Vår balansräkning

Livet idag på vår hotade planet består av små enheter av konsumtion, siffror i företagens säljslut, och färger i revisorer balansräkningar. Det mänskliga har lämnat oss. En av de främsta uppgifterna vi har är att kräva tillbaka vår mänsklighet. För trots dystopisk vurm tror jag på människan. De flesta gör det tyvärr inte; den rådande pessimistiska syn som är mer eller mindre en trosartikel för de flesta politiker är att vi människor är till vår natur beter oss oföränderligt kortsiktigt, själviskt och girigt, vi föredrar att leva för i dag på bekostnad av i morgon och är på det hela taget mer onda.  Ondska ska sen genomsyra individer, samhällen och nationer att fortsätta tävla med varandra för allt; nu, på bekostnad av de andra.

Den optimistiska uppfattningen är att vi skulle kunna sänka våra förväntningar och faktiskt vara beredda att roffa mindre för att nå magiska höjder av material tillfredsställelse. Och jag tror på den optimistiska synen på den mänskliga naturen; mänskligheten har snarast betingats att vara kortsiktiga, egoistiska och giriga, och antar att syftet med livet är förvärv av materiella ting, som kan köpas nu och betalas senare. Av detta följer att mänskligheten kan omvärdera sina prioriteringar; betingade av information och bildning. Det finns ingen oföränderlighet i den mänskliga naturen. Då finns det emellertid en politisk realitet som måste hanteras. Endast regeringar kan förändra världen till det bättre, men de kommer inte att vidta nödvändiga åtgärder för att ta itu med detta på allvar om det inte pressas att göra det av en upplyst allmän opinion som manifesterar sig genom demokratisk handling. Problemet är att de flesta medborgarna i de flesta länder just nu är för okunniga och felinformerade om viktiga frågor för att driva på.

Verklig demokrati existerar inte någonstans i världen, och kanske minst av allt i Väst där demokratin är till salu för högstbjudande. För att demokrati ska existera måste väljarna informeras nog mycket kring kritiska frågor för att protestera och ställa sina ledare och regeringar till svars, och inte bara i valtider, men helst hela tiden där emellan. Vi har idag demokratins ramar, men har förlorat innehållet.
Innehållet har urgröpts av kapitalismen, men tilläggas bör att jag inte är en av dem som tror att kapitalismen i sig är boven. Kapitalism är det system som skulle kunnat gjort mycket gott om den var reglerad och riktad mot att tillgodose behoven hos alla med finita resurser som ram. Den verkliga boven är kortsiktigheten i att systemet skötts av, globalt sett, för få.

Tänk så här; på 1960-talet var vår planet var uppdelad i två världar, en för de 20 procenten, som i allmänhet var rik, den andra 80 procenten som var fattiga. Om det kapitalistiska systemets chefer inte hade varit kortsynta och naiva, och hade haft rätt visioner, skulle det varit: Vi måste investera i utvecklingen för den fattiga majoriteten för att på ett miljövänligt sätt få dem in på marknaden med köpkraft för att investera i de varor och tjänster vi har att sälja om vårt kapitalistiska system har en hållbar framtid.

Männen som styrde sa inte detta och vad de faktiskt gjorde var att dränka de 20 procenten med kreditkort, för att den rika minoriteten skulle kunna leva över sina tillgångar, de skulle kunna tillfredsställa sina behov av allt fler konsumentgodsaker, och därmed sätta sig själva, ekosystemet och framtidens generationer i en allt djupare och djupare i skuld. Sedan blomstrade girigheten ut till fullo och delar av bankernas institutioner blev till kasinon och de spelade spel för att berika sig själva och  hade lite eller inget att göra med den verkliga ekonomin.

Ett allmänbildande arbete behövs för att mänskligheten inte ska hemfalla åter i diktaturens garn, och istället välja en reformerad väg. Att ändra vårt sätt att tänka skulle kräva av oss redan igår att vi ser oss själva som medborgare i en gemensam mänsklighet.