Margaret Mead

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has. 

Smärtans insikter

Min dagliga rytm av läsning och skrivning har nyligen spårat ur något genom en tillfällig akut återkomst av min sjukdom som bryskt och utan ursäkt, hindrat mina sinnen förbli sammanflätade i kunskapstörstens intima intryckstango. Återigen i mitt vuxna liv är jag medveten om hur kroppen och hjärnan konspirerar i det vi kallar; varandet. Min uppkomna extrema fysiska svaghet kortsluter även mina annars så aktiva associativa spårfinnar-synapser, på vilken allt kritiskt tänkande bygger och mitt bibliotekskort till utlånande av lagrad kunskap återkallades obarmhärtigt. Så i den gångna veckans halvblinda och smärtsamma tillvaro har jag blott haft tillgång till ett terra incognita i sinnet, ett land av fragmentariska idéer och kulisstäckta glimtar av verkligheten.

Sedan, när narkotikan tar mig ur det mentala diset, återvänder jag idag till en grundnivå av kognitiv funktion. En känsla av inget mindre än fenomenal lycka. Att återgå i läsning utlöste fyrverkerier av förbindelser och upplysta associativa spår i alla riktningar. Det var denna gång som ett återvändande till sjukdomen denna gång hade slungats iväg mig upp till ett högre plan av kunskaplig sensibilitet. Detta är naturligtvis inte en ovanlig upplevelse för mäniskan; vår art har en tendens att behandla sjukdomar som en abstraktion tills det drabbar oss och är en konkretion av våra kroppars förnimmelseförmågor, och känslan av förhöjda mentala och kreativa förmågor som kommer ut i andra änden av en fysiskt och mentalt dränerande period är fascinerande till sitt omfång.

Jag vet sedan år tillbaka att allvarlig sjukdom är en bra sak för sinnet. Det är alltid värt det efteråt. Det är min yoga, med alla dess olika discipliner och obekväma rysligheter. Så min tacksamhet över min kroniska smärtframkallande följeslagare kan te sig udda; men om progressionsprocessen efteråt lämnar mig med en värk eller smärta, eller ett litet ytterligare funktionshinder, gör det mig inget i relation till insikterna. De yttre attributen och min nya hälta spelar ingen roll; åtminstone inte för någon annan än mig själv.

George Orwell

"They could be made to accept the most flagrant violations of reality, because they never fully grasped the enormity of what was demanded of them, and were not sufficiently interested in public events to notice what was happening ."

HyperNormalisation

Paradigmer

Lösningen på migrationsfrågorna kräver politiska förändringar och är främst, oavsett vad Trump, Moderater och Socialdemokrater anser, inte en fråga om murar. Det krävs ett moraliskt uppvaknande. Det uppenbara första steget vi behöver ta är att upphöra med att stödja polisen och militären i diktatoriska regimer. För det andra, regimerna i många av de internationella finansiella institutionerna måste demokratiseras. De domineras nu enbart av västs industri- och finansnationer. För det tredje, så kallad "frihandelspolitik” måste ersättas med; rättvisehandelspolitik. Allt detta kräver ett moraliskt paradigmskifte, det krävs att vi lämnar själviskheten som konsumenter där vi allt som oftast bara köper de billigaste möjliga varorna oavsett vem som då lider i produktionsledet. Vår iver att konsumera har fått oss att överge vår känsla av global solidaritet och en förlorad insikt om att skadorna på ekosystemen konsumismen orsakar någonstans får globala konsekvenser, konsekvenser som visar sig i form av folkvandringar mot Väst. En migration som skapar inbillade problem för medelklassväljare och i förlängningen leder till militariserade gränser och populistiska ledare. Om människor istället kan vara säkra på att de får ett anständigt liv i sina egna länder kommer de inte vara benägna att försöka invandra illegalt.

Problemen politiken försöker lösa är systematiska, och lösningen är mental. Genom historien definieras den mänskliga erfarenheten i termer av materialism, girighet och våld i en värld där individer och grupper fjärmas från varandra och från naturen. Den nya berättelsen politiken behöver leda in oss på är en berättelse av tillhörighet, av kompanjonskap. Politiken behöver påvisa att det går att utveckla ett samhälle baserat på partnerskap. Nära en framväxande insikt om att vi är en enda art; den mänskliga, och bor i en generös livsväv som ger oss allt vi behöver. Det som berikar livet är inte bara våra materiella tillgångar, även om ett minimum är nödvändigt, det som berikar är; meningsfullt arbete och relationer baserade på förtroende och ömsesidig omsorg om våra nästa. Agerar vi tillsammans har vi möjlighet att skapa vårt eget öde; om inte är mänskligheten dömd att misslyckas.

Mognad

Mognad. Den där flyktiga förmågan att leva fullt ut och på samma känslomässiga villkor i flera olika sammanhang; mer specifikt förmågan att, trots vår sorg och förluster, oförskräckt bebo dåtiden, nuet och framtiden på en och samma gång. Mognad är den visdom som kommer från viljan och kunskapen om hur man som människa uppbringar en disciplinerad vägran att isolera tre kraftfulla dynamiska krafter. Krafter som bildar vår mänskliga treeniga identitet: det som hänt, det som händer nu och det som är på väg att hända. Omogenheten jag bär inom mig skiner igenom när jag; bara lever bara i det förflutna, eller bara i nuet, eller endast i framtiden. För omognad och mognad är inte en statisk känsloplattform, där livet ses från en lugn, orörd paradisisk oas av visdom, men en levande elementär fysisk gräns mellan vad som hänt, vad som händer nu och konsekvenserna av det tidigare och nuvarande. Mognaden när den är som mest stabil inom oss kallar människan att riskera söka efter en breddad bild, en vidare horisont, en rättare sanning.

Gemensam säkerhet

Konflikthantering som praktiseras inom ramen för den nuvarande globala krigsekonomin är självförgörande. Det finns inbyggt i systemet ett säkerhetsdilemma; stater tror att de bara kan tillförskansa sig trygghet genom att göra sina motståndare mindre starka, ett agerande och en tanke som ofrånkomligen leder till eskalerande kapprustning. Detta har nu kulminerat i massiva mängder konventionella, nukleära, biologiska och kemiska vapen av fruktansvärd destruktiv kraft. Att planera sin nations säkerhet utifrån sin motståndares kraft har aldrig lett till fred, istället har det lett världen till misstänkliggöranden, propagandaskrifter och lågintensiv aggression, och när krig väl har börjat, har de varit obscent våldsamma. Gemensam säkerhet medger att en nation endast kan vara säker när alla nationer är våldsrestriktiva; den nuvarande nationella krigsbaserade säkerhetsmodellen leder bara till ömsesidig osäkerhet, särskilt i en tid då nationalstaterna blir alltmer porösa.

Den ursprungliga idén bakom nationell suveränitet var att rita en fiktiv linje runt ett geografiskt område och kontrollera allt och alla som försökte korsa den kartkonturen. I dagens tekniskt avancerade värld är gräns som begrepp föråldrat. Nationer kan inte utestänga idéer, invandrare, ekonomiska krafter, sjukdom, organismer, information, ballistiska missiler eller cyberattacker på sårbar infrastruktur. Ingen nation kan göra det ensam. Säkerheten måste bli global om det är att existera alls. Kraften måste läggas på att lösa de gemensamma farorna.

 

Elefanterna i rummet

Låt mig beskriva elefanterna i rummet. Låt mig nämna dem vid namn; Rudy Giuliani; Newt Gingrich, Stephen Bannon, som förespråkar att amerikanska medborgare ska tas ifrån sina medborgarskap om de misstänks vara terrorister; samt Generalen Flynn och John Bolton, män som inte innan och inte nu kommer uppvisa några prov på moralisk återhållsamhet eller rättstatligt vurmande. De ser världen genom sin manikeiska lins; allt är gott eller ont, svart eller vitt, patrioter eller förrädare. Politiken i USA kommer med Trumps medarbetare att bli till sin form först och främst byggd på estetik. Och den ultimata estetisk upplevelse för Trumps tillsatta elefanter är krig och profit.
Dessa män må avsky statlig inbladning i frågor som härrör till pengar; men statlig terror och statligt våld kommer de älska. Rasism, nationalism, kvinnohat, islamofobi, antisemitism, intolerans, vit makt, religiös fanatism, hatbrott, vördnad för de hypermaskuklina idealen och tillbedjan inför den militära kulturen kommer definiera den amerikanska politiska och kulturella diskursen fyra år framåt. De styrande eliterna kommer försöka avleda en växande frustration och ilskahos medelklassen genom att peka på de verkligt utsatt; papperslösa arbetare, muslimer, afroamerikaner, latinamerikaner, homosexuella, feminister och kulturarbetare. Våldet kommer att riktas mot dem staten demoniserar; oftast med små eller inga juridiska konsekvenser för förövarna.

Nya fiender, hemma och utomlands kommer förfärdigas. De ändlösa krigen i Mellanöstern kommer att utökas, möjligen även en konfrontation med Ryssland. Resterna av den tidigare så stolta amerikanska demokratin har valt en bedragare, en skapelse av de massmediala krafterna; en fiktiv mästare i sitt TV-universum är nu dockmästaren som styr den Vita Hus:ska vaudevillen. Sanning och realitet är irrelevanta faktorer. Först när han valdes blev denne demokratins Frankenstein ett hot, men då var det för sent. Ju mer de attackerade Trump, ju bättre blev Trump. Det påtalades men liberalerna i USA lyssnade föga. Trump är symbolen för ett amerikanskt samhälle på väg in i sin dödsspiral. Medborgarna med sin gudstro är fast förankrade i sitt magiska tänkande.

Verkligheten är för mycket för dem att bära. Det ställer sin tro till mirakel i detta och nästa liv. De tror redan på präster som berättar om en allmäktig gud och kan därmed lätt tro på omöjliga löften från en charlatan som ska återställa en förlorad guldålder. De tror jobben kommer tillbaka. Nationen ska bli välmående. Städerna kommer att byggas upp på nytt. Amerika kommer att bli främst igen. Vi står inför en djup kris. Elefanterna som kommer tillsättas tror heller inte på risker med klimatförändringar. När samhällens ledare lämnar verkligheten, blir de som talar sanning utstötta och fiender till staten. De blir föremål för allvarlig statlig repression. Forskarna kommer i USA snart elimineras som farliga Cassandror. De tilltalande kvasireligiösa semifascistiska myterna kryddade med magiskt tänkande är trevliga opiater för Trumps kabinett; men folkets opium leder inte till något gott.

Exceptionalism

Det står nu klart. Varje dag är en dag närmare en världsledare som står för det oförståndiga, arroganta, propagandistiska; ur hans porer utsöndras isolationismens fångenskap; men hans motståndare har ännu att förstå att han finns där tillföljd av deras hybris. Nu kvävs krigslojalisterna, den imperialistiska globalismen som USA drev är plötsligt bitter, en giftig medicin de tillfogat sig själva. Mardrömmen de lovade sig och sina allierade aldrig kunde vinna är nu den av folket utvald. Vad detta kan innebära för USA, för oss alla, för imperiet kan ingen gissa. Ursprunget till kommande världsomspännande senatus consultum ultimum kanske kan finnas att utläsa i den chock och bävan gamla eliter nu uppvisar.

För striden mellan Gracchus och Octavius, Trump och Clinton, har effektivt skalat bort de sista strimlorna av söndrigt kamouflage som förtäckt den ruttnande amerikanka politiska kroppen. Gömda bakom sitt nationella mantra av utvaldhet och särskildhet, har det amerikanska imperiet betett sig med exakt samma solus ipse-betonade arrogans alla imperier genom tiderna anammat. Internationellt står numera USA för egenintresset som norm; att utan hänsyn till andra nationer eller krigets lagar expandera. Det har tillfogat elände, kaos och död; miljoner av de fattiga och hjälplösa har fått betala för den fullskaledominans USA:s elit har drömt om. Krigsmaskinen har med Bush, Obama och Clintons goda minnen våldtagit och förstört många länder i sin jakt på profit och inbillad trygghet. De har destabiliserat en hel värld under påverkan av storhetsvansinne. Trump är en cynisk fiktion som kom till för att landet han ska styra numera kan skapa de krig landet behöver. Amerika har över tid förvandlats från en republik med stark ekonomi till ett militaristiskt imperium med en vaudeville demokrati.

Detta skedde genom ett beroendeförhållande emellan kapitalismen och de korrumperades pengar. Företagens önskningar importerades via politisk och militär makt; det innersta i fascismen. I generationer har amerikaner dränkts i ett ultranationalistiska gift; exceptionalism, med dess implicit rasistiska undertext och dess sexism begravd i en manlighets kult som följt med varje amerikansk medborgare sedan modersmjölken. Men detta har tyvärr varit svårt att utläsa av andra än medvetna observatörer. Demokraterna, övertygade om att de är mindre onda, valde med Clinton som kandidat, möjligen omedvetet, politiskt självmord. De fuskade in henne trots att hon personifierade den finansiella ojämlikhet som råder i dagens USA. Hon var oförmögen att svara på de passionerade rop som hördes över kontinenten, från de unga, arbetarna, desjuka och fattiga, handikappade och äldre. Den Sanders som kunde svara på detta rop frös man ut. Det Demokratiska partiet är dött, kvävda av resterna från sin osmälta hybris. Trump är bilden av misslyckandet, Trump är implosionen av sammanhängande amerikanska partier, Trump betyder mer, inte mindre splittring och hätskhet. Amerika står nu inför enorma och okända risker och utmaningar som saknat motstycke i nutidshistorien.  Landet hade en republik, om de kunde hållit fast i den. Världen kommer få reda på hur tappet påverkar oss.

Bruce Gagnon

"The role of the U.S. in the new world corporate order is going to be to export security. That means endless wars and weapons in space. The Pentagon will send our kids off to foreign lands to suppress opposition to corporate globalization. How will we ever end America's addiction to war and violence as long as our communities are dependent on military spending for jobs?"

E. P. Thompson

"The foulest damage to our political life comes not from the 'secrets' which they hide from us, but from the little bits of half-truth and disinformation which they do tell us. These are already pre-digested, and then are sicked up as little gobbits of authorised spew. The columns of defence correspondents in the establishment sheets serve as the spittoons."

Trumps gäng blir?

Demokratin har nu störtat ner USA och världen i ett djup med okänd fallhöjd. Den nye presidenten saknar en kunskap, saknar bildning i en rad olika frågor. Så den mest angelägna frågan idag är vem kommer att vägleda Trump?  Kommer han förlita sig på de traditionella republikaner som har gjort så mycket för att förstöra USA och världen eller kommer han att hitta några nytänkare som kommer att omstrukturera politiken? De som har nya intressen och andra värderingar? Minns gärna att Trump vill plocka hem Snowden och göra honom till den hjälte han är. Kanske finns det hopp?

Vad gäller Hillarys förlust? Felet är bara det Demokratiska partiets. Trots tecken på att 2016 skulle bli året då en anti-etablissemangskandidat vann valde det demokratiska ledarskapet att det var "Hillarys tur." Det var Bernies tur. Men hans kandidatur slutligen blockeras av demokratiska insiders, inklusive ickevalda "superdelegater" som gav Clinton en tidig och till synes oöverstiglig ledning. Med skygglappar på plats, spände Demokraterna Clinton framför sin förgyllda vagn och försökte störta iväg med ekipaget hela vägen till Vita huset. Men de ignorerade det faktum att många amerikaner kom att se Clinton som en personifikation av allt som är fel och korrupt med det officiella Washington. Och detta gav oss president Trump. Frågan nu är; vem ger oss Trump vid sin sida?

Cohen on Flanders

Artic attic

There's a light on in the attic.
Though the house is dark and shuttered,
I can see a flickerin' flutter,
And I know what it's about.
There's a light on in the attic.
I can see it from the outside.
And I know you're on the inside... lookin' out.

by Shel Silverstein

Max Mad World

Det finns länder där en Mad Max-kultur är i växande. I kollapsade stater styr gängen men det brister i uppmärksamhet mot lärdomarna därav. Historien lär oss att det är dumt försumma de allvarliga riskerna med samhällskollapser i tider av allmänna ekonomiska nedskärningar och kulturella kriser. Framväxten av krigsgäng som krossar alla kulturella normer som dominerat samhället är allt som oftast ett mellanspel till den mörka medeltiden som följer, och gängens uppkomst spelar alltid en central roll i den historiska omvandlingen som lett till en bildningens fimbulvinter.  Krigsgängen är en term för att beskriva en våldsam urkraft bestående unga män vars enda affärside är våld; de samlas runt en karismatisk ledare och stödjer sig på plundring. Ligorna tenderar att växa när den allmänna ordningen kollapsar eller ännu inte återinförts efter en katastrof, framväxten av en självbärande krigsgängkultur kräver emellertid en längre period av degeneration där regeringar antingen inte finns eller inte kan etablera sin legitimitet. Det är då gängen blir accepterade som de facto regeringar inom olika områden av varierande storlek. Kvarter, regioner, länder. 

När detta händer krävs det tillgång till skövling, och detta kan bäst åstadkommas genom att invadera grannregioner som ännu inte reduceras till misslyckade statliga entiteter, på så sätt sprids snabbt ett kaostillstånd. De flesta civilisationer har hanterat dessa grupper under sina sista år som maktgruppering och det facit som finns över försök att kväsa dem med militärt våld är inte bra. Tänk Vandaler, tänk Heruler, tänk fritt folkslag på flytt. I bästa fall kan en viss anhopning av de unga männen besegras och drivas tillbaka till ett statslösa område som sedan blir deras nya hemort och ett decennium eller två senare, kan de räkna med att återvända med förnyad kraft. När krigskulturen etablerar sig i utkanten av en civilisation, antyder historien att hela det civiliserade området småningom kommer reduceras till ett upplöst samhälle. Inget garanterar att vår moderna industriella värld är immun mot samma historiska processer. Den nuvarande och pågående spridningen av havererade statsbildningar runt ytterområdet till vår industriella värld är alltså ett existentiellt hot mot hela den moderna civilisationen. Vad som gör detta en viktig fråga idag inför valet är att USA:s utrikespolitiska och militära aktioner vid upprepade tillfällen har skapat denna krigskultur, den har rent av fått den att blomstra: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Yemen, Somalia, Haiti och Ukraina är bara de mest synliga exemplen. Delar av USA:s politik gentemot Mexiko och Honduras är en oroande rörelse i samma riktning. Såvida denna politik inte revideras kan världen av 2035 stå inför villkor som innebär att vi åter är på plats i det civilisatoriskt förflutna.

Suzy Kassem.

"Elections are highly-publicized puppet shows. Many puppets in the show are handled by the same owner, and regardless of their different costumes and voices, their agenda is one and the same. The man with the most puppets in the show usually wins the audience."

Vithet

Med vintern vänder jag åter till ensamheten. Vindsrummet är min tillflykt. Mitt hem.

Oförmögen att ropa på hjälp låg jag ensam
på mitt vindsrum, ansatt av febern som skakade mig som ett
bolster, grep mig om strupen för att kväva mig, satte knät mot
bröstet på mig, fick mina öron att hetta så att ögonen tycktes
tränga ut ur huvudet. Utan tvivel var det döden som smugit
sig in i min kammare och kastat sig över mig.

George Orwell

"The further a society drifts from truth, the more it will hate those who speak it."