Tystnad, tagning, Nato-propaganda

Det senaste decenniet har en omfattande kampanj bedrivits för att tysta samhällskritiska röster. I huvudsak har det skett helt öppet även om det också varit mer dolt. Det har förekommit att slutna facebookgrupper avslöjats vilket lett till medgivande från några av de berörda att de varit medlemmar. Arbetsmetoderna hos hemliga nätverk har avslöjats med hjälp av läckt eller hackat material från nätverkets datorer och metoderna sedan bekräftats av nätverkets ledare. En enskild företrädare för en anonym grupp med ”journalister, forskare och andra” som varit verksam under många år har också trätt fram utan att de blivit klarlagt vilka de övriga är. 

Men överlag har den omfattande kampanjen skett inför öppen ridå och mött påtagligt lite samlat motstånd. Detta trots att konsekvenserna drabbat många enskilda, rörelser och hela sektorer i samhället. Att mäktiga intressen hos både näringslivet och staten varit allt starkare inblandade borde också lett till reaktioner men så har knappast varit fallet. Genomgående med få undantag har de flesta valt att försöka försvara sig själva eller sin egen organisation. Ett undantag är Civil Rights Defenders som i rapporten Ett år med Tidöavtalet gått igenom den samlade utvecklingen i nuläget. 

Försämringen för möjligheten och rätten att yttra sig har i huvudsak skett efter tre linjer. Den första har varit att tysta de mest framträdande kritiska rösterna och därmed skrämma andra. Den andra har varit att frånta hela eller stora delar av det samhällskritiska civilsamhället dess legitimitet. Den tredje har varit att angripa finansieringen av de kritiska rösterna. 

Svenskt Näringsliv segrar i kampen mot Aftonbladet

Utvecklingen längs linjerna tog i alla tre fallen fart 2016 med den av Svenskt Näringsliv finansierade tankesmedjan Frivärld som pådrivande. Då inledde medarbetaren Jacob Ljungman på Frivärld en attack på Aftonbladet med hjälp av Utrikespolitiska institutet i Finland (UPI). Detta utan att hans bakgrund hos det delvis LO-ägda Aftonbladets huvudmotståndare på arbetsmarknaden framgick och inte heller hans bakgrund som tidigare anställd av moderaten Gunnar Hökmark i Bryssel och partipolitisk huvudmotståndare till tidningen. Denna attack ledde till slut till seger för Svenskt Näringslivs intressen och att kultursidans redaktör Åsa Linderborg fick avgå. 

Ljungman tillsammans med Aino Huxley hävdade i rapporten Fog of Falsehood att Aftonbladet bröt med god journalistisk sed därför att kultursidan drev en kampanj mot utrikesminister Carl Bildt. Varför opinionsbildande sidor i en tidning inte kan publicera flera artiklar som är kritiska mot en minister framgick inte, det kan snarare beskrivas som god demokratisk vakthållning. Än märkligare var påhittet att kultursidan drev en kampanj. Det främsta exemplet bestod av en artikel med flera författare publicerad på Aftonbladet debattsida. En medarbetare på kultursidan hade också kritiserat Bildt även om rapporten inte uppmärksammade det lika mycket. Genom att ges ut av utrikespolitiska institutet i Finland och dölja bakgrunden hos författaren som anställd av en av Svenskt Näringslivs tankesmedjor gavs anklagelserna en falsk neutral prägel.

Året därpå 2017 i januari publicerades en artikel i en brittisk tidskrift om rysk desinformation i Sverige av Martin Kragh och Sebastian Åberg, forskare respektive praktikant vid Utrikespolitiska Institutet (UI). I artikeln förs liknande anklagelser fram mot Aftonbladet som de som Ljungman spridit. Artikeln får stor spridning i Sverige och internationellt. Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att författarna “analyserar också värddjuren för spridande av Putins världsbild.” Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg pekas särskilt ut. Hon svarar i Aftonbladet med att Kragh och Åberg har “hårdvinklat, vantolkat eller helt enkelt kokat ihop något” och förtiger “allt som motsäger deras påståenden”. 

Artikeln får skarp akademisk och journalistisk kritik från flera håll. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och fd socialdemokratiska ministern Pierre Schori tillbakavisar artikelns kritik mot att motstånd mot värdlandsavtalet är att sprida rysk desinformation. Jordens Vänner tillbakavisar också författarnas anklagelser mot medlemmen Tord Björk (undertecknad) som lätt kan identifieras via uppgifterna i artikeln. 

Kragh backar från det han skrivit om Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen men för samtidigt fram nya anklagelser mot Aftonbladet. I Sveriges radio berättar han att en grupp “journalister, forskare och andra” under “en längre tid” bevakat spridning av rysk desinformation i Sverige. Gruppen som inte namnges sägs har gjort “ett större gräv” som ska komma att avslöja skribenter på Aftonbladet Kultur. Uppgifterna i Kraghs artikel och ytterligare material som skulle avslöja hur skribenterna kunnat mingla med Europas fascister på Krim visade sig inte stämma. Istället valde Expressens kulturchef Karin Olsson att namnge de personer som Martin Kragh anonymiserat under rubriken “Hemliga namnen i studien om Kremlfjäsk”. De nu namngivna personerna anklagades knappast för vad de sagt utan för att de hade vistats i fel sammanhang. 

I mars 2017 publiceras en ny version av artikeln. I den stryks kritiken av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, socialdemokratiska tidigare ministrar och riksdagsledamöter från Miljöpartiet. Kritiken mot flera anonymiserade personer vars hemliga namn avslöjats i samarbete med Expressen kvarstår eller skärps. Sammanlagt publicerades ett hundratal inlägg i debatten under året om artikeln.

I november 2018 blev Mathias Cederholm först i Sverige med att uppmärksamma läckt eller hackat material från det brittiska projektet Integrity Initiative i facebookgruppen Källkritik, fake news och fatagranskning. Uppgifterna fick han från den amerikanska hemsidan Moon of Alabama. Med hjälp av 2 miljoner pund byggde projektet upp ett nätverk runtom i Europa som med några få undantag arbetade dolt. Det leddes av före detta brittiska militära underrättelseagenter för att samordna journalister, forskare och andra aktörer inom säkerhetsapparaten effektivare inom och mellan länder med det påstådda syftet att motverka rysk desinformation. 

Det blev en skandal särskilt när det visade sig att Integrity Initiative drev ett Twitterkonto där brittiske opinionsledaren Jeremy Corbyn smutskastades. Projektets ledare Chris Donelly medgav på Youtube att de arbetsmetoder som beskrevs i de läckta materialet var de som projektet använde sig av och syftade till. Det som blev strid om i en del länder var om de namn i nätverket som nämndes bara var tilltänkta eller om de verkligen värvats till den hemliga verksamheten. Särskilt kontroversiellt var att Martin Kragh var omnämnd som ledaren för nätverket i Sverige. 

Kultursidans redaktör Åsa Linderborg gick i clinch med Expressens kulturredaktör Karin Olsson. Debatten i pressen fick fart i början av 2019. Linderborg ifrågasatte Kraghs artikel och koppling till brittisk säkerhetstjänst. Debatten vände helt om jämfört med 2017. Det läckta materialet hade inte bara uppmärksammats på den amerikanska hemsidan, i brittisk press och många andra håll. Det hade också uppmärksammats av ryska medier. Därmed avfärdades inte bara aktuella påståenden om att Kragh kunde vara kopplad till brittisk underrättelsetjänst. Även kritiken mot Kraghs artikel 2017 där ryska medier inte deltagit avfärdades som början på en rysk kampanj mot Kragh av ett stort antal ledande journalister och professorer. När Kragh lämnade in sin anmälan av Aftonbladet till pressombudsmannen tystnade all debatt helt även i all rödgrön statsunderstödd press. Undantaget var den bidragsoberoende bloggen Svensson som publicerade det upprop som aktiva i folkrörelser ställt sig bakom för att försvara de freds- och miljöröster som Kragh och andra attackerat. 

Linderborg fälldes i Pressens opinionsnämnd och avgick som kulturredaktör. Aftonbladet tystades och drog många andra med sig när drevet gick mot alla som försvarat sig mot Kraghs anklagelser. Europas överlägset största socialdemokratiska tidning i både upplaga och andel av pressmarknaden som den mest dominerande tidningen i Sverige lät sig dras ner i smutsen. Till skillnad från alla enskilda och mindre organisationer som drabbats av hetsen mot oberoende freds- och miljöröster hade Aftonbladet alla nyhetsmässiga och granskande journalistiska resurser som behövs för att stå emot de som anlitas av utrikespolitiska instituten, Svenskt Näringsliv och dess tankesmedjors attack på tidningen. Istället gick Aftonbladet i sömnen i ett Sverige där de bidrog till allt större tystnad. Detta medan 200 år av fredspolitik avfärdades, Svenskt näringsliv jublade och NATO medlemskap står för dörren. I det nya Sverige vill Svenskt Näringsliv att det ska vara tyst. 

Avslöja motståndarnas propagandatrupper

Utvecklingen efter den andra linjen startades av Ben Nimmo som år 2016 i hemlighet var anställd för projektet Integrity Initiative. Nimmo bidrog till Svenskt Näringslivs offensiv mot fredsröster genom en artikel i häftet Trolltider som också publicerades på SvD:s ledarsida i fyra delar. Häftet skulle handlas om rysk desinformation. I praktiken handlade det särskilt om att smutskasta inhemsk fredsopinion. Det gällde att avslöja desinformatörer som använde ”ett nätverk av tjänstemän, journalister, vänligt sinnade debattörer och internettroll för att skapa en alternativ verklighet där sanningen alltid är relativ och informationen aldrig tillförlitlig”. Nätverkets desinformation sades vara starkt beroende av medier som man har kontroll över, samt av ”betalda eller välvilligt inställda debattörer” som vidarebefordar budskapen. Att konsekvent förneka att man bedriver en verksamhet för något särintresse som man håller hemligt menade Nimmo var särskilt allvarligt. Det är viktigt att avslöja dem som arbetat för motparten ”men som inte nödvändigtvis torgför detta till allmänheten.” Alltså just det Nimmo, Ljungman och Frivärld ägnade sig åt. 

Frivärld hade tidigare gett ut material om det svenska NATO motståndet. Men det hade varit författat på sedvanlig sätt, tydligt vinklat men också med nyanserande inslag. Nimmo ändrade den hållningen helt. Nu gällde det att ”avslöja motståndarsidan propagandatrupper” och ”att kunna nysta i det finmaskiga propagandanätet.” Motpartens propagandamaskin sägs vara väloljad och välfinansierad till skillnad från den egna sidan som saknar detta stöd. Det gäller att lyfta fram en framgångsrik berättelse om individuell frihet, demokrati och rättssäkerhet som ska intuitivt uppskattas och vara övertygande. Den som främst ska göra detta är det civila samhället. Lyfta fram hur medier vänligt inställda till motparten har ”total avsaknad av redaktionella standarder och balanserad rapportering” är framhävs också. 

Den som gav kropp åt Nimmos strategi är Jacob Ljungman. Den artikel på Aftonbladets debattsida som han särskilt lyfter fram i den finska rapporten som brott mot god journalistisk sed och avsaknad av balanserad hållning för dess kritik av Bildt påpekar han är skriven av ”sex personer, de flesta från olika NGOs.” Nu är inte längre Nimmos berättelse om ett allvarligt inhemskt hot med propagandatrupper innanför gränsen enbart stora ord. Nu är det människor av kött och blod som till och med tillåts skriva i Aftonbladet från olika icke-statliga organisationer. 

Martin Kragh späder på misstänkliggörandet av freds- och miljöröster i sin attack på Aftonbladet och andra 2017. När resultatet inte blev det förväntade behövdes ytterligare argument i samma anda. Det sker i Atlantic Council rapporten Kremlin's Trojan Horses 3.0. i kapitlet om Sverige författat av Henrik Sundbom, medarbetare på Frivärld. Atlantic Council säger sig stå för att de ”upprätthåller ett strikt intellektuellt oberoende” och ”främjar USA:s ledarskap och engagemang i världen”. Svenskt näringslivs propaganda tar återigen hjälp av organisationer som uttryckligen söker påverka Sverige i andra länders intressen. 

Sundbom riktar särskilt in sig på samarbete mellan miljö- och fredsrörelsen förutom det sedvanliga perspektivet att rysk desinformation sägs spridas av påstådd höger- och vänsterextremism. Tord Björk pekas återigen ut, denna gång med namn och inte längre anonymt. Han anklagas för att stå för en rysk syn på händelseförloppet på Krim i en artikel i Miljömagasinet. I artikeln står uttryckligen att Ryssland begick folkrättsbrott. 

Frivärlds trakasserier och förföljelser av freds- och miljöröster fortsatte. I en artikel på Frivärlds blogg 2023 anklagar medarbetaren Patrick Oksanen medverkande på Nätverket Folk och freds konferens i januari för att vara propagandister för Kreml. De flesta anklagelserna riktas mot Tord Björk. Det är äldre anklagelser som återbrukas. Särskilt angrips också ryske dissidenten och krigsmotståndaren Aleksej Sachnin som två gånger tvingats fly sitt hemland, den första gången till Sverige för sitt motstånd mot Putin och senast för sitt motstånd mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina till Frankrike där Macron gav honom fristad. Sachnin angrips för att ha varit medförfattare till debattartikeln i Aftonbladet som kritiserade Bildt 2014 och att ha kritiserat Kragh. Det nya är nu också att Frivärld angriper två företrädare för internationella fredsrörelsen, Ingeborg Breines, tidigare UNESCO direktör och ordförande för Internationella fredsbyrån och Ulla Klötzer från Kvinnor för fred i Finland. Oksanens angrepp sprids vidare av Svenska Dagbladet och Helsingin Sanomat, största dagstidningen i Norden. 

Under sommaren 2023 angreps Kvinnor för fred av Mats Marcusson, en bloggare som särskilt aktivt bevakar freds- och miljöröster och PR-konsulten Lars Jederlund, grundare av Ryssland ut ur Ukraina och tidigare ledande inom Svenska Freds och Skiljedomsföreningen på 1980-talet. Syftet var att misskreditera föreningen och få Jämställdhetsmyndigheten att granska den och de samarbeten föreningen deltar i vilket förs fram av Marcusson i flera artiklar, den första med titeln Putins kvinnor finansieras med svenska skattepengar. Jederlund går ut i Dagens Opinion för att strypa finansiering av Kvinnor för fred, en liten ”extrem så kallad fredsorganisation” som inte helt stödjer den syn hans egen organisation har i Ukraina-frågan. Kvinnor för fred har varit en samlande kraft i den samverkan mellan miljö-, omställnings- och fredsrörelsen som vuxit fram de senare åren under parollen fred på Jorden och fred med Jorden med sådana aktiviteter som Österlens fredsfestival, Folk och fred och Fredsmässan med många deltagare på plats och via nätet. 

Jämställdhetsmyndigheten beställde efter påtryckningarna en granskning av Afactor, ett aktiebolag grundat av två tidigare anställda i MUST, den militära underrättelsetjänsten. Resultatet är en särskild utredning på sammanlagt 38 sidor. I den har mycket av den smutskastning som Frivärld och deras mest aggressiva förespråkare som Mats Marcusson spritt fått rikligt med plats. En utredning med en rad uppdiktade påståenden där också information på facebook om en kommande demonstration mot NATO ses som belägg för budskap i linje med ryska intressen och skäl till att tala om potentiell informationskrigföring. 

Allt medan en förenings företrädare inte bara ska stå till svars för organisationens hållning utan också för vad alla lokalgrupper och deras företrädares för fram samt alla samarbetsorganisationers företrädare. Därtill ska alla anlitade föreläsare granskas i förväg, inte för sin sakkunskap men om de har rätt synsätt och inte kan ifrågasättas för en hållning i andra frågor som kan tolkas strida mot vad det svenska demokratiskicket ser som korrekt hållning. Ange dina samarbetspartners och föreläsare till din inre lista över opålitliga! Välkommen till det nya Sverige!

Den tredje linjen gick ut på att tysta kritiska röster genom att komma åt deras finansiering. Den fick sitt genombrott som de andra tre linjerna 2016 med hjälp av Patrick Oksanen i häftet Trolltider och SvD:s ledarsidor. Oksanen föreslår att ”kravmärkning” av god journalistik bör införas av branschen. Tidningsutgivarna föreslås ta fram en standard som medieföretag certifierar för årligen. Branschöverenskommelse bör komma till stånd för att tysta alla källor som kommer till tals i statsägda ryska medier utöver officiella uttalanden från landets regering. Staten bör också tas till hjälp genom att koppla presstöd och ekonomiska incitament till medier som är certifierade. Oksanen vill väcka allmänheten inför ett stort sammanhängande hot: ”Inse att det finns krafter som förstärker varandra i att rasera tillit och samhälle, och att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger i debatten.”

Linjen att komma åt kritiska röster genom deras finansiering har lyckats över förväntan. 2021 infördes nya mediestödsregler i linje med Oksanens önskemål och Svenskt Näringslivs intressen. För att få mediestöd måste ”god medieetisk sed” och ”av mediebranschen allmänt vedertagna publicitetsregler” följas. Som nytt begrepp introducerades ”hög kvalité” med vilket menades att ”nyhetsmedier som uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap ska inte anses ha ett redaktionellt innehåll av hög kvalitet”. 

Tidöregeringen har fortsatt på den av de rödgröna inslagna vägen. Ett demokrativillkor införs: ”Mediestöd ska få lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.” 

Kulturminister Parisa Liljestrand påstår sig tidigare ha varit mycket tveksam till ett sådant villkor, men menar nu att man kommit fram till något som tunga remissinstanser som Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde kunna acceptera. Knut Lindelöf invänder på sin blogg att det ”demokrativillkor” som nu föreslås strider mot allt i vår svenska demokratiska yttrandefrihetstradition. Det kan användas godtyckligt inte bara på det sätt Oksanen eftersträvar riktat mot systemkritik från vänster och höger utan mot alla folkrörelser som söker göra sin röst hörd. Eller som Lindelöf beskriver det som sker: ”Detta kan också uttryckas som att medborgarrätten – att fritt få starta tidningar (medier) – nu kommer att ersättas av ett systematiskt gynnande av 'journalistisk professionalism' formad i korporativa miljöer inom överhetens värdegrunds- och kåranda.”

I november 2023 skedde den sista utbetalningen av presstöd för mångfald i opinionsbildningen som funnits i över 50 år. På sikt för att ersättas av ett mediestöd i första hand till de stora mediebolagens och deras lokala redaktioner med anställda. Tidningen Omvärlden med dess bevakning av hur biståndets 57 miljarder används upphör eller som det heter pausas. Sidas budget för informations- och kommunikationsarbete minskar från 155 till 20 miljoner 2023 vilket drabbar flera program och organisationer som har fått säga upp många anställda. Bidrag till etniska organisationer dras in. Samtidigt halveras bidragen till folkbildningen, all finansiering av fredsrörelsen på sammanlagt 20 miljoner kronor från Folke Bernadotteakademin stryks och ersätts med stöd för att ”sekondera” NATO, EU och FN.

Samtidigt inskränks grundläggande fri- och rättigheter. En hög lagstiftningstakt och snabbt beslutsfattande inom kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken undergräver tilltron till rättsstaten och demokratin. Gränsen mellan dömd och icke-dömd börjar suddas ut, exempelvis genom visitationszoner och preventiv avlyssning. Migrationspolitiken rör sig emot en ökad användning av tvång och sanktioner med förslaget om angiverilagen som ett tydlig exempel. I det nya Sverige anger vi varandra eller är det dags att vakna upp och tillsammans bryta med Svenskt Näringslivs våta filt över vår samtid?

Försvaret av Västs rykande ruin

Västvärldens militära ställning har flyttats från ansträngd till i fritt fall. Den senaste raden av uttalanden från diverse huvudstäder inom EU med förslag om allmän värnplikt och behovet av medborgararméer för att skydda mot Ryssland, har tvingat fram en granskning av den militära hälsan hos Väst, och prognosen för patenten är inte god. Media diskuterar lite nonchalant; skulle EU-medborgare vägra att slåss, på grundval av att Gen Z är för neurotiska att infoga sig i någon form av strukturer utan säkra zoner, men den mer adekvata frågan är: varför ska vi tjäna fosterlandet, med motiveringen att vår generations politiska ledarskap i Väst är så otroligt undermåligt. Väst har investerat i militära prestigeprojekt samtidigt som Putin lockades att invadera Ukraina, Väst flirtade med Kiev i åratal, med fagra löften om EU- och Nato-medlemskap, medvetet avvaktandes en ofrånkomlig reaktion från Ryssland. När den ryska reaktionen väl kom, med annekteringen av Krim 2014, gjorde Nato ingenting, förutom att nästan uppmuntra Putin till en avslutning av jobbet 2022. 

Efter att ha beslutat att Ukrainas krig är vårt krig, har Västvärlden uppmanat den spirande nationen att spilla enorma mängder blod i självförsvar utan att förse den med de vapen eller manskap som krävs för att vinna, eftersom Väst är ytterst ovilliga att driva en krigsekonomi, eller konfrontera Ryssland. Däremot arbetar ryska vapenfabriker treskift, sex dagar per vecka. vecka, och de Eurasiska imperiet har alltid en fördel eftersom det är många, många gånger större. Så ju längre Bryssel och Washington försenar förhandlingarna med Moskva, desto sämre blir fredsuppgörelsen.

Emellertid, trots sin uppenbara svåra ekonomiska och moraliska sits verkar Väst vara fast beslutna om att förvärra sina redan genomförda misstag genom att föra in Ukraina i Nato så snart som möjligt. Det börjar faktiskt framstå som om beslutsfattare vill ha ett utvidgat krig och hajpar upp ett orimligt scenario där Putin, efter att ha förstört sin ekonomi och riskerat en statskupp, kommer att gå vidare och försöka erövra hela Östeuropa också. Skulle detta hända, och om Nato sedan förklarar krig mot Ryssland, kommer själva begreppet en medborgararmé att snabbt bli irrelevant. Striderna skulle ta slut inom fem minuter. Ingen skulle vinna förutom kackerlackorna i resterna av våra forna städer.  

Men om vi måste begrunda denna perversa fantasi som rasar i Särintressenas ledares huvuden, måste man fråga sig exakt vad skulle vi slåss för? Jag är inte emot värnplikt av princip; försvaret av samhället är en hedervärd sak och det kan ge många medborgare användbara livskunskaper. Och jag skulle gärna anmäla mig om mitt land skulle bli direkt attackerat, för att försvara Rikets territorium, historia och folk. Soldater slåss sällan för politiska abstraktioner i andra länder, de slåss för hemmets härd och kamraten i graven bredvid.

Men 2000-talseliten är såld på ett ideologiskt projekt, hyperkapitalismen, som många av oss absolut inte känner någon del av och som vi inte skulle vara benägna att spilla en enda droppe blod för. Hur ska vi definiera detta krig mot Ryssland, Kina, Iran, Yemen eller någon annan regering vi bedömer vara en fiende? Ett krig för frihet? Jag är inte säker på det; Sverige är numera är ett land av byråkrati och myndigheter som ska kontrollera medborgarna och beskatta småföretagare och utrota bönderna.  Är EU då en sista bastion för den västerländska civilisationen? Vilken civilisation? Tror du att den genomsnittlige beväringen skulle ha en aning om vem Polhem var? Kan namnge den där Beethoven-låten till glädjen, recitera Tomten eller skilja mellan en GAN och en Zorn? Vår kultur har tyvärr degraderats till en obetydlig amerikansk sörja.

Samtidigt fortsätter politierna att springa på samma minor, från Libyen till kreditkrisen till hysterin runt Covid, och sen har de mage att be om vårt förtroende för den mest dödliga uppgift man kan tänka sig; en insats för att med liv och lem försvara dem? Kort sagt, skulle du tillåta att dina värnpliktiga söner och döttrar skickas iväg ner skyttegravarna på främmande mark på order av Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson? Den politiska eliten har förstört Västs framtid och ber nu oss medborgare att överväga att offra våra liv för att försvara den redan rykande ruinen? 

Förhandling

Sverige vill nu finansiera upprustningen genom en ökad skuldsättning. Det glöms emellertid bort i debatten att Sveriges säkerhet bygger, inte bara på ökat militärt försvar, utan lika mycket på diplomati. Vilka underrättelserapport säger att Sverige skulle vara hotat av Rysslands invasion av Ukraina, och därmed kunna motivera den snabbaste militära upprustningen i Sveriges närhistoria? Finns det någon annan orsak? En orsak som bottnar i företagsvinster? Om man ser Rysslands invasion av Ukraina som ett uttryck för ett upplevt säkerhetsproblem, går det att förhandla genom dialog mellan USA/Nato/Ukraina och Ryssland? Ja. Kan förtroendeskapande åtgärder och successiv nedrustning ske? Ja. Detta är något som Palmekommissionen om Gemensam Säkerhet redan förordade för 40 år sedan. Om Sverige följer Palmekommissions rekommendationer om Gemensam säkerhet, skulle det troligen vara möjligt för Ukraina att i en förhandling kan få tillbaka Donbass och övriga ockuperade territorier, exklusive Krim, mot att landet går tillbaka till sin tidigare konstitution med lika medborgerliga rättigheter för minoriteter samt att det skrivs in i konstitutionen att inte gå med i Nato mot att säkerhetsgarantier samt närvaro från OSCE, FN och EU.

Ser man däremot invasionen som ett resultat av en ensidig oberoende rysk imperialism och historiskt expansionsintresse då gäller bara avskräckning och en självfallen upprustning till tänderna, då Sverige naturligtvis skulle stå på tur härnäst. Då kan man förstå att Sverige upplåter 17 baser till amerikansk militär och utrustning inkl. kärnvapen. Men skulle Sveriges säkerhet verkligen bli större i en potentiell framtida stormaktskonflikt om vi var rustade? Nej. Om vi tror Ryssland ofrånkomligen ska gå vidare mot Väster ska vi ju självklart skicka vårt manskap till Ukraina redan idag och slåss där. Men det förordar ingen lustigt nog? Är kanske rädslan för vidare rysk expansion medveten överdriven? Ja.  

Ukrainakriget skulle kunna lösas genom förhandlingar, konfliktlösningar om gemensam säkerhet för ingen part kan vinna kriget helt, alla krig avslutas med förhandling. 

Vatten och bakterier

Vi är vatten och bakterier. Inbyggt i denna grundläggande biologi finns vår förmåga att instinktivt hjälpa andra människor, vilket i sig är vackert. Problemet är emellertid att vi är kognitivt oförmögna. uppfatta mer än cirka 180 andra som vandes helt mänskliga. De återstående miljarderna människor på jorden är en odifferentierad massa vätska som vi lätt kan bli övertalade om att de försöker döda oss. Finns det filosofiskt bot? Självklart. "Sannerligen säger jag er: I den mån ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig." Med andra ord sa Jesus till sina åhörare: Du uppskattar mig och du godkänner mig? Jag är en av de 180 personer som du anser vara mänsklig? Minns då att även alla andra på jorden är också är en människa som jag.

Sedan den sjunde oktober förra året har flera Jesusbarn har massakrerats på en kibbutz. Plus att ett gäng Jesusbarn bombas av amerikanska stridsflygplan med hjälp av brittiska bomber. Hundratals Jesusbarn har strimlats och krossats. Sedan fördes många av dessa småbarn till sjukhuset med åsna över bråtebeströdda vägar, men det var meningslöst eftersom sjukhuset hade slut på bedövningsmedel och förråd för länge sedan. Sedan den 7 oktober har den explosiva motsvarigheten till kärnvapenbomben som USA använde på Hiroshima släppts på Gazas 2,3 miljoner invånare. Påhejade av kristna i Väst.

Paradoxalt nog behöver människor besitta en kraftfull fantasi för att uppfatta verkligheten, inklusive verkligheten att andra också är människor. Vi har misslyckats med att använda vår fantasi för att verkligen förstå vad Jesus försökte berätta för oss. Vårt personliga misslyckande har lett till ett politiskt misslyckande med att i handling hindra kriget i Gaza. Om vi sett världen tydligt skulle vi ha förstått att den långa, olagliga samt inhumana israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken har varit både en mänsklig nöd och ett stort problem för det Västliga imperiet. Vad vi i Väst tenderar att förbise i av oss skapade krigssituationer är att andra människor kommer reagera som vi själva skulle gjort om bomber föll.  Med början den 11 september 2001 skulle vi ha sett till att omedelbart upphöra med den palestinska mardrömmen; både på grund av grundläggande rättvisa och ett Västligt strategiskt egenintresse. Men i stället blundade vi än hårdare och bombade än mer. Den israeliska regeringen var till och med så förblindade av sin rasism att de inte såg medlemmarna av Hamas som annat än mentalt handikappade vildar som aldrig skulle kunna genomföra en attack som den de fullföljde den 7 oktober 2024. De kunde ha stoppat de hade förstått att Hamas är exakt som dem de själva: intelligenta, organiserade och kapabla till spektakulär grymhet i den abstrakta frihetens namn.

Lägg nu till detta att hela det kollektiva Väst också har misslyckats med att agera i sitt egenintresse, Väst har inte har skapat någon institutionell struktur som kan omsätta all vår krigiska handling till en bestående frihetlig demokratisk kraft; mycket beroende på att Väst numera blivit atomiserat, avpolitiserat, komplext och elitistiskt. Vi inse att det kommer att krävas resten av våra liv om Väst ska ändra något väsentligt i sin hegemoniska krigspolitik. En politik som sedan 2001 ger oss en utsikt över oändliga ödsliga landskap skapade av kriget mot terrorismen. 20 år i Afghanistan och Pakistan, nästan en kvarts miljon människor döda. Sedan riktar vi blicken mot det faktum att över 940 000 människor dött när man lägger till Irak, Syrien och Jemen, totalt 3,6 till 3,8 miljoner människor har dessutom indirekt drabbats av död i de krigszoner skapade av Västs oförmåga att se fler än 180 människor som mänskliga efter den 11 september.

Nu finns det inte 180 döda palestinier vi an sörja, det finns 25 000 varelser av bakterier och vatten vi inte bryr oss om, och det palestinska dödskontot var redan ganska fullt, men Väst fortsätter just nu ge det utrymme att växa. Allt detta är verkligt, inte en saga. Allt vi kan göra är att försöka se sanningen i vitögat och lära av våra tidigare misstag. Sedan måste vi alla vidga vyn för hur många vi ser som människor och stoppa slakten av medmänniskor.

Uppror

Det har blivit mycket tydligt att det stora kriget 1914–1918 och den nuvarande tiden är snarlika. De är båda en del av en serie händelser som är avsedda att utlösa en mängd resultat som är fördelaktiga för dem som organiserar dem, främst kapitalet. Det tvångsmässiga hemlighetsmakeriet som uppvisas av makthavarna, hur de döljer sina intriger och förtalar dem som hotar att avslöja dem, bekräftar det uppenbara: att dessa återställningsåtgärder, dessa krig, dessa stora språng framåt, är brott. Kriminell verksamhet är inte alltid synlig. Ibland kan vi ha en lömsk beundran för fräcka rackare inom statsmakterna som kommer undan med ett vågat rån eller bedrägeri. Men dessa brott är något annat. Det här är inte en fråga om människor som rånar en bank, utan om banker som rånar folket. Dessutom är dessa rånare inte bara beredda att döda för att få tag i sitt byte, utan de har uppenbarligen en speciell glädje i blodsutgjutelse. En massiv förlust av människoliv, andra människors liv, de o-rika medelklassmänniskornas liv, tycks vara ett värdefullt inslag i deras stora historiska våldsprojekt. Det här är psykopater, förvrängda massmördare som hyser ett sadistiskt nöje i de likhögar de lämnar efter sig. Deras framtidsvision samma som den grymma härskande klicken som avbildas av George Orwell i hans roman 1984 hade; en stövel som kliver på ett mänskligt ansikte; för alltid. 

Varje kommande krigshändelse i deras infernaliska historiska serie av skapade konflikter är ytterligare en spark av den där stöveln, med en sul av makt och girighet fasttryckt på vårt kollektiva mänskliga ansikte. Så hur kan vi stoppa dem? Hur kan vi försäkra en ny generation unga att kriget inte kommer att fortsätta att inträffa om och om igen och igen och igen?

De som styrde bakom kulisserna då 1914 och förde in mänskligheten i Det Stora Kriget och dagens Agenda 2030 har så dubiösa avsikter att de effektivt kan beskrivas som onda. Mot denna mörka kraft behöver vi därför kanalisera ljuset. Vi i opposition behöver befästa och utstråla allt vi älskar i livet som de vill stjäla från oss: vår kärlek till naturen, vår vänskap, våra lokala traditioner, våra romanser, våra drömmar, vår känsla av glädje över att vara oss själva, i vår egna kroppar, i våra egna samhällen. Men jag är inte säker på att denna positiva energi, även om den är nödvändig, kommer att räcka. Det förhärskande politiska kotteriet har fulländat sitt grepp om makten under en mycket lång tid. I den värld som den noggrant har konstruerat, där allt verkligt värde har ersatts av ekonomiska kalkyler och förvärvade pengar, har den de fysiska medlen för att säkerställa att dess dominans befästs. För att bryta igenom systemets defensiva barriärer måste vi beväpna oss med en energisk slagkolv av folklig styrka att inget de försöker göra kommer att stoppa det.

Och var kan vi hämta det ifrån?

För egen del har jag alltid har känt mig bunden i tanken till sorg med offren för Det Stora Kriget och hur jag känner att minnet av deras lidande är en del av mig. Onödigheten i lidandet. Lurendrejeriet. Förlängandet av lidandet som dessutom var medvetet. Jag tror att det dags att använda det minnet, Vi kan se det, om vi vill, som att man uppmanar de döda från då att resa sig upp och marschera mot de guldpläterade citadel och mot den makt som slaktade dem och riskerar att slakta oss. Miljontals och åter miljoner enastående personer, förenade av ytterligare miljoner offer för samma makts våld och exploatering över dess enorma ruttna imperium, kommer tyst avancera mot sina mördare. Deras fysiska form kommer att vara du och jag, den kroppsliga inkarnationen av mänskligheten idag, men deras andliga väsen kommer att vara uråldrig och vredgad. Genomsyrad av vår kunskap om allt som har gjorts mot oss, och vår beslutsamhet att det aldrig får hända igen, kommer vi och de som kom före oss tillsammans riva förtryckarnas mekanismer och röja vägen för en fri och glädjefull mänsklig framtid utan stövel över vår skalle. 

2024 och hegemonin

Den globala turbulens som orsakas av den hårda kampen mellan den Västvärld som försöker behålla sin dominans, och de nya maktcentra som gör anspråk på rätten till ett suveränt nationellt framåtskridande, kommer synbarligen fortsätta ta fart under det kommande året. Vidare finns det anledning att tro att den process av politiska omstruktureringar som pågår över världen kommer att åtföljas av ett geopolitiskt uppvaknande hos ett ökande antal länder, folk och hela kontinenter som strax kommer befria sig från den liberal-totalitära hegemonin. 

Den grundläggande, eller kanske redan existentiella, konflikten mellan den "gamla" och "nya" världen, som pågått sedan det kalla krigets slut gick in i en olåst fas med starten av den särskilda militära operationen i Ukraina, sedan dess har den expanderat geografiskt. Den globalistiska och öppet antihumanistiska agenda som ihärdigt påtvingats världen av Washington och dess allierade framkallar en effekt där ett växande antal icke-västliga stater som delar idéerna om multipolaritet och ansluter sig till en traditionell vision av världen byggd på självständiga stater. Allt detta mångdubblar riskerna för instabilitet och leder till en ökning av antalet kaotiska processer på den internationella politikens arena, vilket kräver återhållsamhet och framförhållning från världsledarna. 

Det globala landskapet som hittills har vuxit fram liknar alltmer en klassisk revolutionär situation: Tsaren representerat av det försvagade USA, kan inte längre tillhandahålla ett globat ledarskap; och mensjevikerna dit den anglosaxiska eliten inkluderar alla andra länder i världen, vill inte längre underkasta sig Washingtons diktat. 

För att undvika en kollaps av hela den globala ordningen som för närvarande existerar och som bara gynnar anglosaxarna, kommer höga atlantiska tjänstemän 2014 fokusera på att skapa ett kontrollerat kaos, destabilisera situationen i nyckelregioner på planeten genom att försöka sänka vissa motsträviga stater genom färgglatt namngiva kupper, för att sedan bilda operativa och taktiska koalitioner runt de drabbade länderna under förnyad västerländsk kontroll. 

Det speciella med den nuvarande situationen är dock att Washington och dess satelliter allt mindre befinner sig i en position där de kan förverkliga sina destruktiva anordningar fullt ut. Betrodda globala aktörer, inklusive Ryssland, men även Kina, Indien och många andra stater inom BRICS sfären har enats och visat sin vilja att resolut motsätta sig externa äventyr och Västligt självständigt implementerade lösningar, vilket är fallet med till exempel Syrien. Dessutom försöker även USA:s närmaste allierade nu diversifiera sina band inför den tidigare hegemonins alltmer uppenbara oförmåga att garantera deras säkerhet. I detta avseende har upptrappningen i den israelisk-palestinska konfliktzonen, utan motstycke under 2000-talet, gett ett välkommet uppehåll för många västerländska politiska ledare, som är vana vid att satsa på privilegierade förbindelser med Washington. 

Det är uppenbart att det kommande året på världsscenen kommer att präglas av ytterligare en intensifiering av konfrontationen mellan de två geopolitiska principerna: den anglosaxiska principen om "söndra och härska" och den kontinentala principen, direkt antagonistisk, "förena sig för att leda." Konfrontationen kommer att observeras i alla, även de mest avlägsna regionerna i världen: från det postsovjetiska Eurasien och Afrika, till Sydamerika och Stilla havet.

När det gäller situationen i Ukraina kan man förvänta sig att västerländska politiker, på grund av den objektiva omöjligheten att uppnå en militär seger kommer att vara ivriga att försöka förlänga striderna så mycket som möjligt och försöka omvandla den ukrainska konflikten till ett "andra Afghanistan", där de räknar med Rysslands gradvisa utmattning i kampen mot juntans krafter. De tror att de kan uppnå detta, som tidigare, genom en uppsättning ekonomiska och militärdiplomatiska åtgärder, inklusive sanktioner som bryter mot folkrättens normer och den fortsatta leveransen av vapen och militär utrustning till Kiev. Ändå är det mycket troligt att ökat stöd för Kiev-juntan – särskilt med tanke på den växande "toxiciteten" i Ukrainafrågan för den transatlantiska enheten och det västerländska samhället som helhet, kommer att påskynda förfallet av västvärldens internationella auktoritet. Ukraina kommer att förvandlas till ett "svart hål", som absorberar material och mänskliga resurser. I slutändan riskerar USA att skapa ett "andra Vietnam", som varje ny amerikansk administration kommer att behöva kämpa mot tills någon med förnuft, med modet och beslutsamheten att täta slukhålet kommer till makten i Washington.

År 2024 kommer arabvärlden bli den huvudsakliga skådeplatsen i kampen för upprättandet av en ny världsordning. Det är här vi tydligast ser hur Washingtons pretentioner om rollen som hegemon, som de föreställt sig förkroppsliga efter Sovjetunionens försvinnande, håller på att kollapsa. Invasionen av Irak, den ökända "arabiska våren" som förstörde det fredliga Libyen och Jemen, det utdragna kriget i Syrien, framväxten av den monstruösa terroristgruppen ISIS och slutligen försöket till kollisionen mellan de "sunnitiska och shiitiska polerna" samt Israels utrotningskrig mot Gaza är alla manifestationer av detta, det här är inte på något sätt en heltäckande lista över de kriminella krig men de åskådliggör behovet i Väst med att utöva obestridd dominans, vilket framgår av den massiva amerikanska militära närvaron runt om i regionen och världen. 

Huvudorsaken till kollapsen av denna ensidiga och kortsiktiga västerländska politik är otroligt enkel: det är ett nytt, och denna gång verkliga, uppvaknande för människorna i Mellanöstern, till skillnad från den ökända "arabiska våren". orkestrerad av Washington för tio år sedan. Detta uppvaknande manifesteras å ena sidan genom att starka och suveräna ledare kommer till makten i ett visst antal arabländer och å andra sidan genom den snabba tillväxten av antiamerikanska känslor och, mer allmänt, antiväst i regionen. Den multipolära världen är redan en realitet som globalister inte kommer att kunna "ångra". Det som verkade nästan omöjligt igår: anslutning till BRICS, återkomsten av Syrien inom den "arabiska familjen”, Yemens kamp mot Israel är idag obestridliga fakta.

Ryssland välkomnar detta på alla möjliga sätt och kommer, när det är möjligt, fortsätta bidra till framgången för dessa förlopp. Men huvudsaken är att allt detta vittnar om det sinnestillstånd som råder i arabvärlden till förmån för en ömsesidigt acceptabel lösning av konflikter, ett gemensamt sökande efter sätt att lösa säkerhetsproblem och upprättande av konstruktiva och förutsägbara relationer, med stöd av gemensamma ekonomiska och humanitära intressen bortom Israel och USA.

I detta sammanhang kan man inte låta bli att nämna den höga utvecklingstakten för ömsesidigt fördelaktiga förbindelser mellan arabländerna, Ryssland och Kina, trots USA:s och Europeiska unionens desperata försök att förhindra det. Under det kommande året kommer Afrika också att fortsätta med tillförsikt följa vägen mot att bli ett oberoende maktcentrumen på den globala scenen. Afrikanska länder visar på en ökande självständighet i utrikes- och inrikespolitiken, och deras röster är allt högre i FN. I framtiden kommer Afrikanska unionens roll som en global institution kunna lösa kriser i Afrika utan externt bistånd från IMF. Faktum är att vi idag bevittnar en verklig avkolonisering, som börjar förstå sig själv som deltagare i internationella relationer, och inte bara som en marknad för billiga resurser, som anglosaxarna i Väst fortfarande ser det som. 

Centralafrikanska republiken och Mali är slående bevis på den växande processen att omforma Afrikas geopolitiska identitet. De nya myndigheterna i Bangui och Bamako har funnit modet att slå in på vägen för ett beslutsamt förkastande av Frankrikes och det "kollektiva västerlandets" beskydd till förmån för upprättandet av nära förbindelser med Ryssland på det ekonomiska, militära och politiska området. Deras exempel kommer att inspirera andra stater på kontinenten som är intresserade av att genomföra en politik baserad i första hand på nationella intressen och inte beroende av västerländska eliters nycker.

Samtidigt är det uppenbart att de forna metropolerna inte kommer att ge upp sina försök att undergräva afrikanska strävanden till suverän utveckling, genom att använda den beprövade "gentleman's kit" av klassiska koloniala metoder: oändliga löften om assistans ekonomiskt och militärt-politiskt, avsiktlig hets till konflikter mellan stater, spridning av radikal islamistisk ideologi och direkta militära interventioner. Detta kommer dock bara att uppmuntra regionala ledare att söka mer pålitliga "säkerhetsleverantörer", nämligen Ryssland, Kina och Indien, såväl som arabiska monarkier, som inte har ett mörkt kolonialt förflutet. och framför allt som är redo att erbjuda Afrikas länder och folk samarbete på en jämlik och icke-ideologisk grund.

Det bör noteras att liknande processer aktivt utvecklas överallt, inklusive i Latinamerika, som amerikaner alltid har ansett som sin "bakgård". Även här efterfrågas oberoende integrationsstrukturer som inte lyder under anglosaxarnas diktat. En av dessa är gemenskapen av latinamerikanska och karibiska stater (CELAC), i vilken USA och Kanada, typiskt sett, inte förväntas delta.

Avslutningsvis några ord nu om situationen inom det euroatlantiska blocket. I år kommer vi säkerligen att se en ökande nivå av offentlig och politisk oenighet i USA och Europa i en rad frågor, från stöd till Ukraina till främjandet av frihandel. En av föregångarna till denna oundvikliga storm var Slovakien, där det nationellt orienterade SMER-SSD-partiet ledd av Robert Fico vann det senaste parlamentsvalet trots enorma påtryckningar från vänsterliberala västerländska makter.

2024 kommer de flesta valkampanjer i väst – Europaval och amerikanska presidentval – att äga rum i en atmosfär av hård konfrontation mellan globalister, å ena sidan, och anhängare av realism i utrikespolitiken, å andra sidan. Även om det knappast är relevant att förutsäga tonen i framtida kampanjer, kan det förutsägas med absolut precision att västerländska politiker kommer att försöka skylla på Ryssland; såväl som Kina och andra stater som har modet att erbjuda världen sin egen vision av nutid och framtid, ett alternativ till det totalitärt-liberala ”koncentrationslägret”, som ansvariga för den oundvikliga ökningen av interna spänningar i sina egna länder.

Samtidigt växer en fundamentalt ny verklighet fram i det eurasiska rymden, vars konturer började dyka upp med Krims återkomst till Ryssland och återintegreringen av folkrepublikerna Lugansk och Donetsk, såväl som Kherson-regionerna och Zaporozhye. 2024 kommer Moskvas enande roll som centrum för Hjärtlandets viktigaste integrationsprojekt bara att stärkas. Detta indikeras också av uppkomsten av en bred allians mellan Ryssland och dess allierade och partners i OSS, CSTO och SCO samt framväxten av det "stora eurasiska partnerskapet". Den viktigaste egenskapen hos dessa strukturer, som i grunden skiljer dem från västblocken, är deras icke-orientering mot tredjeländer samt deras fokus på skapandet av en rättvis världsordning baserad på sfärer. 

En förening som BRICS, av vilka sex nya stater kommer att bli fullvärdiga medlemmar under det kommande året, har kraftfull potential att bygga en rättvis och verkligt demokratisk arkitektur för internationella relationer. 

Som en del av kampanjen för att misskreditera detta forum, presenterar västerländska medier det ofta som ett alternativ till G7 som främjas av Moskva och Peking. G7 är dock USA och de sex satelliter som betjänar Washington, och den ordning som råder inom detta block skiljer sig inte mycket från ett fängelse, där endast huvuddirektören har rösträtt, medan de andra är skyldiga att lyda och vara hens vilja till lags. 

BRICS är, särskilt i sin utökade sammansättning, en allians av jämlika makter, eller snarare civilisationsstater, för att använda president Vladimir Putins term, som försöker hitta ett sätt att tillsammans nå en gemensam lösning på problemen. Jag är övertygad om att nästa ryska ordförandeskap i Europeiska unionens råd kommer att bli en framgång Det ryska BRICS-presidentskap 2024 kommer ge ytterligare impulser till utvecklingen av detta verkligt lovande samarbetsformat.

Det råder ingen tvekan om att USA och dess allierade kommer att fortsätta att vidta åtgärder för att utöva direkta och indirekta påtryckningar på länder de uppfattar som motståndare, såväl som på alla dem som inte går med på att "sälja sin själ" och "lova trohet" till världen enligt Washington. Under det kommande året kommer därför de anglosaxiska attackerna intensifieras, bland annat i internationella forum, i första hand i FN, samt i olika ”demokrati-toppmöten”. revisionistiska och ad hoc multilaterala format. Det verkliga målet för dessa förehavanden är synligt för blotta ögat: under förevändning av ett kollektivt svar på det ryska, kinesiska eller andra "hotet", fortsätta nedmonteringen av de styrelseinstitutioner som härrörde från andra världskriget, och därmed avlägsna sista hindren för den avskyvärda "regelbaserade ordning" som införts av amerikanerna.

Ledarna och folket i de allra flesta stater på planeten har länge erkänt västvärldens hycklande karaktär och tror inte längre på dess vackra och falska löften: det globala uppvaknandet är oåterkalleligt. Sverige behöver också vakna upp från sitt beroende av 1990-talets liberala drog och återgå till sina rötter. Vi har vår egen väg. Sverige är en unik civilisation med en tusenårig historia som inte går att glömma, än mindre förråda för Natomedlemskap och amerikanska krigsintressen.