Criss Jami, Killosophy

"Popular culture is a place where pity is called compassion, flattery is called love, propaganda is called knowledge, tension is called peace and gossip is called news."

God Jul

Riksräfstting

Trump är en tölp och USA ett imperium på fall men det är ändå uppenbart att riksrättscirkusen är politik, och inte lag eller rättvisa. Det är en politisk orkestrering utan bevis eller trovärdigt vittnesbörd från någon inblandad. Demokraterna är enbart ute efter makt. De blev frustrerade att de misslyckandes med sina tidigare konspirationsteorier. Det värsta är att Demokraterna faktiskt kan komma undan med denna demokratiskt tveksamma kupp eftersom de amerikanska medierna är möjliga att besticka. Demokraterna hoppas att en del av den nuvarande skiten kommer fastna på Trump och minska chanserna för hans återval, men det verkar, precis som många kloka individer sagt, att riksrätten de facto hjälper Trump. Senaten kommer med största sannolikhet inte att döma Trump för anklagelserna, såtillvida att inte tillräckligt med republikanska senatorer kan utpressas av FBI, CIA och NSA, institutioner som numera bevisligen har spionmappar på alla, eller såvida inte det militära komplexet kan muta tillräckligt republikaner med stora summor pengar för att rösta mot Trump. Så illa är det i dagens USA. En tidigare demokrati.


Det som oroar med riksrätt och Rysslandsskandalen är att dessa orkestrerade skandaler är ett uppenbart försök att vända på ett, förvisso olyckligt, men ändå rättvist genomfört val. USA genomför nu samma åtgärder mot sin egen befolkning, som Washington nyligen genomförde mot Venezuela, Bolivia, Honduras och Ukraina. Det är oroande också för det påvisar hur det inte finns någon mediaintegritet eller lojalitet hos de amerikanska säkerhetsorganen. Utan medierna och säkerhetsorganens stöd skulle demokraterna inte kunna skapa sådan här uppenbar juridisk rappakalja. Riksrätten har radikaliserat USA. Befolkningen är nu uppdelad på ett nytt sätt. Å ena sidan har vi folket som valde Trump, traditionella amerikaner som tror på sagor om Gud och sina vapen; eller som demokraterna kallar dem; ”vita nationalister”. Å andra sidan har vi Demokraterna, inte längre det arbetande folkets parti, utan partiet för storstadshipsters. Ändå är det USA:s president och hans anhängare som är på defensiven. Hur kom USA:s president och de amerikaner som valde honom börja tvingas försvara sig mot Joe Biden och Hillary Clinton? Faller Trump bort innan valet har vi ett USA där det publika och uppenbara målet för folkvalda representanter är att tjäna sina egna karriärer och sin egen rikedom. Resultatet är att sanning och rättvisan inte längre ens står som en kuliss i ett land där politiken blivit giljotinens politik. Det är en inställning som med lätthet kan sprida sig även till Europa.

Friedrich Nietzsche

"Governments have never learned anything from history, or acted on principles deducted from it." 

William E. Borah

"Without an unfettered press, without liberty of speech, all of the outward forms and structures of free institutions are a sham, a pretense -- the sheerest mockery. If the press is not free; if speech is not independent and untrammeled; if the mind is shackled or made impotent through fear, it makes no difference under what form of government you live, you are a subject and not a citizen"

Mutatis mutandis

En av de faktorer som ledde till Sovjetunionens kollaps var Michail Gorbatjovs misslyckande med att förstå kraften i den nationalism som fanns bland sovjetiska medborgare. KGB informerade honom ständigt om att de nationalistiska ledarna helt enkelt var problem han inte skulle ignorera. Nu bevittnar vi samma fenomen, mutatis mutandis, i USA. Underrättelsechefer som försökte övertyga världen om att ”rysk inblandning” medförde att valet tillföll Donald Trump. Vem som helst med respekt för fakta och för trovärdiga bevis inser att påståendet saknar trovärdighet, men ändå verkar vissa demokrater vilja eskalera. Att fortsätta att utvidga den anti-ryska hysterin hindrar USA dels från att hantera Ryssland på ett rationellt sätt, dels kommer det att försvaga demokraternas utsikter att vinna valet nästa år.

Anledningen till att "Make America Great Again" hade en sådan resonans var uppfattningen att USA ständigt strider i ett krig de aldrig kan vinna, men att hotet mot nationen är evigt. Det är inte bara missnöjda vita män. Amerika är tänkt att vinna de krig som det väljer att slåss men landet förlorar nu all de oönskade konflikter de befinner sig i. President Obama lovade avsluta, men blev sedan förförd av den absurda fantasin om att skapa och upprätthålla en ”liberal världsordning” med våldskapital. Om demokraterna vill vinna bör de bli bättre på att sätta upp några fredskandidater som kommer att tvinga partiet att få in ett ledarskap i Vitahuset som är bundna till att göra Amerikafredligt igen. Trumps supportrar kommer sannolikt att rösta på honom igen men många röstade helt enkelt emot den demokratiska kandidaten. Den avgörande faktorn för många av dem som röstade var känslan av att sekreterare Clinton, som president, skulle fortsätta och intensifiera destruktiva militära ingripanden utomlands. Demokraterna får inte misslyckande med att förstå väljarna 2020, det som kostade dem valet 2016 kan 2020 räddas med en kandidat som talar om fred.

Direkta ambitioner

Uppfattningen att alla medborgare i Västvärlden faktiskt inte bor i en optimal representativ demokrati har fått fäste det senaste årtiondet, förvärvade medborgerliga ärr från ekonomiskt, socialt och politiskt förfall gräver sig allt djupare in vårt kollektiva medvetande ju fler år som går bort från välfärdsstaternas kollaps. Vi luras att tro på vetenskapliga och teknologiska framsteg, samt att dessa skulle kunna bygga mer välmående nationer. Istället har vi sett en enorm minskning av vår levnadsstandard och vi alla tvingas nu arbeta längre och hårdare i en alltmer ansträngande och monoton arbetsmiljö. Vi blir allt mer redskap för de kontrolltunga förändringarna hos megaföretag som sväljer upp Västligt entreprenörskap och egensinniga egenföretagare.

Föreställningen att vi som individer misslyckas med nationsbygget och därmed på något sätt har förtjänat den enorma och växande Västliga statsskulden till följd av våra egna demokratiskt fattade beslut är bara giltig om du fortfarande tror att vi lever i en demokrati, där majoriteten av individerna direkt påverkar makten. Om våra nationer verkligen någonsin fungerat på det här sättet, är det minsta vi kan säga att vår demokrati för närvarande är trasig. Naturligtvis, om du befinner dig bland de procenten av ekonomiska maktspelare på toppen av pyramiden, känner du inte att någonting är sönderrivet. Faktum är att i de dolda rummen där alla essentiella sessioner äger rum tillbringas troligtvis en del av tiden med att gratulera varandra eftersom utvecklingen går exakt enligt plan. Medan vissa kanske hävdar att införandet av nya lagar om strängare straff mot korruption är svaret, måste vi komma ihåg att rävarna fortsatt styr hönshuset, och det finns alltid motstånd från lagstiftare att införa, genomföra och verkställa lagstiftning som kommer minska deras makt och i slutändan finna dem skyldiga till brott. Mer än troligt är att Västs demokratiska problem bara kan lösas när vi samlar den kollektiva viljan att lämna det nuvarande representativa systemet och skapar ett som är mer direktdemokratiskt system, anpassat till våra värderingar och ambitioner.

Totalitär ensamhet

Nyligen hittade polisen en man som legat död i sin lägenhet sedan 2016. Fick mig att tänka på hur ensamhet kanske äe personlig, med den är också politisk. Det finns parallella dimensioner av ensamhet som en djupt personlig ångest och politisk extremism. Ensamhet i samhället är en grogrund för partier som spelar den totalitära melodin. Preludiet till maktfullkomliga staters samhälleliga maktövertagande har lyckats när medborgarna tappar kontakten med sina medmänniskor och till verkligheten kring dem; utan sociala nät försvinner kapaciteten för både erfarenhet och tanke. Människokadern som rekryteras in i ett totalitärt styre är inte den övertygade islamisten eller den absolut säkre Nordiskefrontaren, utan medborgare för vilka skillnaden mellan fakta och fiktion och skillnaden mellan sant och falskt inte finns längre. Erfarenheterna skapas bara via den media personen läser, inte via samspelet med samhället runt omkring.

De som upprätthåller tyranniska regimer vet att manipulering genom isolering; som mest effektivt åstadkommes genom berättelser om "vi mot dem", ger lydiga undersåtar. Terror kan nämligen bara styra över de som är isolerade i förhållande till sina grannar. Denna isolering är pretotalitär; för samhällets makt gentemot alla regeringar kommer alltid från väljare som agerar tillsammans. Isolerade ensamma twittrare är per definition maktlösa. Även om isolering inte nödvändigtvis är samma som ensamhet, kan den bli bådedraksådden och den farliga konsekvensen av uppmuntrad samhällelig isoleringen. Tappar vi kapaciteten att lägga till något av vår egen till det gemensamma bästa, förstörs vi och ensligheten helt outhärdlig.  Avskildhet blir då ensamhet. Även om isolering endast rör det politiska livet, gäller ensamheten det mänskliga livet som helhet.

Den totalitära regeringen kunde verkligen inte existera utan att förstöra det offentliga livet, det vill säga att förstöra genom att isolera medborgare, frånta alla deras politiska kapacitet. Totalitär dominans baserar sig på ensamhet, på upplevelsen av att inte tillhöra världen, vara utanför gemenskapen, en av människans mest förtvivlade upplevelser. Därför är vårt insisterande på tillhörighet, samhälle och mänsklig koppling en av de största handlingarna av mod och motstånd inför det statliga förtrycket för, sanning, enhet, godhet, rättvisa, skönhet och kärlek är alla ord som verkar mot en gemenskap. Totalitarismens ursprung finns i den ensamme man som legat död sedan 2016.

Nationella intressen?

Historiskt har Ryssland haft mycket gemensamt med Ukraina vilket verkar förvåna många idag när USA försöker positionera sig som Ukrainas bästa vän. I århundraden och fortfarande än idag har Ryssland och stora delar av Ukraina haft en lång gemensam territoriell gräns; en delad historia; etniska, språkliga och andra kulturella beröringspunkter; förtroliga personliga relationer; betydande ekonomisk integration; delad krigsbörda och mycket mer. Även efter år av accelererande konflikt mellan Kiev och Moskva, tänker många ryssar och ukrainare fortfarande på sig själva med familjära termer. USA däremot har nästan inga av dessa gemensamma nämnare med Ukraina. Vilket i förlängningen betyder att Ukraina inte är ett "viktigt amerikanskt nationellt intresse", som de flesta ledare för både republikanska och demokrater, och mycket av de amerikanska medierna just nu förfäktar. Å andra sidan utgör Ukraina ett avgörande ryskt geopolitiskt intresse. Varför är då Washington så djupt engagerat i Ukraina? Det uppenbara svaret är de nästan 400 miljoner dollar i militärt bistånd till Kiev, men varför är då Ukraina så djupt involverad i Washington? Det korta men betydelsefulla svaret är Washingtons beslut, som fattades av president Bill Clinton på 1990-talet, att utvidga Nato österut från Tyskland vidare så småningom till Ukraina.

Ända sedan dess har både demokrater och republikaner i USA insisterat på att Ukraina är ett "väsentligt amerikanskt säkerhetsintresse." En dårskap. Redan tidigt -00 varnade jag för att det skulle leda till farliga konflikter med Moskva, till och med krig. Föreställ er Washingtons reaktion, om ryska militära baser började dyka upp på Kanadas eller Mexikos gräns mot Amerika. Jag hade inte fel: Uppskattningsvis 13 000 har dött i det ukrainska-ryska kriget i Donbass och cirka 2 miljoner människor har fördrivits. Det blir dessutom troligtvis värre. Demokraterna kritiserar nämligen Trump kraftigt för att hålla tillbaka storskalig militärhjälp till Kiev, detta trots att president Obama gjorde klokt i att undanhålla stödet. e Ukrainas nyligen valda president Zelensky är inte, efter att ha dragits in i Washington-skandalen, längre lika fri att förhandla om fred med Ryssland som han en gång hoppades och lovade under sin valkampanj. Och kandidater till den amerikanska demokratiska nomineringen inför 2020, med undantag för Gabbard, kommer sannolikt att tävla om rollen som Kievs största militära gåvogivare. Demokraterna i USA har cementerat sig som ett krigsparti. Under tiden fortsätter Putin att bli anklagad av ryska hökar i Moskva för passivitet inför " tydlig amerikansk aggression i Ukraina." Är det ironi eller tragedi att de så ofta demoniserade Trump och Putin är de som står mellan oss och något mycket värre? Efter Putin och Trump kommer krigssyndafloden?

Hybris

Hybris definieras som avgörande dumhet, en farlig variant av överdrivet förtroende på sin egen förmåga, manifesterad genom stor arrogans. USA och vår Västliga värld värderar sin exceptionalism ända sedan Reagans Axis of Evil-idé att vi i vår del av världen är de oumbärliga nationerna. Den existerande kognitiva klyftan mellan vår nomenklaturas obevekliga internationella självförhärligande och dess faktiska historia av förnedrande misslyckanden i varje enskild handling av imperialistisk överreaktion kräver ett påtalade om kejsarens nakenhet. När exakt ska hybrisen bakom våra internationella övergrepp identifieras för vad de är; förtäckt propaganda i syfte att sälja in oreglerad ekonomisk expansion? Det hysteriska USA med sitt dotterbolag; EU försöker i sköna ord dölja debaclet av USA:s historiska brott, ord som förutspår kommande messianska internationella demokratiska frihetsvågor utan egentlig täckning i internationell rätt. 
Av brott begångna de senaste åren är de mest  brutalt hanterade de skådeprocesser som drabbat Manning, Assange och Snowden. Två fängslas på tvivelaktiga grunder och Snowden är i exil, bara fri eftersom den hämndfulla maskinen som är amerikansk "rättvisa" inte kan nå honom. Dessa tre har exponerat den hybris som något långt mer väsentligt och skadligt än tidigare trott. Deras arbete har gjort mycket för att pulverisera myten om den moraliska överlägsenheten i det Västliga väldet, detta emedan maskinisterna i propagandamaskinen har försökt dölja den största delen av krigsbrotten från allmänhetens medvetenhet. USA och EU har nu kunnat krossa eller kväva dessa hjältar, och fortsätter i och med Bolivia sin politik med att installera, stödja och berika sina vänner; de vildaste, mest mördande diktatorer, tyranner och kungliga mördare i nutidshistorien. En process möjliggjord i och med den otroliga reklamsagan om principiell Västlig välvillighet och demokratiförsvar. Pinochet, Shahen, Mobutu, Papa Doc, Marcos, Somoza, Kagame, Suharto, MBS, Sisi och Mubarak är bara några exempel på våra skyddade diktatorer.

Att vara en västvänlig diktator är nämligen enkelt: krossa ditt folks ambitioner, döda andra ledare, dränera landets ekonomiska blodomlopp, sälj ut resurserna till rövarkapitalismen för pengar du sen kan låna miljarder med från vårt Västliga IMF, tar bara ut blygsamma 10% eller så för dina egna diktators problem. Och håll dig sen fast dig vid makten med hjälp av tortyr, våldtäkter och mord. Det är knappast en slump att de enda "diktatorerna" som Amerika föraktar är de som vägrar spela med; Gaddafi, Saddam och Assad, eller de med egna stormaktsmuskler som Putin och Xi. Det enda budordet i hur Väst jobbar är att ingenting får hota krigsmaskinens vinster och absolut inga beslut som bara gynnar folket ska fattas. Emellertid uppstår ett problem när väljarna blir noterbart trötta på de oändliga krigen. Därmed måste propagandan skapa nya fiender. Vi lever idag med ett evigt sjukdomsalstrande hat mot Putin och Xi, men tack och lov är inte detta längre en idiotsäker formel för att hindra protesterna mot eviga utrikespolitiska korståg. Den kraftfulla exceptionella myten om vår överlägsenhet, den centrala grunden för vår globala krigskatekes har äntligen krossat av spänningen mellan utfallen av krigen och tomheten i propagandan om att vi sprider frihet. Absurda handlingar är kanske den mest vanliga handlingen hos utdöende imperier.

Politiska charlataner i USA och EU kommer förvisso fortsätta att släppa runt myten om storheten i frihetsbudskapet långt efter dess bäst-före-datum passerats, iaf. så länge det betalar deras lön, men när det gäller att kunna agera som ensamma Världsmakter, är festen för Väst över. Vad följer när hybrisdrabbade nationer vaknar? Det finns ingen pålitlig mall för imperiekollaps. Slutet kan vara allt från förödande fysisk förstörelse, till oöverträffat socialt kaos och barbarism, till att bara kollapsa tyst i fattigdom och historisk senilitet.

Det kallaste av krig 2.0

Vi befinner oss i ett nytt kallt krig. Den frågan jag ställer mig som levt med att se det första kalla kriget upphöra och det andra inträda är; Varför vände USA inte ryssarna när det kalla kriget avslutades? Ingen har egentligt gett ett tillfredsställande svar, så jag spekulerar i att det beror på att USA övergav sina löften och utnyttjade Rysslands svaga post-sovjetiska position, alltid med sin Wolfowitz-doktrinen i åtanke. Unilateralism och förebyggande militära åtgärder för att undertrycka potentiella hot från andra nationer och förhindra att någon annan nation att uppstiga till global supermakt var ledstjärnan. Nittiotalet var USA:s chans att få ta del av Rysslands resurser, och inte få konkurrens, allt i en rejäl geopolitisk smäll. Ryssarna vet bättre än amerikanerna att detta misslyckades. Men trots misslyckandet ger inte USA upp sina strävanden att kontrollera Ryssland. Vi befinner oss i oroliga tider inte mist på grund av att av de 13 vapenkontrollfördragen som gällde tills nyligen har USA dragit sig tillbaka, kränkt eller vägrat överlägga om samtliga 13. Skillnader mellan offensiva och defensiva vapen försvinner. Ryssland har förstört alla sina kemiska vapen; USA har inte gjort det. Är det så svårt att istället för att marknadsföra Mutually Assured Destruction främja Mutually Assured Security? Tydligen då USA vägrar att ens påbörja stabilitets- och säkerhetssamtal.

USA reagerar på den ryska självständigheten som ett barn. Sanktionerna Väst infört skadar i sanning Ryssland, men de har också stimulerat till ett bättre företagsklimat. Den ryska ekonomin fokuserar nu på nationella säkerhetsprioriteringar, inklusive en mycket viktig förbättring av jordbruksproduktionen. Alla förväntar sig att fler sanktioner kommer komma snart, vilket många tror gynnar, ironiskt nog, inte minst Kina. Det hade varit bättre för Ryssland och Väst om Kina inte växte sig för starka, men framgången för Belt and Road Initiative visar att samarbetet mellan asiatiska länder ökar. Den unipolära världen av amerikansk exceptionalism, en värld styrd av en skurkstat, där reglerna inte gäller, utmanas i.a. f av Ryssland och Kina tack vare just sanktionerna. Den ryska staten kontrollerar 60 procent av BNP och 75 procent av banksystemet. Flera av de statliga bankerna förbjuder spekulativ utlåning. Eftersom så mycket av banksystemet finns i den offentliga sektorn har den ryska regeringen mycket kapital att arbeta med, mycket av detta går till inhemska behov. Ryssland har en utmärkt balansräkning, med världens sjätte lägsta statsskuld och den femte högsta avseende valutareserver. Putins föreslagna femårsplan använder 22 procent av BNP, med 30 procent finansiering för ekonomisk infrastruktur och 30 procent finansiering för sociala förbättringar, som subventioner för bostäder och barnomsorg. Regeringen fördelar också betydande medel för hälsovården i allmänhet, samt cancerforskning specifikt. Ett stort mål för dessa ryska nationella projekt är energiutveckling, just för att landet ska vara mindre beroende av fossila bränslen, samt därmed mindre sårbara för flyktiga oljepriser. Dessa ryska nationella projekt är konkreta, tillväxtfördelaktiga och det troliga är att de lyckas även om det förväntas ta lite längre tid än fem år att uppnå.

Minns att när Putin kom till makten, sa han till oligarkerna att om de betalar sina skatter och håller sig utanför politiken, skulle han inte åtala dem. Uppenbarligen stod han vid sitt ord och åtalade bara de som bröt mot denna politik. Han sa till oligarkerna att de blev rika av att stjäla från den ryska staten, så det är inte deras tillgångar till fullo och en del av det de tog måste gå tillbaka till staten som skatter att använda till gemensamma investeringar. Efter de senaste skogsbränderna i Ryssland förklarade Putin att inget företag kunde höja sina priser i de drabbade regionerna, så att ingen drar nytta av tragedin. Det finns fortfarande tjänstemän från den sovjetiska perioden som måste styras på detta sätt. Otrevligt? Absolut, men förhoppningsvis övergående. Det gamla Sovjet erbjöd korruption men även en mer stabil valuta, kontrollerade priser, mindre brottslighet och Putins regering vet att de populära kraven på pension, bostäder, sjukvård, transport, jobbsäkerhet och infrastruktur inte kan ignoreras eftersom ryssarna vet vad som är möjligt. Svårigheten är att gå från drakonisk kommunism till demokratisk socialism.

Rysslands befolkning formad av en gammal kultur, har mycket att vara stolta över, men de försöker inte påtvinga någon annan denna kultur. Vår planet är så liten att vi måste leva i fred. USA har i mycket glömt detta sedan det första kalla krigets slut. Jag har i många år nu motsatt mig den allmänna ståndpunkten om hotet Ryssland utgör och kallas Putin-sympatisör. Men vad det handlar om är att stå emot illusionens kraft, undvika att falla i fällan att jämföra Ryssland med det tredje riket och Putin med Hitler. Sådan bortnötning av kritiskt tänkande hindrar de framsteg mot en fredlig lösning av tvister som är nödvändiga.

Bildning eller bonus?

Jag utbildades av mycket dedikerade lärare i offentliga skolor under den pre-digitala tiden. Mina lärare läste böcker för mig och fick mig att läsa böcker. Jag lärde mig matte, delvis genom att räkna många uppgifter, men också genom standardprov. Vetenskap utfördes, kemi var synonymt med Bunsen-brännare och provrör. Jag hade kurser i konst och musik, och även om jag hade endast en liten talang för att rita eller spela ett instrument, lärde jag mig fortfarande att uppskatta båda ämnena och att spela mig igenom en fagott. Mitt gymnasium var stort och mångsidig, så jag tog valfria kurser i skrivande och fotografering. Och jag måste säga att jag är glad att det för min del inte fanns någon distraktion på Facebook, Instagram, Snapchat och liknande sociala mediesajter för att plåga mig; videospel var under denna tid en Atari, så jag tillbringade mesta tid ute, scouterna, spelade tennis, cyklade, hänga med vänner, golf, var ute i världen och reste sov i naturen och jagade snygga studentskor. Jag lärde mig grunderna i historia och allmän humaniora.

Vi tillbringade tid i biblioteket, forskade och skrev. Jag tog en debattkurs och lärde mig att konstruera ett argument och tala inför en publik. När jag tog examen från gymnasiet kände jag att jag hade en solid grund att stå på: att jag visste tillräckligt för att göra bildade kloka val; att jag kunde delta som medborgare genom att rösta när jag var arton. Nu har något har hänt med utbildningen i Sverige. Vi kan se det i de stora trenderna som nu presenteras av Skolverk och politiker, känna på ord och siffror, skippa antiken, slipp1a fokus på vår egen historia, yrkesutbildning, datorer och onlinekurser och privatisering med påföljande betygsinflation. Det som drabbas av dessa trender är humaniora, lärarna av det rätta virket, kritiskt och kreativt tänkande och framför allt kunskaper om medborgarskap och etik. Mycket av att kunna bygga en framtid handlar om att bemästra vetenskap, teknik, teknik och matematik. Problemet nu är hur förringat fördjupningarna är när det gäller att hålla vår nation konkurrenskraftig gentemot andra länder. Naturvetenskaperna ses som en drivkraft för ekonomisk framgång och tillväxt, en anställd för industri, innovation och vinst. Det säljs vanligtvis inte in som ett redskap att utveckla kritiskt tänkande, även om naturvetenskaperna hjälper till att utveckla sådana färdigheter.

Gymnasieskolan finns numera för alla, många studenter söker naturligtvis efter en snabb karriär och inte alla studenter vill tillträda en fyraårig högskola eller universitetsperiod. Men återigen är gymnasieutbildningen främst grundad som en matare för näringslivet. Det reduceras ofta till utbildning som utbildning för arbetskraft, där det primära målet är att lära sig att tjäna. De ska producera anständiga rörmokare och svetsare och elektriker och liknande, men också de som är indoktrinerade att acceptera systemet som det är. Målet idag är att skapa en arbetskraft som är skicklig men även lydig. En humanistisk utbildning betonar kritiskt tänkande, vilket kan leda till politiskt medvetande, en risk som landet i snar kaos inte längre vill ta på sig att ha med på färden in i förstörelsen. Medborgare kan ju orsaka revolutioner.

Ju fler saker som förändras, desto mer förblir de samma. En yrkesutbildning låter bra, särskilt för de som har makten. Utan tvivel behöver unga människor säljbara färdigheter. Skammen med allt är att den slutliga "produkten" av gymnasieskolor; utbildade akademiker som är arbetsföra, är att utforma en begränsad produkt, en lydig och tämligen okunnig medborgare. Sverige behöver aktiva och informerade medborgare, och de måste ha färdigheter och ett tankesätt för att kunna ifrågasätta sina chefer och makten, för om de saknar ett sådant tankesätt kommer inget att förändras till det bättre i vårt samhälle. Allt tidigare läggs en tonvikt på datorer och onlinekurser. Numera vill de flesta skoladministratörer snarare finansiera datorer och nätverksklassrum än att höja lönen för lärare. Faktum är att online-kurser annonseras som ett sätt att ersätta lärare, eller åtminstone för att minska antalet heltidslärare som hindrar större vinster. Jag ifrågasätter emellertid om man kan lära sig sociologi eller konst eller filosofi eller etik genom att ta en onlinekurs? Och jag är fortfarande skeptisk till stora ”investeringar” i datorer, klassrumslösalärandet etc. Det kan kanske ha sin plats, men de ersätter ingen utbildning eller bildning som verkligen är studentcentrerad och en som är fokuserad på att förädla medborgerliga dygder, etik, rätt och fel. Vilket ses i effekterna av privatiseringen, på något sätt kommer den magiska fria marknaden att lösa bildningsbrist men istället löses bara betygen och deras tomma innehåll.

Privata företag som drivs av vinst och ”effektivitet” kommer på något sätt att producera en bättre produkt, ett ord jag väljer medvetet, för de ser utbildning som en produkt. Och även om vissa privata skolor har varit innovativa och effektiva, har många andra misslyckats, främst för att bildning inte är utbildning när den är reducerad till en produkt att "leverera", en vara som drivs av och reduceras till rikedomar. I en tid då Sverige så alltmer desperat behöver kritiska och kreativa tänkare som är utbildade inom konst och humaniora samt yrkeskunniga naturvetenskapare, avsäger sig våra skolor och särskilt våra lagstiftare sin skyldighet att tjäna demokratiska ideal och väljer istället att omfatta företag, industri, ekonomisk konkurrenskraft och lydnad, allt för att klara den slutgiltiga mätningen i kronor och ören. Nu mer än någonsin behöver vi unga människor som är medborgerligt engagerade, ändå följer många av våra skolor en mycket annan agenda. Är det för att hungriga vargar föredrar ung fogliga sociala media får?

Tusen år av erfarenhet och Skolverket

Konsten att leva ett liv som kan benämnas som gott hittas genom att titta in i det förflutna. Om vi utforskar hur människor har levt i andra epoker och kulturer, kan vi dra lärdomar inför de utmaningar och möjligheter vi alla idag ställs inför i vardagen. Vilka hemligheter för att kunna leva fritt ligger i medeltida attityder inför döden eller hur hanterades tiden i den industriella revolutionens skiftfabriker? Hur kan ett möte med Ming-dynastins Kina eller den centralafrikanska inhemska kulturen förändra våra åsikter om att uppfostra barn och ta hand om våra föräldrar?

Det är häpnadsväckande att vi fram tills nu har gjort så lite för att i undervisningen avslöja visdom från det förflutna, som bygger på hur människor faktiskt har levt snarare än utopiska drömmar om vad som kan vara möjligt i framtiden. Historien är ett i renässansens uppfunna kabinett, varje historisk tid har en berättelse att berätta, krönikor och myter är vidarebefordrade från en generation till en annan, de bevarar lärande, kunskap och inre resor, ett skattat arv. Vi förstår att de som föregått oss delade nyfikenheten och lämnade efter sig fragmenterade artefakter i text och konst som vi kan plocka upp när vi vill och lära av deras planer. Det finns mycket att lära sig om livet genom att öppna historiens Kuriosakabinett. Vi måste spåra det historiska ursprunget till dessa arv som tyst har smyckat hur vi uppfattar och lever våra liv och undertrycka de omedelbara format dagens världsbilder försöker pracka på oss. Vi kan välja att acceptera dagens utopier, men bättre vore om vi först förstod oss själva i relation till historien lite bättre.

Att missa vår historia eller, som Skolverket avvisa den, blir att skära bort en bit från oss själva likt en oönskad kallbrand; det  innebär även att vi lättare dras mot att anamma de färdiga enkla och våldsamma svaren på samhällets frågor. För uppfinner vi alltid samhället på nytt kommer det blodiga kaos som revolutioner föder. Det är den sublima kraften av långsam förändring vi kan styra först när vi har vår historia och vårt arv i handen. Historien ger oss möjlighet till reflektion. Idag, med mobilerna i handen fruktar vi tristess. En djupare förklaring är att vi är rädda för att en utökad paus skulle ge oss tid att inse att våra liv inte är så meningsfulla och uppfyllda som vi skulle vilja att de skulle vara. Tiden för kontemplation har blivit en rädsla, en demon. Den modernitetens tekniska underhållningsdemon hålls borta genom ett sökande efter boklig bildning och utökad självkännedom i närvaro av samtal med de människor som finns i vår omgivning.

Fred på undantag

Längtan efter makt, som kännetecknar den styrande klassen i varje nation, är till sin natur fientligt inställd till alla begränsningar av den nationella suveräniteten. Denna politiska makthunger söker paradoxalt nog ofta stöd hos små men beslutsamma internationella grupperingar, men aktiva i varje nation, sammansatt av individer som är likgiltiga inför nationella sociala överväganden och begränsningar och som betraktar krigföring, tillverkning och försäljning av vapen som ett tillfälle att främja sina personliga och organisatoriska intressen samt utvidga sin globala auktoritet. Hur är det möjligt för denna lilla klick att böja majoritetens vilja; en majoritet som kommer att förlora och drabbas av förödande krigstillstånd, inför deras världsomspännande maktambitioner. Ett uppenbart svar på denna fråga verkar vara att den maktansamlande minoriteten och härskande klassen för närvarande har lärosätena och pressen, vanligtvis också säkerhetsapparaten, bland sina vasaller. Detta gör det möjligt att organisera och byta åsiktmassans känslor samt göra majoriteten av okunniga följare till sina verktyg. Intressekonflikter löses i princip slutgiltigt alltid genom att använda våld. Det är detsamma i djurriket, från vilket människan inte kan kräva att få uteslutas; ändå är vi paradoxalt också benägna att kräva lösningar också med en helt andra metoder. Denna förfining är dock en sen utveckling i vår historia samt intget som vunnit gillande hos den beslutande minoriteten. Då förhandlande och skiljedomar inte ger krigens ekonomiska vinster. Det är och var gruppens styrka som i små och stora samhällen, beslutade och beslutar om ägandeförhållanden samt vilken människans eller imperiers vilja skall råda. Segerns sötma hanteras och avnjuts fortfarande av de vars förstörelsevapen som är vassast, eller styrdes mer skickligt.

Nu, för första gången, kan vapnen förstöra en hel värld, men syftet med konflikter har förblivit detsamma: en grupp olika oss skall begränsas, och krävas på betalning till maktens mitt. Det här målet uppnås mest effektivt när motståndaren definitivt är död. Detta har förfarande två uppenbara fördelar: fienden kan inte förnya fientligheter, och för det andra hindrar hans öde andra från att följa hans exempel. Dessutom tillgodoses ett instinktivt begär att utropa sig som överlägsen. Emellertid kan ett alternativ till viljan att döda införas: möjligheten att använda en fiende för servila uppgifter om hans ande bryts och hans liv skonas. Här finner våld ett utlopp inte i slakt utan i underkastelse. Men segraren, som nu har räknat med hämnd, förlorar till viss del sin personliga säkerhet. USA står nu invid detta vägskäl. Deras tidigare servila tjänare gör uppror, men hur skall hotets mötas? Den romerska erövringen förde med sig Pax Romana till Medelhavsländerna. De franska kungarnas lust efter territoriell ackvisition skapade ett nytt Frankrike som blomstrade i fred och enhet. Ottomanerna gav lugn till en eldfängd region i många år. Paradoxalt nog måste vi erkänna att krigföring väl kan tjäna till att bana väg mot den långvariga fred vi så önskar, för det är krig som skapar stora imperier, inom vars gränser all krigföring omöjliggörs av en stark central makt.

När ett imperium ska delta i krig, kan en hel mängd mänskliga motiv till deltagande svara på denna vädjan; Lusten till aggression och förstörelse ingår säkert men inte uttalat; de otaliga grymheterna i historien och människans dagliga liv bekräftar dock dess utbredning och styrka. Genom att låta imperiet spela på de grymheter som stått på historiens sida känner vi att det ideella motivet ofta har fungerat som en kamouflage för förstörelse. Och helt i linje med detta; USA erkänner först nu, när imperiet rämnar, helt öppet att de ockuperar i längtan efter olja och inte en Responsibility to Protect. I kris blottas bestens sanna natur, och de redan pågående krigen om att få bli det nya globala imperiets strategiska, kulturella och ekonomiska Mitt kommer fortgå med samma skoningslösa styrka som alla krig tidigare. Tro inte att vi något lärt av historien annat än att krig är en konstant, fred är undantaget.

Impopulära idéer

Impopulära idéer som inte passar in i rådande samhällelig konsensus kan lätt tystas och obekväma fakta undanhållas och bortom offentlighetsprincipen mörkas utan att det behövs något officiellt förbud. Ofta när jag bodde länge i ett främmande land såg jag hur sensationella nyheter, nyheter som på egna meriter skulle få de stora rubrikerna, hålls borta från vår svenska media, inte för att regeringen ingripit utan på grund av en allmän stillsam överenskommelse som ”det inte skulle göra sig väl för Sverige” att nämna det faktiska faktumet. Under tiden då tidningsutgivarna och det linjära TV-nyhetsmedia dominerade gick detta lätt att förstå. Svensk media var extremt centraliserad, och det mesta ägs fortfarande av rika få eller staten som alla har motiv att vara oärliga i vissa viktiga ämnen. I och med nätet är makten nu bortförd från väktarna och medborgarna kan söka sig nya informationskanaler. Vilket skrämmer makten.

Så samma typ av gammal censur finns nu istället kvar i böcker, liksom i teaterställningar, filmer och statlig radio. Vid varje givet ögonblick finns det en ortodoxi, en mängd idéer som man antar att alla rätt tänkande människor i landet ska acceptera utan tvekan. Det är inte exakt förbjudet att säga annorlunda, det eller det andra, men det är bekvämt nog att säga det, precis som det i mitten av 90-talet inte gjorde sig att nämna jihadisters framfart i Bosnien, eller WTC7 efter 9/11. Den som utmanar den rådande ortodoxin finner sig tystad med överraskande effektivitet. En verkligt omodern åsikt får nästan aldrig en rättvisande uppmärksamhet, varken i den populära presstödda pressen eller i de tyckande tidskrifterna.

Bourgeoisien

Vi bär alla i hjärta och sinne konturerna av den perfekta platsen, rätt plats, ett sant hem, känt eller okänt, faktiskt eller visionärt. En husbåt i Amsterdam, utsikt över Fontanka i St Petersburg, en trästuga i slutet av en gropig väg i Altai-bergen, en stuga invid stranden mellan tallarna i Yngsjö, en lägenhet invid Hamragatan i Beirut eller till och med, för de moderna urbana individen en bekväm lägenhet högt beläget mitt i det pulserande Manhattan, Rio eller Rom; det finns inget som begränsar den mänskliga förmågan för att skapa sig hemma. Teologer, astronauter och politiker har till och med känt behovet av att hemmet når oss uppifrån, från den kalla svarta utkanten av känslans metafysik.   Hemmet är det enda vi har kvar idag i en tid då idéer, viktiga idéer, bärs runt som mode och dessutom bärs av exakt samma skäl som en del bär modeplagg; för att få bäraren att se bättre ut och känna sig delaktig. Sanningen är att det finns ett gemensamt band mellan alla kulturer, bland alla människor i denna värld, åtminstone bland dem som har nått nivån hjulet, kalsongen och hårborsten. Och det gemensamma bandet är den mycket bärande klass som kallas bourgeoisien, vår medelklass. De finns boende över hela världen, på alla kontinenter, varje nation, varje samhälle, varje kultur, överallt där du hittar hjulet, kalsongen och hårborsten, och var de än är, tror de alla på samma saker: Fred, ordning, utbildning, hårt arbete, initiativ, företagande, kreativitet, samarbete, omtanke för varandra, tanke på barnens framtid, lagom patriotism, fair play och ärlighet. Hur mycket mer kan någon kräva av människodjuret? Hur mycket mer kan någon förvänta sig? Medelklassen runt om i världen är den högsta utvecklingsformen. Emellertid borgarklassen, given oss av Mann, en del av den världsomspännande bourgeoisien konsumeras idag av en infantil ungdomskultur och hänger idag löst. Det mediala landskapet tillbringade nämligen hela det tjugonde århundradet med att riva ner borgarklassen.

De verksamma inom framför allt konsten och politiken har varit medarbetare i denervationen av de bästa människorna på jorden. Varför? Eftersom så många av de mest inflytelserika idéerna i vår tid är produkten av en ny varelse från det tjugonde århundradet, en varelse som inte fanns förrän 1800-talets slut och den varelsen är känd som "den intellektuelle." Det finns självklart människor i besittning av en förmåga till intellektuell prestation som ökar summan av mänsklig kunskap, kraften i mänsklig insikt och analys. Och sedan finns det de intellektuella. En intellektuell är en person som är kunnig inom ett område men som tar på sig att bara tala för andra. Från början av det tjugonde århundradet kunde en vanlig berättare, en romanförfattare, en novellförfattare, en poet, en dramatiker, en kompositör, en konstnär eller till och med en journalist uppnå en enorm framträdande roll genom att bli moraliskt förargad över någon offentlig fråga. Det krävde ingen intellektuell ansträngning överhuvudtaget. Plötsligt upphöjdes hen till ett plan varifrån hen kunde se ner på vanliga människor. Omvänt, om du bara är en lysande forskare, "bara" någon som har bidragit till summan av mänsklig kunskap och krafterna i mänsklig insikt, kvalificerar du dig däremot inte för att vara en intellektuell. Se bara på alla prisutdelningar i TV4, se hur dagens skådespelare och artister har upptäckt formeln.

Om du blir förargad och upprörd och kräver att någon ska göra något, höjer detta dig till planet för att vara en "intellektuell." Ingen mental aktivitet krävs. Det är en regel, till vilken det aldrig har förekommit ett undantag, att när en skådespelare eller en känd mediepersonlighet tar mikrofonen vid en av dessa prisutdelningar och uttrycker moralisk indignation över något är det en standardstrategi för att förse idioti med värdighet. Den hemlösa medelklassen kommer inte längre hitta några traditionella domare som kan leda, eftersom de också nu vandrar hjälplöst, förvirrat runt hyllade okunnigheten som de intellektuella förser oss med. Då blir bostaden den kvarvarande konstanten, ett fysiskt hem när det själsliga flyter fritt mellan de för veckan aktuella influensers.

Civilisation?

Vi vet alla att historien sett mycket annorlunda ut för människor från olika delar av världen. Under de 13 000 åren som passerat sedan slutet av den senaste istiden utvecklade vissa delar av världen litterära industrisamhällen med metallverktyg, andra delar utvecklade endast icke-litterära jordbrukssamhällen, och ett lite fåtal behöll samhällen av jägare-samlare modell med stenverktyg som främsta framsteg. Dessa historiska ojämlikheter har kastat långa skuggor på vår moderna värld, eftersom vårasamhällena med metallverktyg har erövrat eller utrotat de andra samhällena. Även om dessa skillnader utgör ett av de mest grundläggande fakta i världshistorien förblir orsakerna till dem osäkra och nästan kontroversiella. Frågor om ojämlikhet i den moderna världen kan omformuleras enligt följande. Varför fördelades rikedom och makt som de är tilldelade idag snarare än på något annat sätt? Till exempel, varför var inte indianer, afrikaner och uraustralier de som decimerade, underkastade eller utrotade européer och asiater? Interaktionen mellan olika människor är det som formade den moderna världen genom erövring, epidemier och folkmord. Dessa konflikter skapade ett eko som fortfarande inte har studsat bort och som de facto fortgår i några av världens mest ostyriga områden än idag. Ord som "civilisation" och fraser som "uppkomst av civilisation" förmedlar lätt det falska intrycket att civilisationen är bra, stamjägare-samlare är eländiga och historien under de senaste 13 000 åren har inneburit framsteg mot större mänsklig lycka. Jag kan inte efter mina uppväxt år i Indonesiens avlägsna öar med säkerhet säga alla läsare att min industrialiserade stat är överlägset jägar-samlarestammar, eller att övergången från jägare-samlare till järnbaserat samhälle representerar ett otvetydigt framsteg, eller för den delen att det har lett till en ökning av människans lycka. Mitt eget intryck, från att ha delat mitt liv mellan djungel, byar, städer, metropoler och Blekinge är att den så kallade civilisationens välsignelser är blandade. De invånare på Borneo jag möte som ung scout på utflykt imponerade.

De var intelligenta, mer vakna, mer uttrycksfulla och mer intresserad av saker och människor omkring dem än den genomsnittliga europeiska eller amerikanska medborgaren jag levt med senare. Vid vissa uppgifter som man rimligen kan anta för att återspegla aspekter av hjärnfunktionen, till exempel förmågan att bilda en mental karta över okända omgivningar, verkar de till och med betydligt skickligare. Aldrig kund jag ens som bäst på I22 hitta så snabbt i okänd terräng som de kunde. Naturligtvis tenderar urinvånare att prestera dåligt vid uppgifter som västerlänningar har utbildats för att utföra sedan barndomen och som de inte har gjort. Därför när icke-skolade individer från avlägsna byar besöker städer ser de dumma ut för oss västerlänningar. Omvänt är jag ständigt medveten om hur dum jag ser ut när jag är med boende i djungeln eller nomader i öknen. Där jag öppet visade på min inkompetens. Mina barn tillbringar mycket av sin tid till att vara passivt underhållna av TV, radio och filmer. Däremot har barn i andra delar av vår vedertagna civilisationsskala praktiskt taget inga sådana möjligheter för passiv underhållning och tillbringar istället nästan alla sina vakna timmar i aktivitet. De göra något, som att prata eller leka med andra barn eller vuxna.

Nästan alla studier av barns utveckling betonar rollen av barndomstimulering och aktivitet för att främja mental utveckling, och betonar den irreversibla mentala stukningen i samband med minskad stimulering. Denna effekt bidrar säkert till en icke-genetisk komponent till den överlägsna genomsnittliga mentala funktionen som uppvisas hos till exempel nomadfolken. Det vill säga, i mental förmåga är barn i andra, så kallade mindre utvecklade civilisationer, troligen genetiskt överlägsna västerlänningar, och de är säkert överlägsna när de undviker de förödande utvecklingsnackdelar som de flesta barn i industrialiserade samhällen nu växer upp med.

Vagabond

Lyssnade på Nikolaj Rimskij-Korsakovs Sadko i natt och förflyttades till nittiotalets St. Petersburg och den cabaretversion av operan som jag bodde granne med och där min dåvarande flickvän dansade när hennes betalning från Marinsky baletten uteblev. Ett kafé, varieté och teaterlokal som var i ständig rörelse och evig musikalisk rörelse.  En plats där jag kunde läsa tidningen, se Fontanka flyta förbi, äta, dricka, röka passivt och resa utan att gå mer än 30 meter från min lägenhet. Utan kaféer och tidningar skulle det vara svårt att resa. Ett papper tryckt på ett annat språk, en plats att gnugga axlar med andra på kvällarna som gör det möjligt för oss att imitera de bekanta gesterna hos människorna som var hemma i Pieter, som, sett på avstånd, verkade så mycket främlingar. För det som ger ett värde till resorna är nyfikenheten. Den bryter ned en slags inre struktur som vi har. Man kan inte längre fuska, gömma sig bakom timmarna på kontoret, i hemmet eller på de hemmaplaner som skyddar oss så bra från smärtan av att känna oss ensamma. Resor berövar oss en sådan tillflykt. Långt ifrån vårt eget folk, vårt eget språk, avskalat från alla vår bekanta trygga rekvisita, berövade våra masker av förvärvad kunskap om världen sitter man som resenär och vet inte ens priset på soppan, vi är bara ytan av oss själva.

Där kunde nyfikenheten återställa till varje kropp och varje föremål dess rätta plats. En kvinna som dansar utan tanke i huvudet, en flaska på ett bord, skymt bakom en gardin av nästa akt: varje bild blir en symbol. Att resa är att undkomma. Vardagen nu berövar mig närvaron som är nödvändig för nöjdhet. Livet är kort och det är synd att slösa bort tiden. Jag är ännu aktiv med bokliga resor. Men att vara aktiv utan att flytta på perspektiven är fortfarande att slösa bort sin tid, om man gör det förlorar man sig själv. Samma hem är förvisso vilotid, men jag känner att detta orimliga bekväma ögonblick glider genom mina fingrar som kvicksilver. Just nu är hela mitt rike en ombonad familjelycka. Denna sol och dessa skuggor, denna värme och denna kyla, om någon dör eller om män lider, är egalt för jag reser inte längre och upptäcker.

Faktum är att våra principer tenderar att härdas till oförstörbara vanor och även om vanor formar våra inre liv, kan de muteras i vardagsrutinens rigiditet och skapa en slags kraft som, snarare än att utöka vår förmåga till lycka, snörper åt den. I en behaglig trance av rutinmässighet och principiell arbetsmässig produktivitet hamnar vi mitt upp i våra dagliga liv alltmedan medan vi är frånvarande från desamma. Få saker rubbar våra rutiner och väcker oss till lyckans levande substans mer kraftfullt än resor. Även om resan blott är en timme och tjugo minuter med Sadko i lurarna och förflyttningen bara är sinnlig öppnar den de stängda rummen vardagen ger oss vagabonder som nu satt bo.

Stadsvandring

Vandrade runt i mina nya kvarter igår. Ensam. Omgiven av många. A-lagaren. Mäklaren. Pensionären. Budkillen. Väktaren. Prydligt. Centrumskt. Levande. Solkigt. Nytt. Nyare. Det pågår alltid en gentrifiering i städer och det finns en gentrifiering som också sker med de egna känslorna och de har en liknande homogeniserande, avfärgande, dödlig effekt. Mitt i den sena kapitalismens glans, får vi uppfattningen att alla svåra, jobbiga känslor; depression, ångest, ensamhet, raseri, helt enkelt är en följd av oupplöst kemi, ett problem som ska åtgärdas, drillas bort i en pillerbaserad Core-träning. Detta snarare än att se de besvärliga känslorna som ett svar på strukturella orättvisor eller till den ursprungliga tanken av att göra tiden i vår hyrd kropp med all tillhörande sorg och frustration som medför till en lärande process.

Ensamheten som kan uppnås i staden har inte automtiskt ett botemedel i att träffa någon, inte nödvändigtvis. Jag tror att det handlar om två saker: lära sig att bli vän med dig själv och förstå att många av de saker som verkar drabbas av oss som individer i själva verket är ett resultat av större styrkor av stigma och utestängning, som kan och bör trotsas.
Ensamhet är personlig och den är också politisk. Ensamhet är kollektiv; det är en stad. När det gäller hur man bebor staden eller ensamheten finns det inga regler och det finns inte heller något behov av att känna skam, bara att komma ihåg att strävan efter individuell lycka inte ursäktar våra skyldigheter gentemot varandra. Vi är samtliga satta till denna jämmerdal tillsammans, denna ansamling av ärr, denna värld av föremål, denna fysiska och tillfälliga himmel som så ofta tar på sig helvetets ansikte är allas. Det som är viktigt är vänligheten i vår vardagliga ensamhet; det som är viktigt är den påtvingande solidariteten. Det som är viktigt är att vara vaken, att vara öppen, för om vi vet något om de som har gått framför oss genom dalen är det att tiden för jobbiga känslor inte kommer att pågå i en evighet.

Putin, jag och Petersburg

Det är vanligt att tillskriva Västs växande svårigheter med Ryssland med president Vladimir Putin personligen, men missnöjet med Ryssland föregår Putins ordförandeskap. Väst har missförstått Putin från det ögonblick han blev en del av vår allmänbildning, i början av det nuvarande årtusendet. Putin och jag var båda i St. Petersburg 1996 och 1997. Jag som vodkadrickande engelsklärare, han som borgmästare Anatoly Sobchaks högra hand.  Petersburg på 1990-talet. Vissa kallade den vilda östern, en stad där Bangkok möte trettiotalets Berlin via en logdans i Bastuträsk. Jag minns emellertid att många artiklar om Putin inkluderade at han ville att alla uppkomna vilda östern saker löstes i enlighet med lagen. Intressant observation på den tiden, en tid då lagen var en rekommendation.

Putin är en man i och av staten. Han har inte misslyckats med att utnyttja de möjligheter som har kommit fram att göra sig en hacka på sin roll i staten men han hade i expat-gruppen som den enda byråkraten i staden som inte tog mutor, en överdrift; det fanns andra. Han var emellertid ansedd som duglig och hängiven sin mentor och dåvarande chef, Sobchak, en av de stora demokraterna i det nya Ryssland. Sobchak var en författare och vältalare, men inte den mest effektiva chefen. Putin drev i stor utsträckning den dagliga verksamheten i staden och tillgodoräknades att ha skapat en viss ordning in i den kaotiska brottsdrivna Peterska affärsvärlden. Som ryssarna sa på den tiden; "om du måste leva med brott, är det inte bättre att det är organiserat?"

Till skillnad från Jeltsin var Putin aldrig heller en fyllerist. De av oss som läste om Putin redan på 1990-talet minns att hans formel för en återhämtning av Ryssland bestod av tre delar: återuppbyggnad av ekonomin, hantering av brottsproblemet och en tydlig reform av domstolarna. Det var ett ganska bra recept för vad som då gick att göra i Ryssland; ett bra grundrecept. Observera att det uteslutande handlade om inhemska problem: ingenting om den nu tillkomna geopolitiken vid denna tid. Det fanns heller inget som tydde på att Putin var anti-amerikansk, även om han kanske föredrog att umgås med tyskarna; inte heller att han var en Sovjetkommunist eller fientlig mot privat företag; alternativt var antisemitisk eller för den delen intolerant gentemot homosexuella. Han var och är en legalist och i 90-talets Ryssland var nykterhet, flexibilitet och mental självkontroll; alla egenskaper som Putin då och nu uppvisade, inte tillgängliga i något som helst överflöd.

Mycket väsen har också nyligen förts kring det faktum att Putin började sitt yrkesliv inom KGB. Detta trots att han i amerikansk press på 00-talet beskrevs som en "provinspolitiker" och "lättviktig" samt "ohållbar som ledare i längden."  USA hade helt enkelt fel. De satsade initialt på den så kallade Kissinger-Sobchak-kommissionen, som var avsett att hjälpa Nordvästra Ryssland att anpassa sig till de nya förhållandena. Vid ett besök introducerades Dr. Kissinger för Putin. Han frågade honom var han hade börjat i livet. Putin svarade: "inom underrättelsetjänsten." Dr Kissinger berättade enligt uppgifter i media senare att, "alla bästa människor börjar i utländsk underrättelse." Naturligtvis hade Kissinger gjort exakt samma sak inom den amerikanska armén i efterkrigstidens Tyskland. Under årens lopp har Putin och Kissinger faktiskt, förvånande nog, bibehållit sin bekantskap och träffats tjugo gånger. Diplomati?

Jag bör också påminna de eventuella läsare av denna text att KGB, i all dess skrämmande ondska, av huvuddelen sovjetiska medborgare betraktades som en elittjänst, särskilt efter att Yuriy Andropov kom till makten på 1980-talet och började rekrytera några av de studenterna bästa dit. Det var en av få vägar för ambitiösa unga män att se världen och hitta en utmanande karriär. Jag hade en vaktchef, ex-KGB agent, på mejeriet jag jobbade som sa "KGB var vårt Oxford." Putin såg garanterat en sådan tjänst som både patriotiskt och personligtr fördelaktig och arbetade hårt för att kvalificera sig.

När Sovjetunionen tacksamt nog började falla sönder i mitten av 1980-talet var Putin på uppdrag i Dresden, men han återvände till Leningrad och började arbeta vid universitetet. Rekryterad till stadens regering av professor Sobchak behöll Putin förbindelserna med KGB, som har en utbildningsakademi i staden, men han verkar ha klippt dessa band innan augusti 1991 när de försökte slå mot Gorbatjov. Borgmästare Sobchak var en sann demokrat och ville ha det nya Ryssland fritt från Sovjetunionens mörker och han motsatte sig kuppen; offentligt och höll sammankomster i Leningrad för Gorbatjov. Eftersom Ostankino låg i Moskva och hade tagits i besittning av kuppmakarna var Leningrads TV-station den enda som gav röst till de som motsatte sig kuppen och den nådde publiken i hela Ryssland. Putin stod sida vid sida med Sobchak. Båda tog en stor risk, hade det demokratiska tidvattnet gått åt ut och inte in. Detta ögonblick markerade Putins början på att bli politiker och brott med KGB, även om lärdomarna från underrättelsetjänsten är kvar.

Putin trodde verkligen att det gamla sovjetiska systemet hade misslyckats och måste ersättas av ett nytt Ryssland baserat på nya principer. Hans engagemang för detta mål var inte oförenligt med varken hans tidigare tjänst med KGB eller hans juridiska utbildning och självvalda identitet som en man i staten. Som åren senare visat var han faktiskt fullt kapabel att ta på sig allt större roller. Det måste sägas att Putin lyckats förvånansvärt väl. Ingenting i Putins personlighet eller beteende i St. Petersburg markerade honom som en avsedd att stiga till maktens topp i Ryssland. Han respekterades av många, utan tvekan fruktade av vissa, men hans position försvagades mycket 1996 när Sobchak besegrades, Putin blev kvar utan någon position. Han lyckades få en biljett i Kreml-kontoret som behandlade statlig egendom, som mestadels vid den tidpunkten mest fanns för att öka intäkterna till oligarkerna. Där blev han emellertid upplyft av Jeltsin och resten, kan man säga, är historia, men det ligger bortom min fantastiska tid i St. Petersburg, som slutade 1998 och kan läsas i biografierna. Kontentan är att Putin ska Väst inte frukta utan respektera och samarbeta med. Alternativen som lurar är samtliga värre.

Avslutar med att som hastigast beskriva de många skeenden som har drivit Ryssland till dess nuvarande defensiva attityd mot ett utökat Västligt samarbete och särskilt då med USA. USA:s krig i Mellanöstern, som allvarligt destabiliserat regionen; "färgrevolutionerna"; och, kanske mest förödande av allt, propagandaarbetet att brännmärka Ryssland som en aggressiv nation som inte ingår i den nya europeiska säkerhetsarkitekturen, alla dessa saker har alienerat ryssarna. Och Väst kan inte säga sig vara ovetande om effekterna. George Kennan skrev redan  1996 hur det genom att utvidga Nato skapades en strategisk oegentlighet av potentiellt episka proportioner. Och vi hörde alla Putin, i sitt mycket korrekta tal vid Münchens säkerhetskonferens 2007 där han gav röst till Rysslands växande oro över Washingtons inslagna imperialistiska väg.

Putin började agera offensivt inom utrikespolitiken i och med Georgien, särskilt då genom beslutet att erkänna Abkhazien och Sydossetien, som Putin kan ha sett som quid pro quo för uppdelningen av Serbien. Naturligtvis finns all involvering i det för Ryssland nära utomlands, där Moskva hävdar särskilda rättigheter. Medan hur mycket vi i Väst än bestrider detta påstående om bättre rätt skiljer det sig inte så mycket från säg Frankrikes påstående om ett särskilt ansvar för länder som tidigare var en del av hennes koloniala imperium. Putins väg till främsta makten i Kreml var en återgång till normen för moder Ryssland, inte ett steg bakåt på den oundvikliga banan som vi i Väst hade föreställt oss för Henne. Det vi behöver göra nu är att samla vårt kollektiva jag i det euro-atlantiska samfundet, tänka nytt, tänka rätt om den utmaning som Rysslands utgör om hon går ihop med Kina och börja hantera den reda skedda skadan, mest akut läget i Ukraina.

Enligt min mening är Putin ingen demon men det gör honom inte heller till en ängel.  Han är realpolitiker och att hävda ondska på grundval av ett lands ledare som skäl till att inte utöva diplomati och handel är ett farligt spel. Ryssland ärvde en formidabel militärmakt som nu i delar är återställd och inte minst en kunnig diplomatisk elit. Landet har en välutvecklad känsla för sin historia, med antiken på schemat i sina skolor, och vet väl om vilken roll de kan ta sig i världen. Bortsett från Navalnys gatuteater som så fängslar vår västerländska publik, har Putin en allmän opinion med sig. Att föreställa sig, som vissa gör, att Putin är "problemet", och att när han lämnar scenen kommer allt bli bra, är en farlig och mycket naiv illusion. Sverige som grannland har inte ett Putin-problem, vi har ett Rysslands-problem. Och det är ett problem vi själva tillverkat genom att ignorera vår geografiska placering. Men att skylla Putin är så mycket lättare än att räkna på våra egna säkerhets och utrikespolitiska dårligheter.

Tysklands ekonomiska nationalism

Höjer på ögonbrynet när tyska ekonomer börjar förutspå kollaps av det tyska banksystemet och euroområdet i slutet av 2020. Självfallet så besitter Euron en felaktig struktur, vars existens upprätthålls av politiska skäl det är inget nytt men enligt analytiker i Tyskland har euron numera en påtaglig negativ inverkan på Tysklands konkurrenskraft som försvagar landets självaste banksystem. De flesta länder i euroområdet skulle definitivt ha gått i konkurs för länge sedan om inte Europeiska centralbanken stödde dem genom att sänka räntorna, som då får till följd att vi i slutet av nästa år inom Europa riskerar en dramatisk nedgång i tillgången på lån. Det kommer bli de klassiska stora konkurserna för företag och arbetslösheten ökar. För att rädda situationen kommer ECB att ta lite expansion, som i sin tur kommer att provocera fram ett inflationssprång och sparslantar försvinner för alla som investerade i euro. Krisen i den europeiska ekonomin kommer då snabbt undergräva det politiska stödet för euron och länderna kommer att återvända till sina nationella valutor. Nästan välkommet.

Nedgången i den tyska ekonomin har funnits där i flera år. 2018 sjönk BNP-tillväxten till den lägsta under de senaste 5 åren och uppgick till 1,5%, vilket är en nedgång på 0,7 jämfört med 2017. Den största EU-ekonomin undkom med minsta möjliga marginal en lågkonjunktur. Under andra kvartalet i år minskade den tyska BNP-n med 0,1% jämfört med samma period föregående år. De officiella prognoserna för innevarande år har minskat till 0,5% och i början av hösten tydde prognoserna på en ytterligare nedgång i exporten på grund av en rädsla för en allmän nedgång i den globala ekonomin och förväntningar på ytterligare avmattning av ekonomin, med påföljd att Merkels regering äntligen börjat erkänna problemen.

Tysklands ekonomi är till stor del beroende av export, och alla allvarliga störningar i internationell handel kommer att orsaka Tyskland mer skada än något annat EU-land. En viktig faktor är det pågående handelskriget mellan USA och Kina. Det som även skapar dåliga odds för hela den europeiska ekonomin är att ett Brexit utan avtal mellan London och Bryssel verkar bli verklighet. Slutligen bedarrar den kinesiska ekonomin, vilket har föranlett en minskad efterfrågan på tyska exportprodukter, främst bilar. Enligt The Financial Times minskade produktionen i bilindustrin med 12 procent under första halvåret i år. De anti-ryska sanktionerna drabbar också den tyska jordbrukssektorn och bearbetningsindustrin tyska företag tappar jobb och vinst. Samtidigt fortsätter konsumentutgifterna och inhemska investeringar att växa. Arbetslösheten är den lägsta sedan Tyskland återförenades. Rapporter från den 9 september säger att den tyska exporten i juli ökade igen med 0,7% snarare än att falla, något som de flesta observatörer hade förväntat sig. Ändå fortsätter företagarnas förtroende att minska i nästan alla sektorer inom den tyska ekonomin. Således kommer BNP-tillväxttakten under det tredje kvartalet vara en nyckelfakto: vid en minskning kommer vi att kunna prata om en lågkonjunktur i Tyskland i ordets formella betydelse.

Liksom de flesta europeiska banker har tyska företag länge kämpat för att upprätthålla lönsamheten i sina affärer under den långvariga perioden med extremt låga räntor. Samtidigt fortsätter obligationsräntorna, särskilt de långsiktiga att sjunka i hela Europa. Avkastningen på tyska statsobligationer är negativ för de med en giltighetstid på upp till 10 år inklusive. För 30-åriga statsobligationer varierar avkastningen runt noll. Kursdifferensen mellan lån på kort och lång sikt; den viktigaste inkomstkällan för banker under normala förhållanden; är nära noll. När investerare rusar iväg på jakt efter säkrare tillgångar är prognoserna deprimerande: negativa räntor kommer nämligen att kvarstå i flera år till. En annan negativ faktor för det tyska banksystemet är de negativa räntorna på ECB-insättningar. Faktum är att banker måste betala centralbanken för att ha sitt kapital i sina konton. Utsikterna för en ny sänkning av ECB: s ränta orsakar också mer oro bland investerare.

ECB signalerar sin vilja att sänka räntorna för att neutralisera avmattningen i hela euroområdet. Experter förutspår att ECB antingen kommer att hålla räntorna på den nuvarande låga nivån eller sänka dem ännu mer, åtminstone fram till mitten av 2020. Under dessa förhållanden kommer den tyska regeringen sannolikt att ta till tuffa åtgärder för att säkerställa en underskottsfri budget, åtminstone under 2019. Men politiken att minska statsskulden kan ändras. I slutet av denna sommar talade tjänstemän i det tyska finansministeriet offentligt om ett paket med ekonomiska incitament som skulle kunna genomföras vid en lågkonjunktur i Tyskland. Beroende på omfattningen av sådana stimuli kan vi anta att den balanserade årliga budgetpolitiken äventyras.
 På 20 år har euron förvandlat Tyskland till en viktig EU-ekonomi, avgörande för hela unionens ekonomiska stabilitet. Samtidigt håller inte Euroområdet samman, länder som skiljer sig mycket åt ur en ekonomisk synvinkel kommer vid en kris att framtvinga icke-hanterbara slitningar. Till exempel är eurokursen klart för hög för Frankrike och Italien och för lågt för Tyskland. Under eurozonkrisen 2009 verkade det vara en ond cirkel: Förbundsrepubliken Tysklands dominerande ekonomi i EU tillät Berlin att diktera sina villkor för strikta budgetbesparingar för större delen av Europa. Detta i sin tur gav upphov till ett utbrott av antitysk känsla i flera länder på kontinenten, inklusive Grekland och Italien.

Centraleuropa har nu blivit en leverantör av halvfabrikat och reservdelar för tyska företag. Resten av EU-länderna är en marknad för tyska varor. Samtidigt tvingas Tyskland betala för det ekonomiska misslyckandet hos ett ökande antal av sina partners inom euroområdet. Således har Tysklands ekonomiska makt, trots att den är ryggraden i hela EU: s ekonomiska system, blivit det största hotet mot det europeiska integrationsprojektet. Även om den tyska ekonomin har en betydande styrka, så har, enligt Eurostat, som publicerades i början av september, euroområdets totala BNP växt med endast 0,2 procent under andra kvartalet, vilket är två gånger lägre jämfört med de första tre månaderna i år.

I slutet av augusti förutspådde The Economist att Tyskland skulle följa Japans väg, Japan som i årtionden har haft en oavbruten kamp mot stagnationshotet. Liksom Japan är dagens Tyskland rikt, belastat med en stor statsskuld samt en åldrande befolkning. Trender på den tyska obligationsmarknaden signalerar också oändlig stagnation. Oron växer över att politikerna för evigt har tappat sin förmåga att förbättra ekonomins tillstånd. Dessutom nedgången i konsumentpriser driver ner diskonteringsräntorna ännu lägre. Som ett resultat tror många experter att Berlin kan ställas inför behovet av en mer självorienterad, egoistisk ekonomisk politik, förhoppningsvis bara på det ekonomiska området. Ett egoistiskt Tyskland i Europa slutat nämligen alltid med världskrig.

Med tanke på EU-medlemskapskriterierna är majoriteten av medlemsländerna i euroområdet inte i stånd att vidta några viktiga åtgärder i händelse av en verkligt ogynnsam vändning i den globala ekonomiska situationen. Närvaron av euro och ECB: s höga grad av oberoende, tillsammans med dess omfattande befogenheter sätter allvarliga begränsningar för möjligheten att påverka enskilda staters ekonomi. I enlighet med de nuvarande kraven i euroområdet måste regeringarna antingen höja skatterna eller sänka statens utgifter, även om det skadar den nationella ekonomin. Formellt finns det en monetär mekanism för att motverka ekonomiska omvälvningar i ett land i euroområdet för att minimera deras konsekvenserna för andra eurodeltagare. Mot bakgrund av abstrakta makroekonomiska indikatorer har denna mekanism fungerat bra fram till nu. Men enligt vad vi bevittnat i Spanien, och sedan i Grekland och Italien, är dess socioekonomiska och politiska kostnader extremt höga.

Under våren utvidgade ECB programmet för förmånslån till banksektorn. Men inflationen ligger stadigt under målet på 2 procent, och räntesatserna, som nämnts ovan, varierar runt noll. Pensionsprogrammet för statsobligationer, särskilt när det gäller Tyskland, närmar sig redan gränsen för vad som fastställs i den nuvarande lagstiftningen. Med tanke på situationen fruktar ekonomer att vid en ny ekonomisk chock helt enkelt att inget manöverutrymme finns kvar för penningpolitiska åtgärder. Enligt mina vänner, pessimisterna, har Europa redan nått denna punkt. Således kan vi för första gången under det senaste decenniet prata om behovet av att använda skattemässiga stimuli. Och det är oklart om besluten, som troligen kommer att vara resultatet av många politiska och byråkratiska kompromisser, kommer visa sig effektiva. Således indikerar de nyligen tillkännagivna planerna inom skatteområdet för enskilda länder en ökning av budgetunderskottet inom euroområdet med upp till 0,8 procent av dess totala BNP 2019, i alla fall enligt The Economist. Medan budgetunderskottet fortsätter att växa i Italien och Frankrike, tappar Tyskland inte hoppet om en liten ekonomisk tillväxt i årliga termer. Optimisterna förväntar sig att finanspolitiska stimulanser kommer att lägga till 0,2–0,3 procent till BNP-tillväxten i euroområdet i slutet av detta år. Återigen beror mycket på Tyskland med dess extremt betydande men flyktiga handlingsutrymme.

Hur tänker Berlin? Tror de fortfarande har två motsträviga tankar om situationen, förmodligen, eftersom det gäller skattemässiga stimulansåtgärder, är konsensus viktigt, tillsammans med en god samordning av åtgärder från Euro-regeringarnas olika länder. Endast i detta fall kunde rädsla för stagnation hindras. Slutligen kräver omfattningen av nödvändiga ekonomiska incitamentsåtgärder en hög grad av politisk trovärdighet. Därför kan det inte uteslutas att en ekonomisk lågkonjunktur i Tyskland skulle kunna orsaka väsentliga förändringar i planerna eller datumen för övergången av den högsta makten som nu är planerad till 2021, för samtidigt som trycket på den europeiska ekonomin fortsätter att växa, kan inte en euroområdes kollaps uteslutas.

För närvarande finns det fortfarande chanser för Tyskland att undvika en lågkonjunktur, om inte i ordets tekniska, så i ordets praktiska mening. Och även i en formellt initierad lågkonjunktur kommer Förbundsrepubliken Tyskland fortsatt att ha den lägsta arbetslösheten bland alla världens länder. Ändå drar fler och fler experter slutsatsen att ekonomin i Tyskland balanserar på randen av lågkonjunktur. Tysklands banksektor är upptagen med att kämpa för att upprätthålla affärer mitt i en situation av negativ avkastning på tillgångar, precis som de flesta banker i andra länder i euroområdet. Varje dag blir det mer och mer uppenbart; för att rädda euroområdet måste de deltagande länderna göra det svåra valet mellan att delegera en del av sin finanspolitiska suveränitet till förmån för det hypotetiska gemensamma, överstatliga finansministeriet, å ena sidan, å andra sidan fortsätta med sina försök, som blir alltmer kostsamma, att motstå konjunkturförändringar i ekonomin enbart med hjälp av ECB: s monetära åtgärder. Exemplet Grekland lockar ingen politiker. Hösten blir ryslig och ruskig.

Krigets profitörer

Amerikansk utrikespolitik väcker många känslor, allt från ilska till hejdlösa skratt. Men kanske är den primära känslan den av skam. Med några få hederliga undantag är det skamligt att det amerikanska folket och deras vasaller i Väst låter sig vilseledas av sådana bluffmakare. Det är skamligt att det Västliga och ryska folket, som har så mycket kulturellt gemensamt, ändå drivs mot ett krigsliknande tillstånd. USA och Storbritannien samt stora delar av EU domineras idag av krigsstiftare, inte lagstiftare. Krigsstiftare som med en irrationell hätskhet gentemot Ryssland söker konfrontation. De beklagar att de måste söka krig och följer upp med självskadliga ekonomiska sanktioner mot Moskva. USA har idag ingen regering. De har en regim.

Donald Trump valdes delvis på grund av att han lovade att normalisera förbindelserna med Ryssland. Men istället strävar de icke valda makterna för att införa sin krigiska agenda. Det som serveras väljarna är inte demokrati det är snarare förtjänsten av en korporativistisk stat ledd av en liten minoritet okunniga och hatfyllda politiker som köpts och betalas för av större intressen. Den amerikanska regimen genomför fler och fler ekonomiska sanktioner mot Ryssland baserat på absurda fantasier. Fantasin att Ryssland genomförde ett giftmord i Storbritannien; fantasin att Ryssland blandar sig i USA:s val; fantasin om att Putin är en "Hitler-figur" som också kontrollerar USA:s president; fantasin att ryska nyhetsmedier, är en del av en lömsk Kreml-komplott med syfte att undergräva hela det amerikanska samhället. Hur är det vara möjligt för Ryssland att föra en civiliserad dialog med sådana bedrägliga, paranoida människor?

De Västliga makterna föreslår allt oftare ekonomisk krigföring, samtidigt som det finns så många brådskande sociala behov i respektive hemländer. Fattigdomen ökar, medelklassen minskar. Barn dör av självmord, narkotika och vapenbrott. Miljontals människor i USA och EU går hungriga till sängs varje natt. Arbetare bor i bilar på parkeringsplatser utanför sina arbetsplatser. Ungdomar kan inte få en utbildning om de inte blir slavar under en skuld resten av livet. Trots dessa brådskande obevakade behov riktas en stor del av vår Västliga politiska energi mot Ryssland. Inte bara Ryssland, utan flera andra länder. Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Turkiet, Syrien och så vidare. Vad är det med regimen i USA och regeringarna EU som tvingar dem att föra krig med alla nationella dissidenter?

Ekonomiska sanktioner formuleras medvetet för att attackera kärnan i andra länders ekonomi. De absurda amerikanska krigsstiftarna förklarar faktiskt att de vill krossa länder genom att sabotera ländernas banksystem och dess frihet att göra affärer med resten av världen.  Häpnadsväckande driver demokratier andra länder mot flera krig. Ett agerande som betyder kränkning av FN: s stadga och Nürnbergs normer för aggression och krigsförbrytelser. Samt inte minst ett avsteg från den regelbaserade världsordningen. Därför är USA inte bara en regim. Det är en oseriös regim som står skild från internationell rätt. Vi lever i en spännande tid av kollaps. Det är dagligen ett val mellan krig eller fred. Rysslands, Venezuelas, Irans, Kinas politiker har hittills visat en formidabel uthållighet.

Till skillnad från deras amerikanska motsvarighet, talar dessa länder sällan om krig. Trots förolämpningar och förtal har Västs uppdiktade fiender behållit sin värdighet och tolerans. Men hur länge kan tålamodet hållas när de psykotiska Västliga politikerna inleder ett ekonomiskt krig mot ländernas vitala intressen? Återigen, är det krig eller fred?  Ett är säkert, de allra flesta vardagliga personer i USA, Ryssland och runt om i världen vill inte krig. Liksom med tidigare krigiska kataklysmer tvingas emellertid mänskligheten till en slakt av en odefinierbar utvald skara oligarker. De bortskämda och privilegierade Västliga politikerna har tyvärr inte någon aning om nära deras politik är att tvinga resten av mänskligheten, inklusive sitt eget folk, att lida under en svältframkallande krisekonomi.

Så blir det krig eller fred? Det är upp till oss, amerikaner, ryssar, européer, svenskar, mänskligheten, att agera. Det är verkligen inte ryska politiker som krigar. Krigets profitörer är de odemokratiska eliterna i Washington och Bryssel.

Kosmiska irrbloss

Vår samtida historia är inte ny. De odugliga och korrupta ledarnas flagranta lögner och beslutade obegripligheter. Oförmågan att stoppa det kostsamma, oändliga kriget och bromsa de gigantiska utgifterna för militären. Berikande av en utvald befolkning.

Ekosystemets förstörelse. Förfall och nedläggning av effektiv nukleär infrastruktur. Institutionernas implosion, från utbildning till diplomati, allt som var för sig upprätthåller en fungerande stat. Världen har sett det tidigare. Det är välkända symptom i slutet av en civilisationscykel. Till en början är det grymt underhållande, mitt i det stigande lidandet kan det betraktas lite utifrån. Men ingen, i något land, kommer skratta i slutet av akten.

Människans natur förändras nämligen inte. Det följer sina bekanta och cykliska mönster. Ja, den här gången när vi faller så faller hela planeten med oss. Men fram till dess kommer vi fascineras av dårar och mediala politiska artister. Vad är demagoger som Trump, Macron, Löfven och Johnson annat än charlataner som insisterar på att tragedin vi står inför inte är verklig? Teknokraterna och forskarna hävdar att utbildning och västerländsk civilisation kan förvandla oss till rationella varelser, nog är det lite av psykologiska schamaner? Vilka är egentligen företagens pengahungriga kolosser som tjänar sina förmögenheter på vapen, kemikalier, ändliga fossila bränslen och djurindustrier? All är överstepräster i civilisationskollapsens tempel.

Jag har alltid när jag läser min filosofi, skönlitteratur, historia, poesi och teologi förvånats över att girighet, hedonism och hybris så lätt besegrat, fred, empati och förnuft. Men eftersom vi idag tillbringar timmar varje dag på att få små skurar av dopamin från elektroniska skärmar, tror vi att vi är unika i människans existens. Vi kan inte se att klimatförhållandena och resurserna som tillät civilisationerna att blomstra under de senaste 10 000 åren snart kommer att ersättas av en vild kamp för att överleva.

Människor har befolkat planeten i cirka 200 000 av dess 4,5 miljarder år. Under de flesta av dessa 200 000 år förändrade människor inte ekosystemet på något radikalt sätt. Jorden tippade, istider kom, människan anpassade sig. Men den industriella revolutionen, som började för ungefär två och ett halvt århundrade sedan, fick människor att utvinna fossila bränslen och utnyttja hundra miljoner år med solljus lagrat i form av kol och petroleum. Energin från fossila bränslen gav oöverträffad rikedom och militär överlägsenhet till planetens industrialiserade norr, som använde sin kraft för att underkasta sig resten av världen för att där billigt utvinna resurser och missbruka arbetskraften. Den mänskliga befolkningen ökade snabbt till över 7 miljarder. Luften, vattnet och isen har fått nya förutsättningar när planeten förflyttas från ett klimat till ett annat, ett klimat som inte längre kommer att vara lika gästvänligt för mänsklig bebyggelse och bebådelse.

Den enda existentiella frågan som är kvar att besvara är hur vi väljer att invänta finalen. Men att ställa den frågan är att trotsa den kulturella diskursen om att det finns hopp, en längtan efter kollektivt självbedrägeri. Om verkligheten är dyster, förvisar du den från ditt medvetande. Du uppfinner omöjliga scenarier om teknisk frälsning. De flesta klimataktivister och demokratidomptörer är, även om de ej medger så, en del av konsumentkulturen; de ligger nämligen i bräschen för branschen att sälja in förtröstan. Utan förväntan, hävdar de, skulle folk ge efter för förtvivlan. Människor skulle inte slås mot den hotande katastrofen. Naturligtvis är det motsatta sant. Hopp, eller snarare falskt hopp, förvärrar förtvivlan och frammanar slöhet. Hopp infantiliserar befolkningen. Kolutsläppen kan fortsätta att öka, polerna kan fortsätta att smälta, skörden kan fortsätta att minska, världens skogar kan fortsätta att brinna, tajgan kan smälta och torka kan fortsätta tillintetgöra fruktbara jordbruksmarker, men hoppets glättiga Messias försäkrar oss att alla kommer vara säkra i oförändrat bo i slutändan.

Det kommer inte så bli. Vi kommer inte att kunna anpassa oss. De som säljer dig falskt hopp om att vi som art kan anpassa oss är lika självbedrägliga som de religiösa ledarna. Ju längre vi offentligt förnekar den dystra verkligheten vi har framför oss och undviker hantera privatexistentiell rädsla och smärta, desto mer förkrossande kommer förtvivlan bli. Denna schizofrena existens är en form av emotionellt missbruk. Det åläggs oss av en dominerande kultursyn som inte tillåter oss att tala om den tragiska sanningen. Denna censur tvingar oss att kämpa med verkligheten i ensamhet och förlita oss på att våra privata uppfattningar och bedömningar är korrekta.

Jämfört med jorden är ingen av oss gammal. Vi är kosmiska irrbloss. Våra lilla liv blinkar ett ögonblick och sedan mörker. Inget verkligt viktigt kan uppnås under vår en enda livstid. Vi måste arbeta med något större än oss själva. Vi måste leva fullt ut genom att nyttja den mänskliga tillståndets styrka och kräva rättvisa, inte för att det kommer att uppnås, eftersom det i sin perfekta form aldrig kommer att uppnås, utan för att det definierar oss som distinkta och känslosamma existenser. Rättvisa kan inte kämpas för i det abstrakta. Det måste grundas i en konkret konfrontation med makten, vilket innebär långvarigt motstånd och civil olydnad. Men vi i Väst är inte olydiga för i frågan finns det en spänning, en konflikt i hjärtat av klimatkampen: en dramatik mellan den "huvudsakliga" klimatrörelsen, dominerad av i stort sett vita, välfinansierade och gröna icke-statliga organisationer i Väst som trivs med att el-cykeln är en godhetssymbol; och de utanför den Västliga sfären som har kämpat för social och miljömässig rättvisa i årtionden.

De som har den känslomässiga och intellektuella förmågan att möta det som ligger framför dem kommer alltid vara i minoritet. Det finns en bedövande tröst som följer med att överge sin moraliska autonomi för olycklig statlig servilitet och samhällelig lydnad, och denna komfort är särskilt attraktiv i en kris. De kommande tyrannerna lovar säkerhet, och räddar tillfälligt vardagen. Oavsett vad de blir, börjar tyranniet som festspel för de håglösa medborgarna. Diktatorer kan komma till makten efter kaos, men deras mest outtalade löfte är att de kommer att lindra tristessen hos deras blivande undersåtar.

Emellertid kan bara en liten del av befolkningen engagera sig för att utmana despotisk makt finns det möjligheter. Detta innebär för det första att namnge och acceptera verkligheten. Det blir inte lätt. Det betyder uppvisad personlig förtvivlan över vad som kommer att komma, för det finns säkert massdöd med i ekvationen. Det betyder att agera, även om nederlaget är säkrat.