Tvisten mellan kanslerkansliet och utrikesministeriet om Tysklands framtida nationella säkerhetspolitik fortsätter. Enligt rapporter är det osannolikt att utrikesminister Annalena Baerbock kommer att kunna presentera ett strategidokument inför säkerhetskonferensen i München (17-19 februari) som Tyskarna ursprungligen planerade och detta då på grund av oenighet i viktiga frågor, som t.ex. om Berlins framtida nationella säkerhetsråd kommer att stå under kanslerkansliets eller UD:s överinseende. Hur säkerhetsstrategin kommer att förhålla sig till de två viktiga amerikanska strategidokumenten, publicerade förra året, är också oklart. USA:s nationella säkerhetsstrategi och dess nationella försvarsstrategi karaktäriserar inte Ryssland, utan Kina som den primära motståndaren, mot vilken även EU-allierade stater bör vidta åtgärder. Baerbock håller helt med om detta, medan förbundskansler Scholz är betydligt mer återhållsam.
Fram tills nu har den nationella säkerhetsstrategin, f.ö. den första som någonsin formulerats av en tysk regering, utarbetats under överinseende av Baerbocks utrikesministerium. Ursprungligen var planen att få den antagen under koalitionens första regeringsår. Sedan, för att dra till sig största möjliga internationell uppmärksamhet bestämdes ett publiceringsdatum strax före säkerhetskonferensen i München. Men sedan en tid tillbaka har det varit uppenbart att inte heller denna deadline kommer hållas. Den 19 december rapporterade kanslerkansliet att de stoppat dokumentet som Baerbock var på väg att lämna in för godkännande. Det sades att utkastet var för fragmentariskt, med hänvisning till mer än 30 punkter som fortfarande måste hanteras, samt att det var "
för eurocentriskt."
En av de allvarliga kvarstående konfliktfaktorerna är att tyska UD misslyckats med att inkludera federala stater och inrikesministeriet i utarbetandet av strategin. Med tanke på att dokumentet förväntas inkludera sådana aspekter som intern säkerhet, skydd av kritisk infrastruktur och civilt försvar, skulle det få allvarliga konsekvenser för de federala staterna om de inte fick yttra sig.
En nyligen genomförd analys av Federal Academy for Security Policy, dvs. den tyska regeringens centrala strategicentrum vid försvarsministeriet, påpekas att utarbetandet av den nationella säkerhetsstrategin inte bara måste ta hänsyn till inhemska maktfaktorer utan även utländska. I det här fallet fäster de särskild vikt vid de två nyckelstrategidokumenten som publicerades förra året i USA; den överordnade nationella säkerhetsstrategin och dess underordnade nationella försvarsstrategi, som koncentrerar sig på militär och försvar. Båda utgör tydliga ramar som Berlin på något sätt bör överväga om man ska undvika och därmed (o)avsiktligt hamna i allvarliga utrikespolitiska konflikter med cheferna i Washington.
De två amerikanska strategidokumenten har nämligen utsett en tydlig hierarki av motståndare i Washingtons globala världsdominanspolitik. Följaktligen får Ryssland för närvarande en ansenlig mängd uppmärksamhet på grund av kriget i Ukraina, men det är faktiskt Kina som är den långsiktiga huvudfienden enligt USA. Kina är "den enda konkurrenten" i hela världen, "med både avsikten" och kraften att "omforma den internationella ordningen" till USA:s nackdel, enligt denna nationella säkerhetsstrategi. Därför är alla medel tillåtna, rules based och no rules based "för att konkurrera ut" Kina.
Enligt tyskarnas analys, nyttjar Washington tre metoder för att genomföra detta. För det första strävar man efter att "stärka den inrikespolitiska grunden." Det säkrar den kritiska infrastrukturen och försörjningskedjorna, samt intensifierar sina cybersäkerhetsåtgärder och försöker få det största försprånget inom området för avancerad högteknologisk industri. Dvs. protektionism. Social motståndskraft är också viktigt om konflikten eskalerar. Vid sidan av att stärka den ekonomiska och sociala grunden strävar även Biden-administrationen efter att skapa "avskräckning". För det tredje, och slutligen, strävar de efter att involvera (tvinga, hota, utpressa) sina "allierade ... och partners" i nämnda åtgärder.
Som tyska försvarsdepartementet noterar är den amerikanska nationella försvarsstrategin baserad på ett koncept som karakteriseras som "integrerad avskräckning". Detta hänför sig till "att kunna avskräcka rivaler och fiender", tillsammans med allierade partners, "över olika regionala sfärer, olika konfliktområden och olika områden för krigföring." Detta kräver i sin tur "förmågan att upprätthålla strider. -beredda väpnade styrkor" & "om avskräckningen misslyckas, för att kunna gå segrande ur en militär konflikt."
Detta koncept är naturligtvis inget nytt. Men under de senaste åren har USA kraftigt begränsat det till sin militära komponent, inklusive kärnvapen, detta påverkar naturligtvis också lydriket Tyskland. Därför måste Tyskland inte bara finna ett svar för att hantera, till exempel, USA:s krav på en sammanhängande europeisk och Stillahavsområdessäkerhet utan också slösa miljarder mer i långsiktiga investeringar avseende sin militära kapacitet. Tyskland vill också enligt förslaget som ska läggas sluta ignorera den växande betydelsen av kärnvapen. En modern kärnvapenavskräckning måste enligt tyskarna nu diskuteras. Modern eller omodern, slutet blir lika slutgiltigt oavsett.
Detta är emellertid inget som stör Baerbock. Hon önskar öppet att Tysklands militärbudget måste sättas kategoriskt till två procent av BNP, eller snarare vara flexibel, orienterad mot Bundeswehrs mycket snabbt ökande behov. En grön militarism? En ytterligare pågående tvist kretsar kring var det nya nationella säkerhetsrådet ska sitta. Oklart är fortfarande om det ska läggas under kanslerkansliet eller utrikesdepartementets regi.
Det som förblir mest oklart och farligt är om den kinesiska politiska tvisten har lösts. Under Baerbocks ledning har
utrikesministeriet lagt fram ett förslag som beskriver Tysklands framtida strategi i förhållande till Kina, ett dokument som föga förvånande var förenligt med USA:s inneslutningsstrategi och saknar helst skrivningar som ser till Tysklands och EU:s behov. Kansler Olaf Scholz däremot har Tysklands ekonomis primära intressen i åtanke. Den tyska fordons- och kemiska industrin, är strukturellt beroende av lätta affärer med Kina. Å andra sidan, enligt hans eget erkännande, är Scholz övertygad om att en "multipolär värld" håller på att växa fram, vars uppgång är oundviklig. Det handlar inte bara om Kinas växande styrka, utan också om det ständigt växande inflytandet från länder som Indien, Indonesien, Vietnam, Sydkorea, såväl som länder i Afrika och Sydamerika. I den multipolära världen måste EU kämpa för att behålla sin strategiska suveränitet. Genomförandet av en oberoende Kina-politik, som avviker från USA:s politik i betydande aspekter, skulle vara ett möjligt lackmustest för om Tyskland och EU har en självständig överlevnadsinstinkt kvar.
