Varför? Enkelt; svensken är djupt engagerade i sitt material livsstil. Den outtalade verkligheten att ett hejdande av klimatförändringarna kommer kräva en radikal omvandling av dagens konsumtionsmönster blundas det inför. Miljöaktivister och deras organisationer vill i allmänhet undvika denna obekväma sanning men allt från inomhustemperaturer till transporter av livsmedel, import av varor från fjärran länder, personlig biltransport, tillverkning av iPhones och mycket annat kommer tvingas ställa om. En hållbar nivå av koldioxidutsläpp, det vill säga en nivå som jorden kunde återvinna utan höjningar av atmosfäriska CO2-nivåer, skulle vara ungefär två ton CO2 för varje person på vår jord. . .per år. Den genomsnittlige svensken använder cirka 6,6 ton. När nu Kina, Indien och andra fattiga länder utvecklas ekonomiskt blir det/är fullkomligt orealistiskt, för att inte tala om orätt, att förvänta sig att de ska hålla sig till en allmän två-tons gräns om inte västvärlden minskar sin förbrukning därefter.Men tystnaden kring vad skulle 2 ton per år för den genomsnittlige svensken skulle innebära talar de hypade miljöbloggarna tyst om. Det är nämligen svårt att föreställa sig, men till att börja med skulle det innebära: Inget semesterflyg varje år. Mestadels lokala transporter till fots eller via cykel samt kollektivtrafik. Vegetarisk kost där köttfri måndag ersätts med köttmåndag från lokalt producerad kossa. . .samt mindre apelsiner å exotiska frukter året runt och så vidare med opraktiska exempel. Emellertid; det är praktiskt taget ingen nationell miljögrupp som offentligt erkänner att en verkligt hållbar livsstil kräver drastiska förändringar. Intrycket förmedlas istället att jorden räddas om vi byter till rätt glödlampor, köra en Prius, återvinner, koldioxidkompenserar Thailandssemestern. Men nej, det kommer inte att räcka. Opinionsundersökningarna visar att de flesta i landet är oroliga för miljön, men hur många kommer frivilligt att rösta för sådana förändringar förrän absolut tvungna? Och är det då inte för sent?
