Tystnad, tänkning pågår

Jag fascineras av tystnaden; av vad som händer med det mänskliga, identitet och personlighet när samtalet och musiken begär avsked, när av-knappen slår på, när den enorma tomheten når in. Tystnaden och kontemplationen är ett förlorat kulturfenomen, i tystnaden huserar skönhet, stillatigandet skapar ett utrymme som kan utforskas och användas om och om igen av olika existenser, av olika skäl och med väldigt olika resultat för ett kreativt skapande. Jag har vetat sedan ungdomens somrars kanotresor längs de småländska floderna att tystnad var ett hem. Det passade mig. Vi lever i ett samhälle som ser yttre skönhet som ett bevis på välbefinnande, vi ser att moraliska och sociala konventioner hämmar på våra personliga friheter, men ändå är vi rädda för alla som går bortom det godkända och utvecklar det excentriska. Tystnad och ensamhet representerar idag det excentriska, och hotfulla, i alla fall utan en inbäddad religiös tro som kuliss för tystnaden mening åt ensamheten.

Att söka tystnad är en social utmaning. Inte undra på att vi är rädda för dem som önskar och strävar efter att vara ensamma, om bara lite mer än vad som varit acceptabelt i moderna sociala strukturer. Inte undra på att vi ensamhet är synonymt med "ledsen, galen och dålig"; medvetet eller omedvetet. Men i tystnaden finns en frälsning. Trots det enskilda egots era; trots att det nya århundradet försöker höja självkänslan med hjälp av att öka individualiteten och skapa goda medborgare, trots tappra försök att konsolidera relationer och lägga bort hämningar; trots skrämmande ansträngningar att göra lagspelare av arbetstagare; trots de löften om ett neoliberalt nirvana med personlig frihet som allts mått är den extroverta brunnen torr. Vi lever i ett samhälle som är märkt av olyckliga barn, utlämnade ungdomar, politiskt urkopplade vuxna, självdestruerande konsumentism, eskalerande ojämlikhet, nationell ruelse, vacklande ekonomiska system, stigande mental ohälsa och en planet så skadad att ingen återvändo finns till stabilare tider. Vår civilisation besitter självklart också stor skönhet, nådegåvor och passionerad kärlek, ömhet, välstånd, mod och glädje. Men ganska mycket verkar finnas oavsett filosofins höga tankar. De flesta människor skulle fortfarande hellre beskrivas som reflekterande och vara goda lyssnare men få vågar välja att i tystnad och ensamhet reflektera på vår civilisations tillstånd innan de skrek ut sin sanning sitt nästa Tweet.