Rädslan

Rädslan för Ryssland är överdriven och bottnar oftast i en ovilja att förstå. Den kritik och det hån som Ryssland riktar mot den västorienterade hegemonin innebär inte i sig någon anti-väst- eller anti-europeisk inställning. Rysslands och Europas öde är gemensamt, men det utesluter inte en realism ifråga om Rysslands eurasiska väsen. ”Titta på kartan”, sa Dostojevskijs till de europaorienterade och därmed upprepar den åsikt som redan Alexandr Pusjkin stod för; den att nämligen att Rysslandskapat en stark stat i sin egenskap av utpost för väst mot öst. Bakom ryggen på Ryssland har Europa utan yttre hot fått utveckla en överlägsen vetenskap, konst och ekonomi. Framför dem stod skyddet mot horderna. När Ryssland blev Sovjet och under en parantes i sin historia fick bli fienden, ledaren för de hunnerska horderna glömdes den gamla ryska överdrivna europeisering bort. Nu ser vi åter hur den bildade borgerliga societeten i Ryssland återinför ett vurm för Rysslandets traditioner, seder och stilar.

I dagens ryska samhälle, som utgår från ideell och stilistisk pluralism, framstår ord som förräderi eller patriotism ohjälpliga anakronismer eller till och med komiska, för att de skulle behöva noggranna och övertygande preciseringar. I totalitära samhällen blir de illvilligare och mera skrämmande just på grund av sin semantiska tomhet. På grund av samma tomhet klingar de också så ljudligt. Att vi i Väst idag slår hårdast på en patriotisk trumma och piskar på förräderidebatten är en tragisk markör på att vi inte längre förstår till vilket skydd Ryssland är mot det totalitära österlandet. 

Archibald Macleish

"The dissenter is every human being at those times of his life when he resigns momentarily from the herd and thinks for himself."

Drömmen efter tio år

Påminns elektroniskt om att det idag är tio år sedan jag packade och lämnade Damaskus och den tillvaro jag hade levt där. Jag inser nu att detta var ursprunget till en återkommande dröm som jag nattligen upplevt många år sen dess; jag lämnar en plats där jag bott ett tag och inte kunna ta med mig allt. Oavsett hur hårt jag försöker få alla händelser packade och lämna var det alltid något minne eller någon pinal som gick tillbaka in i klädkammaren när jag trodde det var stuvat. Denna dröm, när det händer, fortsätter i oändlighet. Hur jag än gör lyckas jag aldrig komma iväg.  Damaskus och Syrien var den plats som jag inte kunde fara ifrån. En insikt.

Chris Hedges

"To be innocent in America is to permit the continued theft of hundreds of billions of dollars from the state by Wall Street swindlers and speculators. To be innocent in America is to stand by as insurance and pharmaceutical companies, in the name of profit, condemn ill people, including children, to die. To be innocent in America is refusing to resist wars in Iraq and Afghanistan that are not only illegal under international law but responsible for the murder of hundreds of thousands of people. This is the odd age we live in. Innocence is complicity."

Bertolt Brecht

"He who knows the truth and calls it a lie is a criminal".

Kosmopolitiska städer

Var är kosmopoliterna idag? Var är Alexandria, Konstantinopel och Beirut? Istället har vi en intolerans mot etniska minoriteter, nationalitetsprincipen har växt till sig en plats på piedestalen. Enkelspårigheten och isoleringen är verkligen inte det som ökar driftighet, berikar den intellektuell anda som behövs för framsteg i konst och litteratur. Tänker på en bok jag läste om Atatürk, och vad nationellt revirtänkande kan ställa till med. Kemal Atatürk, grundaren av det moderna Turkiet var född i Thessaloniki, en stad där turkar, greker och judar länge sågs samsas utan friktion och som därför verkade som en nyttig ottomansk lyssnarpost mot Väst. Men samme Atatürk; var som segrare ytterst ansvarig för massakern på greker och armenier i Smyrna 1922. I sin blodstänkta kosackskjorta med vitt bälte stod han på terrassen till sin lyxvilla och såg staden brinna. Nu sa han och pekade på elden var Smyrna fritt från främlingar. Turkiet åt turkarna, okunnig om vad och vilka som en gång gjort Turkiet stort. I och med Smyrna var det farväl av riket som generöst låtit en mosaik av kulturer vara i blomning.  Och han skulle inte bli ensam om att sätta stopp för den samlevnad som i östra Medelhavet har anor ända från antiken. När Nasser 1957 fördrev de sista grekerna från Alexandria så tog han till metoder som Sudeterna kort där innan fått pröva på och som då hotade ungrare i Rumänien och Bulgariens turkar.
Nationalismens råa efterkrigsliga kulmen skulle i Europa sedan spela ut på Bosnisk mark, med Sarajevo som en symbol för det Europa som en gång var och inte igen skulle bli. Man behöver inte gå till Kafkas Prag eller Freuds Wien för att fatta vilken kuslig åderlåtning drabbat Europa och Levantens andliga miljöer.

Ännu längre norrut sköljde kriget 1941 till -44 bort Viborg, förvandlande det till ett minnets och drömmens Vineta. Då hade den mångspråkiga kärnan redan hunnit förvittra, men tillräckligt mycket var kvar för att i den spartanska första Finska republiken ge platsen en vänligt extravagant touche. Kaliningrad är idag den insprängda skuggvarelsen som var Königsberg. En brutalismens byggplats ovan den bördiga mylla vars rötter närt upplysning. 
Europa 2017, när misstrogenheten mot främlingar och minoriteter är en nationell politisk populistisk förförelse, behövs den kosmopolitiska staden av igår som en påminnelse om att öppenhet och mångfald trots allt varit möjliga som alternativ. I denna mening går vägen till Europa ännu en gång över de mångfacetterade tätorterna. Historien är intressant för det Europa som kämpar med olösta nationalitetsproblem. Vågen av invandrare har brutit sönder de gamla monoliterna och tvingat oss att blir bekanta med ett närande, vidgat, komplext utbud av språk, raser och religioner. Vi är redan mitt inne i en kris som inte går att lösa med några lättköpta nationella etiskt rensande recept. För en gångs skull kan vi hämta en smula tröst ur historien: Viborg, Konstantinopel, Prag, Hebron, Alexandria, alla finns de där som bevis på att människan kan tänja sig förbluffande långt när det gäller att i sin vardag införliva även det som är främmande, nytt och tillsynes riskabelt annorlunda.

Norman Solomon

"When they put bombs in cars and kill people, they're uncivilized killers. When we put bombs on missiles and kill people, we're upholding civilized values. When they kill, they're terrorists. When we kill, we're striking against terror". 

Ögonblick

Strax är jag åter till kontorets öppna landskap. Ett skövlat fält av procedur, strategier och paragrafer i vars närhet jag behåller min överlevnadsstrategi. En väg som gör att jag till synes intakt kan gå igenom ett vardagligt liv kryddat med nervsmärtor; det handlar om att kunna förvalta en inre reserv av spillror med anslående stunder, skildringar och upplevelser ur det svunna, som jag tar upp ur minnet och ger ny atmosfär åt varandet.
Ögonblick, och det är inte bara tidsbundna skeden utan snarare stunder av harmoni, en vind som passerar med en doft, en blick lämnad på ett café i Helsinfors, ett regn som svalkar och renar damiga gator i Homs; stunder då det plötsligt uppstår ett slags samklang. Det är minnen jag spelar upp som väcker något, något som får mig att lämna skärmen, kontoret, avtalen och inträda i ett annat makrokosmos taget från det förflutna. Ett kabinett av minnen att plocka ur för att återupprätta en hel tillvaro inombords.

Thomas Jefferson

"The man who reads nothing at all is better educated than the man who reads nothing but newspapers."

Uspenskij

Året var 1993. Jag klev då in i Uspenskijkatedralen för första gången. Stod länge under sönderfallande ikonkopior och trasigt murbruk, men katedralen var vacker, i en huvudsaklig autentisk, medeltida aspekt. Senare katedraler i Ryssland följde en design som baserades på den europeiska renässansens ideal och denna nya, importerade kultur, blev på modet. Det är en välbekant historia som fortfarande håller för sant i dag. Olika nationer i världen verkar alltför redo att överge sina sedan länge värderade delar av en egen kultur i förfelade försök att omfamna det moderna, och då med alla de goda och de dåliga förhållanden som kommer med det. Kraven på framsteg, utveckling och tillväxt blir politika måsten. 

Renässansen var förvisso utan tvekan en fantastisk, explosiv period av kreativitet med långtgående konsekvenser på både konst och arkitektur, men i grund och botten det var det inte ryskt. Vi kan bara spekulera om vad som kunde ha hänt om Ryssland, utvecklats som en världsmakt och samtidigt öppnat upp för andra kulturer, hade de hållit sin arkitektoniska härstamning intakt. I Ryssland, och i katedralen såg jag denna kalla februari 1993 resterna av det bysantinska riket, de överlevande resterna av det östromerska imperiet fanns kvar i väggarna. Tyvärr finns i Kreml inga byggnader från tidig rysk arkitektur före den bysantinska kvar, så den verkliga omfattningen av förlorad härstamning är okänd. Vi kan fortfarande se far och barn den rysk, romerska familjen, men bara spekulera om den hedniska mammans former. Naturligtvis, jag såg 1993, på detta från min lyxiga västerländska synvinkel. Vad som verkade äkta, kulturellt rikt, ädelt eller pittoreskt sett från min tillvaro av centralvärme, nätanslutna värmeperspektiv var självfallet en sann smärta från de som faktiskt behövde verka i katedralen på en daglig basis. Dock ser jag idag att arvet av det renässanslösa fortfarande förvaltas av Ryssland. Ryssland är en motvikt. Och värd att samtala med.

John Pilger

"The major western democracies are moving towards corporatism. Democracy has become a business plan, with a bottom line for every human activity, every dream, every decency, every hope. The main parliamentary parties are now devoted to the same economic policies - socialism for the rich, capitalism for the poor - and the same foreign policy of servility to endless war. This is not democracy. It is to politics what McDonalds is to food."