Fascineras över att det offentliga Sverige nu börjar prata ”Veteraner”, med vilka jag menar soldater, inte bilar eller arga pensionärer på buss 62. Det som roar mest är att de flesta politiker som hyllar troligen inte kan skillnaden mellan Ajvalija, Mazar-e-Sharif eller Kindu. Men hur kommer det sig att detta intresse blomstrar? Med gula band, veterandagen å allt. Måste vi komma ihåg å tro på våra döda? De som dog för vår frihet? Men med tanke på att de flesta svenska soldater som dött i tjänst har gjort det till följd av olyckor; Omkom under tjänsteresa i Grekland då han föll omkull och skadade sig så svårt att livet inte gick att rädda osv. så känns kravet på: Glöm aldrig lite svårsmält. Det enda som jag önskar människan inte glömmer är att alla döda soldater genom historien är offer för villfarelsen att krig kan vinnas.Jag har stått på de blodigaste av slagfält, platser där män gått under och glömts bort; Troya, Yarmuk, Qarqar, Tainan, Nördlingen, Poltava, Sidon och St. Elmo, men inte jag, och ingen annan, gråter när vi besöker dessa platser för fornom slakt. Vem gråter idag för de döda i de Stora Nordiska krigen? Inget gult band för dem. Bara inom religion låter det sig göras till för gångna storheter; beskåda bara de gråtande kristna som vandrar genom Jerusalem, eller den shiamuslimska extasen i Kerballa.
I krig är det släktens minnen och namnen som räknas. De döda soldaterna invid Yarmukfloden hade inga gravstenar, såvida de inte var ledare och placerades i sarkofager. Längs Megiddodalens sträckning kan jag bara anta att resterna av de döda Amalekiterna användes som gödsel på åkrarna. Ingen postum ryktbarhet för dem. Ett hyllande av veteraner som dör för oss är bara ett sätt att undvika en rannsakning efter meningen med krig. Ställd inför en övervuxen dal eller slätt är det omöjligt att undkomma känslan av att krig aldrig varit konstruerat att lösa någonting, i alla fall något som kunde ha betydelse, eller vara till någon nytta, annat än mordet av människor och allmän motståndare till det mänskliga förnuftet och den mänskliga naturen. Ett gult band som hyllning till krigare eller kriget? En bok som glorifierar krigaren är den av mig nys lästa; Svenskar i strid. En påminnelse om hur lätt det är att hylla mördare.
