Hittills har amerikaner och EUs medborgare fått veta att alla skattebetalarnas pengar som öronmärkts för ukrainskt bistånd är att hjälpa verkliga ukrainare. Så är inte fallet, de har gått till vapen som kan utvidga konflikten bortom en regional sådan. Väst trasserar sina konton. Allt offras för vaga löften om en framtida ukrainsk "seger", en seger som politikerna inte verkar vilja eller kunna tydligt definiera. Vi fortsätter att höra att stödet kommer att pågå "så länge det krävs." För vad exakt? Genom att inte definiera segern och målet med seger tydligt kan de fortsätta kräva mer skattepengar in i krigskvarnen. För dessutom går huvuddelen av dessa pengar går direkt tillbaka till Väst för att tillverka demokratins vapen. Mantrat är då som nu att Väst ska försvara demokrati och frihet runt om i världen. Från Vietnam till Ukraina. Lustigt nog försvaras dessa värden endast på platser där Väst har verifierande intressen och vill behålla dem, alternativt slå ut en konkurrent från den globala spelplanen. Iran ondska, Saudiaraben fina demokrater. Ryssland ska upphöra med ockupationen, Israel ska fortsätta med ockupationen.
Ukrainare som folk utgör endast en bekväm förevändning för att skicka skattepengarna i riktning mot Västs militärindustriella komplex. Detta ger ett helt nytt perspektiv på "så länge det krävs." Det är det oändliga kriget och vinsterna som utgör den egentliga humanitära välviljan. Men vi har sett detta förut. Det förklarar varför kriget i Afghanistan inte var mer än en inkörsport till Irak. Och varför det globala kriget mot terrorismen aldrig verkar ta slut, bara muterar då fienden blir fler. Inkludera i detta det uppdiktade behovet av panoptikonliknande övervakning av civilsamhällen, så att staten kan hota med inre fiender samtidigt som den förvirrar allmänheten med skumma cyberattacker som den inte kan förstå eller kontextualisera. När en konflikt eller ett hot målats upp kan medierna och staten i form av skräckinjagande retorik frambringa ett behov av en ny frälsare; vare det Nato, USA, dieselskatter eller censur av sociala media. Det finns aldrig något slut för någon av dagens uppdiktade konflikter.
Konflikten i Ukraina närmre sig dock ett bäst före datum, den är närmare sitt slut än sin början. Och det i sin tur betyder att det inte finns mycket tid kvar för Europa att ta sig ombord pengatvättståget och fylla sina egna militärindustrikomplexs kassa, precis som Washington har gjort från början. Vilket skulle förklara varför ett gäng länder nu verkar rusa iväg och ge Ukraina långa bilaterala säkerhetsgarantier, som kräver fler vapen till alla, överallt. Frankrike, Tyskland, Kanada och Italien har alla gett det löftet. Plus Danmark, som sagt att man skulle skicka allt sitt artilleri till Ukraina. Om säkerhet för Europa är målet låter detta agerande som motsatsen. Särskilt när Ukrainas utrikesminister Dmitrij Kuleba sa till EU att; Ryssland har kommit närmare ditt hem, i kölvattnet av det senaste nederlaget i Avdeevka. Det verkar som att Ryssland bara existerar i västvärldens medvetande nuförtiden för att rättfärdiga att skicka vapen till Ukraina, så deras män kan sprängas i luften, samtidigt som det motiverar skattebetalarna att i trygghet fortsätta finansiera hela charaden.
Västvärldens ledare som blir alltmer oigenkännliga inför sina egna medborgare.
