Vem är dagens Vasili Alexandrovich Arkhipov?

I det uppskruvade tonläget som råder gällande Ryssland verkar det vara en allmän föresats att sanktioner är något nytt mot ett nyligen uppkommit ryskt hot, emellertid har sanktioner varit en del av USA: s politik mot Ryssland under de senaste 100 åren. Under det ryska inbördeskriget 1918–1920 skickade den dåvarande presidenten Wilson amerikanska trupper för att kämpa mot den nya sovjetiska regeringen, och även om förhatliga rödgardisterna var den etablerade regeringen i Sovjet under 1921, fortsatte Washington att avstå ett diplomatisk erkännande Sovjetunionen tills president Roosevelt etablerade formella förbindelser 1933. Under mycket av 40-åriga kalla kriget införde USA olika sanktioner mot sin rival, huvudsakligen relaterat till teknisk och militär export, tillsammans med periodiska utvisning av diplomater och "spioner" på båda sidor. Den amerikanska kongressens stora politiska bidrag till avspänning var Jackson Jackson-Vanik-ändringen från 1975, förnekade Moskva en privilegierade handelsstatus med Förenta staterna, främst på grund av Kremls restriktioner på judisk utvandring från Sovjetunionen. En tydlig indikator på hur tanklösa och slentrianmässiga amerikanska sanktioner har blivit är att Jackson-Vanik upphävdes så sent som 2012, långt efter Sovjetunionens slut och efter det att några restriktioner för judar som lämnar (eller återvänder till) Ryssland tog ur bruk. Emellertid så infördes omedelbart i december 2012 Magnitskylagen, som finns till för att sanktionera enskilda ryska tjänstemän och "oligarker" för "kränkningar av mänskliga rättigheter". Magnitskylagen är fortsatt lag, kompletterad med ytterligare sanktioner riktade mot Ryssland till följd av den ukrainska krisen. En kris med tvetydig bakgrund.


Ser vi tillbaka på denna långa historia av sanktioner finns det inga bevis för att några av de amerikanska åtgärderna någonsin väsentligt förändrade Moskvas "beteende" på det sätt som var Västligt avsett. Eller, för den delen, att de påverkade Rysslands styrande politiska eller ekonomiska eliter negativt. Eventuella pålagor föll som alltid på de vanliga medborgarna, som ändå var tvingade att "patriotiskt" sluta upp runt Kreml ledarskap. Historiskt har sanktioner aldrig varit en problemlösande åtgärd som främjar amerikansk säkerhet, men mer av ett amerikanskt politiskt vredesutbrott, vilket gör saker ännu värre än. Verkligt beslutsfattande som leder till välstånd saknas.
Varför är då Washington ändå inne på en nu sanktionsmani mot Moskva, särskilt med tanke på den hårda officiella ryska reaktionen, uttryckt av premiärminister Dmitry Medvedev, som kallade senatens föreslagna åtgärder "en försäkran om ekonomiskt krig" och lovade att Kreml skulle hämnas? En förklaring är ett underliggande, förvånande antagande, från amerikansk sida om att landet, för att främja sina centrala nationella säkerhets- och ekonomiska intressen, inte behöver Ryssland. Ett sådant själv är bäste dräng politik är uppenbart fel. Amerika och världen behöver ryskt samarbete. Samarbete innefattar ett arbete med att undvika kärnvapenkrig; förhindra en nya och farligare vapen, bevakning och hindrandet av spridning av vapen och massförstörelsematerial, hantera internationella terrorister (som strävar att få tillgång till dylika material), uppnå bestående fred i Syrien och på andra håll i Mellanöstern, främja, handel välstånd och stabilitet i Europa, främja bättre förbindelser med den islamiska världen, av vilken Ryssland också är en del samt inte minst undvika en generationslång konfrontation med en formidabel ny allians som redan innehåller Ryssland, Kina, Iran tillsammans med länder utanför Nato. USA och Ryssland är bättre ihop än isär och är de redan ohjälpligt isär lever vi i oklara och farliga tider.

Ett andra antagande till varför USA agerar som de gör är inte mindre farligt: att Kreml är svagt och saknar motåtgärder för att möta de nya sanktionerna som förespråkas av Washington. Betänk dock kära läsare följande reella möjligheter. Moskva kan sälja sina miljarder dollar av amerikanska värdepapper och börja handla med vänliga nationer i valutor annan än dollarn, Det kan begränsa, underminera eller till och med stänga många företag som länge gör lönsamma affärer i Ryssland, bland annat Citibank, Cisco Systems, Apple, Microsoft, PepsiCo, McDonalds, Johnson & Johnson, Procter & Gamble, Ford Motor Co., och till och med Boeing. Det påverkar exporten till USA, vilket är avgörande för amerikanska civila och militära flygplanstillverkare, inklusive Boeing. Samt garanterat hindra försäljningen av raketmotorer som är nödvändiga för NASA och USA: s satellitverksamhet. Världens till ytan största land, Ryssland kan ta ut högre avgifter för amerikanska flygbolag att regelbundet få använda luftrummet eller helt förbjuda dem, vilket gör dem konkurrenskraftiga mot andra nationella lufttrafikföretag. Politiskt kunde Kreml avsluta sina egna sanktioner mot Iran och Nordkorea, och därigenom lindra Washingtons tryck på dessa regeringar. Glöm heller inte att försörjningen till amerikanska trupper som kämpar i Afghanistan är beroende av Ryssland.

Inget av detta verkar ha beaktats av Washingtons och Europas sanktionsivrare. Inte heller fyra andra omständigheter. Sanktioner mot Rysslands "oligarker" hjälper egentligen Putin. I åratal har han försökt övertyga många av de rikaste oligarkerna att repatriera sina offshore rikedomar till Ryssland. Få gjorde det. Nu, rädda för att få sina tillgångar utomlands frysta eller beslagtagna av amerikanska åtgärder, håller allt fler på att lyssna på Putin. För det andra kommer nya sanktioner som begränsar Moskvas förmåga att låna och finansiera investeringar fördröja landets fortsatt svaga tillväxt. Men Kreml klarade sig efter sanktionerna 2014 och kommer att göra det igen genom att vrida sig ännu mer från väst och mot Kina och andra icke-västliga partners. Därigenom utvecklas deras kapacitet för att egenproducera sanktionerad import. Rysslands jordbruksproduktion har till exempel stigit under de senaste åren och nu blivit en stor exportindustri. Självförsörjning är därjämte en strategisk vinst. För det tredje kan europeiska multinationella företag - och därmed själva Europa -  dra sig längre bort från våran luriga och opålitliga transatlantiska partner i Washington. Europa behöver inget som minskar sin stora marknad i Öst. Och för det fjärde, ett "ekonomiskt krig" är bara ett litet impulsivt steg från att bryta av alla diplomatiska förbindelser med Ryssland, vilket också diskuteras av Washington. Ett sådant brott skulle vrida klockan tillbaka många decennier, men i en tid då det riskerar att inte längre finns någon "globalisering" eller internationell säkerhet utan bara ett Ryssland-Kina.

Vilka skäl ger då Washingtons skrivbordsbundna krigare sig själva för att införa nya sanktioner mot Ryssland? De flesta av dem sitter i den amerikanska senaten, historiskt sett en plats med åtminstone flera självständigt utsedda blivande internationella statsmän, men inte längre.  Det ensamma undantaget är Rand Paul som har uppvisat stor visdom när det gäller förhållandena mellan USA och Ryssland. Övriga senatorers skäl är beklämmande och oanständiga. Vissa säger att Ryssland måste sanktioneras för att straffas. Straffas för att de bevakade sina intressen under en Juntaledd kupp i Ukraina, andra säger att "Rysslands aggression i Syrien" ska straffas, men det var Putins militära ingrepp på inbjudan av den syriska regeringen som förstörde den islamiska statens makt, till förtret för Amerika och dess allierade, inklusive Europa och Israel. Andra senatorer insisterar på att Kreml måste sanktioneras för sin nervgasattack på Sergei Skripal och hans dotter i Storbritannien för flera månader sedan. Men den brittiska regeringens utfall mot samt utpekande av Kreml har fallit ihop.
Den sista nya biten av sanktionsmanin är den som finns till svar på Rysslands påstådda "attacken mot Amerikas demokrati" under presidentvalet 2016. I verkligheten fanns det ingen attack, det existerar inte ett nytt Pearl Harbor, inget 9/11, inga ryska fallskärmsjägare landar i Washington, det finns bara viskningar om en slags inblandning i den andras inhemska politik som båda länderna har praktiserat, nästan ritualistiskt, i nästan hundra år. Faktum är att jämfört med Clinton-administrationens massiva, höst påträngande politiskt och ekonomiskt ingripande att rädda den misslyckade ryska presidenten Boris Jeltsins återupptagningskampanj 1996 fortfarande är en större krigshandling.

Vi blir därmed kvar med den verkliga orsaken bakom den nya anti-ryska sanktionsinsatsen: Att motverka och straffa president Donald Trump för sin samarbetspolitik i förhållande till Ryssland. Och även Putin för att ha träffat och samarbetat med Trump på deras Helsingfors toppmötet i juli. Denna bisarra, oöverträffade verklighet är mer än en antydan. Enligt en New York Times analys liksom andra publicerade tankesmedjors rapporter, blev en grupp senatorer oroliga för att Trump inte offentligt hade konfronterat Putin över Rysslands påstådda valinblandning, eller självmant släppt nya utkast till sanktioner mot Moskva. Det är inte ryska Twitter som gör val illegitima, det är faktafria påståenden som gör det. Hur många förlorande kandidater under 2018 kommer att hävda att deras seger stals av Putin? Trump ska fortsätta göra vad varje amerikansk president sedan Eisenhower har gjort, träffa den ryske ledaren för att undvika att snubbla in i ett krig mellan supermakter. Om inte tjänstemännen vågar tala med varandra vem kommer så att avvärja ett krig? En ny kubansk missilliknande kris eller i Baltikum, Ukraina, Syrien? Vem är dagens Vasili Alexandrovich Arkhipov?