Det omöjliga

Tillväxten ökar, tillväxten är god, Europa växer, Sverige växer; det är snart val igen och tillväxten är tillbaka. Men vad är det vi hyllar med denna tillväxt? Vad hade hänt om vi hade haft en tillväxt på 3,5 % per år sedan tiden för Ramses segertåg? Hur stor planet skulle vi behövt om den perpetuella expanderande ekonomiska progressionen fått råda? Ingen aning, men snabb överslagsräkning tyder på åtminstone ett solsystem av planeter hade behövts. Syftet med tankeexperimentet är att vi ska nå den paradoxala positionen att vår frälsning alltid ligger i kollapserna.

För att lyckas i dagens samhällssystem innebär att vi förgör oss själva . Men även att misslyckas är att förgöra oss själva . Det är de låsningar vi har skapat. Ignorera klimatförändringar, strunta i en biologisk mångfaldskollaps, glöm för en sekund utarmning av fiskebestånden, jorden, mineralerna, oljan för även om alla dessa problem mirakulöst försvann påvisar den sanna matematiken att den årliga tillväxten förblir en del av Phantasus rike av drömmar. . .

Ekonomisk tillväxt är enklet uttryckt en artefakt vi tilldelats tack vare nyttjandet av jordens ändliga fossila bränslen. Innan stora mängder kol extraherades, skulle varje uppgång i industriproduktionen mötas med en nedgång i jordbruksproduktionen, den kol eller de hästkrafter som krävdes av industrin minskade marken för att odla mat. Varje tidigare industriell revolution kollapsade, eftersom tillväxten inte kunde upprätthållas. Men kol bröt mänskligheten denna cykel och aktiverad, om än bara för några hundra år, det fenomen som vi nu kallar hållbar tillväxt.

Det var varken kapitalism eller kommunism, kristdemokrati, socialism, moderater eller vänsterpartier som möjliggjorde den senaste industriella erans framsteg och sjukdomar. Det var kolet, följt av olja och gas. Den metatrenden; vår moderna berättelse, är den koldrivna expansionen. Våra politiska ideologier och dess strider är bara bisatser. Nu, eftersom de mest tillgängliga reserver är uttömda, måste vi plundra de dolda hörnen av planeten för att upprätthålla vår omöjliga position.

Förra veckan, bara dagar efter att forskare meddelade att en kollaps av istäcket i Västra Antarktis är nu en oundviklig process, meddelade den ecuadorianska regeringen att oljeborrning skulle påbörjas i hjärtat av Yasuni nationalpark. Detta efter det att de hade gett ett erbjudande till andra regeringar: om de gav Ecuador halva värdet av oljan i den delen av parken, skulle oljan lämnas i marken . Du kan se detta som utpressning eller du kan se det som en rättvis handel, men faktum kvarstår att Ecuador är fattigt, dess oljefyndigheter är rika: varför borde de lämna oljan orört utan ersättning när alla andra länder plundrar jorden och låter borrarna gå ner till helvetets nionde cirkel? De bad om 3,6 miljarder dollar men fick bara 13 miljoner. Resultatet är nu att Petroamazonas, ett företag med ett solitt CV av förstörelse och spill, nu kommer stövla in i en av de mest biologiskt mångfaldsbefästa platserna på planeten, där en enda hektar regnskog sägs innehålla fler arter än som förekommer på hela kontinenten Nordamerika. . .

Brittiska oljebolag hoppas i detta nu på att tränga in i Afrikas äldsta nationalpark Virunga, i den inte fullt så Demokratiska republiken Kongo; en av de sista fästena för bergsgorillorna och okapi, ett område bebott även av schimpanser och skogselefanter. I Storbritannien självt har regeringen just har identifierat 4,4 miljarder fat skifferolja i sydöstra landsänden, vilket fått Cameron att fantisera lätt om att omvandla det lummiga England till ett nytt Nigerdelta. Allt kan ordnas med påkostade mutor till de lokala landägarna. Dessa nya reserver löser emellertid ingenting, mer olja avslutar inte vår hunger efter vinstresurser; de bara förvärrar den.

Eftersom den globala ekonomins volym enbart vill expandera och överallt där jorden innehåller något ovanligt kommer utnyttjas, dess resurser utvinns och förslösas kommer världens alla olika och differentierade naturliga underverk reduceras till samma grå månlandskap. Vissa människor försöker lösa det omöjliga ekvationen med myten att eftersom processerna blir effektivare och prylarna vi bygger blir alltmer miniatyriserade, använder vi mindre material. Tyvärr; det finns inga tecken på att detta sker, järnmalmsproduktionen har ökat 180 % på blott tio år. Skogsindustrierna säger oss att den globala papperskonsumtionen ligger på en rekordhög nivå och det kommer att fortsätta att växa. Om det sker i den digitala tidsåldern, finns det då hopp det för andra förbrukningsvaror?

Förebilderna uteblir också. Se bara på de superrika, de som sätter takten för den globala konsumtionen. Blir deras båtar blir mindre? Deras hus? Deras bilar? Deras köp av sällsynta träslag, Deras sushi middagar av sällsynta fiskar, deras badrum av svårfunnen sten? De med medlen köper allt större hus för att lagra den växande hög av saker de inte kommer att leva länge nog för att hinna använda. Allt mer av ytan på planeten används för att utvinna, tillverka och lagra saker vi inte behöver. Kanske är det inte så förvånande att fantasier om koloniseringen av rymden åter är på agendan; för att vi då kan exportera våra problem istället för att lösa dem.

Även om vi mirakulöst kan minska vår råvaruförbrukning med 90 % fördröjer vi bara det oundvikliga med 75 år. Effektivitet löser ingenting så länge den linjära tillväxtekonomin fortsätter. Det ofrånkomliga misslyckandet för ett samhälle byggt på tillväxt och dess förstörelse av jordens levande system är ett faktum för vår existens. Men det är 2000-talets stora tabu, de ämnen som nämnts här kommer garanterat att stöta bort dina vänner och grannar. Vi lever instängd i en av Expressens söndagsbilagor; besatta av berömmelse, mode och de tre trista häftklamrarna som håller samman lösöret av övrig fikakonversation om recept, renoveringar och nya resemål. Allt annat än de ämnen som kräver vår uppmärksamhet.

Uttalandet av det uppenbara, resultatet av grundläggande aritmetik, behandlas som exotiska och på middagar oförlåtliga samtalsdistraktioner, medan det omöjliga i att vi lever som vi gör anses vara så normalt och alldagligt att den inte ens är värt att nämna. Det är just så vi mäter djupet av planetens problem: genom vår absoluta oförmåga att ens dryfta det.

Var den förändring du vill se i världen

Valet över och mörkröda, mörkblå mörka vindar snålblåst och kyla. På ytan av denna vår värld just nu finns det krig och våld och visionslöshet. Men lugnt och stilla, samtidigt, har vi något annat som händer under denna vår världs polerade fernissa. En inre revolution kan alltid äga rum, en stillhetens revolt, blodlös och tålmodig.

Det är en tyst revolution. Inifrån och ut. Från grunden. Detta är en global syssla. En andlig sammansvärjning. Det finns sovande celler i varje nation på planeten. Du kommer inte att se oss på TV. Du kommer inte att läsa om oss i tidningen. Ingen selfie på Instagram. Du kommer inte att höra om oss på radion. Vi söker inte ära. Vi bär aldrig uniform. Vi kommer i alla former och färger, stilar och skor. De flesta av oss arbetar anonymt. Vi arbetar bakom kulisserna, tyst, i varje land och i var kultur bland människolivets städer stora och små, ​​mellan berg och i dalar, på gårdar och nära byar, bortom avlägsna öar. Du kan passera en av oss på gatan och inte ens märka oss. Vi förblir inkognito. Vi är fortfarande bakom sättstyckena. Det är inte av intresse för oss som vi jobbar, inte jaget utan vi som krävs för att arbetet ska bli gjort. Ibland upptäcker vi kanske varandra på gatan. Vi ger en tyst nick och fortsätter på vår väg.

Under dagen många av oss låtsas att vi har vanliga jobb, men natten är där det verkliga arbetet sker. Vi är en medveten armé. Vi är de som långsamt att skapa en ny värld med kraften a vår övertygelse att våra sinnen och hjärtan kan förändra utan blodskärvande revolutioner. Förändringen finns i öppenheten, dikterna, kramen, musiken, filmerna, det vänliga ordet, handen som hålls, leendet, dansen, kaffet under kastanjen, nöjdheten med det vi har, inte det vi kräver att få, den sociala aktivismen och glädjen.

Vi har alla unika sätt att bidra med våra olika unika gåvor och talanger. Var den förändring du vill se i världen som Gandhi sa. Det är mottot som fyller mitt hjärta. Vi vet att det är det enda sättet som verklig förvandling kan ske på. Vi vet att i en stilla övertygelse kan mycket förändringskraft ligga. Vårt arbete är långsamt och noggrant, liksom bildandet av berg. Det är inte ens synligt vid en första anblick. Du behöver inte vara en välutbildad person eller har några exceptionella kunskaper för att förstå det. Den kommer från hjärtats intelligens, inbäddat i den tidlösa evolutionära pulsen av alla människor. Var den förändring du vill se i världen. Ingen annan kan göra det åt dig.

H.G. Wells

"A time will come when a politician who has willfully made war and promoted international dissension will be as sure of the dock and much surer of the noose than a private homicide. It is not reasonable that those who gamble with men's lives should not stake their own"   

Dårar i Kristus

Gemensamt för kulturer som uthärdar är att de samtliga skapar sig ett skyddat utrymme för dem som ifrågasätter och utmanar nationella myter. Konstnärer, författare, poeter, aktivister, journalister, filosofer, dansare, musiker, skådespelare, regissörer och avfällingar skall tolereras om en kultur ska kontra katastrof. Medlemmar av denna intellektuella och konstnärliga klass, dagens arvtagare till den ryska traditionen av; Dårar i Kristus, som oftast inte är välkomna i de politiska salarna där medelmåttigheten är triumferande, tjänar inte längre samhällena som profeter. De avfärdas av makteliten som subversiva eftersom de inte anammat den kollektiva självdyrkan. De tvingar oss att konfrontera ogranskade antaganden, antaganden som om de inte utmanas, lätt leder till förstörelse. De utsätter landets styrande eliter för frågor, de artikulerar meningslösheten i ett system byggt på en ideologi av oändlig tillväxt, de undrar om den oupphörliga exploateringen och ständig expansionen är nyttig. De varnar för karriärisms gift av och det meningslösa i sökandet efter lycka i att rikedomar. De får oss att möta oss själva, de utmanar de enkla klichéerna som vi använder för att beskriva nationen vi lever i, de exponera vårt nationalistiska mörker, våra brott mot grannländerna och vår okunnighet om effekterna av tillväxtekonomin. De erbjuder med sina frågor möjligheten till ett liv med mening och ger oss förmågan för systemtransformation.

Mänskliga samhällen ser vad de vill se. De skapar ur en blandning av historiska händelser och fantasi nationella myter om en överlägsen identitet. De ignorerar obehagliga fakta om sitt självförhärligande. De litar naivt på linjära framsteg mot en evigt växande dominans över världens resurser.  I denna mars mot ruinens rand kan en kultur förlora sin förmåga att tänka, de styrande vill sätta en agenda och effektivt tystar de oliktänkande röster, regeringarna i EU ger inför Europaparlamentsvalet folket en lugnande blandning av fakta och fiktion om framsteg och stordåd som ska komma. Står de oemotsagda undviker de punktering på sitt självbedrägeri. De för ett intellektets krig på täckhet och sanning. De avskaffar det heliga. De lämnar oss blinda. Vi är vilse på havet i en stor storm. Vi vet inte var vi är. Vi vet inte vart vi är på väg. Och vi vet inte vad som är på väg att hända oss.

Vår kollektiva förmåga till självbedrägeri finns alltid ibland oss. Om natten kunde den Syriska medelklassen i Damaskus höra skottlossning. Men de var de sista att fly kriget, det hände inte Syrien. Ett upplyst land. Denna blindhet finns även i Europa; den sönderfallande infrastrukturen, de övergivna fabrikerna, raderna av rensad lagerlokaler, nedläggningarna av bibliotek, skolor, brandstationer och postkontor, det vi fysiskt ser lämnar vi osett. Den snabba och skrämmande försämringen av ekosystemet, de höga temperaturerna, torkan, översvämningarna, förstörelsen av grödor, smältande polarisar och stigande havsnivåer är alla samma tacken som vi psykologiskt blundar för.

Här har tidigare generationer av ifrågasättare gett oss historien om Lear och berättelsen om Oidipus, båda verk som handlar om att uppnå denna inre vision. Det handlar om moral och intellekt som är förblindade av maktlysten empirism och egoism. Det handlar om att förstå att den mänskliga fantasin är, som William Blake såg, vår manifestation av evigheten; Kärlek utan fantasi är evig död . Dårarna i Kristus låter saker osynliga för majoritetens syn blir synliga. Men dessa saker är inte framtagna på faktiska grunder eller heller för den delen empiriskt. De är inte skapade i de nationella myterna om ära och makt. De uppnås inte med våld. De har inte kommit till igenom kognition eller logiska resonemang. Dårarnas budskap är immateriella. De talar om skönhet, sorg, kärlek, sökandet efter mening, kampen för att möta vår egen dödlighet och förmågan att möta sanningen. Och kulturer som inte följer dessa krafter och erbjuder fantasin ett utrymme begår ett långsamt självmord. De kan nämligen inte se uppenbarligheter. Vi lever redan i en värld där universitet tror att en Friedman eller en Hayek är viktigare studenterna än en Balzac eller Nabakov, barbariet är då inte långt borta. Studenter som nekas ta del av bildning runt de stora oraklen genom den mänskliga civilisationen, visionärer som uppmanar oss att inte bara dyrka oss själva, att inte för att knäböja inför girigheten, utbildas inte, de produceras.

Vi måste ibland retirera in i en tryckbaserad kultur där idéer inte deformeras till YouTube-klipp och varje tanke avslutas med klichéer. Tänkande är en ljudlös dialog mellan mig och mig själv som Arendt skrev. Tänkandet skiljer sig från logiska resonemang, som är inriktat på ett ändligt och identifierbart mål. Vår hyllade linjärt tillväxthyllande företagskultur har effektivt avskilt oss från den mänskliga fantasin. Våra elektroniska apparater gör djupare och djupare intrång in i utrymmen som en gång var reserverade för ensamhet, reflektion och integritet. Etern är fylld med det pråliga och det absurda. Våra system för lärande och kommunikation hånar de discipliner som tillåter oss att erfara. Vi hyllar prosaiska yrkeskunskaper och de standardiserade testerna. Vi har vräkt de som tänker, däribland många lärare i humaniora, in i en vildmark där de inte kan finna anställning, lön eller ha en röst. Vi följer blinda de andra lämlarna ut över klippkanten.
Vi behöver aldrig våra tänkare och konstnärer mer än i kristider, de ger de subversiva berättelser som tillåter oss att lägga om på en ny kurs, en kurs som kan försäkra oss och vår civilisation en överlevnads strategi.

Vad ska jag göra för att vinna frälsning? frågar Dimitri i " Bröderna Karamazov. Starov svarar då: Framför allt, aldrig ljuga för dig själv. 

Och här är det dilemma vi står inför som en civilisation. Vi marscherar kollektivt mot självutplåning. Kapitalismen, om de lämnas oreglerat därhän, kommer att döda oss. Men vi vägrar, eftersom vi inte kan tänka fritt och inte längre lyssnar till dem som agerar Dårar, att se vad som är på väg att hända oss. Vi har skapat underhållnings mekanismer för att dölja och tysta de hårda sanningarna; allt från klimatförändringar till en kollaps av globaliseringssystemen till företagens maktställningar inom TTIP-avtalet, allt sammantaget kommer att innebära vår självförstörelse. Om vi kan göra något annat måste vi, som individer, vårda den privata dialogen och den ensamhet som gör tron möjlig. Det är bättre att vara en utstött, en främling i sitt eget land, än en utstött från en själv. Det är bättre att se vad som är på väg att drabba oss och att stå emot än att retirera in i fantasier och låta sig omfamnas av en civilisation styrda av de blinda.

Vad man ska göra åt det?

Som jag har skrivit här på denna blogg så finns det ingen enskild åtgärd som du eller jag kan genomföra för att styra bort skeppet från vår kollektiva självmordskurs. Våra system för styrning av ekologi, ekonomi och den mänskliga egoismen är ett schema för att säkerställa att vi alltid bara styrs av sociopater, så den bästa åtgärden att vidta är att undvika dem och de system de har skapat. Detta betyder inte att arbeta för reformer, det bästa du kan göra är att hjälpa till att bygga upp ett nytt paradigm som kan köras parallellt tills den gamla oundvikligen upphör. Vad detta innebär i praktiken är frikoppla dig själv så mycket som möjligt ur vårt globala ekonomiska system och dess snara kollapsbenägna grund. Du måste lära dig att bemästra grunderna i matlagning, bränslehantering och skydd för dig och din familj, du måste lära sig nya sätt att leva som är i harmoni med naturen.

Detta betyder inte att fylla en bunker med konserver och vapen, utan istället kräver det att du och några vänner går samman i en gemenskap som delar viljan att arbeta praktiskt snarare än att bara prata om det på internetforum. Ta tag i en bit av mark, om du kan lär dig lite praktisk permakultur. Dela grejer. Lär det du lärt dig till andra. Skriv om det, prata om det, men framför allt gör det nu. Varje dag kastas värden för mer än tusentals kronor på sophögen av ett ekonomiskt system som inte är lämplig för ändamålet; hålla planeten vid liv. Återvinn. Minska din konsumtion.

Och framför allt deppa inte ihop. Ovan molnen finns det som bekant alltid sol.  Att jobba praktiskt kommer göra dig gladare och din hjärna kommer må bättre genom att inte arbeta en 60 timmars vecka för att betala av oändliga skulder med påvra utsikter och halvbra löften om en enkel pension i slutet av livet. Att arbeta för en bättre värld måste vara värt något.

Karriäristerna och den banala ondskan

Det tål att påminnas om att de största brotten i mänsklighetens historia möjliggörs genom att de mest färglösa människorna gör inget. Karriärister. Byråkrater. De gör de små sysslorna som får de stora, komplicerade exploateringssystemen av ondska och död att bli verklighet. De samlar in och läser av de personuppgifter som samlas in, de styr säkerheten och vägerleder staten i sitt sökande efter de som ifrågasätter. De upprätthåller räkenskaperna för vapenindustrin och oljemagnaterna. De bygger eller styr drönarna som dödar utan att döma. De arbetar i företagens reklam och PR-träsk . De utfärdar blanketterna. De bearbetar tidningarna. De vägrar bidrag till behövande och beviljar miljardbidrag till andra. De genomdriver lagar och förordningar på beställning. Och det farligaste med detta är att de ställer inga frågor.

Gott eller ont. Dessa ord inte betyder någonting för dem. De är bortom moral. De är där för att företagens system ska fungera. Om försäkringskassan överger sjuka till lidande så var det bara en dag på jobbet. Om migrationsverk slänger ut familjer från tryggheten så var det en vanlig fredag. Om finansiella företag rånar medborgarna i sitt sparande, så var det bara en dag innan After-worken på Riche. Om kommunen stänger skolor och bibliotek, så var det gjort mellan morgonfikat oh trefikat. Om de militära morden på barnen i Libyen eller Afghanistan ordnade Gripenpiloten innan han ringde hem till frun i villan utanför Halmstad. Råvaruspekulanten vid Stureplan driver upp kostnaderna för ris och majs och vete innan han tar lunch på sushistället vid Hötroget. Oljeindustrin vänder upp jorden, skapar växthusgaserna som förgör oss, allt innan en kick-off i Skärgården. De tjänar alla på systemet. De lever för Gudarna; vinst och exploatering. Den farligaste kraften i den industrialiserade världen kommer inte från dem som kan svinga en radikal trosbekännelse, oavsett om det är en islamisk radikalism eller kristen fundamentalism, den förgörande faran kommer från de legioner av anonyma byråkrater som vill klösa sig fram hos de förstörande företagen och stela statliga maskinerierna. De tjänar alla på systemet som uppfyller deras behov av ett nytt kök.

De har ingen lojalitet. De är rotlösa. De är blinda och döva. De är analfabeter när det gäller stora idéer och de mönster av mänsklig civilisationshistoria som ger oss andra en livskontext. De pressas ut ur universiteten. Advokater utan bildning. Technokrater utan empati. Historielösa affärsmän. Ekonomiska förvaltare. IT-specialister. Konsulter, män och kvinnor som inget vet om sambanden som format vår värld, idélösa. De lever i ett intellektuellt vakuum, en värld av förlamande och evigt minuterade av menlösa produkter. De är konturer utan form, skugga utan färg.

Det är de medgörliga som möjliggör folkmord, från utrotningen av indianerna till den turkiska slakten av armenierna till den nazistiska förintelsen och Stalins likvidationer. De var de som höll tågen igång. De fyllde i blanketterna och styrde leveranserna av soldaternas mat. De ransonerade maten medan barn svalt. De tillverkade vapnen. De stängde av värmen i fängelserna. De utverkade reseförbuden, konfiskerade passen, beslagtog bankkonton och skapade segregationen. De löd lagen. De gjorde sitt jobb. De var stolta.

Politiska och militära karriärister, uppbackade av krigsprofitörerna, har ofta lett oss in i meningslösa krig; Vietnam , Irak och Afghanistan, Libyen och nu senast Ukraina. Miljontals följer dem. Plikten framför allt. Karnevaler i krigets namn. De meningslösa striderna i Verdun och Somme under första världskriget, 1,8 miljoner på båda sidor dödades, sårades eller hittades aldrig. I leran i Passchendaele borde vi lärt oss, men inte. När det saknades några massförstörelsevapen i Irak och när Afghanistan ville lämna ut Bin Laden skulle vi lärt oss. Inte. Döden är beviset på handlingskraft. Vi upptäcker alltid att våra ledare är medelmåttor först när det är för sent. Fakta som stör planerna är onödiga orosmoment för dessa ledare.

I detta enkla faktum om fakta som ignoreras har vi  förklaringen till varför vår styrande elit inte kommer kunna göra något åt klimatförändringarna, de vägrar att reagera rationellt på hotet om en ekonomisk härdsmälta och är oförmögna att klara av kollapsen av globaliseringen och vårt västliga imperium. Det finns omständigheter som stör och hållbarheten i systemet bedöms kunna vara för evigt och byråkrater vet bara hur man ska tjäna systemet eftersom de inte vet att inget imperium varar för evigt. De kan bara det som Handels och Universiteten lärt dem. De kan inte tänka på egen hand. De kan inte utmana antaganden eller strukturer. De kan inte intellektuellt eller känslomässigt inse att systemet kommer implodera. Och så de gör vad Napoleon varnade var det värsta misstaget en generell kunde göra; att måla upp en imaginär bild av en situation och acceptera det som verklig. Om alla ignorera verkligheten blir förnekelsen en mani, en sanndröm om ett lyckligt som tillsslut förblindar oss. Vi vill inte tro vad vi ser. Det är för deprimerande. Så vi alla dra sig tillbaka in i det kollektivt självbedrägeriets trygga hamn.

Hannah Arendt skrev i Den banala ondskan att Adolf Eichmann motiv främst var en extraordinär omsorg om att hans personliga utveckling skulle gå framåt. Han gick med i nazistpartiet för att det var en bra karriär. ”Problemet med Eichmann var just att så många var som honom, och att många var varken perversa eller sadistiska, att de var, och fortfarande är, fruktansvärt och skrämmande vanliga. De som kommer leda in oss i en ekologisk katastrof är alla moderata, normala byråkrater, inte fanatiker, de är anständiga människor som inte orkar lägga märke till vad som händer.  Den fria marknadens credo behöver inga heliga apostlar, fanatiker, trofasta stödtrupper, hängivna lärjungar. Den kräver bara kontorister.

Dessa arméer av byråkrater tjänar ett företagssystem som bokstavligen kommer döda oss. De utför justeringarna. De är fogliga. Kompatibla. De lyder. De hittar sin självkänsla i prestigen och makten inom bolaget de lyder, de vinner status från sina positioner och genom företagens karriärkampanjer. De försäkrar sig om sin egen godhet genom sina att privat fungera som goda makar, hustrur, mödrar och fäder. De sitter på Hem och skola. De går till Korpfotbollen. De besöker konserter och buskisteatrar. Det lever alla i en moralisk schizofreni. De bygger murar för att skapa ett isolerat medvetande. Tankar på förstörda ekosystemet, en kommande oljelös ekonomi och korrupt politisk kropp känner de ingenting av. Metafysisk naivitet slutar alltid i avdagatagande. Den splittrar världen. Små handlingar av vänlighet och kärlek maskerar den monstruösa frimarknad:ska ondskan vi alla underblåser.  Systemet rullar därmed framåt. Polarisarna smälter. Torkan ock öknen drar in över åkermarken. Drönarna levererar död från himlen. Staten arbetar obevekligt för att hålla oss i kättingar. De sjuka dör. De fattiga svälta. Fängelserna fylls. Och karriäristen går ogrubblande framåt; görandes sitt jobb även imorgon.

Ateistens behov av helighet

De i den förindustriella världen som hamstrade ägodelar och vägrade att omfördela förnödenheter och mat, de som vände ryggen åt de svaga och sjuka, de som levde enbart för hedonismen och sin egen makts skull, var föraktade. De som i dagens moderna samhälle är tillskyndare av det udda, neurotiska eller excentriska, de som kopplar samman intrycken från den prosaiska värld av objektiva fenomen för att se vad andra inte kunde se, är föraktade idag. Drömmar och visioner var och är genomtänkta sätt att ansluta bakåt till våra förfäders visdom, en tillgång som var en integrerad del av tillvaron i avlägsna tider. Status förlänades baserat på graden av personligt hjältemod inför omsorgen av de svaga och fattiga. Potentialen för illvilja, hat och ondska minskades genom att berättelserna såg det som en form av andlig smitta.

Tänker ibland att endast denna förmoderna etik kan rädda oss när vi går in i en framtid av ekonomisk osäkerhet och vi som en värld och en mänsklighet ska uthärda de katastrofer som följer av klimatförändringarna. Det sociala och ekonomiska livet kommer åter att bli gemensamt. De lustar kapitalismen släppt loss måste tämjas eller förstöras. Och det kommer att bli en återhämtning av vördnad för det heliga, själva grunden för förmoderna samhället, så att vi kan se varandra och jorden inte som objekt att exploatera utan som en levande varelse som ska vördas och skyddas. Detta innebär att vi redan nu måste inympa en helt annan syn på det mänskliga samhället.

Våra största orakel har genom historien försökt förmedla denna visdom. William Shakespeare beklagade förlusten av de hedniska ritualer som utrotas av reformationen. När Shakespeare var en pojke upplevde han de religiösa festspel, karnevalspjäser, helgonhelger, festmåltider vid majfirandet och berättelser om mirakel som utgjorde grunden för trossystemet under den medeltida katolska kyrkan. Puritanerna, denna ondsinta ideologiska förtrupp för dagens teknologiska kapitalistiska ordning, skulle småningom skulle förbjuda eller kraftigt försvaga alla dessa skådespel, och de förde krig för att befria människan från dessa förmoderna planmässigheter.

London förbjöd 1596 uppförandet av pjäser inom stadsgränsen. Teatrar var tvungna att flytta till den södra sidan av Themsen. Puritanerna stängde sedan Londons teatrar. År 1644 rev puritanerna ner Shakespeares Globeteater. Inom fyra år hade alla andra teatrar i och runt London också förstörts. Puritanerna förstod, på ett sätt som kanske är förlorad för oss i dag, att Shakespeare undergräver moderniteten. Shakespeare skildrar spänningen mellan det förmoderna och det moderna. Han ser framväxten av det moderna som potentiellt farligt. Den förmoderna berättelsekonsten har reserverat en plats i världsalltet för vår mänsklig fantasis kraft. Den nya, moderna, machiavelliska etik för egenreklam, manipulation, byråkrati och sveket blir hos Shakespeare personifierad av Iago, Richard III och Lady Macbeth, de som deformerar det mänskliga samhället. Shakespeare levde under en tidpunkt då den moderna världens teknik gjort det möjligt att skaffa sig vapen med sådan oöverträffad kraft att den kunde erövra hela imperier, inklusive Amerika och senare Kina. Detta hade i sin tur ingjutit kraft i tron på berättelsen att människan genom våld kan stå redo för en nya sekulära religion. Han fruktade människans demoniska makt.

Han vara bar ett av många orakel som var vördade i förmoderna samhällen, och bör läsas även idag. Dessa orakel var i kontakt med verkligheten och krafter som låg bortom den empiriska. Alla samhällen har och hade sina orakel; tänk Thomas Paine, Emma Goldman, WEB Du Bois och James Baldwin, men de är i ett modernt samhälle marginaliserade, förlöjligade och ofta förföljda. De som talade med samma kunskap i det indianska samhället, eller från Delphi i antikens Grekland, var ine ställda i kylan, trots att de inte nyttjade det kliniska språket baserat allena på vetenskap och förnuft. De talade istället den dunkla kärlekens språk; ömhet, tålamod, rättvisa, förlösning och förlåtelse. De hyllade, och uppmanade oss alla att hylla, de mystiska otillfredsställande tillstånden i den mänskliga existensen. Ett samhälle som förlorar sin respekt för det heliga, som struntar i sina orakel och avskiljer sig från kraften i människans fantasi, säkerställer sin utplåning.

Förnuftet möjliggör beräkningarna, vetenskapen och de tekniska framstegen som gett oss den industriella civilisationen. Men förnuftet lyfter oss inte, det behöver inte heller sätta oss i kontakt med det spirituella. Det tillåter oss inte att tygla våra självdestruktiva drifter. Herman Melville, Fjodor Dostojevskij, Emily Dickinson, Marcel Proust, James Joyce och Samuel Beckett hånade alla myten om mänskliga framsteg och vår kollektiva galenskap, vår moderna hybris. De, liksom Shakespeare, varnade för att ensidiga teknologiska framsteg utan medmänskliga framsteg deformerar oss.

Prospero i Shakespeares Stormen är herre över en förtrollad ö där han har absolut makt. Han håller den primitiva Caliban och anden Ariel som sina slavar. Pjäsen handlar om frihet, kärlek och förmåga till förundran. Det påminner oss om att makten vi hedrar kan vara en monstruös ondska, en ondska som blir norm om vi inte påminner oss om varför vi hedrar något. Det finns få begränsningar i vildmarken, ett tema som senare även undersöks av Joseph Conrad. Fantasins kraft segrar i alla fall i  Stormen, därför att de som var bundna till sina sinnen, sin fantasi och sina lustar var underkuvade. Men utomlands i de amerikanska kolonierna, som Shakespeare väl visste, fanns redan embryot till de mörka passionerna, ett förkroppsligade av Calibans och de onda hertigarna av vår värld som redan då hade utlöst en orgie av girighet, stöld och folkmord.

De som dyrkar jag:et , kärnan i den moderna, begår andligt självmord. Kär i sig själv efter att ha sett sin spegelbild i en damm, är Narcissus dömd, eftersom många i den moderna världen är fast i samma fåfänga är oraklen av idag de kändisar som vill fylla sina behov av beundrare och smickrare. Narcissister som behärskar konsten att manipulera, förföra och kontrollera. De undflyr empati, ärlighet, tillit och öppenhet. Det är en form av kollektiv sjukdom som kväver vår jords förmåga att leva.

Det är genom att fantasin stimuleras av berättandet som vi kan nå de mörka regionerna av det mänskliga psyket och möta vår egen dödlighet, se vår kosmiskt korta existens. Det är genom fantasin vi kan återvinna och visa vördnad och släktskap med gångna och kommande generationer. Det är genom fantasin som vi kan se oss själva i våra grannländers flyktingar och andra levande organismer på jorden. Det är genom fantasin som vi kan föreställa oss andra sätt att bilda ett samhälle på. Den triumferande moderna utilitarismen, implanterad genom våld, krossade idén om den mänskliga fantasins kraft. Det förslavade oss till kulten av jaget och tillväxten. Och med detta slaveri kom en oförmåga att se bortom det glittrande, blinkande distraktioner som fyller våra skärmar, ett av de centrala temana i Kung Lear.  Fantasin är varken är det språk som talas av naturen eller det språk som människan använder, men som kräver att båda kommunicerar samtidigt, mediet av gemenskap mellan de två, som fåglarna, oförmögen att förstå tal av människan, och människan, oförmögen att förstå fåglarnas sång, men ändå finns längtan att kommunicera och komma överens om en melodi som består av ljud som de båda kunde förstå; kanske en röst i det rinnande vattnet för fågeln eller sången av vinden i vårträden för människan. Fantasi är den elementära tal i alla sinnen, det första och det sista, av den primitiva människan och av poeterna. Att påminna oss om fantasins kraft är ett första steg mot det goda post-industriella samhället.

Den mänskliga fantasin accentueras av visionerna som finns i berättelser och böcker, naturen samt ritualer som sker inom ett samhälles gemensamhet; allt suddar ut gränserna mellan jaget och världen. Denna förmåga att få kontakt med det heliga eller spirituella är vad tillexempel Percy Shelley menade när han skrev att poesi, han om någon lyfter slöjan från den dolda skönheten i världen och gör om bekanta saker till ting vi inte kände. Vi påminns i det ögonblicket av det underbara i liv och vår obetydlighet i det väldiga kosmos, påminnas om att vi är drömmar för kommande generationer. Alltför ofta får människan denna visdom kommer för sent, som när Othello står över den döda Desdemona eller Lear över hans avrättade dotter, Cordelia. Denna visdom gör då nåd möjligt. Sånger, poesi, musik, teater, dans, skulptur, konst, fiktion och ritualer flyttar människor mot det heliga. De bana väg för omvandlingen. Den prosaiska världen av fakta, data, naturvetenskap, nyheter, teknik, affärer och militär är avskuren från mysterier, skapande och existens. Vi kommer att antingen att få igen denna fantasi, denna kapacitet för det heliga, eller vi kommer att försvinna som art. De som drömmer om mig i framtiden när jag är borta får facit.

De stora frågorna

Min röst är avlagd. Europa kommer bli en vackrare plats efter det att jag gjort min skuggspelsplikt och röstat på en iallafall halvvaken kandidat. Däremot har hela Europaparlamentsvalet skytt de svåra frågorna. För de deltagande politikerna vet att det skulle vara politiskt självmord att ta upp de verkliga problemen med kommande civilisationsslut, särskilt när ingen har någon riktigt läsning på problemet annat än konsumera mindre, rese mindre och framför allt så krävs det att vi alla tänker på; föd färre ungar.

Det är nämligen väldigt svårt för någon politiker att erkänna att något är fel, och att vi kanske måste göra något åt det. Något smärtsamt för den egna bekvämligheten. Om de skulle göra det, skulle en annan politiker komma och säga: Det är inget problem; rösta på mig och vi kan fortsätta som vi gör nu.

Lösningen för både partier och väljare är att tro på mantrat om en ändlös tillväxt för att komma ur nuvarande ekonomiska och energimässiga kriser. Kapitalismens drömvärld slutar ju först när tillväxten inte längre är möjlig, våra ledare göra därför allt för att försöka hålla de fördelningsbara vinsterna på plats så länge som möjligt. Det finns också risk för att skapa politisk panik och social oro om situationen gjordes helt klar för folket: En tredjedel av den mänskliga rasen måste försvinna för att vår civilisation ska vara hållbar, så genomför detta är ingen valvinnare.

Det finns ingen lösning på att oljan försvinner, förutom att konsumera mindre inom alla områden i livet, begränsa den fria rörligheten, och framför allt uppmuntra kvinnor att föda noll eller ett barn, vilket inte är acceptabelt för politiska ledare eller företag som är beroende av tillväxt för sin överlevnad. Det finns för många problem att greppa dagligen på lokal, regional och nationell nivå. Allt som betyder något för politikerna är nästa val. Så vem funderar på ett framtida problem utan någon lockande lösning? Hellre en skyskrapa till i Stockholm än ett nytt kärnkraftverk, hellre nya cykelbanor än fördubblade bensinpriser.
Den enda lösning som idag skulle lindra lidandet vid en kommande omställning om ca 40 år är att kvinnor bara bär ett barn. Inget som någonsin kommer att hända när till och med preventivmedel är kontroversiellt, och de blint bedjande är upprörda över att hälsovården erbjuder p-piller.  Vi har 250 år av kolreserver kvar idag med ett förändrat antal barn kanske vi når 340 år och vad gäller oljan är det är osannolikt att världens energiförsörjning kan fortsätta att möta förväntade efterfrågan redan efter 2020 om vi inte snörper åt bebisarna. Men det budskapet ser vi aldrig på valaffischerna.

Anne Louise Germaine de Stael

"Search for the truth is the noblest occupation of man; its publication is a duty."

Ukrainas tårar

I åratal har det gamla associeringsavtalet mellan EU och Ukraina varit av ringa betydelse för världspolitiken,. Många europeiska politiker, främst den tyska förbundskanslern, visade i det närmaste på ett provocerande ointresse av Ukraina. . .men i november 2013 bad Ryssland om tillgång till förhandlingsbordet avvisades de snabbt av ett yrvaket och skrämt EU.

Medan Bryssel arbetade för att få tid på sig att förstå vad som hände förberedde USA sig snabbt för att börja provocera den valda Ukrainska regeringen. Sedan slutet av det kalla kriget har USA, kring Ryssland, försökt att bygga en ring av militärbaser. Den amerikanska utplacering av nya vapensystem i Östeuropa är i linje med en plan för att motverka Moskva som föreslogs i Washington Post av Obamas administrationens ideologiska gudfader, Zbigniew Brzezinski, omedelbart efter det att en grupp av självutnämnda reaktionära Maidanledare jagade bort den legitimt valda regeringen i Kiev.

I artikeln krävdes det att: The West should promptly recognize the current government of Ukraine as legitimate. Uncertainty regarding its legal status could tempt Putin to repeat his Crimean charade. … Meanwhile, NATO forces, consistent with the organization’s contingency planning, should be put on alert. High readiness for some immediate airlift to Europe of U.S. airborne units would be politically and militarily meaningful. If the West wants to avoid a conflict, there should be no ambiguity in the Kremlin as to what might be precipitated by further adventurist use of force in the middle of Europe.

Vill påminna om att USA hade redan 2004 försökt, men misslyckats, att ta över Ukraina med den Washingtonfinansierade Orangearevolutionen.  Enligt biträdande utrikesministern Victoria Nuland, har Washington investerat $ 5 miljarder i Ukraina för att ge näring åt subversiva element som ska föra ett EU-medlemskap närmare för Ukraina. EU-medlemskapet skulle nämligen öppna upp Ukraina för den sedvanliga plundringen; utförd av de västerländska bankerna och IMF.

När den störtade presidenten Janukovitj förklarade den 21 november att han inte skulle skriva under associeringsavtalet med EU och förhandla med Ryssland utbröt snabbt sammandrabbningar på gatorna i Kiev. Hundratusentals gick ut på gatorna och till Maidantorget. Detta var det kritiska skede av en kampanj som drevs fram av de tre oppositionspartierna ”Fosterlandet” (Yuljia Tymochenko , Arsenji Yatsenyuk), "Bang" (Tyska Konrad Adenauer -stiftelsen finansierade boxmästaren Vitali Klitschko) och "Frihet" (Svobodaledare och nära knutna nätverket av europeiska fascistiska partier , Oleh Tjahnybok). Deras gemensamma mål var att störta president Viktor Janukovitj, vars parti ”Region” hade lyckats väl i det av EU godkända valet 2012. Kievs medlemskap i EU skulle då inte vara långt borta; efter vilket landet kunde omfamna glädjen av neo-konservatismen, ta emot fördelarna av privatisering, avreglering, åtstramningspaket och sällskapa med Portugal, Irland , Grekland och Spanien som ännu en fattig föräldralös i familjen EU.

Sedan 2004 och den halv-misslyckade revolten har en fascistisk milis byggts upp och förhindrade nu år 2014 kompromisser. De njuter av våld, ser det som en politisk metod och ockuperar i det tysta idag länsstyrelserna i främst de västra delarna av landet. I regionerna Lvov, Ternopol, Rovno, Luzk och Iwano stormade de kontorsbyggnader och pressade guvernörerna att skriva på sina avskedsansökningar. Medan tusentals människor deltog i protester mot regeringen i Kiev, var det en liten grupp av radikala kämpar som utgjorde kärnan i de våldsamma sammandrabbningarna. Att döma av deras utseende och handlingar var de är beväpnade, vältränade och förberedda för krig. Upprorsmakarna visste hur man nyttjade den urbana gerillataktiken till fullo. Demonstranterna var också väl förberedda för offensiven. De hade även ett brett sortiment av närstridsvapen att tillgå. Janukovitj gjorde för övrigt upprepade samt viktiga eftergifter under protesterna, bland annat erbjöd han amnesti för dem som gripits och erbjöd den 25 januari att göra två av sina motståndare premiärminister och vice premiärminister; allt till ingen nytta. Viktiga delar av de protesterande, och de bakom dem, ville ha sin kupp. Ukrainas juntapremiärminister meddelade den 7 mars att han har uppmanat Natorådet att hålla ett möte i Kiev om  den senaste utvecklingen i landet . ”Jag uppmanade Nordatlantiska rådet att besöka Kiev och hålla ett möte där" sa Yatsenyuk under ett besök i Bryssel, där han träffade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och EU-tjänstemän. "  Agendan är alltså redan presenterad av de inblandade.

The National Endowment for Democracy:s webbplats listar 65 projekt som har fått ekonomiskt stöd under de senaste åren i Ukraina. Deras program är att förmedla den grundläggande filosofin att människor bäst överlever i ett system med fri företagsamhet, minimal statlig inblandning i ekonomin, och ett motstånd mot socialism i någon form. En fri marknadsekonomi likställs med demokrati, reformer och tillväxt; och fördelarna med utländska investeringar i deras ekonomi betonas ständigt. Denna NGO gör alltså öppet vad CIA hade gjort i hemlighet i årtionden, och på så sätt elimineras stigmatiseringen av CIA:s hemliga aktiviteter. NED får självfallet nästan all sin finansiering från den amerikanska regeringen.

Redan 1992-1995 införde IMF strukturanpassningsprogrammet som minskade Ukrainas BNP med sextio procent. Nu är kraven för nya krediter bland annat en fördubbling bensinpriserna, öka avgifterna för allmännyttiga tjänster, nedskurna sociala tjänster och medel för utbildning, sänkta löner och pensioner, uppsägningar i den offentliga sektorn, investeringsgarantier för utländska privata företag och en devalvering av valutan samt öppna upp ukrainska tillgångar för ett övertagande av västerländska företag. Ukrainas jordbruksareal kommer att kunna läggas i händerna på den globala jordbruksnäringen. Det var självklart allt för tydligt för president Janukovytj och hans anhängare att valen av 2015 inte kunde vinnas på denna agenda. . . tillstånd att inrätta en missilsköld som också ingår i IMF -paketet var dessutom en ren provokation gentemot Ryssland. Dessutom är inte stödet på de miljarder € som EU erbjuder Kiev något annat än ett villkorat lån.

Den 7 mars kollapsade emellertid fasaden när ett avlyssnat telefonsamtal mellan EU: s utrikespolitiska chef Catherine Ashton och Estlands utrikesminister Urmas Paet avslöjade att de krypskyttar som sköt på demonstranter i Maidantorget i Kiev i februari  inte var i maskopi med president Janukovitj , men med protestledarna själva. Estlands utrikesministerium har bekräftat inspelningen av hans samtal med EU: s utrikespolitiska chef är giltig. Urmas Paet sade att de krypskyttar som sköt på demonstranter och polis i Kiev var anställda av Maidanledarna.

Denna nya men olagliga regeringen är nu sammansatt enligt Västliga önskemål och smickrade av västerländska statschefer har de meddelat att de ska underteckna associeringsavtalet EU successivt. Man har bett USA för långtgående militärt bistånd. Och det har fört ut landets guldreserver i amerikanskt förvar. De ville inte vänta till en legitim regering valdes den 25 maj, utan var uppenbarligen ivriga att skapa fullbordat faktum.

Konflikterna i Ukraina, Venezuela, Libyen och Syrien har en sak gemensamt: I alla fallen finns det ledande grupper som styr den nya "oppositionen" som inte vill ha någonting att göra med demokrati, dessa grupper är så långt till höger som politik kan komma: Europeiska fascismen i Ukraina, islamisk extremism i Syrien och Libyen och i Venezuela en tradition av militärer ledande inom juntorna. När sen dessa grupper kommer till makten är landet alltid långt sämre än de var innan. Den Västliga allmänheten skulle ge noll stöd till dessa grupper om de kände till och orkade läsa sig till sanningen, vilket är varför felaktig information om dessa grupper är så Orwellsk. I Ukraina stödjer vi inom EU idag principen att en politisk minoritet tillåts terrorisera sin omgivning med långtgående, skiljaktiga normsystem om rätt och fel, vi har helt enkelt stött ett avskedstagande till medborgaridealet.

De enhetlighet västerländska medierna har antagit en tolkning av händelserna som ignorerar västerländska provokativa åtgärder samt själviska intressen, de demoniserar president Putin och Ryssland och intressant nog, går detta till stor del mot den allmänna opinionen som avslöjas i opinionsundersökningar. Det är främst de västerländska medier som underblåsa kalla krigets känslor och på så sätt spela i händerna på nykonservativa politiker. Folket i gemen hyser nog inget större hat mot Ryssen.

Vanitas

och plötsligt var musan där
i tystnadens immiga spegel.
hon var gjord av måne, brons och alabaster.

inåtvänd kammade hon sitt hår
och av dimma var hennes blick,
obeveklig i dröm och verklighet.

det är musan som skall döda mig, tänkte jag,
ta mitt hjärta, min röst i beslag,
allt som jag inte ville förlora

och till mitt fördärv hade hon långt innan
svurit att slita mig i stycken.
det var musan som skulle stöta dolken i mig

och mäta ut sin tid efter det blod
som vällde fram ur mig. och jag förlorade.
till mitt fördärv förändrades på nytt

den oberörda musans tillstånd
och den sällsamma glansen blev livlös,
gjord av måne, brons och alabaster,

som i en övergiven krater,
när musan i sin spegel visar natten
och stirrar på oss med ögon utan pupiller.

                                       Vasco Graça Moura

Albert Camus

"It is the job of thinking people not to be on the side of the executioners."