Om du går i krig mot Persien kommer du att förstöra ett stort imperium

Genom historien har det funnits länder och ledare som vunnit segrar och rikedom för att sedan se allt förfalla till intighet till följd av arrogans och hybris. Många är de som vänt blicken österut, i en ambitiös iver att erövra Ryssland. Men många är de idag som borde minnas de ord som Krösus fick höra i Delhi innan han gick öster ut mot Persien: Om du går i krig mot Persien kommer du att förstöra ett stort imperium. Krösus förstörde nämligen ett stort imperium, men det var hans eget. Jämför nu dagens kraftansträngning från Biden-administrationen med att utöka amerikansk militärmakt emot Ryssland och, sedermera, Kina. Presidenten bad om råd från dagens Delphi-orakel: CIA och dess allierade tankesmedjor. I stället för att varna för hybris, uppmuntrade de alla presidenten om drömmen att attackera Ryssland och Kina. Detta skulle enligt oraklen konsolidera USA:s kontroll över världsekonomin och uppnå ett historiens slut. 

Efter att ha organiserat en statskupp i Ukraina 2014 skickade USA sin proxyarmé österut och gav vapen till Ukraina för att utkämpa ett etniskt krig mot sin rysktalande befolkning och förvandla Rysslands Krim-flottbas till en NATO-fästning. Denna Krösuska-ambition syftade endast till att dra in Ryssland i strid och tömma dess försvarsförmåga, förstöra dess ekonomi i processen och förstöra sin förmåga att ge militärt stöd till Kina och andra länder som är inriktade på att söka oberoende som ett alternativ till USA:s hegemoni. 

Efter åtta års provokation förbereddes en ny militär attack mot rysktalande ukrainare på ett iögonfallande sätt, i februari 2022. Ryssland skyddade sina rysktalande medmänniskor från ytterligare etniskt våld genom att inleda sin egen särskilda militära operation. USA och dess NATO-allierade beslagtog omedelbart Rysslands valutareserver i Europa och Nordamerika och krävde att alla länder skulle införa sanktioner mot import av rysk energi och spannmål, i hopp om att detta skulle förstöra landet. USA:s utrikesdepartement förväntade sig att detta skulle få ryska konsumenter att göra uppror och störta Vladimir Putins regering, vilket i sin turs kulle göra det möjligt för USA att installera en klientoligarki, av samma sort som den hade närt på 1990-talet under president Jeltsin.

En effekt av denna konfrontation med Ryssland har dessutom varit att stärka Amerikas kontroll över sina västeuropeiska satelliter. Syftet med denna manöver inom Nato var att på lång sikt stänga Europas dröm om att dra nytta av handels- och investeringsförbindelser med Ryssland genom att byta ut sina industritillverkade varor mot ryska råvaror. USA lätt spränga Nord Streams gasledningar, vilket skar av Tyskland och andra länder från tillgång till rysk gas med låga priser. Det gjorde att Europas ledande ekonomi var beroende av amerikansk flytande naturgas, till en högre kostnad. Förutom att behöva subventionera inhemsk europeisk gas för att förhindra omfattande insolvens, förstörs nu dessutom en stor del av tyska Leopard-stridsvagnar, amerikanska Patriot-missiler och andra av Natos många ”wunderwaffen" i strider mot den ryska armén. Det har blivit tydligt att USA:s strategi inte bara är att "kämpa till den sista ukrainaren", utan att slåss till den sista stridsvagnen, missilen och andra vapen som raderas från Natos lager. 

För vad händer då? Jo denna utarmning av Natos vapen förväntas skapa en stor ersättningsmarknad som kommer berika USA:s militärindustriella komplex. Dess Nato-kunder uppmanas att öka sina militära utgifter med upp till 3 eller 4 procent av BNP. Men det svaga resultatet för amerikanska och tyska vapen på det ukrainska slagfältet kan ha kraschat denna dröm, samtidigt som Europas ekonomier sjunker in i en ekonomisk depression. Tysklands industriella ekonomi är som bekant störd av avbrottet i handeln med Ryssland, och den tyske finansministern Christian Lindner sa till tidningen Die Welt att hans land inte har råd att betala mer pengar till EU:s budget; Tyskland har länge varit Unionens största bidragsgivare. Utan tysk export som stödjer eurons växelkurs kommer valutan att hamna under press mot dollarn när Europa köper amerikansk LNG och Nato fyller på sina uttömda vapenlager genom att köpa nya vapen från Amerika. En lägre växelkurs kommer att pressa den europeiska arbetskraftens köpkraft, samtidigt som en sänkning av de sociala utgifterna för att betala för upprustning och ge gassubventioner kastar kontinenten i en djup depression. 

En nationalistisk reaktion mot USA:s dominans borde finnas inom den europeiska politiken, och garantera att USA i stället för att låsa sin kontroll över den europeiska politiken, ser till att USA förlorar allt, inte bara i Europa utan mest avgörande i hela den globala Södern. I stället för att förvandla Ryssland till spillror av ett land har Rysslands handelsbalans skjutit i höjden och dess guldtillgångar ökat. Det har också guldinnehaven i andra länder vars regeringar nu siktar på att minska dollarns användning. Det är enbart amerikansk diplomati som driver Eurasien och den globala Södern ut ur USA:s omloppsbana. Amerikas hybrissträvan efter en bibehållen unipolär världsdominans faller nu på eget grepp. Biden-Blinken-Nulands administrationen har gjort vad varken Vladimir Putin eller Kinas president Xi kunde ha hoppats på att uppnå på så kort tid. Ingen av dem var beredda att för två år sedan kasta handsken och skapa ett alternativ till den USA-centrerade världsordningen. Men USA:s sanktioner mot Ryssland, Iran, Venezuela och Kina har kommit att tvinga fram självförsörjning i vad EU-diplomaten Borrell kallar världens "djungel" utanför USA/NATO:s "trädgård".

Även om den globala Södern och andra länder har klagat över USA:s dominans ända sedan Bandungkonferensen för icke-alliansfria nationer 1955, har de saknat en kritisk enig massa för att skapa ett hållbart alternativ. Men deras uppmärksamhet har nu fokuserats på USA:s konfiskering av Rysslands officiella dollarreserver i Nato-länderna. Det krossade tanken på dollarn som ett säkert fordon för att hålla internationella besparingar. Bank of Englands tidigare beslagtagande av Venezuelas guldreserver som förvaras i London, som lovar att donera dem till vilken icke-vald motståndare de amerikanska diplomaterna utser, visar på hur pundet och euron såväl som dollarn har försetts med vapen. Och förresten, vad hände egentligen med Libyens guldreserver? Amerikanska diplomater undviker självklart att tänka på detta scenario. De förlitar sig på den enda unika fördelen som USA har att erbjuda. Den kan avstå från att bomba dem, från att iscensätta en färgrevolution och tillsätta en "Pinochet" utsedd av National Endowment for Democracy; men just att avstå från sådant beteende är allt som Amerika av idag kan erbjuda. 

Washington DC har avindustrialiserat sin egen ekonomi, och dess idé med utländska investeringar är att skapa möjligheter för att försöka få in monopolhyra genom att koncentrera tekniska monopol och kontroll av olje- och spannmålshandeln i amerikanska händer, som om detta är ekonomisk effektivitet, och inte ockerhyra. Det som nu sker globalt är en förändring i medvetandet hos många väljare. Vi ser att den globala majoriteten försöker skapa ett oberoende och framförhandlat val om vilken typ av internationell ordning vi vill ha. BRICS+ mål är inte bara att skapa alternativ till användningen av dollarn, utan en helt ny uppsättning institutionella alternativ till IMF och Världsbanken, SWIFTs bankclearing-system, Internationella brottmålsdomstolen och hela den uppsättning institutioner som amerikanska diplomater sedan länge har kapat från FNs kontroll. 

Resultatet kommer att vara en påtaglig förändring. Vi ser inte historiens slut utan ett nytt alternativ till den USA-centrerade nyliberala finanskapitalismen och dess fäbless för privatisering, klasskrig och idén att pengar och krediter borde privatiseras i händerna på en smal finansklass i stället för att vara ett allmännyttigt verktyg i syfte att finansiera ekonomiska behov och en ökande levnadsstandard. Det ironiska är att USA:s historiska roll har varit att själv stjälpa sitt imperium genom att skapa de stora politiska krigsbeslut som varit katalysatorerna som drivit den globala majoriteten längs dessa nya vägar, vägar fria från Washingtons imperium.

Att hålla Ryssland inne, amerikanerna utanför och tyskarna uppe.

I Ukraina har proxy-kriget dödat och lemlästat hundratusentals och fortsätter med hundratals fler offer idag, samma som igår och samma som i morgon. Pessimisterna förutsäger att detta krig kommer att fortsätta i åratal, kanske till och med ett decennium. Andra, optimisterna, tror att Kievregimen kan komma att kollapsa inom några månader, eller högst om åtta till tolv månader, eller så kommer det att bli en kupp i Kiev där Kievs styrkor antingen kapitulerar eller vänder sig om och marscherar mot deras mordiska marionett befälhavare i Kiev. Det är ännu önsketänkande, först måste mer NATO-vapen och stridsvagnar förstöras. Men jag hoppas jag har fel och att önsketänkande blir realism och att det hela är över väldigt snart.

USA kan inte längre förhindra ett NATO-nederlag, men de kan göra kriget så kostsamt som möjligt för Ryssland. Kanske kan NATO hitta en annan angripare; Polen kommer att vara villiga. Lova dem de fem provinserna längst väster ut i Ukraina, Volyn, Rivne, Lviv, Ternopil och Ivano-Frankivsk, så kommer polackerna göra allt Washington och London säger till dem. Det finns trots allt polacker, som fortfarande har ett messianskt komplex, som fortfarande drömmer om ära, om att "rädda Europa från de barbariska ryska horderna", om ett "Polen". som sträcker sig från Östersjön till Svarta havet, att bli det mäktigaste landet i Europa, göra så att de otäcka tyskarna kommer att ge tillbaka biljoner. Jo, det har alltid funnits fanatiker. Och det amerikanska imperiet har alltid vetat hur man manipulerar fanatiker för sina egna syften, oavsett om det är i Argentina, Iran, Irak, Nicaragua, Afghanistan, Venezuela, Baltikum, Ukraina eller Polen.

Faktum är att det amerikanska imperiet vet att det inte kan besegra Ryssland i ett regelrätt markkrig, så det har alltid använt krig via fullmakter. 2008 tog de det absurda steget att använda sig av Georgien. Detta var alldeles för litet, alldeles för svagt och irrationellt nationalistiskt. Nu är både Ukraina och Polen är mycket större än Georgien. Därav det amerikanska valet av dessa länder. När de båda är besegrade kommer USA att vända sig till Tyskland, som de nästan gjorde i Churchills Operation Unthinkable; attackera Röda armén den 1 juli 1945, med hjälp av brittiska, amerikanska, polska och tyska styrkor. Eller varför inte använda Sverige, Turkiet, Japan? Varför inte Kina? Varför inte bara störta Putin med "massorna" av ryssar som inte gillar honom? Sådana idag är också fantasierna hos imperiets hökar i Pentagon och Vitahuset. Inte konstigt att de kommer så väl överens med den polska regeringen; glöm inte att den största galningen i den amerikanska krigskällaren var polack: Zbigniew Brzezinski.

För ryssarna var 2022 helt enkelt bara en trött upprepning av 1708, 1812 och 1941. Ännu ett krig att vinna. Västerlandet gör sin förutsägbara krigiska dans. Faktum är att, även om vissa historiker förnekar det, så upprepar historien sig, helt enkelt för att mänsklig stolthet, arrogans och hybris upprepar sig. Tyska stridsvagnar med sina svarta kors som försöker förstöra Ryssland på de ukrainska stäpperna? Ryssarna rycker på axlarna. De har sett allt förut. Ett Ryssland med Nato i Ukraina kommer helt enkelt aldrig att hända. Zelensky lever enbart på västerländska transfusioner av blod, pengar, legosoldater och vapen.

Det bästa vore nu om världen kunde se en förnyelse av Kennedys 'Alliance for Progress', en världsallians av suveräna nationer, en global version av den gaullistiska andan av 'l'Europe des Patries'. Målet för EU och Sverige måste vara ett Europa kopplat till sitt geografiska öde nära Ryssland och införlivat i västliga Eurasien, där allt händer. Därför ska vårt mål vara: Att hålla Ryssland inne, amerikanerna utanför och tyskarna uppe.

Ryssland kan vinna kriget i Ukraina i och med USA:s ekonomiska kollaps och sedan Nato:s och EU:s sammanstörtande. Kommer du ihåg Saigon? Kommer du ihåg Bush och hans "Mission Accomplished"? Minns alla Kabul? USA lämnade dem bara och förnekande kännedom om dessa krig. Liksom britterna i Dunkerque 1940, som lämnade sina franska allierade i sticket, sprang de bara tillbaka till sin ö och förklarade seger, fastän de lämnade mycket av sin utrustning kvar. Amerikanerna kan också fly Ukraina och säga: Glöm det. Ni är inte värda oss. Amerikansk isolering skulle vara bra att återvända till. Låt landet i väster dra sig tillbaka till det stora Nordamerika. Om de vill, bygg en mur tvärs över södra gränsen, slicka sina sår och börja äntligen försöka ta itu med de massiva interna problemen som Washingtons stater redan har: fattigdom, rasuppdelning, masskjutningar, skulder, sociala orättvisor, brist på sjukvård, arbetslöshet, exploatering, ett utbildningssystem som medvetet gör människor dumma, droger, kriminalitet och massfängslanden. 

Låt vi européer reda ut oss själva. Inga fler amerikaner kommer att behöva dö för att lata européer ska få leka mellanstor hund med en stor hunds skall. Det enda problemet är att USA aldrig erkänner sina misslyckanden, de erkänner aldrig att de satsade på fel häst till enorma kostnader för de amerikanska skattebetalarna. Först när inbördeskriget initieras igen kommer de lära sig läxan. Till dess kommer Ukraina att lida av kriget. 

Krigets smedjor

Etern fylls just nu med experter kopplade till akademiskt klingande organisationer som alla har till syfte att sälja kriget. Gissa vilken välgörare med mycket djupa fickor som lurpassar i bakgrunden? Självklart vapenindustrin. Under Irakkriget såg Pentagon till att pensionerade generaler fick bli "militära analytiker" med enda syftet att främja Bush-administrationens agenda i Persiskaviken. Det var som att bjuda in Edvard Blom till ett program för att debattera och diskutera fördelarna med att brygga öl. Man kunde nästan se slangarna som var kopplade till det militärindustriella komplexets lönekontor, detta komplex som gynnas av evigt krig. 

Spola fram 20 år i tiden, och försäljningstaktiken har förändrats drastiskt. Generalerna har ersatts av olika experter med akademiska meriter, vanligtvis kopplade till en eller flera olika "tankesmedjor". Långt ifrån de neutrala akademiska centra för intellektuell integritet som namnen antyder är dessa enheter inte mycket mer konsultfirmor för diskreta specialintressen. Jag borde veta, jag var själv en gång i tiden en del av cirkusen. Varje vecka kom personer till vårt kontor i Bryssel för att leverera sina viktigaste talepunkter inför den kommande veckan, och begärde hjälp med att placera ut och främja dem till både gräsrotsaktivister som var sympatiserar med saken X och till allmänheten som bara behövde höra att saken X var på gång. Kollegorna inom tankesmedjan anställdes då som nu baserat på politiska lackmustest, utan tvekan för att säkerställa att deras åsikter överensstämde med organisationens. När de inte längre gör det får du antingen sparken eller så går du. Jag gick. 

Donatorerna, av vilka många var välkända bolag och privatpersoner drevs av kärlek till pengar, de kom med pengarna i utbyte mot att deras plånböcker kunde få in mer pengar. I vissa fall skulle ett helt nytt politiskt projekt dras runt på tankesmedjan under förutsättningen att det kunde fullt ut finansieras fullt ut av den ende givaren. Dessa rika, inflytelserika människor hade vanligtvis affärs- och/eller investeringsintressen som gynnades av att vi formade det etablerade samhällsskiktets berättelse till deras fördel, och de ville göra det utan att lämna några spår. Finns det något bättre sätt än att ha en arsenal av expertis med trovärdighet?

Så även om generalerna från Irakkrigstiden inte öppet företrädde det militärindustriella komplexets intressen, var dessa män de facto försäljarna av ändlösa väpnade konflikter. En studie publicerad 2020 fann att de 50 bästa tankesmedjorna fick över en miljard dollar från den amerikanska regeringen och dess försvarsentreprenörer och tillverkare. De främsta mottagarna inkluderade Atlantic Council, German Marshall Fund of the United States, Brookings Institution, Heritage Foundation, Center for Strategic and International Studies, New America Foundation, RAND Corporation, Center for a New American Security, Council on Foreign Relations och Stimson Center.

Vissa av dessa små köpta åsiktsyttrare är mer ideologiskt styrda än andra. The Heritage Foundation, till exempel, är imponerande nykonservativ och interventionistisk. Andra, som Atlantic Council och German Marshall Fund, är effektiva kraftmultiplikatorer för Natos talepunkter kring mer krig. Medan RAND Corporation även hyser systemanalytiker och forskare som är specialiserade på rymd och datorer. Det lilla faktum att inte alla dessa enheter, eller ens människorna som arbetar inom några av dem, är officiellt fristående gör att specialintressena och Västlig media kan hävda att de är oberoende.

I en analys som publicerades i juni kring mediebevakning relaterad till USA:s militära engagemang i Ukraina, fann Quincy Institute for Responsible Statecraft att när en tankesmedja citeras angående Ukraina, är det i 85 % av fallen en tankesmedja med "finansiellt stöd från försvarsindustrin.” Detta riskerar att tolkas av allmänheten som att det finns en konsensus kring behovet av amerikanska vapen. Skattebetalare i Väst förblir omedvetna om att det egentligen bara är ett gäng Pentagon-stödda skådespelare som håller varandra om ryggen. 

Många av experterna på tankesmedjorna i Väst är dessutom snabba med att attackera analyser och information, som publiceras på plattformar som de inte gillar, som dolt ryskstödda. Men det är mycket mindre transparens kring deras egna organisationers finansiering. Var är deras redovisning ac att försvarsindustrin betalar för att påverka inte bara allmänheten utan även själva konfliktens förlopp? Omkring en tredjedel av de främsta utrikespolitiska tankesmedjorna avslöjar inte sin Pentagon-finansiering öppet, enligt Quincy Institute. Det är inte heller ovanligt för dessa experter att springa från smedjorna direkt till olika offentliga ämbeten, där de kan omsätta den agenda som de främjade på smedjan till beslutsam politik. Väljarna behöver vara uppmärksamma på den osynliga betalande handen som föser materialet till krigsnarrativen nästa gång de hör Fri Värld tala i Public Service.

Vem som hade rätt?

Efter större delen av den nuvarande fasen på kriget i Ukraina pågått, avslöjade nyligen general Mark Milley av misstag, att fredssamtal kan vara ett bra alternativ till att fortsätta ett blodigt krig för att i slutänden ändå uppnå samma resultat. Något nu även Washington Post börjat skriva. Detta gör det mer acceptabelt i Washington, D.C., att viska att han diplomati är rätt väg mot fred. Men världen är ännu långt ifrån att tacka varenda principiell fredsförespråkare på jorden som har uttryckt den diplomatiska åsikten öppet sedan åratal tillbaka. Det har heller inte ännu blivit acceptabelt att erkänna vem och vilka som hade rätt om tidigare krig. Koreakriget är en adekvat jämförelse, även det ett mycket destruktivt debacle med bara ett möjligt slutscenario. Smarta människor förutspådde vad som skulle hända i början men då som nu lyssnade ingen på deras röster, inte ens under åren efter det att miljoner dödades för ett tillstånd som kunde uppnåtts 1950. 

När vi når 2023 och andra krig, större och mindre, fortsätter utan ände i sikte börjar opinionsundersökningarna göra vad de alltid gör, mäta krigströtthet. Som med Vietnam, Afghanistan och Irak, börjar nu Nato-ländernas väljarmajoritet förklara hur krigen aldrig borde påbörjats. Avseende Ukraina tyder detta på en viss förmåga att bry sig om människor men främst handlar det om en förmåga att inse det enkla sambandet; krig och militär kostar pengar. Denna insikt kan ändå visa sig vara ett otroligt värdefullt tankemässigt genombrott hos väljarna. Insikten om kostnad bryter nämligen krigsdoktrinen främst princip: Du ska döda fler trupper för att inte redan ha döda trupper dött förgäves. Men i fallet med Ukraina är det bara vapen som skickas, inte trupper. Ingen föreslår att skicka fler vapen för de redan skickade vapnens skull. Så därmed finns möjligheten att Natoländernas allmänhet vänder sig mot detta krig betydligt snabbare. 

När allmänheten vänder sig mot ett krig börjar dock den Västliga mediasfären söka efter krigsröster. Det här är rösterna från människor som stött flertalet katastrofala krig och i flertalet fall sett krigen förloras men som återigen får ge kommentarer, om än med vissa reservationer, om hur kriget i just Ukraina kan vinnas. Är det riktigt vältränade får de även in något om vikten av att börja planera ett krig även mot Kina, eller Iran. Idag har samma människor som skamlöst kampanjade för att hjälpa Irak och Afghanistan och Libyen och Syrien genom att förstöra dessa länder återkommit i syfte att sälja in en ”räddning” av Ukraina. Så en anledning att det aldrig fanns något erkännande av de många individer som hade rätt om hur kriget skulle sluta innan det började är att döljs i debatten. 

Naturligtvis fanns det människor inom det militära etablissemanget som lite i det tysta erkänner att den pågående sommaroffensiven inte skulle nå sina påstådda mål, och påpekade problemen med Ukrainas strategi från före dag ett och naturligtvis har det funnits människor på båda sidor av det pågående kriget som påpekat att det inte finns någon seger i sikte för någondera sidan. En av anledningarna till att fredsaktivister har en sådan otrolig grad av precision i sina analyser är att de tittar på vad militärer viskar och läcker, snarare än att de upprepar vad som är enbart en krigspolitikens hype. Men i medias belönas som alltid berättelser om snabba segrar, och problem får inte finnas för än år senare, i de akademiska fotnoterna. 

Men de människor som får fram från dag ett att krig gång på gång på gång kommer sluta illa tystas, ty ingen vill höra om välgrundade analyser om faktorer som hur mycket pengar tjänas på vapen, hur många röster som kan vinnas i val på att vara hård mot en ”fiende”, hur många intervjuer kan fås av krigsretoriker i politiken, eller till och med hur många år och kroppar som kommer krävas för att uppnå något som helst syfte. Andra faktorer som ofta beaktas inkluderar risken för kärnvapenapokalyps, de ekonomiska avvägningarna, de hinder som skapats för globalt samarbete, miljöförstörelsen, skadorna på den politiska kroppen och samhället i stort, och naturligtvis möjligheterna till att nå en lösning utan att döda, med bättre slutresultat dessutom. Men media tjänar på att rapportera om förstörelse och propaganda säljer valsegrar. Komplexa diskussioner om diplomatins möjligheter måste helt enkelt marknadsföras bättre. 

Endast i Nato kan Sverige vara trygga i sitt högmod

USA har den största och bästa krigsmaskinen världen skådat säger de som ska veta. Jag tvivlar. Jag har hört allt förut. Hypen. Hysterin. Jag minns hur president George W Bush, strax efter attackerna den 11 september, skröt att USA hade den starkaste krigskraften för mänsklig befrielse som världen någonsin har skådat. Jag minns också hur president Barack Obama, i ett anförande till amerikanska trupper i Afghanistan 2010, förklarade att de var den bästa stridskraft som världen någonsin har upplevt. Och ändå, för 15 år sedan i Syrien undrade jag vad amerikanerna var så stolta över, och de måste insisterat på och förklara för alla att deras militär var världens absolut bästa, en kraft utan jämförelse, och vad det betydde för en republik som en gång i sin begynnelse hade sett stora stående arméer och ständig krigföring som motsatsen till frihet.

Nu 15 år senare är svaret alltför enkelt: de behöver något att skryta med. Den stora, en gång i tiden exceptionella nationen i Väst har inget kvar att prisa. När allt kommer omkring kan det USA inte längre skryta med att ha bästa utbildningsresultat, eller sjukvårdssystem, eller den mest avancerade och säkraste infrastrukturen, eller den bästa demokratiska politiken, så det är bättre att kunna kunna skryta med att ha den största mest dödliga stridskraften någonsin. Och ja, amerikaner kan verkligen skryta om en sak som deras land har mer av än all andra i jämförelse: den dyraste militären som finns. Inget land kommer ens i närheten av deras nivå av monetära medel till krig, vapen och global dominans. Faktum är att Pentagons budget för "försvar" 2023 överstiger den för de 10 efterföljande ländernas krigsbudgetar.

Därmed uppstår två nya frågor: Får USA verkligen det de betalar så dyrt för - den bästa, finaste, mest exceptionella militären någonsin? Och även om de får det, borde en självutnämnd demokrati verkligen vilja ha något sådant? Svaret på dessa båda frågor är naturligtvis nej. När allt kommer omkring har Amerika inte vunnit ett enda krig på ett någotsånär övertygande sätt sedan 1945. Om Washington fortsätter att förlora krig rutinmässigt och ofta nog på ett katastrofalt sätt, som de har gjort i Vietnam, Afghanistan och Irak, hur kan de ärligt säga att de besitter världens mest förnämsta stridskraft? Och om de ändå framhärdar i ett sådant skryt, återspeglar inte det retoriken från tidigare militaristiska imperier som skröt om att ha makalösa krigare i en megalomanisk strävan efter global dominans?

Jag tror faktiskt att USA har den mest exceptionella militären, bara inte på det sätt som dess propagandan hävdar. Är den amerikanska militären verkligen "exceptionell"?

Ja, på så många sätt är den amerikanska militären verkligen exceptionell. De har en budget på 886 miljarder dollar för 2024. Den där försvarsutgiften var "bara" 740 miljarder dollar när president Joe Biden tillträdde för tre år sedan. År 2021 drog Biden tillbaka amerikanska styrkor från det katastrofala kriget i Afghanistan, vilket teoretiskt sparade skattebetalarna i landet nästan 50 miljarder dollar per år. Ändå, i stället för någon form av fredsutdelning, fick amerikanska skattebetalare helt enkelt en ännu högre räkning när Pentagons budget fortsatte att skjuta i höjden. Kom ihåg att Donald Trump under sina fyra år i det vita huset ökade på militärutgifterna med 20 %. Biden är nu redo att uppnå en liknande ökning på 20 % på bara tre år. Och den ökningen inkluderar i stort sett inte ens kostnaden för att stödja Ukraina i dess krig med Ryssland, hittills någonstans mellan 120 miljarder och 200 miljarder dollar, i stigande. 

Kolossala budgetar för vapen och krig åtnjuter brett stöd i Washington. Det är nästan som om det fanns ett militär-industriellt-kongresskomplex? På fullaste allvar finns det nu ett enormt femkantigt svart hål på Potomac som slukar mer än hälften av den federala budgeten årligen. Även när kongressen och Pentagon påstås försöka genomdriva nya åtgärder för finansiell disciplin, fortsätter den förkrossande gravitationskraften från det hålet bara att suga in mer pengar. Pentagon utfärdar allt fler varningar om ett nytt kallt krig med Kina och Ryssland och mer pengar rusar in i hålet.

Med tanke på dess pengasugande lynne, kanske ingen kommer att bli förvånad över att höra att Pentagon är anmärkningsvärt exceptionellt när det gäller misslyckade skatterevisioner, fem av dem i rad var fiaskon, eftersom dess budget bara fortsatte skjuta i höjden. Oavsett om du pratar om förlorade krig eller misslyckade revisioner, belönas Pentagon för sina misslyckanden. På tal om alla dessa misslyckade krig, minns att enligt Costs of War Project vid Brown University har ungefär 937 000 människor dött sedan 9/11/2001 tack vare direkt amerikanskt våld inom ramen för sitt "Global War on Terror" i Afghanistan, Irak, Libyen och på andra håll. Och indirekt ansvariga för ytterligare 3,6 till 3,7 miljoner människors död. Den ekonomiska kostnaden för de amerikanska skattebetalarna har varit ungefär 8 biljoner dollar och stiger fortsatt när den amerikanska militären fortsätter sina förberedelser för att bekämpa en fiktiv fiende i över 85 länder.

Ingen annan nation i världen ser sin militär som en global kraft för det goda. Ingen annan nation delar upp hela världen i militära kommandon som AFRICOM för Afrika och CENTCOM för Mellanöstern och delar av Central- och Sydasien, ledda av fyrstjärniga generaler och amiraler. Ingen annan nation har ett nätverk av 750 utländska baser utspridda över hela världen. Ingen annan nation strävar efter fullspektrumdominans genom militära operationer över alla domäner, vilket betyder inte bara kontroll av traditionella "domäner" för strid - marken, havet och luften - utan också av rymden och cyberrymden. Medan andra länder huvudsakligen fokuserar på nationellt försvar eller regionala fientliga beteenden av ett eller annat slag, strävar den amerikanska militären efter total rumslig dominans. Verkligen exceptionellt.

Konstigt nog spelar resultaten helt enkelt ingen roll i denna oändliga, obegränsade strävan efter herravälde. Det afghanska kriget? Förlorat. Irakkriget? Byggd på lögner och förlorat. Libyen? NATO kom, NATO såg, oskyldiga dog. Ändå blev ingen i Pentagon straffade för något av dessa misslyckanden. Faktum är att det än i dag förblir en ansvarsfri zon, befriad från meningsfull tillsyn. Om du är en militär varför inte fortsätta med krigen när du vet att du aldrig kommer att straffas för att du förlorat dem?

Faktum är att de få "undantagen" inom det militär-industriella-kongresskomplexet som utkrävdes ansvar var personer som Daniel Hale, Chelsea Manning och Edward Snowden, de som fängslades eller förvisades. Den amerikanska regeringen har som bekant till och med konspirerat för att fängsla en utländsk utgivare Julian Assange, som publicerade sanningen om det amerikanska kriget mot terrorismen, genom att använda en spionageklausul från första världskriget som bara gäller amerikanska medborgare. Glöm ej heller att efter den 11 september, vilket president Barack Obama erkände, torterade USA vissa människor och den enda personen som straffades för det var en annan visselblåsare, John Kiriakou, som gjorde sitt bästa för att uppmärksamma världen på dessa amerikanska krigsförbrytelser.

Och på tal om krigsförbrytelser, är det inte "exceptionellt" att den amerikanska militären planerar att spendera uppåt 2 biljoner dollar de kommande decennierna på en ny generation av kärnvapen? Dessa inkluderar nya bombplan och nya interkontinentala ballistiska missiler för sitt flygvapen samt som nya ubåtar med en ny kärnvapenmissil. Ännu värre är att USA fortsätter att förbehålla sig rätten att först använda kärnvapen, förmodligen för att fred och frihet. Den amerikanska militären är till och med är immun mot Högsta domstolens beslut. Nyligen upphävdes positiv särbehandling för antagning till college, skapades det ett undantag för de militära akademierna. Skolor som West Point och Annapolis kan fortfarande väga in etnicitet för sina sökande, förmodligen för att främja sammanhållning genom en proportionell representation av minoriteter inom officersleden, men vårt samhälle i stort kräver tydligen inte jämlikhet för sin sammanhållning.

Hur kan det då fortsätta? Det främsta knepet som den amerikanska militären någonsin genomfört var att övertyga Västlig media om att dess krig aldrig existerade. Betänk bara att det militär-industriella-kongresskomplexet utmärkt sig i att kamouflera krigets fruktansvärda realiteter och gjort dem nästan helt osynliga för det amerikanska och EU-levande folket. Kalla det den nya amerikanska isolationismen, bara den här gången är landet i Väst isolerade från de upprörande och fruktansvärda kostnaderna för själva kriget.

Amerika är en nation som ständigt befinner sig i krig, men de flesta lever sina liv med liten eller ingen uppfattning om detta. Det finns inte längre ett militärt påslag trots krig. Det finns inga krigsförbindelser. Ingen ombeds att göra direkta och personliga uppoffringar. Medborgarna ombeds inte ens att vara uppmärksamma, än mindre betala, förutom dessa nästan biljoner dollar per år på en explosiv statsskuld, förstås. Njut av livet! Låt USA:s militär hantera brutaliteten, förnedringen och fulheten som följer i kölvattnet av allt krig. Vilka i EU och USA hör talas om den amerikanska militären är i Syrien? I Somalia? Skrevs det spaltmeter om att den amerikanska militären stödjer saudierna i ett brutalt krig i Jemen? Lägger Väst medborgare märke till hur militära interventioner runt om i världen dödar, sårar och förskjuter mängder av människor. 

Att prisa flygplanet i USA som har en enbart kvinnlig besättning vid den senaste Super Bowl eller måla regnbågsflaggor för att påvisa inkludering eller blå och gula flaggor för Ukraina på klustervapen; kommer inte att mildra de tysta skriken. Officerare kommer självklart att hävda att deras plikt är att blott göra det presidenten och kongressen beordrar dem. Verkligheten är dock en annan. Militären är i själva verket kärnan i USA:s skuggregering med enormt inflytande över politiken. De är ett maktinstrument; och den makten är helt enkelt inte gynnsam för frihet, vare sig inom Amerikas gränser eller utanför dem. Amerika är alltså inte den exceptionella nationen och dess militär, är inte ett gäng frihetskämpar. I Irak, där krig och sanktioner dödade ett otaligt antal irakiska barn på 1990-talet, var uppoffringen "värt det", som tidigare utrikesminister Madeleine Albright en gång lugnade oss.

Även när politiska åtgärder dödar barn, många barn, är det till gagn för det större frihetliga bästa. Kom ihåg att Amerikas trupper är frihetsgivande hjältar och ditt jobb inom NATO är att le och stödja dem utan att ifrågasätta.

Så ja den amerikanska militären är verkligen exceptionell, oavsett hur många oskyldiga de dödar eller lemlästar, hur många liv de stör och förstör, hur många lögner de berättar. Så nu som kommande medlem i NATO ska Sverige delta i det oändliga firandet av USA:s militärs exceptionalism och storhet. Men Washington och NATO gör väl i att minnas devisen; högmodig ande före fall.