Krigisk evighetsmaskin

Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien. Tyskland, Sydkorea och Japan. Saudiarabien, Jordanien och Oman. Niger, Tchad och Mali. Turkiet, Filippinerna och Australien. Länder där USA har trupper de kan hämta hem. Vilket självklart inte kommer ske frivilligt. Den amerikanska militären har enligt uppgift mer än 1,3 miljoner män och kvinnor i aktiv tjänst, mer än 200 000 av dessa är stationerade utomlands på alla kontinenter. Dessa siffror är dessutom troligen betydligt högre, i överensstämmelse med Pentagons politik, att inte avslöja var och hur många trupper som är utplacerade. Operativ säkerhet hänvisas det till samt förneka den imaginära fienden någon endaste fördel. Glöm inte att USA har fler baser i främmande länder än något annat folk, nation eller imperium genom historien. Och propagandan tilltrotts, Amerikas militära styrkor sprids inte ut utomlands för att skydda några globala friheter. Snarare används de för att skydda oljefält, bygga upp utländsk militär infrastruktur och skydda storföretagens ekonomiska intressen. Faktum är att USA:s militär spenderar cirka 81 miljarder dollar per år bara för att skydda oljeförsörjningen runt om i världen.

Amerikas militära imperium inkluderar nära 800 baser i så många som 160 länder, som betingar en kostnad på mer än 156 miljarder dollar per år. Donald Trump, Barack Obama, George W. Bush, Bill Clinton: har alla gjort sitt för i syfte säkerställa att det militära industrikomplexet kan fortsätta bli rikt på skattebetalarnas bekostnad. Trots ett flertal kampanjlöften för att stoppa USA:s oändliga krig har även Trump distribuerat ett stort antal trupper till Mellanöstern, eldat på krigsretoriken och fyllt fickorna på de många försvarsentreprenörerna. Trump vägrar till och med att dra tillbaka amerikanska trupper från Irak på en direkt en begäran från den irakiska regeringen om att USA ska lämna landet. Obama var inte annorlunda: Han lovade också att ta hem trupperna från Irak och Afghanistan och minska Amerikas överdimensionerade och alltför kostsamma militära fotavtryck i världen. Naturligtvis hände inget. Även om skälen till varför amerikanska militära styrkor terroriserar världen, skapar dessa krig i Irak, Afghanistan, Pakistan, Syrien, Yemen och nu Iran, inte någon säkerhet och gräver otvivelaktigt bara ner USA i skulder.

För även om USA endast utgör 5% av världens befolkning, har landet nästan 50% av världens totala militära utgifter och spenderar mer på militären än de nästa 19 krigsnationerna tillsammans. I själva verket spenderar Pentagon mer på krig än alla 50 amerikanska stater tillsammans spenderar på hälsa, utbildning, välfärd och säkerhet. Det amerikanska militärindustriella komplexet har uppfört ett eget imperium som ägnar sig åt att bedriva evigt krig över hela jorden. Sedan 2001 har den amerikanska regeringen förbrukat mer än 4,7 biljoner dollar på att driva sina ofantliga krig. Efter att ha samordnat giriga försvarsentreprenörer, korrupta politiker och inkompetenta regeringstjänstemän, ser USA:s expanderande militärimperium ut att dränera Washington på mer än 32 miljoner dollar per timme. Per timme. Faktum är att den amerikanska regeringen har spenderat mer pengar var femte sekund i Irak än den genomsnittliga amerikanen tjänar på ett år.

Framtida krig och militära övningar som bedrivs över hela världen förväntas pressa den totala krigsräkningen uppåt emot 10 biljoner dollar innan 2035. Finansiell ansvarslöshet är det uppenbara och den amerikanska regeringen spenderar dessutom pengar de inte har på ett militärt imperium som de inte har råd med. USA i mer än 15 år bekämpat terrorism med på kredit via amerikanska statsobligationer. Krig är nämligen inte billigt, men det blir skandalöst dyrt när man tänker på USA:s inkompetens i själva utförandet. Terroristerna är starkare idag än 2001. Amerikaner har hittills tillåtit sig matas av en stadig diet av krigspropaganda som håller dem nöjda. De får vifta med flaggor och hålla uppe en patriotisk glöd; allt i syfte göra befolkningen mindre benägna att titta för noggrant på de döda, de förstörda liven, de raserade länderna, de riktade drönarmorden och bombkampanjerna i främmande länder, eller omvandlingen av vårt eget hemland USA till en krigszon i sin egen rätt. Den amerikanska regeringen gör inte världen säkrare. Den gör världen farligare.

Den amerikanska militären släpper en bomb någonstans i världen var 12: e minut. Sedan 9/11 har USA:s regering varit den bidragande orsaken till 500 000 människoliv. Var och en av dessa dödsfall betalades ur de allmännas skattemedel. Den amerikanska regeringen gör inte Västvärlden säkrare. Den utsätter våra medborgare för oroande nivåer av draksådd. Krigshökarnas militarisering av den Västliga världen är genomförd och glömt vara visdomen att ingen nation kan bevara sin frihet mitt i ständig krigföring för frihet. Regeringar i EU följer med. De destabiliserar ekonomin, förstör sin nationella infrastruktur genom försummelse och brist på resurser och förvandlar skattebetalarnas Euro till blodpengar med sitt oändliga stöd till USA:s krig. På höjden av sin makt kunde till och med det mäktiga Romerska riket se vad som var på väg. Förekomsten av tidigare demokratiska imperier tyder på att nuvarande vägval är fullständigt ohållbart och kommer enbart lösas på ett av två sätt. Rom försökte behålla sitt imperium och förlorade sin demokrati. Storbritannien valde att förbli demokratisk och i processen släppte de sitt imperium. Avsiktligt eller inte har de amerikanska befolkningen redan påbörjat vägen mot på ett icke-demokratiskt imperium. EU kan fortfarande välja väg. President Dwight Eisenhower varnade världen för mer än 50 år sedan för komplexet och att inte låta friheter eller demokratiska processer äventyras. USA borde ha lyssnat. För vinstdriven krigsmaskinen, för att upprätthålla sig själv, måste fortsätta kriga. Det är dags att USA och EU slutar agera polis över vår värld, avslutar krigen och tar hem trupperna innan det är för sent.

Vladimir Putins arv

Övergången till en ny politisk gestaltning av det Ryssland som Vladimir Putin kommer att lämna efter sig när hans mandatperiod avslutas inleddes nyligen. De potentiella förändringarna tillkännagavs under den sista tredjedelen av Putins 75-minuters årliga tal till nationen. Allvaret i orden bekräftades genom tillkännagivandet några timmar senare att premiärminister Dimitri Medvedev och hela det ryska kabinettet avgick för att ge presidentens händer att fortsätta genomförandet av de tillkännagivna konstitutionella förändringarna. Tillkännagivandena denna januari verkade lustigt nog komma som en chock för många av de så kallade Rysslandskännarna men kommentatorerna hittade snart sitt obalanserade fotfäste och vilda spekulationer om vad som väntar Ryssland kom spreds via de vanliga propagandakanalerna. Nästan alla de svenska politiska kommentarer om Ryssland som jag har läst under de senaste dygnen har utvärderat avsikten med de tillkännagivna förändringarna ur ett enda, och gravt felaktigt, politiskt perspektiv: Vladimir Putin vill ha all makt.

Strålkastarna har riktats än hit och än dit för att avgöra var i det nya programmet det står att Putin kan sitta efter 2024. Detta är helt förståeligt att okunniga driver på spekulationerna om Putins påstådda ambition att styra Ryssland på livstid, men vi kunniga vet bättre. Sedan han valdes om i mars 2018 har det spekulationerna om Putins skulle respektera det konstitutionella förbudet att tjäna mer än två mandat i följd aldrig upphört. Därför använde hans politiska fiender, Kasyanov i ett fall, tillfället att nu uttala att han minsann hade haft rätt hela tiden, och att vi nyss bevittnat steg mot att Putin ska kunna hålla fast vid presidentskapet. Sådana påståenden publicerades trots presidentens direkta konstaterande att han inte hade några invändningar mot begränsningen, som kommer att förbli kvar och i kraft. Så frågan uppstod naturligtvis bland andra kommentatorer: vad blir hans nya roll? Skulle det vara som premiärminister igen? Som chef för det säkerhetsrådet, en institution som hittills har varit utanför den federala regeringens organisationsschema? Eller någon annanstans, till exempel chef för ett påtvingat statsförbund med Vitryssland? Spekulationerna har varit minst sagt vilda.

Då finns det viktigare delar från talet att beakta, de delar som faktiskt berättar om Putins avsikter, men dessa verkar ha ignorerats. Putin tillkännagav en preliminär och fortfarande delvis självmotsägande konstitutionell omstrukturering för att säkerställa kontinuiteten och garantera en stark centraliserad och federal regering medminskad presidentmakt. Det viktigaste av allt är att det är en omstrukturering som påbörjas på en gång så den kan konsolideras under de kommande fyra övergångsåren, vilket gör att alla politiska aktörer kan växa in i de nya rollerna med större ansvar och kunna bevisa sin duglighet under det vaksamma ögat av den ännu sittande president. Den föreslagna konstitutionella reformen kommer såvitt jag nu kan bedöma jämt avväga förhållandena mellan den verkställande, lagstiftande och rättsliga grenarna inom den ryska federala regeringen. Den största förmånstagaren av dessa reformer kommer faktiskt vara lagstiftaren, särskilt statsduman som kommer att acceptera befogenheter som närmar sig dem som finns i en mer renodlad parlamentarisk demokrati. Fram till nu, enligt den konstitution som infördes 1993 av Boris Jeltsin efter hans blodiga attackmot en upprorisk Duma, liknade den ryska federala regeringen nästan den tsaristiska staten i början av 1900-talet när ett parlament först infördes i det som hade varit en autokrati och statschefen behöll rätten att utse det kabinett som endast var ansvarigt inför honom.

Härnäst framåt, efter Putins revideringar av konstitutionen, kommer premiärministern och de federala ministrarna att utses av Duman. Presidenten kommer formellt bekräfta dem i egenskap av sitt ämbete men hen har ingen rätt att vägra utnämningarna, även om han senare kan ta bort dem för misslyckande i att utföra sina uppdrag. Det nämns mig veterligen ingenting i Putins skissartade översikten om kabinettet kommer plockas enkom bland parlamentsledamöter eller från alla håll, som för närvarande är fallet. Ett tips på hur öppen denna fråga är såg vi prov på när Putin senare på dagen ersatte Medvedev som premiärminister med just en extern teknokrat, utan tydlig politisk anknytning eller hemhörighet i en lagstiftande erfarenhet, Mikhail Mishustin, den tjänstgörande chefen för Skatteverket. Detta kan emellertid bara vara en taktisk åtgärd för att underlätta för det kommande kabinettet att kunna fyllas med ministrar från den politiska majoritetsmiljön i Duman. Om så är fallet fungerade det bra, eftersom vi får höra att Mishustins kandidatur möttes med allmän acceptans. För att förstå vad som kommer här näst måste vi ta hänsyn till ett mycket viktigt uttalande som Putin gjorde några ögonblick innan han lade fram sina förslag till konstitutionella reformer.

Han berättade för sin publik att hans möte med ledarna för de olika partierna i Duman med jämna mellanrum varannan vecka visade att alla var djupt patriotiska och arbetade för landets bästa. Därför sade han att alla partier borde delta i bildandet av kabinettet. Och så kommer vi sannolikt att se ske under de kommande dagarna; kandidater till ett antal federala ministerier i det nya kabinettet efter Medvedev kommer att tas från andra partier än Förenade Ryssland. I själva verket, utan att införa ordet "koalition" i hans ordförråd, har Vladimir Putin krattat manegen för inrättandet av en storslagen koalition med uppdrag att lyckas med att enas om reformer. Det är mycket väsentligt att notera hur, till skillnad från Putin, vars popularitet mätt i opinionsundersökningarna har återgått till långt över 60% under de senaste månaderna, Förenade Rysslands parti sett sitt stöd fortsatt att erodera. Med andra ord har dess förmåga att ha en parlamentarisk majoritet efter nästa allmänna val varit mycket tveksamt. Den nya storslagna koalitionen kommer säkerställa politisk kontinuitet och stabilitet. Denna innovation av en nivå med federala ministrar har sin föregångare i Rysslands historia, fokuserat som det varit och är på en man, men nu sedan en tid tillbaka har det skett en viss maktdelning med minoritetspartierna på utskottsnivå inom Duman.
Maktdelning har tidigare funnits på partinivå och även avseende kvotering baserat på kön, med vissa ordförandeskap utdelade till kvinnor och företrädare för kommunisterna. Jag syftar på ordföranden för familjepolitiska utskottet. Samtidigt byttes ordförandeskapet för det mycket synliga utskottet för utrikesrelationer efter det senaste parlamentsvalet och gick från Förenade Ryssland till det nationella partiet LDPR. Vi kan mycket väl se liknande gester av maktdelning i de kommande rockaderna. Samtidigt är det mycket troligt att nyckelspelare som Sergei Lavrov och Sergei Shoigu kommer att återfinnas i det nya kabinettet med tanke på det överväldigande stödet de har i duman från flesta, om inte alla, ryska partier. De konstitutionella reformerna som Vladimir Putin föreslog är dock självmotsägande. Det beror på att han i talet fokuserade på hur den ryska federationen, med tanke på dess storlek och mångfald, kräver en stark, sannerligen betydande presidentmakt. Poängen med hans omnämnande av att presidenten fastställer den politiska dagordningen för kabinettet finns att finna i detta faktum. Detta fungerar nu, medan Putin är i tjänst, men är ingen garanti för att det kommer fungera när han lämnar ordförandeskapet och en president med mindre prestige tar över.

Sammantaget markerar Putins konstitutionella reformer i riktning mot en stark, funktionell lagstiftare ett kraftigt avsteg från regeln om styrning via dekret samt oundviklig kamp mellan parlamentet och presidenten som Putin ärvde från Boris Jeltsin. Med undantag för Primakovs korta session hade Jeltsin under hela perioden från 1993 fram till hans avgång på nyårsaftonen 1999, till stor del styrt genom dekret och med massivt motstånd från den kommunistiskt kontrollerade Duman. Steg för steg har Putin uppmuntrat parlamentet att ta ett större ansvar och att höja professionaliteten i sina lagstiftningsinitiativ och därmed kvalitén på utformade lagar. Uppenbarligen hoppas han nu kunna dra nytta av denna politik i sitt politiska testamente.  Avslutningsvis lägger jag till en observation. Jämfört med de senaste årens tal till nationen var detta tal kortare och definierades av nästan total koncentration på inhemska frågor av omedelbart intresse för den bredare ryska befolkningen. Med USA på fallrepet kan Ryssland växa och fokusera på sitt och de sina.

Immanuel Kant

"Often war is waged only in order to show valor; thus an inner dignity is ascribed to war itself, and even some philosophers have praised it as an ennoblement of humanity, forgetting the pronouncement of the Greek who said, "War is an evil in as much as it produces more wicked men than it takes away."

Barbarer, lydstater och lögner

Hur länge till kommer världen att acceptera de amerikanska härskarnas egenmäktiga diktat? Det blir värre för varje månad och det ser ut som att västvärldens lydiga ledare granskar USA allt mer men att alla dess statschefer ingen vågar stå upp och ryta ifrån. Ryta ifrån och hindra fler amerikanska hegemoniska grymheter. Istället bugar sig vasallerna och fortsätter behaga ett kriminellt imperium, likt de lydstatslåtsaskungar de egentligen är. Vita Husets senaste knep var att att bjuda in en general, i en armé som USA inte låg i krig med, till ett främmande land för att hjälpa till att medla mellan olika fraktioner, generalen accepterar och när han anländer till flygplatsen dödas han. Då ler Trump och skryter med full moralisk tillfredsställelse över att han har gett ordern, döda via fjärrkontroll, med hjälp av drönare. Ingen domstol. Inga anklagelser förutom lögnerna. Avrättning. Det är exakt vad som händer med den general Qassem Suleimani. Och Trumps usla ministrar, Pompeo och Esper, förnekar skamlöst att de bjöd in via Iraks premiärminister. Pompeo framför, cyniskt skrattande; tvivlar ni på mitt ord. Och naturligtvis vågar ingen av journalisterna svara ja, även om de inte trodde på det. Istället skrattar de med för att uttrycka sitt samtycke och vinna den skrämmande mördarens gunst. Journalisterna är för fega och för rädda att förlora sina jobb eller förlora tillgången till Vita Husets pressrum.

Ändå är det just det som Iraks premiärminister, Adil Abdul-Mahdi, sa: "Trump bad mig att medla med Iran och sedan dödar han min inbjudna." Premiärminister Adil Abdul-Mahdi har ensam mer trovärdighet än Trump eller Pompeo, som inte för länge sedan berättade: ”[När] jag var CIA-direktör, vi ljög, vi fuskade, vi stal. Vi hade hela utbildningar. Det påminner dig om det amerikanska systemets härlighet. ” General Soleimani plockades upp på Bagdad flygplats av Abu Mahdi al-Muhandis, den irakiska militärchefen och ledare för Folkets Mobiliseringsstyrkor som framgångsrikt stridigt för ISIS när USA:s missiler träffade och pulveriserade dem, tillsammans med 10 andra högt uppsatta militärer från de  båda länderna. Soleimani hade diplomatisk immunitet och USA visste om det. Men ingen regel, ingen lag och ingen standard för internationella relationer respekteras längre av Washington. Ett beteende som passar barbarerna.

General Soleimani uppmanades av premiärminister Abdul-Mahdi på Trumps vägnar att komma till Bagdad för att vara en del av en medlingsprocess som Trump bad premiärminister Abdul-Mahdi att leda, för att minska spänningarna mellan Iran och Saudiarabien såväl som mellan USA och Iran. Det här var ett vanvettigt, fegt knep för att mörda Soleimani. Hur lågt kan USA sjunka utan att drunkna? Den ljugande Pompeo kom omedelbart med en allmän propagandafras som användsa av Washington vid alla rättsliga övergrepp, Soleimani var en terrorist och en fara för den nationell säkerhet. Men bästa läsare av denna text, ingen iranier, inte general Soleimani eller någon annan, har någonsin hotat USA:s existens, inte med ord, inte med vapen. Istället för att be om ursäkt låter Trump modigt Iran att 52 av deras kulturarv ska sprängas, om Iran vågade vedergällning. Men vedergällning genomfördes, 22 missiler mot två amerikanska och irakiska militärbaser. Trump twittrade då, "allt är bra". På frågan om hans utlovade vedergällning på vedergällningen, backade Trump och sa att han har fått höra att förstöra historiska platser skulle strida mot lagen, och han ville följa lagen. Återigen inga journalistiska motfrågor. Nästa omedelbara lagvidriga handling var att Trumps hindrade den iranska ministären Mohammad Javad Zarif, från att komma till FN i New York och tala i Säkerhetsrådet, genom att helt enkelt vägra ett amerikanskt inträdesvisum. Detta i strid med FN:s stadga som USA undertecknade 1947, att utländska representanter alltid måste ges tillgång till territorium i New York och samma gäller för FN i Genève.

Och António Guterres, generalsekreterare, när vi behöver honomn var är han? Vad har han att säga? Ingenting. Han fördömde inte ens mordet på general Soleimani. Det är vad FN har blivit. En värdelös tandlös gammal byracka oförmöget att tillrättavisa USA. Vilket sorgligt arv. Hammarskjöld hade haft synpunkter. Borde vi inte hamna i ett ögonblick då majoriteten av FN: s medlemsländer kräver en omröstning för att utvisa USA från FN och börja om från början med ett nytt moderniserat mer effektivt FN som skulle agera i enligt dess ursprungliga stadga som söker och förmedlar fred i världen? Det finns en majoritet av mer än 120 icke-lydstater som står bakom de länder som trakasseras, förtrycks, sanktioneras av USA. Varför inte göra FN till vad dess stadga säger att det ska vara? Föreställ er att någon i något land, skickar en drönare för att mörda en amerikansk general. Det skulle förändra världen som vi känner den. Slutet på civilisationen, men USA får fortsätta utan risker. Vi kanske förtjänar USA. Eftersom vi inte verkar kunna reagera mot de skamlösa, hänsynslösa, laglösa barbarernas försök att ensamma styra världen. Varför vill någon nation i den här världen fortfarande ha relationer med det barbariska imperiet? Tänka för Sveriges del inte på affärer med USA. De kan stängas och ersättas av nya förbindelser, återuppbygga de naturliga förbindelserna med Ryssland och den eurasiska kontinenten, inklusive Kina. Det kommer att hända naturligt, förr eller senare. Isolera barbarerna och låt dem ruttna i sitt eget korrupta träsk. Kanske kommer de att återhämta sig och bli en anständig nation igen en som kan vara partner och respekteras.

Det händer kanske inte i morgon, men inom en överskådlig framtid kan det ske. Alla har samvete, även om det i den amerikanska västerländska kulturen reducerats till en liten låga. Men samvetet kan väckas. Nu väntar nya sanktioner mot Iran, Trump säger att nya sanktioner kommer att läggas till de redan befintliga, sanktioner som kommer att skada ännu mer , för Iran ska uppföra sig, eller så kommer de att straffas med sanktioner. Det är helt upp till dem. Dock finns fortfarande ingen beskrivning av vad ett lämpligt beteende för USA skulle innebära. Världen leds av rättsliga barbarer, och de fogliga människorna i den Västliga världen accepterar det, säger ingenting, tysta. Tusentals människor kan dö i vår men makten har idag rätt. Inte rätten.

Avlämning

Sverige lämnar nu Irak. Våra trupper dras hem med övriga NATO-medlemmars. Inte en dag för tidigt.  Västlig närvar löser inga problem i regionen. Femton år efter att USA med allierade invaderade Irak för att förvandla Saddam Husseins diktatur till en mönsterdemokrati, röstade Iraks parlament för att utvisa alla amerikanska trupper från landet. Demokratin fungerar. Även om beslutet var bindande, kom utvisningsröstningen efter att folkmassorna attackerade den amerikanska ambassaden i en attack som påminde om Teheran 1979. Vad väckte då Iraks parlament till att kräva de amerikanska truppernas nesliga reträtt? Först attackerar USA:s Iraks mobiliseringsstyrkor som hämnd för ett dussintals raketattacker mot amerikanska baser, som påstått dödade en legosoldat och sårade fyra amerikanska soldater. Sedan avrättar USA den iranska generalen Qassem Soleimani på Bagdads internationella flygplats tillsammans med den shiitiska irakiska ledaren för Kataib Hezbollah. Efter det krävde Trump av Irak att Bagdad ska återbetala de pengar USA just spenderade på en större flygbas i landet. Samt avslutningsvis sa Trump att USA kommer införa sanktioner av sällan skådad omfattning om Irak utvisar amerikansk trupp. Således står nu kriget mot ISIS stilla.

För två månader sedan var folkmassorna ute på Iraks gator och protesterade mot Irans dominans. Folkmassorna befann sig även på Irans gator och förbannade Irans regim för att de slösar landets resurser på imperialistiska äventyr i Irak, Syrien, Libanon, Yemen. Nu är det amerikanerna som är målet för alla protesterna. Under tre dagar har folkmassor i hundratusentals späckat irakiska och iranska gator och torg för att hylla Soleimani och förbanna amerikanerna som dödade honom. Sällan har regionen varit så enig. Bättre tidpunkt för reträtt finns inte. För Sverige och USA.

Daisaku Ikeda

"Nothing is more barbarous than war. Nothing is more cruel... Nothing is more pitiful than a nation being swept along by fools."