Fråga varför

Rädslans politiska apostlar drar ut i strid igen. Våra närvarande underrättelsebyråer, det ständigt aktuella militära särintresset och en flotta av mediala maktmän jobbar på att övertyga Sverige om att Ryssland återigen är vår fiende och Vladimir Putin är ondskan personifierad; nemesis för alla frihetsälskande människor över hela världen. Hur har det hänt? Mycket enkelt, kommandohöjderna styrs av en lösnummersberoende media. En media som säljer på att appellera till en generation som anser sig ha läst Dostoysvksy efter att ha tagit sig igenom Wikipedia-artikeln om densamme. Har nu sett 30 plus timmar intervjuer med Putin som Oliver Stone sammanställde. Men trots det digra arbetet ifrågasätter svenska media hans insikter om Vladimir Putins personlighet och politiska riktning. Jag kände igen Stones obehag inför ifrågasättandet, djupet av frustrationen som uppstår när oavsett hur många resor över Ryssland man gjort under åren diskonterades omedelbart analysen av militäranknutna mediala munstycken som aldrig sannolikt ens varit i Ryssland. Varje gång en välutbildad kollega i kansliet slår sig ner i fikarummet och säger; Tja, vad tycker du nu om Putin och Ryssland?

Jag inser att oberoende av de 30 kontinuerliga åren jag till och från har arbetat i hela Ryssland plus det faktum att jag levde under Putins fögderi i St Petersburg på 1990-talet, efter att ha läst hans böcker och de flesta av hans tal sedan han blev Rysslands president, tror kollegorna fortfarande att jag är den som är bedragen och lurad, inte de själva. De tror verkligen hellre på ledarredaktioner i svensk byhålepress som antagligen aldrig har satt sin fot i Ryssland. Jag vet att propaganda snabbt kan assimilera åsikter och jag kan räkna ut varför ingen negativ propaganda uppstår mot t.ex. verkliga autokratiska regimer; så som den Saudiska, men vi måste fråga oss varför. Inte minst på grund av vårt geopolitiska läge som granne med Ryssland. Desinformation om Ryssland och Putin laddas ner dagligen från Dagens Nyheter, Expressen, Blekinge Läns Tidning, Aftonbladet, Barometern, Hudiksvalls Tidning och vidare. . .det är en filt av tvivelaktig information som har blivit alltmer tät sedan 2008 utan att kontrasterande tolkningar eller undersökande journalistik erbjuds. Vi måste fråga oss varför.

Slukhål

Först nybyggarna, sedan barerna och bordellerna, efter dem syndafloden och därefter ödemark. 1865 hittas olja runt en liten bäck som heter Pithole Creek i ett tämligen obebott område. På blott några månader efter upptäckten hade hundratals hus uppstått för att ge faciliteter till de pumpade pojkarna. Landskapet skalades av och träd avskildes från sina rötter för att bygga oljesilos, vattencisterner, kyrkor, hotell, butiker; ett nytt samhälle, befolkningen uppsteg på tre månader till femton tusen. Konjunkturen pekade uppåt och från ingenting var detta nu världens snabbast växande stad. Den isolerade staden i skogen hade ingen juridisk existens eller ens ett officiellt namn. Det gick ändå, pengar fanns då skyndar resten efter. Några personer började kalla platsen för Pithole. Tidningar kallade det Oljerado. Oavsett namn, det var frenesi, det var adrenalin, det var vinster, det var produktion, det var en orgie av konsumtion, religion och sex.

Hela byggnader uppfördes på några dagar, brann ned till grunden och byggdes upp. Folk köpte och sålde borrmark i raseri, tegelstenartjocka buntar med dollar bytte ägare. Stämningen var rök och aska, luften vibrerade ljudet från människor i jakt på förmögenheter. Alla var säkra på att detta var början av någonting skulle vara för evigt och förändra världen. Endast året efter det att den första brunnen börjat leverera olja sinade flödet på en annan. Andra sinande brunnar följde på och oljan försvann. Bordellägare, känsliga för kundernas humör och betalningsförmåga lämnade snabbt sina anläggningar; andra affärsmän följde snart efter. Hösten 1866 stod redan ett antal byggnader tomma. Pithole var alltså drygt ett år gammalt men redan inne i en nedåtgående spiral. 1870 bodde endast 281 personer där. Åtta år senare köpte någon hela staden för en handfull dollar. Idag finns bara en av Pitholes ursprungliga byggnader kvar. Skogen har tagit resten. Oljans ålder hade klivit in i vildmarken, gjort sitt avtryck och sedan återlämnat det till naturen att läka. En kort smutsig expansion följt av kollaps; något säkert ingen av Pitholes invånare hade föreställt sig sin framtid.

Få inser att vår oljeindustriella ålder helt enkelt är Pithole i större skala: ett försvinnande överflöd av rikedomar, bortslösat och utbudet snart till ända, de fossila bränslena har konsumerats i krig och charterresor. Våra livliga, resande, bekymmersfria, moderna liv försåldes till en stadigt ökande tillgång till kol, olja och naturgas. Industriell civilisation, vårt Pithole imploderar. Pitholes medborgare, hade liksom vi, varit säkra på att de skapade en välmående, långvarigt bekväm morgondag. Århundraden från och med nu kommer våra efterkommande se tillbaka på våra huslämningar som vildmarken återkrävt?

Lyssna

Till vilken plats vandrar jag för att tömma mina tankar? Var finner jag friden i denna värld. Valet för mig faller på ett träd. Tid saknas, tid tar jag mig inte nog att sitta, ligga, under, i träd och bara lyssna. Lyssnande ter sig nämligen inte naturligt för mig; Jag är en debattör, en teoretiker. Jag approberar uppfattningar, idéer, föreställningar. Jag gillar att vinna debatter. Vilket är desto större anledning att träna på lyssnandets konst. Höstsolen har börjat infinna sig nu och frosten är i annalkande. Kanske borde jag sitta uppe i trädet en stund och vara uppmärksam på mörkrets insvepande. Jag önskar att jag hade några livstider till förfogande på att bli bättre med uppmärksamhet, att lyssna. Jag önskar att jag hade mer tid att lära mig hela låten inte bara refrängen. Men kanske är den tid vi har under våra flyktträd den tid vi behöver.
Det är inte bara de Abrahamitiska religionerna som sätter ett stort träd i centrum för allt. Egyptiernas sykomorer eller eken i Dodona var en navel, i hjärtat av vår nordiska mytologi står Yggdrasil. Kanske är det samma träd som stod i Edens trädgård eller Dodonas tempel? Yggdrasil förbinder de nio världarna och dess rötter sträcker sig ner i helvetet, dess grenar till himlen, och dess stam står i mitten av människans värld. När Yggdrasil faller ska världen av idag avslutas. Utan trädet i mitten av vårt medvetande väntas bara mänskligheten eld och sorg. Dessa gamla myter ger oss en väg och en varning. Jag tror att vi fortfarande kan höra varningarna om framgångarnas miljöskövlande pris, om vi bara klättrar upp i grenarna på de kvarvarande träden, stänger våra debattglada munnar och lyssnar.

Oblomoviterna och sammanbrottet

En demokrati fungerar bara om väljarna är funktionellt intelligenta lite allmänt kunniga samt intresserade av att vara samhällsinformerade. Inget av dessa kriterier gäller idag för något land, möjligen undantaget Schweiz. Det borde därmed inte vara någon större överraskning att länders styren är i förfall. Väljarna har svårt att uppbåda ett intresse för hur yttervärlden bortom Idol och Ernst fungerar, ett tillstånd som förvärras att tjänstemän och de som väljs och styra landet tänker i fyra till sex års mandat. Väljarna har glömt att för det mesta drivs vi av personlig girighet, känslor av att besitta en rättighet till makten samt en oförmåga att förstå globaliseringens mekanismer som skapar en minskande förmåga att utföra arbete och producera välfärdsskapande rikedom; undvik fakta, gör val på emotionella bevekelsegrunder. Väljare tror att de har rätt till ökad materiell rikedom, och ingen inser att tillväxten i materiell rikedom var en följd av 1950-talet, 60-talet och början av 70-enorma tillströmning av fri energi. En historisk parantes, helt bortom vår egentliga kapacitet. Allt jag vet är att tiden av överflöd är förbi. Emellertid har politiker och ekonomer lovat att vi skulle få det gott även i framtiden. Detta svek kommer belöna populisterna, som i sin tur kommer spå på villfarelsen hos folket att allt är under kontroll.  Implosionen av det nuvarande sociala systemet är nära till hands. Hoppas att de oblomovitiska individerna där ute är redo för utmaningen.

Jeannette Rankin

"The greatest threat to peace is the barrage of  propaganda portraying war as decent, honorable, and patriotic."  

Audre Lorde

“Unless one lives and loves in the trenches, it is difficult to remember that the war against dehumanization is ceaseless.”

De enkla svarens eko

Mina åsikter dupliceras inte av massans eko, delvis för att det inte finns tillräckligt med människor där ute som tycker som jag, men också för att jag ständigt och avsiktligt försöker utmana min sen på världen och förståelse för densamma genom att läsa saker från hela det politiska spektrumet. Jag samlar in så mycket information jag kan från en mängd olika skarpsinniga källor, väljer och väljer vad som är meningsfullt för mig och sedan syntetiserar det bästa jag kan med den grundbildning jag besitter. Även om jag är grundad i vissa nyckelprinciper är mitt perspektiv på specifika sakfrågor fortfarande formbar eftersom jag tar in ytterligare information och därmed får nya perspektiv. Jag försöker acceptera och erkänna min egen okunnighet och se livet som en resa med ständig mental, emotionell och andlig tillväxt eller om man vill; förändring. Om jag inte ökar min kapacitet inom alla dessa områden tills den dag jag dör, gör jag fel mot mig själv och övriga på denna Tellus. Jag ser livet som en kamp mot min egen okunnighet, i motsats till en besatthet med andras okunnighet. Du kan påtvinga andra din moral, men du kan dela av din uppnådda visdom. Det enda sättet världen kommer att förbättras på lång sikt med en stabil, hållbar grund är om fler av oss blir tankemässigt förändringsbenägna. Nyfikna.

Det är en personlig resa och det är vår individuella plikt att acceptera det. Medan jag bara har kontroll över mitt eget beteende betyder det inte att andras beteenden är irrelevanta för mitt liv. Tyvärr verkar det som händelserna i världen just nu blir förödande. Uppfattningar är låsta och enkla svar är dagens rätt. Jag bevittnar hur människor separerar sig frivilligt i alltmer i konstiga, otänkbara och våldsamma subkulturer. Något verkar ha hänt vårt kollektiva medvetande och många individer som jag brukade respektera har blivit förargliga polariserade och obehärskade i sina analyser. Radikaliserade muslimer och radikaliserande skribenter har samtliga numera enkla svar på livets eviga komplexa frågor. Vad värre är, den här utvecklingen skapar gro grund för de mest destruktiva människorna i vår livstid; de krigsvänliga interventionisterna och ekonomiskt expansiva nyliberalerna; krafter som med dagens globala miljöproblem är en av de mest perversa och farliga bieffekterna av det nuvarande självsäkra oreflekterade politiska klimatet.

Sydstaternas historiska plats

Ikonoklaster. Mänsklighetens svar på svärmande gräshoppor, en enig massa, framåt, utan pardon och reflektion. Nu faller statyerna av konfederationens soldater i USA. Varifrån kom detta hat? Jag dristar mig till att gissa; okunskap. De är okunniga unga gangsters som förstör i tron att det är en symbol för slaveri. Men under mina år inom det amerikanska systemet lärde jag mig att denna hopfogning av en konfederalsk soldat och slaveri strider mot all känd historisk forskning. Slaveriet i de södra staterna var begränsat till de stora agrikulturella områden som i dagens språkbruk har kommit att kallas för plantager. Slavar var dock arbetskraft inom hela det amerikanska jordbruket innan kriget som felaktigt kallas det amerikanska inbördeskriget. Detta system förkom självfallet i Konfederationen men var utbrett i hela USA. Det var en ärvd institution från den tidpunkt då den nya världen koloniserades av europeiska ekonomiska intressen. Slavar var inte en sydstatsuppfinning. Det tillkom långt före självständighetsförklaringen, eftersom det fanns resurser som skulle utnyttjas men ingen arbetskraft. De första slavarna var vita slavar, men de dog som flugor från malaria och gula febern. Indianska amerikaner användes sedan som slavar, men de arbetade inte. Då upptäcktes det att vissa afrikaner hade immunitet mot malaria och motstånd mot gula febern och en källa till arbetskraft var lokaliserad. Slavarna köptes från de afrikanska stammarna som årligen genomförde räder mot sina grannar och vars byte var just människor.

Konfederationens soldater ägde inte slavar, och som alla bildade människor, de kämpade inte för slaveriet. De kämpade, för deras land hade invaderats. Och med land menar jag delstaten; Konfederationen var nämligen inte deras land mer än USA hade varit. Deras land var deras stat. På den tiden lågt det amerikanska folkets lojalitet hos sin delstat. De tänkte på sin delstat som sitt land. Enligt deras mening var Förenta staterna något som EU är för fransmän, italienare, holländare, svenskar. Och tro mig när jag skriver att vi Européer fortfarande ser oss själva som delstatsmedborgare, inte som EU-medborgare. Minns att Robert E. Lee erbjöds att leda unionens armé, dock avböjde han med motiveringen att han inte kunde inleda ett krig mot sitt eget land, med vilket han menade landet Virginia. Vidare måste jag påminna mindre kunniga läsare om att president Lincoln själv om och om igen sa så handlade inte kriget om slaveri. Det handlade om att "bevara unionen", det vill säga riket USA. Om det skulle tillåtas att Södern lämnade skulle det innebära att det skulle finnas en Union i norr och många små länder inom en Konfederation i Söder som skulle konkurrera om de stora utrymmena väster om Mississippi. Det spirande imperiet med maktens baroner i Washington ville inte ha någon konkurrens. Om Södern kunde lämna skulle Norr förlora sin marknad för sina relativt högt prissatta tillverkningsvaror som det hoppades sälja i Söder genom att upprätta en tulltaxa mot de billigare brittiska varorna. Delstaterna i söder tänkte helt när de insåg att de då skulle straffas dubbelt; högre priser på varor och lägre återbetalningspriser från britterna på export av bomull. Denna ekonomiska konflikt mellan nord och syd fortsatte länge innan den provocerade fram en separation. Jag och många med mig ser det så kallade "inbördeskriget" i de ljuset av de ekonomiska termer som provocerade fram blodet.

Det hade alltså ingenting alls att göra med slaveriet. Själva beteckningen, "inbördeskriget" är då också en lögn. Ett inbördeskrig är när två sidor kämpar för att uppnå regeringskontroll. Sydstaterna kämpade inte för att få kontroll över den amerikanska regeringen. Det kämpade för att norr hade invaderat deras länder då deras secession var laglig. Lincoln gav heller inte slavarna sin frihet. Ty om inte Lincoln hade mördats var hans plan att skicka svarta, som han ansåg som underlägsna de vita, tillbaka till Afrika eller låta dem kolonisera Sydamerika. Detta är inte en obskyr konspirationsteori. Det är ett dokumenterat faktum. Hela proklamationen var därmed propaganda. Det hade två syften: ett var att tysta abolitionisterna. Den andra var att främja ett slavuppror i de sydliga staterna så Sydliga trupper skulle lämna frontlinjen för att skydda kvinnorna och barnen där hemma. Så Lincoln visade sin sympati med slavarna genom att frigöra slavar där han inte hade jurisdiktion att frige dem men behålla dem kedjade i norr där han hade kunnat ge dem rättigheter. Lincoln utfärdar proklamationen som syftar till att skapa ett slavuppror eftersom han var på väg att förlora kriget. Men Syd hade aldrig tillräckligt många soldater för att få fram en reserv att driva på sina militära segrar.

Däremot hade Nordstaterna ett oändligt utbud av invandrare från Irland, varav de flesta snabbt dog för dåtidens amerikanska rike. Minns även att motstånd mot kriget i Norr var högt. Lincoln var tvungen att arrestera och fängsla runt 300 nordliga tidningsägare och redaktörer. Slaveri var i USA på denna tid en ärvd institution, inte en Sydstatskonstruktion. Slaveriet skulle gradvis ha försvunnit som institution, eftersom invandrare till södern började bilda en arbetskraft och de överkultiverade plantageområdena höll på att förlora sin fertilitet. Slaveri fanns så länge som det inte fanns nya invandrare, som istället för att bli en lokal arbetskraft, flyttade västerut, ockuperade indianernas mark, dödade dem och blev oberoende jordbrukare. Så striden av idag om Konfederationens statyer är bara till för att så social fiendskap mellan raser. Förstörelsen av Amerika kommer i förlängningen att bli resultatet. Precis som striden emellan ikonoklaster och ikonoduler alltid fällt riken kommer så ske även här. Okunnighet i skydd av massan fäller alltid imperier efter de krossat statyerna.

Zapad

Det är nu bara knappt fyra veckor innan starten av Rysslands Zapad-militärövning i Vitryssland. Svenska medier och debattörer låter alarmklockorna ringa, ivrigt påhejade av särintressena i svenska försvaret; övningen är egentligen en invasion av NATO-länderna. Samtidigt, på andra sidan klotet, mobiliserar USA en militärstyrka utanför Sydkorea halvön som mycket väl kan antända ett världskrig. Märkligt nog, eller kanske inte, rapporterar västerländska medier inte med en uppenbar oro över denna mycket mer olyckliga utveckling. Den selektiva hothysterin som drabbat Sverige i ljuset av Ryska-Vitryska militära försvarsövningar, som en del av oss kommer ihåg förekommer var fjärde år, är tröttsam och riskerar bli kostsam i ljuset av nya militära system som alarmisterna i försvaret kommer kräva. Ryssland och Vitryssland hävdar att det totala antalet trupper som berörs är omkring 13 000. USA och andra NATO-medlemmar motsätter sig detta och påstår, utan bevis, att siffrorna är närmare 80–100’. Rysslands sändebud till NATO har presenterat en sammanställning av de militära styrkor, en sammanställning som stödjer siffran 13 000.  Detta samtidigt som Lavrov sa att anklagelser om att Zapad är något mer än defensiva förberedelser är "nonsens".

Dessa diplomatiska försäkringar har inte stoppat svenska medier från att skriva upp den kommande Zapad som nära nog en krigshändelse. ”Rysslands militär övar nära Baltikum vilket ger upphov till rädsla för nya aggressioner och är en övning i att hota det fredliga USA” är temat som Rysslands-okännarna fräser fram på sina tangentbord, anförda av Oksanen och Wolodarski. Expressen har kallat de kommande ryska övningarna "destabiliserande". Men betraktat lite nyktert; det har genomförts otaliga NATO-övningar och skett en oöverträffad amerikansk militär uppbyggnad runt Rysslands gränser de senaste tio åren, något som i sig får anses vara destabiliserande. Det verkar som om Zapad-skeptikerna säger att Ryssland bara får ha en armé i sitt eget land och de ska förbjudas att utföra provokativa defensiva åtgärder med en allierad granne. En tvivelaktig logik. Vad de militärvänliga debattörerna inte nämner är att Zapad genomförs inom ryskt eller vitryskt territorium, och att Nato-gränsen de är nära har kommit att existera endast på grund av en östlig expansion av den amerikanska militära alliansen. 

Sällan nämns att NATO förra året genomförde sitt största krigsspel sedan slutet av det kalla kriget när de genomförde Anacondaövningarna i Polen och Baltikum. Dessa övningar involverade över 30 000 trupper och 24 av de 27 NATO-medlemsländerna deltog. NATO-alliansen har, tillskillnad från Ryssland som vidhåller sin fyra års intervall, expanderat antalet krigsövningar. Förra året, förutom den gigantiska Anaconda, genomfördes fler övningar: Summer Shield, Iron Wolf, Saber Strike och BALTOPS. Ett bra perspektiv på hur västligamedier har ryssen på hjärnan är att nästa vecka kommer USA att genomföra enorma militära manövrar på Koreahalvön med sina sydkoreanska och japanska allierade. Dessa övningar kommer att innebära upp till 75 000 trupper, samt kärnvapenbestyckade krigsfartyg, flygbombningar samt amfibiska styrkor. Visserligen sker de amerikanska krigsspelen i Korea varje år; men varför har dessa manövrer blivit "acceptabla" i Väst? Självfallet har det att göra med de västerländska mediernas normaliserande funktion av USA som vän. Den massiva mobiliseringen är dock en ständig källa till hot i det kommunistiska Nordkorea, de betraktar det som en förberedelse till invasion.

Något med tanke på att USA aldrig undertecknade något fredstraktat med Nordkorea efter Koreakriget är rimligt.

Ändå fortsätter USA att ha sitt krigsspel i Korea trots samtal från både Ryssland och Kina där de ber Washington att frysa militära operationer för att ge diplomatin en chans att lösa krisen. Var är den brådskande oron över de olika amerikanska krigsspelen i de västerländska medierna? Istället är de upptagna med att skrämma till  obefogad oro över ryska militära övningar inom eget ryskt  territorium samt med en angränsande allierad. Dessa dubbla normer finns för att journalister på dessa nyhetsorgan inte längre försöker att rapportera om eller analysera en objektiv verklighet. För alla som tvivlar på syftet med och funktionen hos dessa informationstjänster kan det emellertid tydligt ses att deras funktion är att dölja, normalisera det onormala, försvara den obestridliga, rättfärdiga det oförsvarliga. Så ju närmare Zapad vi kommer ju mer kommer svensk och internationell nyhetsmedia upptas av att fantisera över en rysk invasion av Europa med trupper som är stationerade inom Rysslands eget territorium, samtidigt som de omges av NATO-styrkor från mer än 20 länder. 

Förändringsovilja

Ännu en sommar. Ledigheten nyttig och nödvändig. Världen har frustat vidare mot sin ofrånkomliga undergång och sekterismen förstärkts för varje dag som gått. Vilken flagga du ån är född under; vare den amerikansk, tysk, israelisk, palestinsk, rysk, fransk eller burundisk så har vi samma grundläggande behov. Oavsett vilken sagofigur du tillber söker vi samma vardagstygghet. Är det på ett globalt plan omöjligt att behandla andra med samma värdighet och respekt som en själv kräver för en själv och för familjen Det verkar så. Ledarna attackerar varandra, apa ser och apa gör. Ledarna av idag är inte föredömen de är fördömande förförare. Vi talar i Väst om demokrati och frihet medan våra händer är färgade av århundraden av blodsoffer. Vi har demokratisering som ett ordligt vapen för att ge oss skäl att plundra en värld som under lång tid har upplevt förödelse för vi efterfrågat råmaterial. godhet. Delar av Västvärlden har uppenbarligen levt sitt 2000-tal utan att titta på sitt förflutna och identifiera de delar av nationskaraktären som medfört smärta mot andra invånare. Nationer och folk som vägrar att erkänna sina brott och se lidandet av sina offer är ett ont för världen och borde bara förvänta sig ondska som sin belöning. USA och dessa allierade har alltför länge ansett sina egen upplevda oförrätter mer värda upprättelse än de lidande dessa upprättelser kostar civila i Irak, Afghanistan, Libyen, Yemen, Ukraina, Venezuela, Nordkorea, Kina, Pakistan och andra för presidenten okända platser.