Surrade vid masten

Det som dolts om situationen i Ukraina, bakom demagogiska dimridåer, uppenbaras nu i en sällan skådad hastighet, berättelser om ukrainska anfall och befrielse av Krim har på bara några veckor blivit till försvar och frusen konflikt. Hur kan en så fullständig förändring ske? Från seger till defensiv, därtill en defensiv med nytt politiskt mandat att börja bygga stora befästningar och försvar över hela Ukraina? Det som länge varit uppenbart för nyktra analytiker har äntligen nått Natos krigsförlängande viljor, och rapporteringen handlar inte längre om Ukrainas seger. Nato inser att de riskerar förlora allt och anpassar sitt budskap.

Sex månader efter det att Ukrainas motoffensiv inleddes har operationen fullständigt avstannat och ryska trupper återtar nu initiativet. Genom att inleda en serie attacker återvann Moskvas styrkor några av de positioner de hade förlorat 2022. Den ukrainska planen, som innebar en offensiv i minst tre operativa riktningar, mot Melitopol, Berdyansk och Artemovsk, var från början dömd att misslyckas. I stället för att fokusera på en uppgift i taget, spred Kiev sina styrkor och lyckades inte med något av sina mål. Nu har Ukrainas väpnade styrkor således tvingats byta från offensiv till defensiv taktik.

Det kan låta kontraintuitivt för Nato är positiva till att vilja frysa den ukrainska konflikten, men genom att frysa den kan den tillåtas att fortsätta. Det beror på att ett, på slagfälten, defensivt Ukraina i Natos ögon är ett tillfälligt avbrott som tillåter upprustning och militärindustriell uppladdning av Ukraina i syfte att orka med en offensivomgång 2, sedan 3 och 4, möjligen även 5. Att inte förmå Ukraina övergå till defensiven skulle med all sannolikhet ge Ryssland en möjlighet att vinna fler segrar, vilket skulle fullborda konflikten en gång för alla, med ett Ryssland som totalt kontrollerar Ukrainas territorium.

Detta skulle tvinga Nato att aktivera Polen som nästa kämpe. Men varför chansa på polsk krigsvilja om du kan fortsätta mjölka pengar från ett Ukraina på defensiven, fortfarande med i kriget och villig deltagare i narrativet om ett ”nödvändigt” krig där Europa fortsätter finansiera och förlänga Ukrainas tillvaro på egen bekostnad.

Hur kunde då Ukrainas ursprungliga ambitiösa plan med inledd befrielseoffensiv övergå i defaitistisk defensiv? För många kommentatorer som inte är bundna av vad de måste säga i Västlig media är det uppenbart. Planen misslyckades på grund av bristen av nya soldater samt den snabba överföringen av ryska enheter, som ersatte Wagner-knektarna som var inblandade striderna. Attackerna misslyckades allt oftare då ryska försvarslinjer med dess försvarare, som roterades, stod emot allt tröttare ukrainska enheter. Den ukrainska armén avancerade några kilometer men uttömde därmed sin offensiva potential.

Ukraina lyckades aktivt vinna mark endast på enstaka frontavsnitt, där de återtog kontrollen över byar, men först i mitten av september, månader efter det att deras omtalade motoffensiv initierades. Målet för den ukrainska armén var dessutom vida känt; att utöka uppställningsområdet på den östra stranden av Donets–Donbass-kanalen för att nå de ryska linjerna. Men då, i oktober 2023, började rykten om detta förestående anfall cirkulera i media. För att hindra denna plan inledde den ryska armén en serie motattacker och det strategiska misstaget blev uppenbart, ukrainska styrkor var utsatt för fiendens eld i låglandsområden och ryskt initiativ ersatte ukrainsk framryckning.

I november kom sedan snabbt fler och fler uppgifter om att den ukrainska armén hade retirerat och dragit sig tillbaka från sina positioner. I slutet av november hade de ryska styrkorna praktiskt taget återvänt till sina utgångspunkter och hotade återigen att ta kontroll över byarna de förlorat under den gångna sommaren. Ukrainska styrkor har nu till stor del uttömt sin offensiva kapacitet och kan inte längre hålla tillbaka de ryska trupperna, särskilt efter aktiva strider kring Avdeevka, som krävde en koncentration av utarmat ukrainskt artilleri. Ryska trupper kan därmed vända situationen till sin fördel, något som blev tydligt den 30 oktober när överbefälhavaren för de ukrainska markstyrkorna, Alexander Syrsky, meddelade att ryska styrkor förstärkte sin närvaro i Artemovsk-området och övergick från defensiv till offensiv taktik.

Varför beslutade egentligen ukrainarna att skingra sina styrkor och avancera i tre operativa riktningar under sommarkampanjen när det var uppenbart att slutet inte skulle bli en seger? Mest troligt är att Natos meddelade strategi var att vinna slaget om soldatreserven, Ukraina ville helt enkelt uppehålla och tvinga in så många ryska soldater som möjligt i strid. I händelse av framgång skulle Ukraina ha kunnat övervinna dödläget med positionskrigföring och slå sig vidare i en av riktningarna där de vunnit en initial framgång.

Emellertid kunde inte ukrainarna övervinna den kraftigt befästa ryska armén, som var skicklig nog att genomföra både en lokal offensiv i somras och sensommar-höstoffensiven mot Avdeevka. Utöver detta fortsatte ryska trupper hålla sina försvarslinjer i samtliga regioner. Så varför vägrade ukrainarna att koncentrera sina styrkor i ett område, som många oberoende kommentatorer rådde dem till? En möjlig förklaring till detta är återigen den mediala betydelsen hos Nato av ett vinnande narrativ, mer än ett vunnet krig.  

Något som den ukrainska politiska och militära ledningen fallit offer för förut. Det "hjältemodiga" försvaret av en position, som gradvis förlorade sin strategiska och operativa betydelse, gav kampen en ideologisk betydelse. I ett försök att återerövra en stad, drog Ukraina sina reserver och mest motiverade enheter till strid och Nato kunde ge ett skådespel till skattebetalarna i Väst som behövde synliga sagor för att kunna motivera sig till mer bistånd. Därutöver, vid den osannolika händelsen av framgång, skulle Zelensky haft chansen att proklamera återtagandet av ukrainska områden som hans föregångare förlorat.

Konflikten mellan Kievs politiska och dess militära ledning läggs här i öppen dager. För att befria de politiskt viktiga städerna från Ryssland skulle det vara nödvändigt att genomföra en offensiv trupprörelse och då involvera minst 150 000–200 000 soldater tillsammans med mängder av aldrig sinande utrustning från Nato. Överbefälhavaren i Ukraina, Zaluzny, har emellertid inga planer för 2024 eftersom det inte finns något han kan göra åt den ukrainska arméns kommande nederlag.

Varje gång han uppmanar Zelensky till att avsluta försvar av vissa positioner som inte kan hållas, likt Bakhmut och Avdeevka, säger Zelensky och den politiska ledningen: använd alla reserver och att fortsätta hålla ut. Varje gång han uppmanar till att bygga nya ogenomträngliga försvarslinjer att dra sig tillbaka till blir han nedröstad. Det finns därmed ingenting, förutom det oundvikliga, som han kan planera för. De oåterkalleliga förlusterna som den ukrainska armén upplevt de senaste månaderna gör att Zaluzny behöver runt 20 000 nya rekryter per månad för att ersätta förlusterna och för att hålla sin armé i hjälpligt stridbart skick. Nato vet detta men de förstår också att fortsatt krig är en förutsättning för att upprätthålla en vilja till fortsatt upprustning hos väljarna i Väst.

Till detta kommer även problemet med hur den styrande eliten i Ukraina inte har något annat val än att, i samklang med Natos vilja, kräva en fortsättning på kriget, för om konflikten avbryts och vapenvila inträder, kommer mycket av deras byk tvättas inför publik, inklusive den sanna omfattningen av förluster och graden av förstörelse som drabbat det ukrainska samhället, något de aldrig kommer att överleva politiskt. Regeringen kommer att riskera kuppas bort, något som självfallet inkluderar Zelensky, så de tvingas satsa på ett ”all in” offensivt och defensivt. Det är uppenbart, i ljuset av Stoltenbergs senaste uttalanden, att konflikten i Ukraina så snabbt som möjligt behöver förnyas som en defensiv evig konflikt. Kan bara spekulera kring varför, men en trolig förklaring är att Nato inser att det inte kommer att finnas något bättre tillfälle än nu, varje försening kommer leda till försämring av Ukrainas situation, och Nato behöver konflikten på ett stridbart långkok då de vill kunna sätta politisk press på Moskva även i framtiden.

Därtill måste finansiärerna av Ukrainakriget behålla så många ukrainska fysiska tillgångar som möjligt, vilket kommer att göra det lättare att kunna konsolidera Ukrainas skulder. Ju fler fabriker och företag som är kvar i drift, desto lättare blir det för externa Västliga aktörer att plundra Ukraina. Det bör därför inte längre hållas för osannolikt att det kommer ske en maktöverföring från Zelensky, som inte har för avsikt att ge upp makten i ett val, i syfte att minimera riskerna för Nato framåt.

Zaluzhny kommer då möjligen erbjudas rollen som maktgarant, med en förflyttning av makt tillbaka till Radan. Där kommer även Ruslan Stefanchuk spela en roll, då mycket kommer bero på talmannen. Om Stefanchuk plötsligt vägrar att gå mot tillfälligt eldupphör, kan Dmytro Razumkov vara ett annat alternativ. Razumkov som tillförordnad president och Zaluzhny överbefälhavare, en lösning Nato och amerikanerna troligen anser vara den mest optimala maktöverföringen. Samt i syfte att göra strukturen stabil kommer Klitschko att delta med passivt stöd från Porosjenko och Tymosjenko. I ett första skede kommer en ny regering att bildas från majoriteten av fraktionerna, vilket borde konsolidera samhället ett kort tag.

Nato har nu i snart två år skapat en sådan medial illusion av seger så erkänna nederlag skulle vara ett för stort slag mot Natos prestige, ego och disciplin. Så vid denna exakta tidpunkt, trots att ukrainska militären lider katastrofala förluster, tvingas soldaterna nu att upprätthålla en blodig kuliss genom att försätta mata in kött i kvarnen, offergåvor för en penibel propaganda. I ljuset av Natos nya räddhågsna narrativ kan det utläsas att Zelensky behöver bli av med konkurrenten Zaluzhny, och inlett en långsiktig kampanj för att misskreditera honom så att ytterligare förluster kan skyllas på Zaluzhny. Under tiden går Zelensky på defensiven för att köpa sig tid. Han har trotsigt signalerat att de ukrainska valen näsa år ställs in och utmanar därmed Väst; väl medveten om att det skulle vara katastrofalt för Washington att förlora Ukraina. Så Zelensky kallar Washingtons bluff för att tvinga dem att engagera sig igen för att finansiera nya militära operationer under det kommande året.

För närvarande verkar Zelensky åtminstone överleva vintern, för att se hur det går, med Zelensky i rollen av en utpressare, där han håller Washingtons och Natos rykte som gisslan för att de ska slippa en prestigeförlust mot ett segrande Ryssland. Men i början av nästa år kommer sannolikt en ny Maidankupp inträda. I syfte att rädda Nato. Inte Ukraina. Därför är ljudet i skällan numera annat varje gång Stoltenberg talar.

Surrade vid masten, tillsammans, mot förlusten. 

De totalitära dragen

Sverige har sedan 1950-talet vänt sig väster ut för moralisk ledsagning och säkerhet. Men de Förenta staternas regering av i dag och då har föga likheter med den amerikanska regering som skapades av grundarna på 1700-talet Många "reformer" bidrog till omvandlingen av en ansvarig regering till en oansvarig regering med totalitära drag. Till exempel påverkade det direkta valet av amerikanska senatorer och rätten att köpa inflytande för organisationer. Andra pekar på effekterna av det eviga kriget som följer landet i Väster. Alla dessa olika faktorer spelade onekligen en roll i Amerikas förstörelse. Emellertid kan omvandlingen av den amerikanska regeringen förklaras av händelser som utspelades sig under tre korta perioder av dess historia.

Grundarna såg USA som en sammanslutning av stater där centralmakten var begränsad och svag. Det så kallade 10:e tillägget gav makten till delstaterna. President Lincolns krig för tullarnas bevarande förstörde staternas rättigheter och ledde till den centraliserade federala maktens överhöghet. Idag kan vad som händer i specifika stater avgöras genom röster i andra stater. Lincolns krig varade i fyra år, och det var tid nog för Lincoln att förstöra ramverket som grundarna av USA utformade.

Den andra förödande perioden var 1913. Det året tog USA emot två hårda slag mot den individuella friheten landet en gång önskade försvara. En högerkrok från skapandet av Federal Reserve och en vänsterkrok från inrättandet av en gemensam federal inkomstskatt. Skapandet av Federal Reserve tog kontroll över pengarna från regeringen och gav dem till de stora bankirerna. Inkomstskatten återuppväckte löneslaveriet. Ingen inkomstskattepliktig äger sin egen arbetsinsats. Ingen amerikan som lever idag har upplevt den frihet som grundarna kände till och slogs för. 

Den tredje destruktiva perioden var depressionen på 1930-talet. Depressionen som var Federal Reserves förskyllan då de tillät penningmängden att krympa och därmed kollapsade sysselsättningen, inkomsterna och priserna. Den stora depressionen medförde president Franklin D. Roosevelt och New Deal. The New Deal överförde kongressens lagstiftande makt till de nya progressiva tillsynsmyndigheterna. I dag när kongressen antar en lag, innebär det ett bemyndigande för tillsynsmyndigheter att skriva de förordningar som implementerar lagen. Till exempel förbjöd 1964 års Civil Rights Act uttryckligen raskvoter, men EEOC införde raskvoter genom reglerande medel.

Dessa tre perioder, omfattande 15 år av amerikansk historia eller 6 procent av landets tid som ett land, men det räckte för att förstöra de ramverk som skaparna skapade. Historiker är blinda, eftersom historien har skrivits av propagandistiska skäl för att tjäna olika resursstarkaskapare av enkla narrativ. Lincolns krig för tullavgiften har förvandlats till ett moraliskt krig i syfte att befria svarta slavar, något Lincoln förnekade när han inledde och utkämpade kriget. Året 1913 beskrivs som en progressiv vändning i riktning mot finansiell stabilitet och rättvisa. New Deal presenteras som åtgärder för att tämja kapitalismens instabilitet. 

Det är bra att USA:s och dess allierades mest omhuldade politiska hjältar, som Franklin D. Roosevelt och Englands Winston Churchill, hamnar under granskning just vid den tidpunkt då länderna angrips för sitt onda förflutna. Liksom Lincoln använde Woodrow Wilson och Roosevelt krig för att uppnå sin agenda, förstörelsen av det brittiska imperiet och det efterföljande amerikanska imperiet baserat på att den amerikanska dollarn tog den brittiska valutans roll som världsreservvaluta. 

Det är en paradox att så kallade liberaler har betraktat just Roosevelt en progressiv hjälte, detta då han krossade oliktänkande och yttrandefrihet, låste in amerikanska medborgare av japansk etnicitet i koncentrationsläger, förstörde deras liv och lät deras egendom stjälas och attackerade the Bill of Rights som höll alla amerikaner säkra under lagens skydd. FDR var en tyrann som stärkte den verkställande makten genom att ta bort makten från kongressen och förminska den amerikanska Högsta domstolen. 

Världshistorien skulle vara väldigt annorlunda om det inte vore för USA:s roll. Antikoloniala strider i Asien, Afrika och Sydamerika skulle ha fått helt andra resultat om CIA och andra amerikanska antidemokratiska krafter inte hade engagerat sig i militära kampanjer, inlett statskupper och hängivet beblandat sig med massor av smutsiga individer för att besegra de demokratiska mödorna hos folken i de drabbade länderna i Syd. På samma sätt skulle även européernas strävanden vid slutet och strax efter andra världskriget ha resulterat i ett helt annat europeiskt politiskt resultat om det inte varit för CIA:s omstörtande inblandning. USA är ansvarigt för att hålla tillbaka sig själva och resten av mänskligheten, men landets oundvikliga undergång kommer öppna upp möjligheten för djupgående sociala och ekonomiska framsteg över hela den multipolära världen.

Förfall

Västerlandet, ledda av den främsta imperialistiska makten i Washington DC, håller på att spricka i sömmarna. Den kommande kollapsen blir bara mer och mer uppenbar. Detta trots att den transatlantiska alliansen mellan USA och dess europeiska allierade; förkroppsligad av NATO:s militära makt, hade en ganska bra historisk närvaro. Den imperialistiska slutna kretsen i Väst lyckades hålla ihop i nästan åtta decennier. Men nu går det skeppet på grund invid ett proxykrig i Ukraina mot Ryssland, strider mot fraktioner i Mellanöstern samt ekonomiskförlust i förhållande till ett strakt Kina. Tecken på kollaps och sönderfall duggar tätt. Natomakternas militära nederlag i Ukraina efter en investering på 100 miljarder dollar i vapen tillsammans med upp till 500 000 döda ukrainska soldater det kanske mest synliga tecknet. Den NATO-sponsrade kampanjen mot Ryssland har visat sig vara en katastrof. Den USA-ledda militära alliansen på närmare 30 nationer har på ett spektakulärt sätt förverkat varje anspråk på att vara en "säkerhetsorganisation".

Men svårigheterna har bara börjat. Den farsartade skammen över Natos reträtt för två år sedan från Afghanistan i augusti 2021, efter 20 år av misslyckad militär ockupation, är bara ett förspel till det fruktansvärda debaclet som utspelar sig i Ukraina, Asien och Mellanöstern. För första gången i USA:s historia fick landets kongressledare sparken. Kevin McCarthy, talman i representanthuset, den tredje i raden till presidentskapet, tvingades bort från sitt jobb till stor del på grund av politiska konflikter i Washington kring den skandalösa finansieringen av just proxykriget i Ukraina, allt medan USA:s federala regering gått in i konkursförvaltning. Några timmar innan McCarthy avsattes genomförde president Joe Biden ett desperat telefonkonferenssamtal till diverse europeiska ledare för att "försäkra allierade om fortsatt amerikanskt stöd för Ukraina." Telefonkonferensen omfattade alla de största allierade, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Polen samt Kanada och Japan. 

Det enda ämnet var kriget i Ukraina och löften från Biden att USA skulle fortsätta sitt militära stöd till Kievregimen. När han senare talade om diskussionerna citerades Polens president Andrzej Duda, som förmedlade det brådskande i Bidens agenda: Huvudämnet var Ukraina, situationen i Ukraina. President Joe Biden började med att berätta om situationen i USA och vad som är den verkliga politiska situationen runt Ukraina. Han försäkrade oss att det finns stöd för det fortsatta stödet till Ukraina, först och främst för det militära stödet. Han sa att han kommer få det stödet i kongressen. Den polske ledaren tillade: Biden uppmanade deltagarna att fortsätta sitt stöd för Ukraina och att alla försäkrade honom att de skulle göra det.

Uppenbarligen vet Biden inte ens vad som händer i hans eget land, strunt i Ukraina. Den största rädslan ibland USA:s vasaller i Väst är att Washington plötsligt kommer att överge det misslyckade proxykriget i Ukraina. Inte av princip, utan snarare politisk ändamålsenlighet och nya krav från Israel, vilket lämnar dem fattiga och ensamma. USA och EU har åtagit sig att leverera upp till 200 miljarder dollar i militärt och annat ekonomiskt bistånd till Ukraina sedan konflikten bröt ut för 20 månader sedan i februari 2022. Europa har drabbats mycket värre än USA av förlusten av Rysslands energi. förnödenheter och tillströmningen av ytterligare flyktingar.

Borrell, EU:s utrikespolitiska chef, hävdar att Europa kommer att fortsätta att stödja Ukraina även om USA skulle stoppa sitt bistånd. Borrell lider sedan gammalt av vanföreställningar. Gamla europeiska Nato-medlemmar börjar bli tveksamma och motvilliga till det ymnighetshorn som välts ut över den korrupta Kievregimen. Ungern och nu Slovakien lovar avsluta vapenförsörjningen och annan finansiering. Massprotester förekommer i Tyskland och andra EU-länder mot det Nato-drivna kriget. Europeiska politiska ledare ses i allt högre grad som obekväma ja-män för Washington som sviker sina nationella intressen. Biden och det krigshetsande amerikanska etablissemanget är djupt engagerade i proxykriget mot Ryssland. Krigsfunktionen är motorn för amerikansk kapitalism och imperialistiska ambitioner. Men om ekonomin är förstörd, och det är den med en ohållbar statsskuld på 33 biljoner dollar, blir verkligheten plötsligt en faktor för Kongressen i sitt elfenbenstorn. 

Bidens "försäkringar" till Nato-vasallerna är pinsamt värdelösa efter att han blev förblindad av det kaoset i sin egen kongress. Den amerikanske presidenten kan inte längre lova någonting. Och USA lever på att de lovar guld. Pentagon och de europeiska militärerna klagar också på att de inte har några fler vapen att ge till Ukraina eller Israel, deras arsenaler har uttömts av hänsynslösa donationer till den slösande Zelensky. De redan nervösa européerna har utan tvivel i minnet det förrädiska sättet varpå Biden och Washington plötsligt och ensidigt drog ut kontakten på uppdraget i Afghanistan. Nato-allierade var häpna över det snabba beslutet att lämna kärret. Biden gav dem inte ens en heads-up.

Under åtta decennier efter andra världskriget var Nato och senare Europeiska unionen alltid ett praktiskt sätt för att låta den amerikanska imperialismen få stöd i allt. Vasallerna hölls samman av det amerikanska imperiets relativa styrka. Det imperiet håller på att upplösas på grund av ändlösa krig, konkurser och endemisk korruption i Washington. Det sista avsnittet av det historiska misslyckandet utspelas i bedrägliga proxykrig, presenterat för den västerländska allmänheten med hjälp av en massmedia som sett ännu en nobel kamp för där Väst kan försvara demokratin. Absurt men sant. Den tydliga försämringen framgår bäst av att Västmakterna numera stöttar en antidemokrat som ställer in val och stänger ner oppositionen. När USA strax lämnar, och den dagen kommer alldeles strax, är spelet över för både Washington och vasallerna. Sönderdelningen av den västerländska imperialistiska makten pågår och hindras egentligen enbart av ett storkrig som förenar Washington och Bryssel. Enter Hamas. 

Amerikansk minnesförlust

USA håller på att besegras i Ukraina. Problemet är emellertid att USA inte uppfattar verkligheten som andra uppfattar den. USA föredrar att se på världen genom fantasins förvrängda linser. De kastar sig i väg framåt på en väg de har valt samtidigt som de undviker bedöma farorna de kommer möta. Dess enda ledstjärna är skenet från drömmen om: Frihet. Frihet för vem? Det vet ingen i Washington längre svaret på. Det är inte så att Amerika är ovana vid förluster. Det är mycket väl bekanta med förluster: Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien, i strategiska termer om inte alltid militära termer. Till denna breda kategori kan även läggas Venezuela, Kuba och Niger. Denna rika erfarenhet förluster har dock misslyckats med att lösgöra Washington från den djupt rotade vanan att undvika situationer som lutar med nederlag.

Vilka var egentligen Washingtons mål med att sabotera fredsplanen i Minsk och avvisa efterföljande ryska förslag, provocera Ryssland genom att korsa en tydligt avgränsad röd linje, trycka på för Ukrainas medlemskap i Nato, installera missilbatterier i Polen och Rumänien, förvandla den ukrainska armén till en potent militär styrka utplacerad invid frontlinjen i Donbass och driva Moskva till förebyggande åtgärder? Syftet var att antingen att skapa ett förödmjukande nederlag på den ryska armén eller, åtminstone, att tillfoga så stora kostnader att Putins regering skulle vackla. Den avgörande, kompletterande dimensionen av strategin var införandet av ekonomiska sanktioner så betungande att de kunde implodera en påstått sårbar rysk ekonomi. Tillsammans skulle dessa åtgärder skapa akut nöd som skulle leda till avsättningen av den ryske presidenten, antingen motståndare eller genom folkliga massprotester. 

Dessa åtgärder var baserade på det dödlig dåliga antagandet att Putin var en absolut diktator som körde en enmansshow. USA räknade med att han skulle ersättas av en mer följsam regering som var redo att bli en villig men marginell närvaro på den europeiska scenen och en icke-spelare någon annanstans. Ännu en arrendator på Washingtons globala slavplantage. Dollardomesticeringen av Ryssland uppfattades som ett viktigt steg i den förestående stora konfrontationen med Kina, utnämnd till den systemhotande rivalen till USA:s hegemoni. Teoretiskt sett skulle det målet kunna uppnås antingen genom att locka bort Ryssland från Kina (söndra och underordna sig) eller genom att totalt neutralisera Ryssland som världsmakt genom att fälla dess styvryggade ledarskap. Det förra tillvägagångssättet testades knappt, utöver några få otrevliga, svaga handlingar för syns skull. Alla marker placerades på den senare strategin.

De storslagna målen har uppenbarligen visat sig ouppnåeliga och är en sanning som ännu inte absorberats av amerikanska politiker. Kievs omtalade sommaroffensiv har inte kommit någonstans - till en enorm kostnad för den ukrainska militären. De västtränade elitbrigaderna har sargats och det finns inte längre några reserver att kasta in i striden. Dessutom har flödet av vapen och ammunition från väst bedarrat när amerikanska och europeiska lager håller på att ta slut. Bilder från den ukrainska stäppen på brinnande Västliga fordon är inte heller bra reklam för vare sig västerländsk militärteknik eller framtida utländska försäljningar. Utan att nå något genombrott bjöd Ukraina in sig själva till ett utmattningskrig till deras nackdel. Den har efterföljts av sommarens sista anfall som har visat sig vara självmordsbenäget. Väst och Kiev spelade därmed ryssarna i händerna. Därför, medan uppmärksamheten riktas mot vem som ockuperar denna by eller denna byn på Zaporizhhia-fronten eller runt Bakhmut, missas den väsentliga; att Ryssland har demonterat den, under förra året, återuppbyggda ukrainska armén bit för bit.

I ett historiskt perspektiv finns det två lärorika analogier att göra. Under första världskrigets sista år inledde det tyska överkommandot Operation Michael för att slå hål i allierade linjer. Efter några initiala vinster som förde dem över Marne, avtog offensiven och de allierade kunde rulla öster ut mot Tyskland. Mer relevant jämförelse är emellertid slaget vid Kursk i juli 1943 där nazisterna gjorde ett massivt försök att återta initiativet efter katastrofen vid Stalingrad. Återigen, efter några beaktansvärda framgångar med att bryta igenom två sovjetiska försvarslinjer utmattade de sig själva utan att nå sitt mål. Den striden öppnade den långa, blodiga vägen till Berlin. Ukraina har idag drabbats av enorma förluster, utan att uppnå några betydande territoriella vinster, utan att ens kunna nå de förstadelarna av Surovikinlinjen. Detta kommer att öppna vägen till Dnepr och vidare för den 600 000 starka ryska armén utrustad med vapen som är lika med vad väst har gett Ukraina. Och Moskva är redo att utnyttja detta till den punkt där de kan diktera villkoren för Kiev, Washington och Bryssel. Biden-administrationen har självklart inte gjort upp några planer vid en sådan händelse, och inte heller dess lydiga europeiska regeringar. Deras ovilja att möta verkligheten kommerskapa osäkerhet, det kollektiva väst, och särskilt USA, kommer lida ett allvarligt nederlag. Men nederlaget kommer inte betyda något. Amerikaner har nämligen blivit mästare i konsten att hantera minnen om förluster.

Tänk på Vietnam. USA gjorde ett ordnat försök att glömma, att glömma allt om Vietnam. Läroböckerna i amerikansk historia gav det lite utrymme; lärare bagatelliserade det; TV ignorerade det. Amerikaner ville glömma. På sätt och vis är det mest anmärkningsvärda arvet från upplevelsen efter Vietnam, hur historia kan glömmas. Vietnam var en uppvärmning i att hantera de många otrevliga episoderna under eran efter den 11 september 2001. Den grundliga, omfattande historierensningen har gjort Washingtons falskhet, utdragna bedrägeri, bedövande inkompetens, systemiska tortyr, censur, och förvrängningen av den nationella offentliga diskursen, till en blandning av propaganda och vulgär populism. Förfinad minnesförlust är ett hantverk som dessutom underlättas enormt av två tydligare trender i amerikansk kultur: okunnighetskulten där ett kunskapsfritt sinne anses vara den ultimata friheten; och en offentlig etik där nationens högsta tjänstemän ges tillstånd att behandla sanningen som en krukmakare behandlar lera så länge de säger och gör saker som får Västs lakejer att må bra. The show must go on och så blir det när Washington blickar bakåt på ett ruinerat Ukraina om något år framåt.

Emellertid, att odla minnesförlust som en metod för att hantera smärtsamma nationella upplevelser har sina nackdelar. För det första begränsar det möjligheten att lära sig av misstag begångna. I kölvattnet av det ofullständiga Koreakriget där USA fick 49 000 döda i aktion var mantrat i Washington: inget krig på Asiens fastland någonsin igen. Men ändå, mindre än ett decennium senare, var USA djupt involverat i Vietnam där Amerika förlorade 59 000 människor. Sedan efter det tragiska fiaskot i Irak var Washington inte desto mindre strävsamma i att ockupera Afghanistan under 20 år. Dessa projekt avskräckte tydligen heller inte USA från att ingripa i Syrien där de ännu en gång misslyckades med att förvandla en svårlöst konflikt till något frihetligt gott, även om Washington till och med involverade sig i ett partnerskap med det lokala dotterbolaget till Al-Qaida. Som Kabul visade lärde sig inte ens Washington lektionen från Saigon kring hur man organiserar en ordnad evakuering. Åtminstone kunde man ha förväntat sig att en förnuftig person skulle ha fått en förståelse av kulturen, sociala organisationen, sederna och filosofiska synsättet i det land som USA var fast beslutet att återskapa i sin spegelbild. Men nej, USA har uppenbarligen inte inordnat sig under den elementära sanningen; intervention kräver exit-strategi innan attacken. Detta bevittnas nu igen i den avgrundsdjupa okunnigheten om allt ryskt som har lett USA att misslyckas i varje aspekt av Ukrainaaffären.

Minnesförlust kan tjäna syftet att bespara Washingtons politiska eliter, och den amerikanska befolkningen i stort, det akuta obehaget av att erkänna misstag och nederlag. Men den framgången motsvaras inte av en liknande process av minnesradering i andra delar. USA hade turen, i fallet Vietnam, att USA:s dominerande ställning i världen utanför sovjetblocket och Kina tillät USA att behålla respekt, status och inflytande. Men nu har saker och ting förändrats. USA:s relativa styrka inom alla områden är svagare, starka centrifugalkrafter runt om i världen skapar en spridning av makt, avsikt och hopp bland andra stater. BRIC-fenomenet är den konkreta gestaltningen av den verkligheten. Därför minskar Förenta staternas privilegier, dess förmåga att forma det globala systemet i överensstämmelse med dess idéer och intressen utmanas alltmer och mer vikt läggs på diplomati, diplomati, en konstform som verkar bortom Washingtons nuvarande förmåga till enbart agera med våld.

Realismens revansch

Ett år och ett halvt har nu snart passerats sedan kriget i Ukraina eskalerade. Den uppskruvade propagandan som kännetecknade den tidiga mediebevakningen har krympt i takt med att den förväntade ryska undergången uteblivit. Euforin är utbytt mot förtvivlan och krigstidsmedia i Väst ger läsaren nu ständigt nya bekännelser om ett krig som alltmer tycks vara låst tillsammans med ett porträtt av Ukraina och dess ledarskap utan uppenbara inslag av glorifiering och hjältedyrkan. Dödläget liknar alltmer de brutala strider som förekom under första världskriget, där den ukrainska armén nu i allt snabbare takt tömt slut på sin tilldelade artilleriammunition. Den mediala publik som alltid behandlade kriget som en lagsport, och Ukraina som en underdog som trotsar oddsen mot en mäktigare aggressor, tunnas ut; säkert kommer många snart att i stället rikta sin uppmärksamhet mot det kommande amerikanska presidentvalet. Optimister säger att förändringen i medias tonfall är en naturlig indikation på krigets oundvikliga svängningar och att Ukraina ännu kan komma att vinna. Men en sådan syn glömmer fortfarande bort en mängd oundvikliga realiteter.

I centrum för den Västliga besvikelsen ligger Ukrainas dåliga resultat i sin sommaroffensiv, pressen satte upp höga förväntningar, så höga att Ukraina praktiskt taget var redo att misslyckas. "Ukraina kan vara underfinansierat, underbemannat och underutrustat jämfört med Ryssland. Men de taktiska, adaptiva ukrainska styrkorna levererar vad pengar inte kan köpa och träning inte kan lära ut. Gör dig redo för några häpnadsväckande vinster." 

Men när höst nu ersätter sommar har det visat sig att motoffensiven varit en besvikelse. En artikel i Washington Post publicerad den 17 augusti citerade en bedömning gjord av den amerikanska underrättelsetjänsten som sa att Ukrainas motoffensiv skulle "misslyckas med att nå den centrala sydöstra staden Melitopol", vilket betyder att Kiev "inte skulle uppfylla sitt huvudsakliga mål att avbryta Rysslands landbro. till Krim”. Andra analyser har vittnat om detsamma. Den främsta orsaken till förändringen i medias melodi är därmed säkerligen en allmän besvikelse över uteblivna ukrainska militära prestationer i den efterlängtade "motoffensiven". Militära experter på västerländska nyhetsbyråer hade spridit höga förväntningar baserat på ukrainska framgångar i Charkiv och Kherson förra året. De ignorerade het den ryska förmågan att anpassa sig, vilket historiskt sett är den främsta förklaringen till förändrade oddsen under ett krig, samt överskattade effekterna av västerländsk vapenteknologi och doktrin.

Det sägs ju ofta att en seger har hundra fäder men misslyckandet är ett föräldralöst barn, och nu är det tid att fördela skulden för den resultatmässigt usla motoffensiven. Vissa västerländska militärexperter skyller de ukrainska väpnade styrkornas misslyckanden på dess "sovjetiska arv". Och flera nya artiklar har fördömt Ukraina för att vägra följa USA:s instruktioner. Denna illa dolda kritiken av det ukrainska operativa beslutsfattandet är självfallet också avsett att distrahera från Natos egna felbedömningar. Amerikanska tjänstemän har via media klagat på att Ukraina har fokuserat för mycket på staden Bakhmut och andra punkter i öst, slösat bort västerländskt artilleri på förlorade strider, och hävdat att Kiev borde koncentrera sina styrkor i ett område i södra delen av landet i stället. Genom icke namngivna källor och läckor till pressen har ett narrativ om en mer irriterad relation mellan USA och Ukraina dykt upp. Vi byggde upp detta berg av stål för motoffensiven. Vi kan inte göra det igen säger nu Västs distanskrigare. 

Den ukrainska sidan skyller å sin sida på västvärldens ovilja att förse dem med vapen och förnödenheter. För att bara nämna ett av många exempel som kommunicerats via media numera, berättade en anonym källa för Economist att Ukraina bara hade fått 60 Leopard-stridsvagnar trots att de utlovats hundratals. Uppenbart är borta är rapporterna om David vs Goliat, där ukrainska mormödrar sköt ned ryska drönare med gurkburkar. Ukrainas häpnadsväckande prestation i Charkiv närde de orimliga förväntningarna. Denna tidiga mytbildning har gjort de senaste besvikelserna än mer bittra. Det fanns förväntningar på att Ryssland skulle kollapsa, lägga sig tidigt, särskilt efter att Ukraina på ett heroiskt sätt överlevt den första omgången, och folk blev medryckta, hur orealistiskt detta än var. 

Det som förvärrar besvikelsen är att den tidiga chocken av kriget har försvunnit, vilket betyder att det har förlorat en del av sin initiala känsla av brådskande behov av seger, särskilt eftersom kriget tar ut sin rätt långt utanför Ukraina. Och även om den omedelbara paniken som åtföljde den fullskaliga invasionen var så stark att den fick vårt Sverige och Finland att ansöka om att gå med i Nato, har den initiala hysterien sedan dess avtagit och utvecklats till en mer omgivande rädsla för ett långt krig mot Nato. Utmattning, stigande inflation, lågkonjunktur och osäkerhet om livsmedlen räcker till.

På senare tid har även Ukraina avbildats i ett mer tilltrasslat nyhetsgran. Den 19 augusti publicerade New York Times en berättelse om Kievs krigstidspolitik med att fängsla vapenvägrare. Samtidigt möttes Zelenskys nya förslag att likställa korruption med förräderi, av ovanligt hårda fördömanden. Och den här sommaren har både Guardian och BBC publicerat artiklar om ukrainska desertörer och män som använder andra medel för att undvika värnplikt, inklusive att barrikadera sig inne i sina hem och använda Telegram-kanaler för att varna andra män om platsen för de många ambulerande militära rekryteringstjänstemän. Den 24 februari 2022 införde ett presidentdekret krigslagar som förbjöd män mellan 18 och 60 år att lämna Ukraina. Men enligt en BBC-rapport i juni i år har tiotusentals män korsat den rumänska gränsen, och minst 90 män har dött i försöken att göra den farliga överfarten, antingen frusit ihjäl i bergen eller drunknat i en gränsflod.

Dessutom rapporterar även svensk media numera om den ukrainska allmänhetens tillbakagående stridsmoral. De flesta män som är ivriga att försvara Ukraina gick med i de väpnade styrkorna för länge sedan, och många är nu döda. Landet rekryterar förnärvarande bland dem som tvingas in. Berättelser om samvetsvägrare, desertörer, de som gömmer sig från värnplikten och en krigstrött allmänhet kan självklart lärr framstå som anekdotiska, men alla tillsammans börjar de undergräva en av krigets grundsatser: ukrainare vill slåss så länge de behöver slåss. Och när förväntningarna förändras drastiskt för varje ny dag av stora förluster kan man inte låta bli att fråga: slåss så länge det tar att uppnå exakt vad?

Nu när en mer nykter verklighet inträder, är det värt att fråga varför västerländska regeringar och media var så kraftfulla påhejare av en evig ukrainsk krigsinsats. För vi realister som tidigt sett de omöjliga i att rubba på Ryssland kan svaret bara gå att söka i en känslosam identitetsbildning, där Ukraina är emblematiskt för själva demokratin, medan Ryssland representerar orientalisk despotism och auktoritärism. Kriget förkroppsligar alltså den förmodade civilisationskampen mellan demokratier och autokratier. Men bortom det enbart symboliska fanns det ett praktiskt skäl för den typ av bevakning vi såg under krigets första år: konflikten i Ukraina har återupplivat en avtagande atlanticism; ett länge eftersökt mål för hårdföra förespråkare av evig Nato-utvidgning. För bara några år sedan förklarade den franske presidenten Emmanuel Macron Nato som varandes ”hjärndött”; kriget i Ukraina har väckt Fankennato till liv igen. Finland och Sverige ansökte om att få vara med, efter det att våra regeringar använde en "chockdoktrin" för att övertyga befolkningen att överge vår neutralitetspolitik, och fattade beslutet i riksdagarna att ansöka om medlemskap medan kriget var en toppnyhet och allmänheten fortfarande var rädda.

Frågan som kvarstår nu är om medias skifte i ton förebådar en nära förestående förändring av politiken: förhandlingar, en fredsuppgörelse eller vapenvila. Tyvärr inte. För både Ryssland och Ukraina är kriget ett genuint krig om territorium och långt ifrån slutet. Men den nya skörden av artiklar markerar en återkomst av en skeptisk ton som i stort sett undantryckts tills alldeles nyligen Offentligt lovar USA fortsatt stöd för Ukrainas totala seger, men privat vädras nu en sund skepsis. 

Realister, som jag själv, som varit något kontroversiella bland liberala krigshetsare, har länge varnat för farorna med en exalterad retorik och ökad mytbildning.  Varnat har även realisterna gjort för att ge Ukraina som nation ett falskt hopp om slutseger; gapet mellan retorik och politik kan också öka Ukrainas totala nederlag. Den västerländska allmänheten får nu äntligen en liten dos realism tillhanda, och får förbereda sig på ett långt, utdraget utmattningskrig. Det finns ingen ände på blodbadet i sikte, kriget kan fortsätta i åratal. Det mest sannolika resultatet är nu ett utmattningskrig som inte har någon tydlig tidsgräns annat än att Zelensky störtas av missnöjda trupper. 

Avslutningsvis kommer det även ett amerikanskt presidentval nästa år. Biden-administrationen står nu inför den svåra uppgiften att övertyga allmänheten om att en utmattningsstrategi, det vill säga att välja ett långt krig, fortfarande kan leda till någon form av ukrainsk seger eller åtminstone ett stillestånd för att behålla stödet för fortsatt ekonomisk och militär hjälp till Ukraina. Kriget i Ukraina har polariserat den amerikanska opinionen. Enligt en nyligen genomförd undersökning av CNN är 71 procent av republikanerna emot ny finansiering till Ukraina. Karakteristiskt nog har kriget också splittrat det republikanska partiet. Vid den första republikanska presidentkandidatdebatten den 23 augusti visade sig sprickorna i partiet: den upproriska populistiska högern, förkroppsligad i millenniefiguren Vivek Ramaswamy, hoppas kunna se ukrainskt bistånd minskas eller helt elimineras, medan mer konventionella republikaner gillar Chris Christie och tidigare vicepresident Mike Pence, som vill fortsätta donera skattepengar till Kiev. Trump, som inte var på debattscenen, krävde ett slut på kriget i en intervju med Tucker Carlson och sa "det är ett krig som borde sluta omedelbart.” 

Men än kommer propandan att pågå, den svenska kvällspressen fortsätter tillexempel skriva om hur det stora genombrott kan ske när som helst och att Ukraina verkligen gör långsamma, stadiga framsteg, fält för fält, meter för meter, liv för lem. Media vacklar som bekant oftast mellan orealistiska påståenden om en nära förestående seger och skumma uttalanden om katastrofala förluster, både territoriella och mänskliga, och ett krig utan slut. Men att den alltmer utmattade allmänheten, i Ukraina och i Väst, skulle vara ivriga att gå med på mer krig med samma entusiasm som den gjorde under krigets första månader verkar allt mindre troligt.

Om du går i krig mot Persien kommer du att förstöra ett stort imperium

Genom historien har det funnits länder och ledare som vunnit segrar och rikedom för att sedan se allt förfalla till intighet till följd av arrogans och hybris. Många är de som vänt blicken österut, i en ambitiös iver att erövra Ryssland. Men många är de idag som borde minnas de ord som Krösus fick höra i Delhi innan han gick öster ut mot Persien: Om du går i krig mot Persien kommer du att förstöra ett stort imperium. Krösus förstörde nämligen ett stort imperium, men det var hans eget. Jämför nu dagens kraftansträngning från Biden-administrationen med att utöka amerikansk militärmakt emot Ryssland och, sedermera, Kina. Presidenten bad om råd från dagens Delphi-orakel: CIA och dess allierade tankesmedjor. I stället för att varna för hybris, uppmuntrade de alla presidenten om drömmen att attackera Ryssland och Kina. Detta skulle enligt oraklen konsolidera USA:s kontroll över världsekonomin och uppnå ett historiens slut. 

Efter att ha organiserat en statskupp i Ukraina 2014 skickade USA sin proxyarmé österut och gav vapen till Ukraina för att utkämpa ett etniskt krig mot sin rysktalande befolkning och förvandla Rysslands Krim-flottbas till en NATO-fästning. Denna Krösuska-ambition syftade endast till att dra in Ryssland i strid och tömma dess försvarsförmåga, förstöra dess ekonomi i processen och förstöra sin förmåga att ge militärt stöd till Kina och andra länder som är inriktade på att söka oberoende som ett alternativ till USA:s hegemoni. 

Efter åtta års provokation förbereddes en ny militär attack mot rysktalande ukrainare på ett iögonfallande sätt, i februari 2022. Ryssland skyddade sina rysktalande medmänniskor från ytterligare etniskt våld genom att inleda sin egen särskilda militära operation. USA och dess NATO-allierade beslagtog omedelbart Rysslands valutareserver i Europa och Nordamerika och krävde att alla länder skulle införa sanktioner mot import av rysk energi och spannmål, i hopp om att detta skulle förstöra landet. USA:s utrikesdepartement förväntade sig att detta skulle få ryska konsumenter att göra uppror och störta Vladimir Putins regering, vilket i sin turs kulle göra det möjligt för USA att installera en klientoligarki, av samma sort som den hade närt på 1990-talet under president Jeltsin.

En effekt av denna konfrontation med Ryssland har dessutom varit att stärka Amerikas kontroll över sina västeuropeiska satelliter. Syftet med denna manöver inom Nato var att på lång sikt stänga Europas dröm om att dra nytta av handels- och investeringsförbindelser med Ryssland genom att byta ut sina industritillverkade varor mot ryska råvaror. USA lätt spränga Nord Streams gasledningar, vilket skar av Tyskland och andra länder från tillgång till rysk gas med låga priser. Det gjorde att Europas ledande ekonomi var beroende av amerikansk flytande naturgas, till en högre kostnad. Förutom att behöva subventionera inhemsk europeisk gas för att förhindra omfattande insolvens, förstörs nu dessutom en stor del av tyska Leopard-stridsvagnar, amerikanska Patriot-missiler och andra av Natos många ”wunderwaffen" i strider mot den ryska armén. Det har blivit tydligt att USA:s strategi inte bara är att "kämpa till den sista ukrainaren", utan att slåss till den sista stridsvagnen, missilen och andra vapen som raderas från Natos lager. 

För vad händer då? Jo denna utarmning av Natos vapen förväntas skapa en stor ersättningsmarknad som kommer berika USA:s militärindustriella komplex. Dess Nato-kunder uppmanas att öka sina militära utgifter med upp till 3 eller 4 procent av BNP. Men det svaga resultatet för amerikanska och tyska vapen på det ukrainska slagfältet kan ha kraschat denna dröm, samtidigt som Europas ekonomier sjunker in i en ekonomisk depression. Tysklands industriella ekonomi är som bekant störd av avbrottet i handeln med Ryssland, och den tyske finansministern Christian Lindner sa till tidningen Die Welt att hans land inte har råd att betala mer pengar till EU:s budget; Tyskland har länge varit Unionens största bidragsgivare. Utan tysk export som stödjer eurons växelkurs kommer valutan att hamna under press mot dollarn när Europa köper amerikansk LNG och Nato fyller på sina uttömda vapenlager genom att köpa nya vapen från Amerika. En lägre växelkurs kommer att pressa den europeiska arbetskraftens köpkraft, samtidigt som en sänkning av de sociala utgifterna för att betala för upprustning och ge gassubventioner kastar kontinenten i en djup depression. 

En nationalistisk reaktion mot USA:s dominans borde finnas inom den europeiska politiken, och garantera att USA i stället för att låsa sin kontroll över den europeiska politiken, ser till att USA förlorar allt, inte bara i Europa utan mest avgörande i hela den globala Södern. I stället för att förvandla Ryssland till spillror av ett land har Rysslands handelsbalans skjutit i höjden och dess guldtillgångar ökat. Det har också guldinnehaven i andra länder vars regeringar nu siktar på att minska dollarns användning. Det är enbart amerikansk diplomati som driver Eurasien och den globala Södern ut ur USA:s omloppsbana. Amerikas hybrissträvan efter en bibehållen unipolär världsdominans faller nu på eget grepp. Biden-Blinken-Nulands administrationen har gjort vad varken Vladimir Putin eller Kinas president Xi kunde ha hoppats på att uppnå på så kort tid. Ingen av dem var beredda att för två år sedan kasta handsken och skapa ett alternativ till den USA-centrerade världsordningen. Men USA:s sanktioner mot Ryssland, Iran, Venezuela och Kina har kommit att tvinga fram självförsörjning i vad EU-diplomaten Borrell kallar världens "djungel" utanför USA/NATO:s "trädgård".

Även om den globala Södern och andra länder har klagat över USA:s dominans ända sedan Bandungkonferensen för icke-alliansfria nationer 1955, har de saknat en kritisk enig massa för att skapa ett hållbart alternativ. Men deras uppmärksamhet har nu fokuserats på USA:s konfiskering av Rysslands officiella dollarreserver i Nato-länderna. Det krossade tanken på dollarn som ett säkert fordon för att hålla internationella besparingar. Bank of Englands tidigare beslagtagande av Venezuelas guldreserver som förvaras i London, som lovar att donera dem till vilken icke-vald motståndare de amerikanska diplomaterna utser, visar på hur pundet och euron såväl som dollarn har försetts med vapen. Och förresten, vad hände egentligen med Libyens guldreserver? Amerikanska diplomater undviker självklart att tänka på detta scenario. De förlitar sig på den enda unika fördelen som USA har att erbjuda. Den kan avstå från att bomba dem, från att iscensätta en färgrevolution och tillsätta en "Pinochet" utsedd av National Endowment for Democracy; men just att avstå från sådant beteende är allt som Amerika av idag kan erbjuda. 

Washington DC har avindustrialiserat sin egen ekonomi, och dess idé med utländska investeringar är att skapa möjligheter för att försöka få in monopolhyra genom att koncentrera tekniska monopol och kontroll av olje- och spannmålshandeln i amerikanska händer, som om detta är ekonomisk effektivitet, och inte ockerhyra. Det som nu sker globalt är en förändring i medvetandet hos många väljare. Vi ser att den globala majoriteten försöker skapa ett oberoende och framförhandlat val om vilken typ av internationell ordning vi vill ha. BRICS+ mål är inte bara att skapa alternativ till användningen av dollarn, utan en helt ny uppsättning institutionella alternativ till IMF och Världsbanken, SWIFTs bankclearing-system, Internationella brottmålsdomstolen och hela den uppsättning institutioner som amerikanska diplomater sedan länge har kapat från FNs kontroll. 

Resultatet kommer att vara en påtaglig förändring. Vi ser inte historiens slut utan ett nytt alternativ till den USA-centrerade nyliberala finanskapitalismen och dess fäbless för privatisering, klasskrig och idén att pengar och krediter borde privatiseras i händerna på en smal finansklass i stället för att vara ett allmännyttigt verktyg i syfte att finansiera ekonomiska behov och en ökande levnadsstandard. Det ironiska är att USA:s historiska roll har varit att själv stjälpa sitt imperium genom att skapa de stora politiska krigsbeslut som varit katalysatorerna som drivit den globala majoriteten längs dessa nya vägar, vägar fria från Washingtons imperium.

Att hålla Ryssland inne, amerikanerna utanför och tyskarna uppe.

I Ukraina har proxy-kriget dödat och lemlästat hundratusentals och fortsätter med hundratals fler offer idag, samma som igår och samma som i morgon. Pessimisterna förutsäger att detta krig kommer att fortsätta i åratal, kanske till och med ett decennium. Andra, optimisterna, tror att Kievregimen kan komma att kollapsa inom några månader, eller högst om åtta till tolv månader, eller så kommer det att bli en kupp i Kiev där Kievs styrkor antingen kapitulerar eller vänder sig om och marscherar mot deras mordiska marionett befälhavare i Kiev. Det är ännu önsketänkande, först måste mer NATO-vapen och stridsvagnar förstöras. Men jag hoppas jag har fel och att önsketänkande blir realism och att det hela är över väldigt snart.

USA kan inte längre förhindra ett NATO-nederlag, men de kan göra kriget så kostsamt som möjligt för Ryssland. Kanske kan NATO hitta en annan angripare; Polen kommer att vara villiga. Lova dem de fem provinserna längst väster ut i Ukraina, Volyn, Rivne, Lviv, Ternopil och Ivano-Frankivsk, så kommer polackerna göra allt Washington och London säger till dem. Det finns trots allt polacker, som fortfarande har ett messianskt komplex, som fortfarande drömmer om ära, om att "rädda Europa från de barbariska ryska horderna", om ett "Polen". som sträcker sig från Östersjön till Svarta havet, att bli det mäktigaste landet i Europa, göra så att de otäcka tyskarna kommer att ge tillbaka biljoner. Jo, det har alltid funnits fanatiker. Och det amerikanska imperiet har alltid vetat hur man manipulerar fanatiker för sina egna syften, oavsett om det är i Argentina, Iran, Irak, Nicaragua, Afghanistan, Venezuela, Baltikum, Ukraina eller Polen.

Faktum är att det amerikanska imperiet vet att det inte kan besegra Ryssland i ett regelrätt markkrig, så det har alltid använt krig via fullmakter. 2008 tog de det absurda steget att använda sig av Georgien. Detta var alldeles för litet, alldeles för svagt och irrationellt nationalistiskt. Nu är både Ukraina och Polen är mycket större än Georgien. Därav det amerikanska valet av dessa länder. När de båda är besegrade kommer USA att vända sig till Tyskland, som de nästan gjorde i Churchills Operation Unthinkable; attackera Röda armén den 1 juli 1945, med hjälp av brittiska, amerikanska, polska och tyska styrkor. Eller varför inte använda Sverige, Turkiet, Japan? Varför inte Kina? Varför inte bara störta Putin med "massorna" av ryssar som inte gillar honom? Sådana idag är också fantasierna hos imperiets hökar i Pentagon och Vitahuset. Inte konstigt att de kommer så väl överens med den polska regeringen; glöm inte att den största galningen i den amerikanska krigskällaren var polack: Zbigniew Brzezinski.

För ryssarna var 2022 helt enkelt bara en trött upprepning av 1708, 1812 och 1941. Ännu ett krig att vinna. Västerlandet gör sin förutsägbara krigiska dans. Faktum är att, även om vissa historiker förnekar det, så upprepar historien sig, helt enkelt för att mänsklig stolthet, arrogans och hybris upprepar sig. Tyska stridsvagnar med sina svarta kors som försöker förstöra Ryssland på de ukrainska stäpperna? Ryssarna rycker på axlarna. De har sett allt förut. Ett Ryssland med Nato i Ukraina kommer helt enkelt aldrig att hända. Zelensky lever enbart på västerländska transfusioner av blod, pengar, legosoldater och vapen.

Det bästa vore nu om världen kunde se en förnyelse av Kennedys 'Alliance for Progress', en världsallians av suveräna nationer, en global version av den gaullistiska andan av 'l'Europe des Patries'. Målet för EU och Sverige måste vara ett Europa kopplat till sitt geografiska öde nära Ryssland och införlivat i västliga Eurasien, där allt händer. Därför ska vårt mål vara: Att hålla Ryssland inne, amerikanerna utanför och tyskarna uppe.

Ryssland kan vinna kriget i Ukraina i och med USA:s ekonomiska kollaps och sedan Nato:s och EU:s sammanstörtande. Kommer du ihåg Saigon? Kommer du ihåg Bush och hans "Mission Accomplished"? Minns alla Kabul? USA lämnade dem bara och förnekande kännedom om dessa krig. Liksom britterna i Dunkerque 1940, som lämnade sina franska allierade i sticket, sprang de bara tillbaka till sin ö och förklarade seger, fastän de lämnade mycket av sin utrustning kvar. Amerikanerna kan också fly Ukraina och säga: Glöm det. Ni är inte värda oss. Amerikansk isolering skulle vara bra att återvända till. Låt landet i väster dra sig tillbaka till det stora Nordamerika. Om de vill, bygg en mur tvärs över södra gränsen, slicka sina sår och börja äntligen försöka ta itu med de massiva interna problemen som Washingtons stater redan har: fattigdom, rasuppdelning, masskjutningar, skulder, sociala orättvisor, brist på sjukvård, arbetslöshet, exploatering, ett utbildningssystem som medvetet gör människor dumma, droger, kriminalitet och massfängslanden. 

Låt vi européer reda ut oss själva. Inga fler amerikaner kommer att behöva dö för att lata européer ska få leka mellanstor hund med en stor hunds skall. Det enda problemet är att USA aldrig erkänner sina misslyckanden, de erkänner aldrig att de satsade på fel häst till enorma kostnader för de amerikanska skattebetalarna. Först när inbördeskriget initieras igen kommer de lära sig läxan. Till dess kommer Ukraina att lida av kriget. 

Krigets smedjor

Etern fylls just nu med experter kopplade till akademiskt klingande organisationer som alla har till syfte att sälja kriget. Gissa vilken välgörare med mycket djupa fickor som lurpassar i bakgrunden? Självklart vapenindustrin. Under Irakkriget såg Pentagon till att pensionerade generaler fick bli "militära analytiker" med enda syftet att främja Bush-administrationens agenda i Persiskaviken. Det var som att bjuda in Edvard Blom till ett program för att debattera och diskutera fördelarna med att brygga öl. Man kunde nästan se slangarna som var kopplade till det militärindustriella komplexets lönekontor, detta komplex som gynnas av evigt krig. 

Spola fram 20 år i tiden, och försäljningstaktiken har förändrats drastiskt. Generalerna har ersatts av olika experter med akademiska meriter, vanligtvis kopplade till en eller flera olika "tankesmedjor". Långt ifrån de neutrala akademiska centra för intellektuell integritet som namnen antyder är dessa enheter inte mycket mer konsultfirmor för diskreta specialintressen. Jag borde veta, jag var själv en gång i tiden en del av cirkusen. Varje vecka kom personer till vårt kontor i Bryssel för att leverera sina viktigaste talepunkter inför den kommande veckan, och begärde hjälp med att placera ut och främja dem till både gräsrotsaktivister som var sympatiserar med saken X och till allmänheten som bara behövde höra att saken X var på gång. Kollegorna inom tankesmedjan anställdes då som nu baserat på politiska lackmustest, utan tvekan för att säkerställa att deras åsikter överensstämde med organisationens. När de inte längre gör det får du antingen sparken eller så går du. Jag gick. 

Donatorerna, av vilka många var välkända bolag och privatpersoner drevs av kärlek till pengar, de kom med pengarna i utbyte mot att deras plånböcker kunde få in mer pengar. I vissa fall skulle ett helt nytt politiskt projekt dras runt på tankesmedjan under förutsättningen att det kunde fullt ut finansieras fullt ut av den ende givaren. Dessa rika, inflytelserika människor hade vanligtvis affärs- och/eller investeringsintressen som gynnades av att vi formade det etablerade samhällsskiktets berättelse till deras fördel, och de ville göra det utan att lämna några spår. Finns det något bättre sätt än att ha en arsenal av expertis med trovärdighet?

Så även om generalerna från Irakkrigstiden inte öppet företrädde det militärindustriella komplexets intressen, var dessa män de facto försäljarna av ändlösa väpnade konflikter. En studie publicerad 2020 fann att de 50 bästa tankesmedjorna fick över en miljard dollar från den amerikanska regeringen och dess försvarsentreprenörer och tillverkare. De främsta mottagarna inkluderade Atlantic Council, German Marshall Fund of the United States, Brookings Institution, Heritage Foundation, Center for Strategic and International Studies, New America Foundation, RAND Corporation, Center for a New American Security, Council on Foreign Relations och Stimson Center.

Vissa av dessa små köpta åsiktsyttrare är mer ideologiskt styrda än andra. The Heritage Foundation, till exempel, är imponerande nykonservativ och interventionistisk. Andra, som Atlantic Council och German Marshall Fund, är effektiva kraftmultiplikatorer för Natos talepunkter kring mer krig. Medan RAND Corporation även hyser systemanalytiker och forskare som är specialiserade på rymd och datorer. Det lilla faktum att inte alla dessa enheter, eller ens människorna som arbetar inom några av dem, är officiellt fristående gör att specialintressena och Västlig media kan hävda att de är oberoende.

I en analys som publicerades i juni kring mediebevakning relaterad till USA:s militära engagemang i Ukraina, fann Quincy Institute for Responsible Statecraft att när en tankesmedja citeras angående Ukraina, är det i 85 % av fallen en tankesmedja med "finansiellt stöd från försvarsindustrin.” Detta riskerar att tolkas av allmänheten som att det finns en konsensus kring behovet av amerikanska vapen. Skattebetalare i Väst förblir omedvetna om att det egentligen bara är ett gäng Pentagon-stödda skådespelare som håller varandra om ryggen. 

Många av experterna på tankesmedjorna i Väst är dessutom snabba med att attackera analyser och information, som publiceras på plattformar som de inte gillar, som dolt ryskstödda. Men det är mycket mindre transparens kring deras egna organisationers finansiering. Var är deras redovisning ac att försvarsindustrin betalar för att påverka inte bara allmänheten utan även själva konfliktens förlopp? Omkring en tredjedel av de främsta utrikespolitiska tankesmedjorna avslöjar inte sin Pentagon-finansiering öppet, enligt Quincy Institute. Det är inte heller ovanligt för dessa experter att springa från smedjorna direkt till olika offentliga ämbeten, där de kan omsätta den agenda som de främjade på smedjan till beslutsam politik. Väljarna behöver vara uppmärksamma på den osynliga betalande handen som föser materialet till krigsnarrativen nästa gång de hör Fri Värld tala i Public Service.

Vem som hade rätt?

Efter större delen av den nuvarande fasen på kriget i Ukraina pågått, avslöjade nyligen general Mark Milley av misstag, att fredssamtal kan vara ett bra alternativ till att fortsätta ett blodigt krig för att i slutänden ändå uppnå samma resultat. Något nu även Washington Post börjat skriva. Detta gör det mer acceptabelt i Washington, D.C., att viska att han diplomati är rätt väg mot fred. Men världen är ännu långt ifrån att tacka varenda principiell fredsförespråkare på jorden som har uttryckt den diplomatiska åsikten öppet sedan åratal tillbaka. Det har heller inte ännu blivit acceptabelt att erkänna vem och vilka som hade rätt om tidigare krig. Koreakriget är en adekvat jämförelse, även det ett mycket destruktivt debacle med bara ett möjligt slutscenario. Smarta människor förutspådde vad som skulle hända i början men då som nu lyssnade ingen på deras röster, inte ens under åren efter det att miljoner dödades för ett tillstånd som kunde uppnåtts 1950. 

När vi når 2023 och andra krig, större och mindre, fortsätter utan ände i sikte börjar opinionsundersökningarna göra vad de alltid gör, mäta krigströtthet. Som med Vietnam, Afghanistan och Irak, börjar nu Nato-ländernas väljarmajoritet förklara hur krigen aldrig borde påbörjats. Avseende Ukraina tyder detta på en viss förmåga att bry sig om människor men främst handlar det om en förmåga att inse det enkla sambandet; krig och militär kostar pengar. Denna insikt kan ändå visa sig vara ett otroligt värdefullt tankemässigt genombrott hos väljarna. Insikten om kostnad bryter nämligen krigsdoktrinen främst princip: Du ska döda fler trupper för att inte redan ha döda trupper dött förgäves. Men i fallet med Ukraina är det bara vapen som skickas, inte trupper. Ingen föreslår att skicka fler vapen för de redan skickade vapnens skull. Så därmed finns möjligheten att Natoländernas allmänhet vänder sig mot detta krig betydligt snabbare. 

När allmänheten vänder sig mot ett krig börjar dock den Västliga mediasfären söka efter krigsröster. Det här är rösterna från människor som stött flertalet katastrofala krig och i flertalet fall sett krigen förloras men som återigen får ge kommentarer, om än med vissa reservationer, om hur kriget i just Ukraina kan vinnas. Är det riktigt vältränade får de även in något om vikten av att börja planera ett krig även mot Kina, eller Iran. Idag har samma människor som skamlöst kampanjade för att hjälpa Irak och Afghanistan och Libyen och Syrien genom att förstöra dessa länder återkommit i syfte att sälja in en ”räddning” av Ukraina. Så en anledning att det aldrig fanns något erkännande av de många individer som hade rätt om hur kriget skulle sluta innan det började är att döljs i debatten. 

Naturligtvis fanns det människor inom det militära etablissemanget som lite i det tysta erkänner att den pågående sommaroffensiven inte skulle nå sina påstådda mål, och påpekade problemen med Ukrainas strategi från före dag ett och naturligtvis har det funnits människor på båda sidor av det pågående kriget som påpekat att det inte finns någon seger i sikte för någondera sidan. En av anledningarna till att fredsaktivister har en sådan otrolig grad av precision i sina analyser är att de tittar på vad militärer viskar och läcker, snarare än att de upprepar vad som är enbart en krigspolitikens hype. Men i medias belönas som alltid berättelser om snabba segrar, och problem får inte finnas för än år senare, i de akademiska fotnoterna. 

Men de människor som får fram från dag ett att krig gång på gång på gång kommer sluta illa tystas, ty ingen vill höra om välgrundade analyser om faktorer som hur mycket pengar tjänas på vapen, hur många röster som kan vinnas i val på att vara hård mot en ”fiende”, hur många intervjuer kan fås av krigsretoriker i politiken, eller till och med hur många år och kroppar som kommer krävas för att uppnå något som helst syfte. Andra faktorer som ofta beaktas inkluderar risken för kärnvapenapokalyps, de ekonomiska avvägningarna, de hinder som skapats för globalt samarbete, miljöförstörelsen, skadorna på den politiska kroppen och samhället i stort, och naturligtvis möjligheterna till att nå en lösning utan att döda, med bättre slutresultat dessutom. Men media tjänar på att rapportera om förstörelse och propaganda säljer valsegrar. Komplexa diskussioner om diplomatins möjligheter måste helt enkelt marknadsföras bättre.