Surrade vid masten

Det som dolts om situationen i Ukraina, bakom demagogiska dimridåer, uppenbaras nu i en sällan skådad hastighet, berättelser om ukrainska anfall och befrielse av Krim har på bara några veckor blivit till försvar och frusen konflikt. Hur kan en så fullständig förändring ske? Från seger till defensiv, därtill en defensiv med nytt politiskt mandat att börja bygga stora befästningar och försvar över hela Ukraina? Det som länge varit uppenbart för nyktra analytiker har äntligen nått Natos krigsförlängande viljor, och rapporteringen handlar inte längre om Ukrainas seger. Nato inser att de riskerar förlora allt och anpassar sitt budskap.

Sex månader efter det att Ukrainas motoffensiv inleddes har operationen fullständigt avstannat och ryska trupper återtar nu initiativet. Genom att inleda en serie attacker återvann Moskvas styrkor några av de positioner de hade förlorat 2022. Den ukrainska planen, som innebar en offensiv i minst tre operativa riktningar, mot Melitopol, Berdyansk och Artemovsk, var från början dömd att misslyckas. I stället för att fokusera på en uppgift i taget, spred Kiev sina styrkor och lyckades inte med något av sina mål. Nu har Ukrainas väpnade styrkor således tvingats byta från offensiv till defensiv taktik.

Det kan låta kontraintuitivt för Nato är positiva till att vilja frysa den ukrainska konflikten, men genom att frysa den kan den tillåtas att fortsätta. Det beror på att ett, på slagfälten, defensivt Ukraina i Natos ögon är ett tillfälligt avbrott som tillåter upprustning och militärindustriell uppladdning av Ukraina i syfte att orka med en offensivomgång 2, sedan 3 och 4, möjligen även 5. Att inte förmå Ukraina övergå till defensiven skulle med all sannolikhet ge Ryssland en möjlighet att vinna fler segrar, vilket skulle fullborda konflikten en gång för alla, med ett Ryssland som totalt kontrollerar Ukrainas territorium.

Detta skulle tvinga Nato att aktivera Polen som nästa kämpe. Men varför chansa på polsk krigsvilja om du kan fortsätta mjölka pengar från ett Ukraina på defensiven, fortfarande med i kriget och villig deltagare i narrativet om ett ”nödvändigt” krig där Europa fortsätter finansiera och förlänga Ukrainas tillvaro på egen bekostnad.

Hur kunde då Ukrainas ursprungliga ambitiösa plan med inledd befrielseoffensiv övergå i defaitistisk defensiv? För många kommentatorer som inte är bundna av vad de måste säga i Västlig media är det uppenbart. Planen misslyckades på grund av bristen av nya soldater samt den snabba överföringen av ryska enheter, som ersatte Wagner-knektarna som var inblandade striderna. Attackerna misslyckades allt oftare då ryska försvarslinjer med dess försvarare, som roterades, stod emot allt tröttare ukrainska enheter. Den ukrainska armén avancerade några kilometer men uttömde därmed sin offensiva potential.

Ukraina lyckades aktivt vinna mark endast på enstaka frontavsnitt, där de återtog kontrollen över byar, men först i mitten av september, månader efter det att deras omtalade motoffensiv initierades. Målet för den ukrainska armén var dessutom vida känt; att utöka uppställningsområdet på den östra stranden av Donets–Donbass-kanalen för att nå de ryska linjerna. Men då, i oktober 2023, började rykten om detta förestående anfall cirkulera i media. För att hindra denna plan inledde den ryska armén en serie motattacker och det strategiska misstaget blev uppenbart, ukrainska styrkor var utsatt för fiendens eld i låglandsområden och ryskt initiativ ersatte ukrainsk framryckning.

I november kom sedan snabbt fler och fler uppgifter om att den ukrainska armén hade retirerat och dragit sig tillbaka från sina positioner. I slutet av november hade de ryska styrkorna praktiskt taget återvänt till sina utgångspunkter och hotade återigen att ta kontroll över byarna de förlorat under den gångna sommaren. Ukrainska styrkor har nu till stor del uttömt sin offensiva kapacitet och kan inte längre hålla tillbaka de ryska trupperna, särskilt efter aktiva strider kring Avdeevka, som krävde en koncentration av utarmat ukrainskt artilleri. Ryska trupper kan därmed vända situationen till sin fördel, något som blev tydligt den 30 oktober när överbefälhavaren för de ukrainska markstyrkorna, Alexander Syrsky, meddelade att ryska styrkor förstärkte sin närvaro i Artemovsk-området och övergick från defensiv till offensiv taktik.

Varför beslutade egentligen ukrainarna att skingra sina styrkor och avancera i tre operativa riktningar under sommarkampanjen när det var uppenbart att slutet inte skulle bli en seger? Mest troligt är att Natos meddelade strategi var att vinna slaget om soldatreserven, Ukraina ville helt enkelt uppehålla och tvinga in så många ryska soldater som möjligt i strid. I händelse av framgång skulle Ukraina ha kunnat övervinna dödläget med positionskrigföring och slå sig vidare i en av riktningarna där de vunnit en initial framgång.

Emellertid kunde inte ukrainarna övervinna den kraftigt befästa ryska armén, som var skicklig nog att genomföra både en lokal offensiv i somras och sensommar-höstoffensiven mot Avdeevka. Utöver detta fortsatte ryska trupper hålla sina försvarslinjer i samtliga regioner. Så varför vägrade ukrainarna att koncentrera sina styrkor i ett område, som många oberoende kommentatorer rådde dem till? En möjlig förklaring till detta är återigen den mediala betydelsen hos Nato av ett vinnande narrativ, mer än ett vunnet krig.  

Något som den ukrainska politiska och militära ledningen fallit offer för förut. Det "hjältemodiga" försvaret av en position, som gradvis förlorade sin strategiska och operativa betydelse, gav kampen en ideologisk betydelse. I ett försök att återerövra en stad, drog Ukraina sina reserver och mest motiverade enheter till strid och Nato kunde ge ett skådespel till skattebetalarna i Väst som behövde synliga sagor för att kunna motivera sig till mer bistånd. Därutöver, vid den osannolika händelsen av framgång, skulle Zelensky haft chansen att proklamera återtagandet av ukrainska områden som hans föregångare förlorat.

Konflikten mellan Kievs politiska och dess militära ledning läggs här i öppen dager. För att befria de politiskt viktiga städerna från Ryssland skulle det vara nödvändigt att genomföra en offensiv trupprörelse och då involvera minst 150 000–200 000 soldater tillsammans med mängder av aldrig sinande utrustning från Nato. Överbefälhavaren i Ukraina, Zaluzny, har emellertid inga planer för 2024 eftersom det inte finns något han kan göra åt den ukrainska arméns kommande nederlag.

Varje gång han uppmanar Zelensky till att avsluta försvar av vissa positioner som inte kan hållas, likt Bakhmut och Avdeevka, säger Zelensky och den politiska ledningen: använd alla reserver och att fortsätta hålla ut. Varje gång han uppmanar till att bygga nya ogenomträngliga försvarslinjer att dra sig tillbaka till blir han nedröstad. Det finns därmed ingenting, förutom det oundvikliga, som han kan planera för. De oåterkalleliga förlusterna som den ukrainska armén upplevt de senaste månaderna gör att Zaluzny behöver runt 20 000 nya rekryter per månad för att ersätta förlusterna och för att hålla sin armé i hjälpligt stridbart skick. Nato vet detta men de förstår också att fortsatt krig är en förutsättning för att upprätthålla en vilja till fortsatt upprustning hos väljarna i Väst.

Till detta kommer även problemet med hur den styrande eliten i Ukraina inte har något annat val än att, i samklang med Natos vilja, kräva en fortsättning på kriget, för om konflikten avbryts och vapenvila inträder, kommer mycket av deras byk tvättas inför publik, inklusive den sanna omfattningen av förluster och graden av förstörelse som drabbat det ukrainska samhället, något de aldrig kommer att överleva politiskt. Regeringen kommer att riskera kuppas bort, något som självfallet inkluderar Zelensky, så de tvingas satsa på ett ”all in” offensivt och defensivt. Det är uppenbart, i ljuset av Stoltenbergs senaste uttalanden, att konflikten i Ukraina så snabbt som möjligt behöver förnyas som en defensiv evig konflikt. Kan bara spekulera kring varför, men en trolig förklaring är att Nato inser att det inte kommer att finnas något bättre tillfälle än nu, varje försening kommer leda till försämring av Ukrainas situation, och Nato behöver konflikten på ett stridbart långkok då de vill kunna sätta politisk press på Moskva även i framtiden.

Därtill måste finansiärerna av Ukrainakriget behålla så många ukrainska fysiska tillgångar som möjligt, vilket kommer att göra det lättare att kunna konsolidera Ukrainas skulder. Ju fler fabriker och företag som är kvar i drift, desto lättare blir det för externa Västliga aktörer att plundra Ukraina. Det bör därför inte längre hållas för osannolikt att det kommer ske en maktöverföring från Zelensky, som inte har för avsikt att ge upp makten i ett val, i syfte att minimera riskerna för Nato framåt.

Zaluzhny kommer då möjligen erbjudas rollen som maktgarant, med en förflyttning av makt tillbaka till Radan. Där kommer även Ruslan Stefanchuk spela en roll, då mycket kommer bero på talmannen. Om Stefanchuk plötsligt vägrar att gå mot tillfälligt eldupphör, kan Dmytro Razumkov vara ett annat alternativ. Razumkov som tillförordnad president och Zaluzhny överbefälhavare, en lösning Nato och amerikanerna troligen anser vara den mest optimala maktöverföringen. Samt i syfte att göra strukturen stabil kommer Klitschko att delta med passivt stöd från Porosjenko och Tymosjenko. I ett första skede kommer en ny regering att bildas från majoriteten av fraktionerna, vilket borde konsolidera samhället ett kort tag.

Nato har nu i snart två år skapat en sådan medial illusion av seger så erkänna nederlag skulle vara ett för stort slag mot Natos prestige, ego och disciplin. Så vid denna exakta tidpunkt, trots att ukrainska militären lider katastrofala förluster, tvingas soldaterna nu att upprätthålla en blodig kuliss genom att försätta mata in kött i kvarnen, offergåvor för en penibel propaganda. I ljuset av Natos nya räddhågsna narrativ kan det utläsas att Zelensky behöver bli av med konkurrenten Zaluzhny, och inlett en långsiktig kampanj för att misskreditera honom så att ytterligare förluster kan skyllas på Zaluzhny. Under tiden går Zelensky på defensiven för att köpa sig tid. Han har trotsigt signalerat att de ukrainska valen näsa år ställs in och utmanar därmed Väst; väl medveten om att det skulle vara katastrofalt för Washington att förlora Ukraina. Så Zelensky kallar Washingtons bluff för att tvinga dem att engagera sig igen för att finansiera nya militära operationer under det kommande året.

För närvarande verkar Zelensky åtminstone överleva vintern, för att se hur det går, med Zelensky i rollen av en utpressare, där han håller Washingtons och Natos rykte som gisslan för att de ska slippa en prestigeförlust mot ett segrande Ryssland. Men i början av nästa år kommer sannolikt en ny Maidankupp inträda. I syfte att rädda Nato. Inte Ukraina. Därför är ljudet i skällan numera annat varje gång Stoltenberg talar.

Surrade vid masten, tillsammans, mot förlusten. 

De totalitära dragen

Sverige har sedan 1950-talet vänt sig väster ut för moralisk ledsagning och säkerhet. Men de Förenta staternas regering av i dag och då har föga likheter med den amerikanska regering som skapades av grundarna på 1700-talet Många "reformer" bidrog till omvandlingen av en ansvarig regering till en oansvarig regering med totalitära drag. Till exempel påverkade det direkta valet av amerikanska senatorer och rätten att köpa inflytande för organisationer. Andra pekar på effekterna av det eviga kriget som följer landet i Väster. Alla dessa olika faktorer spelade onekligen en roll i Amerikas förstörelse. Emellertid kan omvandlingen av den amerikanska regeringen förklaras av händelser som utspelades sig under tre korta perioder av dess historia.

Grundarna såg USA som en sammanslutning av stater där centralmakten var begränsad och svag. Det så kallade 10:e tillägget gav makten till delstaterna. President Lincolns krig för tullarnas bevarande förstörde staternas rättigheter och ledde till den centraliserade federala maktens överhöghet. Idag kan vad som händer i specifika stater avgöras genom röster i andra stater. Lincolns krig varade i fyra år, och det var tid nog för Lincoln att förstöra ramverket som grundarna av USA utformade.

Den andra förödande perioden var 1913. Det året tog USA emot två hårda slag mot den individuella friheten landet en gång önskade försvara. En högerkrok från skapandet av Federal Reserve och en vänsterkrok från inrättandet av en gemensam federal inkomstskatt. Skapandet av Federal Reserve tog kontroll över pengarna från regeringen och gav dem till de stora bankirerna. Inkomstskatten återuppväckte löneslaveriet. Ingen inkomstskattepliktig äger sin egen arbetsinsats. Ingen amerikan som lever idag har upplevt den frihet som grundarna kände till och slogs för. 

Den tredje destruktiva perioden var depressionen på 1930-talet. Depressionen som var Federal Reserves förskyllan då de tillät penningmängden att krympa och därmed kollapsade sysselsättningen, inkomsterna och priserna. Den stora depressionen medförde president Franklin D. Roosevelt och New Deal. The New Deal överförde kongressens lagstiftande makt till de nya progressiva tillsynsmyndigheterna. I dag när kongressen antar en lag, innebär det ett bemyndigande för tillsynsmyndigheter att skriva de förordningar som implementerar lagen. Till exempel förbjöd 1964 års Civil Rights Act uttryckligen raskvoter, men EEOC införde raskvoter genom reglerande medel.

Dessa tre perioder, omfattande 15 år av amerikansk historia eller 6 procent av landets tid som ett land, men det räckte för att förstöra de ramverk som skaparna skapade. Historiker är blinda, eftersom historien har skrivits av propagandistiska skäl för att tjäna olika resursstarkaskapare av enkla narrativ. Lincolns krig för tullavgiften har förvandlats till ett moraliskt krig i syfte att befria svarta slavar, något Lincoln förnekade när han inledde och utkämpade kriget. Året 1913 beskrivs som en progressiv vändning i riktning mot finansiell stabilitet och rättvisa. New Deal presenteras som åtgärder för att tämja kapitalismens instabilitet. 

Det är bra att USA:s och dess allierades mest omhuldade politiska hjältar, som Franklin D. Roosevelt och Englands Winston Churchill, hamnar under granskning just vid den tidpunkt då länderna angrips för sitt onda förflutna. Liksom Lincoln använde Woodrow Wilson och Roosevelt krig för att uppnå sin agenda, förstörelsen av det brittiska imperiet och det efterföljande amerikanska imperiet baserat på att den amerikanska dollarn tog den brittiska valutans roll som världsreservvaluta. 

Det är en paradox att så kallade liberaler har betraktat just Roosevelt en progressiv hjälte, detta då han krossade oliktänkande och yttrandefrihet, låste in amerikanska medborgare av japansk etnicitet i koncentrationsläger, förstörde deras liv och lät deras egendom stjälas och attackerade the Bill of Rights som höll alla amerikaner säkra under lagens skydd. FDR var en tyrann som stärkte den verkställande makten genom att ta bort makten från kongressen och förminska den amerikanska Högsta domstolen. 

Världshistorien skulle vara väldigt annorlunda om det inte vore för USA:s roll. Antikoloniala strider i Asien, Afrika och Sydamerika skulle ha fått helt andra resultat om CIA och andra amerikanska antidemokratiska krafter inte hade engagerat sig i militära kampanjer, inlett statskupper och hängivet beblandat sig med massor av smutsiga individer för att besegra de demokratiska mödorna hos folken i de drabbade länderna i Syd. På samma sätt skulle även européernas strävanden vid slutet och strax efter andra världskriget ha resulterat i ett helt annat europeiskt politiskt resultat om det inte varit för CIA:s omstörtande inblandning. USA är ansvarigt för att hålla tillbaka sig själva och resten av mänskligheten, men landets oundvikliga undergång kommer öppna upp möjligheten för djupgående sociala och ekonomiska framsteg över hela den multipolära världen.