Mimesis

Påminns i boken jag läser nu om året 1913 att den viktigaste faktorn som gör en stigande civilisation beständig är; mimesis, det vill säga den universella mänskliga vana att vi som människor imiterar beteenden och attityder hos dem som vi beundrar. Så länge som den politiska klassen i en civilisation kan inspirera beundran och njuta av en tillgivenhet frodas civilisation, eftersom en gemensam värdegrund hos hög som låg håller trycket från konkurrerande intressen från att riva isär allt.

Civilisationer, i sin tur, misslyckas eftersom de politiska klasserna förlorar förmågan att inspirera mimesis, och detta sker i sin tur eftersom medlemmar av eliten blivit så fixerade vid att upprätthålla sin egen makt och sina egna privilegier att de upphör med att göra ett adekvat jobb med att ta itu med akuta samhällsproblem. En pappamånad hit eller dit rör upp mer engagemang än de miljöproblem som dagligen snurrar på snabbare och snabbare och redan är utom all politisk kontroll.  Den politiska klassen har redan förlorat förmågan att inspirera och nyttjar idag mer möjligheten att dominera. Bortom de styrandes makthägn så finns en tystlåten underklass som fortfarande ger den politiska klassen sina kroppar till kanonmat och arbetskraft, men inte längre känner någon tillit eller beundran inför makten. Idag är det snarast en sport att beskåda hur politiker, företagare och kändisar dras ned i någon eländig skandal eller annat illdåd.

Det är bara att vänta när mimesis bryts ner. Misslyckandet för ledare att inspirera har katastrofala följder; när det enda kvarvarande motivet för människor att söka politiskt uppdrag är sug efter makt eller pengar bibehålls inte civilisationer. Misslyckandet av den politiska klassen att inspirera mimesis i resten av samhället betyder heller inte att mimesis försvinner. Vanan att imitera är universell: och frågan blir bara vad eller vilka kommer att inspirera mimesis istället? Vad eller vilka kommer plebeian använda som mallar för sina val och sina liv?

Det är nämligen en avgörande fråga, eftersom det inte bara är den sociala sammanhållningen som är beroende av mimesis. Bevarandet av den samlade kunskapen om ett samhälle, den röda tråd som förbinder dåtid med det nuvarande beror faktiskt på den medfödda vanan att imitera. I de flesta mänskliga samhällen lär barnen sig det mesta av vad de behöver veta om världen genom att imitera föräldrar, äldre syskon och andra föredömen och i denna process bevaras kompetensen och kunskapsbasen i samhället. Komplexa samhällen av den typ vi lever i att göra samma sak i ett mindre rättframt sätt, men principen är fortfarande densamma. Vem minns idag Mekkanolådor och kemiutrustning? Vilka iPadbarn minns mimesislusten att vara precis som en riktig vetenskapsman, gör riktiga upptäckter? Vilka vill idag växa upp och bli riktiga vetenskapsmän?

Den andra halvan av ekvationen är den försvinnande resursbas på vilken vår industriella civilisation vilar. För tre århundraden sedan, när industrialismen kom igång, fanns som bekant stora mängder billig, koncentrerad energi i form av fossila bränslen, som hade lagrats i och under jordskorpan under en halv miljard år eller så. Kraven på att det ekonomiska överflödet av de sista åren oundvikligen måste bevaras är ett av de mimesiskraven politikerna undviker genom att fortsätta leva för ytterligare en ny bil eller större hus.

Frågan är bara vad som kommer ersätta den nuvarande ordningen? Varje kollapsande civilisation finner på något sätt berättelser som blir centrala för tron under den mörka transitonstidsåldern. Det är vad egyptierna under de sista åren av Gamla riket gjorde när de övergav den officiella Horuskulten till förmån för dyrkan av Osiris, som vandrade på jorden som en människa och led en brutal död; det är vad många indier i skymningen av Guptas gjorde och många kineser i efterdyningarna av Handynastin hittade på när de vände bort från de gamla gudarna till förmån för att vörda Buddha, som valde bort en kunglig livsstil för att leva med en tiggarskål och söka efter ett sätt att lämna sin eländiga existens bakom evigt. Det är vad slavarna i Romariket gjorde när de hittade sagan om Jesus. Det är händelserna som skapade Kung Arthur. De och många fler liknande exempel inspirerade mimesis bland dem för vilka de officiella föreställningarna av sina respektive civilisationer hade blivit en sluten bok, detta är historien om hur kärnan kring vilken nya samhällen uppstod.

Så vilken berättelse kommer de som gynnas minst av moderna industriella civilisationen vända sig till för att finna mening och hopp från? Vilka berättelser är det som medvetet kommer att förkasta vår kultur och traditionella religioner? Vilka gudar kommer att störta de mest fundamentala förutsättningarna för vår relativa välståndsålder? Eftersom fler och fler människor befinner sig i svårigheter, vad viskar de? Och när överröstar deras viskande de berättelser som de flesta människor tror på och härmar idag?

Problembarnet Saudiarabien

Ännu en bomb i mitt älskade Beirut och som alltid en Saudisk man bakom blodet. Saudiarabien, landet som är terrorns hem och fanatismens fantastiska högborg. En bit sand som styrs av en familjediktatur; en diktatur som inte tolererar någon opposition och snabbt straffar förespråkare för de mänskliga rättigheterna och utvisar eller torterar politiska dissidenter. Varför bryr Väst sig inte? Varför bombar vi inte denna hydra vars huvuden är så dödliga? Vad sägs om hundratals miljarder i oljeinkomster, inkomsterna garanterar den kungliga Despotin sin frihet. Den styrande eliten bygger sin position på oljeintäkter och inköp av västerländska vapen samt inte minst oamerikanska militärbaser. Den mentalt medeltida kungafamiljen uppfattar hot och faror från alla håll: utländska gästarbetare, sekulära av alla bakgrunder, nationalister och Shiafolk; moderata Sunniter, nationalister, demokrater och feminister. För att Familjen ska kunna svara upp mot alla hot har regimen vänt sina intäkter till att finansiera, utbilda och beväpna ett internationellt nätverk av islamistiska terrorister som numera är starka nog att attackera, invadera och förstöra regimer som motsätter sig den saudiska islamistiska-diktatoriska regimen.

Saudiarabien har genom åren strött miljarder dollar på att stärka pro-islamiska regimer i Tunisien och Marocko, sett till att massdemokratirörelser kunde undanträngas, marginaliseras och demobiliseras. Islamiska extremister som får Saudiskt ekonomiskt stöd uppmuntras att stödja de "moderata" islamister i regeringen genom att mörda sekulära demokratiska ledare och socialistiska fackföreningsledarna i opposition. Saudiarabiens politik sammanfaller därav till stor del med de av USA och Frankrikes i till exempel Tunisien och Marocko; men inte i Libyen och Egypten.

Landets terrornätverk är tydligast i dess långsiktiga och storskalig finansiering, beväpning, utbildning och transport av tiotusentals islamiska terrorister från USA, Europa, Mellanöstern, Kaukasus, Nordafrika och Sydamerika till Mellanöstern. Al Qaida terrorister från Saudiarabien har ofta blivit martyrer i Syrien. Dussintals islamiska beväpnade gäng i Syrien tävlade om saudiska vapen och pengafonder. Träningsläger med amerikanska och europeiska instruktörer och den saudiska finansieringen etablerades i Jordanien, Pakistan och Turkiet. Saudi finansierade senare en större islamisk terroristgrupp; Islamiska staten i Irak och Levanten, för gränsöverskridande verksamhet. . .en grupp som i dag håller på att vinna hela Irak.

Vissa inom den Saudiska nomenklaturan tror sig vara en ny Saladin, kallade att bygga ett nytt islamiskt imperium. Men en för många provokativa civila bombningar av Saudiska islamiska förmånstagare kan leda till en internationell kris som leder till att Saudiarabien blir föremål för världens skam, invasion och ockupation. . .man kan alltid hoppas. . .för Saudiarabien är ett helt land som blev efterträdare till bin Ladin; de har fördjupat och systematiserat den globala terrorismen. Landets terrornätverk har mördat betydligt fler oskyldiga offer än Bin Laden. Detta, naturligtvis, är att vänta; då miljarder dollar från den saudiska statskassan, utbildning från CIA och handslag av Netanyahu kan få vilken järnlag som helst att rämna.

Vägen mot krig

Jag återvänder till Ukraina. Katastrofen i Ukraina framstår nu allt tydligare som ett led i en begynnande aggressionsattack mot Ryssland. Nato använder förvisso sin mjuka makt utan några större inslag av väpnade insatser i fall av synnerlig nödvändighet. Däremot är Väst mer än villiga att använda våld när det kommer till hanteringen av politiska motståndare. Tillväxtteorin som råder i världen redovisar alltid ett inbördes samband mellan långa perioder av ekonomisk aktivitet, följt av långa perioder av militära och politiska påfrestningar. Skiften av dominerande maktcentrum och ekonomiska depressioner är vad som händer just nu: USA försöker lösa sina ackumulerade ekonomiska, finansiella och industriella obalanser på andra länders bekostnad, bland annat genom att eskalera internationella konflikter för att skriva av sina skulder, säkra lämpliga tillgångar och försvaga sina geopolitiska rivaler. När detta var gjordes under den stora depressionen på 1930-talet, blev resultatet ett världskrig. Den amerikanska aggressionen mot Ukraina innefattar alla ovan nämnda mål. De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland har för avsikt att utplåna miljarder dollar av USA-skuld till Ryssland. Ett andra mål är att ta över ukrainska statliga tillgångar, inklusive transport- och naturgasnätet, mineralfyndigheter, guldreserver och kulturföremål. För det tredje, att säkra den ukrainska marknaden för amerikanska företag, för kärnbränsle, flygplan, energikällor och kemiprodukter. För det fjärde, att försvaga inte bara Ryssland, utan även EU, vars ekonomier kommer att drabbas av biljardförluster på grund av de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland, och avslutningsvis är syftet att locka fram en kapitalflykt från den begynnande instabiliteten i Europa, till USA.

Således, krig i Ukraina är bara affär för USA. Redan nu har USA tvingat den ukrainska regeringen att byta från ryska till amerikanska kärnbränsleförsörjningsföretag för sina kraftverk. Dessutom har amerikanerna nått framgång med sin långsiktiga målsättning att slita bort Ukraina från Ryssland, att vända det som brukade vara Lilla Ryssland till ett tillstånd av fientlighet mot grannen i öst; allt för att förhindra Ukraina från att gå med i en för USA potentiellt olönsam euroasiatisk integrationsprocess.Washington uppmuntrar Kiev att trappa upp konflikten, i stället för tvärtom. De hetsar också den ukrainska militären mot Ryssland, de uppmuntrar dem att initiera nya stridsoperationer. I östra Ukraina har vi idag ett pågående krig, precis som för 75 år sedan, när Ukraina lurades slås mot Ryssland under föreställningen att de skulle få sin frihet från Ryssland, då var det ukrainska nazister som odlas för detta ändamål. Idag är det ukrainska nästan-nazister. . .

Vad som förvånar är att de europeiska länderna, bortsett från Tyskland, inte gör något för att förhindra en ytterligare upptrappning av krisen. De borde förstå bättre än någon att neo-facisterna bara kan stoppas med våld. Ju tidigare detta görs, desto färre offer och mindre förstörelse kommer det att finnas i Europa. Den lavin av krig i Nordafrika, Mellanöstern, Balkan, och nu Ukraina är alla utlösta av USA, men alla hotar Europa mest av allt; och det var förödelsen av Europa i två världskrig som en gång gav upphov till det amerikanska ekonomiska miraklet. Men den gamla världen kommer inte att överleva ett tredje världskrig. För att förhindra ett sådant innebär att det måste finnas ett internationellt erkännande av att USA:s nuvarande politik utgör en aggression, och att de tjänstemän som utför dem är krigsförbrytare. Det är viktigt att de senaste årens halvdolda aggression får en rättslig definition av krigsframkallande och kan fördömas av europeiska politiker. Det östliga partnerskapet måste inkludera Ryssland. Inte exkludera. Europa behöver Ryssland mer än vi behöver ett förfallande USA.

Uppvaknande

Allt hopp är till synes förlorat för världen. Kaosets halvmåne i Mellanöstern är bördig med blod och inga genombrott är att vänta. Ryssland och NATO drar sina bajonetter, Kina breder ut sina oljeborrtorn mot det Sydkinesiska havet, Indien och Afrika står inför klimatkatastrofer av gammaltestamentliga proportioner. Situationen i världen tvingar människan inse att gränsen för vad vi kan göra själva måste tänjas och den insikten öppnar sinnet till att överväga möjligheten att det kan finnas nya vägar att uppnå fred. När allt är tilltrasslat, alla kort är spelade och mänskligheten inte har en aning om vad den ska göra, det är då vi inser att vårt levnadssätt inte fungerar, och sedan kan vi börja arbeta på det nya.

Det första vi alla behöver göra är att erkänna att situationen inte lösas med enbart maktmedel. Det krävs en död för egot, en mer ödmjuk attityd, en insikt att den mänskliga arten inte kommer överleva om vi inte utvecklas bortom vår material, mekanistiska, newtonska föreställning om hur universum fungerar. Det finns mer i våra sinnen än intellektet, och intellektet ensamt kan inte lösa alla problem. Det finns även en vägledning att finna i hur embryon blir bebisar, ekollon blir ekar och knoppar blir blommor. Det finns idag utrymme i vardagen för andlig aktivism:

Släpp din egen krigiska natur, ångra tankar eller beteende som vill döma eller attackera, tillbringa minst fem minuter om dagen i bön eller meditation, vet att du är en del av ett globalt medvetandefält, försök att organisera din egen gemenskap av likasinnade personer att delta med dig i meditationen och inte minst utöva barmhärtighet och medkänsla gentemot dig själv och andra, motstå särskilt frestelsen att följa någon annans vandring snarare än din egen.

Det är dags. Det är möjligt och komihåg att ideologier förhindrar åtgöranden.

Arthur Schopenhauer

"There is no absurdity so palpable but that it may be firmly planted in the human head if you only begin to inculcate it before the age of five, by constantly repeating it with an air of great solemnity." 

Mohandas K. Gandhi

"A small body of determined spirits fired by an unquenchable faith in their mission can alter the course of history."

Jag var en av Europavännerna

Jag var en av Europavännerna, och jag är det ännu. Men är EU numera vägen mot målet? Är EU organisationen som kan skapa den typen av ny skön värld vi vill ha? Det förvånar mig att progressiva fortfarande ser EU som en godhets bevarande internationell enhet som på något sätt verkar för det gemensamma bästa. Det kan så ha varit en gång i tiden, men att tro att det fortfarande finns kvar något embryo av fredstanke å förnuft inom Brysselbyråkratin är att blint tro på idén att makten inte på något sätt inte avlat mer makt. Räcker för mig att se på den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitikens moras, dessa två är möjligen de mest miljödestruktiva och svältframkallande systemen i världshistorien efter Djingis Khan och Timur Lenk. Vi européer fick simma i mjölksjöar och klättra i spannmålsbergen medan människor i Afrika svalt och haven tömdes på marint liv.

Jag var en av Europavännerna och minns glädjen av att få mitt första röda EU-pass, och spänningen i att passera genom en öppen gräns utan att behöva visa det röda passet. Jag njöt av att se vissa av våra inhemska politiska rovdjur vingklippta av EU när de hamnade framför den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Jag kallade mig en europé och hoppades innerligt att Sverige skulle rösta ja till en federation. Det hela verkade så modernt och progressivt.

Jag var en av de Europavännerna som inte lyssnade på de människor som ropade i öknen. Jag ville inte lyssna på dem. Dessa människor klumpade jag ihop med de xenofoba Nej-sägande invånarna som levde i Gagnef och Grythyttan.

Men EU har nu ironiskt nog blivit ett hot mot européerna och europatanken. En optimist skulle säga att det förenar människor, främjar tillväxt och fungerar som ett bålverk mot andra stormakter. Men kära läsare stega utanför de traditionella floskelförmedlarna för ett ögonblick och du kan lika väl dra slutsatsen att det har förvandlats till en moraliskt bankrutt kraftpaket av rovgirig kapitalism; en rika mäns motorklubb för att hålla norra Europa ekonomiskt på rull. EU lovade att göra allt i sin makt för att hålla Euron från implosion, även om det innebär att störta demokratiskt valda ledare, pumpa in miljarder euro i konkursklara institutioner och sälja väljare till företagens intressen för en handfull TTIP-dollar. Vilken typ av demokrati är det då?

Om Grekland fick lämna euron och återinföra drachmen skulle landets problem avdunsta över en natt. Den ny-gamla valuta skulle vara korrekt värderad av marknaderna, vilket gör exporten mer konkurrenskraftig. Turister skulle flockas mot Hellas klippor och få en billig semester, folk skulle köpa grekiska produkter igen och, lika viktigt, greker skulle känna att de var ansvariga för sina egna angelägenheter igen och skulle inte vara tvingade att stödja partier som Gyllene gryning. Men, självfallet, ECB kommer inte att låta detta hända. Euron får inte äventyras på något sätt. Grekerna blir fattigare, tvingas sälja sina stränder och nationella skatter bara för att betala räntan på sina obetalbara lån, och tyskarna behåller sin förmåga att tjäna pengar på Kina och media säger saker som det värsta är över och krisen har lösts. Ilskan och frustrationen i Europa sprider sig och växer likt en malignt hudcancer.

Folket har på röstat SD, Nationella fronten och Gyllene gryning i frustration över att inte bli lyssnade på. Dessa saker händer med en förutsägbar politisk regelbundenhet när de ekonomiska villkoren surnar. Karismatiska ledare försöker finna syndabocksminoriteter och komma med alla möjliga och omöjliga löften, även om de inte kan genomföra dem. Folk är trötta på det vanliga gänget harlekiner och deras tjat om ekonomisk återhämtning och förändring som lovar inget annat än business as usual. Europaparlamentet min tidigare arbetsgivare, består numera av en ohelig allians av slödder som vill utöka EU och packet som vill förstöra EU; alla under ett skyddande epitet av varande; miljöaktivister, konservativa, kommunister eller socialister.

Jag var en Europavän. Men kan det vara så att detta val var det första svaga mullret på början till slutet för det stora europeiska projektet? Var EU bara ett missfoster? En utbyggnad av maktfullkomligt gränsöverskridande hybris; en höjdpunkt av samarbetsvilja under vår tidsålder av billig olja? Kommer folk stå upp och kräva tillbaka sin demokratiska suveränitet innan det är för sent? Vi kan bara hoppas på det, för om EU bedriver verksamhet mycket längre i sin nuvarande konfiguration kan det bara sluta med en sak, krig; och det var just det dess skapare var tänkt att det skulle förhindra.

Oswald Spengler

"Formerly no one was allowed to think freely; now it is permitted, but no one is capable of it any more. Now people want to think only what they are supposed to think, and this they consider freedom."