Βυζάντιο Η χαμένη αυτοκρατορία-Part2

Βυζάντιο Η χαμένη αυτοκρατορία-Part1

Sisyfos

Läst nyligen, innan bokrean fyllde på mitt förråd Albert Camus meditation om tro och öde i Sisyfos-myten. Den har stått för länge oläst i mina hyllor. Den är skriven under ett rasande andra världskrig när det var lätt för Camus att konfrontera både tragedin i nutidshistoria och vad han sett som det absurda i människans mer historiska villkor. Det finns, observerar han, en klyfta mellan; det mänskliga behovet efter mening och den orimliga tystnaden i världen. Religionen är ett medel för att överbrygga denna klyfta, men ett oärligt sätt.  Jag vet inte om världen har någon mening men jag vet att jag inte känner till denna mening och att det är omöjligt för mig just nu att känna den.

Camus vet alltså inte om att Gud inte existerar. Men han är fast besluten att tro det är så, eftersom det är det enda sättet att vi kan få känslan av att vara människa. Människan måste skapa sig sin egen betydelse. Och den meningen kan komma endast genom kamp, även om kampen verkar så meningslöst som om Sisyfos utförde den, som efter att ha hånat gudarna fördömdes av desamma att tillbringa evigheten i underjorden för evigt rullandes en sten till toppen av ett berg, bara för att se den rulla hela vägen ner igen. Tron på Gud ger oss falska förhoppningar och på så sätt undergräver den vår mänsklighet genom att förneka oss våra val.
För Camus, måste religiös tro ersättas inte med trolöshet, men med en annan typ av tro: tron på vår förmåga att leva med situationen att vara bara människa. Camus gjorde därmed ödet till en fråga om mänsklig handling, inte genom ett gudomligt ingripande. Det var ett modigt argument, särskilt i skuggan av Förintelsen. Det var också en utmaning som står sig lika viktig idag som den var då.

Det mänskliga villkoret är att besitta någon form av moraliskt skyddsnät. Ingen gud, ingen tro på Gud, kan skydda oss från farorna med att falla ner från den moraliska balansgång det innebär att vara ensam människa. Det är en mycket spännande utmaning Camus ger; men att vara ensam människa utan gudar är ett svårt val.

Romerska lärdomar

Under mina resor har jag överallt sett resterna av det romerska rovdjuret. Rovdjuret som växte sig starkt på sin erövring, genom att äta sina grannar, en efter en, och mobilisera dem som allierade för vidare erövring. Under det första århundradet efter Kristus hade det romerska imperiet erövrat allt som kunde erövras runt Medelhavet, som på goda grunder av Romarna kallade Mare Nostrum, men odjuret var fortfarande hungrigt. Aldrig tidigare hade världen sett en sådan kraft som de romerska legionerna. Välorganiserat, utbildat, disciplinerat och utrustat för krig, en legion var det mest underbara av vapen. Ett vapen som i det romerska systemet av styrning och kontroll var baserat på guld och silver. Rom använde systematiskt guld-och silvermynt för att betala sina soldater. . .ergo; storleken på den romerska armén var inte begränsad av den romerska befolkningen per se. Nästan vem som helst skulle kunna värvas antingen som legionär eller legosoldat, hans belöning var helt enkelt pengar. Guld var därför på sätt och vis, det hemliga vapnet, det var blodet, lymfan och nerverna i rovdjuret.

Ju mer guld romarna hade, ju större kunde deras armé vara. Ju större deras armé, desto mer guld kunde de plundra från sina grannar. Med guldet redan framgrävt kunde de satsa mer på att utvinna ytterligare kilon av guld från sina spanska gruvor. Odjuret växte sig större och ju mer det växte, desto mer mat behövdes.
Men de spanska gruvorna började visa tecken på utarmning. Samtidigt hade riket nått sina mest praktiska gränser och därmed även satt gränsen för mängden guld de kunde plundra från sina grannar. Redan i 44 f.Kr.  hade legion stoppats vid Carrhae i öst och i norr ännu en förgjordes i Teutoburgerskogen 9 e.Kr.  Det fanns inga andra ställen ditt imperium kunde expandera: i väst fanns Atlanten, i söder det eviga Sahara. Instängd i ett slutet utrymme , odjuret riskerade att svälta .

Men inte nog med att det romerska riket inte kunde få fram mer guld, det kunde inte ens behålla guldet de hade. Den romerska ekonomin var rustad för krig och de kunde inte producera mycket mer spannmål till sina legioner. Samtidigt, romarna hade en perversion för sina dyra varor som de inte kunde producera: siden från Kina, pärlor från Persiska viken, parfymer från Indien, elfenben från Afrika, och mycket mer. Det romerska guldet användes för att betala för allt detta och det var ett sår som långsamt förblödde odjuret.
Så fortsätta expansionen, Palestina och Dacia plundrades, guld å silver rann tillfälligt till igen men med Trajanus död 117 e.Kr. och  Hadrianus tillträdde upphörde expansionen för alltid. På ett sätt var det ett klokt beslut eftersom det hindrade riket från att kollapsa snabbt. Men det slutliga resultatet var oundvikligt eftersom guldet fortsatte att droppa bort från det romerska territoriet och kan inte ersätts. Västrom, som inkluderade staden Rom, försvann för alltid efter några århundraden; en utarmad skugga av sitt forna jag. Odjuret dog en långsam svältdöd.

Min korta exposé säger oss en hel del om hur viktigt guld är i mänsklighetens historia. Cykler av uppgång och fall, invasioner, migration, kungariken och imperier. Cykeln fortsätter i dag men Rom är Väst och guldet är olja. Dagens rovdjur, globaliseringen, står inför samma problem som det gamla romerska riket stod inför i sina tider: viktiga mineraler man jagar tar slut… men eftersom det idag inte finns några oexploaterade länder att erövra är överlevnad ett olösligt problem. Det globaliserade odjuret kommer att dö av svält eller om vi vill överleva måste vi ändra vår kost.

Kievska perspektiv

Det finns bara en sanning sägs det, men det finns alltid tre. Min sanning, din sanning och sanningen. I fallet Ukraina är det nu Blidtska sanningen som är rådande. EU och USA kräver lösningar på det låsta läget i Kiev, men inga lösningar är möjliga i en värld byggd på desinformaiton. Befolkningen i nästan alla världens länder är missnöjda, men få har någon förståelse för skälen till deras situation. Innan det kan finnas lösningar, måste folk veta sanningen kring problemen. För de av oss som är benägna att vara budbärare av en annan sanning är det en otacksam uppgift.

Antagandet att människan är ett rationellt djur är djupt felaktigt. Hen är känslomässiga varelser, passioner styr. Människor indoktrineras att bli patrioter; att svara med automatisk fientlighet mot kritik av deras regeringar, deras länder, deras förhoppningar och deras vanföreställningar. Deras känslor stryper att fakta når fram till dem. Ambitioner och vanföreställningar får företräde framför sanningen. De flesta människor vet vad de vill höra och hör de inte detta protesterar de. Agendan är satt, deras sanning måste bekräftas, deras bild kan inte ändras av ny fakta. Därför är de alltid lättlurade och deras illusioner och självbedrägerier gör dem lätta offer för propaganda. Detta gäller för alla nivåer av samhället och även för ledarna själva.
Det vi bevittnar i dag i Ukraina, där en blandning av enfaldiga universitetsstudenter, brickor i ett spel kring strävan efter en ekonomisk hegemoni, tillsammans med betalda fascistoida demonstranter och kyrkliga ultranationalistertar med stora hävdelseproblem bedriver ett redan dödligt inbördeskrig mot sin stat.

Många av demonstranterna på torget i Kiev är arbetslösa, där för att samla in lätta pengar. Det är de enfaldiga idealistiska typerna som förstör oberoende av skäl.  Skälen bakom revolten beskrevs bra av USA:s biträdande utrikesminsiter; Nuland, som i ett tal i december beskrev för Ukrainas demonstranter att planen är att placera deras land i händerna på IMF, så att de kan plundras som Lettland, Grekland och alla länder som någonsin haft ett IMF strukturanpassningsprogram kastat mot sig. Men ingen av demonstranterna tog del av talet eller lyssnade på det. Så alla de pengar som betalas av USA och EU till demonstranterna kommer snart att ges tillbaka mångfalt när Ukraina sätts under strukturomvandling.

De ukrainska och ryska regeringarna tillät utvecklingen av denna farliga situation, eftersom de naivt under åratal tillät miljarder dollar för att flöda in i deras länder, pengar som användes för att skapa en femtekolon av organisationer för västliga rättigheter, vars verkliga syfte bestod och består i att destabilisera de båda länderna. Konsekvensen av detta förtroliga pengamottagande är att utsikterna till inbördeskrig nu är goda. En läsvärd början på att förstå krafterna är att ta sig tid för: Frihetens pris är okänt : om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan.

CAR

Utrikesdeklarationen idag i riksdagen, den bildtsköna världen beskriven för väljarna. Väljare som nu ska köpa svensk intervention i Afrika. FN kallar. Mali och Centralafrikanska republiken, CAR, måste räddas. Räddas av de som först kasta dem till lejonen det vill säga. Mali lider för att Libyen attackerades och föll samman. CAR lider för att Frankrikes kolonialdrömmar förblir kontinentens mardröm. Frankrike har i CAR redan oskyldigt blod på sina händer och det sekteristiska våldet mellan kristna och muslimer blev okontrollerbart i CAR först efter interventionen. Att Svenska soldater nu igen ska ner å mörda i Afrika är inget annat än en skandal.

Upp emot 700 personer har enligt uppgift dödats under den senaste veckan och tiotusentals har flytt från sina hem för att undkomma ytterligare sammandrabbningar. 4,6 miljoner människor som redan lider av en livsmedelskris lever nu efter fransk invasion även inför hotet av sekteristiska strider. Frankrikes försvarsminister och ansvarig stridshingst, Jean-Yves Le Drian, var på besök i huvudstaden Bangui  i december och varnade då för att våldet är bortom all kontroll och att landet stod inför en humanitär kris. Jo tack, men det är exakt den typ av blodigt kaos som jag och andra analytiker förutspådde skulle ske; just på grund av Frankrikes ogenomtänkta militära intervention i sin tidigare afrikanska koloni.

Det är viktigt att ha i minnet att blodbadet i CAR utbröt först efter det att tungt beväpnade franska soldater började patrullera gatorna. Franska trupper inte förhindrade inte förödelsen de hetsade fram den. Uppsvinget av mänsklig åderlåtning skedde först flera dagar efter det att franska trupper började anlända i CAR den 2 december. Våldet nådde en topp fem dagar senare när nästan 400 människor dödades i huvudstaden. Innan Frankrikes truppingripande fanns rapporter om sporadiskt våld i avlägsna delar av landet, men inte i huvudstaden och ej heller på en sådan massiv skala.

Det finns nu 1 600 franska soldater i CAR tillsammans med 3 000 från Afrikanska unionens men blodsutgjutelsen visar ändå inga tecken på att avta och då ska Sverige ner med mer militär. 50 soldater till att börja med. Fighting fire with fire. Elden beror nämligen på att det franska militära ingripandet underblåste sekteristiska spänningar och gav fria händer åt milisgrupper från den dominerande kristna befolkningen att attackera försvarslösa muslimska grannarna.

Flera rapporter från Bangui under februari har meddelat att fransmän vid militära vägspärrar ses avväpna muslimska miliser och bortse från de beväpnade kristna grupperna. Det finns också rapporter om att kristna gäng genomför plundring av muslimska företag där beväpnade franska soldater står vid sidan om och bara tittar på. Detta skapar en atmosfär av rädsla och osäkerhet.En fransk armékapten sad till BBC att det är lättare att avväpna den muslimska milisen än den kristna eftersom de förra i stort sett har begränsats till baracker. Denna ensidiga och ogenomtänkta strategin från Frankrikes sida lämnar det muslimska samfundet sårbart för attacker.

Hur hamnade vi här? Det började med att franska regeringstjänstemän utfärdade allvarliga varningar till media att folkmord hotade i CAR. I dessa varningar och ropade man efter humanitär intervention och banade väg för Paris att i FN: s säkerhetsråd driva fram ett franskt fredsframtvingande uppdrag .

Med misstänkt brådska kan jag tillägga lät den franska regeringen föregripa säkerhetsrådets bemyndigande den 5 december och började skicka hundratals av sina legionära trupper redan tre dagar före det datumet. Av betydelse är också det plötsliga återkallandet av den franske ambassadören i slutet av november 2013. Till detta är det allmänt känt att det sekteristiska våldet mellan kristna och muslimer i Centralafrikanska republiken var en icke-fråga innan interventionen. Det troliga är att ambassadören plockades från sin post för att inte förstöra den kommande berättelsen som låg till grund kolonialkrigarnas intervention.

Berättelsen om kaos och sekteristiskt våld har fortsatt att spinnas av Frankrike under de senaste veckorna, och nu är lögnen sanning. Detta skapade kaos ger nu Frankrike och Sverige mfl. en bekväm täckmantel för att befästa sin position i detta resursrika afrikanska land. 

Med samma yta som Frankrike och med bara sju procent av Frankrikes befolkning, är landet en guldgruva för exploatering. Det är rikt på olja, vattenkraft, jordbruk, skogsbruk, guld, diamanter, koppar och inte minst uranmalm. . .påminner här om att 80 procent av alla fransk elproduktion kommer från kärnkraft.

President Hollande hävdade i december att: Frankrike är inte här i Centralafrikanska republiken i något egenintresse. Frankrike har kommit för att försvara människovärdet. Detta påstående låter misstänkt skuldtungt för den enkla sanningen är Frankrike har ingripit i CAR för att befästa den neo-imperialistiska fest som pågått sen 2001. Men Väst behövde en humanistisk förevändning och då skapades ett sekteristiska kaos i syfte att täcka upp en kolonial kriminalitet. Åderlåtningen av detta olyckliga land ha påbörjats, och blodet leden går hela vägen till Paris och Arvfurstens palats.

Pucklat

Det finns 21 referenser till kameler i de första böckerna i Bibeln, och nu har forskarna slagit fast att de är ökenhägringar. Några av dem är ganska häpnadsväckande omöjligheterna om kameler i bibeln är till exempel berättelsen om hur Abrahams tjänare skulle hitta en hustru till Isak i 1:a Mosebok ” Tjänaren tog tio av sin husbondes kameler, och med de finaste dyrbarheter hans husbonde ägde gav han sig i väg till Nachors stad i Aram Naharajim.”

Två israeliska arkeologizoologer har nu letat igenom en plats strax norr om moderna Eilat efter kamelben och inget av de domesticerade kamelbenen de hittade är från tidigare än runt 930 f.Kr. dvs. omkring 1 500 år efter berättelserna om patriarkerna i Första Mosebok är tänkta att ha ägt rum! Den som satte in kamelerna i berättelsen om Abraham och Isak kunde lika gärna ha förbättrat historien om Rödluvan genom att låta henne åka hem mormors hus i en SUV.

Uppenbarligen har detta upprört fundamentalisterna. Alla andra har känt till i decennier att det finns ännu mindre bevis för den historiska sanningen i Gamla Testamentet än det finns för den i Koranen.

Sagorna som berättas i Bibeln är tyvärr en stor del av mytologin bakom den moderna sionismen. Idén om ett förlovat land bygger på berättelser som kräver tillit berättelser som aldrig hänt. Det finns naturligtvis andra sätt att argumentera för det sionistiska projektet, och fortfarande ytterligare argument kring rätten för israeler att leva inom säkra gränser nu när landet existerar. Men även om religionen egentligen uppkom och berättelserna egentligen skrevs ned under den babyloniska fångenskapen kring det sjätte århundradet f.Kr.  spelar det lite känslomässig roll och det är so bekant känslor som driver politik. Men Abraham och hans följe ridande på kameler? Inte om det inte var ett mirakel. Om de historiska missarna i det Nya Testamentet kan följande bok rekommenderas: Archeology and the Galilean Jesus: a Re-examination of the Evidence.

Det politiska talet jag skulle vilja höra statsministern leverera

Kära medborgare 

Vi har kukat till saker så till den milda grad att vår civilisation nu mycket sannolikt kommer kollapsa in i kaos, kryddat med lite katastrof. Trycket på vår globaliserade värld har byggts upp successivt och många småkollapser har redan inträffat. Den stora katastrofen är på väg och kommer sannolikt inom kort. Vi kan förvänta oss en massiv reduktion av befolkningen och lägre levnadsstandard för de överlevande. Att tro att vår nuvarande situation är annorlunda från tidigare civilisationer med avseende på risken för sammanbrott är bara tramsigt önsketänkande. Det finns naturligtvis en viktig skillnad med den nuvarande situationen och dess kollapskonsekvenser. I alla andra civilisationskollapsar har de överlevande gått dit där resurserna fortfarande var tillgängliga. Denna gång talar vi om en planetärprocess, det finns ingen annanstans att gå. Ingen plan B.

Sätt sen oljeslutet i kombination med de stora klimatförändringarna och höjda havsnivåer; och vår art är i fara. Vi bör erkänna det, åtminstone, som en möjlig möjlighet. Faktum är att vår förstörelse av biotoper drivit många arter av växter och djur till utrotningens brant. Många har tyvärr redan snubblat ut över stupet.

Avslutningsvis; de riktigt dåliga nyheterna. Det finns absolut ingenting som jag som statsminister, eller regeringen och riksdag eller någon annan kan göra för att förändra saker och ting vid denna tidpunkt. Det mesta av problemet är att finna i dig käre medborgare. Du är djupt okunnig om hur saker hänger ihop och fungerar. Du vill inte ta sig tid att försöka förstå världen. Du vill i princip bara ha fredagsmys och lämna arbetet med att laga saker till dina förtroendevalda. Problemet är att dessa tjänstemän för det mesta inte har en aning om vad de bör göra. Och även om någon försöker tala och peka på de problemen och vad vi bör försöka att göra hånar, marginaliser eller helt enkelt ignorerar vi dem.  Denna tröghet och massiv okunnighet har besegrat oss på alla fronter.

Tack och god natt. 

Raj-Raj

Vad göra?

Skymning över vår underbara industriella era, ett slut som nu inte är vid horisonten utan närmast i den nästa korsningen, det som händer nu, långsamt och i en ojämn takt men på samma obevekliga sätt som normalt är för stora historiska transformationer. Att försöka insistera på att det inte kan hända, att det måste finnas något sätt att upprätthålla vår extravaganta livsstil när den energiskt och materiella grunden för denna extravagans snabbt bryts, töms, sugs, fortsätter pumpas bort ifrån oss, kan vara en känslomässig tröst men slutresultatet förändras inte. Den fashionabla apocalypticism som är närvarande i Väst ger oss helt enkelt egentligen bara en ursäkt för passivitet i en tid då åtgärder är nödvändiga men svårgenomförbara.

Så om alla ställer åt sidan sina personliga ursäkter för att inte agera och svarar på den svåra frågan vad återstår att göra, vad får vi för svar? Ett svar på den frågan måste börja med att på allvar godta de gränser som satts upp till följd av besluten som gjordes decennier bakåt. Att nu föreslå Alexanderhuggska-projekt som kan få hela världen redo för slutet av en ålder i överflöd är bortkastade utspel.  För även om den politiska viljan kunde hittas, och den viljan har varit saknad i strid sedan 1980, saknas idag de resurserna hade gjort ett sådant projekt möjligt. De brändes bort som till bränsle under de gångna tre årtiondena av ohållbar extravagans som passerat sedan oljekrisen.  Så även om nya system byggs måste världen komma ihåg att de gamla energisystemen måste förbli funktionella tillräckligt länge för att hålla folk med mat, varma och förnöjda. . . men världen har passerat den punkt där resurserna finns kvar för att göra detta på en större skala. Ett meningsfullt svar på en försvinnande petroleumproduktionen måste börja minst tjugo år innan toppen nås för att undvika katastrofala störningar, de åren är passerade och det är ingen idé att låtsas annorlunda.

Varje politiskt svar på den kommande situationen måste följaktligen hanteras inom ramen för ett samhälle där energi och allsköns resurser är allt svårare för de flesta att få tag på, ett samhälle där den infrastruktur som stöder nuvarande livsstil blir allt skörare och mer benägen att drivas av dysfunktion istället för diesel, och där de flesta människor brottas med följderna av den ekonomiska nedgången, politisk turbulens, och socialt sönderfall.  Detta ställer höga krav på politiken att göra något konstruktivt av på slutet av industriella civilisationen; finna alternativ som skulle kunna göra nedgången lite mindre bitter, den mörka ålder som kommer att följa lite mindre mörk, och återhämtningen efteråt lite enklare.

Tro heller inte att tekniken kommer göra det enklare. . .historien visar med smärtsam tydlighet samma mönster; om och om igen, tekniker som varit i allmänt bruk under toppåren av en civilisation har alltid förlorats under den mörka tid som följde, och var tvungen att tas in igen från något annat samhälle eller återuppstå från grunden när den mörka åldern var över och återuppbyggnaden kunde börja. Självfallet kan ett relativt litet antal personer bevara en teknik, och dessutom, genom enkla övningar lära ut den, utöva den och föra den vidare till nästa generation, men inte varje teknologi är väl lämpad för denna typ av projekt. Ju mer komplex en teknik är, desto mer beroende är den på exotiska material eller en hög mängd av koncentrerad energi, och ju mer infrastruktur den kräver, desto mindre chans att det kan bevaras av ett samhälle i kris. Inom dessa snäva begränsningar och med en småsnålande resursbas som producerar allt färre varor eller tjänster av värde vad kan människan göra för att finnas till även under de nästa fem hundra åren? Vilka beslut ska politiken styra mot idag för att överleva övergången imorgon?

Jo följande är en idé: Börja med beslut för att ge ett utrymme för ökad organisk odling. När framtida historiker ser tillbaka på det tjugonde århundradet, kommer de undra hur vi kunde låta oss skapa livsmedelsodlingsmetoder som inte byggde på jordens bördighet, utan hur vi istället förbrukade den på en snäv tidsskala. Det bästa av de nuvarande systemen för ekologisk intensiv odling kräver inget annat än en lokalt tillgänglig biomassa och lokala resurser, handverktyg och muskelkraft som kan producera en hel del mat från en relativt liten del av jorden. Bland de tekniker som ingår i denna reform finns markförbättring, växt -och djuruppfödning, kompostering, matförvaring och bevarande och soldrivna säsongsförlängare som odlingsramar och växthus.

Fortsätt med solenergi. Merparten av den uppmärksamhet som solenergi får i dessa dagar fokuserar på att omvandla solljus till elektricitet, men el är faktiskt inte så användbart när det gäller att tillgodose grundläggande mänskliga behov. Långt mer användbart är när det omvandlas till varmvatten, uppvärmning, matlagning, konservering, och många andra aktiviteter som kan alla göras genom att koncentrera solens strålar eller samla solvärme på en isolerad plats. Att göra dessa saker med solljus snarare än vedvärme eller någon annan energikälla kommer läka skadade ekosystem samtidigt som väldigt många mänskliga behov tillgodoses.

Sen lite hållbar vedeldning. I jordens tempererade zoner, kan solvärmeteknikinte stå i ensamt majestät, och ett hållbart sätt att producera bränsle hamnar därför högt upp på listan över nödvändiga reformer. Det krävs processer tillåter upprepad avverkning av ved från samma träd samt producerad brännbar biomassa som inte belastar det lokala ekosystem. Vidare är utveckling av effektiva spisar och andra högeffektiva medel för att omvandla skogsbränsle till värme viktiga att producera.

En del bör vidare vara hållbar sjukvård. Hälso-och sjukvård som det praktiseras i världens industriländer är hopplöst ohållbart, beroende som den är på koncentrerad energi-och resursinsatser och komplicerade försörjningskedjor. När industrisamhället upplöses, kommer de nuvarande metoderna för hälso- och sjukvård ersättas av metoder som kräver betydligt mindre energi och andra resurser, lokala praktiker blir viktiga. Massor av arbete kommer att behöva gå in i att identifiera metoder som hör hemma i denna reform, eftersom hela området är ett minfält av motstridiga påståenden som utgår från den traditionella medicinska industrin samt alternativ kvacksalverihälsovård, ju förr utredningarna kommer igång, desto bättre.

Och så till min egen framtid i denna värld; bibliotekarien. Boktryckande och dess tillhörande tekniker måste säkras. En Kindel gör ingen glad när elöverskottet försvinner. Ett avgörande behov i en tid av nedgång är nämligen förmågan att reproducera dokument från tiden innan allt föll samman. Eftersom klostren i det tidig medeltida Europa saknade en metod att kopiera snabbare än mystiska munkar med pennor gick mycket av det som överlevde Roms fall förlorat under de följande århundradena som manuskript ruttnade bort snabbare än de kunde kopieras. I Asien däremot tillät handsnidade träkolstryckta dokument ett bevarande, vilket är en bidragande förklaring till att förklara varför lärande, vetenskap och teknik återhämtade sig snabbare i post-Tang Kina än i post-Rom. Tryckpressar papperstillverkning och bokbindning är lika enkelt och bok:ska hantverkare behöver utbildas för tiden framåt.

Glömmas får inte heller den lågteknologiska kortvågsradion. Förmågan att kommunicera över långa avstånd med en hastighet snabbare än en häst kan rida är en annan av de stora landvinningarna under de senaste två århundradena, och förtjänar att föras vidare till framtiden. Själva tekniken enkel en normalt driftig medeltida europeiska eller kinesiska alkemist kunde lätt ha satt ihop en fungerande radiosändare och-mottagare, tillsammans med de batterier som behövs för att driva dem. Den tekniska kunskapen i amatörradiosamfundet, med sina lågteknologiska, lågeffektmetoder kan åter komma på modet efter en flirt med hi-tech digitalradio, kan bli en språngbräda för att radiotekniker finns kvar efter slutet av industrisamhället.

Och så sist men inte minst. . .matematik. Tills nyligen i mänsklighetens historia behövdes det inte en dator för att fixa till siffrorna som behövdess för att bygga en bro, navigera ett fartyg, balansera vinster mot förluster, eller gör någon av de tiotusen andra grundläggande eller inte så grundläggande matematiska procedurer, räknestickor, Nomogrammen, tabeller över logaritmer, eller konsten att dubbelbokföra ingick i jobbet. I framtiden, när datorer har sluta vara ekonomiskt lönsamt att underhålla och byta ut, måste samma uppgifter fortfarande göras, men kunskapen om hur man gör dem utan att en dator riskerar försvinna och ett stort antal uppgifter som behöver göras i framtiden bli problematiska. Matematiklärare är en investering.

I den ett post-industrialiserad världen, och i en tid då det mänskliga arbetet återigen är mycket billigare än mekanisk energi, kommer det att bli förmånligare att anställa människor att göra rutinjobb, så som sekreterande, arkivering och bokföring, som nu utförs av datorer, kommer ha mankraft.

Så summerat; Ekologiska trädgårdar, sol och vedvärme, effektiv lågteknologisk vård, tryckta böcker, kortvågsradioapparater och ett förråd av räknestickor och logaritmer: det är inte ett recept för den typ av civilisation vi har idag, inte heller är de ett recept för den sorts civilisation som har funnits tidigare. Emellertid; det är just oförmågan att föreställa sig något annat som har lamslagit vår kollektiva förmåga att tänka på framtiden. En av historiens lärdomar är att slutet på varje civilisation följer samma spår ner mot botten men resan tillbaka upp till en ny civilisation bryter nästan alltid ny mark.

Så det finns en del konstruktivt att ta tag i nu när den hårda framtiden nalkas. Vidta en eller flera av de tekniker som jag har beskrivit och inled ett engagemang för lärande, bevarande och överförande av denna teknik till framtida generationer. Det viktiga är att komma upp ur soffan och göra något, eftersom nedgången är redan på gång och tiden med klotet som ett globaliserat handelsemporium börjar bli kort. On Gaia kan då vara en bra bok att börja med.

Spaning efter den bubbla som kommer spricka

Ekonomisk spåtid. Under de närmaste veckorna och månaderna kommer det ske en massiv skuldavveckling av obrukbara skulder. Börserna kommer att gå ner en hel del. De svagare valutorna kommer devalveras kraftigt då pengahandlarna kommer agera som flock vargar på vandring genom lammhagen för att fälla dem en efter en. Kina kommer att brottas med sitt omöjliga skuggbanksystemet, resultatet av det; oförutsägbart... folk kommer därefter se sina pensioner dunsta. Finanskris 2.0 kommer hälsas välkommen i media och politikerna kommer politiker överallt skylla kaoset på svaga tillväxtmarknader. 2015 kommer skifferoljebubblanspruckit de stora oljebolagen drar sig redan ur snabbare än en gift VD från sekreteraren på en julfest, och därefter kommer deflation få fäste i EU och USA och en massa människor kommer att plötsligt finna sig själva mycket fattigare . Livet kommer att gå vidare, för de flesta och investerarna kommer kommer leta  runt efter en ny bubbla att blåsa upp efter huspriser och skifferolja. Och nej, när det sista trädet huggits ned, den sista floden förgiftats och den sista fisken fångats, kommer vi att finna att vi inte kan äta statisk elektricitet heller. Vilka konstiga tider vi lever i.

Robert F. Kennedy

"Each time a person stands up for an idea, or acts to improve the lot of others, or strikes out against injustice, (s)he sends forth a tiny ripple of hope, and crossing each other from a million different centers of energy and daring, those ripples build a current that can sweep down the mightiest walls of oppression and resistance." 

Olympiska lekar

Världen förbereder sig för OS-fest, en sportfest vars syfte är att avleda. Avleda från frågor som rör Kaukasiens verkliga problem, eller för den delen Ryssland och i förlängningen världsagendan. För mer än åttio procent av befolkningen gäller det att ledas bort, bort från Axess magasin till Expressens löpsedel, bort från polarvindar till veckas astro, bort från Dokument utifrån och till Paradise hotell. 

OS är bara ytterligare ett sätt att få bort saker som betyder något från medvetandet, ett OS som håller tittarna från att oroa dig för skeenden som är viktiga för deras liv. För varför bry sig om skidlandslaget vinner en straffet? Vi vet inte vem som är vem i det laget eller om de är vettiga vinnare? Energin i media ägnas mest åt att stödja olika sportaktörer och skapa en grund för annonsörernas mål att få oss handlandes mer. OS är denna marknadsfars största festival. . .sköt jag saknar Viasat.

Krigshetsen och Stridshingstar

Tanken på att kämpa för kung och fosterland fortsätter att upprätthållas av dem som aldrig kommer kämpa. Idé om ära upprätthålls av de som vill sola sig i glansen av krigens påstådda härlighet. De som saknar erfarenhet av det lidande som kriget orsakar önskar det mest. Att hylla soldaterna och hålla dem oklandervärda görs av de som vinner mest på krig, politiker, generaler, vapenindustrin och medias inbäddade krigshyllare.

Stöd soldaten är ett mantra som vevas om och om igen för att kväva avvikande åsikter och bygga upp ett okritiskt stöd för aggressionerna som vi svenskar väljer att släppa loss i Afghanistan och Afrika. Även nu när alla vet att kriget i Afghanistan är ovinnbart och kriget i Libyen var olagligt vill de ändå ha kvar bilden av kriget som vackert och väloljat fredsprojekt. Men vad innebär striderna?

Lyssnar du på media och våra försvarspolitiker är krig en ädel handling. En nobel krigare som skyddar de svaga; men enligt min erfarenhet verkligheten är mycket mörkare. Långa perioder av väntan som avbryts av oförutsedda stunder extremt aggressivitet. Verkligheten är att inrätta tusentals vägspärrar i det land du har ockuperat, störa livet för folket och sedan döda dem när de närmar sig för snabbt eller inte stannar i tid. Övervaka från skyn i ett JAS, besluta om attacker på konvojer du tror är del av stridande förband.

Verklighetens svenska krigshästar i Afghanistan plundrar hus, ignorerar klanherrarnas härjningar och överlämnar fångar till sagda krigsherrar för att få de torterade.

Verklighetens svenska Jas-piloter hjälper till att döda människor från cockpitens borg, kriget blir ett dataspel, utan hänsyn till livet för människor som har avhumaniserats av skärmen framför dem.

Verkligheten tillåter inte att vi svenskar krigar för klarare, mer ädla anledningar. Vi hävdar att våra väpnade styrkor slåss för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men så är inte fallet. Vi krigar enligt en idé om nationell rättfärdighet och nationell hybris. Det är ett krigsval som bestämts av regeringen. En regering som vill se segrar och insisterar alltid att våld är svaret. De ignorerar det oundvikliga oförutsedda konsekvenserna; Det faktum att vår krigspolitik skapar nya fiender. Bombhjälpen vi gav i Libyen blev till stöd för militärjuntan i Mali mot rebeller som vi hjälpte i just Libyen. I Afghanistan, där skälen för att gå ut i krig visade sig vara falska, eller ouppnåeliga eller bara bortglömda, finns det kvar ett politiskt egenintresse att fortsätta kriget tills en rättmätig reträtt kan genomföras. Ett intresse att odla myten om soldaten som hjälte, att muttra mantrat; du bör stödja soldaterna och inte tala illa om de som redan har dött.

Röster höjs för att Libyen, Mali och Afghanistan är en del av att försvara landet. Men de talar om en hypotetisk situation; Talibanerna, Tuaregerna eller Libyerna kommer inte att invadera Skåne eller Gotland.

Jag accepterar inte längre de lögner som vidmakthåller krig.

Jag accepterar inte längre att våld kan leda till fred.

Jag accepterar inte längre den avskyvärda religionen; patriotism.

Jag accepterar inte att min kung och mitt fosterland har rätt att attackera andra.

Krigssold

Alla krig och anfall, som inleddes av USA och dess så kallade allierade i efterdyningarna av september 2001, har vållat förödelse och död; Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Somalia och kanske till och med Iran. Den islamiska republiken ligger ännu i fara trots Carl Bildts besök idag. Det finns starka krafter i USA och i Mellanöstern som föredrar krig på bekostnad av fred. Snabba attacker som lämnar kaos och våld; just nu fortsätter kriget i Libyen mot den västerländska installerade marionettregering, men det kriget är numera under medias radar. Cynthia McKinney, en före detta afrikansk - amerikanska kongressledamoten har nyligen kommit med boken; The Illegal War on Libya, om det illegala kriget mot Libyen utkämpas av Nato-medlemmar med stöd av Arabförbundet och några despotiska arabiska regimer.

McKinney belyser hur de som vi i Väst inte ser som vänner måste demoniseras. Detta var precis vad som hände med Libyens ledare Muammar Gaddafi. Strax innan det att USA, Frankrike, Storbritannien; Sverige och övriga inledde kriget mot Libyen uppvaktades Gaddafi flitigt. Vem minns inte de svenska övervakningsplanen som såldes till Libyen? När Libyens ledare besökte Paris 2007, slog han upp sitt tält framför den franska regeringsbyggnaden och fick hållas. Hans bisarra beteende och mycket mer godtog Sarkozy för att främja lukrativa affärer med Libyen. Några år senare belönas han och landet med en varm splittermetall.

Författaren har samlat ett stort antal kända skribenter som erbjuder ett alternativt perspektiv på händelserna i Libyen. Vissa författare riskerade till och med sina liv genom att rapportera från kriget. Bland dem är Mahdi Darius Nazemroaya, Julien Teli, Stephen Lendman, Christof Lehman, Sara Flounders, Wayne Madsen, Bob Fitrakis, och många andra. Deras berättelse påminner läsarna om att Libyen är en del i ett mönster av att störta demokratier var det den iranska, Guatemalanska eller chilenska

Libyens främsta "brott" var liksom tidigare attackerade länder bl.a hur de distribuerade och användande sin rikedom, brist på externa skulder och den centrala roll det försökte att spela i den kontinentala utvecklingen av Afrika. Tripoli var en nod som effektivt underminerade de gamla kolonialmakternas intressen. Ett hor som måste oskadliggöras. . .och allt går att sälja med mördande reklam, så även ett krig är bokens lärdom.

Boken innehåller bland annat en svidande tal av Gaddafi, som levereras vid FN: s generalförsamling den 23 september 2009 och en kronologi av det NATO-ledda anfallet mot Libyen avslutar boken. Den här boken är ett måste och tyvärr ger den varje läsare en föraning om krig som ännu inte inträffat.