De röstandes rätt

Det var länge sedan länderna i Väst övergav idén om en kung, kejsare eller diktator som varandes ett bra alternativ till ett gott styre. Den ende stod i stark kontrast till en ideal demokrati där erkännandet att en enda beslutsfattare kunde göra oerhörda fel jämfört med vad som kan karakteriseras som visdom hos den större populasen av väljare. Demokrati som den praktiseras idag har emellertid förvandlats till något helt annat. Det ursprungliga begreppet demokrati uppstod under klassisk tid, till exempel i grekiska stadsstater. Men det var begränsat till medborgare av rang vilket i allmänhet betydde att det var manlig representation baserat på en lotteriliknande urvalsprocess fri från ideologi. Tanken att en allmän medborgare skulle kunna väljas av andra medborgare uppstod långt senare i historien och först då blev det en politisk process av beslutet om vilka som representerar det allmänna i en regering kopplad till begreppet: demokrati. Vad som har gått vilse i överförandet av demokrati från klassisk till modern era är anledningen till att begränsa medlemskapet till röstandet för de som har en grundutbildning och en kapacitet för kritiskt tänkande. Och häri ligger anledningen till att demokrati som praktiseras idag inte längre per automatik borgar för gott styre i den moderna världen. Majoriteten av människor i världen har inte fått en adekvat utbildning som är bra nog för att form den tänkande medborgaren. De är inte beredda att se komplexiteten i det moderna livet som behöver ligga till grund för det personliga valet av representant.

Det gäller inte bara Indien, Ryssland eller Turkiet, det gäller i lika hög grad USA. En gång den starkast lysande demokratin i den Västliga världen, men nu med Trump inte fullt lika mycket. Hur Donald Trump kom till det vita huset är en fallstudie i hur bristen på utbildning och kritiskt tänkande inom den allmänna befolkningen blir en destabiliserande faktor. Den amerikanska kongressen är ett ytterligare exempel på bristen av mental förmåga hos såväl väljarna som den styrande klassens medlemmar. Och det är ett resultat av hur samhällen har misslyckats med att tillhandahålla adekvat utbildning samt en social och kulturell miljö som värderar kritiska tänkande färdigheter. Medan Indien, Ungern Ryssland och USA har blivit exempel på hur demokrati kan misslyckas i samhällen som förlorat sin bäring och sina perspektiv, är de inte de enda demokratiska enheterna  att uppleva problem i dessa sammanhang. Demokrati betraktas, per automatik, i världen som det bästa tillvägagångssättet för att uppnå en rationell och humanistisk styrning av stater, men när vi bevittnar utvecklingen runt om oss är det uppenbart att konceptet är ihåligt. Folk tror på demokrati eftersom de vill tro, inte för att det längre är sanningen.

Monokulturen

Det finns en frätande fiktion som råder på alla kontorsarbetsplatser, lögnen om att om vi arbetar lite hårdare och lite längre kommer vi att lönas med ökad hälsa, rikedom och lycka. En myt återberättad av generationer av nykonservativa tänkare har sålt oss tanken att den moderna arbetaren är ett djur på ständigt jakt; som drivs av konkurrenskraft och sitt ego till att nå allt högre inkomst- och produktivitetshöjder. Detta är falska argument; skadliga rent av och en väg som leder till djupa och helt förutsägbara konsekvenser. Inom alla sysselsättningsområden från akademin till industrin, den offentliga sektorn till privatmaskinerna, är samhället engagerad i en fruktlös jakt mot en minsta gemensam lön för inget. En förnedrande mänsklig strävan och en väg mot sönderfall av vår naturliga värld. Om den ekonomiska människan fanns så är den död, men resterna av kulturen sitter kvar; vi kan inte förvänta oss att samhället kommer att förbättra eller bota problemen. Vi lever i en kulturell vinter, i en bortkastad värld, i en urholkad monokultur av intighet. Har inga bättre förslag på vägar ut ur mardrömmen och fortsätter värdigt knappa på mina avtal men förblir redo för en systemkollaps.

God Jul

Matthew Henry

When Christ was about to leave the world, He made His will. His soul He committed to His father; His body He bequeathed to Joseph to be decently interred; His clothes fell to the soldiers; His mother He left to the care of John; but what should He leave to His poor disciples that had left all for Him? Silver and gold He had none; but He left them that which was infinitely better, His peace.

Den gudomliga ekonomin

Samhällets styrskick är ett resultat av en lång evolutionär process som har pågått sedan stenåldern. Sedan dess har människorna försökt nästan alla system och funktioner. De flesta har återspeglat en social hierarkisk struktur, men i avsaknad av verklig känsla för rättvisa har dessa hierarkier devalverats till maktförhållanden snarare än servicestationer för medborgaren. En klok struktur bygger på chefer och chefer som arbetar för dem som gör själva arbetet. De ska ge dem visionen och verktygen, inte leda dygnet runt. Moderna demokratier bygger på den neoliberala idén om individuell autonomi, den sekulära versionen av vår gudomliga fria vilja. I väst betyder det ensidig individualism, och i det yttersta av avarter oreglerade libertarianska och ekonomistiska sinnelag. Samarbete, altruism, osjälviskhet och en känsla av att tillhöra något större och viktigare än individen är byggstenar i demokratin som inte fungerar utan.

Se bara på bevisen framför oss. Den genomsnittliga människan strävar idag efter att bli numer ett. Hur mycket av detta beror på att de finns för många av oss och vi känner alla att vi konkurrerar med varandra? Oavsett hur undermåliga samhällets service blir, är bara ett fåtal människor redo att acceptera att den oljeberoende monetära ekonomin långsiktigt inte något bra. Vi tror på ekonomin, men vi diskuterar inte dess existens, precis som en religion gör med Gud. I stället för ett liv efter detta att debatterar har vi en pengarnas Gud som gör det möjligt för oss att göra allt vi vill, eller i alla fall det är vad vi tror vi önskar. Allt samhällsbyggande består av att tro vi på någonting, det är därför det är svårt att förstå begreppet religion i sin bredare betydelse. Lika lite som en gud belönar alla kan Mammon tillfredsställa världen eftersom det inte går att skapa välstånd för alla. Rikedom är en relativ term, det är något som bara kan tillhöra några. Rikedom finns endast om några är fattiga; rikedom är ett balanserat förhållande: det måste finnas fattigdom för att få ut rikedom. Även om klyftan mellan de rika och de fattiga fortsätter att växa årtionde efter årtionde, har fattiga människors livsstil inte förvärrats.

En framgång för kapitalismen? Ja visst. Här skyddar vår religion oss från kätteri; tanken att vi ska reformera det ekonomiska systemet, omfördela rikedom, övervaka kapitalet avfärdas som fientliga ogudaktiga kontroller. Samhällen måste främja ekonomisk tillväxt. Och detta motiverar även att krig förs i syfte att exportera demokrati och ekonomisk liberalism. Ekonomins religion förstör allt: skog, hav, levande arter, oss själva och våra obeskrivliga kulturer som finns över hela planeten. Heretikerna i världen ropar att vi istället ska skapa ett samhälle som inte kommer innebära ett sådant avskyvärt slöseri med energi och resurser. Det verkar som om det är dags att bli profetisk. Ändå verkar det inte hända. Vi är rädda för att förlora vårt ägande och vi är rädda för varandra. Det är svårt för oss att gå emot de andra. Det är extremt svårt att avvisa det som får oss att leva: Den gudomliga oreglerade kapitalistiska ekonomin.

Tystnad, tänkning pågår

Jag fascineras av tystnaden; av vad som händer med det mänskliga, identitet och personlighet när samtalet och musiken begär avsked, när av-knappen slår på, när den enorma tomheten når in. Tystnaden och kontemplationen är ett förlorat kulturfenomen, i tystnaden huserar skönhet, stillatigandet skapar ett utrymme som kan utforskas och användas om och om igen av olika existenser, av olika skäl och med väldigt olika resultat för ett kreativt skapande. Jag har vetat sedan ungdomens somrars kanotresor längs de småländska floderna att tystnad var ett hem. Det passade mig. Vi lever i ett samhälle som ser yttre skönhet som ett bevis på välbefinnande, vi ser att moraliska och sociala konventioner hämmar på våra personliga friheter, men ändå är vi rädda för alla som går bortom det godkända och utvecklar det excentriska. Tystnad och ensamhet representerar idag det excentriska, och hotfulla, i alla fall utan en inbäddad religiös tro som kuliss för tystnaden mening åt ensamheten.

Att söka tystnad är en social utmaning. Inte undra på att vi är rädda för dem som önskar och strävar efter att vara ensamma, om bara lite mer än vad som varit acceptabelt i moderna sociala strukturer. Inte undra på att vi ensamhet är synonymt med "ledsen, galen och dålig"; medvetet eller omedvetet. Men i tystnaden finns en frälsning. Trots det enskilda egots era; trots att det nya århundradet försöker höja självkänslan med hjälp av att öka individualiteten och skapa goda medborgare, trots tappra försök att konsolidera relationer och lägga bort hämningar; trots skrämmande ansträngningar att göra lagspelare av arbetstagare; trots de löften om ett neoliberalt nirvana med personlig frihet som allts mått är den extroverta brunnen torr. Vi lever i ett samhälle som är märkt av olyckliga barn, utlämnade ungdomar, politiskt urkopplade vuxna, självdestruerande konsumentism, eskalerande ojämlikhet, nationell ruelse, vacklande ekonomiska system, stigande mental ohälsa och en planet så skadad att ingen återvändo finns till stabilare tider. Vår civilisation besitter självklart också stor skönhet, nådegåvor och passionerad kärlek, ömhet, välstånd, mod och glädje. Men ganska mycket verkar finnas oavsett filosofins höga tankar. De flesta människor skulle fortfarande hellre beskrivas som reflekterande och vara goda lyssnare men få vågar välja att i tystnad och ensamhet reflektera på vår civilisations tillstånd innan de skrek ut sin sanning sitt nästa Tweet.

John F. Kennedy

Together we shall save our planet, or together we shall perish in its flames. Save it we can — and save it we must — and then shall we earn the eternal thanks of mankind and, as peacemakers, the eternal blessing of God.

Är du rent rysk?

Från barnsben var jag frihetlig. Fostrad i en borgerlig miljö, utflyttad och uppväxt i brittiska och amerikanska skolor. American Boy Scout. Militärt tränad att möta den lede fi i leran och kylan. Juristutbildad och tidigare centralt placerad i maktens korridorer både i Bryssel och Stockholm. Väl bevandrad i Gulagarkipelagen och den röda terrorns historia. Antikommunist. Men nyfiken på det ryska, så läste i gymnasiet detta språk och när kommunismen föll 1991 var jag redan 1992 på sommarskola i Moskva för att få nyttja det jag lärt mig om fienden. Jag har kvar foton där jag står bredvid Lenins fallna kropp. Förvissad om att nu var frihetens timme slagen och de amerikanska värdena skulle frälsa detta land. Detta visade sig vara fel. I stället för att ge det ryska folket frihet, fred och välstånd, kom kommunismens slut i Ryssland bara föra med sig kaos, fattigdom, våld och maktmissbruk av den värsta sorten.  Kriminella avskum som drog nytta av det fallna sovjetiska systemet klev in. Till skillnad från så många andra anti-sovjetiska aktivister som jag då umgicks med var jag tack vare många resor i landet från 1992 och framåt aldrig anti-rysk, regimen som förtryckte dem var inte människorna jag mötte. Jag jobbade under en period också som en del i den propagandamaskin som försökte göra det ryska folket till tanklösa konsumenter som skulle ta till sig alla västerländska råd och värden, goda som mindre goda.

Detta medan oligarkerna plundrade Ryssland och orsakade ett orimligt lidande, och vi i Väst gjorde inte något för att hjälpa folket, utan hjälpte istället oligarkerna plundra; plundra de naturresurser landet hade intakta efter kollapsen. Minns bara hur USA öppet hjälpte Jeltsin vinna valet 1996. Snart klev storpolitiken in i Europa. NATO attackerade Serbien, en historiskt nära allierad till Ryssland, en attack som skede i strid med de mest heliga principerna inom den internationella rätten. Jag började för första gången skönja en annan sanning där de västerländska regeringarna inte hatade det sovjetiska systemet eller ideologin, men satt med en fixerad rädsla inför det "Ryska". En oro för att Rysslands medborgare i sig själva och den kultur och civilisation som de hade konstruerat hade en inneboende fara oavsett överordnad ideologi. Jag studerade vidare. Juristlinjen, konstvetenskap och säkerhetspolitik. Spenderade tid i Beirut och fördjupade mig i rättshistoria. Bysantinska rätten fascinerade. Reste då även i denna region. Såg Syrien. Jordanien. Saudiarabien. Utforskade. Samtalade. Noterade. Bodde på Kibbutz och efter det sex månader i det arabiska Hebron. Började förstå mer av storpolitiken. Återvände hem. Läste ryska på universitet i Stockholm för Per-Arne Bodin.  Gjorde djupdyk in i ryska realia. Flyttade till Bryssel. Blev del av vapenetablissemanget. Därefter hände två viktiga saker: både Väst och Putin började visa upp sina rätta jag. Väst och NATO expanderade öster ut. Invaderade Afghanistan och Irak. Vladimir Putin visade sig samtidigt vara uppriktig med att kväsa oligarkernas makt i Ryssland.

Mina frihetliga vänner i Ryssland slöt upp bakom Putin. Jag var förvånad, men över vodka och te i St. Petersburg på senare -00 tal förstod jag att även för liberaler som slogs mot kommunismen började Putin långsamt och gradvis omvända Ryssland till något bättre. Han strävade efter att åter göra den Ryska federationen till en suverän och oberoende entitet. Samt; han vågade det göra det otänkbara: han berättade öppet för medborgarna vad som var fel och olagligt. Framförallt vaknade jag till när jag hörde Münchentalet från 2007. Putin fick mig att fatta ett relativt dramatiskt val; jag släppte mina livslånga fördomar och såg dem som felaktiga. Det skulle kosta mig lite i karriären. Men vad var det bättre långsiktiga alternativet för Sverige? Att samarbeta med en naturresursstark och ekonomiskt växande nation i närområdet eller lita till en naturresurssvag och dokumenterat svekfull stormakt på fallrepet över Atlanten? Putin är fortfarande världens enda ledare med tillräckligt mod för att öppet berätta hur oansvarigt USA agerar, läs här gärna hans FN-tal från 2015. Han är rysk. Han agerar annorlunda. Han besitter totalitära drag. Men han har långt ifrån fel i allt. Internationella samarbeten kräver kompromisser. Och jag är övertygad om att Sveriges framtid ligger samarbete; kompromisser med Ryssland, inte med USA. För jag minns alltid: in international relations, there are no permanent friends or permanent enemies, only permanent interests. In the new world disorder, with its narcissistic nationalism, shifting alignments, and wobbling partnerships, this sounds right.

Utan gudar

Jaget är en illusion. Det finns ingen diskret liten själ eller tystlåtet ego som lever ett Minotaurskt liv inne hjärnans labyrint. Och känslan av att det finns, den känslan av att  se på en värld så som varandes skild från dig själv kan med lätthet ändras eller helt utsläckas. Transcendens anses allmänt vara religiös till sin natur men det finns i princip inget irrationellt med detta stadium. Ur både vetenskaplig och filosofisk synpunkt representerar den bara en tydligare förståelse för hur tingen är ordnade. Förvirring och lidande är människans första rättighet, men visdom och lycka är tillgängliga. Landskapet vi bygger upp av vår mänskliga livserfarenhet innefattar djupt omdanande insikter om vår roll i det naturliga kretsloppet. Det är dock så att dessa överskridande psykologiska tillstånd och upptäckter som betecknar något bortom den empiriska sinnevärlden måste förstås i samband med neurovetenskap och psykologi, inte religion. Vad ska ersätta den organiserade religionen frågar många. Det enkla svaret är inget och allt. Inget behöver ersätta löjeväckande och oförsonliga förkunnelser; tanken att Jesus kommer att återvända till jorden och kasta de otroende ner i en sjö av eld är bara en skrämmande fiktion. Kärlek, medkänsla, moralisk godhet och transcendens står fria från religion men för att förtydliga detta måste hela spektret av mänsklig erfarenhet nyttjas på ett sätt som är lika fri från de religiösa dogmerna som vetenskapen redan är. Lycka går att finna bortom sagorna. Insikten måste bara komma att även under de bästa av omständigheter är lyckan ojämn.

Vi söker upp underhållande sevärdheter, behagliga ljud, svulstiga smaker, varma känslor och goda humör. Vi fyller ständigt på vår intellektuella nyfikenhet. Vi omger oss med vänner, nära och kära. Vi blir kännare av konst, musik eller mat. Men våra nöjen är till sin natur flyktiga. Om vi njuter av en stor professionell framgång, finns känslan av prestation levande och berusar oss i en timme, eller kanske en dag, men sen avtar den. Och vårt sökande efter nya karriärliga framgångar fortsätter. Den ansträngning som krävs för att hålla tristess och andra mentala otrevligheter i schack måste fortsätta, i varje litet livsögonblick. Oändlig förändring och evig inbillad förbättring av yttre livsvillkor är en otillförlitlig grund för varaktig fulländning. Finns det en form av lycka utöver den som bara är en upprepning av nöjen och undvikande av känslomässig smärta? Finns det en källa till psykologiskt välbefinnande som inte bara beror på uppfyllda önskningar så borde denna vara närvarande även när alla vanliga källor till nöjen och eufori tagits bort.

Således uppstår frågan naturligtvis: Finns det mer till livet än detta? Kan det vara möjligt att känna sig bättre än en tenderar att känna även utan traditionella framgångsmarkörer? Är det möjligt att hitta varaktig fulländning trots oändlighetens oundviklighet? Andligt liv börjar med en misstanke om att svaret på sådana frågor kan vara ett tyst litet men tydligt; Ja. Och en sann andlig utövare är någon som har upptäckt att det är möjligt att vara lugn i denna världen utan egentlig anledning, om så bara för några korta ögonblick i taget, och att dessa ögonblick synonymt med att överskrida kroppens uppenbara gränser. De som aldrig har smakat en sådan sinnesro kan läsa detta påståendet med mycket misstänksamhet. Ändå är det ett faktum att ett tillstånd av osjälviskt välbefinnande kan finnas i varje ögonblick oavsett var och när människan befinner sig. Utan gudar, utan framgångar men med en kärlek till sig själv och världen runt.

Kreativitet i skuggan av död

Det är farligt att leva man kan dö. Men varför frukta det oundvikliga? Döden är glömska, livets slut. Plötsligt eller långsamt, en demokratisk opartisk terror, som inte respekterar titlar eller rikedom, besöker varje varelse på jorden, den gamla och den unga, de sjuka och de friska, de visa och de dumma, de oskyldiga och de ogudaktiga. Vi dör lite mer för varje sekund som flyter förbi, men vårt inre urverk på livsklockan klämtar lite då och då och fyller oss med sådan ångest och rädsla att vi plötsligt kan bli geniala. Under hela historien har människor uppfunnit, skapat, utvecklat i syfte att döda döden genom att frambringa alster av annat något. Inför döden har människan avbildat konstiga gudar i marmor, tagit risker, gjort uppoffringar, försökt blidka sin ängslan genom att bygga ett helt rike bortom döden för att skänka odödlighet till sig själva. Döden kommer till en del i form av ett virus, för andra en kula, en dolk, en bil eller en degenerativ nervsjukdom. Det kan vara en dödlig dos giftgas eller vanligt vatten, kanske en eld. För de flesta är det ålderssönderfallet och kampen mot kroppskollapsen som dödar. Döden döljer sig men den är allsmäktig, gudomlig, sublim, avbildad som ett rensat könlöst skelett, benens komediant som bär med sig en oändligt läpplöst grimas.

Vissa ser döden som en orättfärdighet, en mördare, en utjämnare, för att den är allsmäktig. Men varför ser döden som en hämnare när den bara skördar jorden med sin skära? För minns i ångesten inför döden att vi människor alltid sätter hopp till årstiderna, vårens återfödelse efter vinterns död, från solens stigande och nedgående. Men ingen vår, ingen gryning bortom döden, har någonsin bevisats. Döden är en oändlig natt så hemsk att tänka på att den kan göra oss älska livet och värdera det med en sådan passion att den paradoxalt nog kan vara den ultimata orsaken till all glädje och all konst. Död och kärlek föder varandra.

Happiness

Känslor och politik

Alla samhällen bygger sin stabilitet på en känslornas gemenskap. Liberala demokratier är inget undantag. Även en jämn och stabil demokrati innefattar en myriad av olika känslor; uppbragthet, ängslan, förståelse, avsmak, avund, skyldighet, saknad samt inte minst många former av kärlek och hat. Några av dessa känslor har ringa påverkan på de politiska principerna eller den offentliga demokratiska kulturen, men andra har det; det finns offentliga känslor som påverkar nationen, nationens mål, institutionerna och våra ledare, vi är alla medborgare som delar ett gemensamt offentligt utrymme. Sådana offentliga känslor, ofta intensiva, passionerade och laddade, har stora konsekvenser för nationens väl och ve. De kan ge kraft och energi att bygga ett folkhem, men de kan också såra, splittra, skapa eller förstärka sprickor, hierarkier och maktförsumlighet. Ibland antar människor felaktigt att endast totalitära samhällen hyser intensivt känslomässiga publika känslostormar samt att endast sådana samhällen behöver fokusera på tyglandet av desamma. Denna övertygelse är både felaktig och farlig. Även demokratiskt stabila samhällen måste tänka på stabiliteten i sin politiska kultur över tiden och reflektera över den interna säkerheten som krävs i syfte att vårda mänskliga värden i tider av nationell stress. Samhället och nationen måste besitta en beredskap för att hantera medkänsla, ilska mot orättvisor, begränsning av avund och förmåga till kollektiv sympati. Att begränsa komplexiteten i vår känslomässiga formgivning ger alltid antiliberala krafter en stor fördel i folks hjärtan och riskerar att få folk att tänka på liberala demokratiska värden som ljumma och tråkiga. Demokrati är mellanmjölk. Totalitära ideologier är den brännande spännande whiskyn.

Även den demokratiska politiska principen behöver stöd för att säkerställa sin stabilitet över tiden, och alla anständiga samhällen måste skydda sig mot sammanbrott och totalitär hierarki genom att i det offentliga odla fram lämpliga ledare. I vårt svenska samhälle som strävar efter rättvisa och lika möjligheter för alla finns det två uppgifter för den politiska känslan. En är att skapa och uppnå ett starkt engagemang för värdiga projekt som kräver ansträngningar, till exempel social omfördelning, fullständig inkludering av marginaliserade grupper, miljömedvetenhet, bistånd samt rättsväsendet och det nationella alliansfria försvaret. De flesta människor tenderar att vara i grunden sympatiska. Emellertid kan populasen snabbt bli omprogrammerade att delta i narcissistiska projekt och glömma behoven hos dem utanför sin egen bekväma cirkel. Den andra uppgiften är att skydda det ömtåliga jaget genom att från politiskt håll undvika att förneka och underordna andra. Hålla sig borta från offentliga utspel som bygger på avsky och avund, viljan att påföra skam över andra och kollektiva bestraffningar av olika grupper. Skadorna som dessa utspel gör är särskilt omfattande när de åberopas som grund i lagstiftningsprocesser.

Men även när ett samhälle har undvikit att falla i den fällan måste upprätthålla en grundskoleutbildning som odlar förmågan att se det mänskliga i en annan person, kanske en av mänsklighetens svåraste och mest ömtåliga prestationer. En viktig del av den utbildningen utförs efter avslutad utbildning av den offentliga politiska kulturen, som representerar nationen och dess folk på ett visst sätt. Den kan innefatta eller utesluta, cementera hierarkier eller demontera dem. Alla känslor och emotioner som upprätthåller ett anständigt samhälle har sina rötter i, eller är former av, kärlek; det som ger oss alla respekten för mänsklighetens rätt till sitt liv, vilket gör oss till mer än ett skal. Påminner om att kärlek och passion behövs även i det välordnade sekulära demokratiska samhället, och det behövs självklart än mer i de ofullkomliga samhällen som ännu strävar efter rättvisa.

Cicero

As for me, I cease not to advocate peace. It may be on unjust terms, but even so it is more expedient than the justest of civil wars.

Till rabulistens försvar

Vad är vikten av att ifrågasätta? Finns det ett värde att inte hålla inne med sin avvikande åsikt? Rabulisten är självfallet en nödvändighet i alla samhällen. Hen är betraktas förvisso med en viss oro av de mer konservativa medlemmarna i samhället för en verbal eller konstnärlig agitator är alltid lite oförutsägbar. Vem vet, kanske anländer en person av denna kaliber till middag utan strumpor eller oväntat skäggiga, kanske erbjuder de fritt högst oönskade men nödvändiga råd. Alla hushåll vill ha konsten men få hushåll vil ha in konstnären. Många vill ha ett bibliotek men frågan är om de vill eva med författarna. Skapande och utveckling är baserat på avvikelse, och varje stor historisk förändring har baserats på just deviation, förändring som burits upp av de avvikandes blod eller svett. Utan avvikelse hade vi inte haft några mänskliga rättigheter, någon kvinnlig rösträtt, någon allmän rösträtt överhuvudtaget, ingen röntgen, inga flyg, ingen rockmusik, inget offentligt utbildningssystem, ingen vetenskap alls, ingen filosofi och betydligt färre religioner. Allt som är självklart idag är sprunget ur ett mentalt uppror mot det rådande. Det är inte uppenbart för alla och envar att skapandet av någonting nytt på något område, och särskilt skapandet av det med ett enastående värde, kräver avvikelse eller uppror mot sakernas tillstånd.

Den kreativa personen, den icke-konformistiska rabulisten, är med sin meningsskiljaktighet en primus motor mot det nuvarande förfarandet. Det kräver på samma gång en attityd av både fristående och djupt engagemang. Fristående, genom att hen måste se alla saker med ett yttre och abstraherande öga. Former vilar mot former, färger ökar färger och modifierar och relaterar och blandas med varandra. Kontraster i livet rör sig ständigt över synfältet, spänningar mellan det groteska och det ledsna, mellan den föraktade och den älskade; Spänningar av sådan speciell karaktär att de nästan är osynliga. Endast det fristående ögat kan uppfatta dessa egenskaper och inom sådana kontraster ligger själva kärnan i vad livet är. Den som förändra denna väsentliga karaktär måste samtidigt bibehålla en viss grad av frihet. Utan den opinionsbildarna, utan några kritiker, utan de visionära, utan de icke-konformistiska, faller varje samhälle, oaktat nuvarande grad av fullkomlighet, i förfallotider.

En nation som inte bejakar sina rabulisters verbala och konstnärliga förtjänster kommer oundvikligen förstenas och gå mot det tyranniska; dess maktutövning kommer bli otillgänglig för den vanliga medborgaren. Icke-överensstämmelse är således den grundläggande förutsättningen för konst, snille och smak eftersom det är kvalifikationen för utvecklande tänkande och därmed för tillväxt och notabilitet hos en nation eller region. Graden av avvikelse som är närvarande och tolererad i ett samhälle måste betraktas som ett symptom på dess hälsotillstånd.

Albert Einstein

Peace cannot be kept by force. It can only be achieved by understanding. You cannot subjugate a nation forcibly unless you wipe out every man, woman, and child. Unless you wish to use such drastic measures, you must find a way of settling your disputes without resort to arms.

Utan skönhet

Krig är inte vackert. Det kan innehålla ädla gärningar och anmärkningsvärda uppoffringar, men dess väsen och livskraft finns i utrymmet mellan stålet, brutalitets och blodets realiteter. Krig bryter bara ner. Kriget är något onaturligt. Ja, krig finns för av många anledningar i vår värld, men det handlar om önskan att döda den andre. Ibland är dödandet nödvändigt, förvisso så men icke för ty så bör krig bör aldrig diskuteras i det abstrakta; För idag har vi placerat krig som en tanklös underhållningsfaktor i vårt kollektiva medvetande. Vi måste alltid komma ihåg hur grymt krigets ansikte kan vara, och hur uselt det är för dem som fångas dess destruktiva garn av förstörelse. Som ung tränades jag för krig. I en pansarvagn skulle jag förgöra och försvara, jag fick vänja mig vid att ha andra väringar som sköt över mitt huvud. Ingen blev sårad, men hysteri, ångest och gråt fanns hos mina bröder. Jag vet hur jag reagerar under beskjutning.

Jag har även sett kriget på nära håll i Mellanöstern; på så sätt är jag lämpad att säga det finns inget naturligt med att ha kulor runt ditt huvud medan laddningar exploderar några meter bort. De få som under sin militärtjänst var oberörda blev okänsliga, de få som uppenbarligen saknade förmågan att uthärda kulor och bomber även under träningen förstår jag nu i efterhandvar de normala, de var männen som påminner oss om att krig är traumatiskt, kriget är onaturligt, krig är splittrar såväl hjärtan som hjärnor. Krig är en övning i konkreta realiteter, döda eller dödas, han eller jag, vi mot dem. Låt oss sluta prata om krig som en nödvändighet för att uppnå fred i framtiden. Låt oss sluta förhärliga det i filmer och spel. Och låt oss sluta behandla det som ett globalt svar på svårigheter i upplever. Låt de rädda vara det normala.

Petrarch

Five enemies of peace inhabit with us — avarice, ambition, envy, anger, and pride; if these were to be banished, we should infallibly enjoy perpetual peace.

A. J. Muste

There is no way to peace; peace is the way.

Klimatbrott

Att som land stiga av från Parisavtalet för att driva på en politik som säkerställer en allt snabbare global uppvärmning borde klassas som ett folkmord på oss alla. Med tanke på de långsiktiga effekterna av den globala uppvärmningen potentiellt är mer omstörtande avseende liv och egendom än Förintelsen, Jugoslaviens inbördeskrig och folkmordets raseri i Rwanda måste avsteg från klimatavtal straffas hårdare. Naturligtvis är den globala uppvärmningen en mer långsam katastrof, vars konsekvenser för närvarande kan ignoreras av de flesta medborgare vars farhågor för framtiden inte sträcker sig förbi deras omedelbara ekonomiska önskningar om mer lön. Och när dessa konsekvenser väl blir alltför uppenbara att ignorera, kommer de nuvarande klimatbrottslingarna antingen att vara döda, ålderssenila eller kanske skylla sitt beteende på bristande faktaunderlag. Vi kan med viss säkerhet säga att de som röstade för Trump inte till fullo insåg det farliga i att främja den globala uppvärmningen. Men vi kan med samma säkerhet säga att deras barnbarn kommer inte ha något val att göra än att genomleva klimatkollapsen.

C. Wright Mills

The American elite does not have any real image of peace — other than as an uneasy interlude existing precariously by virtue of the balance of mutual fright. The only seriously accepted plan for peace is the full loaded pistol. In short, war or a high state of war-preparedness is felt to be the normal and seemingly permanent condition of the United States.

De falla

Nu börjar de små och stora kungadömena duka under inför de ekonomiska konsekvenserna av låga oljepriser. Bahrain är en av de mest utsatta ekonomierna i Gulfstaternas oljepakt sökte tydligen nyligen ekonomiskt stöd från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för fylla på sina utländska valutareserver och motverka en devalvering. Efter Bahrain kommer säkerligen Kuwait. Resultatet är en räddningsaktion som tagen ur ett beroendedrama, där kungariket minska sina offentliga utgifter i utbyte mot en livsuppehållande injektion av utländsk valuta.

Kostnaden för en räddningsaktion är ännu billigare än att rensa upp efter en devalvering, eftersom sex av de fem nationerna i oljekartellen har kopplat sina valutor till den amerikanska dollarn i årtionden. Att sänka värdet på Bahrains Fiat peng skulle utan tvivel väcka frågan om de andra Gulfnationerna kan behålla sin valutapolitik; med de nuvarande låga oljepriserna som ligger strax under $ 65 per fat. Ryssland kommer i detta läge att fortsätt hålla ned produktionen för att driva upp priserna till för dem lönsamma nivåer runt 70 dollar; detta för första gången sedan juni 2014. IMF uppskattar dock att Saudiarabien kommer att behöva priser upp till 73 dollar per fat, medan Bahrain behöver ett pris över 99 dollar. Allt detta betyder problem för EU som är beroende av oljeimport för att driva sin ekonomi vidare in i dödsskuggans dal. Ty förra gången oljepriserna var så höga, störtades EU in i en djup recession. Den här gången, med ett kommande Brexit är Europa ännu mindre utrustade för att klara av kylan. Om inte strategiska handelsallianser med Ryssland snart kommer igång dvs.

Handelsbalans och ett skålpund kött

Freden är alltid långt borta. Krig är den eviga sanningen. Blod och stål. Världen vi lever i just idag är densamma som för 1000 år sedan. Det är en värld som leds av Trump och hans föregångare, Storbritanniens ledning, NATO-länderna, Saudiarabien, Gulfstaterna, EU-länderna, Ryssland samt Kina och alla är de skamlösa, legaliserade mördare. Legala i det att världen dansar i takt till de nyligen gjutna och sålda kanonerna, starka stater knäpper alla på de strängar som utlöser oförutsägbarhet och död. För dessa människor lever gott på att sälja vapen värda hundratals miljarder. Den militära säkerhetsindustrins grepp om dödens marknad är cementerad, fredsivrare gör sig icke-besvär. Vapen har som syfte att döda och förstöra. Att döda och förstöra bidrar dock till ett BNP. Faktum är att denna industriella bläckfisk med alla dess associerade tentakler; finansiering, IT, forskning, underentreprenad, spionerar och marknadsförare världen över, uppgår till strax under hälften av den totala globala ekonomiska produktionen.

Världen, ledda av USA lever i en krigsekonomi, en förödelse- och dödsekonomi. Tänk på Jemen. Sedan mars 2015 har USA och Storbritannien beväpnat Saudiarabien, som i sin tur bombat Jemen till ruiner, förstört skolor, sjukhus, vägar, hamnar; vital infrastruktur för alla civilisationer. Förutom sjukhus och skolor riktade de specifikt in sig på vatten- och sanitetssystem för att orsaka som mest skada på civilbefolkningen Kolerafallen är uppskattade till 500 000, främst barn, kvinnor och äldre, det värsta utbrottet i modern historia. Många dör för att Saudiarabien får hårdvaran levererad av Väst. Yemen står inför den värsta hungersnöden världen någonsin har sett. Daglig saudisk beskjutning med amerikanska flygplan och brittiska bomber har dödat tiotusentals människor, främst civila, kvinnor och barn; vissa uppskattningar talar om 60 000 till 80 000. Ingen räknar verkligen med att någon räknar. Jemen har är för fattigt. Och nu vem bryr sig? Jemen är redan idag den värsta humanitära krisen på årtionden.

Och det finns ingen ände i sikte. Sedan de saudiska attackerna började för 20 månader sedan har brittisk vapenförsäljning ökat 50 gånger. Ändå avvisades ett mål som inlämnats av Storbritanniens medborgare till den internationella domstolen (ICC) om olaglig vapenförsäljning, av domstolen, eftersom det inte kunde hitta något olagligt med dessa vapenleveranser. Vad kvarstår? Att låta Västliga och östliga ledare se och känna de överlevandes smärta, lukta på döden och desperationen? Skulle det tända i dem någon slumrande rest av moral som de fortfarande kan ha kvar från modersmjölken?

Dwight D. Eisenhower

I like to believe that people, in the long run, are going to do more to promote peace than our governments. Indeed, I think that people want peace so much that one of these days governments had better get out of the way and let them have it.

Regimskiftandets ABC

Dagens världspolitiska skeenden blir mycket lättare att urskilja om fler se de upprepande mönstren. Den röda tråden som löpt genom kriserna i Ukraina, Libyen och Syrien är en listig men hänsynslös regelbok för regimbyte. Denna strategi för att störta regeringar är så framgångsrik att den kan kallas för ädel av vissa media; men den bör kanske kallas krokodiltårarnas handbok. Genom historien har ett starkt land helt enkelt invaderat de svagare. Då detta inte längre är gångbart så har en stormakt i Väst utarbetat ett sätt som innehåller inspirerande förgru
ndsfigurer, snyfthistorier och altruistiska ansträngningar från halvskumma frivilligorganisationer. De enkla fakta som föreligger är följande: Libyen och Syrien var lite för självständiga och framgångsrika, och har därmed blev de ett hot. Ukraina, som gränsar till Ryssland, är en viktig bit av det geopolitiska schackbrädet, att dra in Ukraina och Krim till Väst försvagar Ryssland något oerhört. Så Väst tog till de grundläggande knepen i Libyen, Syrien och Ukraina; uppvigla befolkningen och sedan planera en kupp mitt i kaoset, samtidigt som man hävdar att allt ske i syfte att befria folket. Planerade protester, döda några demonstranter som ledder till upprördhet och FN-resolutioner eller sanktioner, beväpnad en lokal sekt och försök tvinga bort regeringen med lite lätt vapenskrammel samt om ovan anförda misslyckas; finansiera ett fullvärdigt inbördeskrig för att störta regeringen. Enkelt. Så låt oss applicera detta på skeenden från 2011 och framåt. I samtliga tre länder så inleddes kaosskapandet med ”fredliga protester", för allt är alltid fredligt och det sätter tonen i hela berättelsen. Men de verkligt fredliga protesterna självdör snabbt eftersom det inte fanns någon större kris i någon av nationerna. Konsten skapa protester och demonstrationer med våldsinslag är inte något populasen är väl in förstådda med. Det finns däremot många organisationer och grupper som är experter inom massans psykologi. Precis som en smart marknadsförare som skapar en viral annons, finns det sociala ingenjörer som vet hur man skapar protester och upplopp. Med blott 10 provokatörer och 100 välbetalda samhällsledare kan man enkelt skapa en protestaktion på några tusen personer och sedan göra om det till ett mer eller mindre blodigt upplopp.

När kaos börjar, sätter lillhjärnans mentalitet in, och oskyldiga protester övergår i farligheter. Tillräckligt med pengar och vapen kan störta vilken regering som helst. Libyen var ett stabilt och välbärgat land under Gaddafi. Alla hade tillgång till fri skola, gratis högskola och gratis vård; unga gifta par fick en fri lägenhet; och Libyen hade det högsta Human Development Indexet i Afrika. På samma sätt var Syrien relativt välmående och tryggt för stora delar av medelklassen. Under Assad hade BNP tredubblats inflationen låg och statsskulden halverades. Miljoner turister, jag var en av dem, besökte Syrien varje år eftersom det var vackert, billigt och säkert. I Ukraina var ekonomin inte så stor och människor var inte så nöjda med politikerna, men det är normaltillståndet för Ukraina. Hur organiserar du protester i sådana situationer? I Libyen var ursäkten en ilskans dag som skulle vara årsdagen av sammandrabbningar 2006 när polisen dödade några demonstranter. Under de första dagarna 2011 var protesterna och upploppen begränsade till små, avlägsna städer. Stora städer som Tripoli, huvudstaden, var lugna och verkade omedvetna om protesterna. I Syrien misslyckades de första försöken att organisera protester i februari. Sedan med mer pengar och propaganda genom Saudi-finansierade moskéer, började protesterna i mars i Daraa, en liten gränsstad som tacksamt ligger nära USA: s militärbas i Jordanien. Den berömda Omari-moskén i Daraa blev snabbt ett lager för vapen, ammunition och kontanter. Precis som i Libyen var stora städer som Damaskus och Aleppo oberörda.

I Ukraina, tack vare USAID och NED, fanns det en väletablerad gräsrotsrörelse som kunde skrida till handling inom några timmar. Utanför Kiev fanns det initialt inga protester, men medierna i Väst fick det att låta som om hela landet stod bakom Euromaidans statskupp. Initialt visade media över hela världen bara underbara bilder och videos av fredliga demonstranter som krävde frihet och rättvisa. Vem kan vara emot det? Medierna ser alltid till att dessa protester är märkta spontana och naturligtvis tror de flesta utanför dessa länder på berättelsen. Ofta påhejade av lokala ledarskribenter som hyllar ”rättvisan”. Det är nu fredliga protester blir våldsamma och skoningslösa. Nu kommer användningen av provokatörer och prickskyttar, hemmahörande hos samma grupper som organiserade protesterna. Dessa utbildade provokatörer är de som ska attackera polisen och bränna regeringsbyggnaderna. Några av dem är Antifa, andra nazister, en del islamister men andra är professionella militärer beväpnade med dödliga vapen och utbildade att döda. I Libyen, på protesternas tredje dag, brändes polisstationer och regeringskontor. I Syrien, även innan protesterna spred sig till andra ställen, hade dussintals syriska soldater dödats. I Kiev kastade maskerade nazister Molotovcocktails och slog polisen med kedjor och järnstänger. Sedan kommer prickskyttarna in för att radikalt ändra historiens gång. Snyggt placerad på hustak och höga byggnader, siktar de på polisen och demonstranterna. När polisen skjuter tillbaka antar de naturligtvis att kulorna kom från demonstranterna. Ibland finns det också provokatörer med vapen på marken bland demonstranterna, som i Syrien, och de skjuter också mot polisen. I Libyen, för att slänga på än mer bränsle i kuppelden, dödade skyttarna 15 personer vid begravning. I Ukraina visade analysen av kulorna att det vara samma kulor som dödade både demonstranterna och polisen. Minns alla samtalet mellan Ashton och Paet efter Euromaidan. Dessa fakta ignoreras av alla globala mediaföretag och politikerna har bara en berättelse att gå på om alla tre länderna: regeringarna där har brutalt angripit och mördat fredliga demonstranter. Som till exempel i Libyen där Merkel ögonblickligen sa att Gaddafi krigade på sitt eget folk. Västs media ropade att Gaddafi skjuter på sitt eget folk. Vitahuset fördömde Gaddafi för att han använde våld mot sitt eget folk. En månad senare användes exakt samma fraser mot Assad. I Assads fall skulle denna propaganda fortsätta i sex år och senare utvidgas till att "Assad dödar och gasar sitt eget folk. I Ukraina, efter att presidenten hade flytt och trots 21 februari-överenskommelsen, var han ansvarig för dödandet av civila. Denna teknik är en välkänd form av psykologisk krigföring och kallas för kuslig propaganda. Med krokodiltårar och falska skandaler drog Väst upp FN-resolutioner mot Syrien och Libyen, som förmodligen var skrivna månader innan de första protesterna.

I Ukraina användes nynazister i stället för jihadister som provokatörer. CIA hade etablerat vänner inom grupper av nazistiska ukrainare, som var djupt anti-ryska, redan efter andra världskriget och det förhållandet försvann aldrig helt. Janukovitj var en demokratiskt vald president, som också två gånger tidigare varit premiärminister. År 2004 vann han igen, i ett val godkänt av EU, men en färgrevolution kom emellan och ett nytt val tillkom. Kom då vann den amerikanska kandidaten med 51 procent av rösterna i det nya valet. Fast bara sex år senare kom Janukovitj igen och vann valet. Fyra år in på sin mandatperiod drevs han helt enkelt drev ut ur landet av en anti-ryskkoalition för att han förkastat ett avtal med EU. Det här är verkligheten bakom USA:s demokratispridande. Du är fri att välja vem du vill, så länge det är rätt kandidat. I Libyen och Syrien var Gaddafi och Assad tuffa och inte så villiga att ge upp sig lätt. Inom en månad efter de första protesterna i Libyen och Syrien hade FN antagit resolutioner som bemyndigade beväpningen civila, i båda fallen betydde civil: jihadist.  FN gav även NATO rätt att skjuta ned libyska plan. Och Sverige bidrog glatt i syfte att marknadsföra Gripen.  Det lätt orwellska termen; Flygförbudszon innebär nämligen att endast Gaddafi inte kunde flyga sina plan, men Nato med bihang kunde bomba fritt. Den 19 mars, en månad efter protesterna inletts inledde USA med att bomba Libyen. Syrien har räddats från NATO-attacker, tack vare Ryssland och Kina samt Storbritanniens förvånande ovilja att delta 2013. I Libyen och Syrien flödade sedan pengar in för att underhålla ett inbördeskrig. Libyen föll inom ett år, sedan NATO agerade flygvapen för de islamistiska terroristerna och förstörde Gaddafis plan, stridsvagnar och arsenaler. I Syrien gick mindre än hälften 5 % av befolkningen till den väpnade milisen. Det var därför som revolutionen föll efter några månader, och tiotusentals utländska jihadister var tvungna att flygas in till i Syrien. Tack vare miljarder dollar och vapen från välvilliga Saudiarabien, Qatar och USA fortsatte kriget i sex år, förstörde ett välmående land och förstörde livet för 20 miljoner människor, med påföljande flyktingkatastrof.

Sex år senare har Libyen fortfarande ingen enhetlig regering; Al-Qaida och miliser regerar halva landet; och slaveriet är återinfört i landet. Mer än en miljon libyer har flytt till Europa och skapar nya problem här. Syriens BNP har fallit med 65% sedan 2011, skulden har fördubblats, Al Qaida håller fortfarande en stor provins, och det kan ta tjugo år att bygga upp landet igen. Ukraina är splittrat och människor som har bott tillsammans i 1000 år är nu i krig med varandra. Med Ukraina som ursäkt använder nu USA och Nato miljarder för att motverka ett fiktivt Rysslandshot. Det jag nu beskrivit är den återkommande geopolitiska strategin för att underblåsa protester, skapa krig och rapportera med hjälp av propaganda. Svenskarna måste vakna, förstå geopolitiken och kräva ett slut på dessa dyra och omoraliska krig, som bara föder med kaos, elände, förstörelse och tomma kommunkassor.

Benjamin Franklin

Iniquissimam pacem justissimo bello antefero.

Evighet härifrån krig och till liv

Efter 4500 döda amerikanska soldater, hundratusentals sårade och en trillion dollar bortkastade borde detta vara en tid för att summera USA:s 15-åriga krig i Irak. Den första ironiska betraktelsen är att just nu verkar Irak sitta med ett shia-dominerat Bagdad som går i takt med Teheran. Den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson är därmed desperat och sa nyligen att; iranska militärer i Irak, nu när kampen mot ISIS är över måste åka hem. Alla utländska krigare i Irak behövde åk hem…undantaget USA:s styrkor som Tillerson antydde kan stanna oavsett godkännande från Bagdad. Evigt krig.  Tillerson menade således att Irans styrkor i Irak skulle hem och den shiitiska milisen i Irak skulle inlemmas i en nationell armé. Men vad händer om Bagdadregimen med Haider al-Abadi i spetsen inte håller med? Vad händer om Irans styrkor inte åker hem till Iran och de shiitiska miliserna som hjälpte till att återta Kirkuk vägra att uppgå i den irakiska armén? Vem implementerar Tillersons krav? USA? Evigt krig.

Tänk på vad som händer i Syrien. De amerikanskstödda syriska semi-demokratiska styrkorna, i stort sett bestående av kurdiska element, förstörde ISIS i Raqqa och körde sedan vidare i ytterligare 60 mil för att infånga Syriens största oljefält, al-Omar, från ISIS. Så nu står SDF och Bashar Assads armé kolv mot kolv på gränsen till Irak och redo att ta till skarp ammunition för att säkra oljan. Evigt krig. Slutsats; USA: s mål att krossa ISIS-kalifatet är nästan uppnått. Men om segern i kriget mot ISIS lämnar Iran vid de egyptiska grytorna i Bagdad och Damaskus, och dess korridor från Teheran till Bagdad, Damaskus och Beirut är säkrad, kan USA verkligen se det som en seger? Accepterar de resultatet, packar ihop och åker hem? Övertygad om att så inte blir fallet; USA kommer lämna sina styrkor i Syrien och Irak samt trotsa Assad när han uppmanar dem att lämna hans land. Evigt krig.

Alltså blir frågan om kriget är evigt en fråga om president Trump är villig att slåss i ett nytt krig för hålla Iran från att befästa sin ställning i Irak och Syrien? Skulle det amerikanska folket stödja ett sådant krig med amerikanska trupper? Då troligen i öppen konflikt med ryska trupper. Skulle den amerikanska kongressen, som uppenbarligen inte ens kände till närvaron av 800 amerikanska trupper i Niger, godkänna ett nytt USA-krig i Syrien eller Irak? Självfallet. De skulle hänvisa till vitala intressen och Israel skulle vara en allierad i det utökade kriget. Minns emellertid att om USA förlitar på kurderna i Syrien förlorar de den NATO-allierade Turkiet, som anser Syriens kurder en del av terrorstämplade PKK i Turkiet, ett Turkiet som närmar sig Ryssland. Spår dock att oaktat hur USA agerar kommer kriget komma. Den 21 oktober och 1 november genomförde Israel nya flygattacker mot vapendepåer och kopparfabriker inne i Syrien. Damaskus hävdar med rätta att Israels ISIS-allierade i södra Syrien önskade attackerna, allt egentligen för att ge Israels militär en ursäkt till attack. Varför skulle Israel vilja provocera fram ett krig mot Syrien? Enkelt; israelerna ser resultatet av det sex år långa syriska inbördeskriget som en strategisk katastrof. Hizbollah är nu starkare än någonsin och en vital del av Assads segerförbund. Iran har som tidigare anfört säkrat sin landkorridor från Teheran till Beirut och dess närvaro i Syrien är troligen permanent.

Och bara en kraft i regionen tror sig ha befogenheter att häva resultatet av Syriens inbördeskrig; de krigiska Förenta staterna. Netanyahu vet att om krig med Syrien bryter ut, kommer kongressen rusa till Israels hjälp. Så efter år av krig i Irak och Syrien har USA kapitalt misslyckats med sina strategiska föresatser att försvara sina allierade och främja en regim i Syrien och Irak som passivt följde USA:s önskemål. Dagens halvfärdiga seger mot ISIS kommer endast leda till mer krig, nya terroristhot kommer skapas av media och nödvändigheten av mer amerikansk intervention kommer säljas in. Det nya stora terrorhotet kommer bli Hizbollah. Sant eller inte kommer de börja ta till självmordsattacker inom kort. Evigt krig.  USA har trampat fram till sitt Rubicon. Om de ror över skrivs det tredje världskriget in i historieböckerna. Evigt krig.

John Greenleaf Whittier

But dream not helm and harness
The sign of valor true;
Peace hath higher tests of manhood
Than battle ever knew.

Diplomatiska distanslopp

I många år, och trots alla bevis för motsatsen, har de västerländska medierna förmedlat den amerikanska tanken att Vladimir Putin befinner sig i samma rum som många av historiens mest vedervärdiga ledare, självfallet har även jämförelsen med Hitler förekommit. Detta trots att verkligheten snarare talar för att den ryska ledaren har gjort mer för att främja global fred och säkerhet än någon annan västerländsk nyligen gjort. Putins påbörjade sin färd mot statsmannakap, märkligt nog, i samband med terrorattackerna den 11 september. Sedan den dagen har Washington utnyttjat sin personliga och högst nationella tragedi i syfte att uppnå specifika geopolitiska ändamål, majoriteten av dem, diametralt mot Rysslands och EU:s egna nationella säkerhet. Moskva och EU förväntades fungera som passiva och aktiva deltagare när den amerikanska krigsmaskinen påbörjade sin förstörelseturné genom världen. I slutet av 2013 började dock tecken på att den ryska passivitet passerat ett bäst före datum, eftersom våldet och infiltrationen då knackade på Rysslands dörr. Kiev hade plötsligt rest sig mot den ukrainske presidenten Viktor Janukovitj, vars enda brott varit att upphäva genomförandet av ett associeringsavtal med Europeiska unionen. Detta var det ögonblick då Washingtons långsiktiga investering i Ukraina började betala sig, Victoria Nuland, då USA:s biträdande statssekreterare för europeiska och eurasiska angelägenheter, påtalade att Washington hade investerat mer än 5 miljarder dollar sedan 1991 för att hjälpa Ukraina att uppnå den framtid de förtjänar. De ryska investeringarna på fyrdubbla belopp lämnades dock därhän.

Med välsignelser från en myriad amerikanska e icke-statliga organisationer och tankesmedjor tog demonstranterna på gatorna i Maidanupproret till våld, de byggde barrikader i huvudstaden och attackerade polisen och tvingade så småningom den demokratiskt valda presidenten att fly från landet. Juntan tog över. Som John J. Mearsheimer observerade i den prestigefyllda tidningen Foreign Affairs; USA och dess europeiska allierade bär större delen av ansvaret för krisen. Rysslands utrikesminister Lavrov påtalade i år att Väst bygger sin politik på grundval av en princip; Om du inte är med oss, är du emot oss och att denna politik är grunden till den långvariga konflikten i sydöstra Ukraina. Det var amerikanerna som lanserade sin egen invasion av Ukraina under de tidiga skeendena av protesterna som hade till syfte att fläkta missnöjets flammor, och ja, det finns bevis. Victoria Nuland, fotograferades på gatorna i Kiev och delade gärna ut kakor till anti-regeringsfolket, några av dem fascister som dessutom sen fortsatte att tillträda toppositioner i den nya regeringen. Som nämnda Mearsheimer hävdade; Den nya regeringen i Kiev var alltigenom västerländsk och anti-rysk, och den innehöll fyra höga medlemmar som med rätta kunde benämnas som neo-fascister. I ett läckt telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Ukraina Geoffrey Pyatt nämnde Nuland; Arseniy Yatsenyuk som kandidat att leda den ukrainska regeringen. Var någon förvånad när Yatsenyuk blev premiärminister den 27 februari det året? Under det kända telefonsamtalet uttryckte Nuland också några otroligt uppriktiga känslor mot Amerikas främsta allierade när hon yttrade sitt; Fuck EU. Man bör i detta sammanhang minnas att ingen rysk politiker hade fräckheten att dyka upp någonstans i Ukraina och berätta för folket var deras nationella öde skulle finnas.

När de västerländska medierna fortsatte att spinna vidare på temat av en rysk invasion arbetade Kreml med att rädda de delar av Ukraina som orsakats av många decennier av västligt arbete bakom kulisserna, en sådd av utländska icke-statliga organisationer och olika tankesmedjor. Putin spelade till exempel en viktig roll för att förmedla och sammanföra ledarna i Ukraina, Tyskland och Frankrike för att ratificera Minsk-avtalen i februari 2015 för att få ett slut på våldet i Donbassregionen. Trots internationellt erkännande av kraven som fastställts av Minsk, som inkluderar "omedelbart och fullständigt eldupphör i synnerhet i Donetsk och Lugansk har det skett många rapporter om grova kränkningar. Förra månaden krävde Putin att ett fredsbevarande uppdrag skulle skickas till de krigsdrabbade östra regionerna i Ukraina. Fredsbevararna skulle placeras ut på avgränsningslinjen med uppdrag att skydda OSSE som övervakar våldsbrottet mellan regeringsstyrkorna och rebellerna. Tysklands utrikesminister Gabriel omfamnade tanken och uppmanade medlemsländerna att diskutera med ryska federationen villkoren för ett FN-uppdrag men Washington och Kiev avvisade emellertid förslaget med bestämdhet. Även om Väst därtill talar regelbundet om en rysk invasion av Krim kan ingenting vara mer fel. Högsta Krimrådet ansåg att president Janukovitj hade utsatts för en kupp, att den nya regeringen i Kiev var olaglig och att folkomröstningen var ett svar på förfallet av den civila ordning som svepte över landet. Krim var en i stort sett ryskspråkig republik som var en integrerad del av Ryssland tills Nikita Khrushchev gav området till Ukraina 1954. De officiella resultaten från folkomröstningen var omöjliga att ifrågasätta. Den ryska statsduman ratificerade återföreningen med Republiken Krim och staden Sevastopol den 20 mars 2014. Västra fördömde men Putin påminde kritikerna om att situationen speglades i den av väst erkända Kosovoska folkomröstning för självständighet.

I en situation som var helt och hållet densamma som den på Krim erkände Väst Kosovos avskildhet från Serbien som legitim, medan de nu hävdade att tillstånd från ett lands centrala myndighet behövdes för en ensidig självständighetsförklaring. Trots att få skulle erkänna de öppet ledde Putins ansträngningar i Ukraina till en drastisk minskning av våldet vid en tid då många västerländska observatörer förutspådde att Ryssland skulle inleda en fullskalig invasion av ukrainskt territorium. Sen över till Syrien. Många har förmodligen redan glömt Rysslands enorma bidrag för att säkra freden i Syrien, som har lidit interna strid sedan 2011. Påminner om hur dåvarande presidenten och fredsprisvinnaren Obama gav signalen att starta ett allvarligt militärt angrepp mot den suveräna staten Syrien. Anledningen? Washington påstod att Assad-regeringen hade använt kemiska vapen för att attackera en förort till Damaskus. När det brittiska underhuset senare nekade att ge dåvarande premiärministern Cameron tillåtelse att ansluta sig till amerikanernas krigsspel, fick Obama plötsligt mycket kalla fötter. I ett försök att rädda sin trovärdighet sa utrikesministern Kerry att USA skulle avstå från en attack på Syrien om Assad kom överens om att överlämna alla sina kemiska vapen inom en vecka. Skriv här in rysk diplomati i sitt bästa. Det som följde var maratonmöten i Genève mellan Kerry och Lavrov som så småningom resulterade i ett avtal som inte bara avvärjde ett eskalerat krig, men även avlägsnade kemiska vapen från Syrien som även inträdde i Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW). Detta främsta exempel på rysk diplomati visar att krig alltid kan avvärjas så länge som dialog mellan personer och nationer existerar.

Tyvärr har USA visat på en långvarig och oförsonlig beslutsamhet att blanda sig i Syriens inre angelägenheter, där de till och med attackerat den syriska militären. Även om Ryssland har, dock på inbjudan av Syriens regering, involverat sig militärt för att hjälpa president Assad att befria landet från terroriststyrkor. Styrkor som de amerikanska krigarna misslyckades med att förstöra och i delar aktivt stött. Sammanfattningsvis har Putin alltså satt in extraordinära diplomatiska insatser för att skapa fredliga förutsättningar i Ukraina och Syrien, naturligtvis skulle få i Sverige och Väst se saker på detta sätt, vilket bara understryker den stora men olyckliga schism som pågår mellan Ryssland och Väst, ett Väst som har förlorat sin förmåga att urskilja rätt från fel, sanning från bedrägeri.

Marie von Ebner-Eschenbach

Fear not those who argue but those who dodge.

Onda sagor

Plockade igår upp American Gods från mitt välfyllda bibliotek. Legat oläst för länge. Inser att det är en berättelse, eller snarare en saga, där ondskan är självklar och tar plats. Uppfriskande. I min barndom minns jag med värme berättelserna och sagorna som jag utsattes för. De hade ett sätt att väcka mitt behov av kraftfulla känslor, samt hantera dem. H.C Andersen var min skattkammare, för han skrämde mig, idag så får han inte ens läsas på förskolan, men jag är säker på att ingen av vi som växte upp med Andersen gråter idag. Hans underbara berättelser är överflödiga sina beskrivningar av otvivelaktigt övernaturliga gudalika varelser, för att inte tala om pratande djur, naturkrafter och elaka andar. Inte alla detaljer i hans berättarlandskap är ofarliga och barnvänligt placerade och karaktären som oftast dyker upp; är döden, en oförstörbar individ som oväntat inkräktar och hackar hål på ett hjärta, stjäl en lycka och bär bort det bästa eller mest älskade. Idag är detta ämnen som är barnbokstabu. Men jag hävdar att Andersen tog barn på allvar.

Han talar inte enbart om livets glädjefulla äventyr, men även om dess elände, dess uselhet, dess ofta oförtjänta nederlag.

Hans sagor, som trots att de innehåller alla fantastiska varelser, är mer realistiska än mesta delen av dagens historier för barn. Snuttighet som undviker svarthetens underverk som pesten. Andersen hade modet att skriva historier med olyckliga slut. Han trodde att människan måste förstå de nödvändiga inslagen i det verkliga livet, samt att okunskap om det onda i livet härstammar från intellektuell och emotionell inskränkthet och är en form av mental fattigdom som bör undanröjas. Min barndoms Andersson finns det spår av i Gaiman. Det tackar jag för.

Matjordsbristen

Glöm för en sekund Peak Oil och ägna lite tid och tanke åt Peak Soil. Något som faktiskt är knepigare, men det kan härledas till effekterna av monokulturer i jordbruket, för mycket gödsel och alltför entusiastiskt bevattning kommer bokstavligen att minska jorden kraft. Människan vet mycket om den globala mängden olja och hur länge dessa lager kommer räcka än vad vi vet om hur mycket odlingsbarjord det finns. De nuvarande jordarna kommer enligt en del beräkningar att bara ge tillbaka 70% av vad de producerar idag och detta redan runt 2040. FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation uppskattar att 25 procent av världens jordar som idag ger bra matavkastning försämras snabbt och ytterligare åtta procent förfaller måttligt. Minns då gärna att även den måttligt försämrade marken har förlorat hälften av sin kapacitet att lagra vatten. Och det enda sättet att få tillgång till ny, oskadad mark är att bränna ner resten av planetens träd. Matjorden är det vikitga i detta. Utan matjord så passerar vi snabbt den punkt där tillväxten i produktionen slutar accelerera och idag har vi redan nått dit. Under hela den senare delen av 1900-talet ökade livsmedelsproduktionen med cirka 3,5 procent per år, bekvämt för befolkningstillväxten, men den dramatiska ökningen av avkastningen berodde på nya former av oljeberoende gödsel och toxiska bekämpningsmedel, mer bevattning med färskvatten och nya genförändrade grödor. Nu har nyttan med dessa engångsförbättringar till stor del gått omintet för den globala livsmedelsproduktionen ökar till bara 1,5 procent per år. Inte nog för att upprätthålla våra 7 miljarder.

Matproduktionen stannar upp, och extra investeringar hjälper inte, då striden står mot själva Gaia. I värsta fall kommer ett tillväxtstopp, eventuellt följt av en total minskning. Faktum är att 80 procent av de livsmedel som undersökts i diverse ekologi- och samhällsrapporter redan har nått avkastningstoppen och produktionsnivåerna faktiskt har platts ut för viktiga regioner; regioner som idag utgör 33 procent av global risproduktion och 27 procent av global veteproduktion. Så planetens befolkning är redan i svårigheter, och det blir värre om vi kryddar matjordsbristen med klimatförändringarna. Det finns fortfarande några snabba korrigeringar oss till buds stående; primärt skära ner på matavfallet: mer än en tredjedel av maten som odlas för konsumtion blir aldrig föda. Men om vi inte kommer på nya innovativa odlingslösningar kommer grymheter uppstå i kölvattnet av Peak Soil redan tidigt in på 2030-talet.

Kärnfrågan

Många är idag med rätta bekymrad över klimatförändringarna, många är även fast i sin religiösa övertygelse om frälsningen kommer i from av från förnybar energi; tyvärr är det förnybara en antikrist, sanningen, vägen och livet är kärnkraft som tronar praktiskt taget alla andra valmöjligheter. När den nuvarande oljeekonomin stannar upp kommer den fossila bränslesektorn undvika att påminna om att de var högst delaktiga i att stoppa framtidens perfekta energikälla. Det är vad kärnkraftens mest angelägna anhängare redan har påpekat: eftersom kärntekniken redan är nästintill perfekt, måste den enda möjliga orsaken till dess nedgång vara en konspiration fossilbränsleintressen. De självutnämnda miljövännerna och oljeindustrin har helt enkelt ignorerat de mycket verkliga begränsningarna som finns med förnybar energi; och de tillät den tilldragande vind och vatten optimismen växa sig starka bland den bredare allmänheten genom att absolut samt okritiskt hylla förnybara energikrav och den förnybara energiindustrin. Grönt men ineffektivt blev därmed mer rätt än den lönsamma och kraftfullare kärnkraftsindustrin. Detta är nog den främsta orsaken till att vi kommer misslyckas med missionen rädda vår livsstil.

Vi skulle behöva mycket mer klimatbegränsningar, köttskatt, flygskatt, fiskestopp, agrarreform, barnstopp, men hur kan politikerna övertyga väljarna att rösta för mer vardagligt bemödande och mer fördyrande svårigheter när varje miljöorganisation ropar högt; segern för förnybar energi ligger precis runt hörnet! Men, kanske skulle slaget vara förlorat även ovan anförda inte var fallet. Fossilbränsleintressen och den nuvarande kapitalismens logik är så resoluta och de har ett sådant grepp om världsekonomin, och därmed politiken, att kampen är förlorad oavsett. Ändå minskar dessa uppdelningar inom miljörörelsen möjligheterna till inflytande; för om de Gröna enade skulle förespråka renare kärnenergi vore det en stark motpol. Först besegra den stora fossilfienden och sedan, återuppta den gamla kampen mellan kärnkraft och förnybar energi. Det kommer emellertid inte att hända, för många miljöorganisationer är inget annat än spegelbilder av individerna som är medlemmar; anti-vetenskapliga eller ovilliga att ändra sitt föråldrade tänkande kring vad som krävs.

Oljelöshetens anarki

Den ultimata civilisatoriska nedgången är nu oundviklig. Vind, vatten och sol kan inte leverera tillräckligt koncentrerad energi för att ersätta olja. Vi är därmed grovt räknat 7,5 miljarder människor på en planet som, innan oljan började nyttjas, uppehöll mellan 1 och 2 miljarder. Med en enkel kalkyl har 5 miljarder människor ingen framtid, än mindre de 2 miljarder beräknade ankommande de närmaste 30 åren. Vi måste bränna mer bränsle för att upprätthålla vad vi har idag i form av bekvämligheter, men bränningsakten förstör egentligen vad lite vi har. Så vår instinkt kommer träda in och vägleda oss när maten och värmen hotas; väpnad konflikt i syfte att ta vad andra har. Alla krig handlar om överlevnad och förvärv av resurser; under religionens skyddande dräkt så klart. Konflikt kommer dock att snabbare tömma den energi vi har kvar. I brist på den uppkrigade oljan kommer det inte att finnas tillräckligt med överskottsenergi för våra intrikata industrisystem för att ge den ekonomiska drivkraften vi behöver för att driva de för oss i Väst gynnsamma kapitalistiska systemet. När våra hjul slutar snurra, slutar vi äta. Vår situation är så brutalt enkel. Elektriska fordon kan inte fungera utanför en kolvätebaserad infrastruktur, och ingen transport kan existera förbi oljeepoken. Batterikraft levererar inte färskvatten eller tar bort avfall, och vi kommer inte återgå till en miljöpartistisk Sörgårdsidyll där alla äter äpplen och slaktar glada grisar. Vi vet inte hur vi gör längre. Och hungriga människor tillåter inte en andra skörd. Det arga folket kommer söka efter dem som är ansvariga för kollapsen och insisterar på att livet återgår till det oljeintensiva normala av idag. Då inträder despoternas tid. De som lovar lycka. När despoterna fått avrätta och rensa kommer allt att bli bra.

Det är vår historia, anpassad till 2000-tal. Vi trodde att fascismen var omöjlig i civiliserade nationer; så länge som välståndet fanns för alla, det var sant. Eftersom välståndet nu inte kommer finnas, rör fascismen på sig igen, och har en aptit som kan mättas först när alla lyder. Utan en energibas kommer inget att stoppa den sönderfallet av den nuvarande globala ordningen. Andra associationer av stater och federala stater kommer också ruttna. USA, Brasilien, EU, Ryssland, Kina, Afrika kommer reagera och förneka, men slutresultatet blir detsamma: Energiutarmning innebär allt; social kollaps. När civil oro sätter in kommer regeringarna att agera på det enda sättet de vet hur: våldsam repression i syfte för att återställa ordningen. Detta kommer innebära militära ingripanden mot den egna befolkningen och införandet av krigslagar eftersom civila sammanbrott leder till anarki. Redan nu kommer förslagen på detta. När kollapsen kommer väljer alltid våra valda ledare att ta rollen som självhärskare och upphäva lagarna. Med hjälp av propagandistiska hänförande föreställningar bland dem som omger makten kläs diktatorn i en mantel av rättfärdighet och förvandlar sig till sinnebilden för allt som är gott. De som protesterar blir identifierade som hedningar och kommer enligt retoriken förtjäna straff. De som stödjer det totalitära får bli en del av det nya. De som inte kommer att avskedas. Polisen och militären kommer att ställa sig bakom den som betalar deras löner och verkställa sina uppdrag.

Totalitära stater har visat att det aldrig finns brist på villiga händer att utföra obehagliga uppgifter. Efter kraschen kommer återigen stadsstater dyka upp och regionala stormakter infinna sig, varje regim kommer hävda att bara just de kan laga världen om ideologin de har fullföljs. Men utan kraften i fossila bränslen kommer det bara bli en obegriplig utdragen regression till medeltidens brutalitet, makt kommer vila på i muskelstyrka. Vad händer då de närmaste åren? Demokratins kraft kommer att avta; och göra livet obehagligt för miljontals människor, och i slutändan kommer val vara avskaffade. Istället kommer Expertministärer tillsättas och de kommer sedan sköta transaktionen till tyranniet i det oljelösa samhället.