Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet. 

Over by Christmas. 2028.

1914 sas det att kriget skulle vara över till julen. De nationella politiska och militära ledarna som engagerat sina nationer i krig; vare det Vietnam, Balkan, Afghanistan eller Irak, gjorde det som regel eftersom de var övertygade om att striderna skulle bli korta och avgörande. Särskilt amerikanska presidenter, presidentrådgivare och högre militärledare slutade aldrig tänka på att en nationell säkerhetspolitisk strategi, om den överhuvudtaget existerade, består bäst i att undvika konflikter om inte nationen attackerades direkt. Det senaste offret för denna snabba krigs-mentalitet är Ukraina. I avsaknad av en kritisk analys av Rysslands nationella makt och strategiska intressen, betraktade amerikanska militära ledare och deras politiska chefer Ryssland genom en snäv fokuserad lins som förstärkte USA:s och ukrainska styrkors kraft men ignorerade Rysslands strategiska fördelar; geografiskt djup, nästan obegränsade naturresurser, hög social sammanhållning och den militärindustriella förmågan att snabbt skala upp sin arsenal. 

Ukraina är nu en fullskalig krigszon som är föremål för samma behandling som de amerikanska väpnade styrkorna tillfogade Vietnam på 1960-talet och Irak samt Afghanistan under de senaste decennierna. Elnät, transportnät, kommunikationsinfrastruktur, bränsleproduktion och ammunitionslagringsplatser förstörs systematiskt. Miljontals ukrainare fortsätter att fly från krigszonen i jakt på säkerhet, med olycksbådande konsekvenser för Europas enskilda nationer och ekonomier.

Samtidigt begår Biden-administrationen och EU upprepade gånger den oförlåtliga synden, i ett demokratiskt samhälle, att vägra berätta sanningen för folket: i motsats till västerländska mediers populära visa om ”ukrainska segrar, medier som vidare blockerar all information som motsäger segervisan, vinner Ukraina inte och kommer heller inte att vinna detta krig. Månader av massiva ukrainska offer, till följd av en oändlig serie meningslösa attacker mot ryskt försvar i södra Ukraina, har på ett ödesdigert sätt försvagat de ukrainska styrkorna. Förutsägbart nog blir Natos europeiska medlemmar, som bär den tyngsta bördan av krigets inverkan på deras samhällen och ekonomier, allt mer besvikna på Washingtons ukrainska proxykrig. Den europeiska befolkningen ifrågasätter öppet sanningshalten i pressens påståenden om den ryska staten och amerikansk närvaro i Europa. Miljontals flyktingar från Ukraina, i kombination med handelskonflikter, vinster på amerikansk vapenförsäljning och höga energipriser kommer nu istllet att vända den europeiska opinionen mot både Washingtons krig och Nato.

Ryssland har också genomgått en förvandling. Under de första åren av president Putins mandatperiod organiserades, utbildades och utrustades de ryska väpnade styrkorna uteslutande för att hålla sig med ett nationellt territoriellt försvar. Men genomförandet av den särskilda militära operationen (SMO) i Ukraina har visat att detta tillvägagångssätt är otillräckligt för Rysslands nationella säkerhet under 2000-talet. Inledningsfasen av SMO var en begränsad operation med ett snävt syfte och begränsade mål. Den kritiska punkten är att Moskva inte hade för avsikt att göra mer än att övertyga Kiev och Washington om att Moskva skulle kämpa för att förhindra Ukraina att gå med i Nato, liksom upphöra med attackerna på sina medborgare i östra Ukraina. SMO byggde dock på ett antal felaktiga antaganden och avvecklades efter Boris Johnsons veto mot ukrainska förhandlingar med Moskva. Tyvärr uppnådde SMO:s begränsade karaktär därmed enbart motsatsen till det resultat som Moskva önskade, vilket förmedlade intrycket av svaghet snarare än styrka.

Efter att ha dragit slutsatsen att Washingtons beredskap att förhandla och kompromissa var utan giltighet, meddelade Putin STAVKA att de skulle utveckla nya operativa planer med nya mål: för det första att krossa den ukrainska fienden; för det andra att undanröja alla tvivel i Washington och de europeiska huvudstäderna om att Ryssland kommer att etablera sig som segrare på sina egna villkor; och för det tredje att skapa en ny territoriell status quo som står i proportion till Rysslands nationella säkerhetsbehov. När den nya planen väl hade lämnats in och godkänts gick Putin med på en operation för att försvara ryska territoriella vinster med minimala styrkor tills de nödvändiga resurserna, kapaciteten och personalen hade samlats för fler avgörande operationer. Putin utsåg också en ny militär chef, general Sergej Surovikin, en hög officer som förstår uppdraget och har tänkesättet som kan leverera en militär framgång.

Den kommande ryska offensiva fasen av konflikten kommer ge en glimt av den nya ryska hållbarheten som nu växer fram och dess offensiva kapacitet. När detta skrivs är 540 000 ryska stridsstyrkor på väg att samlas i södra Ukraina, västra Ryssland och Vitryssland. Siffrorna fortsätter att växa, men siffrorna inkluderar redan 1 000 raketartillerisystem, tusentals taktiska ballistiska missiler, kryssningsmissiler och drönare, plus 5 000 bepansrade stridsfordon, inklusive minst 1 500 stridsvagnar, hundratals bemannade fastvingade attackflygplan, helikoptrar och bombplan. Denna nya styrka har inte mycket gemensamt med den lilla ryska armé som intervenerade för nio månader sedan den 24 februari 2022.

Det är nu möjligt att anta att de nya ryska väpnade styrkorna kommer att utformas så de kan utföra strategiskt avgörande operationer. Den nya ryska styrkan kommer sannolikt att hämta inspiration från det operativa ramverk som rekommenderats i Öst sedan 2007. Det ryska militära etablissemanget kommer att bestå av betydligt större styrkor på plats som kan genomföra avgörande operationer med relativt kort varsel samt med minimal förstärkning och förberedelse. Med andra ord, när konflikten är över kommer Washington och Väst ha motiverat den ryska staten att bygga upp sin militära makt, raka motsatsen till den ödesdigra försvagning som Washington avsåg skapa när de inledde sin militära konfrontation med Moskva.

Men ingen av dessa händelser borde förvåna någon i Washington. Bidens tal i Warszawa, som effektivt krävde ett regimskifte i Moskva, visade med oönskad tydlighet att Biden-administrationen ser utrikespolitik i termer av strategi. Likt en dum general som insisterar på att försvara varje tum territorium till sista man bekräftade Biden USA:s åtagande att motsätta sig Ryssland och eventuellt alla nationalstater som inte lyckas mäta sig med globalismens hycklande demokratiska standard, oavsett kostnaden för det amerikanska folket, oavsett om det gäller bevarandet av säkerhet eller välstånd. Bidens tal i Warszawa var bara känslor och fastnade i ideologin om en moraliserande globalism, ack så populär i Washington, London, Paris och Berlin. Men för Moskva var talet detsamma som en karthagisk fredsplan. Bidens "ta inga fångar"-utrikespolitik innebär att resultatet av nästa fas i det ukrainska kriget inte bara kommer att förstöra den ukrainska staten. Det kommer också att rasera de sista resterna av efterkrigstidens Västliga liberala ordning och skapa en dramatisk förändring av makt och inflytande över Europa, särskilt i Berlin, bort från Washington till Moskva och, i begränsad utsträckning, till Peking. Effekterna kommer i det korta att bli katastrofala, särskilt för de i Väst redan utsatta. Vi kommer att behöva gå igenom fasa och hunger innan förhandlingarna börjar, en aktiv politisk handling av senhet och envishet som representerar Västs politiska och moraliska konkursmässighet.

Historiens evighet

Det finns många böcker i mina bokhyllor. En författare som jag önska påminna om är den ryske biologen Danilevsky, en författare som antog en organisk syn på världen. Mänskliga civilisationer, hävdade han, var organiska varelser som föddes, mognade och dog. Ingen nation eller civilisation kan sägas utgöra "historiens slut". I sitt mest kända verk, med titeln Ryssland och Europa, skisserade han en teori om hur Ryssland och Västeuropa var och är skarpt avgränsade "kulturhistoriska figurer". Olika kulturhistoriska typer, sa han, utvecklades på sina olika sätt. I motsats till teorier om kulturell konvergens jämförde han världen med ett storstadstorg från vilket olika vägar (dvs olika civilisationer) rörde sig ut och in i olika riktningar. Varje kulturhistorisk typ var till sin natur distinkt, och följaktligen var det meningslöst att försöka tvinga den ena eller andra att utvecklas på en annans sätt.

Andra ryssar byggde sedan vidare på Danilevskys teori. 1800-talsfilosofen Konstantin Leontyev, till exempel, antog att civilisationernas livscykler hade tre stadier: primär enkelhet, blommande komplexitet och sekundär enkelhet (förfallsperioden). Blommande komplexitet representerade toppen av utvecklingen. På den internationella nivån innebar detta att man skulle undvika den påstådda homogeniseringen som skulle komma med att alla antog västerländsk liberalism, och i stället fira en mångfald av olika civilisationstyper. "Historiens slut" skulle bokstavligen vara slutet på mänsklig utveckling och skulle därför undvikas.

Senare använde eurasianistiska tänkare geologi, botanik, lingvistik och andra studieområden för att försöka ge en vetenskaplig grund för tanken att andan i det ryska imperiet utgjorde en sammanhängande enhet skild från Väst. Ursprungligen utarbetad av ryska emigranter på 1920-talet, kröp eurasianismen sedan in i Sovjetunionen under Brezhnev-eran, och påverkade bland annat etnografen Lev Gumilyov. Gumilyov menade att etniska grupper (etnoi) var ett naturfenomen och att det som passade en grupp inte passade en annan, även om de med vissa komplementariteter kunde bilda en superetnos. Superetnos som var det sovjetiska folket utvecklat, och därmed diatinkt från det superetnos som fanns i Väst.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott har civilisationstänkandet blivit de rigueur i Ryssland, Danilevsky och Leontyev är ofta citerade. Tanken att civilisationsskillnader är verkliga och kan bestämmas objektivt är nu allmänt accepterad utanför den mycket snäva kretsen av Rysslands ännu få återstående liberaler. Putin var dock ganska sen med att komma till denna insikt, I början av 2000-talet var han en traditionell västerlänning och talade om Rysslands eventuella integration i Europa. På senare tid har hans ton emellertid ändrats. När han talade på Valdai-klubben i slutet av oktober använde han orden "civilisation", "civilisationer" och "civilisation" ett 20-tal gånger och kommenterade att "verklig demokrati i en multipolär värld i första hand handlar om vilken nations förmåga...jag betonar, vilket samhälle eller civilisation som helst att följa sin egen väg.”

För att markera nämnde Putin Danilevsky och citerade hans uttalande att framsteg ligger i att "vandra på fältet som representerar mänsklighetens historiska aktivitet, att där låta alla gå i alla riktningar", och tillade att "ingen civilisation kan vara stolt över att vara utvecklingens klimax." Putin fortsatte med att efterlysa en "fri utveckling för länder och folk", där "primitiv förenkling och förbud kan ersättas med kulturens och traditionens blomstrande komplexitet." Även om Putin inte sa det, var språket ren Leontyevska. Vissa kommentatorer hävdar att det "nya kalla kriget" mellan Ryssland och Västvärlden skiljer sig från originalet genom att det saknar en ideologisk komponent som liknar konflikten mellan kommunism och kapitalism. Andra hävdar att det finns en sådan komponent och att den består av kampen mellan demokrati och autokrati. Putins tal visar att båda synpunkterna är felaktiga.

Vad är en nation?

Gjort en upptäckt. Den jag upptäckte var Ernest Renan, den franske historikern, bibelforskaren, filosofen, filologen, kritikern och så vidare, människor gjorde många olika saker innan vår moderna civilisation packade in kunskapen i stuprör, bildning blev förlegat, Renan höll en föreläsning på Sorbonne 1882 som finns kvar att läsa här. Han kallade den "Vad är en nation?" Bland dess mer anmärkningsvärda passager är: "L'oubli, je dirais même l'erreur historique, est un facteur essentiel dans la création d'une nation... L'essence d'une nation est que tous ses membres individuels ont beaucoup en commun et aussi qu'ils ont oublié beaucoup de choses."

Renan hade särskilda skäl för att föra fram dessa förvånansvärt raka tankar. På 1880-talet höll Frankrike på att omstöpa sig själv till en modern nation. Dess regionala identiteter och dialekter, Bretagne och Breton, Alsace och Alcacien, Occitanie och Languedoc etcetera, var antika hinder för detta projekt. Det avvikande måste dämpas och med tiden avlägsnas från den nationella diskursen, som om de vore oönskade bildstoder av en avvikande Gud.

Jag fann snabbt att Renans tankar om nationalitet var obehagliga och djävulskt sanna på en och samma gång. Det leder oss till hur alla officiella statliga utraderingar av historia ingen vill kännas vid, är berättelser om hur minnen förstörs i skapandet av nya nationer och identiteter. Vad var poängen med att sudda och radera det som varit? Nu ska EU radera minnet av andra världskriget och Sovjetunionens existens. Det började redan när Kerry och de andra västerländska ledarna som var närvarande i Normandie för sju år sedan. De föreslog att ge sina folk en ny version av andra världskriget som var inspirerande av nationell stolthet och framför allt, utan det sanna förflutna, det förflutna där Ryssland och sovjeterna var avgörande och närvarande. Detta har sedan dess förblivit västvärldens gemensamma projekt, ett som vilar på viljan att skapa glömska.

På Ernest Renans tid var det meningen att en breton eller en från Languedoc inte längre skulle bli en breton utan en fransman eller fransk. Detta projekt, som i vissa avseenden var påtvingat, var långtgående och fick ibland möta på ett bittert motstånd. Vår tids glömska är dock lite mer lömsk. Målet är att skapa ett nytt medvetande, som det var på Renans tid, men i vårt 2000-tal ska detta ske genom en radikal inskränkning av våra sinnen, en radikal utarmning av tanken i den nyliberala hegemonis namn. De ska byggas hinder inom den splittrade världsordningen där ingen kan se över dessa krön till de som lever på den andra sidan. Då är det lättare för den nationella propagandan att frodas. I den världen kommer framtiden att vara avgjord och det förflutna alltid föränderligt.

Mediatotalitarismen

Hur långt har mediatotalitarismen nått? Blir yttrandefriheten, typisk för västerländska demokratier, ett offer i det senaste kriget? Troligen, då det med fog kan hävdas att media i västvärlden, i allt som rör den ukrainska konflikten, anammar en tystnadens och lögnens logik. Vi observerar och hör den varje dag. Ett agerande som styrt västerländska medier och politiker avseende Ukraina sedan 24 februari 2022. Minns att för de som inte lever på Ekots redaktion började kriget redan 2014, i och med kuppen som ägde rum i Kiev mot Janukovitj. Även om det inte fanns något respektabelt med den här mannen och han var notoriskt korrupt, inte ens Putin gillade honom, hade han blivit legitimt vald i ett val som övervakades och godkändes av OSSE:s observatörer. Maidan utgjorde därför störtandet av en laglig och legitim regim med stöd av Europa och USA, mindre än ett år före ett nyval som sannolikt skulle ha tagit honom bort från maktens grytor oavsett. Denna illegala handling ledde till Moskvas motreaktion, som åter annekterade Krim. På samma sätt var det Kievs diskriminerande handlingar och sedan dess militära operationer mot det rysktalande ukrainska folket i Donbass som provocerade ryssarna att gå in. Att förneka dessa fakta är att skriva under på en västerländsk berättelse som totalt förvränger den historiska verkligheten.

På liknande sätt, om Ryssland tydligt attackerade Ukraina i början av 2022, gjorde de det efter en lång process av amerikanska provokationer (vägran att avbryta utvidgningen av Nato till öst, vägran att förhandla med Moskva om en ny säkerhetsarkitektur i Europa) och ukrainska provokationer (lansering av offensiven i Donbass den 17 februari). Washington visste att Ukraina var en "röd linje" för ryssarna och att de skulle reagera. USA är därför lika ansvarigt för denna konflikt som Moskva. Naturligtvis, när detta skrivs anklagas författaren omedelbart för att vara pro-ryss och för att förmedla Kreml-propaganda. Detta är argumentet med vilket västerländska politiker och media diskvalificerar alla, inklusive denna bloggs författare, som försöker presentera en version av fakta som ligger mycket närmare verkligheten än deras propaganda. Jag försöker dock inte försvara Ryssland, utan söker att finna vägar ut ur krisen. Det förefaller mig viktigt att uppmärksamma den allmänna opinionen på den stora manipulation av information som vi bevittnar på grund av de västliga mediehusens väloljade maskineri. Men de senare och deras europeiska reläer (politiker, media, pro-ukrainska Fella-aktivister) vill inte att denna diskurs ska vara hörbar och arbetar energiskt för att kväva den.

Jag var en ung under det kalla kriget och jag har inga illusioner om det totalitära sovjetsystem som vi i Väst kämpade mot och som tack och lov kollapsade. Men under de senaste trettio åren har saker och ting förändrats. Ryssland är inte längre Sovjetunionen. Ändå görs allt för att säkerställa att vi fortsätter att analysera Ryssland genom det gamla prismat från det kalla kriget. Därför är det nödvändigt att notera att västvärlden under trettio år inte har slutat att håna ryssarna, att ljuga för dem, att införa sanktioner mot dem och att ge dem lektioner i "demokrati", utan att tillämpa dem själv. Mitt kall är att beskriva världen som den är och inte som jag vill att den ska vara. Det är därför jag ofta är kvalificerad som en hatad Cassandra, inte lyssnade på av politiker eller journalister. 

"L’humanité est maudite, si pour faire preuve de courage elle est condamnée à tuer éternellement. Le courage, aujourd’hui, ce n’est pas de maintenir sur le monde la nuée de la Guerre, nuée terrible, mais dormante dont on peut toujours se flatter qu’elle éclatera sur d’autres. Le courage, ce n’est pas de laisser aux mains de la force la solution des conflits que la raison peut résoudre ; car le courage est l’exaltation de l’homme, et ceci en est l’abdication. Le courage pour vous tous, courage de toutes les heures, c’est de supporter sans fléchir les épreuves de tout ordre, physiques et morales, que prodigue la vie. Le courage, c’est de ne pas livrer sa volonté au hasard des impressions et des forces ; c’est de garder dans les lassitudes inévitables l’habitude du travail et de l’action. Le courage dans le désordre infini de la vie qui nous sollicite de toutes parts, c’est de choisir un métier et de le bien faire, quel qu’il soit : c’est de ne pas se rebuter du détail minutieux ou monotone ; (...) Le courage, c’est d’être tout ensemble et quel que soit le métier, un praticien et un philosophe. Le courage, c’est de comprendre sa propre vie, de la préciser, de l’approfondir, de l’établir et de la coordonner cependant à la vie générale. (...) Le courage, c’est de dominer ses propres fautes, d’en souffrir, mais de n’en pas être accablé et de continuer son chemin. Le courage, c’est d’aimer la vie et de regarder la mort d’un regard tranquille ; c’est d’aller à l’idéal et de comprendre le réel ; c’est d’agir et de se donner aux grandes causes sans savoir quelle récompense réserve à notre effort l’univers profond, ni s’il lui réserve une récompense. Le courage, c’est de chercher la vérité et de la dire ; c’est de ne pas subir la loi du mensonge triomphant qui passe, et de ne pas faire écho, de notre âme, de notre bouche et de nos mains aux applaudissements imbéciles et aux huées fanatiques."

Jean Jaurès, "Discours à la Jeunesse"

Exemplet med den ukrainska krisen är en perfekt illustration på detta mod. Jag tvivlar inte på att historien under de kommande åren eller decennierna kommer att visa att denna kris medvetet provocerades fram av USA för att försvaga Moskva och att de lydiga européerna fogligt följde dem till skada för våra egna intressen.

Krigspropaganda är i sig inget nytt. Julius Caesar använde den redan under det första århundradet f.Kr.; Katoliker och protestanter använde den i stor utsträckning under de europeiska religionskrigen och Napoleon och hans brittiska motståndare förstod dess betydelse. Det har dock utvecklats avsevärt med våra samhällens inträde i informationsåldern sedan mitten av 1990-talet. Medan propaganda och desinformation länge huvudsakligen var verk av totalitära regimer (Nazityskland, fascistiska Italien, Kommunistiska Sovjetunionen), praktiseras de nu systematiskt av USA, som föredrar att tala om "informationskrigföring". Vi kunde observera detta under det första Gulfkriget (1991), Natos aggression mot Serbien (1999), invasionen av Irak (2003) i strid med FN:s säkerhetsrådsbeslut, interventionerna i Libyen och Syrien (2011) och slutligen, den ukrainska krisen (2014 och 2022). Det har skett en förändring i deras användning under de senaste trettio åren: propaganda och desinformation används lika mycket, om inte mer, av västerländska "demokratier" som av auktoritära regimer. USA, som har stor kontroll över världens kommunikationsmedel, både kanalerna och deras innehåll, orienterar presentationen av så kallad fakta till sin fördel för att uppnå sina politiska mål.

Att därför säga att rysk propaganda styr är att lura sig själv. Även om det är obestridligt att Moskva försöker presentera fakta till sin fördel, har dess handlingar ingenting gemensamt med den verkliga informationskrigsmaskin som implementerats av amerikanerna och ukrainarna. För första gången i historien ljuger "demokratier" och desinformerar mer än auktoritära regimer, vare sig vi gillar det eller inte. I synnerhet utgår vi från, uppenbart felaktigt, att allt som ryssarna säger är en lögn och systematiskt måste förkastas, men att allt som ukrainarna säger är den rena sanningen och inte kan ifrågasättas. Detta är en beklaglig journalistisk ond tro, men dess syfte är att förhindra någon som helt diplomatisk lösning av denna konflikt, eftersom man inte förhandlar med en demoniserad motståndare. Ingen införde sanktioner mot USA för att de orsakade hundratusentals invånares död genom invasionen av Irak och Syrien, inte ens trots de invaderade Irak 2003 i strid med FN:s veto. Ingen kritiserar dem varken för de många offer som orsakats av deras urskillningslösa militära interventioner i "kriget mot terrorismen", eller för att de har återupprättat tortyr som metod. Flisan i ögat och balken i din…

Hur kommer det då att sluta för de inblandade parterna? För USA, som upprättade en fälla för Ryssland i hopp om att snabbt destabilisera, är det en halvseger. Washington har inte uppnått sitt huvudmål, men man har lyckats tämja Västeuropa och göra det till ett än mer uppenbart bihang till Nato. Dessutom har USA lyckats med att permanent försvaga konkurrerande europeiska ekonomier och håller på att utplåna den gamla världens försvarsindustri. Den ekonomiska situationen på andra sidan Atlanten är dock också den mycket ansträngd.

För Ryssland, som medvetet gick i fällan som Washington gillrat, är detta också en halvseger. Militärt var dess initiala aktion ett misslyckande och det lyckades inte vinna en avgörande seger över de ukrainska styrkorna. Dessutom är de nu avskurna från Europa. De är dock inte försvagade till den grad Väst hade hoppats på. Dess ekonomi håller sig väl, dess intäkter växer trots sanktionerna, många länder utanför Västs sfär vägrar att associera sig med västerländsk politik och dess interna ryska nationella sammanhållning har inte blivit lidande. Dessutom är dess armé långt ifrån i oordning och tiden är på Rysslands sida i själva operationsområdet. General Winter gynnar Moderlandet. 

För de europeiska staterna är dock allt sedan 2014 ett stort nederlag, ett nederlag som förstärkts sedan februari och ökat beroendet och cementerat underkastelse inför USA. I enlighet med det amerikanska diktatet har Unionens länder infört sanktioner mot Moskva som fått en allvarlig inverkan på EUs ekonomi. Europa agerar därför helt klart mot sina egna intressen. De har inte längre någon egen vilja, och därför ingen suveränitet. Än värre, samtidigt som de framför sina "demokratiska värderingar", har de inte tvekat att strunta i dem genom att underteckna ett viktigt gaspartnerskap med Azerbajdzjan och Turkiet, blodtörstiga diktaturer som i flera år har visat sin vilja att utrota armenier och Kurder och som har attackerat republiken Armenien samt Syrien utan någon märkbar reaktion från det internationella samfundet.

För Ukraina är detta också ett totalt nederlag. Landet är i ett bedrövligt tillstånd, dess infrastruktur är förstörd, många invånare har flytt utomlands, en del av dess territorium ockuperat och antalet döda och skadade i strid är oroväckande högt. Men låt oss komma ihåg att Ukraina redan innan konfliktens början var en förfelad kvasi-stat, underminerad av korruption och kriminalitet, ledd av eliter som, liksom Zelensky och hans följe, aldrig slutat berika sig själva till skada för landets utveckling och befolkningens välbefinnande, detta är sant sedan självständigheten (1991). Att spela amerikanernas spel har bara påskyndat erosionen av rättsstasstabilitet.

Men allt går nu mot sitt slut. Eftersom den ukrainska armén är helt beroende av västerländsk finansiering, skulle en minskning eller ett upphörande av biståndet få den att kollapsa på några veckor, vilket tvingar Kiev att förhandla med Moskva. Då lagren sinar kommer vi snart dithän. Slutligen, jag tror inte på ett kärnvapenkrig. Varken Moskva eller Washington vill ha det. Men det finns en risk att Kiev agerar förhastat för att eskalera konflikten, vilket det polska debaclet nyligen visade på. Ryssland och USA är dock särskilt vaksamma på riskerna för att denna okontrollerbara regim hamnar utom kontroll. Paradoxalt nog kan man här lita på den amerikanska militären. De vet att ett kärnvapenkrig är bad for business helt enkelt.

Nukleära skuggor

Vem bär ansvaret för den humanitära katastrofen i Ukraina? För tusentals ukrainares död, både civila och soldater; Vem bär ansvaret för förstörelsen av ukrainska hem och företag, och för den pågående flyktingkrisen? Vem bär ansvaret för tusentals död unga män som tjänstgör i den ryska militären, av vilka de flesta säkert tror, liksom sina ukrainska motsvarigheter, att de kämpar för att skydda sin nation och sina familjer? Vem bär ansvaret för den pågående skada som tillfogas ekonomierna och medborgarna i Europa och USA? Vem kommer att bära ansvaret för kommande störningar i jordbruket som kommer leda till svält i bland annat Afrika, en kontinent som är starkt beroende av import av spannmål från Ukraina och Ryssland? Och slutligen, vem kommer att bära ansvaret om kriget i Ukraina eskalerar till ett kärnvapen och sedan blir ett fullskaligt globalt kärnvapenkrig? 

I en svart eller vit värld är svaret på alla dessa frågor enkelt: Putin är ansvarig. Han startade kriget och, tillsammans med sina militära planerare, styr dess uppförande. Han behövde inte gå ut i krig. Det är fakta. Men fakta måste tolkas med hänvisning till andra fakta, inklusive sådana som för länge sedan passerat nyhetsrubrikerna, eller som aldrig fanns i Dagens Nyheter till att börja med. När denna tolkning är gjord blir det tydligt att beslutsfattare i både USA och Europa bär ett betydande ansvar för kriget. 

Hur man bedömer det relativa ansvaret för Moskva, Washington och de olika europeiska huvudstäderna kommer att bero på hur man väger särskilda och enskilda historiska händelser, de inblandade individernas uppträdande och den relativa betoning man lägger på proximala och distala orsakssamband. Icke desto mindre bedömer jag att, när allt tas hänsyn till, så ligger det primära ansvaret hos västvärlden, i synnerhet hos USA. Jag känner inte till något helt tillfredsställande sätt att argumentera för denna punkt; det finns ingen validerad metod för att fördela skuld mellan en rad aktörer, som alla har åtminstone någon form av valfrihet i varje given situation. Men jag ger mina läsare en insikt i mitt varför Väst genom att konstruera en kontrafaktisk historia, som ställer frågan: Var skulle vi vara nu om USA agerat annorlunda? Det här är ett spel med "tänk om" - och prognoserna det genererar kan aldrig bevisas eller motbevisas. Men denna kontrafaktism stämmer väl överens med de senaste 30 årens historia och är enligt mig både talande och vederhäftig.

Hade inte USA drivit NATO till Rysslands gräns; inte placerat kärnvapenkapabla missiluppskjutningssystem i Rumänien och planerat för dem för Polen och kanske även på andra håll; inte bidragit till avskedandet av den demokratiskt valda ukrainska regeringen 2014; inte upphävt ABM-fördraget och sedan avtalet om mellandistanskärnvapenmissiler, bortsett från ryska försök att förhandla fram ett bilateralt moratorium för placeringar; inte genomfört övningar i direktsänd T.V. med raketer i Estland för att öva på att slå mot mål inne i Ryssland; inte samordnat en massiv militär träningsövning med 32 länder nära ryskt territorium; inte sammanflätat den amerikanska militären med den Ukrainska AZOV-rörelsen; etc. etc. etc.; hade USA och dess Nato-allierade inte gjort dessa saker, hade kriget i Ukraina förmodligen inte ägt rum. 

Faktum är att jag skulle föreslå att om två eller tre av de många provokationerna som nämns ovan inte hade inträffat, skulle saker och ting vara väldigt annorlunda idag. Jag skulle säga att västerlandet byggt sitt hus på lösen sand, ett strategiskt bygge som en klartänkt, rationell aktör skulle insett var mer än sannolikt skulle kollapsa. Kriget i Ukraina är en sådan kollaps, och det finns ingen anledning att tro att fler katastrofer inte kommer att följa, oavsett hur mycket krigsplanerare i USA inbillar sig att de kan övervinna Rysslands militära kapacitet.

Och kriget som pågår nu är inte ens slutet på något. Den amerikanska regeringen, genom sina ord och handlingar, kan ha fått ukrainska ledare, och det ukrainska folket, att inta oförsonliga ståndpunkter gentemot Ryssland. I stället för att pressa på och stödja en förhandlad fred i Donbass enligt Minsk-avtalen mellan Kiev och pro-ryska autonomister, uppmuntrade USA starkt nationalistiska krafter i Ukraina. Den exporterade och exporterar mängder med vapen in i Ukraina, de intensifierade den militära integrationen och utbildningen av den ukrainska militären, vägrade att avstå planerna på att införliva Ukraina i Nato och kan därmed ha gett intrycket till de ukrainska ledarna och folket att USA direkt kan gå i krig med Ryssland i Ukraina. Allt detta kan ha påverkat Zelensky, som vann sitt val 2019, med över 70 procent folkligt stöd, på en fredsplattform, ett löfte han inte lyckades genomföra. Även med krig som hotade, skulle han efter valvinsten inte kompromissa för fredens skull. 

Hur kom en fredsförespråkare, som hade ett starkt valmandat för att förhandla fram ett slut på Donbass-konflikten, fortsätta att försvåra Minsk? Enkelt, hade det funnits en avsaknad av missriktade och orealistiska föreställningar om Ukraina från Förenta staterna, skulle Ukraina för länge sedan ha utarbetat ett modusvivendi med Ryssland, troligtvis intagit en hållning av politisk neutralitet, något som nu, och bara om de har tur Ukraina kanske fortfarande uppnår efter förstörelsen av halva landet, tusentals döda och fördrivningen av miljoner. Det finns en ärevördig historia av neutralitet i Europa. Både Österrike och Finland antog en äkta neutralitet gentemot Sovjetunionen och hade stor nytta av det. Även om regeringsformen i Moskva har förändrats, är den geostrategiska förklaringen för neutralitet densamma. Varför hände inte detta med Ukraina?

Troligen för att Zelensky aldrig fått något betydande amerikanskt stöd för att fullfölja sin fredsagenda. I stället utsattes han för upprepade besök av ledande amerikanska politiker och tjänstemän från utrikesdepartementet, som alla utropade en teoretisk princip om absolut ukrainsk frihet, definierad som "rätten" att gå med i Nato samt att etablera amerikanska militära utposter invid Rysslands gräns. I slutändan var denna "frihet" värre än en dröm; för även om den fullföljde USA:s mål, eller, rättare sagt, intressena hos vissa amerikanska politiska, militära och finansiella fraktioner, förstörde drömmen Ukraina. Men även ur ett amerikanskt perspektiv var hela den västerländska planen ett farligt spel, accepterad som policy av skäl som är svåra att förstå. Ukraina är inte, på något sätt, ett viktigt säkerhetsintresse för USA. Faktum är att Ukraina knappast spelar någon roll. Ur ett amerikanskt perspektiv, är Ukraina irrelevant. Ukraina är inte viktigare för medborgarna i USA än något av ytterligare hundrafemtio länder som de flesta amerikaner, av fullt förståeliga skäl, inte kunde hitta på en karta. Så ja, Ukraina är irrelevant för Amerika. Och om USA:s och Nato:s ledare hade erkänt det uppenbara faktum, skulle inget krig eskalerat i februari av detta år. 

Däremot för Ryssland, med dess 1 200 mil långa delade gräns och dess historia av flera stora invasioner från väst är Ukraina är det mest vitala av vitala strategiska intressen. Det existentiella hot som Ryssland uppfattar från ett västerländskt beväpnat, tränat och militärt integrerat Ukraina borde ha varit evident för Washington från början. Vilken vettig person skulle kunna tro att en västerländsk arsenal vid Rysslands gräns inte skulle ge ett kraftfullt gensvar? Vilken vettig person skulle kunna tro att placeringen av denna arsenal skulle förbättra amerikansk säkerhet? Och om någon osäkerhet kvarstod, borde den ha tagits bort 2008 när USA:s ambassadör i Ryssland, William Burns, som nu leder Mr. Bidens CIA, meddelade Washington att Ukraina för Ryssland var den rödaste av röda linjer. Det krävs ingen professur för att förstå varför. Ändå verkar denna transparenta verklighet ogenomskinlig för många i de amerikanska och europeiska utrikes- och försvarsdepartementen.

Var befinner sig då medborgarna i USA och dess europeiska allierade? Uppriktigt sagt lämnar det oss på en mycket mörk och obehaglig historisk plats. Det är en plats som inte bara är ytterst farlig, då den utsätter hela världen för kärnvapenkrigsrisk: det är även en plats som bara kunnat nås genom en hög nivå av geopolitisk blindhet, och särskilt bland Europas ledare, en nivå av vördnad och feghet inför Washingtons krav. Putin har skrivit att han inte tänker på en värld utan Ryssland. Och om den amerikanska avsikten är att förstöra Ryssland, så kommer den Västliga avsikten att vara självförstörelse. Vi i Väst står inför ett existentiellt hot av vårt eget skapande. Och vi kliver av denna förstörelse genom ett enkelt handgrepp. En överenskommelse med Ryssland.  Politiker i Washington och de europeiska huvudstäderna, tillsammans med de krigsglada medierna som okritiskt förstärker detta nonsens, har försatt världen i stora problem. Det är svårt att föreställa sig hur de som var dumma nog att kliva in i problemens skugga kommer att ha visdomen att kunna ta sig ur innan de och vi alla förfryser i en nukleär vinterskugga? 

Det trygga auktoritära

Berättelsen om ett ondskefullt, irrationellt, inneboende expansionistiskt Ryssland, med en paranoid ledare vid rodret, motarbetad av ett USA och Europa fria från ont vandel, är en förvirrad och märklig konfabulering, oförenlig med en hel serie av krigsinriktade händelser som skett under de senaste 30 åren. Händelser vars betydelse och innebörd borde ha varit mer uppenbar för fler. I stället kan den dominerande västerländska berättelsen i sig ses som ett slags paranoia och uppenbar propaganda. Provokationerna som USA och dess allierade har riktat mot Ryssland är politiska misstag så pass allvarliga att, om skon varit på den andra foten, skulle amerikanska ledare för länge sedan ha riskerat kärnvapenkrig med Ryssland. För amerikanska ledare att hävda något annat, som de nu gör, representerar en farlig verklighetsignorans. I vissa fall representerar denna blindhet säkerligen avsiktlig demagogi, men för vissa beslutsfattare måste det vara en övertygelse, av den enkla anledningen att de fortsätter att tolka nya fakta i ljuset av samma förbrukade berättelse om ensidig rysk ondska.

Stora nyhetsmedia och svensk public service bär också ett ansvar. I stället för att försöka ordentligt kontextualisera händelser för sina läsare, har media förkunnat de västliga regeringarnas föredragna skildring. Oavsett dess motiv har media implementerat, och fortsätter att implementera, en propagandaregim som ”desinformerar” allmänheten och som endast kan uppfattas av Ryssland som en kränkning av dess nationella karaktär. Onlineleverantörer av information gör ungefär samma sak då det sker en massiv censur av avvikande åsikter på många nivåer i samhället i både USA och Europa.

Även om det är svårt att titta på de fruktansvärda bilderna som kommer ut från Ukraina utan avsky och ilska, är det ett farligt misstag att ge efter för blinda känslor och omfamna det dominerande västerländska narrativet. Det bemyndigar de värsta krafterna i Washington, inklusive sambandet mellan byråkratisk makt och kommersiella intressen som president Eisenhower, kallade det militärindustriella komplexet, för vilket han varnade den amerikanska allmänheten i sitt sista TV-tal som USA:s president. Den nu rådande berättelsen gör det också möjligt för de mest russofobiska och militaristiska av europeiska Nato-ledare, att med lätthet lyda USA. Det evigt upprepade narrativet i media grumlar amerikanska och europeiska medborgares sinnen, vilket ofrånkomligen leder till jingoism och krigshets. 

Mitt primära mål med att skriva här och agera på Twitter är att korrigera en förfalskad berättelse, och det är av en mycket praktisk anledning: eftersom falska berättelser leder till dåliga resultat. Narrativ återspeglas oundvikligen i politiska beteenden; de är nämligen både beskrivande och generativa. Genom att fungera som verklighetsmodeller tjänar skildringar som vägledning för politisk handling. Sedan, genom dynamiken i handling och reaktion, push och pull-back, kan de medföra just de resultat som de påstår redan är närvarande. På så sätt kan en berättelse som är alltför pessimistisk om en potentiell motståndares avsikter; en "misstänkliggörande berättelse", förstärka just de hot den utger sig för att vilja mildra.

Denna beskrivning ligger till grund för den klassiska dynamiken i en kapprustning som kulminerar i snabb eskalering och storkrig. Dagens berättelse är emellertid inte andra världskrigets paradigm, med dess tillhörande bilder av oförsonlig expansionism och västerländsk eftergift, utan av första världskriget, där Tyskland, Storbritannien, Västeuropa och slutligen Amerika mer eller mindre lunkade in i en katastrof ledda av omogen nationalism och ekonomiska krafter. Men nu, på grund av kärnvapnens natur, kan katastrofer inträffa lättare och med en betydligt mer förödande effekt.

Precis som med första världskriget, försöker vardera sidan, tro det värsta om den andra, att göra sig osårbar genom en militär strategi som med nödvändighet också har offensiv potential; ett tveeggat strategiskt svärd som vissa policyanalytiker kallar för ett "säkerhetsdilemma." Den Nato-expansion, som motiverades i försvar mot Ryssland, har av Ryssland uppfattats som ett offensivt hot och lett till handlingar som i sin tur uppfattas av Väst som expansionistiska. Till slut blev således Natos existensberättigat av behovet av att hantera de säkerhetshot som utvidgningen i sig provocerade fram. Den tidigare Warszawapakten och de baltiska staterna gick med i Nato för att stärka deras säkerhet, men själva handlingen skapade ett säkerhetsdilemma för Ryssland som undergrävde allas säkerhet.

Putin, vilka auktoritära tendenser han än kan ha, föddes inte på en bestämd väg. I den nuvarande tidsandan kan det anses vara kätterskt att säga det uppenbara: att herr Putin, liksom alla människor, påverkas av en kombination av vad som finns inom - hans psykologi, övertygelser och värderingar - och vad som finns utan, dynamiken yttre omständigheter som möter honom. Detta är helt enkelt en sanning. Det är också en sanning att kronisk exponering för vissa mönster av yttre händelser kan förändra en persons inre tendenser, eller åtminstone att selektivt förstärka vissa tendenser på bekostnad av andra, ibland motsatta tendenser. 

Inkrementellt, i små och stora steg, har Väst struntat i Rysslands rimliga säkerhetsproblem, ansett dem irrelevanta, vilket väckt rysk oro för inringning och invasion. Samtidigt har USA och dess europeiska allierade antytt att en rationell aktör skulle bli lättad av västvärldens avsiktsförklaringar: att vapen, träning och interoperabilitetsövningar, oavsett hur provocerande, kraftfulla eller nära Rysslands gränser, är rent defensiva och inte att frukta. 

Genom att göra allt detta har västvärlden föreslagit att Putin föreställer sig strategiska hot där inga faktiskt existerar. Denna västerländska inramning, som antyder en brist på legitima ryska säkerhetsproblem i kombination med underförstådda och explicita anklagelser om irrationalitet, ligger till grund för mycket av den för närvarande dominerande konfliktframställningen. Det ligger också till grund för den ideologiska inställningen hos krigshökarna som spelar en så framträdande roll i Washington. I personliga relationer skulle en kombination av hotfulla handlingar och anklagelser om paranoia betraktas som lögn och förtal. Är situationen verkligen så annorlunda inom internationell politik? 

I tider av krig och militärt hot lutar sig till och med ledarna i fria länder mot auktoritärism. De känner av stor fara och kan dra åt maktens tyglar, införa kontroll uppifrån och ned och utöka kategorin av inhemska handlingar och tal som anses vara förräderska. Det är inte extremt att antyda att provokationerna som beskrivs i denna uppsats skapade en föränderlig känsla av belägring och nödsituation i herr Putin och andra medlemmar av den ryska politiska och militära klassen. Min poäng är att man måste överväga möjligheten att västerländska handlingar inte bara bidrog till Rysslands utrikespolitik utan också till ogynnsamma aspekter av Rysslands inrikespolitik, vilket många förutspådde: NATO-expansion skulle "ha en negativ effekt på utvecklingen av rysk demokrati." 

Politiska aktörer är ju inte statiska enheter. Snarare kommer de mänskliga beslut som vi kallar "politik" ur en sammanlänkning av medvetna avsikter; omedvetna motiv; historiens olyckor; och personliga, slumpmässiga interaktioner, inklusive uppenbart hotfulla, förödmjukande och respektlösa samspelande ord. Och det är fullt möjligt att USA och dess europeiska allierades nuvarande handlingar utövade sedan 1991 har en mer djupgående effekt på Putins politik, inklusive hans inrikespolitik, än vad vissa är benägna att tro, och skapat den negativa spiral vi ser.

Expansionsförespråkare

De otvetydiga misslyckandena i västvärldens politik gentemot Ryssland och Ukraina har nu fört oss hit, de ansvariga för årtionden av provokativa handlingar från USA och Nato tvår sina händer och hävdar att Rysslands invasion av Ukraina bevisar att de hade rätt hela tiden. Dessa analytiker hävdar att den verkliga orsaken till Rysslands invasion är att USA inte pressade Ryssland ännu hårdare. Den mer rimliga förklaringen är att de många amerikanska och andra Västliga policyexperter som förutspådde att Natos expansion skulle leda till katastrof hade rätt, samt att deras förutsägelser nu visar sig på fruktansvärda krigiska sätt.

Faktum är att efter att Natos expansion mot Rysslands territoriella tröskel hade börjat, blev krig en självuppfyllande profetia. Långt ifrån att skydda väst kom expansionen leda Väst mot krig med Ryssland. Och när detta resultat väl inträffade skulle förespråkare för expansion säga att detta bevisade att inneboende rysk militarism var orsaken: Självklart kommer det att bli en dålig reaktion från Ryssland, och då kommer expansionsförespråkarna att säga att vi alltid har sagt att det är så ryssarna är, men det här är bara fel. Motståndare till expansionen hade alltså dubbelt korrekt: För det första om ryska reaktioner på Natos expansion; för det andra om det cirkulära, självrättfärdigande svaret från de västerländska politiska hökarna som var på fel sida av de nu inträffade krigiska begivenheterna.

Få i Västliga medier diskuterar detta. Att titta på svensk tv och läsa våra stora tidningar kan man till och med föreställa sig att farhågor om Natos expansion aldrig hade väckts, eller att de var av en högst obetydlig roll. Även om USA:s och Nato-ländernas roll i att skapa krisen i Ukraina borde vara uppenbar, har många amerikaner och européer övervunnits av ett slags "krigsfeber genom proxy", de har missat helheten och är upptagna av de ständiga detaljerna i striden, driven av en självgod ilska och en övertygelse om att den bästa politiken är att pumpa in mer och fler vapen i Ukraina tills herr Putin gråter.

I ljuset av den intensiva krigsfebern som råder borde det inte vara förvånande att de få Västliga politiska ledare som har den sällsynta kombinationen av kunskap och mod som krävs för att öppet diskutera bakgrunden till Ukrainakriget har kallats förrädare. I sanning är de fosterlandsvänner. De vägrar att falla in i kören av "Mitt Väst kan inte göra något fel." De känner igen obekväma historiska fakta för vad de är och försöker undvika att upprepa samma misstag i framtiden. Och de vill urskilja konsekvenserna av dessa fakta, och på så sätt begränsa döden och förstörelsen i Ukraina och samtidigt minska risken för en apokalyptisk kärnvapenkonfrontation mellan Ryssland och Väst.

Orsak och verkan

I nästan 200 år, från och med utformningen av Monroe-doktrinen 1823, har USA hävdat sina säkerhetskrav över praktiskt taget hela västra halvklotet. Varje främmande makt som placerar militära styrkor nära amerikanskt territorium vet att de korsar en röd linje. USA:s politik förkroppsligar alltså en övertygelse om att oaktat var en potentiell motståndare placerar sina styrkor är USA:s inställning till den placeringen avgörande. Denna övertygelse är hörnstenen i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, och en kränkning anses vara en anledning till krig.

Men när det kommer till Ryssland har USA, och dess NATO-allierade, agerat i årtionden utan att respektera samma princip. De har successivt flyttat fram placeringen av sina militära styrkor mot Ryssland, till och med intill dess gränser. De har gjort detta med otillräcklig uppmärksamhet på, och ibland glatt ignorerande av, hur ryska ledare kan uppfatta dessa rörelser. Hade Ryssland vidtagit likvärdiga åtgärder med avseende på USA:s territorium, säg att placera sina militära styrkor i Kanada eller Mexiko – skulle Washington ha gått i krig och förklarat det kriget som ett defensivt svar på en främmande makts militära intrång.

Sett genom denna lins ses Rysslands invasion av Ukraina inte som en illvillig rysk ledares ohämmade expansionism utan som en våldsam och destruktiv reaktion på en missriktad västerländsk politik: ett försök att återupprätta en zon runt Rysslands västra gräns som är fri från offensiva hot, från både USA och dess allierade. Efter att ha missförstått varför Ryssland invaderade Ukraina, grundar Väst nu sina existentiella beslut på falska premisser. Genom att göra det fördjupar de krisen och kan ta oss mot ett kärnvapenkrig.

Under månaderna sedan Ryssland invaderade Ukraina har förklaringen till USA:s inblandning ändrats. Det som framställts som en begränsad, humanitär ansträngning för att hjälpa Ukraina att försvara sig har förändrats till att inkludera ytterligare ett mål: att försämra Rysslands förmåga att utkämpa ytterligare krig i framtiden.

Amerikas två krigsmål är inte riktigt förenliga med varandra. Medan en humanitär insats skulle försöka begränsa förstörelsen och få ett snabbt slut på kriget, kräver det strategiska målet att försvaga Ryssland i ett utdraget krig med maximal förstörelse, en blodig långsiktighet. 

USA:s nya militära mål placerar USA i direkt konfrontation med Ryssland. Nu är målet att förlama en del av den ryska staten, dess militär. Sedan krigets början har Biden-administrationen och kongressen tilldelat miljarder dollar i bistånd till Ukraina, den stora majoriteten av det militärt. Amerikanska tjänstemän har avslöjat att amerikansk underrättelsetjänsten möjliggjorde dödandet av ett dussin ryska generaler i Ukraina, samt förlisningen av Moskva, flaggskeppet för Rysslands Svartahavsflotta. Amerikas europeiska allierade anpassade snabbt och brittiska ledare har försökt utöka slagfältet och öppet uppmuntrat den ukrainska militären att använda västerländska vapen för att attackera försörjningslinjer inne i Ryssland.

Som svar på den eskalerande västerländska inblandningen, och på vad Moskva mycket väl kan uppfatta som ett existentiellt hot mot den ryska nationen, har Kreml uppgett att dess kärnvapentriad är i hög beredskap. Ryska varningar om kärnvapenkrig har avfärdats av de flesta västerländska medier som enbart propaganda: tanken på att kärnvapenkrig faktiskt är en möjlighet, 75 år efter Hiroshima, verkar avlägsen från många i västvärlden. Ändå kan man vara säker på att USA:s kärnvapentriad, som den i Ryssland, är i högsta beredskap. Denna situation placerar båda länderna närmare en planetdödande avfyrningspolicy, vilket ökar chanserna att en olycka, politisk missräkning eller datorfel kan leda till ett missilutbyte.

Vidare måste man överväga vad som skulle hända om Ryssland började förlora, och dess totala militära kapacitet försämrades till en punkt där Moskva uppfattade sig som sårbart för invasion. I den situationen skulle ryska planerare säkerligen överväga att använda taktiska kärnvapen på slagfältet för att förstöra fiendens styrkor. Således uttalade USA:s chef för den nationella underrättelsetjänsten, att Putin skulle kunna använda kärnvapen om det fanns "ett existentiellt hot mot hans regim och Ryssland, ur hans perspektiv." Detta kan inträffa om "han uppfattar att han förlorar kriget." Om Ryssland verkligen använde kärnvapen, kan trycket för ett västerländskt kärnvapensvar, följt av ytterligare upptrappning, vara oemotståndlig. Ändå är den situationen - rysk förlust och utarmning - exakt vad den nya amerikanska politiken försöker uppnå.

Slutligen måste vi fråga oss vad som skulle hända om kriget drog ut på tiden, förbi en punkt där motståndet mot Putin inom den ryska eliten ledde till att han togs bort från makten. Här talar vi om det hyllade målet "regimförändring", som i USA eftersträvas av alla inklusive, liberala interventionister och andra verbalt inkontinenta politiker. Antagandet tycks vara att herr Putin skulle ersättas av en foglig, kraftfull marionett underställd amerikanska intressen. Så kommer inte att ske.

Oavsett om mobiliseringen av Rysslands militär har varit den amerikanska planen från början eller inte, är Washingtons politik inte förvånande eftersom den följer en förutsägbar västerländsk berättelse om Ryssland som redan har blivit allmänt accepterad. Enligt denna berättelse är Putin en omättlig dåre som saknar rimliga nationella säkerhetsmotiv för sina beslut. Denna berättelse framställer herr Putin som en ny Hitler, och ryssen flyttar in i Ukraina på det sätt den nazistiska regimen flyttade in. På samma sätt framställer berättelsen varje västerländsk önskan att kompromissa och förhandla om ett snabbt slut på konflikten som önsketänkande och försoning. Amerikas militära mål kommer från helt västerländska uppfattningar om Moskvas motiv och orsakerna till kriget finns enbart att finna i Moskva.

Emellertid ställ sällan frågan; Är den västerländska framställningen om Ukrainakriget korrekt? Om det är det, kan västerländsk politik utan tvekan vara vettig, även om den innebär en viss risk för kärnvapenkonflikt. Men om narrativet är fel, så bygger västerlandets existentiella beslut på falska premisser. Om berättelsen är fel, skulle en snabbt förhandlad kompromiss, en som skulle skona livet för både kombattanter och civila, och samtidigt kraftigt minska risken för kärnvapenkrig, inte en eftergift. Det skulle snarare vara en praktisk nödvändighet, till och med en moralisk skyldighet. Slutligen, om den västerländska berättelsen om Rysslands motiv är felaktig, kommer de åtgärder som Väst förbinder sig till nu sannolikt att fördjupa krisen och kan leda till kärnvapenkrig.

Jag hävdar att den västerländska berättelsen är felaktig. I avgörande avseenden är det motsatsen till sanningen. Den underliggande orsaken till kriget ligger inte i en ohämmad expansiv excess från Moskva eller i paranoida vanföreställningar från militära planerare i Kreml, utan i en 30-årig historia av västerländska provokationer riktade mot Ryssland, som började under upplösningen av Sovjetunionen och fortsatte tills början av kriget. Dessa provokationer placerade Ryssland i en ohållbar situation, för vilken krig, för Putin och hans militära stab, tycktes vara den enda gångbara Monroemässiga lösningen. När jag argumenterar för detta ägnar jag särskild uppmärksamhet åt Förenta staterna, och utsätter detta imperium för särskilt skarp kritik, eftersom de har spelat den avgörande rollen i att utforma västerländsk politik sedan 1989.

När jag kritiserar Västvärlden är det inte mitt mål att rättfärdiga Moskvas invasion eller frita Rysslands ledare från ansvar. Jag har ingen kärlek per se till Putin. Trots allt jag kommer att säga, tror jag att han hade en del alternativ till att initiera kriget i februari. Men jag vill förstå honom, i betydelsen att försöka rationellt bedöma orsakssekvensen som fick Ryssland att starta och eskalera kriget.

Vad har jag då i åtanke när jag talar om "Västerländska provokationer"? Det påstås ofta att Natos expansion till länderna i Östeuropa har bidragit till spänningar. Detta påstående är korrekt men ofullständigt. Till att börja med förblir implikationerna av Natos expansion alltför ofta abstrakta, i det att det faktiska hotet mot Ryssland som inte respekteras. Samtidigt har USA och dess allierade, både individuellt och samordnat med varandra, vidtagit provocerande militära handlingar som inte är direkt knutna till Nato. Att fokusera på Nato är viktigt, men att bara ägna sig åt Nato döljer omfattningen och allvaret i den situation som Västvärlden har skapat för Ryssland.

Följaktligen, under de senaste tre decennierna har USA, ibland ensamt, ibland med sina europeiska allierade, gjort följande:

De utökade Nato över tusen mil österut, pressade sig mot Rysslands gränser, utan hänsyn till de försäkringar som tidigare givits till Moskva.

De drog sig ensidigt tillbaka från avtalet om antiballistiska missiler (ABM-fördraget) och placerade antiballistiska uppskjutningssystem i nya NATO-länder. Dessa bärraketer kan också rymma och avfyra offensiva kärnvapen mot Ryssland, såsom Tomahawk-kryssningsmissiler med kärnvapen.

De hjälpte till att lägga grunden för, och kan ha direkt anstiftat, en väpnad, högerextrema kupp i Ukraina. Denna kupp ersatte en demokratiskt vald pro-rysk regering med en icke vald pro-västlig regering.

De genomförde otaliga militära övningar nära Rysslands gräns. Dessa har till exempel inkluderat raketövningar vars mål var att simulera attacker mot luftförsvarssystem inne i Ryssland.

De påstod att Ukraina skulle bli en Nato-medlem utan egentliga strategiskt behov och utan hänsyn till de stora hot en sådan åtgärd skulle orsaka Ryssland. Nato vägrade sedan att avsäga sig denna politik, även när det kunde ha avvärjt kriget.

De drog sig ensidigt tillbaka från avtalet om medeldistansrobotar (INF), vilket ökar rysk sårbarhet för en amerikansk första attack.

De beväpnade och tränade den ukrainska militären genom bilaterala avtal och höll regelbundna gemensamma militära övningar inne i Ukraina. Målet har varit att skapa militär inter-operabilitet på NATO-nivå redan innan Ukraina formellt släpptes in i Nato.

Detta ledde det ukrainska ledarskapet till att kunna inta en kompromisslös hållning gentemot Ryssland, vilket ytterligare förvärrade hotet mot Ryssland och satte Ukraina i fara. På grund av krisens historia, då den utvecklats under decennier och för att termonukleärt krig kan komma, vilket innebär ett existentiellt hot mot alla inblandade länder, såväl som mot mänskligheten i stort, kommer jag tydligt och systematiskt fortsätta utifrån dessa premisser. Således är frågan om vem som bär huvudansvaret för den pågående katastrofen i Ukraina inte så svartvit som hävdas i vår svenska media.

Historien börjar 1990, när Sovjetunionen närmade sig sitt slut, när västerländska ledare återförenade Öst- och Västtyskland under Natos beskydd. Detta krävde att Moskva gick med på att avlägsna sina cirka 400 000 soldater från Östtyskland. För att blidka Moskva kommunicerade västerländska ledare åsikten att Nato inte skulle expandera österut mot Rysslands gräns. Dessa löften gällde inte bara frågan om Natos expansion in i Östtyskland, vilket ibland hävdas, utan också Natos expansion in i länderna i Östeuropa. Inte desto mindre, inom några år, började Nato expandera mot Rysslands gräns. Även om dessa försäkringar inte stadfästes i formella fördrag, var senare sovjetiska och ryska klagomål om att de ska ha blivit vilseledda gällande Natos expansion inte bara rysk propaganda utan snarare grundade i skriftliga samtida promemorior på högsta nivå inom de västerländska regeringarna.

Jag säger inte att de västerländska försäkringarna var juridiskt bindande, eller att kränkningen av dessa muntliga försäkringar helt förklarar Rysslands invasion av Ukraina. Faktum är att frågan om amerikanska, europeiska och sovjetiska diskussioner under 1990 och 1991 om NATO-expansion är föremål för pågående debatt. Jag vill bara notera att västvärlden agerade på ett sätt som var tänkt att lura Moskva, och att denna episod la grunden för en växande rysk känsla av att Nato, och USA i synnerhet, inte gick att lita på.

2001, två år efter en första grupp nya NATO-medlemmar tagits in, drog sig president George W Bush ensidigt ur avtalet om antiballistiska missiler (ABM). Sedan, 2004, tillät Nato ytterligare östeuropeiska länder, inklusive Rumänien och Estland, att gå med. Vid det här laget hade Nato expanderat nära tusen mil mot Ryssland.

2008, vid ett Nato-toppmöte i Bukarest, Rumänien, meddelade Nato, i det så kallade Bukarestmemorandumet, att man avser att ta in Ukraina och Georgien, som också båda gränsar till Ryssland, som medlemmar. Även om europeiska medlemmar av Nato hade allvarliga reservationer mot detta, använde president Bush USA:s ställning som senior medlem av alliansen för att driva frågan, och följande otvetydiga uttalande inkluderades i memorandumet: ”Vi kom överens i dag att dessa länder [Ukraina och Georgien] kommer att bli medlemmar i Nato.” Ingen formell åtgärd för att faktiskt tillåta dessa länder medlemskap vidtogs dock.

Från första början har Ryssland sett Ukrainas och Georgiens möjliga inträde som existentiella hot. Ukraina delar en 1 200 mil lång landgräns med Ryssland, varav delar ligger bara 600 mil från Moskva. I ett diplomatiskt meddelande från 2008 skickat till Washington av den dåvarande U.S.A. ambassadören i Ryssland, William J. Burns, senare som bekant chef för CIA, beskrev han sitt möte med den ryske utrikesministern. Burns noterade att Ryssland ansåg Ukrainas och Georgiens inträde i Nato som en röd linje som inte kunde passeras. Detta faktum återspeglades i rubriken han gav sitt brev: "Nyet Means Nyet. Russia's NATO Enlargement Redlines." Burns skrev: "Inte bara uppfattar Ryssland inringning och ansträngningar för att undergräva Rysslands inflytande i regionen som hot, utan det fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle påverka ryska militära beslut avseende säkerhetsintressen."

I augusti 2008, fyra månader efter Natos tillkännagivande om Ukraina och Georgien, anföll Georgien Ryssland i femdagarskriget. Orsaken till intrånget var att den georgiska militären, som var, och är, finansierad, beväpnad och tränad av USA, hade inlett ett massivt, fjorton timmar långt artilleri- och raketanfall mot ett semi-autonomt georgiskt distrikt (Sydossetien). Detta distrikt gränsar till Ryssland och har nära band till det. Notera att attacken inträffade bara några dagar efter att USA hade initierat en militärövning på 2 000 man inne i Georgien. Det ryska intrånget i Georgien har sedan oftast felkarakteriserats av Västlig press och västliga tjänstemän som en oprovocerad invasion.

Bortsett från den omedelbara provokationen som följde av det georgiska anfallet, var den ryska motaktionen, mer allmänt, ett svar på intrånget mot Rysslands gräns i förhållande till en västerländsk militärmakt, särskilt Natos, med USA i spetsen. Ryssland ingrep till slut i Georgien, och hela syftet med den interventionen var att signalera till Väst att de inte skulle tolerera en NATO-medlem vid sina gränser, särskilt en medlem som var fientlig mot dem, som vid den tiden den Georgiska regeringen var. Så det vi har att göra med nu i och med kriget i Ukraina är exakt det resultat som ambassadör Burns fruktade när han sa "Nej betyder nej."

I slutet av 2013 och början av 2014 kidnappades protesterna mot den dåvarande ukrainska regeringen på Maidan, av krafter som stöddes av USA, vilket ledde till att våldsamma provokatörer vann. Våldet kulminerade i en kupp där beväpnade, högerextrema ukrainska ultranationalister tog över regeringsbyggnader och tvingade den demokratiskt valda pro-ryske presidenten att fly landet. John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, beskrev resultatet: "Den nya regeringen i Kiev var pro-västerländsk och anti-rysk till sin natur, och den innehöll fyra högt uppsatta medlemmar som med rätta kunde betecknas som nyfascister. ”

Förenta staterna spelade en tydlig roll i dessa händelser, även om den fulla omfattningen av dess inblandning, och huruvida de direkt uppmuntrade till våld, kanske aldrig kommer bli offentligt känt. Vad som säkert är känt är att USA sedan 1991 hade donerat fem miljarder dollar till sina utvalda pro-"demokratiska" ändamål i Ukraina och att man arbetade aktivt bakom kulisserna minst en månad före kuppen, för att avgöra vem som skulle ersätta den sittande presidenten. Detta sista faktum blev känt när ett telefonsamtal mellan biträdande utrikesminister Victoria Nuland och USA:s ambassadör i Ukraina Geoffrey Pyatt hackades eller läckte ut då samtalet lades ut på internet. Under samtalet använde Nuland ett mindre vackert ord när hon hänvisade till Europeiska unionen, vilket skapade de första bland mycket spänningar mellan Washington och europeiska huvudstäder.

Oavsett vilken roll Förenta staterna än spelade, uppfattade Ryssland helt korrekt att Amerika var djupt involverat, säkerligen i att lägga grunden för kuppen och möjligen i att uppmuntra våldet. Som svar, och delvis baserat på en välgrundad oro för att Kiev-regeringen efter kuppen eller dess västerländska partner skulle kunna försöka blockera Rysslands användning av sin viktiga varmvattensmarinbas i Sevastopol på Krim, en tillgång till vilken Ryssland tidigare hade förhandlat fram; annekterade Ryssland Krim. Dock är det viktigt att minnas att Putins okupation av Krim inte vart planerads sedan länge: det var ett impulsivt drag som svar på kuppen som störtade Ukrainas valda ledare. Faktum är att fram till dess var NATO-expansionen inriktad på att förvandla hela Europa till en gigantisk fredszon, inte att innesluta Ryssland. När väl krisen med Krim började, kunde dock amerikanska och europeiska beslutsfattare inte erkänna att de hade provocerat fram den genom att försöka integrera Ukraina i Väst, trots kända ryska Monroedoktrinsgränser. De förklarade istället att den verkliga källan till problemet var Rysslands revanschism och dess önskan att dominera om inte erövra Ukraina. En åsikt de förfäktat sedan dess, och dragit till dess slutgiltiga konsekvens; krig.

Även om några eller alla av de västerländska provokationerna som jag beskrivit i allmänt redan är erkända i Väst, sägs det ibland att inga nya provokationer inträffade efter 2014. Detta påstående görs vanligtvis som en del av ett bredare argument som, eftersom det hade gått åtta år mellan 2014, statskuppen och Rysslands invasion 2022, där man vill bortse från påståenden om att Putin motiverades av nationell säkerhet. Faktum är att västerländska provokationer i förhållande till Ryssland fortsatte efter 2014, och intensifierades samt ändrade karaktär för att bli ett mer direkt hot mot Rysslands säkerhet.

Efter att Ryssland tagit kontrollen över Krim inledde USA ett massivt program för militärt bistånd till Ukraina. Enligt U.S. Congressional Research Service uppgår det redan 2014 till över fyra miljarder dollar, varav det mest kom via utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Ett mål med denna finansiering har varit att förbättra interoperabiliteten med NATO, oaktat det faktum att Ukraina inte är med i NATO.

År 2016 tog USA i drift en ABM-anläggning i Rumänien, efter det tidigare amerikanska upphävandet av ABM-fördraget. Även om det var till synes defensivt, använder ABM-systemet Mark-41 "Aegis"-missiluppskjutare, som kan rymma en mängd olika missiltyper: inte bara ABM, designade för att skjuta ner inkommande ballistiska missiler, utan, vilket varit avgörande, även offensiva vapen med kärnvapen, som till exempel kryssningsmissilen Tomahawk. Tomahawks har en räckvidd på 1 500 engelska mil, kan därmed träffa Moskva och andra mål djupt inne i Ryssland och bära vätebombstridsspetsar med en justerbar kapacitet på upp till 150 kiloton, ungefär tio gånger så stor som atombomben som förstörde Hiroshima. En liknande Aegis-plats är under uppbyggnad i Polen och är planerad att tas i drift under detta 2022. Aegis-raketerna på varje plats kan hålla 24 missiler, vilket skapar en potential för 48 Tomahawk-kryssningsmissiler att skjutas upp mot Ryssland från en relativt kort räckvidd.

Ryssland har varit stenhård med att närvaron av dessa offensivkapabla Aegis-raketer nära Rysslands gräns utgör en direkt risk för Ryssland som nation. USA hävdar att ABM-platserna är avsedda att stoppa Europa inriktade stridsspetsar som kommer från Iran eller Nordkorea, men med tanke på systemets potential att fungera som offensiva hot nära Rysslands gräns, kan ett amerikanskt mål med att placera ut dessa ABM-system, och möjligen det primära målet, vara att utöva ytterligare offensivt tryck på Moskva samtidigt som man bibehåller ett rimligt förnekande av att något sådant hot är avsett. Ryssland köpte inte ursäkten. Lika lite som USA köpt ryska nukleära system i México eller Kanada.

Det amerikanska svaret avseende rysk oro över ABM har varit att hävda att USA inte har för avsikt att konfigurera bärraketerna till en användning för offensiva ändamål. Men detta svar kräver att ryssarna litar på USA:s uttalade avsikter, även i en kris, snarare än att bedöma hotet utifrån systemens potential. Rysslands känsla av osäkerhet måste vägas mot att systemet är utformat för att bära vilken missil som helst av vilken typ som helst, en förmåga som ger oöverträffad flexibilitet även nukleär sådan.

2017 började president Trumps administration sälja letala vapen till Ukraina. Detta var en förändring från policyn från 2014–2017, där endast icke-dödliga vapenslag såldes (till exempel splitterskydd och olika typer av teknisk utrustning). Trump-administrationen beskrev den nya försäljningen som "defensiv". Men när de tillämpas på dödliga vapen, finns kategorierna "offensiva" och "defensiva" främst i betraktarens öga: defensivt för de som håller i vapnet, offensivt för de som står som måltavla. 2019 drog USA sig dessutom ensidigt ur 1987 års avtal om medeldistansrobotar med kärnvapen. USA var heller inte ensamma om att börja sälja dödliga vapen till Ukraina, eller att samordna militärt med Ukraina, även om Ukraina ännu inte var medlem i Nato vara alla Nato-länderna där för att sälja.

Även västländerna agerar utanför NATO, beväpnade, tränade och samordnade med den ukrainska militären samtidigt drev NATO aggressivt på med de militära övningarna nära Ryssland. Till exempel, 2020 genomförde Nato en träningsövning i Estland, 13 km från Rysslands gräns, med hjälp av taktiska missiler på räckvidder upp till 18 mil. Dessa vapen kan träffa ryskt territorium med enbart en minimal förvarning. År 2021, återigen i Estland, avfyrade Nato 24 raketer för att simulera en attack mot luftförsvarsmål inne i Ryssland. Även om västvärlden hävdar att sådana raketer endast skulle användas efter en attack från Ryssland, skulle ingen försiktig militärplanerare riskera en nations säkerhet på uttalade avsikter hos en potentiell fiende; snarare skulle planeraren titta på den offensiva förmågan och platsen för de utplacerade systemen.

Nato fortsatte dessutom parallellt med övningarna att hävda att Ukraina skulle gå med. Vid ett möte i juni 2021 i Bryssel bekräftade Nato sitt åtagande: "Vi upprepar beslutet som fattades vid toppmötet i Bukarest 2008 att Ukraina kommer att bli medlem i alliansen." Två månader senare, i augusti 2021, tog USA:s försvarsminister och den ukrainske försvarsministern och undertecknade det strategiska försvars ramverket. Detta ramverk ersätter Natos uttalande om bilaterala samarbeten och tillät med start omedelbart, oavsett om Ukraina var en Nato-medlem eller inte, integrerade system. Och nio veckor efter det undertecknandet undertecknade USA:s utrikesminister och den ukrainska utrikesministern ett liknande dokument, USA–Ukrainas stadga om strategiskt partnerskap. Detta dokument, liksom det som undertecknats av försvarsdepartementet, hänvisade till Natos deklarationer från 2008 och 2021, och operationaliserade dessa uttalanden bilateralt, med start omedelbart, oavsett vad som hände med Nato-medlemskap i sak.

Under perioden 2017–2021 ser vi således ett sammanflöde av två uppsättningar militära aktiviteter nära Rysslands gräns. För det första, bilaterala militära förbindelser, som involverade massiva transporter av dödliga vapen, gemensamma ukrainsk-västerländska beredskapsövningar och interoperabilitetsövningar i Ukraina, och uppkopplingen av offensivkapabla missilsystem i Rumänien och (inom kort) Polen. För det andra Natos militära verksamhet, inklusive direktavfyrade missiluppskjutningar avsedda att simulera attacker mot luftförsvarsmål inne i Ryssland. För att göra saken värre, härrörde dessa simulerade attacker från ett Nato-land vid Rysslands gräns som självt antogs till Nato utan hänsyn till tidigare försäkringarna gjorda till Moskva. Och allt detta skedde i samband med en ny bekräftelse av att Ukraina skulle bli antaget till Nato.

I december 2021, när han skrev i tidskriften Foreign Policy, noterade den ryske ambassadören i USA att Nato genomförde ungefär 40 stora träningsövningar årligen nära Ryssland. Han varnade: "Situationen är extremt farlig." Han förklarade återigen vad som hade klargjorts 13 år tidigare i William Burns "Nyet means Nyet"-kabel: Allt och alla har sina gränser.

När man betraktar den 30-åriga historien som jag nyss beskrivit, måste man fråga sig: Hur skulle amerikanska ledare reagera om situationen var omvänd, säg om Ryssland eller Kina genomförde motsvarande steg nära USA:s territorium? Till exempel, hur skulle USA reagera om Ryssland etablerade en militärallians med Kanada och sedan satte upp raketinstallationer 20 mil från USA:s gräns? Vad skulle hända om Ryssland sedan använde dessa raketinstallationer för att genomföra övningar för att träna på att förstöra luftförsvarsmål inne i Amerika? Skulle amerikanska ledare acceptera verbala försäkringar från Ryssland om att dess avsikter var ofarliga?

Självklart inte. Det troliga svaret skulle vara följande. Amerikanska militära planerare och beslutsfattare skulle se till den offensiva potentialen hos vapnen och träningsövningarna. De skulle bortse från de uttalade ryska avsikterna och skulle uppfatta ett allvarligt och reellt hot. USA skulle kräva att raketerna avlägsnas och, om detta krav inte åtgärdades omedelbart, kan USA svara med en förebyggande attack mot raketinstallationerna, vilket i sin tur kan utlösa ett allmänt krig och möjligheten att eskalera allt till ett termonukleärt utbyte. Vidare skulle USA:s ledarskap, och säkert även de flesta amerikanska medborgare, då tillskriva Ryssland moralisk skuld för USA:s förebyggande attack, som skulle beskrivas som nödvändigt självförsvar. Jämför även Israels attacker mot mål inne Syrien.

I nästan 200 år, sedan Monroedoktrinen utarbetades, har USA hävdat sitt säkerhetskrav över praktiskt taget hela det västra halvklotet. USA:s politik avslöjar alltså en övertygelse om den strategiska betydelsen av geografisk närhet i militära utplaceringar, oavsett uttalade avsikter. Denna förståelse är hörnstenen i amerikansk utrikespolitik.

Ändå agerar Förenta staterna i sina relationer med Ryssland, ibland ensamma, ibland med sina Nato-allierade, utan hänsyn till samma principer, även när de tillämpas avseende lokal geografi; det vill säga precis invid Ryssland. USA drar sig ensidigt från vapenkontrollfördrag, uppmuntrar antiryska revolutioner i länder vid Rysslands gräns och driver sina militära styrkor och träningsövningar till kanten av ryskt territorium, och motiverar dessa handlingar med att västerländska avsikter är goda och att Målet är bara att avskräcka förmodad framtida rysk aggression. USA gör dessa saker utan uppenbar oro för hur ryska ledare och militära planerare, och vanliga ryska medborgare, kan uppfatta dem, eller hur sådana handlingar kan påverka Rysslands politiska och militära ställning och beslut över tid.

1962 placerade sovjeterna ut sina kärnvapenmissiler på Kuba, vilket utlöste den Kubakrisen. Även om den inte är allmänt känd, genomfördes den sovjetiska placeringen av missiler på Kuba kort efter att USA placerat Jupiter-missiler med vätebomber i Turkiet. Inte heller känt är att sovjeterna till slut tog bort sina missiler från Kuba, vilket löste krisen, som en del av en hemlig överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen, enligt vilken båda länderna skulle ta bort sina vapen. Enligt överenskommelsen avlägsnade USA sina turkiska missiler tyst, månader efter att sovjeterna tagit bort sina från Kuba.

Eftersom kopplingen mellan missilborttagningarna inte offentliggjordes drog många i väst en falsk läxa från Kubakrisen. De drog felaktigt slutsatsen att Amerika vann ett höginsatsspel av strategisk betydelse genom en obönhörlig styrka och hotet om kärnvapenupptrappning. I verkligheten undveks kärnvapenkrig på grund av en kompromiss, en som faktiskt möjliggjordes eftersom president John F. Kennedy tidigare hade främjat en god personlig relation med den sovjetiske premiärministern och därmed på ett trovärdigt sätt kunde förhandla i god tro och deskalera situationen. Uppenbarligen är situationen väldigt annorlunda nu.

Slutligen behövs ytterligare ett ord om frågan kring hur västerländska nationer lovade, 1990 och 1991, att inte expandera Nato mot den ryska gränsen. Frågan om västerländska löften har fått stor betydelse för många experter. Några av dessa observatörer har hävdat att inga faktiska löften gjordes, utan formella fördragsförpliktelser; eller så har de hävdat att löften gjordes men inte var juridiskt bindande. Andra har hävdat att Nato rent praktiskt inte har för avsikt att erbjuda medlemskap till Ukraina under de närmaste åren, vilket gör hela frågan om Ukrainas medlemskap omtvistad. Här är två punkter viktiga.

För det första, huruvida Natos utvidgning österut bröt mot formella fördragsförpliktelser eller inte, det gjorde den uppenbarligen inte, så utgjorde Västs åsidosättande av dessa muntliga löften som gavs till Ryssland en grund för att landet skulle känna sig lurade, förödmjukade och respektlöst behandlade. Dessa västerländska handlingar etablerade ett misstroende, som framtida västerländska handlingar har förvärrat. För det andra, även om vi föreskriver, som en mental övning, att västvärlden inte hade förvrängt sina avsikter, det vill säga om vi för diskussionens skull antar att inga försäkringar någonsin gavs, är de faktiska militära övningarna som Nato utför problematiska nog.

Det är inte avgörande om försäkringar eller inte gavs 1990–1991. Det är inte heller avgörande om de militära hoten uppkommit via Nato eller, utanför Nato, genom bilaterala eller multilaterala avtal mellan Ukraina och västländer. Strategiska hot är hot, oavsett vilka ord eller handlingar som föregår dem och oavsett på vilken administrativ väg de uppstår. Vad som är viktigt är svaret på denna fråga: Hur är situationen "på marken" och hur kan en nation som är intresserad av sin långsiktiga överlevnad och förväntas svara på dessa hot? Det är den poängen som måste förstås när man överväger frågan om västerländska handlingar och provokationer.

2019 drog sig USA, under president Trumps administration, ur 1987 års fördrag om medeldistansrobotar och kärnkraftsstyrkor (INF), de hävdade att ryssarna hade fuskat. (Fördragsförpliktelser hade emellertid accepterats av Ryssland efter Sovjetunionens upplösning, vilket även varit fallet med ABM-fördraget.) Medeldistansmissiler definieras som yta-till-yta (land-till-land) missiler med en räckvidd mellan 500 och 5 500 kilometer, längre än slagfältsvapen, men kortare än långdistansvapen som ICBM. Påståendet om fusk var tekniskt till sin natur och i själva verket hade både USA och Ryssland rimliga påståenden om att den andra sidan bröt mot andemeningen, om inte bokstaven, i fördraget.

Men oavsett om det ena, båda eller inget av länderna tekniskt sett agerade i överträdelse, är det centrala att USA drog sig tillbaka; ensidigt, snarare än att på diplomatiskt manér försöka lösa problemen. Amerikanerna kan här ha anat en militär fördel, eftersom de aktuella missilerna skulle placeras i Europa, nära Ryssland, medan Ryssland inte hade planer på att placera vapen på motsvarande avstånd till USA. Vidare kan anklagelsen om ryskt fusk till stor del ha varit en förevändning, ett sätt för Förenta staterna att lämna fördraget så att de kunde placera mellandistansmissiler riktade mot Kina, vars egna ansträngningar att komma i kapp inte begränsades av 1987 fördrag.

Bortsett från Kina, kan USA:s beslut att dra sig tillbaka till stor del ha drivits av ett snävt fokus på att uppnå en taktisk fördel gentemot Ryssland på bekostnad av bredare strategiska faror. Dessa faror inkluderar: risken att utlösa en förnyad amerikansk-rysk kärnvapenkapplöpning; pressa Ryssland att anta en fingret-på-avtryckarenpolitik; stimulera utvecklingen av nya klasser av ryska kärnvapen; pressa Ryssland att placera ut dessa nya vapen på motsvarande avstånd från USA:s territorium; och destabilisera den politiska relationen mellan USA och Ryssland på sätt som skulle kunna underminera deras förmåga att desarmera ett kärnvapenkrig.

Ryssland är och var djupt bekymrade över att nya amerikanska missiler placerades nära dess gränser, då det ökar risken att USA i en kris kan genomföra ett förebyggande första anfall, halshugga ryska kommando- och kontrollsystem och försämra Rysslands militära förmågor. När dessa risker samordnas med ett delvis effektivt ABM-nätverk av medeldistansvapen fördubblas de ryska farhågorna kring att USA inte längre är avskräckta. M.A.D är i fara. Dessa farhågor är inte bara rysk paranoia. Som två medlemmar av det tyska rådet för utrikesrelationer förklarade kan dessa missiler; "hota Moskvas kommandoanläggningar och begränsa Rysslands militära förmåga att agera." Ryssland hade alltså mycket att vinna på att rädda INF-avtalet. Men USA stod fast och drog sig ur.

Efter att fördraget var avslutat och Ryssland stod inför ett fait accompli sökte de nya, ömsesidiga restriktioner och moratorier för missilplaceringar. Dessa skulle potentiellt ha kunnat göra det möjligt för USA och Ryssland att pausa sina egna ömsesidigt riktade vapen samtidigt som de tillät dem att placera ut vapen riktade mot Kina. USA avfärdade dock det ryska förslaget.

Således; även om det är omöjligt att veta vilka specifika motiv som ledde till att Putin invaderade Ukraina, var det troligen en kombination av faktorer som spelade in: (1) den pågående beväpningen, utbildningen av Ukrainas militär enligt Natos standard och integrationen av Ukrainas militära strukturer till USA och andra västmakters organisation genom ett icke-NATO-arrangemang; (2) det pågående hotet att Ukraina skulle bli medlem i Nato; och (3) oro för möjliga nya utplaceringar av medeldistansmissiler, förvärrad av en oro för att USA kan komma att placera ut Aegis, offensivt kapabla ABM-raketer i Ukraina oavsett om Ukraina ännu var medlem av NATO. Denna bakgrund saknas tyvärr i den svenska politiska debatten om kriget i Ukraina.

När det gäller denna sista punkt är det möjligt att Putin, med tanke på den pågående och progressiva militära samordningen mellan USA och Ukraina, kände att fönstret för att förhindra utplaceringen av offensiv-kapabla Aegis-raketer i Ukraina höll på att stängas och att, om han var för att undvika det hotet måste han agera nu. Allt detta är spekulativt, men det är rimligt och överensstämmer med tidigare uttalade ryska farhågor. Men oavsett vad som specifikt ledde till invasionen är det tydligt att hotet om nya Aegis-utbyggnader lade ytterligare en sten till den börda som redan var nära att bli freden övermäktig.