Plockade igår upp American Gods från mitt välfyllda bibliotek. Legat oläst för länge. Inser att det är en berättelse, eller snarare en saga, där ondskan är självklar och tar plats. Uppfriskande. I min barndom minns jag med värme berättelserna och sagorna som jag utsattes för. De hade ett sätt att väcka mitt behov av kraftfulla känslor, samt hantera dem. H.C Andersen var min skattkammare, för han skrämde mig, idag så får han inte ens läsas på förskolan, men jag är säker på att ingen av vi som växte upp med Andersen gråter idag. Hans underbara berättelser är överflödiga sina beskrivningar av otvivelaktigt övernaturliga gudalika varelser, för att inte tala om pratande djur, naturkrafter och elaka andar. Inte alla detaljer i hans berättarlandskap är ofarliga och barnvänligt placerade och karaktären som oftast dyker upp; är döden, en oförstörbar individ som oväntat inkräktar och hackar hål på ett hjärta, stjäl en lycka och bär bort det bästa eller mest älskade. Idag är detta ämnen som är barnbokstabu. Men jag hävdar att Andersen tog barn på allvar.
Han talar inte enbart om livets glädjefulla äventyr, men även om dess elände, dess uselhet, dess ofta oförtjänta nederlag.
Hans sagor, som trots att de innehåller alla fantastiska varelser, är mer realistiska än mesta delen av dagens historier för barn. Snuttighet som undviker svarthetens underverk som pesten. Andersen hade modet att skriva historier med olyckliga slut. Han trodde att människan måste förstå de nödvändiga inslagen i det verkliga livet, samt att okunskap om det onda i livet härstammar från intellektuell och emotionell inskränkthet och är en form av mental fattigdom som bör undanröjas. Min barndoms Andersson finns det spår av i Gaiman. Det tackar jag för.
