Det är farligt att leva man kan dö. Men varför frukta det oundvikliga? Döden är glömska, livets slut. Plötsligt eller långsamt, en demokratisk opartisk terror, som inte respekterar titlar eller rikedom, besöker varje varelse på jorden, den gamla och den unga, de sjuka och de friska, de visa och de dumma, de oskyldiga och de ogudaktiga. Vi dör lite mer för varje sekund som flyter förbi, men vårt inre urverk på livsklockan klämtar lite då och då och fyller oss med sådan ångest och rädsla att vi plötsligt kan bli geniala. Under hela historien har människor uppfunnit, skapat, utvecklat i syfte att döda döden genom att frambringa alster av annat något. Inför döden har människan avbildat konstiga gudar i marmor, tagit risker, gjort uppoffringar, försökt blidka sin ängslan genom att bygga ett helt rike bortom döden för att skänka odödlighet till sig själva. Döden kommer till en del i form av ett virus, för andra en kula, en dolk, en bil eller en degenerativ nervsjukdom. Det kan vara en dödlig dos giftgas eller vanligt vatten, kanske en eld. För de flesta är det ålderssönderfallet och kampen mot kroppskollapsen som dödar. Döden döljer sig men den är allsmäktig, gudomlig, sublim, avbildad som ett rensat könlöst skelett, benens komediant som bär med sig en oändligt läpplöst grimas. 
Vissa ser döden som en orättfärdighet, en mördare, en utjämnare, för att den är allsmäktig. Men varför ser döden som en hämnare när den bara skördar jorden med sin skära? För minns i ångesten inför döden att vi människor alltid sätter hopp till årstiderna, vårens återfödelse efter vinterns död, från solens stigande och nedgående. Men ingen vår, ingen gryning bortom döden, har någonsin bevisats. Döden är en oändlig natt så hemsk att tänka på att den kan göra oss älska livet och värdera det med en sådan passion att den paradoxalt nog kan vara den ultimata orsaken till all glädje och all konst. Död och kärlek föder varandra.
