Erfarenheten av att redan nu tilldelats den diagnos som jag antingen kommer dö med eller av, beroende på de medicinska landvinningarna, ger mig fördelen av insikt kring att vi direkt efter födseln överger kontrollen till en kraft som är större än vår vilja; Necessitas skänker oss våra diagnoser, dödsfall, okrossbara löften och livstid. Jag har varit tvungen att erkänna att idén om ett början och ett slut är illusorisk. Att historien inte börjar eller slutar, men fortsätter. Så för bara ett ögonblick, med stor möda, kan jag föreställa mig min vilja som en kraft som inte skulle försvinna men uteslutande omfördelas när jag en dag dör; att allt liv innehåller samma kraft, och att jag inte behöver oroa mig för förestående död. För mitt största ansvar i livet var bara att inrymma energin för en stund och sedan lämna det ifrån mig till min son.
Det bästa med insikt är förmånen att se tiden som ändlig för ens egen del, att kunna titta på vågen av dödlighet skölja över mig och alla jag känner utan rädsla. Ingen mer tid, inte mer kapacitet. Privilegiet att utesluta möjligheter. Nå avslut i allt. Att veta; jag är avslutad. Och att veta tiden kommer att gå vidare utan mig. Se på mig nu, skrivandes mina strofer för en stund mot bakgrund av tidlösheten, intigheten och desintegrationen.