Från barnsben var jag frihetlig. Fostrad i en borgerlig miljö, utflyttad och uppväxt i brittiska och amerikanska skolor. American Boy Scout. Militärt tränad att möta den lede fi i leran och kylan. Juristutbildad och tidigare centralt placerad i maktens korridorer både i Bryssel och Stockholm. Väl bevandrad i Gulagarkipelagen och den röda terrorns historia. Antikommunist. Men nyfiken på det ryska, så läste i gymnasiet detta språk och när kommunismen föll 1991 var jag redan 1992 på sommarskola i Moskva för att få nyttja det jag lärt mig om fienden. Jag har kvar foton där jag står bredvid Lenins fallna kropp. Förvissad om att nu var frihetens timme slagen och de amerikanska värdena skulle frälsa detta land. Detta visade sig vara fel. I stället för att ge det ryska folket frihet, fred och välstånd, kom kommunismens slut i Ryssland bara föra med sig kaos, fattigdom, våld och maktmissbruk av den värsta sorten. Kriminella avskum som drog nytta av det fallna sovjetiska systemet klev in. Till skillnad från så många andra anti-sovjetiska aktivister som jag då umgicks med var jag tack vare många resor i landet från 1992 och framåt aldrig anti-rysk, regimen som förtryckte dem var inte människorna jag mötte. Jag jobbade under en period också som en del i den propagandamaskin som försökte göra det ryska folket till tanklösa konsumenter som skulle ta till sig alla västerländska råd och värden, goda som mindre goda.
Detta medan oligarkerna plundrade Ryssland och orsakade ett orimligt lidande, och vi i Väst gjorde inte något för att hjälpa folket, utan hjälpte istället oligarkerna plundra; plundra de naturresurser landet hade intakta efter kollapsen. Minns bara hur USA öppet hjälpte Jeltsin
vinna valet 1996. Snart klev storpolitiken in i Europa. NATO attackerade Serbien, en historiskt nära allierad till Ryssland, en attack som skede i strid med de mest heliga principerna inom den internationella rätten. Jag började för första gången skönja en annan sanning där de västerländska regeringarna inte hatade det sovjetiska systemet eller ideologin, men satt med en fixerad rädsla inför det "Ryska". En oro för att Rysslands medborgare i sig själva och den kultur och civilisation som de hade konstruerat hade en inneboende fara oavsett överordnad ideologi. Jag studerade vidare. Juristlinjen, konstvetenskap och säkerhetspolitik. Spenderade tid i Beirut och fördjupade mig i rättshistoria. Bysantinska rätten fascinerade. Reste då även i denna region. Såg Syrien. Jordanien. Saudiarabien. Utforskade. Samtalade. Noterade. Bodde på Kibbutz och efter det sex månader i det arabiska Hebron. Började förstå mer av storpolitiken. Återvände hem. Läste ryska på universitet i Stockholm för Per-Arne Bodin. Gjorde djupdyk in i ryska realia. Flyttade till Bryssel. Blev del av vapenetablissemanget. Därefter hände två viktiga saker: både Väst och Putin började visa upp sina rätta jag. Väst och NATO expanderade öster ut. Invaderade Afghanistan och Irak. Vladimir Putin visade sig samtidigt vara uppriktig med att kväsa oligarkernas makt i Ryssland.
Mina frihetliga vänner i Ryssland slöt upp bakom Putin. Jag var förvånad, men över vodka och te i St. Petersburg på senare -00 tal förstod jag att även för liberaler som slogs mot kommunismen började Putin långsamt och gradvis omvända Ryssland till något bättre. Han strävade efter att åter göra den Ryska federationen till en suverän och oberoende entitet. Samt; han vågade det göra det otänkbara: han berättade öppet för medborgarna vad som var fel och olagligt. Framförallt vaknade jag till när jag hörde
Münchentalet från 2007. Putin fick mig att fatta ett relativt dramatiskt val; jag släppte mina livslånga fördomar och såg dem som felaktiga. Det skulle kosta mig lite i karriären. Men vad var det bättre långsiktiga alternativet för Sverige? Att samarbeta med en naturresursstark och ekonomiskt växande nation i närområdet eller lita till en naturresurssvag och dokumenterat svekfull stormakt på fallrepet över Atlanten? Putin är fortfarande världens enda ledare med tillräckligt mod för att öppet berätta hur oansvarigt USA agerar, läs här gärna hans
FN-tal från 2015. Han är rysk. Han agerar annorlunda. Han besitter totalitära drag. Men han har långt ifrån fel i allt. Internationella samarbeten kräver kompromisser. Och jag är övertygad om att Sveriges framtid ligger samarbete; kompromisser med Ryssland, inte med USA. För jag minns alltid:
in international relations, there are no permanent friends or permanent enemies, only permanent interests. In the new world disorder, with its narcissistic nationalism, shifting alignments, and wobbling partnerships, this sounds right.
Från barnsben var jag frihetlig. Fostrad i en borgerlig miljö, utflyttad och uppväxt i brittiska och amerikanska skolor. American Boy Scout. Militärt tränad att möta den lede fi i leran och kylan. Juristutbildad och tidigare centralt placerad i maktens korridorer både i Bryssel och Stockholm. Väl bevandrad i Gulagarkipelagen och den röda terrorns historia. Antikommunist. Men nyfiken på det ryska, så läste i gymnasiet detta språk och när kommunismen föll 1991 var jag redan 1992 på sommarskola i Moskva för att få nyttja det jag lärt mig om fienden. Jag har kvar foton där jag står bredvid Lenins fallna kropp. Förvissad om att nu var frihetens timme slagen och de amerikanska värdena skulle frälsa detta land. Detta visade sig vara fel. I stället för att ge det ryska folket frihet, fred och välstånd, kom kommunismens slut i Ryssland bara föra med sig kaos, fattigdom, våld och maktmissbruk av den värsta sorten. Kriminella avskum som drog nytta av det fallna sovjetiska systemet klev in. Till skillnad från så många andra anti-sovjetiska aktivister som jag då umgicks med var jag tack vare många resor i landet från 1992 och framåt aldrig anti-rysk, regimen som förtryckte dem var inte människorna jag mötte. Jag jobbade under en period också som en del i den propagandamaskin som försökte göra det ryska folket till tanklösa konsumenter som skulle ta till sig alla västerländska råd och värden, goda som mindre goda.
