Det finns en frätande fiktion som råder på alla kontorsarbetsplatser, lögnen om att om vi arbetar lite hårdare och lite längre kommer vi att lönas med ökad hälsa, rikedom och lycka. En myt återberättad av generationer av nykonservativa tänkare har sålt oss tanken att den moderna arbetaren är ett djur på ständigt jakt; som drivs av konkurrenskraft och sitt ego till att nå allt högre inkomst- och produktivitetshöjder. Detta är falska argument; skadliga rent av och en väg som leder till djupa och helt förutsägbara konsekvenser. Inom alla sysselsättningsområden från akademin till industrin, den offentliga sektorn till privatmaskinerna, är samhället engagerad i en fruktlös jakt mot en minsta gemensam lön för inget. En förnedrande mänsklig strävan och en väg mot sönderfall av vår naturliga värld. Om den ekonomiska människan fanns så är den död, men resterna av kulturen sitter kvar; vi kan inte förvänta oss att samhället kommer att förbättra eller bota problemen. Vi lever i en kulturell vinter, i en bortkastad värld, i en urholkad monokultur av intighet. Har inga bättre förslag på vägar ut ur mardrömmen och fortsätter värdigt knappa på mina avtal men förblir redo för en systemkollaps.
