsstyrka för en inledande insats i Baltikum är en farlig väg för oss alla kan mycket väl leda till snabb sorg. Vad som behövs nu är visdom och inte vapen. Vi behöver alla påminnas oss om att Nato och dess ledarskap har orsakat de pågående krigen; från den nuvarande konflikten i Ukraina till Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.

Natos senaste drag är att samtliga 28 medlemsländer ska binda upp sig att avsätta två procent av sin bruttonationalprodukt på militären, och att upprätta baser i Östeuropa, där utrustning och tillbehör kommer utplaceras för att hota Ryssland. NATOs nuvarande strävanden att skapa en hög beredskap med det påstådda syftet att motverka ett påstått ryskt hot påminner mycket om det batteri av krigspropaganda, halvsanningar, insinuationer och rykten vi alla utsattes för inför Irakkriget och efterföljande fasansfulla krig mot terrorn. Medan Nato är upptagen med att tillkännage en kontrainvasion till den obefintliga ryska invasionen i Ukraina, är människor i Ukraina ute efter fred och förhandlingar, de letar politiskt ledarskap som kommer att skänka dem fred, inte vapen och krig. 

Nato borde ha upplösts när Warszawapakten upplöstes men idag är Nato istället återaktiverat och en del i arbetet med att militarisera de europeiska stater som är tänkt ska stödja organisationen i sin nya roll. Arbetet förenklas om det skapas fiendebilder, oavsett om de är ryssar, IS eller Assad. I ett internationellt perspektiv, i vår sammankopplade värld, borde kampen vara att bygga broderskap, ekonomiskt samarbete och förbättra säkerhet, då finns det ingen plats för kalla krigets politik och retorik. Världen har förändrats. Framför allt behöver världen hopp. Den behöver inspirerande politiskt ledarskap och detta kan ges om president Barack Obama och president Putin satte sig ner tillsammans för att lösa Ukrainakonflikten genom en dialog och med förhandlingar. Vi lever i farliga tider, men allt är möjligt, allt förändras. . . och fred är görligt.

Nima Shirali

"Let us form a new religion, that which would be called 'humanity', with 'peace' as its prophet."

Friedrich Nietzsche

"In individuals, insanity is rare; but in groups, parties, nations, and epochs it is the rule." 

Miljöoffer

The “Invisible Casualty of War”: The Environmental Destruction of U.S. Militarism

Kärleken till det eviga kriget

Nu ska vi besegra ISIS. På samma sätt som ”vi” tidigare haft skäl att avsätta Assad, Gaddafi, Saddam eller någon annan före detta västallierad som upphört med att göra som Väst vill.

Påminner om George Orwells 1984:
At one rally, the speaker is forced to change his speech halfway through to point out that Oceania is not, and has never been, at war with Eurasia. Rather, the speaker says, Oceania is, and always has been, at war with Eastasia. The people become embarrassed about carrying the anti-Eurasia signs and blame Emmanuel Goldstein’s agents for sabotaging them. Nevertheless, they exhibit full-fledged hatred for Eastasia.

I Orwells roman byter Oceaniens regering regelbundet allierade och fiktiva fiender, eftersom det är så lätt att styra medborgarnas tankar. De mest hjärntvättade är de inom den intellektuella klassen som har ansvaret för att rationalisera regeringens fullständiga förvirrade återkopplingar till allmänheten.  På samma sätt har Västs intellektuella de senaste åren häftigt debatterar hur man kan få ner Assads diktatur på knä. Ska Syrien bombas eller ska det enbart ges militärt stöd till så kallade sekulära rebeller? Propagandan var så intensiv att de som vågade vara skiljaktig, eller helt enkelt uttryckte fullt legitima invändningar mot dessa strategier klassades som apologeter för Assad.

När jag påpekade 2012 att varje militärt betydande rebellfraktion var vänner av totalitära islamistiska tankar blev jag ilsket avfärdad eller helt enkelt ignorerad. Detta utan att jag ens påtalade det faktum att våra egna Västliga regeringschefer fram tills 2011 var Assads medbrottslingar? Saddam Hussein var en betrodd bundsförvant så även Osama Bin Laden, men att åtala västerländska ledare för att samarbeta med dessa är tydligen otänkbart. För Eurasien är nu i krig med Eastasien istället för Oceanien, och har så alltid varit.

Så idag arbetar media i Väst för att rationalisera vår ändrade inställning till Assad. För nu är det tillåtet att dryfta hur man ska besegra ISIS även om det hjälper Assad. Rebellerna i Syrien beskrivs plötsligt som de jihadistser de är. Anklagelserna mot Assads om beordrade övergrepp har försvunnit från förstasidorna. För bara ett år sedan hade det varit otänkbart att få publicera en artikel som föreslog någon form av nygammal allians med Assad. Nu konstaterar New York Times att det i alla fall finns utrymme för diskussioner. Förra årets idioter är idag är idag nyttiga pragmatiker: Ibland måste man utveckla relationer med människor som är extremt otrevliga för att bli av med människor som är ännu elakare, förklarade det brittiska parlamentets chef för underrättelsetjänsten bara för någon vecka sedan. Som framväxten av ISIS, sprungen ur förödelsen av Irakkriget visar kommer det Västliga våldet fortsätta att leverera de fiender som våra krigsberoende ledare kräver.

Väst behöver alltså inte diskutera hur man snabbast ska besegra våra före detta allierade; ISIS, mer än vi behövde diskutera hur vi skulle avsätta Assad, Gaddafi, Hussein eller någon annan före detta allierad. Vi medborgare behöver istället diskutera hur kan förändra politiken i grunden. Annars kommer vi fortsätta närma oss det Oceania Orwell förebrådde oss.

Aldous Huxley

"The propagandist's purpose is to make one set of people forget that certain other sets of people are human"

Krigshingstar och hetsen

Kubakrisen. Oktober 1962. Kriget var nära. Ett drama där Washington upptäckt att Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov hade bistått med installation av ballistiska robotvapen på den lilla karibiska ön. Strunt samma att den framväxande militäralliansen mellan Moskva och den socialistiska regeringen på Kuba var en fråga mellan två suveräna stater, Washington var noga med att sovjetiska missiler inte skulle vara tillåtna någonstans nära sitt territorium. Den dåvarande amerikanska presidenten John F Kennedy såg sig nödgad att gå i krig, även om det innebar att antända osläckbar kärnvapenbrand.

I slutändan löstes detta dödläge, bland annat genom en ömsesidig och personlig förståelse mellan Kennedy och Chrusjtjov kring att ett sådant katastrofalt krig till varje pris måste undvikas. Båda männen visa av erfarenhet från det andra världskriget.  Sovjetunionen drog tillbaka sina missiler efter att ha fått en garanti från Vita huset att de inte skulle upprepa sin invasion av Kuba år 1961. Dessutom lovade Kennedy ett amerikanskt tillbakadragande av missiler från Turkiets territorium som då gränsade till Sovjetunionen.

Spola fram tiden 52 år. Den USA-ledda Nato-alliansen meddelade i veckan att man avser konsolidera sin militära närvaro i Östeuropa, Svarta havet och de Baltiska staterna. På Natos toppmöte i Wales, har Natos sekreterare Anders Fog-of-war Rasmussen krävt ett inrättande av "reaktiva bataljoner" längs med Rysslands gräns kryddat med lite av Natos krigsfartyg och stridsflygplan. Moskva som fått löfte om att Natos gräns inte skulle expandera öster ut har reviderat sin försvarsdoktrin och vidtar åtgärder för att skydda sitt territorium. Vilket är en normal reaktion. Natos obevekliga intrång längs Rysslands gränser börjar bli besvärande. Konflikten i Ukraina har utnyttjats för att ge Washington ett svagt motiv för att intervenera mot eventualiteter i området, och ogrundade påståenden om Rysslands invasion och annektering av ukrainskt territorium spär ytterligare på krigsretoriken.

Ekonomiska sanktioner mot Ryssland tillämpas med samma vårdslöshet som Nato expansionen. Moskva har all rätt att fördöma sådana västerländska agerande som lätt hysteriska och milt verklighetsfrämmande. USA och dess europeiska underordnade har skapat konflikten i Ukraina genom att undergräva den valda regeringen i landet att installera en helt illegitim regim. Den fascistiska karaktären av detta nya system saknar mandat att regera och särskilt regera den pro-ryska befolkningen i de östra delarna av landet, som juntan i Kiev från dag ett föraktat och kallat undermänniskor. Sen juntan i april lanserade sin så kallade "anti-terror operation” har mer än 2500 personer, främst civila, dödats. Några miljoner människor har fördrivits från sina hem. Mycket av våldet härrör från att Kievs militärstyrkor urskillningslösa bombardemang av civila centra runt städerna Donetsk och Luhansk. Det har funnits trovärdiga rapporter om användningen av klusterbomber, vit fosfor mordbrännare och Gradraketer.

Väst står även som vapensponsorer för denna obestridliga statsterrorism mot civila och har abdikerat från allt ansvar för sin inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. Men de nyttjar en krass ironi och skyller Ryssland för konflikten och kaoset.  Oansvariga västerländska regeringar förstärker sedan krisen med provocerande påståenden där de anklagar Ryssland för att iscensätta ett Europiskt storkrig. Återigen är inga bevis presenteras, bara tanklösa påstående, uppdiktade i en febrig fantasi.

Juntan måste emellertid hitta en yttre fiende. För Kievs antiterrorpatruller är i oordning, massdeserteringar av ukrainska soldater över den ryska gränsen, missnöjdhet med sitt uppdrag att döda civila, eller den fullständiga inkompetens som Kievs militära planerare uppvisar gör livet svårt för pojkarna under Ukrainsk flagg. Krisen i Ukraina, som ständigt hotar att hamna utom kontroll i en självuppfyllande krigsprofetia, är resultatet av västerländskt hybris, hyckleri och dubbelmoral. Västerländska ledare verkar paralyserade av en kronisk oförmåga att se sina egna fel och brister oavsett hur fräck dessa motsättningar är.

Kubakrisen ger en upplysande jämförelse med dagens dödläge mellan väst och öst. I det förra fallet, var Washington beredda att störta världen in i en kärnvapenbrand över upplevda ryska militära intrång på sitt territorium, även om Rysslands begynnande närvaro i Kuba utan tvekan var laglig och icke-hotande. Idag, däremot, står Nato-alliansen längs Rysslads gräns, i strid med alla dåvarande åtaganden att inte göra det, och ändå anser sig Washington ha ett privilegium att fortsätta utan några klagomål från Moskva.

Hittills har Moskva behandlat denna exempellösa provokation med beundransvärd återhållsamhet diplomati trots att Vladimir Putin måste känna att han kämpar med trubbiga västerländska mentala motsvarigheter som inte tycks kunna förstå reglerna för schackspelet.
John F Kennedy hade i alla fall en rudimentär förståelse av verkligheten och en grad av empati med sin ryska motståndare Chrusjtjov som så småningom hjälpte till att skingra krigskrisen. Tyvärr kan detsamma inte sägas om Barack Obama och andra ledare i väst idag, som alla verkar förblindas av kronisk krigshets.