Grundkurs i att förföra Vänsterfolk

I januari 2018 höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en presskonferens med Angelina Jolie. Medan InStyle rapporterade att Jolie "var klädd i en svart klänning, en matchande capelet och klassiska pumps", fanns det ett djupare syfte med detta möte: sexuellt våld i krig. Paret hade precis skrivit ett stycke för Guardian med titeln "Varför NATO måste försvara kvinnors rättigheter". Tidpunkten var av betydelse. Det var mitt under #MeToo-rörelsens era och den inbillat mäktigaste militäralliansen i världen sökte en feministisk allierad. "Att få slut på könsbaserat våld är en viktig fråga om fred och säkerhet såväl som om social rättvisa", skrev de två. "NATO kan vara en ledare i detta arbete."

Detta skänkte ett nytt och progressivt ansikte till Natos Janusnatur, samma ansikte som det sedan dess har använt för att förföra en stor del av den europeiska vänstern. Tidigare, i de nordiska länderna, har Atlantisterna varit tvungna att sälja krig och militarism till en i stort sett pacifistisk socialdemokratiskt dominerad allmänhet. Detta uppnåddes delvis genom att presentera Nato, inte som en rovlysten militärallians för krig, utan som en upplyst, "progressiv" fredsallians. Nato skulle bli en europeisk fredsrörelse där dagens Peacenicks möter de kvarvarande Westmorelands. 

Denna strategi övergavs dock när nya möjligheter öppnade sig. Nyss efter Rysslands intervention i Ukraina, övergav vi i Sverige och Finland sina långvariga traditioner av neutralitet och valde medlemskap. Nato framställs som en militärallians och Ukraina ett krig som även före detta pacifister kan stå bakom, nu ska det sjungas Give War a Chance.

Jolie-kampanjen markerade emellertid en förändring av Natos strategiska narrativ på flera sätt. För det första omfamnade alliansen en kändis för första gången, och genomsyrade dess skadade och gubbtunga varumärke med glamour och skönhet. Jolies lyskraft innebar att de lockande bilderna av evenemanget nådde en opolitisk publik med lite kunskap om Natos sanna natur. För det andra verkade det atlantiska partnerskapet inleda en era där kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och feminism skulle ta en mer framträdande roll i dess retorik. Sedan dess, och särskilt under de senaste 12 månaderna, har spektakulära kvinnliga ledare som Finlands före detta premiärminister Sanna Marin, Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock och Estlands premiärminister Kaja Kallas i allt större utsträckning fungerat som talespersoner för den upplysta feminina fredsmilitarismen i Europa. Alliansen har också intensifierat sitt engagemang inom ramen för populärkultur, ny teknik och ungdomsrörelser.

Naturligtvis har Nato alltid varit PR-medvetna och har länge engagerat kulturella grupper, underhållningsindustrin och konstnärer. För vilka kan ha glömt Distant Early Warning från 1999 från den elektroniska duon Icebreaker International, inspelat med finansiering från det nedlagda "NATOarts" och inspirerat av radarstationerna längs Alaska och Kanadas norra periferi byggda för att varna Nato om ett inkommande sovjetiskt kärnvapenangrepp? Eller långfilmen HQ från 2007, producerad av Natos avdelning för offentlig diplomati, som skildrar livet i alliansen och ett falskt diplomatiskt svar på en kris i den fiktiva delstaten Seismania? Nästan alla visar det sig har glömt. Men det som gör Natos nyare strategiska vändning så effektiv är att den framgångsrikt har engagerat kandidatländernas progressiva lokala socialistiska traditioner och identiteter.

Kosovo förändrade allt i grunden. År 1999, 50-årsfirandet av Natos grundande, inledde alliansen kallat en metamorfos. Från att vara den blott defensiva allians det var under det kalla kriget, höll det på att bli en aktiv militärpakt som sysslade med att sprida och försvara värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fred och frihet långt utanför medlemsländernas gränser. Natos 78 dagar långa bombningar av det som återstod av Jugoslavien, skenbart för att stoppa krigsförbrytelser begångna av serbiska säkerhetsstyrkor i Kosovo, skulle för alltid förändra diskursen bland de gamla motståndarna. Först splittra sedan ena bakom Nato. 

Ta de tyska Gröna till en början; vid en kaotisk partikonferens i Bielefeld i maj 1999 kämpade de så kallade Realos (Realister) och Fundis (Fundamentalister) bittert om bombningarna. Den gröne utrikesministern Joschka Fischer, de mest framstående bland Realo, stödde Natos krig; för detta kastade konferensdeltagarna röd färg mot honom. Fundis förslag krävde ett ovillkorligt upphörande av bombningarna, vilket också skulle ha inneburit kollapsen för det gröna socialdemokratiska partiets (SDP) koalitionsregering. Fredsförslaget misslyckades och krossade partiets antikrigsfraktion, som skulle lämna de gröna i drivor. I stället triumferade Realos moderata upplösning med en bekväm marginal. Efter en kort paus fick bombningarna av Jugoslavien lova att fortsätta. Med de tyska Grönas avgörande stöd flög Luftwaffe sortier över Belgrad, 58 år efter deras senaste flygbombning av den serbiska huvudstaden. Det var den första tyska militära operationen som genomfördes i Europa sedan andra världskriget.

Efter starten på interventionen i Ukraina har de tyska grönas nuvarande utrikesminister Annalena Baerbock fortsatt i Fischers hjulspår, skällt ut länder med traditioner av militär neutralitet och vädjat om att de ska gå med i Nato. Hon har åberopat Desmond Tutus linje: "Om du är neutral i situationer av orättvisa har du valt förtryckarens sida." Och De Gröna har till och med ”buktalat” sina egna döda medlemmar, inklusive Petra Kelly, en antikrigsikon och långvarig förespråkare för alliansfrihet som dog 1992. Förra året skrev De Grönas medgrundare Eva Quistorp ett tänkt brev till Petra Kelly i tidningen FAZ. I brevet lånas Kellys moraliska ställningstaganden och vänds på dem för att rättfärdiga de grönas omfamning av krig. Quistorp vill att dagens Gröna progressiva ska tro att om Kelly hade levt idag så skulle hon ha varit Nato-vän. Quistorp vänder sig till den sedan länge döda Kelly och hävdar: Heute, wo Putins Mafia und Machtapparat einen brutalen Krieg gegen die Ukraine und gegen Europas Demokratien führt, Menschenrechte, Frauenrechte für ihn nicht zählen, ziviler Ungehorsam kriminalisiert wird, wette ich, du würdest es herausschreien, dass radikaler Pazifismus erpressbar macht.

Tidigare i år rullade också Tysklands federala utrikeskontor ut en ny "feministisk utrikespolitik", den senaste av flera europeiska utrikesministerier som har gjort det. Denna nya inriktning, som också antagits av Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Spanien, målar kosmopolitisk militarism med en falsk-radikalfeministisk glans, vilket öppnar upp domänen krig och säkerhet för kvinnorättsaktivister. Falska feministiska ledare framställs som den idealiska motpolen för auktoritära "starka män".

Vårt Sverige var det första landet som antog en sådan politik 2014, vilket tillät Socialdemokraterna att projicera sin mångåriga statsfeminism utomlands och att inta en ny moralisk hållning på den internationella arenan. Inhemskt fanns det positiva Atlantpaktsberättelser i tidningarna. I Expressens "Mama", betonades i en intervju med Angelina Jolie att Nato kan skydda kvinnor från sexuellt våld i krig. Jolie betonade också att det är liten skillnad mellan humanitära biståndsarbetare och Nato-soldater, eftersom de "strävar mot samma mål: fred".

Nato-utvidgningen innebär därmed en uppenbar dubbel legitimeringsstrategi. För det första görs Nato till något vanligt och oansenligt, något vardagligt, och för det andra framställs det som bortom klander, livsviktigt, det absolut moraliskt goda. Effekten av detta är den samtidiga banaliseringen och glorifieringen av Nato: det blir så intetsägande byråkratiskt att det står utanför debatten och samtidigt så existentiellt och väsentligt att det står ovanför allt meningsutbyte. Och denna legitimeringsstrategi har varit högst uppenbar i den begränsade, hårt kontrollerade diskussionen om euro-atlantisk integration i våra nordiska länder, som inte höll några folkomröstningar om medlemskap. Efter decennier av folkligt motstånd mot alliansen, verkar Nato nu stå över och bortom demokratin. Men det betyder det inte att Nato är påtvingat ett samhälle. Syftet är i stället att integrera det i underhållning, utbildning och samhällsliv. Nato ska bli Allsång.

Bevis för att så sker finns överallt. I februari höll Nato sitt första gamingevenemang någonsin. En ung anställd i alliansen gick med i det populära Twitch-streamen ZeRoyalViking för att spela Among Us och nonchalant prata om faran som så kallad desinformation utgör för demokratin. Medan deras astronautavatarer navigerade i ett tecknat rymdskepp talade de om Nato i skimrande ordalag. När evenemanget avslutades hade Twitch förvandlats till en rekryteringsplattform: alliansanställda berättade om fördelarna med sitt jobb och uppmuntrade följarna att kolla in Natos webbplats för att där hitta anställningsmöjligheter inom områden som grafisk design och videoredigering.

Evenemanget var en del av Natos "Protect the Future"-kampanj. I år ingick bland annat en grafiskromantävling för unga konstnärer. Alliansen uppvaktade också dussintals influencers med stora följare på TikTok, YouTube och Instagram och förde dessa till huvudkontoret i Bryssel. Andra influencers skickades till förra årets Nato-toppmöte i Madrid, där de ombads skapa innehåll för sin publik.

Den europeiska vänstern har blivit fullständigt frontallobs fängslade av denna show. Efter de tyska grönas vägval har stora vänster och grönpartister övergett militär neutralitet och krigsmotstånd, nu står de i stället för ett stärkt och starkare Nato. Det är en fantastisk politisk omkastning. Under det kalla kriget organiserade den europeiska vänstern massprotester där miljoner deltog mot USA-ledd militarism och Natos utplacering av Pershing-II och kryssningsmissiler i Europa. Idag återstår inte mycket mer än den urholkade radikala retoriken hos en del övervintrare. Med knappt något kvarvarande Nato-motstånd i Europa, och alliansens smygande expansion utanför det euro-atlantiska området, är dess hegemoni nu i det närmaste absolut.

Götterdämmerung

Ike fick rätt, Amerika domineras nu av militären och dess lierade. Det är obestridligt att det hos de två styrande partierna måste finnas en ständig förberedelse för krig. Krigsmaskinens enorma budget är nämligen helig. Dess miljarder dollar som går till mutor, onödiga projekt samt rena bedrägerier ignoreras. USA:s militära fiasko i Sydostasien, Centralasien och Mellanöstern har försvunnit in i den stora svarta grottan av kollektiv nationell minnesförlust. Denna minnesförlust, som innebär att det aldrig finns något ansvarsutkrävande, ger krigsmaskinen en öppen licens att ekonomiskt fortsätta pungslå landet och driva imperiet in i den ena självdestruktiva konflikten efter den andra. Militaristerna vinner varje val. De kan inte förlora. Det är omöjligt att rösta emot dem. 

Sedan andra världskrigets slut har den federala amerikanska regeringen spenderat mer än hälften av sina skattepengar på tidigare, nuvarande och framtida militära operationer. Det är den största enskilda upprätthållna verksamheten i budgeten. Militära system säljs in innan de produceras med garantier för att förväntade stora kostnadsöverskridanden täcks. Utländskt bistånd beviljas dessutom med klausulen att det ska köpas amerikanska vapen. Egypten, som får cirka 1,3 miljarder dollar i utländsk militär finansiering, måste ägna summan åt att köpa och underhålla amerikanska vapensystem. Israel har fått 158 miljarder dollar i bilateralt bistånd från USA sedan 1949, nästan allt sedan 1971 i form av militärt bistånd, där det mesta går till vapenköp från amerikanska vapentillverkare. Den amerikanska allmänheten finansierar forskning, utveckling och byggande av vapensystem och köper sedan in samma vapensystem på uppdrag av utländska regeringar. Det är ett cirkulärt system för vapenföretagens välfärd, inte medborgarnas välfärd. 

Mellan oktober 2021 och september 2022 spenderade USA 877 miljarder dollar på militären, det är mer än de efterföljande 10 länderna, inklusive Kina, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien tillsammans slösar på militären. Dessa enorma utgifter, tillsammans med de stigande kostnaderna för landets vinstdrivande och dysfunktionella hälsovårdssystem, har drivit upp USA:s statsskuld till över 31 biljoner dollar, nästan 5 biljoner dollar mer än hela USA:s bruttonationalprodukt (BNP). Denna obalans är inte hållbar, särskilt när dollarn inte längre är världens reservvaluta. I januari 2023 spenderade USA rekordstora 213 miljarder dollar enbart på att betala av räntan på statsskulden.

Väljarna, fast i krigspropagandan, hejar dessutom på landets väg mot ättestupet. De frossar i den vederstyggliga krigsestetiken som basuneras. De upprepar de enkla propagandaklyschorna som produceras av massmedia. Den suger upp illusionen av allsmäktig imperial rätt och vältrar sig i självhävdelse. Men krigets rus är en farsot som sakta dödar. Det ger en känslomässig push som är ogenomtränglig för konsekvens, förnuft eller fakta. Ingen nation är immun. Det allvarligaste misstaget som europeiska socialister gjorde på tröskeln till första världskriget var att hålla fast vid tron att arbetarklasserna i Frankrike, Tyskland, Italien, det österrikisk-ungerska riket, Ryssland samt Storbritannien inte skulle delas upp i antagonistiska stammar på grund av tvister mellan imperialistiska regeringar. De skulle inte, försäkrade socialisterna sig själva, skriva på för att delta i den självmordsbenägna slakten av miljontals arbetande jämlikar i skyttegravarna. Emellertid lämnade i stället så gott som varje socialistisk ledare sin antikrigsplattform för att stödja sin nations inträde i kriget. Den handfull som inte gjorde det, som Rosa Luxemburg, sattes i fängelse.

Ett samhälle dominerat av militarister förvränger sina sociala, kulturella, ekonomiska och politiska institutioner för att tjäna krigsindustrins intressen. Militären nyttjar därmed orden för att förklä sin expansion i vackra ord; humanitära hjälpuppdrag, definiera militär aggression som "humanitär intervention" eller ett sätt att skydda demokrati och frihet, eller berömma militären för att de utför en viktig samhällsfunktion genom att lära ut ledarskap, ansvar, etik och färdigheter till unga rekryter; så döljer du militärens sanna syfte, industriella krig för att trygga ekonomisk vinst för ett fåtal.

Den militariserade statens mantra är säkerhet. Om varje diskussion börjar med; säkerhet, inkluderar varje svar hot om våld eller regelrätt våld. Upptaget av inre och yttre fiender delar den militariserade nationen upp världen i vän eller fiende, svart eller vitt, god eller ont. Militariserade samhällen är grogrund för demagoger, demagoger oförmögna att se gråskalor. Militärer liksom folkförförare, ser andra nationer och kulturer i sin egen levda självbild; hotfulla och aggressiva. De söker dominans. Det låg inte i Västs intresse att föra krig i två decennier i Mellanöstern. Det ligger inte i Västs nationella intresse att skapa nya krig med Ryssland och Kina. Men militarister behöver krig på samma sätt som en vampyr behöver blod. 

Efter Sovjetunionens kollaps önskade Ryssland att integreras i de västerländska ekonomiska och militära allianserna. En allians som inkluderade Ryssland skulle emellertid ha omintetgjort uppmaningarna att expandera Nato och ha gjort det omöjligt att övertyga länder i östra och centrala Europa att spendera miljarder på amerikansk militär hårdvara. Moskvas önskemål avvisades således, ovänligt men bestämt. Ryssland gjordes åter till fienden, vare sig de ville vara det eller inte. Inget av detta gjorde Väst säkrare. Washingtons beslut att blanda sig i Ukrainas inrikes angelägenheter genom att stödja kuppen 2014 utlöste ett inbördeskrig och Rysslands påföljande invasion. En vinst för dem som tjänar på krig. Målet är att skapa antagonister, som Ryssland, som Kina, en bra affärsmodell helt enkelt. Northrop Grumman och Lockheed Martin såg sina aktiekurser öka med 40 procent respektive 37 procent som ett resultat av Ukrainakonflikten.

Ett krig med Kina, numera en industrijätte, skulle störa den globala leveranskedjan och få förödande effekter för den globala ekonomin. Apple tillverkar 90 procent av sina produkter i Kina. USA:s handel med Kina var 690,6 miljarder dollar förra året. 2004 var den amerikanska tillverkningsproduktionen mer än dubbelt så stor som Kinas. Kinas produktion nu är nästan dubbelt så stor som USA:s. Kina dominerar den globala produktionen av kemikalier, metaller, tung industriell utrustning och elektronik. Det är världens största exportör av sällsynta jordartsmetaller. Dessa sällsynta jordartsmetaller är väsentliga för all tillverkning av datachips, smartphones, tv-skärmar, medicinsk utrustning, lysrörslampor, bilar, vindkraftverk, smarta bomber, stridsflygplan och satellitkommunikation. Krig med Kina skulle resultera i massiv brist på en mängd olika varor och resurser, vissa dessutom viktiga för den omhuldade krigsindustrin, Inflationen och arbetslösheten skulle skjuta i höjden. Ransonering skulle genomföras. De globala börserna skulle, åtminstone på kort sikt, läggas ner. Det skulle utlösa en global depression. Om den amerikanska flottan kunde blockera oljetransporter till Kina och störa dess farleder, kan konflikten dessutom potentiellt bli nukleär.

I "NATO 2030: Unified for a New Era" ser militäralliansen framtiden så som varandes en kamp för hegemoni med rivaliserande stater, särskilt Kina. Detta kräver förberedelser för en långvarig global konflikt. USA hävdar att om de inte dramatiskt eskalerar sina förberedelser för ett krig med Kina, kommer Amerika inte längre styra den globala ordningen. Vilket är korrekt, men också önskvärt. 

Militärer i samförstånd med politikerna dränerar globalt pengar från sociala satsningar och infrastrukturella projekt. De satsar pengar på forskning och utveckling av vapensystem och försummar förnybar energiteknik. Broar, vägar, elnät och vallar kollapsar. Skolor förfaller. Den inhemska tillverkningen minskar. Allmänheten blir moraliskt utarmad. De hårda former av medborgarkontroll som militaristerna testar och justerar migrerar in i våra västerländska ”fria” samhällen. Militariserad polis. Militariserade drönare. Övervakning. Stora fängelsekomplex. Upphävande av våra grundläggande medborgerliga friheter. Censur. Det finns emellertid ett ljus i tunneln, krigarstaten hyser nämligen inom sig fröet till sin egen ödeläggelse. De kommer att kannibalsera på nationerna i Väst tills de kollapsar. Innan dess kommer den slå ut många och försöka återställa sin minskande kraft genom urskillningslöst våld. Tragedin är inte att Nato och dess stater kommer att falla samman. Tragedin är att många oskyldiga ofrånkomligen kommer dö på kuppen.