Lydnad

Det är inte psykopaterna, de ondskefulla, de maktgiriga som utgör en fara i vår värld, de kan urskiljas å avskärmas mer makt; de farliga är och förblir de lydiga. I varje nation, land, stat, samhälle, vare det kungadöme, meritokrati eller diktatur, är lydnaden och okunskapens följeslagare det största problemet. Tystnad och lydnad. Maktens vapen.

Därför är att ge uttryck för tvivel en skyldighet, att nyttja sin egen kunskap för att ifrågasätta en sanning är demokratins räddning och väg mot utveckling, ifrågasättande mellan medborgare, väljare, partimedlem förändrar samhällen. Konfrontationsfasen i ifrågasättandet hos demokratiskt sinnade människor förändrar mer än vapen någonsin kan. Faran finns i att de som fostras in i färdiga politiska eller religiösa system saknar denna impuls. De är vana att lyda, följa gruppens invanda sanningar och därför får för dem olydnaden har ett för högt pris. Vad riskerar medborgare som fostrats och lever i ett öppet samhälle när de säger sin mening? Ingenting. Vad riskerar regeringen som låter sig kritiseras? Allt. En viktig ordning.

Värdegrunden

Att promenera genom en svensk stad bortom stambanorna; helg efter löning blir en presentation av medmänniskan av idag. Hat, ilska, fylla, osäkerhet, rasism, vilsna individer som famlar efter lösningar och framgångsvägar där vi övriga får se hur deras partival låter den nya nationalismen växa sig stark. Sverigedemokraterna har sina väljare givna.

Det som tycks förena de skrikande gatukverulanterna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter inte deras högljudda enkla resonemang.

Det är för mig enkelt att se hur en nation istället i litteraturen kan finna en annan väg, som förenar vår Svenska identitetsgrund, nation, språk, historia, tradition, med dess moderna uttryck av tillhörighet i en globaliserad värld. Det betyder inte att jag accepterar en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån en kommunitär syn på nationen kan bidra till en politik som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum, utan exkludera eller hata de nya medborgarna som vill dela denna värdegrund.

Min årstid

Vandrar ut på gator jag inte vanligen traskar och förstår att norr över i vårt land är hösten bekräftad. Dimman ligger kvar, löv droppar i snabb takt ner sin blodröda kuliss från träden, de sprids mot den våta, mörka asfalten på vägen. Världen är nu inne i höstens språk, doft och ljud; en tid för vila och väntan, en tid för läsning och film. Hösten påminner om det öde, det tysta, det glömda. Hösten är min årstid.

The Paris Winter

För det mesta läser jag lite baserat på årstid. Så det var bara en lycklig slump att jag hittade den här nya boken i tid för lövfällningen. En bok som förflyttar mig till september mot vintern 1909-1910, dagar som tydligen ledde fram till den stora översvämningen som dränkte Paris 1910.

Jag hade inte läst något om denna roman innan jag började läsa, och fick mig till dels en mycket väl författad historisk fiktion om en ung engelsk kvinna och hennes eleganta ryska konstvän i bästa Belle Epoque-era; en bok som jag inte kunde lägga ner. Så jag berättar inte något mer om den, i fall du nu skulle vilja läsa den i hästrusket?

Sollunch

En god lunch och ett avsnitt Sherlock Holmes i solen innan jobbet åter kallade. Läsningen är en evig hobby och kanske mer av ett evigt upplysningsdepartement. De stora målen med en bok tenderar att vara antingen trevnad eller upplysning, och ingen av dessa båda inverkningar är försumbar. Det är känsliga delar av oss själva som vi lämnar över till böcker; vi vill bli tröstade, få vår tro på mening bestyrkt, identifikation med andra, förstärka vår förståelse av skönhet, väcka vår solidaritet, dela våra drömmar.

Obehaget eller glädjeruset en bok kan väcka är ett bevis, om nå något sådant nu behövdes, på hur mycket läsning innebär, och vad djupa känsloregister vi utnyttjar när vi öppnar en bok. Ingen har någonsin lyckats övertyga mig om att läsning är "slöseri med tid". Det är en glädje som även medför en visdom, och det är en värdefull hobby.

Tyst; jag läser

Quite: The Power of Introverta är en lisa för själen i en värld som i stor utsträckning värderar extraversion och utåtagerande, livligt sällskapliga personligheter är norm; det en bok som helt (nästan) förkastar allt detta. Introverta i vår värld skall i alla fall glädjas.

Själv är jag en introvert. Jag trivs inte med att vara runt människor hela tiden. Jag behöver tid för mig själv och jag behöver tid att mentalt förbereda mig för sociala tillställningar. Jag har inte 1000 vänner på Facebook. Jag är inte en risktagare. Jag jag tror inte att många tillsammans nödvändigtvis ger bättre resultat. Quite, påminner mig om att jag inte är ensam.

Författaren Cain definierar helt rätt att vara en introvert är skilt från att vara blyg, seriös och känslig. Även om dessa egenskaper ofta förekommer tillsammans eller överlappar varandra, kan introverta fortfarande ha en stark social kompetens, men de känner bara inte för att vara sällskapliga hela tiden. Cain påminner oss om att några av våra mest hyllade uppfinnare, författare och politiker är introverta till sin natur. Hon påminner oss om att inåtvändhet ofta förbises i ett samhälle som i allmänhet är inriktat på utåtriktade Ideal.

Cains bok tar tag i en hel del olika aspekter av en introverts liv; från barndomen till arbetsplatsen och sänder ett tydligt budskap kring att tystare personligheter inte alls är sämre samt förtjänar ett erkännande för de styrkor som de medför sin omgivning. Utbudet av källor är allt från anekdoter, fallstudier till vetenskapliga referenser. Jag anser emellertid att människans personlighet är extremt komplex och slutenhet är bara en av många aspekter på vem vi är och Cain är ibland skyldig till att generalisera runt slutenheten. Inte alla introverta är naturligt intuitivta och inte alla extroverta är bra på att tala inför en publik.

"Tyst" är verkligen inte en självhjälpsbok, men den bör ändå vara bra för alla vi introverta där ute, kanske till och med en revelation för dem som känner sig särskilt missförstådda. Dock är denna bok inte bara för dem som föredrar ensamhet. . .extroverta skulle också få en hel del insikter av att läsa den.

Är jag rent Rysk?

Spenderar just denna vecka tillsammans med Sherlock Holmes samlande verk, del två, men nu när den härliga högluftiga hösten slår till så kommer jag väcka upp min sovande, vilande ryska själ. Det gör mig alltid något fundersam varför jag ibland slutar mata min natur med de förunderliga skrifter som granen i öst producerat, men oftast tar de mig tillbaka på ett mycket lätt sätt; tillbaka till den tid då jag förbrände och förbrukade min geist genom att sluka  mästarna. Dostojevskij, Nabakov, Bunin, Pasternak, Leskov, Gogol, Tolstoy, Babel. Jag vill genast tala om för alla läsare av denna text att deras liv inte kommer att vara komplett förrän de har läst en Bröderna Karamazov eller en Mästare och Margarita, de tjocka luntorna av religion, rationalism, nihilism, galenskap, livsglädje, leda och mord kanske inte är för alla, men den ryska magiska realismen är fulländad. . .när koden knäckts.

Tror skälet jag återvänder österut gång på gång är att jag alltid hittar något nytt i böckerna; nya färgstarka karaktärer, en bra historia invävd i historien; helt enkelt en maximalistisk energi som bär dig framåt. De flesta ryska författare är verbala virtuoser, om än en del lite rättfärdig och predikande men i de korta novellerna de nästan samtliga producerat hinner detta aldrig framträda.  Så varför inte smaka på Gogols Kappan till nattlektyr?

Lite ont om kvinnliga ryska författare erkännes. De enda som jag verkligen kommer att tänka är poeterna Achmatova och Tsvetaeva. Förvisso finns det mer samtida kvinnliga författare, Tatiana Tolstaya och Ludmilla Petrushevskaya, men ärligt talat, deras verk är inte i närheten av vad guld- och silveråldern i rysk litteratur presterade.

Jag tycker att litteraturen, som inget annat, har kapacitet för att belysa en kultur och dess historia. Rysk litteratur öppnar särskilt  bra några annars stängda fönster, inte bara in i den ryska själen, men även mänsklighetens psyke i stort. Så om du inte har läst någon, få gjort. . .och börja gärna med Mästaren och Margarita.

Après nous le déluge

Under söndagen läste jag om Saramagos Grottan. Lyckligt lutandes mot en ek på en äng i vad man kan kalla för verklighetens Centrum. Centrum hos Saramago är för att snabbt summera en plats den gamle krukmakaren Cipriano flyttar till med sin dotter och svärson från hembyn; det gigantiska Centrum, ett slags centralstyrt lyckoland, en ständigt växande stad i staden, där allt ifrån butiker, bostäder, nöjen, egyptiska pyramider och krematorium ryms, och där invånarnas enda plikt är att inte ifrågasätta något. Så en natt får Ciprianos svärson i uppdrag att vakta ett mystiskt fynd i Centrums källare: en grotta med en eldstad, en stenbänk och fem mumifierade lik. Berättelsen tar fart. .och mina tankar är åter igång, jag låter mig fängslas av uppdiktade människoöden i romanen. Det är en stark kraft som ständigt fyller på förmågan att ifrågasätta min vardag.

Grottan fick mig att tänka på hur det även är så beskaffat med filmen; men till skillnad från hur romanen enbart med hjälp av bokstäver bygger scener i huvudet på mig, tar filmen hjälp av verkliga människor, Grottans budskap inser jag ikväll är numera filmatiserat i; Elysium. Filmen är förlagd i en tänkt framtid men där verkligheten är i nuet och jag lever idag på en plats beskaffat som det jag ser på med förakt i Elysium. Rymdkolonin är Centrum, Centrum är Stockholm. Alltför få i vår stad inser att de de facto avnjuter ett liv som de privilegierade på jorden. Å ena sidan vill jag rädda världen. Å andra sidan är jag kanske inte redo att betala priset för diverse åtgärder som kommer krävas för att fler ska få det drägligt, särskilt som det inte finns några garantier för att världen verkligen skulle kunna räddas, utan tvärtom kanske det bara skulle bli lika illa överallt? Ungefär som de överlevande i en livbåt kan reagera. Ena minuten är deras människokärlek oändlig. De plockar upp människa efter människa, men när de nästa minut märker att hela livbåten skulle sjunka om de tog upp en enda människa till, skulle de slå med årorna mot hjälpsökandes händer som klamrade sig fast mot båtens kant, där när som helst vattnet skulle kunna skölja in och förvandla alla i båten till havets offer. Till och med den som sist blev räddad skulle kanske glömma hur utsatt han själv nyss var och bara kämpa hårt för den chans till överlevnad han vunnit genom livets lotteri.

Vi i Europa å Väst har lärt oss att bygga förråd av välstånd. . .och när nu de dåliga tiderna kommer, vill de som inte varit lika företagsamma, förutseende eller som haft extra oturen att drabbas av vår ekologiska expansion kanske be om en bit mat från vårt Elysiska centrum? Det är denna vetskap som gör att vår Västliga lösning nu är att bygga murar. Vi vill inte bli attackerade, för någonstans inser vi alla här bakom muren vad vi har gjort mot andra, och att det kan också de andra göra mot oss.

Jag har stått på resterna av Jerikos murar och en dag ska kanske en ättling till mig stå på Schengengnätets rostiga hög å fundera på varför vi tvingade våra medmänniskor att slås med oss för att dela vårt bröd och njuta av en god sjukvård? Vi i Centrum vägrar idag betala för uppehället av de desperata. . .och oavsett om vi försöker göra gott världen över, och tar emot en del hjälpsökande håller vi samtidigt stenhård koll på våra gränser.

Schengenområdet är vårt Elysium. Stockholm är mitt Centrum. Den papperslöse min krukmakare: Après nous le déluge.

Väderkvarnska kamper

Först ett erkännande. Jag har fallit för frestelsen och gynnat den nätjätte som Amazon.com vuxit upp att bli, en jätte sakta slukandes de bokhandlar som ännu lever kvar, och ännu inte heter Akademibokhandeln. Akademibokhandeln med sina öppna ytor, DVD:filmer, tidningar, fickkalendrar och centraliserade mainstreamutbud, ett fysiskt Amazonlager. In any case. . .tillbaka till min hemliga Amazonrelation. Boken i fråga var en rekommendation och i efterhand förstår jag att en beställning på  Hedengrens kan ha varit snabbare då det tog Amazon tre veckor att hosta fram produkten. Ville bara använda min motvilliga flirt med näthandeln som ett exempel på hur vi snabbt kan bli kuggar i ett betydligt större online-maskineri som lämnar våra bokhandlar blottade å blödande. Bokhandlarna och musikbutikerna går idag snabbt samma öde tillmötes som slaktaren eller mejeributiken.

För många läslustande, levererar inte online surfandet samma  glädje som en bokhandel. Vi möter inte det oväntade, det vackra omslaget som drar iväg mitt sinne å mitt öga, butikspersonalens val av deras tio bästa sci-fi-romaner från det förra århundradet. . .nej Amazon kan bara föreslå böcker baserade på mina tidigare val, med evidens och sannolikhet som ledstjärnor snarare än min egen kreativa serendipitet som alltid uppkommer vid strosande. Algoritmerna datorn nyttjar antar automatiskt att jag som en viss kund, tycker om, säg Nabakov, inte kommer att vilja läsa den senaste Ingemarsson. Men det är just mina planlösa fysiska vandringar genom bokhandlarna som lett till de mest oväntade läsliga läckerheterna; en bok som var perfekt till min väns födelsedag, en diktsamling av Szymborska, den nya Lawrence biografin, Babels samblade verk, alla skatter jag inte visste fanns, men som finns.

Är därför tacksam för de förläggare som fokuserar delar av sin uppmärksamhet på estetiska bokomslag sin deras kamp mot e-bokens ansiktslöshet, de som skyltar om sin boklåda ofta för att förevisa; boken är återupprättad! Ett skönhetsobjekt, att plockas upp, bläddras i och kännas på innan det köps. Vem vet, kanske kan bokhandeln överleva, men det kräver att många motstår frestelsen att falla för en Amazon.

The Wall förklarad

Litet virus på besök i min kropp och vad enklare rehabilitering än en kopp honung och en ungdomsbok. The Wall av William Sutcliffe tog mig på 304 fängslande sidor från balkongen i Stockholm tillbaka till Västbanken å Israel. Barns sagor är ju ofta upphängda på dikotomier av gott och ont, eller känt kontra okänt. Avvik från den kända vägen till mormors hus, och lärdomen blir att några hungriga rovdjur kommer att avnjuta dina inälvor till middag. Betydligt säkrare är att hålla hårt i mammas kjol, titta åt båda hållen innan du går över gatan samt aldrig någonsin kika efter vad som finns längst in under din säng. 

William Sutcliffes bok är då en självutnämnd fabel, som modigt nog är förlagd till dagens israeliska bosättningar på Västbanken, och erbjuder en helt nya typer av "rovdjurliga"-arketyper. När den 13-årige Joshua, som bor med sin mor och styvfar i den fiktiva israeliska bosättningen Amarias, ramlar ner i en tunnel som leder under muren som delar staden, upptäcker han inte de onda troll hans styvpappa har lärt honom att frukta, utan riktiga människor, som lever verkliga liv under knappa förhållanden. Joshua hinner på sin första resa under gränsen uppleva; raserade hus, blodtörstiga busar och självfallet möta en spännande tjej, allt innan han hals över hårfäste flyr tillbaka till säkerheten i det tysta, rena, nybyggda Amarias.

Joshua förändras självklart av sin skymt bakom muren. Kunskap och nyfikenhet, som är dess obestridliga vana, har förfört honom. Han kan inte längre bortse från vad han har sett, och han börjar ifrågasätta allt hans styvfar har berättat för honom om fienderna bakom betongen, som "bara förstår våld." Han vill veta mer. Han vill få fröet att växa.

På många sätt är denna bok en klassisk; ompröva sanningar från barndomen bok. Det är också en berättelse om uppror, mot inte bara Joshuas auktoritära sant och intensivt troende styvfar, men också mot pojkens mamma, vars värld rasade när hennes första man dödades i arméns tjänst, och som drog sig tillbaka in i sin andra makens värld av bön och underkastelse.

Även om Sutcliffe i mycket skyr platsnamn för att hålla den allegoriska inslagen i boken närvarande, har han i romanen lagt in mycket igenkännligt till nuet i de uppdelade områdena på Västbanken. Och även för en insatt och van Västbanksresenär, ramar boken på ett bildande sätt in en stor fråga; det israeliska anspråken den mark som de krigsvann 1967, i ett generationsskiftes sammanhang. Ett sammanhang där frågor som; är en tvåstatslösning värt att debattera med grasserande övertygelser om gudomliga rättigheter?  Finns det utrymme på vardera sidan för icke-extremister? Vad man ska göra med de människor som inte är fanatiker eller terrorister, som bara försöker leva sina liv i stället för att avliva andras?

The Wall gör en modig insats att redovisa svaren från olika intressenter i konflikten. Inte bara israeler kontra palestinier, men också den religiösa kontra sekulära, de envisa ockupanterna kontra de motsträviga värnpliktiga. Jag vet, via mina vänner på båda sidor muren, att det finns människor som Joshua som är fokuserade på att leva och som har hunnit bli trötta på den oändliga upptrappning i kampen om det oheliga landet. Kanske kan en fabel utan svar på gott-kontra-ont, vitt-kontra-svart som dramatiseras in i en väv av det verkliga livet, som oftast är grått, vara en väg in till framtida konfliktlösningar på Västbanken? Vissa politiker borde i alla fall läsa The Wall.

Lolita och Iran

En helg spenderad i sensommarsol läsandes Lolita i Teheran på bryggan är en helg väl spenderad. Inte minst för att Nafisis bok egentligen är fem böcker i en, helheten, samt fyra löst strukturerade delar under temat; Lolita, Gatsby, Henry James , och Jane Austen . Varje del får bli en vägvisare för Nafisi och hennes elever att träna sin självkänsla under den regim som angrepp deras känsla av identitet som iranska kvinnor.

Det finns emellertid vissa funderingar som väcks kring Nafisis beskrivning av Iran och revolutionen; det främsta traumat är tydligt införandet av slöjan över hennes kropp, men det känns hur hon, som ett resultat av hennes återvändande till Iran, hennes långa alienation från sin nationella, kulturella, sociala och politiska identitet som en iransk kvinna, antar ett alltigenom orientalistiskt tankesystem. Inte minst känner jag det i den representation av arketyper som tecknas av författarinnan; alla iranska revolutionära muslimska män och kvinnor är endimensionella och lätt illvilliga, i sin skildring av islam som en religion kan inget reformeras, trots att Shia-grenen av Islam traditionellt har varit den mest reformerta, och all post- revolutionär politisk reformation förlöjligas. En syn som skiljer sig mycket från andra Iran kännares idéer om att islam och demokrati är förenliga.

Lolita i Teheran är en berättelse med en cynisk, humorlös och halvt hånfulla attityd till alla som har olika åsikter än berättaren. Hennes svartvita, ”vi” och "dem" är nästan Bush:sk i sin absolutism, och precis vad hon fördömer och föraktar i muslimska grupper och studenter påvisar hon ibland själv . Jag som läsare känner mig distanserad av all bitterhet och utsatthet hos berättaren.

Vidare så kan jag, som den historiskt nyfikne nörd jag är, vid en läsning av Lolita i Teheran, notera ett komplett exkluderande av den amerikanska historiska inblandningen i iranska inre angelägenheter. Det allmänt kända faktumet att väst beväpnade den irakiska regeringen mot Iran, snedvrider Nafisi genom att hävda att Saddam Hussein startade kriget. Det är tydligt hur Nafisi antar en behaglig dubbelmoral där hon värdesätter den västerländska kulturen och traditionerna och devalverar den Persiska och Levantiska. Iranska soldaternas försvar av sitt territorium är ingenting annat än dårskap och amerikanska soldater får sitt beröm och sina ädla motiv okritiskt tillskrivna sig. Det västerländska och amerikanska är bra, Orienten och allt det iranska är orätt, fult och avskyvärt. Förstår att hennes svärmeri för den amerikanska dominanta ideologin kan vara en bidragande orsak till henens bok är en bästsäljare mer än andra. Jag däremot föredrar Shirin Ebadis: Awakening: A Memoir of Revolution and Hope som ger en mer balanserad bild av Iran efter revolutionen, men med rätt glasögon är Lolita en läsupplevelse, inte minst för litteraturläsare.

Välkommen

De av oss som växte upp före den virtuella verkligheten fick inspiration från litteraturen. En stridslysten och lärd bibliotekarie som alltid bar på en bra historia bildade min tidiga karaktär. Böcker lär människor sina språk. De lär oss också att väldigt få problem kan lösas genom våld och att problem i vardagen inte enbart är förbehållet de fattiga och olyckliga. Verkliga liv beskrivs för oss i böckerna, och ju mer artificiella vår vardagliga virtuella verklighet blir, desto mer behöver vi böckerna och analyserna.

Detta i en tid då nyheter har ersatts av propaganda och utbildning med marknadsanpassade kunskapsappar. Från reklam som används för att sälja risiga varor till de snabba nyhetsklippen har konsten att övertyga förskjuts till en enkel sanning.

Likt de gravstenar som berättar en större historia på ett påtagligt sätt plockas bort, hamnar en del intressanta exemplar på ett av världens få lapidarium. Där ger de en uppfattning om samhället, vilka som levde där och vilket liv människorna levde. Man ser samhällsutvecklingen. På samma sätt kan dagens litteratur placeras på denna blogg för framtida referens kring vår galna samtid.

Väl möt.