Alla samhällen bygger sin stabilitet på en känslornas gemenskap. Liberala demokratier är inget undantag. Även en jämn och stabil demokrati innefattar en myriad av olika känslor; uppbragthet, ängslan, förståelse, avsmak, avund, skyldighet, saknad samt inte minst många former av kärlek och hat. Några av dessa känslor har ringa påverkan på de politiska principerna eller den offentliga demokratiska kulturen, men andra har det; det finns offentliga känslor som påverkar nationen, nationens mål, institutionerna och våra ledare, vi är alla medborgare som delar ett gemensamt offentligt utrymme. Sådana offentliga känslor, ofta intensiva, passionerade och laddade, har stora konsekvenser för nationens väl och ve. De kan ge kraft och energi att bygga ett folkhem, men de kan också såra, splittra, skapa eller förstärka sprickor, hierarkier och maktförsumlighet. Ibland antar människor felaktigt att endast totalitära samhällen hyser intensivt känslomässiga publika känslostormar samt att endast sådana samhällen behöver fokusera på tyglandet av desamma. Denna övertygelse är både felaktig och farlig. Även demokratiskt stabila samhällen måste tänka på stabiliteten i sin politiska kultur över tiden och reflektera över den interna säkerheten som krävs i syfte att vårda mänskliga värden i tider av nationell stress. Samhället och nationen måste besitta en beredskap för att hantera medkänsla, ilska mot orättvisor, begränsning av avund och förmåga till kollektiv sympati. Att begränsa komplexiteten i vår känslomässiga formgivning ger alltid antiliberala krafter en stor fördel i folks hjärtan och riskerar att få folk att tänka på liberala demokratiska värden som ljumma och tråkiga. Demokrati är mellanmjölk. Totalitära ideologier är den brännande spännande whiskyn.
Även den demokratiska politiska principen behöver stöd för att säkerställa sin stabilitet över tiden, och alla anständiga samhällen måste skydda sig mot sammanbrott och totalitär hierarki genom att i det offentliga odla fram lämpliga ledare. I vårt svenska samhälle som strävar efter rättvisa och lika möjligheter för alla finns det två uppgifter för den politiska känslan. En är att skapa och uppnå ett starkt engagemang för värdiga projekt som kräver ansträngningar, till exempel social omfördelning, fullständig inkludering av marginaliserade grupper, miljömedvetenhet, bistånd samt rättsväsendet och det nationella alliansfria försvaret. De flesta människor tenderar att vara i grunden sympatiska. Emellertid kan populasen snabbt bli omprogrammerade att delta i narcissistiska projekt och glömma behoven hos dem utanför sin egen bekväma cirkel. Den andra uppgiften är att skydda det ömtåliga jaget genom att från politiskt håll undvika att förneka och underordna andra. Hålla sig borta från offentliga utspel som bygger på avsky och avund, viljan att påföra skam över andra och kollektiva bestraffningar av olika grupper. Skadorna som dessa utspel gör är särskilt omfattande när de åberopas som grund i lagstiftningsprocesser.
Men även när ett samhälle har undvikit att falla i den fällan måste upprätthålla en grundskoleutbildning som odlar förmågan att se det mänskliga i en annan person, kanske en av mänsklighetens svåraste och mest ömtåliga prestationer. En viktig del av den utbildningen utförs efter avslutad utbildning av den offentliga politiska kulturen, som representerar nationen och dess folk på ett visst sätt. Den kan innefatta eller utesluta, cementera hierarkier eller demontera dem. Alla känslor och emotioner som upprätthåller ett anständigt samhälle har sina rötter i, eller är former av, kärlek; det som ger oss alla respekten för mänsklighetens rätt till sitt liv, vilket gör oss till mer än ett skal. Påminner om att kärlek och passion behövs även i det välordnade sekulära demokratiska samhället, och det behövs självklart än mer i de ofullkomliga samhällen som ännu strävar efter rättvisa.
