Jag utbildades av mycket dedikerade lärare i offentliga skolor under den pre-digitala tiden. Mina lärare läste böcker för mig och fick mig att läsa böcker. Jag lärde mig matte, delvis genom att räkna många uppgifter, men också genom standardprov. Vetenskap utfördes, kemi var synonymt med Bunsen-brännare och provrör. Jag hade kurser i konst och musik, och även om jag hade endast en liten talang för att rita eller spela ett instrument, lärde jag mig fortfarande att uppskatta båda ämnena och att spela mig igenom en fagott. Mitt gymnasium var stort och mångsidig, så jag tog valfria kurser i skrivande och fotografering. Och jag måste säga att jag är glad att det för min del inte fanns någon distraktion på Facebook, Instagram, Snapchat och liknande sociala mediesajter för att plåga mig; videospel var under denna tid en Atari, så jag tillbringade mesta tid ute, scouterna, spelade tennis, cyklade, hänga med vänner, golf, var ute i världen och reste sov i naturen och jagade snygga studentskor. Jag lärde mig grunderna i historia och allmän humaniora.
Vi tillbringade tid i biblioteket, forskade och skrev. Jag tog en debattkurs och lärde mig att konstruera ett argument och tala inför en publik. När jag tog examen från gymnasiet kände jag att jag hade en solid grund att stå på: att jag visste tillräckligt för att göra bildade kloka val; att jag kunde delta som medborgare genom att rösta när jag var arton. Nu har något har hänt med utbildningen i Sverige. Vi kan se det i de stora trenderna som nu presenteras av Skolverk och politiker, känna på ord och siffror, skippa antiken, slipp1a fokus på vår egen historia, yrkesutbildning, datorer och onlinekurser och privatisering med påföljande betygsinflation. Det som drabbas av dessa trender är humaniora, lärarna av det rätta virket, kritiskt och kreativt tänkande och framför allt kunskaper om medborgarskap och etik. Mycket av att kunna bygga en framtid handlar om att bemästra vetenskap, teknik, teknik och matematik. Problemet nu är hur förringat fördjupningarna är när det gäller att hålla vår nation konkurrenskraftig gentemot andra länder. Naturvetenskaperna ses som en drivkraft för ekonomisk framgång och tillväxt, en anställd för industri, innovation och vinst. Det säljs vanligtvis inte in som ett redskap att utveckla kritiskt tänkande, även om naturvetenskaperna hjälper till att utveckla sådana färdigheter.
Gymnasieskolan finns numera för alla, många studenter söker naturligtvis efter en snabb karriär och inte alla studenter vill tillträda en fyraårig högskola eller universitetsperiod. Men återigen är gymnasieutbildningen främst grundad som en matare för näringslivet. Det reduceras ofta till utbildning som utbildning för arbetskraft, där det primära målet är att lära sig att tjäna. De ska producera anständiga rörmokare och svetsare och elektriker och liknande, men också de som är indoktrinerade att acceptera systemet som det är. Målet idag är att skapa en arbetskraft som är skicklig men även lydig. En humanistisk utbildning betonar kritiskt tänkande, vilket kan leda till politiskt medvetande, en risk som landet i snar kaos inte längre vill ta på sig att ha med på färden in i förstörelsen. Medborgare kan ju orsaka revolutioner.
Ju fler saker som förändras, desto mer förblir de samma. En yrkesutbildning låter bra, särskilt för de som har makten. Utan tvivel behöver unga människor säljbara färdigheter. Skammen med allt är att den slutliga "produkten" av gymnasieskolor; utbildade akademiker som är arbetsföra, är att utforma en begränsad produkt, en lydig och tämligen okunnig medborgare. Sverige behöver aktiva och informerade medborgare, och de måste ha färdigheter och ett tankesätt för att kunna ifrågasätta sina chefer och makten, för om de saknar ett sådant tankesätt kommer inget att förändras till det bättre i vårt samhälle. Allt tidigare läggs en tonvikt på datorer och onlinekurser. Numera vill de flesta skoladministratörer snarare finansiera datorer och nätverksklassrum än att höja lönen för lärare. Faktum är att online-kurser annonseras som ett sätt att ersätta lärare, eller åtminstone för att minska antalet heltidslärare som hindrar större vinster. Jag ifrågasätter emellertid om man kan lära sig sociologi eller konst eller filosofi eller etik genom att ta en onlinekurs? Och jag är fortfarande skeptisk till stora ”investeringar” i datorer, klassrumslösalärandet etc. Det kan kanske ha sin plats, men de ersätter ingen utbildning eller bildning som verkligen är studentcentrerad och en som är fokuserad på att förädla medborgerliga dygder, etik, rätt och fel. Vilket ses i effekterna av privatiseringen, på något sätt kommer den magiska fria marknaden att lösa bildningsbrist men istället löses bara betygen och deras tomma innehåll.
Privata företag som drivs av vinst och ”effektivitet” kommer på något sätt att producera en bättre produkt, ett ord jag väljer medvetet, för de ser utbildning som en produkt. Och även om vissa privata skolor har varit innovativa och effektiva, har många andra misslyckats, främst för att bildning inte är utbildning när den är reducerad till en produkt att "leverera", en vara som drivs av och reduceras till rikedomar. I en tid då Sverige så alltmer desperat behöver kritiska och kreativa tänkare som är utbildade inom konst och humaniora samt yrkeskunniga naturvetenskapare, avsäger sig våra skolor och särskilt våra lagstiftare sin skyldighet att tjäna demokratiska ideal och väljer istället att omfatta företag, industri, ekonomisk konkurrenskraft och lydnad, allt för att klara den slutgiltiga mätningen i kronor och ören. Nu mer än någonsin behöver vi unga människor som är medborgerligt engagerade, ändå följer många av våra skolor en mycket annan agenda. Är det för att hungriga vargar föredrar ung fogliga sociala media får?
